Politik

Läs Moscovicis blogg
Läs Moscovicis blogg 150 150 Tomas Lindbom

Du som läser franska har säkert också god koll på franska tidningar, sajter och bloggar. Jag vill här  bara tipsa om en politisk blogg som håller hög klass. Den skrivs av förre ministern och europapolitikern Pierre Moscovici. Han tillhör de ledande inom socialistpartiet. Hans framtoning är reflekterande och intellektuell. Hans analyser av läget i fransk politik är värda att läsas och hans texter får i allmänhet ett hundratal kommentarer på bloggen.

Moscovici tillhör gruppen kring Dominique Strauss-Kahn. Han betecknar sig som socialdemokrat och är en stark europavän.
En fransman mitt i krisen
En fransman mitt i krisen 150 150 Tomas Lindbom

”Den aktuella krisen i världen är politisk”. Så säger Internationella valutafondens chef, den franske socialisten Dominique Strauss-Kahn i den statliga TV-kanalen France 2:s stora debattprogram A vous de juger ikväll.

Hans deklaration pekar så tydligt på att finanskrisen har djupare orsaker än ett antal giriga finanslejon och företagsledare. Krisen följer på en global ekonomisk ordning som saknat politiska ramar och en fungerande social ordning och som därför kommit att gynna ett fåtal och missgynnat en hel värld. Girigheten hos vissa direktörer är skamliga i sig, menar Strauss-Kahn men det avgörande är att kapitalismen tillåtits expandera utan nödvändig reglering.
Den förre franske finansministern säger i TV-intervjun att världen bara kan ta sig ur den nuvarande krisen om bankerna får resurser att åter börja lämna krediter till företag och enskilda människor. När hjulen snurrar igen och konjunkturen vänder uppåt – 2010 enligt hans bedömning – måste alla goda politiska krafter införa ett regelverk som hindrar den otyglade kapitalismens missgärningar.
Dominique Strauss-Kahn betonar också i TV-programmet hur oerhört smärtsamt den nuvarande krisen slår mot människorna i utvecklingsländerna och att västvärlden har ett stort ansvar i att stötta dessa länder. Det är både en ekonomisk och moralisk nödvändighet, menar han.
Han är ju ändå vår påve…
Han är ju ändå vår påve… 150 150 Tomas Lindbom

Frankrike är ett land som styrs enligt republikens idéer om stark åtskillnad mellan stat och kyrka. Ingen religionsundervisning överhuvudtaget i de statliga skolorna. Religion är en privatsak och förpassas till hemmen och gudstjänstlokalerna.

Som alla andra principfasta åskådningar så krackelerar förstås också denna sekulära hållning men det är en annan historia som jag får ägna mig åt i en senare text på denna blogg. För dagen handlar det om debatten i Frankrike om påvens uttalanden i frågor om sexualitet och i förhållande till kardinaler som förminskar förintelsen under andra världskriget.
Den katolska opinionen i Frankrike tillhör förmodligen Europas liberalaste men katolikerna är samtidigt färre och mindre inflytelserika i samhällsdebatten än i länder som Spanien, Italien och Polen. Jag får ibland intrycket att kyrkan spelar en mindre roll här än i Sverige. Kyrkan är en plats för de troende och utanför den kretsen spelar den opinionsmässigt en blygsam roll.
I senaste numret av Le Nouvel Observateur uppmärksammas den radikala katolska opinionen. Prästen Jacques Mérienne säger: ”Lekmännen tar makten bit för bit. Basen i den katolska kyrkan rör på sig”. För liberala och radikala katoliker är påvens senaste uttalanden komplicerade.
Alla har uppmärksammat att Vatikanen ständigt driver åt höger sedan det andra vatikankonciliet på 60-talet. Nu befinner sig den officiella positionen så långt från vanliga europeiska och amerikanska katoliker att den inte längre går att överbrygga. Benedictus XVI är, säger en av de inflytelserika franska forskarna av modern katolicism, en akademiskt lärd person som tolkar livet utifrån dogmer och intellektuella resonemang. Vatikanens hållning i dag har snarare fjärmat sig från den relationella teologin som på samma gång stärker sin ställning i vissa andra kyrkor som den skandinaviskt-lutherska och gör dem mer attraktiva för vanliga människor.
Den radikala katolska opinionen i Frankrike bryts mot den mer traditionella som många troende tillhör. Några gudstjänstbesökare i en kyrka i Paris uttalar sig inför TV-kamerorna efter en mässa. ”Han är ju ändå vår påve”. säger en man. ”Han är en lärd man”. säger en annan. Åsikterna bryter sig men kvar står frågan: Hur länge kan en åldrad man, omgiven av några andra lika åldrade män, ogifta och avskurna från vanliga människors vardag, styra en kyrka som ska kallas världsvid och med rollen att skänka stöd och tröst och andlig och politisk vägledning? Om det är sant att basen i den katolska kyrkan, de kristna människorna, börjar röra på sig vore det verkligen ett friskhetstecken.
Den franska krisen förvärras
Den franska krisen förvärras 150 150 Tomas Lindbom

Igår gick löneanställda och arbetslösa inom både privat och offentlig sektor ut på gatorna i hela Frankrike. Polisen räknade med 1.3 miljoner demonstranter medan de fackliga organisationerna uppskattade antalet till 3 miljoner – uppskattningsvis i alla fall fler än vid den första demonstrationsdagen mot krisen i januari. Krisen fördjupas för varje dag. Nya otäcka siffror läggs på bordet och människorna känner helt uppenbart en stor oro.

Den franska fackföreningsrörelsen intar en annan attityd än den svenska. Dels använder den gatan som maktinstrument. Dels kräver den fler och starkare åtgärder av regeringen än den svenska. Här handlar det inte om lönesänkningar för att rädda jobben utan om löneökningar för att rädda de anställdas privatekonomi. Regeringen kan ju också lägga förslag om ökning av den statligt reglerade minilönen, den s k smic. Fackföreningsrörelsen med den politiska oppositionen i släptåg är på offensiven.
Premiärminister Francois Fillon sa i TV igår kväll att han inte planerar fler insatser för att minska krisens verkningar. Han hänvisar till de 26 miljarder euro som utlovades i december och de mindre stödresurser på 2.6 miljarder euro som presidenten lovade särskilt utsatta grupper i ett TV-tal i februari. Dessa insatser måste få verka innan regeringen eventuellt går vidare, säger premiärministern.
Regeringen presenterar i dagarna nya mörka siffror. Recessionen fram till halvårsskiftet 2009 beräknas till 2.9 %. Regeringen räknar också med att cirka 330 000 personer får lämna sina jobb under första halvåret. Statsbudgeten har sedan tidigare ett så svårt underskott att frågan ånyo kommer upp i EU för anmärkning.
Det finns röster som varnar för ett nytt 1968. Regeringen har all anledning att vara orolig. Kriser i Frankrike leder inte sällan till rejäla bataljer och hård konfrontation. IF Metall lär inte få gehör i dag om de åker ner till Paris och inför sina fackföreningskollegor CGT, FO och CFDT pläderar för lönesänkningar och samverkan med arbetsgivare och regering.
Utbildning som distanserar
Utbildning som distanserar 150 150 Tomas Lindbom

I fransk högre utbildning ingår ett antal s k grandes écoles. Det rör sig om statliga elitskolor med extremt tuffa inträdesprov. Elitskolorna som formar unga människor till ledande befattningar främst inom den prestigefyllda statsförvaltningen.

Den högsta av alla är L´école nationale d´administration (ENA) som är en inträdesbiljett till de riktiga statliga toppjobben, inklusive politiskt ledande positioner.  Jacques Chirac var en énarque som det kallas liksom förre premiärministern Dominique de Villepin. Däremot är Nicolas Sarkozy inte énarque utan bara (!) advokat. Han har också framtonat som mer folklig än tidigare presidenter, inte minst genom sitt sätt att dua och låta sig duas av vanligt folk.
Den som tror att socialistpartiets ledare inte har gått igenom ENA tror fel. De är snarare fler. Ségolène Royal och hennes förre man och tidigare generalsekreteraren i PS, Francois Hollande träffades under studietiden. Nuvarande PS-ledaren Martine Aubry är också énarque.
Det är naturligtvis inte fel att vara välutbildad men de franska elitskolorna skapar ett påtagligt avstånd mellan de politiska ledarna och det folk de ska tjäna. Det sas om förre premiärministern Alain Juppé att han åkte limousine redan som elev på ENA. Förmodligen en skröna men det säger en del om hur människor i Frankrike ser på sina ledare.
Elitskolorna har tillkommit för att demokratisera Frankrike och det är en av de mer märkliga tankespåren i franskt samhällstänkande. Enligt rådande uppfattning uppfylls demokratin om alla har rätt att gå en utbildning och ingen avstängs från ett arbete på grund av kön och social bakgrund. Den som däremot undersöker vilka elever som studerar vi elitskolorna kan konstatera att praktiskt taget alla studenter kommer från överklass eller övre medelklass och upptagningsområdet är till största delen de välbärgade områdena i huvudstaden. Det var inte meningen men som vanligt räcker inte den liberala modellen om samma formella chans för alla för att skapa verkliga förutsättningar för demokrati.