Lindbom på franska

Det har hänt mycket sedan 1980-talets frihetliga yra och glädje. När muren föll i Berlin 1989 trodde människor på frihet och hyllade de mänskliga rättigheterna. Rätten att röra sig fritt, tänka fritt,  yttra sig fritt. Sannerligen är stämningen annorlunda i dag och det har gått fort.

En liberal president som Emmanuel Macron driver igenom lagar som hade uppfattats som orimligt repressiva för trettio år sedan. I höstas avskaffades den tillfälliga undantagslagen som tillkom efter terrorattackerna den 13 november 2015. Istället infördes permanenta lagar som i sin hårdhet i stora drag kan jämföras med undantagslagarna. Misstänkta terrorister kan förses med reseförbud, fotboja eller liknande. Möten kan stoppas, även religiösa sammankomster. Kontroller av misstänkta i form av daglig inställelse hos polismyndighet. Listan kan göras lång och fler och hårdare lagar är redan uttänkta och formulerade, om än inte presenterade i parlamentet. Det rör sig alltså om misstänkta, inte dömda personer.

Det handlar också om en otydlighet kring militärens, polisens och transportväsendets befogenheter. Var går gränsen för en myndighets befogenheter? Det förefaller som om gränserna blivit mer flytande. Skyddet mot terrorismen har motiverat en smygande inskränkning av de demokratiska rättigheterna.

Hur reagerar medierna och allmänheten? Det är tveklöst så att försvaret av de mänskliga rättigheterna nu väger lättare i förhållande till viljan att skydda sig mot misstänkta terrorister. Terroristbekämpningen är enligt undersökningar den viktigaste prioriteten hos det franska folket. Det uppdraget hos staten har blivit viktigare under de senaste åren än kampen mot arbetslösheten som tidigare var den första prioriteten. Tre av fyra fransmän såg i höstas ingen anledning till att upphäva undantagstillståndet vilket Macron gjorde men med stor anpassning till dess anda i form av en strängare lagstiftning.

Perspektivet i sociala medier är klart inriktat på mer och tuffare lagstiftning. Det är också uppenbart att de traditionella medierna har en vinkel i dag som är långt mer repressivt orienterad än tidigare. Det är helt enkelt inte opportunt att ställa frågan om en demokrati försvagas om lagarna hindrar människors rörelsefrihet. Vi talar här inte om dömda utan misstänkta personer.

Frågan är vad som händer om ett nytt attentat inträffar inom en snar framtid. Kommer en fransk regering att ta ännu fler steg i repressiv riktning? Vad innebär i så fall det för bilden av en västerländsk demokrati? Och finns det inte längre andra perspektiv som leder till en lösning på terroristhotet?

En växande andel av det franska folket tycks enligt opinionsundersökningarna gilla sin hårt arbetande president som formligen spottar ur sig nya reformer. Det är annat än under företrädaren Francois Hollandes dagar då lättjan snarare tycktes råda i Elyséepalatset och människor blev frustrerade i sin upplevelse av en nation i utförslöpa. Sedan makttillträdet har parlamentets båda kamrar tagit ställning till 63 propositioner och 29 har färdigbehandlats. Det var under 2017 då särskilt fokus låg på arbetsrättsreformen.

Nu är det 2018 och Macron och hans stab förbereder nya reformer. Det första halvåret lär slå alla rekord i antalet regeringsförslag spår politiska analytiker. Det är som om Macron tänker att det gäller att så medan det politiska landskapet är så bördigt ur hans perspektiv. Ingen politisk opposition att tala om och en välvillig folkopinion. Andra tider kan komma och lär komma. I Frankrike råder aldrig stiltje och lugnet i dag är självfallet bedrägligt.  Oppositionen ser plötsligt en möjlighet att angripa regeringen och då kan helvetet braka löst inom några dagar. Just nu är det inte så. Kanske ligger det en närmast översinnlig mening i att Frankrike nu ska få den modernisering som skandinaviska länder, Tyskland och även Spanien har haft. En förändring där politiken också får en mer konsistent och genomarbetad hållning. Sedan 1970-talet har detta lands presidenter och regeringar lappat och lagat i gamla system. Macron vill skapa enhetlighet och modernitet. Det ska bli ytterst intressant att se om och hur han lyckas och hur detta i så fall tas emot av medborgarna.

Ett axplock ur kommande reformförslag som ska behandlas under första halvåret:

En arbetslöshetsförsäkring som bland annat går ut på att också försäkra personer som sagt upp sig från anställningar för att starta eget företag.

Reformer som ska förbättra fortbildningen av vuxna i arbetslivet – en reform som länge efterfrågats för att människor ska våga byta jobb och till och med våga bli uppsagda. En reform för ökad flexibilitet på arbetsmarknaden.

En reformering av migrationspolitiken. Macron talar om att stärka asylrätten för flyktingar från vissa länder men inte från andra och en skärpning av invandringen i stort. En hållning som kommer att dela vänstern och anses för liberal ur högerns perspektiv.

En reformering av parlamentet med ett högst känsligt förslag: Macron vill minska antalet ledamöter i kamrarna. Det kommer förstås att stöta på motstånd. Ledamöterna i senaten och nationalförsamlingen lär hitta en rad argument för att blockera en reform som syftar till att hindra dem att bli omvalda.

Macron kommer inte att nöja sig med sina inrikespolitiska reformer. Han kommer att fortsätta att driva på inom EU och göra nya utspel på den stora internationella scenen. Hans självförtroende förefaller så starkt att han inte tvekar ett ögonblick på sin och Frankrikes roll i världen. Han har också givit sig in i frågan hur fake news ska hindras att spridas på internet. Ingen vet hur han tänker formulera förslagen i det ärendet men han ger sig inte. Det gäller också rollen att vara en ledande aktör i kampen mot de skadliga klimatförändringarna. För Macron råder ingen tvekan. För honom står hela världen öppen och han tvekar inte att ta för sig varhelst han ser en möjlighet och där han tror att världen blir bättre av hans intervention. Fransk politik bli för första gången på många år också storpolitik.

Gott nytt år, alla läsare av denna blogg eller Bonne Année! Igår kväll på 2017 års sista dag höll president Emmanuel Macron sitt sedvanliga nyårstal till nationen, i televisionen strax efter klockan 20. Det mesta var sig likt. I form som i innehåll.

Macron tog några dagars skidsemester innan han återvände till Paris för det årliga presidenttalet till nationen via tv. Det gick rykten om att talet skulle skilja sig från tidigare presidenters. Svaret blev nej. Macron skrev in sig i traditionen och visar alltmer hur förutsägbar han är som statschef i den ordning som skapades med den femte republiken.

Le Monde noterar i sin nyhetsartikel i dag att Macron valde samma sal för sitt framträdande som Valéry Giscard d´Estaing på 1970-talet. Värt att notera är att Giscard varit den ende president med en mittenprofil. Alla andra presidenter under femte republiken, det vill säga sedan 1958, har varit antingen socialister eller konservativa/gaullister. Macron satt igår kväll vid ett skrivbord av marmor med en penna och ett papper på bordet och med den franska flaggan tillsammans med EU-flaggan och en tavla av Marianne som fond i bakgrunden.

Macrons tal innehöll knappast heller några överraskningar om inte tittarna förväntade sig någon form av nyordning. Han hyllade armén, skänkte en tanke till alla ensamma och fattiga. Han uppmanade medborgarna att mer tänka på vad de skulle kunna göra för sin nation. I övrigt lyfte han fram sina reformer under 2017 som de nya lagarna om arbetsrätt och reformer som ska leda till mindre skolklasser för de små barnen och ökad satsning på kunskap. Hans konservative skolminister återställer ordningen med mer timmar till klassiska ämnen som latin och grekiska.

Talet kan tyckas försiktigt i formen och tunt på innehåll. Det finns säkert en tanke med detta som med allt annat som Macron företar sig. Han lyckas träffa rätt för det mesta i sina strategiska val. Han fortsätter att stiga i opinionsundersökningar efter en nedgång under sommaren. Nu har han stöd av närmare 55 procent av befolkningen. Hans styre av landet fortsätter att splittra oppositionen. Socialistpartiet krossades först. Sedan kom splittringen inom Republikanerna som nu i praktiken är kluvet i minst två delar, en del som driver mot extremhögern och en som vill samarbeta med Macron. Inte nog med det. Nationella fronten lever med interna spänningar som hindrar en effektiv opposition. La France Insoumise under vänstersocialisten Jean-Luc Mélenchons ledning har också tappat i inflytande efter några stolta och kaxiga månader direkt efter valen i våras.

Snarare finns det anledning för Macron att börja oroa sig över att det saknas opposition över huvud taget. Ett land där bara regeringen märks och fungerar är ingen bra demokrati. Den som känner fransmännen bör ändå inte vara orolig. Nya konflikter inom politiken kommer att uppstå och Macron kommer att få ta emot kritik som leder till att hans regerande ifrågasätts och kanaliseras i nya rörelser och politiska partier. Det bör bli en nyårsönskan för alla fransmän, även för Macron!