Politik

Det blåser högervindar i Frankrike
Det blåser högervindar i Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

President Sarkozys högerparti, UMP, segrar i europavalet och får 30 av de 72 mandaten som tilldelas Frankrike i europaparlamentet. Det ska jämföras med PS och de gröna som får 14 mandat var. MoDem, ett centerparti i opposition mot Sarkozy gick starkt tillbaka och får enligt preliminära siffror 6 mandat. Övriga 8 mandat tillfallet partier på yttersta höger- och vänsterkanten.

Socialistpartiet har råkat ut för ett svidande nederlag som inte främst kan förklaras av den högervind som blåser genom Europa. PS lever med en djup förtroendekris som partiet självt bär ansvaret för. Martine Aubry ansåg att 20% var ett minimum i valet. Nu blev det knappat 17%. Enligt tidningsrapporter på söndagskvällen rådde rena begravningsstämningen i högkvartetet på Rue Solferino. 

Valet visar att ett missnöjt franskt folk inte riktar sin vrede mot UMP utan mer mot den gamla oppositionen. De gröna får istället ökat stöd och är starkare än PS i Parisområdet. Det är mycket som inte stämmer med bilden i det svenska valet men de grönas frammarsch på socialistpartiets bekostnad i huvudstaden Paris stämmer med läget i Stockholm.

Galen EU-debatt
Galen EU-debatt 150 150 Tomas Lindbom

Det är ju löjeväckande när tidningar skriver efter en Agendadebatt mellan Reinfeldt och Sahlin att “det hettade till ordentligt”. Varför inte säga som det är: Svenska politiker är livrädda att tappa ansiktet och blir därför så tråkiga att få ens kommer ihåg att debatten  ägt rum när den bryts för nästa program. I Frankrike är det annorlunda. Jag såg debatten igår kväll i franska statliga TV:ns motsvarighet till Agenda, A vous de juger. Den pågick i nästan tre timmar och den var galen.

Studion var uppbyggd med två bord. Vid det ena satt de grönas toppkandidat, den gamle 68-revolutionären Daniel Cohn-Bendit som alla borgerliga på den tiden trodde var köpt av Moskva men som var en gudabenådad bråkstake och folklig ledare. Bredvid honom satt Marine Le Pen, dotter till Jean-Marie Le Pen och den nya ledaren för Nationella fronten. Hon är lika farlig som sin pappa och nästan lika oförskämd men också precis lika charmig när det passar. Vid samma bord satt också högerextremisten Philippe  de Villiers, en adelsman på drift ut i öknen till höger. Han representerade Libertas men lät precis som vanligt. Skrek mest när han talade och då såg han verkligen otäck ut. Vi detta bord satt också den vänlige Francois Bayrou som representerar MoDem, ett centerparti som vill alla väl men just därför aldrig får något inflytande. När han talade tog UMP:s generalsekreterare, som satt vid andra bordet, fram en broschyr och läste för sig själv ur den.

Vid andra bordet satt då UMP:s, dvs Sarkozys partis ledare, Xavier Bertrand. Han är en kort och massiv sluggertyp utan besvärande finesser eller intellektuella karaktärsegenskaper. Bredvid honom satt Jean-Luc Melanchon, en vänstersocialist med mer teoretisk framtoning men utan större möjligheter till framgång i valen. Där satt också den nya kelgrisen hos det  franska folket, trotskisten Olivier Besancenot och så socialistpartiets nya generalsekreterare Martine Aubry. Ja, hon lämnade debatten tjugo minuter före slutet utan förklaring. När slutrundan skulle genomföras hade socialistpartiet alltså ingen representant kvar i debatten.

Detta startfält borgade för en rolig debatt och så blev det förstås. Den var dessutom helt kaotisk. Alla franska TV-debatter är mer eller mindre kaotiska men denna var även i fransk bemärkelse något utöver det vanliga. Cohn-Bendit blev mot slutet så trött på sina bordskamrater Le Pen och de Villiers att han helt sonika bytte bord och satte sig bredvid Besancenot. Det var ju en stol ledig eftersom Martine Aubry hade lämnat studion. Flera av debattdeltagarna, särskilt kamraterna på yttersta högerkanten avbröt konstant alla talare och programledaren vädjade oavbrutet om tystnad så att det gick att höra den som hade ordet. 

Slutet var som ett crescendo. Programproducenten hade bestämt att en representant för undersökningsföretaget TNS Sofres skulle få presentera en dagsfärsk mätning av väljarsympatierna inför söndagens val. Det visade sig att de gröna under sista veckan ökat några procent och gått om mittenpartiet MoDem. Detta gjorde MoDems ledare, den prydlige Francois Bayrou, helt rasande mot TV-ledningen som släppt fram siffrorna och Marine Le Pen insinuerade att det var President Sarkozy som låg bakom undersökningen. Den visade nämligen också dåliga siffror för Nationella Fronten. Den stackars statistikern såg olycklig ut, stammade fram några data utan att någon kunde höra ett ord. Fascisterna gormade, Bayrou fäktade med armarna medan Besancenot och Cohn-Bendit förde ett privat samtal vid sitt bord. Det jag hörde var programledaren Arlette Chabots upprepande invektiv mot debattdeltagarna:”Detta är oförskämt vad ni säger. Detta är oerhört. Tittarna hör ingenting. Låt en person tala åt gången”

I denna kakafoni avslutades debatten och Arlette Chabot hoppades att den varit klargörande. Jag hörde knappt någonting men underhållande var det och budskap överförs ju främst genom kroppsspråk och känslor och mindre genom ord. Så varför inte, kanske är de franska valdebatterna mer upplysande än de svenska.

EU-valet i Frankrike
EU-valet i Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Det pågår förstås en EU-valkampanj också i Frankrike och en utomstående vore böjd att tro att den är mer vital och intensiv än i Sverige. Nej, även i Frankrike är den sval och ofokuserad. 

Senaste väljarmätningen, presenterad i Le Mondes söndagsnummer, pekar på ett valdeltagande som möjligen kan krypa lite över 40%. Väljarna är splittrade och det beror dels på avsaknaden av tydliga valfrågor och dels på den traditionella splittringen i alla val. Frankrike har normalt majoritetsval med två valomgångar, där den andra valomgången genomförs  mellan de två starkaste kandidaterna om ingen kandidat, president eller ledamot i nationalförsamlingen eller borgmästarkandidat, har fått mer än 50% av rösterna i den första. I alla de valen brukar splittringen visa sig i att många väljare stöder kandidater på ytterkanterna. Så är det också nu i Europavalet med skillnaden att det inte blir någon andra valomgång. Enligt TNS Sofres undersökning stöder ungefär 60% någon av partierna inom det s k demokratiska fältet, dvs socialisterna (20%), MoDem (13%) som är ett centerparti lett av Francois Bayrou och UMP (26%), Nicolas Sarkozys parti. Drygt en av tio väljer ett grönt alternativ och resten, knappt tre av tio, stöder ytterlighetspartier till vänster (16% av väljarna) och till höger (10%). 

UMP är starkare än socialisterna som lär få svårt att nå mycket högre än 20%. Det kommer ytterligare att försvaga en redan skör ställning för Martine Aubry i ett sargat socialistparti. Hon lyckades i förra veckan skapa (tillfällig?) försoning med Ségolène Royal som efter den knappa förlusten i striden om posten som partiets generalsekreterare i höstas legat i ständig fejd med sin gamla partikamrat och ministerkollega i Jospins regering från 1997 till 2002. Ett dåligt resultat i Europavalet kommer att öka spänningen och förmodligen leda till att Aubry ifrågasätts som presidentkandidat 2012.

Trotskisten Olivier Besancenot är populär bland fransmännen i dag men hans Nouveau Parti Anticapitaliste är bara ett av  flera partier på vänsterkanten som samlar röster. Hans framgång kan komma i presidentvalet. Inför valet 2007 gav en fransk journalist ut en satirroman som före valet beskrev en valrörelse där Besancenot slutade som president. Alla tyckte boken var dråplig och elak mot de etablerade politikerna men ingen tyckte självfallet att bokens slutkapitel med trotskisten i Elyséepalatset hade någon trovärdighet. Men, men… i dag ligger Besancenot bara 8% efter Sarkozy i popularitetsmätningarna. Fransmän älskar att ta ut svängarna i sina politiska val. Varför inte en trotskist i vår?

De franska väljarna har lika svårt som de svenska att hitta fram till de frågor som berör kring Europavalet. Särskilt ointresserade är de väljare som röstade nej till konstitutionsförslaget för några år sedan. Men flera av de ledande politikerna pekar på ett tydligare sätt än de svenska på Europas roll i världen och behovet av en europeisk samling, inte minst i dessa kristider. Och så gäller alltid frågan om höger eller vänster i Europa. Fransmän tänker bipolärt i politiken i större utsträckning än svenskar. Det är därför som MoDem har så svårt att göra sig gällande när det blir skarpt läge i valen. Och många tvekar inte att rösta på mer utrerade kandidater. Som sagt, Olivier Besancenot tränar för presidentvalet 2012 och några trotskister kan han säkert få väljarna att rösta in i parlamentet i Strasbourg och Bryssel.

Sarkozy och den femte republiken
Sarkozy och den femte republiken 150 150 Tomas Lindbom

Frankrike lever under den femte republiken med rötterna från 1958. Konstitutionen skapades av och för General de Gaulle och var en reaktion mot 40- och 50-talens många regeringskriser. Nu skulle republiken få en ordning med en stark president och ett svagare parlament, med en stark ledare och svagare partier; allt för att trygga en långsiktig maktutövning och ordning i landet.

Så var det tänkt och så var det också under de Gaulles elva år vid makten. Men partiväsendet knäcks inte så lätt och med några svagare presidenter urholkades den exekutiva makten vid Elyséepalatset. En komplikation som de Gaulle i sin upphöjdhet över partierna inte tänkt på var att det politiska läget skulle kunna utvecklas så att presidenten representerade en politisk riktning medan parlamentet, nationalförsamlingen och senaten, hade en annan majoritet. Det läget uppstod så småningom.  Francois Mitterand tvingades under sin andra mandatperiod ta in Jacques Chirac som premiärminister för en ren högerregering. Chirac fick smaka samma beska medicin när han utlyste nyval till nationalförsamlingen 1997 och förlorade. Då bildade Lionel Jospin en socialistregering men alltså fortfarande med Chirac som president. Detta fenomen kallas cohabitation, samregerande, och har blivit en faktor att räkna med, i varje fall så länge som presidenten satt på sjuåriga mandat och parlamentet på femåriga. Numera väljs även presidenten på fem år, en eftergift för ett mer parlamentariskt synsätt. Valen till president och nationalförsamling genomförs numera med bara en månads mellanrum.

Nicolas Sarkozy har alltså endast fem år på sig att bevisa att han bör omväljas och han har i höst suttit halva tiden. Våren 2012 är det dags för en ny presidentvalskampanj. Sarkozys ledarstil är närmast manisk. Allt ska gå fort och sedan fortare och så ännu fortare. Reformer ska snabbt manglas igenom i nationalförsamlingen. Regeringen spelar en mer undanskymd roll än någonsin därför att presidenten också lägger sig i vardagsfrågorna. Det gjorde aldrig de Gaulle, Pompidou eller Valery Giscard d´Estaing. Mitterand spelade golf två förmiddagar i veckan och hade olika älskarinnor och kan ju då knappast ha haft koll på allt och under Chiracs senaste mandatperiod förföll hela presidentämbetet. Han ägnade visst engagemang åt utrikespolitiken men var i övrigt svag och tillbakadragen och överlät de flesta sakfrågorna åt sin premiärminister de Villepin.

I dag styrs Frankrike först och främst från Elyséepalatset, dvs presidentens officiella residens medan Matignon, sätet för premiärministern, har förlorat det mesta av sin makt. Tidningarna beskriver hur Sarkozy byggt upp ett kabinett runt sig själv som är starkare än regeringen. Sarkozy bryr sig i tidens anda också mycket om kommunikationsfrågor och kontakten med media och arbetar mer medvetet än någon tidigare president på att vässa sin egen profil. Som en Napoleon talar han direkt med folket och söker  genom väldiga armar omsluta delar av vänstern så att oppositionen långsamt förlorar sitt syre och kvävs.

Den femte republikens konstitution ger presidenten stora maktbefogenheter. Sarkozy utnyttjar denna möjlighet och dominerar fullständigt det politiska livet. Hans lynnighet leder till att ministrar sätts i frysskåp eller flyttas runt på ganska lösa grunder. Naturligtvis har presidenten enligt konstitutionen rätten att tillsätta och avsätta alla ministrar. Sarkozy har lämnat över ordförandeskapet i sitt parti, UMF, men styr och ställer där ändå och håller samtidigt räfst och rättarting med parlamentsledamöter som röstar fel i olika frågor, senast kring lagen om förbud för fildelning. Presidenten finns överallt och härjar. 

Det går ändå dåligt för Nicolas Sarkozy i opinionsmätningarna. I juli 2007, två månader efter valet, låg hans popularitet på rekordhöga 65 %. Därefter har den dalat och ligger i dag på 32 %. Egentligen är det en katastrof. Fransmännen var först missnöjda med hans ledarstil som uppfattades som ovärdig en fransk president. Hans kärleksaffär med Carla Bruni störde många konservativa fransmän. Redan före den internationella finanskrisen var hans siffror låga. Många uppfattade redan på våren och sommaren förra året att Sarkozy inte kunde uppfylla de löften han ställt ut före valet om ökad köpkraft för fransmännen. Tvärtom upplevde alltfler att privatekonomin blivit sämre.

Sarkozy har en enda ledarstil och det är att agera intensivt, hyperaktivt och göra allting själv. Så har han agerat också i försöken att lindra finanskrisens verkningar. Men i ett land som redan har hög arbetslöshet, en statlig budget som bärs fram till största delen på lånade pengar, med en svag köpkraft hos stora befolkningsgrupper och starka sociala spänningar blir det svårt för vilken president som helst att klara uppgiften och dessutom höja sin popularitet. Majoriteten av fransmännen tror alltså inte på Sarkozys förmåga att lösa landets problem och den har heller inte särskilt mycket tålamod. Vid två tillfällen i vinter lyckades de stora fackliga organisationerna trumma ihop två till tre miljoner missnöjda löntagare och arbetslösa som demonstrerade på gatorna i alla de stora städerna.

Det ska samtidigt sägas att Sarkozy klarat vintern utan totalt sammanbrott i landet. Det råder starkt missnöje men ändå inte revoltstämning. Oppositionen till vänster kan inte leverera något lockande alternativ och landet saknar lyckligtvis populistiska ledare som skulle kunna piska upp konfrontativa och våldsamma stämningar. Det är ju ett gammalt känt faktum att det politiska läget i Frankrike ofta känns som kritiskt. Verbalt befinner sig olika grupper i krig med varandra och med makten och de politiska analytikerna ser krisbränder ta fart överallt i samhället. På något märkligt sätt lugnar sedan allt ner sig när semestrarna närmar sig och regeringarna och presidenterna kan andas ut. Frampå höstkanten börjar så den politiska temperaturen stiga igen med nya strejker och oroligheter. Det politiska livet verkar gå i jämna årscykler.

Nicolas Sarkozy sitter kvar till 2012. Han kommer att använda presidentens alla befogenheter konstitutionellt och all sin manipulativa förmåga mot sin politiska omgivning och mot media för att få sin vilja igenom och visa handlingskraft inför sitt folk. Men han behöver komma igenom finanskrisen och ge de breda grupperna i samhället ökad köpkraft  för att vinna nästa val. Trots en svag opposition kan han inte bli omvald – och det tror alla han vill –  om inte det ekonomiska läget förbättras och framtidstron återvänder i landet.

Kouchner velar i valet
Kouchner velar i valet 150 150 Tomas Lindbom

Frankrikes utrikesminister Bernard Kouchner har inte bestämt sig för vilken lista han röstar i Europavalet. Valet borde vara självklart då han tog ställning för Nicolas Sarkozy och dennes politik i ock med inträdet i regeringen 2007. Bernard Kouchner säger nu till Le Nouvel Observateur att han stöder regeringens politik men att han inte bestämt sig än för vilken lista han ska rösta i juni.

Det är ett anmärkningsvärt uttalande. Det speglar samtidigt karaktären i det franska politiska livet. Partistrukturen är inte lika fast och beständig som i de germanska länderna. Både till höger och vänster läggs partier ner och återuppstår i delvis nya organisatoriska skepnader och med nya partinamn. Kommunisterna består men det partiet är å andra sidan bara en spillra i dag av vad som fanns så sent som på 70- och 80-talen. 

Bernard Kouchner har alltid räknat sig som vänster och satt i Lionel Jospins socialistregering i början av 2000-talet. Han gjorde en saklig bedömning 2007 att han kunde bidra positivt med sin utrikespolitiska doktrin även i en högerregering styrd av Sarkozy. Många tror ju också att hans val styrdes av makthunger. Men Kouchner är ingen pålitlig anhängare till regeringspartiet UMP och säkert inte heller medlem. Så nu kan denne libero i politiken tänka sig att rösta mot sina egna kamrater i regeringen vid kommande europaval. 

Det franska partilivet är inte förankrat i kollektiv utan formas av starka ledare med starka program, ofta retoriskt färgade av filosofiska proklamationer. Kouchner känner sig därför fri att offentligt berätta att han kan tänka sig att inte rösta på UMP. Han får kritik förstås internt för detta men frågan blir inte så het i den franska debatten som den blivit i den svenska. Tänk om Carl Bildt förklarade att han inte visste hur han skulle rösta i kommande val…