Politik

Papperslösas vänner lever farligt
Papperslösas vänner lever farligt 150 150 Tomas Lindbom

I Sverige blev dåvarande inrikesministern Nicolas Sarkozy berömd eller snarare ökänd för sina uttalanden i samband med upploppen i Parisförorterna i november 2005 när han kallade de ungdomar som tänt eld på bilar för slödder. Det chockerade lika mycket människor i Frankrike som i övriga Europa men det var 2005. I dag är jag inte säker på att reaktionen blivit lika stark. Sarkozys seger i valet 2007 var till inte ringa del en seger för hårdare tag och han vann ju också extremhögerns röster genom att närmast utradera Front National i det val till nationalförsamlingen som genomfördes en månad efter presidentvalet.

Sarkozy skapade ett särskilt departement för sin gamle trotjänare Brice Hortefeux, nämligen ministeriet för immigration, integration, nationell identitet och solidarisk utveckling. Smaka på det namnet. Hortefeux har också varit flitig som ett bi och helt i sin herres smak. En viktig insats har varit att inte bara skärpa jakten på de s k papperslösa utan även låta polisen störa dem som skyddar de papperslösa och i möjligaste mån utnyttja lagen för att bestraffa dem. Det finns en lag i Frankrike – som tilkom för ett år sedan –  som förbjuder medborgare att skydda papperslösa. Straffet är böter eller fängelse.

I januari i år genomförde presidenten en mindre regeringsombildning och den nye ministern för dessa frågor heter Eric Besson. Hans historia är i sig uppseendeväckande. Han var en av Ségolène Royals närmaste rådgivare i valrörelsen 2007 men övergick månaden före valet till hennes huvudmotståndare och fick som belöning omedelbart en ministerpost, dock av lägre dignitet. Som nybliven integrationsminister ska han nu förverkliga en av högerns valfrågor; få ordning och reda på invandringen genom att öka trycket mot de illegala invandrarna och lagen mot skydd av papperslösa verkar nu börja användas mer konkret. Enligt Kyrkans Tidning som rapporterat från Frankrike i sitt nummer 19/2009 har uppemot ett hundratal personer, bland dem präster, suttit i häkte ett dygn eller längre för förhör. Om inte annat är lagen avpassad för att kunna skrämma människor, också inom kyrkan, som vågar trotsa den.

Eric Besson menar i ock för sig att lagen används för att jaga människosmugglare men det är ett påstående som inte tycks stämma enligt vad katolska aktivister fått erfara, också enligt Kyrkans Tidnings källor som menar att Besson som gammal socialist har mer att bevisa för att bli accepterad i sin nya politiska familj.

Det finns förstås i Frankrike som i andra länder ett tryck på invandrare i tider av ekonomisk kris och ökad arbetslöshet. Sarkozy och hans parti UMP kunde ju konstatera vid valet 2007 att det gick att plocka åt sig värdefulla röster från extremhögern och det vore märkligt om inte den erfarenheten påverkar regeringens politik i invandrarfrågan under de närmast kommande krisåren. Det sorgliga med fransk invandrarpolitik är ju också att landet med sin koloniala historia borde känna ett särskilt ansvar för alla dem som kommit från de forna kolonierna i Afrika. Man kan fråga sig hur den franska regeringen tänker kring den nationella identiteten när den avvisar människor som kommer från länder, så helt präglade av ett par hundra års kulturell dominans från just Frankrike. Borde inte dessa människor redan vid ankomsten till landet vara självklart integrerade i det franska samhället?

Skolan ska rädda samhällsmoralen
Skolan ska rädda samhällsmoralen 150 150 Tomas Lindbom

Den franska samhällsdebatten sysslar med medborgarskapstanken – en absurd tankeverksamhet i Sverige. Orsaken är , tror jag, den starka bindning till en nationell identitet som finns i Frankrike. Deras land har i flera århundraden burit  på en gemensam idé om en sammanhållen samhällsordning som är filosofisk, juridisk, moralisk, politisk och social. Den  innefattar också ekonomin ungefär som en marxist tänker sig produktionsförhållandena som grunden för en samhällsordning. Denna identitet måste vårdas och föras vidare till nya generationer. Därför blir politiker och intellektuella centralfigurer i samhället. Därför blir staten central och de statliga institutionerna, särskilt skolan. Staten får en roll som skiljer sig från stater i de anglosaxiska länderna. Staten bär den nationella identiteten och uttrycker medborgarnas gemensamma vilja. 

Jag påstår inte att detta gäller på ett absolut sätt därför att den postmoderna tiden gör sitt intåg även i Frankrike. Jag påstår att detta intellektuella och politiska engagemang bland stora delar av befolkningen och som är större än i t ex de anglosaxiska länderna  beror på att samhället ytterst inte består av individer som ska samsas på en gemensam areal utan består av en gemenskap. Hur ska moralen i denna nationella gemenskap utformas och föras vidare till nästa generation? Hur ska rättskänslan vårdas? Hur ska upplysningsfilosfin föras vidare till nästa generation och hållas ren från religiös fundamentalism och främmande kulturer som solkar dess värdegrund?

Skolan blir i Frankrike den statliga institution som traditionalisterna vill mobilisera. Observera att ett förslag att kommunalisera skolan vore omöjligt redan på tankestadiet. Nu diskuteras om skolan ska undervisa i moralfrågor redan i de första klasserna. Motivet är att medborgarskapstankens innehåll försvagats, att många unga inte till fullo förstår dess grundvärden och att detta skulle hota samhällsordningen – inte polisiärt i första hand utan filosofiskt och moraliskt, möjligen också juridiskt.

Problemet för den franska överhet som vårdat de traditionella värdena kring rätt och moral och en försiktig reformering av samhällsordningen är att Frankrike dels blivit ett mångkulturellt land, att globaliseringen steg för steg urholkar den franska identiteten och att auktoritetsbegreppet blivit ifrågasatt alltmer, inte minst barn gentemot föräldrar och lärare. Skolan kan därför inte fylla den roll som de hoppas på. Förslag om att införa moralundervisning i småklasserna kommer inte att lyckas. Medborgarskapstanken lever ännu kvar i högtidstalen och omsätts fortfarande i vissa nya lagar och reglementen men den är förstås död i verkligheten. Även i Frankrike mals ju idén om en gemensam nationell kultur ner när stora delar av befolkningen inte kan identifiera sig med Voltaire och Balzac. Som inte förstår att det är ett uttryck för demokrati att i lag förbjuda slöjor i skolor och i andra offentliga institutioner. Som inte förstår att den kulturella och territoriella gränsen är densamma.

Det finns mycket gott att säga om den franska omsorgen om rättskänsla och moral och att människor ska engagera sig i ett samhälle inte bara som konsumenter utan framförallt som sociala varelser i samspel med andra. Men den franska ivern att göra dessa frågor nationella och vidmakthålla den nationella säridentiteten som en kulturell egen identitet känns alltför förlegat.

Fransk-svenska skillnader. Passion för politik
Fransk-svenska skillnader. Passion för politik 150 150 Tomas Lindbom

Jag undrar ofta om det finns något land i Europa där politiken i dess klassiska form  med höger och vänster och partier spelar en så stor roll i människors vardagsliv som i Frankrike. Det handlar närmast om en passion.

Jag sätter mig ensam på en restaurang eller ett kafé och säger “Sarkozy” till personen bredvid mig och jag vet att vi får ett långt och engagerat samtal. Det finns inte en fransman som inte tycker något om sina politiker, oftast kritiskt därför att den franska intellektuella traditionen från Descartes är stark och präglar inte bara författare och s k intellektuella utan också entrepenörer, slaktare och portvakter. För att inte tala om taxichaufförer.

Varje lördagkväll går den populära talkshowen On n´est pas couché på den statliga kanalen France 2. Som all TV i Frankrike är programmen framskjutna i tiden i förhållande till Sverige. On n´est pas couché börjar kl 23 och håller på till cirka kl 2 på natten. Programledaren Laurent Ruquier pratar intensivt och viftar med armarna utan avbrott i tre timmar – Hur orkar karln? –  men däremellan hinner också ett tjugotal gäster passera revy. Det rör sig om skådespelare, sångare, författare och politiker. Ruquier är ingen djuping efter franska mått mätt och programmet anses vara lättsmält men ändå handlar säkert en tredjedel av kvällen om politik. Inte bara de inbjudna politiska gästerna som ministrar, politiska redaktörer m fl pratar politik utan även sångarna och skådespelarna som alltså inte är i studion för att sjunga och uppträda utan för att prata och promota sina skivor, filmer och liknande. Det skämtas om veckans politiska händelser. Det är fullständigt självklart att alla tittare kl 1 på natten till söndagen vill ha elakheter och djupsinnigheter varvade om presidenten, socialisternas ledare eller någon facklig pamp.

TV.s olika kanaler sysslar under hela veckan med politik. Det handlar ofta om taktik och kommentatorer mäter populariteten hos politikerna och analyserar deras uttalanden. Olika affärer avlöser varandra, som minst en bonusaffär per vecka och det kryddar förstås anrättningen. Fransmän hånar sina politiker och utgår från att de är korrupta men vill samtidigt ha dem på en piedestal. Blir politiker för folkliga och “som vem som helst” minskar fascinationen och intresset.

Just nu är Sarkozy nere för räkning och socialistledarna likaså. Det finns ingen som är bra i fransmännens ögon. Men så är det för det mesta och det bekymrar föga. Politik är roligt. Politik är en passion för vardag som helgdag. Moralisera kan man göra om annat. Nu är klockan halv två på natten och Ruquier vevar på som en duracellkanin. Äh, vi tittar en stund till. När kommer nästa elakhet om presidenten?

Med maktens sötma som näring
Med maktens sötma som näring 150 150 Tomas Lindbom

Frankrikes president Nicolas Sarkozy drivs av ett maktbegär som förmodligen överträffar de flesta ledares. TV-journalisten Alain Duhamel frågade honom för fem-sex år sedan, då Sarkozy ännu var inrikesminister, om det hände att han någon morgon när han stod och rakade sig också tänkte på sig själv i rollen som president. “Inte bara då”, var Sarkozys snabba svar som dessutom levererades långt innan hans parti valt honom som sin ledare.

Det plågar den franske presidenten att han ännu inte fått någon inbjudan av den nye amerikanska presidenten till Vita huset. Enligt Le Nouvel Observateur har Sarkozys medarbetare verkat frenetiskt för att förmå Barack Obama att bjuda in honom till Washington. Sommaren direkt efter segern i valet var han George Bushs gäst på dennes sommarresidens. Obama däremot har låtit flera staters ledare passerat före Frankrikes. Gordon Brown har varit i Vita huset och när den amerikanska presidenten besökte Frankrike härommånaden var det för att hedra minnet av landstigningen i Normandie 1944. Obama for aldrig till Paris. Hans senaste besök i Europa i samband med G20-mötet i London inkluderade en resa till Prag.
Nicolas Sarkozy hade räknat med många prestigepoäng efter det franska ordförandeskapet i EU. EU:s ledare verkar måttligt förtjusta över mannen som allt ska bestyra och allt bestämma. Inrikespolitiskt sjunker han kontinuerligt i opinionsmätningarna. Bara cirka 30 % uppskattar honom i dag. Visserligen finns det ingen politisk opposition som kan tävla mot honom men den folkliga vreden mot honom är stark och fackföreningsrörelsen firar triumfer med uppemot tre miljoner människor i demonstrationer på gatorna. Det är symptomatiskt att Rama Yade, den unga kvinnliga ministern för mänskliga rättigheter är populärast i regeringen och henne kommer han med all sannolikhet att kicka i samband med nästa regeringsombildning. Hon vågade kritisera hans inbjudan till Libyens president Khadaffi att få bo i Elyséepalatset några dagar i höstas. För hennes kritik fick hon straffet att nekas tillträde till regeringsmötena under flera månader.
Nicolas Sarkozy är maktmänniskan som redan i begynnelsen av sin tid som statschef inte tål motstånd eller att någon annan är populärare än han själv. Många fransmän känner redan obehag inför vad denne man kommer att hitta på när han suttit ytterligare några år i ledningen för landet.
De franska socialisterna i kris (2)
De franska socialisterna i kris (2) 150 150 Tomas Lindbom

Fransk politik präglas i jämförelse med Sverige starkt av resonemang och debatter kring idéfrågor. Samtidigt är partierna underordnade de politiska personligheterna. Ett parti som saknar en ledargestalt bryts ofta ner i interna strider mellan olika falanger.

Socialistpartiet i Frankrike saknar i dag en självklar ledare. Möjligen finns han på andra sidan Atlanten, som chef för Internationella valutafonden; Dominique Strauss-Kahn.
Strauss-Kahn tillhör högerflygeln inom partiet och kallas socialdemokrat. Laurent Fabius tillhör vänsterflygeln liksom Benoit Hamon som är nyvalde generalsekreteraren Martine Aubrys närmaste talesman. Är Aubry också vänster kan man fråga sig och var står i så fall Ségolène Royal på höger-vänsterskalan? Och var står Paris borgmästare Bertrand Delanouë?
De flesta skulle säga att Ségolène Royal står längre ut till höger än Aubry som står i mitten. I mitten återfinns också Delanouë. Men Royal är högersosse på ett annat sätt än Strauss-Kahn. Den senares närmaste män valde olika kandidater i striden om generalsekreterarposten i partiet i november förra året. Moscovici valde Delanouë, Cambadelis valde Aubry, Peillon anslöt sig till Ségolène Royal liksom Manuel Valls som är högersosse på alldeles egen hand och ännu mera höger än någon annan. Han har förstås också utsatts för flera frestande erbjudanden från president Sarkozy för att steget över till dennes högerallians.
Denna förvirrade karta över politiska läger inom PS visar att idéerna ändå är underordnade personerna. Det är ett högst tvivelaktigt projekt att försöka positionera de ledande politikerna inom PS efter en höger-vänsterskala. Det handlar mycket mer om makt och det handlar om personliga relationer sammanvävda med politiska ståndpunkter som däremot gärna kläs  i principiella uttrycksformer.
Martine Aubry är dotter till den förste EU-kommissionären Jacques Delors. Hon var arbetsmarknadsminister under Lionel Jospins regering 1997-2000. Då genomförde hon den i dag så illa beryktade reformen med 35 timmars arbetsvecka. Det sägs att Strauss-Kahn som var finansminister i samma regering var total motståndare till förslag som hon och Jospin lanserade i valrörelsen till nationalförsamlingen 1997 men att han sa sig inte bry sig så mycket i fråga därför att socialisterna enligt hans bedömning ändå inte skulle vinna valet. Nu vann PS valet och reformen måste genomföras.
Martine Aubry är också sedan 2001 borgmästare i staden Lille. Hon efterträdde Pierre Mauroy, en annan numera åldrad profil i PS. Han var borgmästare i Lille i mer än ett kvarts sekel och var också Francois Mitterands första premiärminister, 1981-84. Mauroys uppdrag var i den rollen att genomföra en traditionell keynesiansk ekonomisk- politisk linje, en politik som ledde till en av den mest omfattande kapitalflykt som Frankrike skådat. Mauroy fick snabbt slå på bromsarna och ge upp keynesianismen. Hans efterträdare som premiärminister blev då Laurent Fabius, den nuvarande vänsterflygelns ledare inom partiet, som fullföljde en förändring i 80-talets mer nyliberala riktning.
Politik är det möjligas konst, sa redan de gamla grekerna. Fransk politik är verkligen det. Eller konsten att hålla sig kvar vid makten och få alla beslut att ändå verka förankrade i en tydlig och konsekvent politisk hållning. Martine Aubry lever i traditionen från sin far Jacques Delors med sin marknadsvänliga socialdemokratiska hållning och den radikala Pierre Mauroy i Lille. Hon ska nu balansera mellan olika strömningar och olika personliga maktcentra i partiet för att uppnå det som är hennes mål; att bli partiets presidentkandidat inför valet 2012. Hon är äregirig och hon är stark och slipad som politisk taktiker. Men väldigt många inom partiet vill se andra kandidater och tre år är en oändlig tid att hålla sig kvar som nummer ett i ett socialistparti som i dag är en kokande gryta av strider, konflikter och makthungriga konkurrenter.