Politik

Frankrike talar nu om en femte våg av coronaviruset. President Macron har vidtagit vissa åtgärder för att stoppa spridningen. Alla hoppas att vaccineringen har varit tillräcklig för att hindra en ny katastrof men ingen vet med säkerhet hur läget kommer att se ut på andra sidan nyår. Fransmännen fortsätter att använda munskydd inomhus och de som kan undviker stora arbetsplatser och tänker på att hålla distans. Frankrike har hittills inte kommit upp i ett normalläge. Situationen är bättre än för ett år sedan men många hoppas förstås på en situation som före mars 2020.

Samtidigt har de konkreta uttrycken för de sociala motsättningarna i landet lyst med sin frånvaro. Vi minns de gula västarna som dominerade nyhetssändningarna från Frankrike under stora delar av 2018 och 2019. Och dessförinnan och tidvis parallellt upplevde vi alla de fackliga protesterna som oftast riktades mot Macrons ekonomiska och arbetsrättsliga politik. Nu märks ingenting av detta. Det har förstås med pandemin att göra. Den senare hindrar effektivt demonstranterna från att agera i den omfattning som är vanlig i Frankrike.

Frånvaron av strejker och demonstrationer betyder inte att Frankrike lever ett harmoniskt liv. Laddningen finns kvar och motsättningarna kommer att bli synliga så fort coronaviruset tämjs tillräckligt mycket. I Frankrike råder starka sociala spänningar. Problematiken i de utsatta förorterna har inte förändrats. Den klassiska arbetarklassen och lägre medelklassen i småbyar och i småstäder runtom i landet har samma usla förhållanden som tidigare. Miljoner medborgare lever på nivå av fransk minimilön, det vill säga runt 1 500 euro per månad före skatt. Kvinnorna blir alltmer frustrerade över mäns övervåld. Den frågan kommer säkert att växa efter covid. Och konflikten mellan det gamla Frankrike och invandrarna driver fram den yttersta högern till allt starkare opinionssiffror. Ingen vet vilka konsekvenser den konflikten får framöver  i form av våld.

Frankrike har en större andel fattiga än till exempel Sverige. De klassmässiga spänningarna är större även om folk inte talar längre om klassbegreppet på samma sätt. Det talas mer om konflikten mellan folket och eliten. Kritiken riktas inte sällan mot de människor som lever gott i Paris och några andra storstäder och dominerar kultur- och mediavärlden och besätter nästan alla de tunga posterna i den politiska världen. Det må vara rätt tyst om de frågorna just nu. I varje fall syns de inte på gatorna. Sannolikt är det så enkelt att när coronapandemin viker ökar istället våldet igen.

I helgens primärval stod det klart att enda kvinnan vann bland de fem kandidaterna inom Republikanerna som sökte positionen som partiets presidentkandidat. Hon heter Valérie Pécresse och är en erfaren politiker, för närvarande vald ledare för hela Parisregionen, en av de tyngsta posterna inom fransk politik.

Valérie Pécresse som är 54 år har en lång och gedigen karriär bakom sig. Förutom sin nuvarande position kan hon i sin cv lyfta fram rollen som utbildningsminister i Nicolas Sarkozys regering 2007-12. Hon har länge funnits i spekulationerna av att bli partiets kommande ledare. Relativt ensam som kvinna har hon slagits med många makthungriga män om makten. Det räcker med att nämna några namn på personer som tagit till hårda metoder för att vinna interna och externa kamper. Vad sägs om Nicolas Sarkozy och Francis Fillon som till slut besegrats genom sina moraliskt och rättsligt bedrövliga ageranden i olika ekonomiska affärer. Listan på hårdföra män som överträtt lagens gräns kan göras längre. I denna strid har Pécresse framstått som mer hederlig men vi vet ännu inte vad som kan döljas i hennes bagage. Nu kommer politiska motståndare (även inom sitt eget parti) och media att gräva i hennes förflutna. Under alla omständigheter anses hon skicklig och tuff. Hon kallas ibland för järnlady och har jämförts med Margret Thatcher.

Valérie Pécresse tillhör Republikanernas mer moderata falang även om hon under de senaste åren vridits åt höger i frågor som rör lag och ordning och migration. Hon är, oavsett egen uppfattning, tvingad till denna ompositionering. Ingen republikan kan vinna ett primärval med en liberal politik i rättsfrågor.

Hon segrade i primärvalets andra omgång mot den mest högerradikala kandidaten, Eric Ciotti. De övriga tre kandidaterna, som förlorade i första valomgången, gav sitt stöd till henne. Hon fick ändå bara 61 procent av rösterna mot Eric Ciottis 39. Det finns helt klart en tendens inom Republikanernas medlemskår att rösta på en radikal högerkandidat. Nu röstade alltså bara medlemmarna, cirka 150 000, i primärvalet. Det kan finnas anledning att tro att långt fler stöder Ciottis linje eller Zemmours när alla republikanska väljare får säga sitt i själva presidentvalet. Kommer i så fall Eric Zemmour som inte är republikan utan fristående kandidat att plocka en stor andel av Republikanernas väljarröster och försvaga Pécresses ställning.

Valérie Pécresse anses stå alltför nära den sittande presidenten Emmanuel Macron. Hon gör allt för att distansera sig från honom men detta faktum att hon påminner om sin huvudmotståndare kan också ge henne vissa fördelar. De väljare som befinner sig mer i mitten kan möjligen vilja ha någon annan än den sittande presidenten. En del är kritiska mot hans fem år vid makten men önskar varken en vänsterkandidat eller någon på den extrema högerkanten.

Det lär bli en mycket hård kamp om den andra platsen i den andra valomgången av presidentvalet i vår. Kampen står mellan Pécresse, Zemmour och Le Pen. Ingen i dag vågar ha en bestämd uppfattning om vem av de tre som kommer att ställas mot Macron för ett avgörande söndagen den 24 april.

Igår, den 30 november, presenterade sig Éric Zemmour som officiell presidentkandidat inför valet i Frankrike den 10 och 24 april nästa år. Inte något oväntat besked. Han har bedrivit en form av valkampanj sedan i somras utan att ha givit det definitiva beskedet. Samtidigt har han tappat några procent i förhållande till Marine Le Pen som nu åter är opinionsmässigt den främsta utmanaren till Emmanuel Macron.

Éric Zemmour gjorde sin deklaration i ett klipp på sociala medier där han väldigt tydligt i formen knöt an till ett berömt radiotal från den 18 juni 1940. Den dagen talade General de Gaulle till den franska folket från en BBC-studio i London. I talet förklarade han sin roll som försvarare av det fria Frankrike efter det att Vichyregimen upprättats och Frankrike under Marskalk Pétains ledning gjort sig till en marionett åt naziregimen.

Radiotalet den 18 juni 1940 var en uppmaning till det franska folket och den franska militären att rädda Frankrike från den tyska överhögheten. Tonen i talet var allvarlig och sober. Zemmours tal är också i bild och han sitter i studion i svart kostym med vit skjorta och svart slips. Han läser innantill. Ja, hans mikrofon som står på bordet framför honom påminner om gamla tider. Framförallt talar han som de Gaulle om ett allvarligt hot. ”Det är i dag inte läge att reformera Frankrike. Landet måste räddas… Annars kommer våra barn och barnbarn att möta barbariet.”

Hotet är islam, anser Zemmour som pekar ut muslimer som barbarer. Dagens ledare, påstår han, tillåter denna grupp i samhället att steg för steg ta över Frankrike. De fransmän som Zemmour talar till ska känna igen sig i beskrivningen av att deras nation, som de älskat, nu är på väg att förvandlas till ett land där inkräktare med annan kultur och religion tillåts ta över.

Éric Zemmour drar sig inte för att försöka klyva landet i två delar. Han är inte bara främlingsfientlig i största allmänhet. Han är reaktionär i principiell mening. Frankrike som vi känner det före den arabiska invandringen som började på allvar i samband med avkolonialiseringen på 1960-talet ska återupprättas. Om detta inte sker förfaller nationen och, vad värre är, den ”ursprungliga” befolkningen förlorar rätten till sitt liv; sin kultur, sin religion men också sin rätt att vara sekulär enligt principerna i det franska begreppet laïcité. Zemmour menar också att kvinnors rättigheter kommer att hotas och den europeiska formen av demokrati urholkas. Allt detta blir en följd av den politik som drivits sedan ett halvt sekel tillbaka.

Laddningen kring kultur och invandring är starkare i Frankrike än i Sverige. Därför talar inte Zemmour för döva öron. Tvärtom går det att förstå att hans stöd i opinionen är så påtagligt. Inte desto mindre är hans budskap farliga i meningen att de ytterligare ökar spänningen i nästan alla befolkningsgrupper. De ledande politikerna har naturligtvis blundat för många problem. De har fattat fel beslut i en rad frågor. De har själva bidragit till ökade spänningar mellan muslimer och icke-muslimer och mellan dem själva och folkliga grupper inom befolkningen. Zemmour tror att en politik som demoniserar muslimerna, skickar ut dem från landet och påbjuder en ensidig traditionell fransk kultur skulle göra gott. Detta är, bortsett från de omänskliga reformer som en sådan vision kräver, sannolikt en väg till uppror och möjligen ett inbördeskrig. Om vi tror på Zemmours ord kommer han som president att än mer skada de redan sönderbrutna relationerna mellan olika folkgrupper i landet.

Nu är alltså Éric Zemmour kandidat till presidentvalet. Han har stöd av en stor del av landets medelklass men också arbetarklass och en del i överklassen som gillar hans vurm för fransk finkultur.  Någon kommentator kallade hans värdesystem för den litterära nationalismen. De närmaste månaderna får visa hur stark hans position är. Kommer han att hindra att Marine Le Pen förblir en farlig utmanare till Macron eller kan hans kampanj göra henne än starkare? Vi har inte svaren än. Ofta visar det sig i presidentval att väljarna till slut stödjer en mer moderat kandidat. Zemmours framgångar hittills och det starka stödet för Le Pen ger ändå en bild av ett sårigt land. Det är uppenbart att valet 2022 har stor betydelse för vilket Frankrike som medborgarna kommer att leva i de närmaste åren.

Jérôme Fourquet är en stigande stjärna inom den värld som i Frankrike kallas den politologiska och där sociologin dominerar liksom undersökningsinstituten som mäter medborgarnas attityder och beteenden.

Fransmännen intresserar sig mycket för detta ämne. Det är slående hur djupt dessa forskare tillåts gå i mediernas politiska sändningar. När Toivo Sjörén får uttala sig i svenska medier om en väljarmätning får han en halv minut på sig för att säga något väsentligt och det hinner  han förstås aldrig. Hans motsvarigheter i Frankrike deltar i timslånga samtal eller intervjuas i minst en halvtimme om en ny, intressant mätning.

Jérôme Fourquet är en av stjärnorna i detta gäng av statistikmätande sociologer. Hans senaste bok som han skrivit tillsammans med  journalisten Jean-Laurent Cassely bär titeln La France sous nos yeux (Frankrike under våra ögon) och lär bli en kioskvältare i den franska valrörelsen i vinter och nästa vår.  Den ger en viktig bild av ett land som undergått en omvälvning under de senaste fyrtio åren. Det som hänt i Frankrike har förstås också hänt i andra västerländska länder, bland annat i Sverige.

Författarna pekar på 1992 som ett viktigt årtal i brytningen från en gammal till en ny tid. Den 31 mars det året stängde den tidigare så stolta Renaultfabriken i Boulogne-Billancourt. Två veckor senare, den 12 april, invigdes Disneyland utanför Paris. I en ögonblicksbild framträdde förvandlingen av Frankrike från att ha varit en produktionsekonomi med tyngdpunkt på industri till att bli en konsumtionsekonomi med inriktning på turism och nöje. I dag är landet helt beroende av olika turistattraktioner. De drar till sig besökare från hela världen och ger sysselsättning åt de egna medborgarna.

Fourquet och Cassely ger en annan talande bild av förändringen. Ett av de gula västarnas första utspel, den första lördagen som de demonstrerade i november 2018, var att bege sig till Disneyland för att kräva gratis entré. De gick inte då till lokalerna där den franska motsvarigheten till Svenskt näringsliv befann sig. De gick inte till presidentens boning i Elyséepalatset. Disneyland representerade makten i den nya konsumtionsekonomin och den var nageln i ögat på den grupp i det franska samhället som såg sig som exkluderade.

Boken ger en bild av det nya Frankrike och öppnar för reflektioner. Varför försvagas de klassiska politiska partierna? Varför tappar de fackliga organisationerna i inflytande? Varför försvagas över huvud taget kollektiva institutioner?

Det moderna Frankrike är individualismens högborg. Det är ett land som hyllar materialism och konsumism. Vi kan tycka att det fortfarande har en mer högtstående klassisk kultur än det svenska. Barnen lär sig fortfarande historia, läser de klassiska författarna och besöker historiskt viktiga platser. Det finns också en stramhet, ett allvar, ett djup  i berättelsen om det egna folket och dess liv och historia. Det är sant. Ett tag till kommer skolan säkert att vårda den klassiska kulturen men hur länge? När kommer också den franska skolan att packa in sin undervisning i förförande bilder från olika drömfabriker? Kommande generationer kommer sannolikt att närma sig historien om kejsar Napoleon genom lek och spel i grälla färger, signerade kreatörer från Hollywood.

Éric Zemmour debatterar regelbundet med politiska och filosofiska motståndare i tv. För några veckor sedan hade han en lång debatt med vänsterledaren Jean-Luc Mélenchon. Häromdagen drabbade han samman med filosofen Bernhard Henri Lévy i ett timslångt möte på kanalen CNews där han själv brukar sitta som kommentator i olika politiska frågor. Sammandrabbningen mellan dessa två intellektuella blev givande och klargörande.

Mötet blev en konfrontation där de båda knappt var överens om någonting. Diskussionen rörde uteslutande utrikespolitik. Båda gjorde en rad kopplingar till världshistorien, till geopolitik men också till politiskt-filosofiska frågor.

Intrycket är att Lévy och Zemmour representerar två strömningar i dagens europeiska debatt. Den förre försvarar det paradigm som präglat västvärlden i stort sett sedan andra världskriget. Hans argumentation kretsar kring en bild av världen där de liberala demokratierna har ett ansvar att städa upp i de länder i närområdet, i första hand Östeuropa och Afrika, där barbariet dominerar. Krig är rättfärdiga om de förs för den goda sakens skull.  Den senare företräder en linje som har helt fokus på den egna nationen. Det är en form av realism där var och en får sköta sitt. ”Tråkigt om de afghanska kvinnorna tvingas bära slöja men det är inte vårt (=Frankrikes) ansvar.”

Zemmour anklagade i debatten Lévy för att vara moralist, för att gå i USA:s ledband. Lévy anklagade Zemmour för cynism. Deras geopolitiska uppfattningar var verkligen diametralt motsatta. Bernhard Henri Lévy har varit engagerad i en rad utrikespolitiska konflikter under många år och bland annat bidragit till olika kontakter i Libyen under Khadaffis tid för att bistå Sarkozy. Han har undersin levnad delatagit också i viktiga debatter där han försvarat de grundläggande mänskliga rättigheterna.

Zemmour har inte alls samma kunskap om läget i dag i olika krigshärdar runt om i världen. Däremot lutar han sig mot sina historiska kunskaper och Frankrikes geopolitiska strategi framförallt från 1800-talet och fram till våra dagar. Hans ideologi verkar närmast totalt i avsaknad av moraliska grundprinciper.

Sannolikt kommer inte Éric Zemmour att väljas till president i Frankrike nästa vår. Däremot blir hans tänkande alltmer närvarande i Europa. Som fransman är hans argumentation bitvis förförande intellektuellt. I andra länder kan samma uppfattningar formuleras på ett sätt som förefaller grövre.

I ett land som Sverige är utrikespolitiken starkt präglad av moraliska principer. Det är en del av vår tradition och begripligt i ett litet land, dessutom geografiskt perifert,  som inte kan spela den betydande roll som är möjlig för större länder. Ändå vore det viktigt om den här typen av debatter skulle kunna visas i svensk tv. Innan det är för sent och en dominerande nationell cynism helt tar över i vårt land behöver vi se svagheterna i båda positioner.

Det gäller samtidigt  att i tid avslöja svagheterna i den traditionellt moraliska syn på utrikespolitiken. Zemmour framstod som en introvert nationalist men han kunde samtidigt peka på naiviteten och det drömska i den syn på västs samhällen som Lévy målade upp. Vi kan fortsätta att drömma om en idealistisk och liberal amerikansk demokrat som president och dirigent för en enad västeuropeisk orkester men hur länge till kan den drömmen leva innan vi vaknar upp till något helt annat. Och det nya är inte bara en omänsklig invandringspolitik. Det nya kan bli en ny samhällsordning. Börjar det måhända med att Trump blir omvald 2024?