Lindbom på franska

De senaste dagarna har jag tittat på en gammal dokumentär i fransk teve om Francois Mitterrands liv. En fascinerande berättelse, inte minst därför att den verkligen lyfter fram hans komplexa personlighet. Och så jämför jag med hans lärjunge Francois Hollande som i sin retorik påminner om Mitterrand . Det är den enda likheten.

Francois Mitterrand bytte hållningssätt hela livet. I dokumentären beskrivs hans konungslighet som president. Samtidigt klipps det in ett uttalande från honom sju år före makttillträdet där han lovar att om han blir president ska han förändra och förenkla alla riter kring det monarkiska presidentskapet som det formades under de Gaulle. Han förklarade vid tillträdet som president 1981 att en mandatperiod på sju år räckte. En president som sitter längre kommer inte påverkas negativt av makten. Han lät sig omväljas och när han de sista åren var så märkt av sin cancer att han knappt kunde fullfölja sina plikter sa han till sina medarbetare: ”Jag ska sitta till slutet. Om inte annat, så av stolthet.”

Mitterrand bytte taktik under hela sitt liv. Han var folklig, intellektuellt lyssnande och reflekterande, dominant och maktfullkomlig i sitt presidentämbete på samma gång eller i perioder. Men hans vilja att bli president var lika stark som Sarkozys. Han var uträknad vid flera tillfällen men kom alltid tillbaka. Hans maktspel vid olika socialistiska kongresser var kalkylerat och skickligt. Hans utmanare om makten i partiet under trettio år, Michel Rocard, fick alltid dra det kortaste strået. När den senare blev Mitterrands premiärminister 1988 var det för att plågas och känna sin underlägsenhet.

Mitterrand bytte åsikt många gånger under sitt liv. Han började som anhängare till Vichy under kriget, Blev sedan motståndsman. Var borgerlig vänster under efterkrigstiden tills han började bygga socialistpartiet. I början av 70-talet tog han för första gången i sitt liv marxistiska begrepp i sin mun. Han fick till stånd ett gemensamt program med kommunisterna men trodde aldrig själv på programmet. Han vände på klacken till kommunister och rättrogna socialister 1983. Därefter var han endast Francois Mitterrand, Monsieur le Président. Han lovade på 70-talet att bli en normal president. Han blev en exceptionell president och fransmännen fascinerades av detta liksom de fascinerades av de Gaulle.

Francois Hollande har hittills framhärdat i att vara en normal president. Frågan är hur länge till. Det går inte så bra. Nu har han 27 procents stöd i befolkningen. Marine Le Pen har 40 procents stöd. Men Hollande vill också vara pedagogen som visar att hans politik är långsiktig och rätlinjig. Det är inte heller något som imponerar på franska väljare. Hellre nya utspel som spretar i alla riktningar och som visar att presidenten är aktiv än att vara rätlinjig och konsekvent. Och pedagogisk (Usch vilket tråkigt personlighetsdrag) och normal (Vem vill ha en ledare som är som alla andra!)

Francois Hollande kanske borde titta på samma dokumentär som jag gjort. Den är lätt åtkomlig på youtube. Hollande bör inse att franska väljare är både kunniga och smarta. Men de kräver mer av en president än ett program och en rak färdplan. De vill ha en stor och färgstark människa också som sätter känslorna i brand och som kan bli en förebild för landet och helst för hela världen.

Det slår mig ofta när jag följer de franska medierna att hela Europa står i centrum för rapportering och analyser.Visserligen alltid med ett franskt perspektiv men ändå gedigna rapporter och inte sällan med djuplodande kommentarer.

Frankrike kallas ibland skämtsamt för landet i mitten. En nation som haft en kung, Ludvig XIV, som kallades för solkungen kan räkna med att omvärlden skämtar om dess självbild. Det ska sägas att fransmannen i dag snarare uppfattar sitt land som marginaliserat och på efterkälken i många avseenden. Ändå borde det för många av dem vara tvärtom. Frankrike borde vara landet i mitten kring vilket alla andra kretsar.

Det ligger samtidigt en sanning i detta påstående att Frankrike ligger i mitten av Europa. Rent mentalt känner fransmännen sig mer befryndade med Sydeuropa men de inser samtidigt att dagens ekonomi och politik styrs från norr. I de politiska programmen kommer det sällan upp förslag om att Frankrike bör ta efter Italien, Spanien eller Grekland. Däremot är Tyskland den stora förebilden. Många morrar över detta faktum  men alla tänker att det är landet norr om Rhen som har lösningarna på väldigt många problem.

Frankrike skulle kunna beskrivas som landet som strävar efter att skaffa sig en tysk hjärna och ett italienskt hjärta. Och samtidigt  behålla sin franska historia, kultur och personlighet. Det är ingen lätt uppgift men det triggar fransmännen att ständigt läsa och diskutera om Europa. För dem är EU också ett franskt projekt. Så länge som den franska befolkningen  tror att det är möjligt att driva Europa från Paris fortsätter stödet för EU-projektet. Men misstanken att andra nationer tar över EU för gott sprider sig och frustrationen växer över att inte ens gå sida vid sida med Angela Merkel utan två steg bakom. Mycket riktigt växer också EU-skepticismen även i detta land. Marine Le Pen har flera trumf på hand rent opinionsmässigt inför framtiden. EU-kritiken är ett sådant exempel.

Franska medier har denna försommar ett starkt fokus på Syrien, Turkiet och Grekland. Inte minst beslutet av den grekiska regeringen att stänga av public service-kanalerna i teve har väckt starka reaktioner. Naturligtvis med rätta. Det är snarare intressant att svenska medier talar så lite om denna fråga. Här står Frankrike mitt i Europa, intresserar sig för hela Europa och inser konsekvenserna av vansinniga eller obehagliga nationella beslut, varän på vår kontinent som de fattas.

Det är meningsfullt för en europé att läsa franska tidningar och lyssna på fransk teve och radio. Det ger utblickar i världen men särskilt i Europa som inte alls sker i samma utsträckning i svenska medier. Fransmännen tror sig styra Europa – eller hoppas det i alla fall – och känner därför ett ansvar att vara pålästa om europeisk politik och ekonomi. Se där en viktig anledning till att lära sig franska!

Sällan har Paris upplevt en så lång och kall period vädermässigt som 2013. En lång och delivs snörik vinter har ersatts av en kall vår och en juni månad som börjar med temperaturer mitt på dagen kring 15 grader. Parisarna suckar men tyvärr är vädret jämförelsevis med andra fenomen ett litet bekymmer. Paris och hela Frankrike upplever en utveckling som bara pekar neråt. Politiskt, ekonomiskt, kulturellt. Helt kortfattat verkar det som om huvudstaden och landet drabbats av en allt djupare depression.

Frankrike är så sent som på 70-talet ett land med framtidstro. De trettio lyckliga åren efter kriget är visserligen till ända men det vet inte människorna än. En uppväxande generation tror fortfarande på en framtid som ska övertrumfa föräldrarnas när det gäller utbildningsnivå, jobb och välfärd. Landet och framförallt Paris gör sig bemärkta kulturellt och intellektuellt. Teaterlivet uppmärksammas internationellt. Parisoperan drar till sig de stora namnen. Filosofer som Foucault, Barthes, Bourdieu och många fler blir förebilder i den akademiska världen i Europa och i Amerika. Gastronomin är ohotad i toppklass och vinerna de bästa i världen. Frankrike vinner i de flesta sammanhang.

President Georges Pompidou håller ett nyårstal till nationen i början av 70-talet. Han konstaterar att landet år efter år haft en BNP-utveckling på fem procent. Visserligen klagar fransmännen som alltid men det är över småsaker som  att baguetten stigit med några centimes. Inflationen är den tidens orosmoln på en annars klarblå himmel. Människor får det allt bättre materiellt och Frankrike förblir ett land som dominerar också kulturellt.

Dagens Frankrike är verkligen inte som på  70-talet. Jag förklarar för allt mer skeptiska svenskar om tjusningen med detta land. Visst finns fortfarande mycket att glädjas åt, förklarar jag. Denna vitalitet och kvickhet som gör en middag med fransmän så underhållande och intellektuellt stimulerande. De tittar ändå skeptiskt på mig och jag kan dessvärre förstå dem.

Det mesta går åt fel håll. Alltför många fransmän bejakar inte globaliseringen utan stänger in sig i sitt land och i sina traditioner. De lever efter ekonomiska principer som i vissa stycken har drag kvar av 1600-talets merkantilism och arvet efter Jean-Baptiste Colbert. Staten dominerar i en grad som är främmande för länderna runtomkring i Europa. Unga fransmän klagar högljutt över det dåliga klimatet för att skapa nya företag och för innovation.

Medan fransmännen stänger in sig i sitt Frankrike springer andra länder om och blir de nya segrarna. Det handlar förstås om helt nya kulturer som i Asien och Latinamerika och nu även länder i Afrika. Men också andra länder i väst. Det franska köket har knappast gjort några större försök att etablera sig utomlands. Går du in på en restaurang i Paris  hittar du bara franska viner men gå in på en restaurang i Stockholm och du hittar aldrig ett franskt vin. Vem talar om Paris som världens modestad? Vem bryr sig om fransk musik? Franska filmer är smalfilmer på specialbiografer utanför Frankrikes gränser. Filosofiska tankar tänks i USA.

Just nu pågår tennisturneringen på Roland Garros i Paris, en av årets fyra viktigaste turneringar i världen.Det är den enda internationella tennistävling där domarna, de flesta från andra länder än Frankrike, enbart talar franska från domarstolen.Frankrike sluter sig även när det gäller språket och kommer förstås på efterkälken på en rad områden på grund av dåliga kunskaper i engelska.

De flesta fransmän tror på statens och politikens makt och förmåga att utveckla välståndet men avskyr samtidigt staten och politikerna. Det är en låsning som det verkar allt svårare att ta sig ur särskilt när spiralen snurrar neråt. Franska folket kan inte tänka sig tuffa reformer som ger förutsättningar för en utveckling av landets ekonomi. Hollandes idéer om att inte bara spara utan även investera sig ur krisen är riktig. Men landets ledning har i decennier levt över sina tillgångar och inte förmått skapa allianser med folket kring nödvändiga reformer. Nu verkar det vara för sent. Det finns inte längre ett utrymme för att gasa.

Frankrike lever på sin historia och riskerar att sjunka med den. Frankrike har de senaste åren också visat hur splittrat landet är kring värdefrågor och identitet. Nationalismen tar sig uttryck i främlingsfientlighet och den traditionella värdekonservatismen i de katolska kretsarna har satt spår i en närmast homofobisk rörelse mot lagen som tillåter äktenskap för alla. En miljon människor deltar i demonstrationer i Paris mot denna lag. Det finns ett motstånd mot liberalt tänkande som faktiskt förvånar.

Sommaren 2013 är ett dystert år för Frankrike. Landet befinner sig i ekonomisk recession. Arbetslösheten har slagit rekord. Främlingsfientligheten har befäst sin ställning och Nationella fronten är nu ett etablerat parti bland andra i folkopinionen och accepterat som möjlig samarbetspartner bland en hel del politiker. Kulturen är introvert fransk och ger sällan anledning till uppmärksamhet utomlands.

En vän till mig sa nyligen helt rått att ”Paris är numera ett museum.” Det ligger dessvärre något i det. Tjusigt och charmigt men – ett museum. Någon dag kommer något att hända som vänder utvecklingen åt rätt håll. Men frågan är när och vad vi behöver utstå av konflikter och smärtsamma upplevelser innan den dagen kommer. Jag fruktar att det dröjer innan det vänder. Tills dess hoppas jag att åtminstone sommaren 2013 kommer  till Paris.

Frigide Barjot har varit den tongivande ledaren för Manif pour tous, den rörelse som drivit de stora kampanjerna mot Francois Hollandes lag om rätt för samkönade par att gifta sig och adoptera barn. Hennes kamp har varit framgångsrik och samlat katoliker av alla nyanser, vanliga konservativa fransmän och den politiska eliten till höger. Nu vänds framgången till sin motsats. Rörelsen splittras och splittringen blir ett politiskt problem.

Det såg länge ut som om UMP, den franska högeralliansen, skulle få vind i seglen och kunna ena sina skaror igen efter höstens konflikt om partiledarposten mellan Jean-Francois Copé och Francois Fillon. Francois Hollande visste att hans lagförslag skulle gå igenom i parlamentet men såg med ökad oro på den vrede mot förslaget som även skar in i väljargrupper som han behöver stöd ifrån för att kunna regera.

UMP deltog med liv och lust i flera massiva demonstrationståg mot regeringens förslag. Visserligen måste de acceptera att också representanter för Nationella Fronten gick i samma tåg och att vissa av de katolska ultragrupperna fanns med och spred slagord som kunde delvis störa deras egen närvaro. Ändå var hela rörelsen Manif pour tous en möjlighet för UMP att rikta kraften mot en extern motståndare, mot Hollande och regeringen, istället för att fortsätta en tröstlös intern strid om makten i den egna partialliansen.

Nu har verkligheten hunnit ifatt högern. Lagförslaget är igenom och stadfäst. Manif pour tous fortsätter ändå att demonstrera, nu närmast på söndag, mot förslaget och vill riva upp det. Sansade högermän inser att detta inte är möjligt. Hur ska till exempel en högerregering efter valet 2017 göra med de samkönade par som redan är gifta om de ska återinföra ett förbud mot äktenskap för alla.

Frigide Barjot vill på söndag driva linjen att nuvarande lag ska ersättas med en civilrättslig ordning där samkönade tillåts i princip samma rättigheter men utan att få gifta sig. Hon har nu blivit mordhotad av andra, mer extrema grupper inom Manif pour tous och föredrar att inte ställa upp på söndag. Hennes förslag får stöd av vissa inom UMP. Ytterligare en grupp, ledd av den tillförordnade partledaren Jean-Francois Copé vill upphäva lagen.

Manif pour tous är splittrat och mycket tyder på att de ställer upp med tre olika demonstrationståg på söndag. Det är ingen vågad gissning att rörelsen snart kommer att krympa och spela en mer marginell roll i samhället. Frigide Barjots dröm om att rörelsen skulle ställa upp i kommunalvalen nästa år förefaller mindre realistisk i dag.

UMP är nu tillbaka i den fas av splittring som partialliansen upplevde förra året. Lagen om samkönade äktenskap spelar en viktig roll i det politiska spelet i landet eftersom värdefrågorna blir alltmer avgörande för konflikten mellan regering och högeropposition. Francois Hollandes ekonomiska politik har dragit sig ytterligare mot mitten och gör det svårt för högern att opponera med den kraft som den behöver för att göra sig hörd bland väljarna.

Copé får stöd för sin linje att upphäva lagen av bland andra partiets ledare i nationalförsamlingen, Christian Jacob som också kommer att gå med i söndagens demonstration. Francois Fillon deltar inte på söndag och får stöd för sin hållning av bland andra förre premiär- och utrikesministern Alain Juppé, förre finansministern Francois Baroin och kandidaten till borgmästarposten i Paris, Nathalie Kosciusko-Morizet.

Splittringen inom UMP inskränker sig inte bara till en strid mellan anhängare till Fillon och till Copé. Det finns flera falanger inom partiet som har svårt att tåla varandra. Under en stark ledare kan alla dessa falanger samarbeta. Efter Sarkozy är partiet i realiteten ledarlöst och då framträder undergrupperna tydligare med sina olika karaktärer och politiska krav.

Lagen om samkönade äktenskap blev alltså inte någon lösning för UMP. Det kan till slut istället  bli den fråga som stärker regeringen och ger den lite arbetsro i denna tid av ekonomisk kris. Åtminstone över sommaren. Längre tid brukar inte franska folket ge sina makthavare. Därefter kommer garanterat nästa oroshärd och nästa politiska kris.

Aulnay-sous-Bois. Jag tänker på kravallerna 2005 varje gång pendeltåget stannar till vid denna förort på väg till flygplatsen Charles de Gaulle-Roissy. Jag tänker på min intervju med gymnasieläraren varje gång tåget stannar vid Stade de France på samma sträcka mot flygplatsen. Läraren i filosofi som varje morgon gick sin promenad från stationen till skolan i Saint Denis utan att någonsin bli trakasserad. I skolan väntade var fjärde elev som var inskriven i hans klass. De andra drev runt i sitt bostadskvarter  någon kilometer därifrån dit han aldrig kunde gå utan att bli ifrågasatt, hotad eller kanske rånad eller nedslagen.

Paris är en segregerad stad. Segregationen handlar lika mycket om innerstadens över- och medelklass som arbetarklassen i vissa förorter och de arbetslösa och utslagna i vissa avgränsade kvarter. Ghettona är lika mycket de välbesuttnas kvarter runt Eiffeltornet som i dessa hopplöshetens och uppgivenhetens kvarter i Saint Denis.

Problemen fortsätter och växer sannolikt i de utsatta områdena. Arbetslösheten, särskilt bland ungdomar, blir ett allt större problem i alla grupper i samhället. Det är visserligen  tyst i dag om de utsatta förorterna i den franska politiska debatten. Regeringarna har satsat mycket pengar på upprustning av hus, stöd till arbetsförmedlingar och till resurser för skolorna. Kanske har det hjälpt lite. Inkomstklyftorna växer faktiskt inte på samma sätt som i Sverige.Förmodligen handlar det om en tid av återhämtning före nästa utbrott av frustration i dessa utsatta områden utanför stadskärnorna i de stora städerna.

Det är också så uppenbart att fokus på samhällsproblemen i medierna koncentreras på den lägre medelklassen och den gamla arbetarklassen. De riktigt marginaliserade grupperna talas det mycket mindre om. Den mediala debatten styrs i hög grad av de politiska partiernas agenda som tolkas av journalister och politiologer. De kommer inte förbi analysen av hur arbetslösheten påverkar till exempel Francois Hollandes opinionssiffror. Och ungdomarna i ghettokvarteren i Aulnay-sous-Bois röstar inte.

Samma debatt förs nu i Sverige efter kravallerna i Husby och andra Stockholmsförorter. Kommer något att hända? Jo, regeringen kommer att satsa lite mer pengar på dessa förorter. Fler jobbcoacher, satsning på stödpersoner i skolorna. Inget politiskt parti kommer att ställa frågan hur ett samhälle ska göra för att på allvar vända utvecklingen mot ökade inkomstklyftor, mot ökad segregation. Jo, till en viss gräns. Men inte när en ny politik på allvar skulle öppna innerstäderna för en verklig integration. Då kommer majoriteten av medelklassen att säga stopp. Oavsett riskerna för samhället på lång sikt.

Frankrike har aldrig varit ett jämlikt land.Upploppen Aulnay-sous-Bois och Husby handlar inte om att några kriminella bråkar och förstör för majoriteten. Det handlar inte om jobb och utbildning därför att ett segregerat samhälle kommer inte att erbjuda jobb och utbildning åt alla. Och alla kommer dessutom inte att efterfråga jobb och utbildning.

Jag trodde 2005 att Frankrike stod på randen till en revolt av typen 1968. Nu skulle förorternas frustration över utanförskapet stiga till den grad att det ledde till våld och politiskt uppror. Det var helt fel. Förortsungdomarnas frustration har lett till självdestruktivitet. En och annan bil eller människa kommer i vägen för våld. De själva går under i kriminalitet och droger och evigt utanförskap. Men det kan över- och medelklassen leva med i innerstäderna där de lugnt konstaterar att oroligheterna beror på kriminella element och andra som inte vill ta sitt ansvar. För medelklassen ser hoten annorlunda ut; recession och minskad köpkraft. Det går att leva i ett ojämlikt samhälle utan att det blir särskilt obehagligt för majoriteten av medborgarna. Hela vår historia är fylld av epoker  med betydligt större sociala klyftor och som överlevt med stark segregation, hårda lagar och en stark polis och militär.

Den avgörande frågan är om detta är ett gott samhälle. Det är förstås ett omänskligt samhälle som medvetet utestänger människor genom att inte ge dem rätt förutsättningar och dessutom lägga skulden på dem själva. Politikerna i Frankrike har sedan 2005 visat att deras solidaritet riktas mot deras egna väljargrupper, inte mot hela samhället och särskilt mot de mest utsatta. Kommentarerna från svenska politiker de senaste dagarna pekar på precis samma reaktion i vårt land.

I Husby kommer de boende att försöka rädda det som räddas kan.Men de behöver hjälp. Vi som bor i innerstadsghettona får fundera på hur vi kan bidra. Det som krävs är medborgarengagemang underifrån. Det är ingen idé att vänta på några radikala reformer från stat och kommun.