Lindbom på franska

Det svenska riksdagsvalet har intresserat utländska media.Det gäller också radio, tv och tidningar i Frankrike liksom i viss mån de sociala medierna. Allt handlar förstås om opinionsframgångarna under det senaste året för Sverigedemokraterna.

Valresultatet kom för många som en lättnad. Sverigedemokraterna fick inte den framgång som många räknat med. Det tar också Europakännaren och statsvetaren Patrick Martin-Genier till utgångspunkt för sin analys i tv-kanalen France 5:s utfrågning av honom med anledning av det svenska valet. Han menar att de svenska väljarna visat motståndskraft mot de främlingsfientliga krafterna. Han förklarar SD:s relativa framgång med den starka invandringen 2015 och oron hos människor i ett så traditionellt homogent folk att landet förlorar sin identitet.

För fransmän är den egna identiteten viktig och det gäller inte bara väljare med konservativ åskådning utan även stora delar av vänstern. Samtidigt finns det hos fransmän en tradition att leva i ett multikulturellt samhälle. Genom kolonierna har landet i ett par sekler haft en ganska självklar invandring från Afrika och Asien. Nu är gränserna i stort sett stängda och tonläget mycket högre mot invandring men det är en följd av den allmänna oron för utomeuropeisk massinvandring som präglat nästan alla europeiska folk. Fransmännen kan låta starkt xenofobiska men är på samma gång förhållandevis liberala i sin attityd till medborgare från andra kulturer. De flesta ser det som ganska okomplicerat att inte alla medborgare har samma utseende och samma kulturella bakgrund.

Sverige uppfattas som ett land som varit extremt etniskt och kulturellt homogent, vilket också är sant, och därför är nyfikenheten stor över hur detta lilla land i norra Europa med sitt organiserade och ganska slutna välfärdssamhälle ska reagera mot stark invandring. Som Patrick Martin-Genier konstaterade i tv-intervjun var bara en knapp procent av svenskarna födda utomlands på 1940-talet medan bilden i dag är annorlunda. Nästan 20 procent är utlandsfödda.

För den liberala och vänsterorienterade delen av den franska befolkningen finns också oron att ett land som Sverige, med ett starkt nationalistiskt parti, kan ytterligare försvåra för Macrons EU-politik. Det har inte undgått de franska observatörerna att SD är EU-motståndare. Macron och hans regering men också många fransmän hoppas på ett starkare EU med ökade befogenheter och ett parlament som verkar i mer federalistisk riktning. En jordskredsseger för SD hade varit ett hot mot den tanken. Nu blev det inte riktigt så illa, ur franskt regeringsperspektiv. Däremot skickade Marine Le Pen gratulationer till Jimmie Åkesson för hans framgångar i valet.

Det andra arbetsåret för Emmanel Macron i Elyséepalatset kunde knappast ha börjat sämre. Nu kommer opinionssiffror som är uppseendeväckande låga. Enligt en undersökning som presenterats i helgen har han stöd av bara 31 procent av väljarna. Denna siffra är densamma som Francois Hollandes vid samma tid under hans presidentperiod, det vill säga i september 2013.

Det finns förstås förklaringar till Macrons fall i opinionen. De politiska analytikerna i Frankrike menar att det stora problemet är att Macrons reformer inte givit utslag i form av bättre tider för medborgarna. Eller så uppfattas i alla fall läget. Arbetsrättsreformen som presidenten drev igenom har inte givit fler jobb. Tvärtom vänder arbetslösheten svagt uppåt. Inte heller har den lett till ökad köpkraft i landet. Den andra stora kontroversiella reformen, konkurrensutsättningen av det statliga järnvägsbolaget SNCF har heller inte givit effekter i bättre tågtrafik och lägre priser.

När nu Macron står inför nya impopulära reformer kan han räkna med större motstånd. Han vill införa källskatt. Fortfarande betalar arbetstagarna själva in sin inkomstskatt men det ska bli ändring på det, tänker Macron som sneglat på Tyskland och Sverige i det fallet. Inte förvånande är många fransmän skeptiska till den reformen. Överlåta ansvaret för deras pengar till arbetsgivaren och staten utan att själva vara delaktiga i transaktionen känns för många som ett intrång i friheten.

Än större blir frågan om pensionerna. Här finns förutsättningar för stora fackliga missnöjesyttringar och den politiska oppositionen, både till vänster och höger, kommer att haka på. Låt oss räkna med en het höst och vinter med strejker och demonstrationer.

Det kan tyckas som om det franska folket inte har tålamod med sina politiska ledare och det är förstås sant. Nu har de haft tålamod med Macron i ett år och det är en lång tid i Frankrike. Men det är också sant att Macron inte lyckats övertyga sina väljare om att hans färdväg är den rätta. Han har heller inte så stort grundstöd. I det nya politiska landskapet finns han i mitten med en ganska liten väljargruppering, omgiven av en hård vänster, en alltmer aggressiv höger och en alltid lika frustande och dömande extremhöger. Tidigare presidenter hade visserligen kritiska röster längre ut på var sin flank men behövde i allmänhet bara titta åt ett håll, till vänster för Sarkozy och till höger för Hollande för att försvara sig. Macron är ständigt omgiven av kritiker på båda sidor.

Än så länge är dock den politiska oppositionen förhållandevis svag. I mätningar visar det sig att franska väljare visserligen dömer ut Macron men de tror heller inte på någon del av oppositionen. Macron behöver därför i nuläget främst koncentrera sig på att återvinna förtroendet hos fler väljare. Men om han misslyckas med det kommer självfallet den politiska oppositionen att växa och sannolikt skaffa sig ökat förtroende hos väljarna.

Emmanuel Macron har ett grundläggande problem. Hans liberala politik är främmande för väldigt många fransmän. Detta folk är i hög grad konservativa eller socialister. Och så finns denna stora grupp av allmänt missnöjda. Människor som ser sig som utsatta, underordnade, missgynnade i relation till en elit i Paris som utnyttjar sina privilegier. Denna grupp är stor, säkert närmare hälften av väljarkåren och det är en grupp som absolut inte kan uppskatta Macron som person och inte heller hans politik. Han är för den misstrogna delen av befolkningen en cynisk kapitalist som endast kommer att gynna globala intressen och den del av franska folket som agerar transnationellt.

Francois Hollande är glad. Han har ägnat sommaren åt att åka runt i landet och signera sin senaste bok. Han fiskar i olika vatten för att se om han göra en come back i politiken. Han är mera populär nu än som president och han älskar frågan han brukar få av journalister: ”Tycker du att Macron är en president för de rika?”  ”Nej”, svarar Hollande, ”en president för de mycket rika.”

Emmanuel Macron reser nu runt i olika EU-länder för att propagera för en starkare militärallians inom Unionen. Samtidigt har han låtit sig intervjuas i Agenda i Sveriges Television och i någon mening haft synpunkter på den svenska valrörelsen.

Den franska presidenten vet naturligtvis att han bör hålla sig utanför den interna valdebatten inför riksdagsvalet i Sverige den 9 september. Samtidigt drogs han också in i den genom Jan Björklunds fråga till Jimmie Åkesson några dagar tidigare om den senares rangordning av två utländska statschefer, Vladimir Putin och Emmanuel Macron. Åkessons svar var typiskt för en politiker av hans slag; det är omöjligt för honom att välja. Han kan knappast känna särskilt stor sympati för Putin, särskilt inte som misstron mot Ryssland är särskilt stark också rent historiskt hos den svenska befolkningen men han avskyr sannolikt en politiker som Macron med sin globala och liberala politik.

Macron valde att markera mot Jimmie Åkesson på rent principiell grund. Det kan knappast läggas honom till last. Det måste vara möjligt att kritisera en politiker i ett annat land när denne så uppenbart attackerat Macron som person och hela dennes värderingsgrund. Det blev en nyttig påminnelse om Sverigedemokraternas egen åskådning. Partiet är inte bara främlingsfientligt utan starkt konservativt i en rad frågor. Där en traditionell värdegrund i Sverige snarare är liberal och tolerant och den överensstämmer i hög grad med Macrons, så är SD:s motsatsen. Debatten med Carl Bildt i samma program, Agenda, gav också svar på frågan om SD är ett annorlunda parti än övriga i den svenska riksdagen. Svaret måste vara ja även om vissa av den så kallade sjuklöverns partier i vissa sakfrågor ligger nära SD.

Emmanuel Macron imponerar som alltid i utfrågningar. Hans klarhet är välgörande. På ett internationellt plan företräder han sitt land med tydliga ställningstaganden för ett Europa som bygger på värderingar om mänskliga rättigheter. I den inrikespolitiska debatten däremot kan han på goda grunder ifrågasättas för att bland annat se bort från sociala aspekter i politiken. Hans migrationspolitik har också inte bara liberala drag. Tvärtom anpassar han sig till den hårdföra opinion som finns i Frankrike och som i princip stänger gränserna för all form av invandring. Den ton som präglar partier som Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet i migrationsfrågan är svåra att hitta annat än i ganska opinionsmässigt svaga grupper på yttersta vänsterkanten.

Frankrike är dock ett annat land och har tidigare tagit ett stort ansvar för att ta emot invandrare, inte minst från sina gamla kolonier Migrationsfrågan är oerhört svår att hantera på ett klokt sätt i dag. Det vore orättvist att inte visa respekt också för de partier, i Sverige och i andra länder, som har en mer restriktiv hållning. Sverigedemokraterna däremot bygger på en värdegrund som formulerar medborgarskap som en fråga om svenskhet och inte som en fråga om tillhörighet till en demokrati som tillåter kulturell pluralism.

Macrons svar på journalistens frågor i Agenda gjorde säkert inte någon särskild skillnad för valutgången. De mediala arenorna delas inte av alla väljare i dag. Den som överväger att rösta på SD lär knappast övertygas om de synpunkter som kommer fram i Sveriges Televisions samhällsmagasin liksom socialdemokrater och centerpartister knappast hämtar sin visdom genom inlägg på Flashback. Det är i sig ett bekymmer för vår demokrati.

Emmanuel Macron har för länge sedan gjort sitt val när det gäller strategin inför det andra av hans fem år som president; hans politiska utspel riktas mot väljare vars sympatier ligger i mitten eller till höger i politiken. Han har inga ambitioner att vinna vänsterväljare mer än marginellt. Delvis förklaras det av att vänstern i Frankrike är traditionellt socialistisk – den dominerande delen av vänstern är mycket mer lik Vänsterpartiet än Socialdemokraterna om man ska jämföra med Sverige –  men också för att denna vänster har en förhållandevis svag ställning inom väljarkåren. Rassemblement National (tidigare Front National) och Les Républicains representerar en betydligt större andel av väljarna än Jean-Luc Mélenchons La France Insoumise och Socialistpartiet.

Macron lyckades genom valrörelsen 2017 och genom valsegrarna, i presidentvalet och senare i valet till nationalförsamlingen, bryta ner både Socialistpartiet och Republikanerna. Ja, han skadade också Front National genom att så effektivt slå ut Marine Le Pen i den tv-sända valdebatten mellan första och andra valomgången i presidentvalet. Marine Le Pen har fortfarande inte hämtat sig från det bakslaget. Hennes ställning inom partiet har försvagats och hon spelar en betydligt mer tillbakadragen roll i den politiska debatten sedan valet för ett drygt år sedan.

Den enda politiska formation som snarare stärktes av valen 2017 var La France Insoumise. Dess väljarkår står långt ifrån Macron och hans mer liberala program. De ifrågasätter alla reformer som luckrar upp den gamla ordningen där staten och lagarna styr arbetsmarknaden och de ifrågasätter också globaliseringen som princip. La France Insoumise har kunnat vara tydlig i sin opposition och stärkt sin ställning ytterligare genom Socialistpartiets sammanbrott.

Macron har inget intresse av att slå några broar till denna vänsterrörelse utan drar snarare fördel av att markera avstånd från den. Däremot är det fortfarande intressant för honom och för La République en Marche! att fortsätta att söndra bland republikanska väljare. Här finns nu chansen att plocka väljare som inte tilltalas av deras nye ledare Laurent Wauquiez´mycket aggressiva retorik i migrationsfrågan och hans EU-skeptiska hållning. Många av dessa mer moderata och sociala högerväljare gick till Macron i valet. En del har nu visat prov på missnöje med den förda regeringspolitiken men nog kan de vinnas på nytt. Och det finns fler väljare och även republikanska politiker i mittfältet som han kan vinna över till sin rörelse.

Macron räknar också med att hans ambitioner att bli Europas ledande statschef tilltalar en hel del på högerkanten. Många är svaga för presidenter som söker stärka Frankrikes roll i världen. Den klassiska högerns väljare är nationella i meningen att de vill se sitt land dominera på världsscenen. Dessa väljare skiljer sig starkt från Le Pens väljare som istället vill stänga gränserna och inta en mer protektionistisk hållning.

Valkampanjen inför EU-valet i maj nästa år har redan börjat i Frankrike. President Macron genomför nu en rundresa till olika länder inom unionen, senast Finland i dag, för att skapa underlag för ett militärt EU-samarbete med Frankrike som ledande nation. Förutom en del socialdemokrater är hans EU-politik inte så lockande för vänstern. Mélenchon har blivit alltmer EU-kritisk på senare år och även mer protektionistisk. Han söker stöd hos delvis samma befolkningsgrupper som Rassemblement national gör: folkliga grupper som ser skeptiskt på Macrons Eu-vänliga politik. Socialistpartiet är EU-vänligt men som sagt starkt försvagat sedan valet förra året.

Emmanuel Macron har sämre opinionssiffror än tidigare. Han ligger ungefär på samma låga nivå som Nicolas Sarkozy gjorde efter ett år men inte så lågt som Francois Hollande. Hans reformer av arbetsmarknaden har ännu inte burit frukt. Tvärtom pekar de senaste siffrorna på en viss ökning av arbetslösheten och en fortsatt svag  köpkraft i landet. Macron har också retat upp pensionärerna som fått det sämre sedan valet. Tålamod är inget som utmärker den franska väljarkåren. Ett halvår till utan förbättringar av ekonomin och vi kommer att få se ett alltmer problematiskt opinionsläge för Macron. Dennes politik kommer, som det ser ut, att fortsätta söka lösningar som kan betecknas som liberala. Det är hos den urbana medelklassen som han fortsatt kommer att söka stöd i första hand.