Lindbom på franska

Frankrikes premiärminister Manuel Valls fick ett knappt men klart stöd i en förtroendeomröstning i den franska nationalförsamlingen häromdagen. Ändå la trettio av Socialistpartiets ledamöter ner sina röster. De gröna och kommunisterna röstade emot liksom oppositionen till höger. I sitt tal inför omröstningen presenterade Valls skattesänkningar för cirka 9 miljoner fransmän. Han höjde helt enkelt den nedre gränsen för inkomstskatt till nivån 12 000 € per år.

Manuel Valls är Francois Hollandes högra hand i dubbel bemärkelse. Han ersatte den förre premiärministern Jean-Marc Ayrault i april i år med uppgiften att hårdare och bestämdare driva en utbudspolitik med minskningar i den offentliga sektorn och lättnader för företagen. Inte oväntat har kritiken från vänstern – alltså även inom Socialistpartiet – ökat. Även så tunga politiker som Martine Aubry har klagat och finansministern Arnaud Montebourg gjorde revolt och tvingades lämna regeringen efter sommaren.

Nu justerar Valls politiken med inslag av stimulansåtgärder för hushållen. Det har visat sig att skattehöjningarna 2012 inte lett till vare sig lägre statliga utgifter eller ökad tillväxt. Nu försöker alltså regeringen stimulera ekonomin med denna skattesänkning för de svagaste grupperna.

Vänsterflygeln inom partiet och partierna till vänster om Socialistpartiet är inte nöjda. De vill ha en radikal skattereform som domineras av en progressiv skatteskala. Nuvarande system bygger på olika nivåer som är ganska låsta i sin struktur. Ayrault lovade under sin tid en ny skattereform men den verkställdes aldrig. Den blev inte ens presenterad som ett konkret förslag från regeringen.

Det kan finnas skäl att stimulera köpkraften genom skattesänkningar. Ändå känns detta nya förslag mer som en eftergift för en alltmer besvärlig vänsterflygel inom partiet. Det är sorgligt att säga men hela Hollandes regeringsperiod har präglats av olika hugskott som aldrig hunnit förverkligas innan ett nytt och annorlunda förslag presenterats.

Regeringen leker också med ord. Ansvarspakten som Hollande presenterade för nio månader sedan gäller fortfarande i princip. Regeringen bestrider att det är ett åtstramningsprogram. Det senaste utspelet om skattesänkningar visar, menar Valls, att det är ett balanserat förslag som både minskar kostnader och stimulerar ekonomin. För en utomstående bedömare verkar programmet rätt tandlöst. Det går inte att komma ifrån att underskottet är betydligt högre än genomsnittet i EU (4,5 procent mot cirka 3 procent i hela EU, Grekland och Portugal inräknade) Statsskulden växer också år från år för att inom kort nå 100 procent av BNP. Man behöver inte vara nyliberal anhängare av Milton Friedmans idéer för att känna sig tveksam över att regeringen inte skaffar sig bättre muskler för att attackera den ekonomiska krisen innan utländska långivare börjar begära högre ränta på sina lån.

Politikerna till vänster om Socialistpartiet menar att landet nu behöver mer stimulans och att man bör överse med skulder och underskott i budgeten. Frågan är om detta är rätt inställning när tillväxten är 0 procent och inte verkar lyfta förrän tidigast om ett år. Mycket elände hinner hända före dess.

Högern har ingen politik över huvud taget. Det är närmast pinsamt att se hur UMP på grund av interna motsättningar bara ägnar sig åt att försöka kullkasta regeringens politik utan att ha ett alternativ. Det är verkligen plakatpolitik av sämsta sort. Nu väntar alla på att Nicolas Sarkozy presenterar sin kandidatur för presidentvalet 2017 och därmed återtar rodret för partiet. Trots hans brister kan det ändå vara en fördel för landet. Då kan åtminstone politiken få ett tydligare innehåll med två krafter som står mot varandra och där båda är förmögna att regera. Yttersta vänstern klarar inte av det och Nationella fronten skulle leda landet mot en katastrof.

Skillnaderna mellan olika block är större, främhävs tydligare och tonläget är högre. Så kan fransk politik sammanfattas när det kommer till partiernas ageranden och i jämförelse med förhållandena i Sverige. En svensk valrörelse så tunn på dramatik vore omöjlig att tänka sig på andra sidan floden Rhen.

Jag följer normal fransk dagspolitik mer intensivt än svensk men i den svenska valrörelsen är det svårt att inte dras in i debatten och ta ställning. Jag jämför hela tiden med förhållandena i Frankrike och visst är det skillnad. Politiken är fransmännens livsluft. Konfrontation är också ett karaktärsdrag för den franska kulturen i stort och naturligtvis sätter den sin prägel på den politiska debatten. Politik känns bitvis som på liv och död. Det betyder också skillnad privatekonomiskt för politikerna. De är beredda att göra mycket  – ibland brottsligt mycket – för att skaffa sig egna ekonomiska fördelar. Skandalaffärerna förekommer alltid i stor utsträckning bland franska politiker.

Frankrike har i dag i praktiken en uppdelning i minst tre politiska block. Vi skulle kunna säga fyra. Den klassiska uppdelningen är mellan höger/center å ena sidan och vänstern å den andra. Majoritetsvalssystemet gynnar också en sådan uppdelning i två block. Den nuvarande nationalförsamlingen domineras av de två stora partierna, UMP till höger och PS (socialistpartiet) till vänster. Men sanningen är en annan om vi tittar på opinions- och röstsiffror. Nationella fronten har stärkt sin ställning och Marine Le Pen är för närvarande Frankrikes populäraste politiker. Partierna till vänster om socialistpartiet drar sammanlagt cirka tio procent av rösterna om vi också inräknar de gröna. Klyftan mellan yttersta vänstern och socialisternas regering fördjupas. UMP och centerpartiet UDI tenderar snarare att markera ökat motstånd mot Nationella fronten. Se här ett nytt landskap med fyra block.

Politiskt är också skillnaderna större. Nationella fronten (FN) är mer aggressivt i sin invandringskritik och främlingsfientlighet än Sverigedemokraterna. FN har också mer långtgående krav i annan riktning än andra partier när det gäller synen på ekonomi. Sverigedemokraterna är snarare liberala och marknadsorienterade och röstar oftast med alliansen. Nationella fronten däremot har starka likheter med vänsterpartiet i sin systemkritik mot finansvärlden.

UMP och delvis UDI är europavänliga, marknadsorienterade men på franskt vis också öppna för statlig intervention i större utsträckning när det gäller att skydda den inhemska företagsamheten. Dessa partier, särskilt UMP, är mer konservativa i moralfrågor. Det är stor skillnad på UMP:s ledning och de nya moderaterna. UMP röstade till exempel emot samkönade äktenskap 2012-13. Framförallt vågar inte UMP ta tag i de reformförslag som de talar om. Sarkozy var kaxig i valrörelsen men tvekade inför egna förslag som besparingar i den offentliga sektorn.

Socialistpartiet har en tradition av att vara mer vänster i ekonomiska frågor.Partiet har intill denna mandatperiod stått för ständigt nya krav på ökat välstånd genom den offentliga sektorn.  En socialist kräver högre minimilöner, försvar för en bibehållen låg pensionsålder och en ovilja att spara på offentliga utgifter över huvud taget. Partiets väljare känner därför känner inte igen sig i den nya politik som Hollande driver, särskilt från och med detta år. Samtidigt är det otänkbart för honom och premiärminister Valls att söka stöd i mitten. Blockpolitiken är här om möjligt än mer cementerad än i Sverige. Slutligen är partierna till vänster om socialistpartiet både ideologiskt och känslomässigt starkt förankrade i en politik som först och främst stöder de lågbetaldas och arbetslösas krav på ökad jämlikhet och sätter moral och principer före pragmatism och anpassning till det internationella kapitalet. De söker en annan världsordning som bygger på jämlikhet och rättvisa och struntar högaktningsfullt i om denna politik – genomförd – skulle kasta landet in i svåra problem i relationen med övriga EU, med kapitalet och göra landet ännu mer skuldsatt.

Tonläget är högre i Frankrike. Den ideologiska övertygelsen driver människor att ta strid för sina idéer. Den välbeställda medelklassen tycks naturligtvis mer städad och förnuftig men denna del av befolkningen hotas heller inte av åtstramningspaket och allianser med Angela Merkel. En stor del av den mindre bemedlade delen av befolkningen tar ton och kräver sin rätt på ett sätt som inte svenska arbetslösa eller låginkomsttagare gör. Denna del av befolkningen tror heller inte på marknadsekonomins förmåga att ställa allt till rätta genom ökad liberaliering och ökad konkurrens. Dessa människor är helt enkelt genomskeptiska mot dagens liberala utveckling i Europa och talar om det i strejker och demonstrationer. De är mycket skeptiska mot makten i Paris, även när den fylls med vänsterpolitiker. De tror inte på det som maktens män och kvinnor försöker tala om för dem. Det är jobbigt men i någon mening också befriande. Det höjer i alla fall tonläget i alla franska debatter.

Det går inte att berätta för fransmän om att en svensk valrörelse handlat om en knuff i en debatt i tv. En knuff som dessutom inte var någon knuff. De skulle inte förstå att högerns och vänsterns främsta ledare berömmer varandra och att det sträcks ut händer åt alla möjliga håll. De skulle förmodligen somna under en svensk politisk debatt. I Sverige döljs de skillnader som finns för att inte oroa mittenväljare. Politiker talar långsamt och med len tunga för att inte bli anklagade för att vara kaxiga, överlägsna eller tala i munnen på någon annan. I Frankrike skulle sådana debatter uppfattas som ett svek mot idealen och mot politikers ansvar att hitta nya och bättre lösningar på samhällsproblemen som alltid existerar.

De låga opinionssiffrorna för Francois Hollande har skapat en allt djupare splittring inom den franska vänstern. Det handlar nu om en katastrofsituation trots att nationalförsamlingen fortfarande i princip ger regeringen en absolut majoritet. Men vad hjälper det när vissa ledamöter fronderar, stödpartier sviker och presidenten är så skadskjuten att han snart kan bli helt oförmögen att regera landet.

I helgen steg förre arbetsmarknadsministern och den starkaste utmanaren till Francois Hollande i socialisternas primärval 2011 in i ringen. Hennes namn är Martine Aubry. Hon förklarade från sin position som borgmästare i Lille och med starkt stöd i socialistpartiets medlemskader att regeringen för en alltför stram ekonomisk politik, Det behövs mer av tillväxtstimulerande åtgärder. Underskottet i budgeten ska minskas men inte så mycket att det påverkar tillväxten. Företagen ska stimuleras men inte bankerna, säger hon.

Martine Aubry lägger sig därmed nära den grupp av ett fyrtiotal socialister i nationalförsamlingen som medvetet opponerar mot regeringen. Hon går också ut en kort tid efter regeringsombildningen där tre ministrar med tydlig vänsterprofil lämnade; fick sparken eller gick självmant. Martine Aubry var generalsekreterare i partiet fram till valet 2012. Hon är närmast en ikon för väldigt många socialister på gräsrotsnivå. Hennes kritik är farlig för regeringen.

Martine Aubry har goda relationer med de gröna, särskilt dess starka kvinna Cecile Duflot. Det talas alltmer om närmare samarbete mellan flera partier vänster om den nuvarande ledningen inom socialistpartiet. Deras mål är att hitta en gemensam kandidat för presidentvalet 2017. Det handlar om att närma kommunisterna, vänsterpartiet och de gröna till varandra i vad som skulle kunna kallas för en form av valtekniskt samarbete. Martine Aubry skulle helt säkert inte ingå i en sådan samverkan. Men hon kan ha andra planer.

Det förefaller alltmer sannolikt att Hollande inte kan söka omval 2017. Hans position inom partiet är i dag så försvagad. Den ende som verkar komma på tal är Manuel Valls, den nuvarande premiärministern. Han är dock så högerorienterad att han näppeligen kan samla partiet bakom sig. Det är inte orimligt att partiet söndras mellan olika falanger och inte förmår stå bakom en enda kandidat. Martine Aubry kan bli den som utmanar Manuel Valls. Utgången i en öppen konflikt mellan Valls och Aubry är omöjlig att förutse. Det är heller inte säkert att partiet i sin helhet sluter om bakom den som i ett primärval får de flesta rösterna. Den väg som den socialistiska regeringen nu slagit in på må vara realistisk utifrån läget, inte minst gentemot EU och de internationella långivarna. Det är emellertid inte en väg som det socialistiska partiets medlemmar och närmast sympatisörer kan känna igen sig i.

Det närmaste året lär ge svar på några avgörande frågor för vänstern men också för regeringens framtid: Kommer Hollande att tvingas utlysa nyval på grund av misstroendevoteringar i nationalförsamlingen? Kan det gå så långt att han till och med tvingas avgå och utlysa ett nytt presidentval? Kommer vänstern att finnas kvar som ett begrepp som innefattar hela socialistpartiet och de partier som sägs stå till vänster om detta parti? Eller kommer regeringen och högerfalangen inom socialistpartiet att hamna i samverkan med centern och inte längre betraktas som vänster?

Stora frågor som inte är orimliga att ställa. Personkonflikter och maktspel kan leda till att svaren blir än mer överraskande och än mer dramatiska än vi i dag vågar tro. Att ett nytt politiskt landskap i Frankrike ritas upp framför våra ögon.

Francois Hollande uppfattas i väljaropinionen som en usel president. Ingen tidigare president har haft så dåliga popularitetssiffror, Däremot har franska folket varit förhållandevis välvilligt i sin bedömning av honom som person. Nu kan det bli ändring på det. Hans förra sambo Valerie Trierweiler har anfört styrkorna som också vill såga honom som människa. Hon är inte den enda i höst som angriper honom. Avgående finansministern Arnaud Montebourg har sagt att enda felet med förra presidentkandidaten Ségolène Royal var hennes dåvarande sambo, nämligen Francois Hollande. Cécile Duflot, grön politiker, tidigare partiets ledare, och minister i regeringen fram till i mars i år har förklarat att Hollande saknar karaktär. Andra ministrar har sagt att han inte är så trevlig som han verkar. En riktig maktspelare som tänker politik från morgon till kväll och saknar personlig värme.

Valérie Trierweiler har ändå åstadkommit den stora snackisen efter sommarferierna genom sin bok som i dag landat på bokhandelsdiskarna i Frankrike. Den är tryckt i Tyskland, det talas om 125 000 exemplar, och fraktades i natt över gränsen till Frankrike i lastbilar. Boken har skrivits och tryckts under stort hemlighetsmakeri. Det påstås att inte ens Trierweilers barn och närmaste vänner visste om vad som pågick. Ännu mindre förstås Hollande, måltavlan för boken – en bok som angriper honom som person mer än hans politik. Hollande blev uppringd kvällen före offentliggörandet av boken.

En personlig vendetta från en kvinna som är journalist och tidigare arbetat för Paris Match, en veckotidning i gränslandet mellan seriös journalistik och skvaller. Hon ger alltså sin version av deras relation och hon sparar inte på krutet. Hon skriver att Hollande efter uppbrottet från henne – uppenbarligen initierat av honom och inte av henne trots avslöjandet om hans affär med skådespelaren Julie Gayet. Valérie Trierweiler skriver hur han efter brytningen kunde skriva 29 mail till henne under en dag. Francois Hollande var säkert orolig över att hon skulle kunna skriva en bok om deras tid tillsammans. Mycket riktigt ligger nu boken för läsning.

Hon beskriver en man som tycker illa om de fattiga. ”De saknar tänder”, skriver hon och menar att hans syn på fattiga präglas av ett förakt för deras svaghet. Hon låter också förstå att han bedömer alla händelser utifrån aspekten om det gynnar hans egen politiska karriär. Hollande framträder i boken som en kallhamrad cyniker. Detta enligt de korta passager ur boken som hittills publicerats.

Boken lär smutsa ner Hollandes person och knappast stärka honom i ett läge där han redan är närmast uträknad som presidentkandidat 2017. Författaren, hans förra sambo, lär råka ännu sämre ut. Hennes bok kan uppfattas som så grov, så kränkande i sin beskrivning av presidenten att människor mer tar avstånd från henne än av honom.

Den politiska frågan som ändå är den enda intressanta i sammanhanget är relevant i meningen att Hollande som president måste fråga sig om han nu kan ge presidentmakten tillräckligt med status för att förmå leda landet  de 3o månader som återstår till nästa val. Allt fler bedömare menar att denna affär i kombination med ett öppet förakt för honom från stora delar av det politiska etablissemanget gör det alltför svårt för honom att förbättra Frankrikes ekonomi och ställning i Europa och världen. En fransk president har en helt annan och viktigare roll än någonsin en premiärminister. Hen bär landet på sina axlar. Ingen annan kan ersätta en president enligt den femte republikens konstitution. När Hollande nu inte verkar fungera – hans politik leder hittills fel och hans popularitet är i botten – kommer till slut frågan.Måste han avgå?

Oppositionen har ännu inte ställt det kravet. Det bär emot även för den att kräva nyval på presidentposten. Det skulle ställa fler frågor än den vem som ska efterträda honom. Det skulle också ställa frågan hur skör konstitutionen är som öppnar för nyval och kris på grund av att en person inte klarar jobbet. Dessutom vet inte högeroppositionen vem den ska lansera som presidentkandidat. UMP befinner sig i minst sagt dåligt läge just nu för att ta upp kampen om ledarskapet för nationen.

Frankrike befinner sig i en svår ekonomisk kris. Regeringen gör det likaså. Vänstern i Frankrike är i kris. Och vad drar vi för slutsatser av vänsterns belägenhet i Europa när vi betraktar dess kris i Frankrike?

Först några ord om Frankrikes ekonomiska kris. Tillväxten har i princip varit 0% sedan Hollande tog över makten 2012. Arbetslösheten har under samma period ökat med 500 000 och ligger nu på knappt 3,5 miljoner. Underskottet i budgeten är knappt 4 procent och statsskulden är nu nästan uppe i 100 procent av BNP. Statsskulden var i slutet av 2007, ett halvår efter Nicolas Sarkozys tillträde, 64 procent. En avsevärd höjning på mindre än sju år.

Allt tyder på att kurvorna fortsätter att peka nedåt. Ekonomer menar att tillväxten måste  över 2 procent per år för att ge några effekter på produktivitet och antal sysselsatta. Detta år, 2014, är redan ett förlorat år.

Francois Hollande gick till val 2012 på löften om stimulanser i ekonomin parat med en viss radikal retorik som både innefattade förslag om skatt på 75 procent för de rikaste och ett utfall mot finansvärlden. Hans politik fram till julen 2013 präglades tyvärr mer av misslyckanden, dels i uppgörelserna inom EU, dels i en rad svårförståeliga beslut som skattehöjningar för mer modesta inkomstgrupper och brist på handlingskraft för att stimulera ekonomin. Det verkade som om Hollande insåg att det inte fanns utrymme för stimulansåtgärder, att han då valde att både vara utbuds- och efterfrågeorienterad i sin politik. Han byggde också in en konflikt i regeringen, särskilt inom finansdepartementet, mellan traditionella socialister som Arnaud Montebourg  och socialdemokrater som Pierre Moscovici och Michel Sapin.

Hollande har visat sig vara en svag president. Samtidigt visar hans tvehågsenhet på den inneboende problematik för socialister i ett Europa som styrs efter strikt marknadsekonomiska principer. Angela Merkel och de ledande EU-kommissionärerna har en väldigt klar syn på hur kriser ska bekämpas; åtstramning i offentliga sektorn, frysta löner och stimulanser till företagen. Denna överideologi i Europa måste alla länder i kris anpassa sig till. Även Frankrike.

Hollande försökte sitta på två stolar.Han insåg att Bryssel och Berlin liksom långivarna runt om i världen har mer makt än folket i Frankrike. Ett folk som dessutom bestraffade hans politik med opinionssiffror som aldrig varit sämre för en sittande president. Han tvingades att göra de val han nu gjort genom att ta in Manuel Valls som premiärminister. Valls är en främmande fågel inom socialistpartiet. Han har förmodligen knappt tio procents stöd bland medlemmarna i partiet. Hollande insåg att han också måste rensa ut alla ministrar som opponerade sig mot den mer utbudsorienterade politiken som han nu driver. Montebourg drev själv fram krisen och tog med sig två andra ministrar. De gröna gick redan i regeringsombildningen i mars. Deras kritik är delvis annan och mer framtidsorienterad med krav på en grön omställning av ekonomin. Nu är hela regeringen med undantag för justiteministern Christiane Taubira försvarare av den nya ordningen.

Jag skrev i mitt förra blogginlägg att denna kursändring i år varit en närmast naturbunden utveckling. Hollande hade inget val. Han är inte heller någon ideolog. Han är en samarbetsmänniska som söker kompromisser. Dagens läge i Frankrike kräver tydlighet och konsekvens. Det gäller att välja den väg som troligast leder till bästa resultat. Utan en välvillig inställning från de stora långivarna, från Merkel och från Bryssel har Hollande ingen chans.

Franska vänstern är i djup kris. Denna helg träffas alla ledande politiker inom Parti Socialiste i La Rochelle vid Atlantkusten för sina årliga så kallade sommaruniversitetsdagar. Som vanligt träffas politikerna i sina olika grupperingar. Den som blir medlem i partiet måste också välja vilken gruppering hen vill tillhöra; aubriste, hollandiste med flera. Dessutom finns les frondeurs. Denna sammanslutning av vänsterflygeln inom partiet bildades efter skiftet på premiärministerposten i mars i år, då Jean-Marc Ayrault byttes ut mot Manuel Valls. Dessa motståndsmän avvisar i princip den ansvarspakt som Hollande i ock för sig redan presenterade i början av januari. Den innebär besparingar i budgeten på 50 miljarder fram till 2017 och stöd till företagen. Det är egentligen en mycket anspråkslös sanering av ekonomin om man betänker att statsskulden är 2 000 miljarder euro och ständigt växer. Men den går i rakt motsatt riktning mot det som är traditionell fransk socialistpolitik och som så många väljare är vana vid. Vänsterns livsluft har varit och är för många fortfarande att stötta de svaga grupperna med bidrag och att också hålla sig väl med de grupper som inte är särskilt svaga men tillhör partiets traditionella väljargrupper inom den offentliga sektorn.

Vänstern i Frankrike är också kulturradikal och där blir den en viktig motpol till en kulturkonservativ höger. Den står upp för mänskliga värden som rättvisa oberoende av kön och etnisk kultur. Den försvarar förstås också ökad rörlighet mellan sociala klasser och slåss för minskade klyftor på alla plan; ekonomiska, sociala och kulturella. Dock: Den franska vänstern är rätt traditionell. Den har framförallt fokus på klass och på ekonomi och arbetsmarknad. Därför blir vänstern särskilt sårbar när den i maktställning ska hantera dagens ekonomiska kris.

Fransk vänster hamnar därför i en särskilt besvärlig situation i dag. Francois Hollande är inte heller personligen särskilt intresserad av de nya vänsterfrågorna som handlar om att bekämpa rasismen, stärka kvinnors rättigheter, kämpa för hbt-frågor och så vidare. Han har backat från flera löften inom dessa områden och han talar sällan om frågorna överhuvudtaget. Det är annars inom de frågor som kallas sociétal som vänstern i dag skulle kunna gå till offensiv. Den franska högern är som sagt konservativ i moralfrågor, mycket mer än till exempel de svenska allianspartierna.

I ett europeiskt perspektiv finns det anledning att studera läget för den franska vänstern.Hur ska vänstern i Europa framöver förhålla sig till marknadsekonomin, till de stora mäktiga finansinstitutionerna? Vänstern i Europa borde samarbeta mer och formulera tydligare alternativ. Hollande verkar rätt maktlös och ensam när han försöker ställa krav på mer stimulanser i ekonomin också i krisländer. Samtidigt måste vänstern också inse att ett land måste ta ansvar för sina misstag. I Frankrike har regeringar i decennier begått otroliga misstag. Slöseriet inom den sociala sektorn har varit häpnadsväckande och underskotten har tillåtits växa år från år.Göran Persson och Gerhard Schröder är exempel på socialdemokrater som styrt upp underskotten och skapat förutsättningar för tillväxt i sina länder. Ingen fransk statschef, höger som vänster, har vågat sig på sådana besparingar.

Det är rimligt att säga att premiärministern Valls nu driver presidenten framför sig i omläggningen av den ekonomiska politiken. Det är klokt att också erkänna att det program som regeringen nu vill införa är en mycket måttlig kurändring. Det är inte bara högern som inser att företagen behöver stimulanser för att komma igång med investeringar och därmed också flera anställningar. Det är inte bara högern som inser att ingen stat i längden kan fungera genom att låna till stora delar av sin verksamhet. Även vänstern i Frankrike måste inse att stora delar av den offentliga sektorn är för personalintensiv och för ineffektiv. Alltfler socialister i landet inser allt detta. Den avgående finansministern Aranud Montebourg som drog igång regeringskrisen genom sitt skarpa angrepp på presidenten förra helgen inger inte förtroende. Det finns ett gammalt bra ord för den typen av politiker: Frasradikal.