Okategoriserat

Augusti – stillhetens månad
Augusti – stillhetens månad 150 150 Tomas Lindbom

Häromdagen samlade President Sarkozy sin regering för sista gången före några veckors sommarledighet. Parisarna lämnar sin stad och kopplar av under augusti. Turisterna med sina kartor och vattenflaskor i händerna dominerar gatubilden. Det mesta i övrigt går på sparlåga.

Arbetsåret 2009-10 har varit ett intensivt politiskt sett. Regeringen har drabbats av bakslag, särskilt i regionalvalen i mars månad. Spänningen mellan höger och vänster har ökat genom Woerthaffären kring eventuella olagliga penningbidrag från Liliane Bettencourt till regeringspartiet UMP och Sarkozys utspel om hårdare tag mot romer och mot brottsligheten. Tidningarna i Frankrike visar dessa dagar hur romska läger i Frankrike rivs. Det som är ljusskyggt måste ske när fransmännen har semester och inte ens orkar läsa sin dagstidning.

Eftersom det råder sådan stiltje just nu låter jag min blogg gå på sparlåga fram till månadsskiftet augusti-september. I september kommer det garanterat att finnas underlag för nya rapporter från det politiska och kulturella livet i Frankrike.

Till alla läsare av min blogg: Ha en bra start på det nya arbetsåret och så låter vi fransmännen och deras president vila ett tag i sina semesterbyar.

Ett dygn i Paris
Ett dygn i Paris 150 150 Tomas Lindbom

Korta resor till en plats blir ofta intensivare. När Juliette Gréco på sin tid sjöng sina kända sånger om Paris och särskilt om Saint-Germain des Près var det ögonblicksbilder som än i dag, 60 år senare, fascinerar den som attraheras av den klassiska franska chansonen.

Jag landar på Charles de Gaulle-flygplatsen kl 17 på söndagen och lyfter 26 timmar senare för återfärden till Stockholm. Jag räknar ut att jag är i stan i 21 timmar varav sju timmar försjunken i nattsömn. Jag bor på Montmartrekullen, strax nedanför översta trapporna upp till Sacré Coeur. Det blir en promenad på gatorna Rue Lamarch och Rue Clignancourt. Jag kommer ut vid niotiden på kvällen. Kvällsluften är mild, något under 20 grader. Det är fortfarande ljust men snart sänker sig solen under horisonten och det blir mörkare. Montmartreborna regerar dessa gator. Hit hittar inte turisterna. De söker sig alla med funiculairen, ett slags lift som går sista biten upp till Sacré Coeur. På rue Lamarchs många små trottoarserveringar sitter kvarterets invånare. Barnen är med. Några sitter ensamma och äter och dricker och passar på att surfa eller skicka ett mail. Biltrafiken är inte särskilt störande. Dottern och jag sätter oss på en av de små restauranterna och beställer in varsin grillad tonfiskfilé med ratatouille och varsitt glas Côtes du Rhône. Vid bordet sitter ett gäng i lustiga kläder och dominerar med sina gester och skratt. ”Skådespelare”, säger dottern hur hon nu vet det. Kyparen skojar hela tiden. Slänger iväg ett skämt samtidigt som han placerar tallrikarna framför oss. Samtalen bubblar vid borden och människorna sitter länge och äter, dricker och pratar. Tiden står stilla. Nu är det kväll. Alla är där med släkt och vänner och glömmer morgondagen.

Nästa morgon går vi upp vid 9-tiden och går ner till Rue Clignancourt för att köpa morgonbrödet i bageriet. Dottern säger att just det bageriet är det bästa för tillfället. Det andra som jag är van att besöka har tappat i kvalitet. ”Deras croissanter är sämre än för ett år sedan”, förklarar dottern. Vi bär hem färskt bröd som bakats kl 5 på morgonen och några croissanter och hemma dukas det upp för te och kaffe, youghurt och bröden med smör och sylt. ”Vilken lyx”, säger svärsonen som värderar detta som ”un petit déjeuner copieux”, jämfört med den traditionella torftiga franska frukosten  som bara består av en liten bit baguette och kaffe.

Åker till Marais. Sätter oss på La Tartine på Rue de Rivoli, ett av mina stamkaféer. Sedan promenerar vi runt i Marais. På Place des Vosges är gräsmattan fylld av soldyrkande parisare och för dem som föredrar skugga finns det gott om bänkar under platanerna. Det är säkert 25 grader varmt nu vid 13-tiden. Place des Vosges är en av Paris vackraste platser med sina 1600-talsbyggnader  med sina roströda fasader. Visst är parisarna stressade men de kan också njuta eller i varje fall en del av dem kan det. Studenter som slöläser ur en kursbok och en och annan som tagit med sig en sandwich och lunchar med den utslängd på gräsmattan.

Vi promenerar vidare i området. Vi går runt Bastiljen och så in på smågatorna igen i Marais. Tänk alla dessa små affärer och i detta kvarter finns så många gallerier och läckra inredningsaffärer. Allt lockar. Helst vill vi gå in i varje butik eller galleri och fyllas av intryck. Men vi går gärna också gata upp och gata ner och trängs på de smala trottoarerna.

Vi blir förstås hungriga och framåt halv två hittar vi till vårt gemensamma stamlokus Le Loir dans la Théière på Rue des Rosiers mitt i den klassiska judiska delen av Marais. Här vimlar det av ortodoxa judar med svarta hattar och långt skägg. De är så vanliga i gatubilden att ingen tänker på att de sticker ut så tydligt. Inne på Le Loir dans la Théière finns de inte. Det här är ingen kosherrestaurant utan en typiskt Maraistrendig lokal. Slitna stolar och träbord som vinglar på sina skeva ben. Men i ett hörn sitter en TV-kändis och äter så då gör dottern och jag detsamma.

Snart är det dags att ta métron tillbaka till Montmartre och packa väskan för återtåg via regionaltåget ut mot flygplatsen. Intensivt och roligt. Paris på 24 timmar gör starka avtryck i själen och i minnet.

Vänsterseger i första valomgången
Vänsterseger i första valomgången 150 150 Tomas Lindbom

De regionala valens första omgång presenterar en stor segrare, socialistpartiet. I landet som helhet har partiet fått 29.5 procent av avgivna röster. Högermajoriteten, UMP, uppnådde knappt 27 procent vilket är den historiskt lägsta siffran som den demokratiska högern uppnått i något val sedan President de Gaulles införande av femte republiken 1958. Dystert är också att inget regionalt val har haft så låga siffror vad gäller valdeltagandet, cirka 47 procent.

Uppenbarligen har röstviljan hos högerväljarna varit mycket låg, förmodligen lägre än bland vänsterväljarna. Uppenbarligen har UMP tappat en del av de högerextrema väljare som 2007 i presidentvalet röstat på Sarkozy men nu valt att återvända till Nationella Fronten. Detta parti uppnår 12 procent i den första valomgången.

Inför andra valomgången nästa söndag kommer nu de gröna med 12 procent i genomsnitt över landet och så högt som 16 i Parisregionen gå ihop med socialisterna. Förmodligen kommer också kommunisterna att stödja socialisterna och det gör också det lilla mittenpartiet MoDem.

På högersidan kommer UMP att få svårt att värja sig mot den tunga centervänsterkoalition som nu formas inför valet nästa söndag. De kommer inte att få stöd av Nationella Fronten. Det förklarade Marine Le Pen i TV ikväll. Och UMP vill inte heller samverka med detta högerextrema parti. Deras situation är alltså kritisk och det märktes också i de första kommentarerna i TV nu på kvällen. Högerns representanter griper efter svaga bortförklaringar som lågt valdeltagande och att vänstern är osams inbördes. Inget tyder på att högern kan välta förväntade röda segrar i hela landet i de avgörande regionala valen nästa söndag.

Fransyskor pa vift i USA
Fransyskor pa vift i USA 150 150 Tomas Lindbom

Jag star tillsammans med min dotter och vantar pa bussen utanfor det stora musiekomplexet vid Golden gate-parken i San Fransisco. Tva aldre fransyskor dyker upp. Det lyser kultur ur bade ogon och kropp pa dem och den ena har till och med kvar den lilla klisterlappen pa jackan dar det framgar att hon betalat intrade pa ett av museerna.

Ett samtal utspinner sig sedan den ena av damerna upptackt att dottern och jag ar fransktalande. Jag prickar av fransk kulturdams reaktioner pa Kalifornien.

Det ar inte sant att fransk kulturdam ar sa chauvinistisk som manga svenskar sager. ”Amerikanarna ar fantastiska pa service och tillmotesgaende,” forklarar hon. Det ar hela tiden damen med klisterlappen som talar. Den andra star nagra steg bakom. ”I Frankrike ar vi zero”, sager hon och gor en ring av tumme och pekfinger.

Kulturdamen med klisterlappen fortsatter: ”Amerikanarna ar mycket trevligare an fransmannen. Hennes attack pa sina landsman ar sa stark att jag kanner mig forpliktigad att intervenera till franska folkets forsvar. ”Det har anda blivit battre”, forsoker jag men utan att fa nagot patagligt stod.

”Det ar manga hemlosa pa gatorna” fortsatter hon. I Frankrike har vi en fin valfardspolitik som vi inte alltid uppskattar sa mycket som vi borde”. Nu kom det anda till slut en snyting mot USA och den var inte svar att forutse. Hon namner hotellets namn dar de bor och min dotter som lever  i San Fransisco forklarar senare for mig att damerna hamnat i det absolut fattigaste omradet i hela San Fransisco.

Damen med klisterlappen hinner ocksa tydliggora att hon ar europe innan vi skiljs inne i bussen. Hon valdigt nojd over att ha fatt lufta sina uppfattningar om skillnaden mellan Frankrike och USA.

Tank vad vi behover vara klicheer for att tolka varlden. Vem skulle kunna skilja denna fransyska fran en svenska i samma situation? Skepsis mot amerikansk kapitalism och varnandet om var valfard. Och sa bilden av den standigt leende amerikanen. Vad sager amerikanarna om oss? ”Ni i Europa med era krokiga gator”

Utegangsforbud for barn i Frankrike
Utegangsforbud for barn i Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Brice Hortefeux ar Frankrikes inrikesminister och president Nicolas Sarkozys baste van. Han noterar att brott begangna av barn under 13 ar har okat patagligt under det senaste aret.

Alla delar inrikesministerns bekymmer over detta. Anda finns det anledning till tva reflektioner:

Nar hogerns representanter talar om kriminalitet tenderar de ofta att peka pa utpekade grupper som bar sig illa at. Problemet ar de unga, brottsbenagna narkomaner och sa vidare.

Losningen ar alltid eller nastan alltid nagon form av repression. Hortefeux reflekterar enligt Le Monde kring losningar pa problemet med barn som begar brott. Han tycker det vore bra att infora utegangsforbud efter morkrets inbrott mot alla dem som nagon gang begatt en brottslig handling. Barnet far ga ut pa ett villkor: Att han eller hon ar i vuxet sallskap.

Fragan ar om alla vuxna ar lampligt sallskap. Det har inte Hortefeux tankt pa. Och han ska vara tacksam att han inte ar inrikesminister i Sverige. Da skulle en sadan dom kollidera med skolplikten. Sarskilt i Kiruna vintertid. Om inte samtidigt utanforskapet kan minska for arbetslosa vuxna som far folja de brottsdomda barnen till och fran skolan…