Politik

Roselyne Bachelot, minister for halsofragor och ytterst ansvarig for idrotten, fortsatter att halla det franska fotbollsaventyret i Sydafrika pa regeringsniva. I dag, direkt hemkommen till Paris, talade hon i nationalforsamlingen och fordomde spelarna, ledarna och hela franska fotbollforbundet. Ett antal ledamoter i UMP, Sarkozys parti, kraver nu att parlamentet beslutar om att vissa minimikrav ska kunna stallas pa de spelare som foretrader sin nation i landslagsmunderingen.

Sarskilt for hogern handlar debaclet i Sydafrika i stor utstrackning om en skymf mot nationens ara. Det ar en skam att vissa spelare inte sjong med i texten till marseiljasen fore matcherna. For vanstern handlar det mer om pengar. Spelarna tjanar enorma summor och bor pa lyxhotell under turneringen. Alla ar overens om att spelarna och ledningen skymfat det franska folket.

I morgon tar President Nicolas Sarkozy emot Thierry Henry i Elyseepalatset. Henry har bett om motet. Da kommer sanningen att uppdagas, tror manga som ser Domenechs petning av Henry som ett exempel pa daligt ledarskap hos forbundskaptenen. Ingen vet vad Sarkozy kommer att gora. Sakert kommer han att fordoma franska fotbollslandslaget och sakert kommer han att lagga sig i hanteringen av efterspelet efter VM. Minister- och presidentstyret fortsatter med accelererad fart.

Franska sportjournalister tavlar nu med varandra om att doma spelarna, Domenech och forbundet. De ar minst lika indignerade. Deras fragor i TV ar alltid ledande. ”Monsieur, vad sager ni om den skandal som vi fatt uppleva i Sydafrika?” De fa kvinnor som ibland kan upptrada i sportsammanhang ar numera som bortblasta fran scenen. Nu ar det gubbar och ater gubbar som kommenterar och konstaterar hur Frankrikes stolthet har dragist ner i smutsen. Det franska patriarkatet visar sig i all sin prakt. Vi visste redan att militaren var en del av Frankrikes storhet och den ar helt maskulin. Nu vet vi ocksa att den manliga fotbollen ar en del av samma identitet. Det ar en odets ironi att bada ministrarna i regeringen som handhar idrottsfragor, Roselyne Bachelot och Rama Yade ar kvinnor. Men de har samma agenda som mannen och ylar med vargarna. Nar vaknar kvinnorna i Frankrike upp? Inte i efterspelet efter VM i fotboll i alla fall.

Frankrike lever i valdsam storm runt sitt fotbollslandslag. I dag spelar laget sin tredje (och sista?) match i VM och de langa knivarna har vassats alldeles enormt de senaste dagarna. Media och allmanhet, forstas, men i Frankrike lagger sig politiker i allt och fotbollen ar dessutom en nationell angelagenhet som vida overtraffar laget i Sverige.

Ministerstyre ar okonstitutionellt enligt svensk lag och praxis men sannerligen inte enligt fransk. Roselyne Bachelot som ar hogsta ansvariga minister for idrotten holl igar ett mote med spelarna och hennes presskonferens efter motet var en parodi pa mamma minister som bannat sina pojkar: ”Jag sag dem i ogonen var och en och sa att det de gjort mot Frankrike var oacceptabelt. Och alla hade de tarar i ogonen.

Nicolas Sarkozys stabschef har ocksa uttalat sig och fordomt spelarnas vagran att trana pa lordagen. Franska folket forvantar sig att ansvariga politiker lagger sig i denna fraga. Frankrikes ara star pa spel. Fotbollen ar en del av den franska identiteten och spelarna har inte tagit sitt ansvar. Forlora ar en sak men vagran att gora sitt basta ar som att spotta pa trikoloren, den franska flaggan.

Den moraliska indignationen ar massiv. Aldrig har jag upplevt en sadan stark reaktion i  franska media som dessa dagar. Trakigt for Dominique de Villepin, gaullisten som var premiarminister under Chiracs sista presidentar och som varit anklagad men friad i lagre instans  i den stora rattsskandalen Clearstream, lanserade for nagra dagar sedan sin nya politiska gruppering Republique solidaire. Han ville komma ratt i lanseringen genom att utse sig sjalv till spelare nummer 10 i den franska politiken. Spelaren med 10 pa ryggen betyder i Frankrike offensiv mittfaltare, han som styr spelet och lagger den avgorande passningen till malskytten eller gor mal sjalv. Dominique de Villepin ville framsta som en Zinedine Zidane i silverfargat har och med aristokratiska maner, varfor inte en politikens Franck Ribery…

Strategin las upp fore fotbollslandslagets stora debacle. Lanseringen av de Villepin som presidentkandidat kom samma dag som lagets forlust mot Mexiko. Men de Villepin var inte svaret skyldig. ”Nu behovs en ny politik dar jag som 10:a ocksa engagerar mig i den viktiga nationella angelagenheten som ar framtiden for les bleus”

I eftermiddag spelar Frankrike sin tredje match mot Sydafrika.  Om laget lyckas vinna sa stort att det kvlificerar sig till attondelsfinal ska det bli oerhort intressant att uppleva det franska folkets reaktion. Vid forlust kommer huvuden att rulla. En fransk revolution ar att vanta. Kommentatorer har redan varnat spelarna for att atervanda direkt till Paris. Enligt matningar hoppas en stor majoritet av fransmannen att laget ska forlora idag.

Spelarna sjalva verkar enligt rapporterna inse att franska folket ar arga over det daliga spelet men de verkar inte forsta att deras upptradande och lyxliv sticker i ogonen. ”de lever i sin egen bubbla” sager bland annat den gamle storspelaren Emmanuel Petit i fransk TV. Kanner vi igen historien? ”Ge folket bakelser om de inte har brod” , sa Marie Antoinette 1789. Och sa stormades Bastiljen…

Nicolas Sarkozy har givit sin arbetsmarknadsminister Eric Woerth i uppdrag att senast fredag i denna vecka lämna ett förslag på pensionsreform, årets stora politiska fråga i Frankrike. Fack och opposition vässar knivarna och har opinionen med sig.

Pensionsfrågan är laddad. Under hela 2000-talet har flera regeringar försökt lösa knuten med att belasta fransmännen med fler år av inbetalningar till pensionskassorna och höjd pensionsålder. Nödvändigt, säger alla som räknat på hur det redan stora överskottet ytterligare kommer att galoppera med större pensionärskullar och fler som lever längre.

Frågan är ändå inte så enkel. Det finns två synsätt på begreppet rättvisa i den här debatten. Alla inser att något måste göras men motsättningen rör sig om hur det ska göras. Rättvisa är att alla har samma pensionsålder och betalar in avgifter i förhållande till sin lön. Det säger högern. Rättvisa är att de som har haft hårdare jobb, det vill säga i första hand kroppsarbetarna, ska ha lindrigare villkor, säger vänstern. Därför ska ingen över 60 behöva arbeta.

Det handlar alltså om en gräns vid 60 års ålder som är dagens legala gräns för pension. Höj den till 62 eller 63 år under en tioårsperiod, säger högern men ministern Eric Woerth har ännu inte presenterat sitt slutliga förslag. Martine Aubry och vänstern håller benhårt fast vid 60 och hänvisar till rättvisan i att de med tunga jobb inte ska behöva jobba längre.

De fackliga organisationerna är mer eniga än någonsin. CFDT som står socialistpartiet närmare och CGT som är kommunisternas gamla fackliga organisation brukar sällan uppträda gemensamt men det  gör de nu. De känner också trycket från medlemmar och det franska folket som med en visserligen liten men dock majoritet förkastar regeringens resonemang om pensionsreformen. Därför säger de hårdnackat nej till höjning av pensionsåldern.

Väljarundersökningarna oroar förstås regeringen. Ingen vet hur Sarkozy tänker. Han måste ta hänsyn till opinionen eftersom hans ställning i alla mätningar är svag och nästa presidentval närmar sig. Möjligen kan han söka tröst i det faktum att en majoritet fransmän inte tror att socialisterna i regeringsställning skulle ändra på högerns pensionsreform om den går igenom. Sarkozy balanserar mellan hänsyn till opinionen och ansvaret för de offentliga finanserna. I den kritiska situation som Europa befinner sig i med budgetunderskott i många länder med  hårda sparpaket som följd kan inte Frankrikes president nonchalera sin egen skakiga ekonomi. På fredag får vi veta hur hans balansakt runt pensionsfrågan ser ut.

När Sverige för mer än tio år sedan införde ett nytt pensionssystem skedde besluten i riksdagen i stor enighet. Så gör man i Sverige. De viktiga politiska frågorna laddas ur genom att alla partier sätter sig i slutna rum och gör upp. Väljarna ställs inför fullbordat faktum och verkar nöja sig med det. De orangea kuverten piggar kanske upp men innehållet har pekat mot sämre pensioner för oss som fortfarande arbetar än för dem som redan gått i pension sedan länge.

I Frankrike är det tvärtom. Under hela 2000-talet har pensionsfrågan ventilerats. Eftersom högern styrt hela tiden sedan 2002 så har flera högerregeringar lagt förslag på en reformering av pensionssystemet men stött på sådant motstånd från fack och politisk opposition att den tvingats ge upp. Två bakslag är inregistrerade. Ett av de ratade förslagen las fram av nuvarande premiärministern Francois Fillon under Jacques Chiracs sista mandatperiod. Nu väntar en ny batalj. President Sarkozy som lägger sig i inrikespolitiken på ett helt annat sätt än Chirac styr utformningen av reformförslaget. Premiärminister Fillon är som alltid mer diskret. Huvudansvaret för att i praktiken lotsa det nya förslaget förbi fackliga protester, folkliga demonstrationer och en ilsken opposition i nationalförsamlingen är Eric Woerth. En mager teknokrat från Alsace med oinfattade glasögon och lagom skallig för att tas för en nitisk statstjänsteman i någon högre chefsposition. Men han är obegripligt nog politiker och får till och med en av den svenska pensionsreformens arkitekter, den dåvarande folkpartistiske riksdagsmannen Bo Könberg att verka putslustig.

Regeringsförslaget är inte helt klart men pekar mot en höjd pensionsålder över nuvarande 60 år. Regeringen hoppas kunna höja den till 62 eller 63 år. Löntagarna ska samtidigt betala in till försäkringssystemet under längre tid än de fyrtio år som gäller i dag. Regeringen går i sina förslag långsamt fram, väl medveten om att detta verkligen är minerad mark. Francois Fillon har talat om 41,5 år fram mot 2020.

Regeringen ger undantag för dem som började arbeta tidigt. De ska även i fortsättningen kunna gå vid 60 års ålder och även tidigare. Löntagare vid vissa statliga verk som franska SJ har i dag mycket förmånliga pensionsavtal som regeringen inte vågar röra vid.

Trots detta förhållandevis modesta förslag, trots att Frankrike har en tung statlig låneskuld och trots att Europa skakar under hot om statsbankrutt för flera länder är motståndet mot förslaget kompakt. Det driver ut hundratusentals människor på gatorna i demonstrationer. Strejkerna kommer att avlösa varandra efter sommaren eftersom förslaget ska behandlas i nationalförsamlingen i höst. Oppositionen vägrar att acceptera en högre pensionsålder än 60 år och en normalt så moderat fackföreningsledare som CFDT:s Francois Chérèque, rasar mot förslaget.

Det är svårt att reformera pensionssystemet i Frankrike eftersom det innehåller så många delavtal. För vissa innebär reformen en påtaglig försämring. För andra kommer den inte att märkas lika mycket. Det finns också många kroppsarbetare som slitit oerhört hårt med dålig arbetsmiljö och upplever att kroppen nu säger stopp. Det är inte heller enkelt att övertyga en äldre person som redan arbetat många år att han eller hon ska arbeta ännu fler år. Pensionen skjuts upp och blir förmodligen också magrare.

De närmast månadernas debatt om pensionen kommer att bli en  rysare. Det är mycket möjligt att även denna regering får ge upp eller lägga ett förslag som är så urvattnat att statens finanser allvarligt kommer att hotas och framförallt göra det ännu svårare att klara pensionsåtagandena i framtiden. Frankrike är inte Grekland men budgetunderskottet är gigantiskt och klarar inte alltför stora påfrestningar de närmaste åren.

Martine Aubry, generalsekreteraren i det franska socialistpartiet, har presenterat ett nytt politiskt begrepp, ordet care i lanseringen inför nästa presidentval, både för sig själv och för partiet. Det är radikalt i flera avseenden. Inte minst skrämmer det många att politiken i Frankrike begåvats med ett engelskt ord. Vem förstår vad det betyder? Ingen!

Det anglosaxiska är minst sagt laddat i Frankrike. Vem minns inte den franska ministern Toutbon som fick heta All good i satirprogrammen. Denne man försökte genom lagstiftning förbjuda engelska ord i språket. Nu ska franska socialister berätta för väljarna att deras politik går ut på att vara care och börja med att berätta hur ordet ska översättas. Eller som chefredaktören på L´Express, Christophe Barbier uttryckte det: ”En vanlig fransman i mellersta delen av landet begriper inte det”.

Språket är en sak men än mer komplicerat är synen på politik. Här gör Aubry ett utspel som både kan ompositionera partiet och henne själv, främst i relation till sin konkurrent om platsen som socialisternas presidentkandidat 2012, Dominique Strauss-Kahn. Kort uttryckt finns det nu tre tydliga grupper inom PS: En av grupperna är högerflygeln med socialdemokrater som Strauss-Kahn som ligger närmare President Sarkozy och förordar åtstramningar i den offentliga sektorn och en liberalisering av den ekonomiska politiken. Den andra gruppen är de traditionella socialisterna som betonar statens viktiga roll i politiken och som talar ekonomi när de talar politik. Här finns också, främst bland socialisterna på vänsterkanten, en stark kritik av kapitalismen,liberalismen, individualismen och globaliseringen. Den tredje gruppen är den som Aubry nu verkar vilja lyfta fram, självförvaltningen och tanken att flytta politikens gränser utanför de traditionella offentliga institutionerna. Civilsamhället, eller folkrörelserna som en gammal svensk socialdemokrat skulle kalla det, är också politik. Det frivilliga arbetet ska uppmuntras. Omsorgen om medmänniskan i kvarteret är också viktig. Det gäller att skapa ett samhälle där människor bryr sig om varandra.

Martine Aubry är främst ett politiskt djur och hennes utspel har säkert som syfte att fånga in alla de människor som gör frivilliga insatser och ser det goda samhället som något mer än den enskilda människans krav och nyttjande av statens pengar. Hon vill också fånga in dem som ogillat Sarkozys tilltal till den enskilda individen med de käcka orden: ”Travailler plus pour gagner plus” (Arbeta mer för att tjäna mer pengar) som var hans slagord i valrörelsen 2007. Det är heller inte omöjligt att tanken är riktig ur taktisk synpunkt. Tanken i sig förefaller dessutom god. Egoismen är ingen bra väg för att bygga ett solidariskt samhälle.

Många franska politiker och politiska bedömare blir ändå både störda och förvirrade av tanken på att tala om care. Christophe Barbier på L ´Express kallade hela idén för en kompress på människor eller för potatismos. Andra har sagt att det inte är politik och att tankesättet innebär att politikerna talar till människor som till små barn. Rädslan för att människor ska bli fråntagna rätten till sina egna liv och inte få behålla rätten till eget ansvar är stark. Alltför mycket omsorg uppfattas som frihetskränkande i någon mening. Omsorg är moral och moral blir lätt sentimental i många fransmäns ögon. Onekligen en intressant konsekvens av en månghundraårig auktoritär människosyn. Därför säger den förre kulturministern och socialisten Jack Lang: ”Jag föredrar yes, we can framför yes, we care”

Dominque Strauss-Kahn lär i alla fall sitta i sin jättevåning i New York och fnysa åt ordet care och allt som det ordet betecknar. Intervjuad i TV i förra veckan slog han fast att pensionsreformen måste innefatta höjningar i pensionsåldern vilket Aubry motsatt sig på det bestämdaste. Onekligen finns det ett problem med henne och det officiella partiets nya linje. Hennes satsning på care kombineras med en fortsatt satsning på tunga offentliga utgifter i ett land som verkligen inte är någon förebild när det gäller balans i budgeten. Risken finns att partiet framstår som orealistiskt i sina utgiftsförslag och ogenomtänkt i frågan om självförvaltning och folkrörelsearbetet. Det är inte bara ordet care som är importerat från andra länder. Tanken känns inte heller helt integrerad i det socialistiska partiets och i nationens kultur.