Jospin – den gamla vänstern

Jospin – den gamla vänstern 150 150 Tomas Lindbom

Just nu går en dokumentär om förre premiärministern Lionel Jospin på fransk statlig TV. En man som stod Francois Mitterrand nära men som också själv präglade det franska socialistpartiet under många år och såg till att partiet på 90-talet stannade kvar i en traditionell vänsterposition medan hans kollegor Tony Blair och Gerhard Schröder slog in på en mer centerorienterad linje.

Vem har rätt eller fel i den eviga debatten inom den europeiska vänstern om vägval? Antingen stark stat, marxism och en kvardröjande anslutning till industrisamhällets modernism eller kulturradikalism, liberala reformer och öppning mot det postmoderna?  Lionel Jospin var den sista stora europeiska ledaren som släppte tron på en socialistisk, reglerande nationalstat och fullföljde en gammal mer marxistiskt medveten vänstertradition. Han var också ifrågasatt i Frankrike, inte minst från socialistpartiets socialdemokratiska falang med starka personligheter som Michel Rocard och Dominique Strauss-Kahn.

Lionel Jospin representerar en vanlig typ av socialistledare i Frankrike; lärare, intellektuell och med bakgrund i den yttersta vänstern. Jospin var i sin ungdom trotskist. Han inkarnerar misstron mot fri företagsamhet men är framför allt en elitist i den statliga maktapparaten. Han förenar marxistisk analys av en förtryckt arbetarklass med ivrigt citerande av klassiska franska författare och filosofer. Hans skarpa och lätt frusna blick bakom de oinfattade glasögonen ger intryck av en man som uteslutande känner med hjärnan.

Dokumentären om Jospin är ett stycke samtidshistoria. I programmen görs också ett intressant porträtt av den åldrande Francois Mitterrand . Jospin var länge Mitterrands kronprins och blev ju också partiets presidentkandidat både vid valen 1995 och 2002. Men han lyckades inte. Vid valet 2002 besegras han inte bara av Chirac, vars premiärminister han varit i fem år, utan också av den högerextrema Jean-Marie Le Pen. Ett nesligt nederlag som sätter punkt för Jospins politiska karriär och som det verkar också för vänstern, åtminstone för överskådlig tid framöver.

2 comments
  • NJ Roland Johansson

    Tyvärr missade jag andra delen av denna dokumentär. Själv minns jag dock Jospins regering 1997-2002 som den kanske bästa regering Frankrike haft. Är inte så säker på att den utan vidare kan betraktas som “traditionell” vänster dock. Även den var styrd av tidsandan och privatiserade, om än i långsammare takt än högerregeringar. Att den ofta höll fast vid offentliga lösningar är ju också snarast en fransk position som oftast också fransk höger håller fast vid.

    Minns också ett Economist-omslag från denna tid med Jospin och tricoloren i form av stigande staplar i bakgrunden. Illustration till en sällsynt artikel om franska ekonomiska framgångar.

    Framför var Jospins regering den enda vänsterregering sedan decennier som vågat genomföra en radikal reform (35-timmarsveckan) och inte bara avvikit från högerliberal politik genom “less of the same thing”.

    Det var en ovanlig fransk regering i så motto, och Jospin brukade tillskrivas förtjänsten, att den var hederlig. Inte en enda skandal vad jag kan minnas.

    Men Jospin förlorade valen på sin torra personlighet. Sarkozy lär ha sagt mellan skål och vägg att Jospins regering hade ett genombra record, men att han inte förstod att en ledare måste få människor att drömma…

    Motsatsen till Obama: bra på att regera, dålig på orera.

Leave a Reply

Your email address will not be published.