Valls får stöd i parlamentet – men molnen mörka på hans himmmel

Valls får stöd i parlamentet – men molnen mörka på hans himmmel 150 150 Tomas Lindbom

Frankrikes premiärminister Manuel Valls fick ett knappt men klart stöd i en förtroendeomröstning i den franska nationalförsamlingen häromdagen. Ändå la trettio av Socialistpartiets ledamöter ner sina röster. De gröna och kommunisterna röstade emot liksom oppositionen till höger. I sitt tal inför omröstningen presenterade Valls skattesänkningar för cirka 9 miljoner fransmän. Han höjde helt enkelt den nedre gränsen för inkomstskatt till nivån 12 000 € per år.

Manuel Valls är Francois Hollandes högra hand i dubbel bemärkelse. Han ersatte den förre premiärministern Jean-Marc Ayrault i april i år med uppgiften att hårdare och bestämdare driva en utbudspolitik med minskningar i den offentliga sektorn och lättnader för företagen. Inte oväntat har kritiken från vänstern – alltså även inom Socialistpartiet – ökat. Även så tunga politiker som Martine Aubry har klagat och finansministern Arnaud Montebourg gjorde revolt och tvingades lämna regeringen efter sommaren.

Nu justerar Valls politiken med inslag av stimulansåtgärder för hushållen. Det har visat sig att skattehöjningarna 2012 inte lett till vare sig lägre statliga utgifter eller ökad tillväxt. Nu försöker alltså regeringen stimulera ekonomin med denna skattesänkning för de svagaste grupperna.

Vänsterflygeln inom partiet och partierna till vänster om Socialistpartiet är inte nöjda. De vill ha en radikal skattereform som domineras av en progressiv skatteskala. Nuvarande system bygger på olika nivåer som är ganska låsta i sin struktur. Ayrault lovade under sin tid en ny skattereform men den verkställdes aldrig. Den blev inte ens presenterad som ett konkret förslag från regeringen.

Det kan finnas skäl att stimulera köpkraften genom skattesänkningar. Ändå känns detta nya förslag mer som en eftergift för en alltmer besvärlig vänsterflygel inom partiet. Det är sorgligt att säga men hela Hollandes regeringsperiod har präglats av olika hugskott som aldrig hunnit förverkligas innan ett nytt och annorlunda förslag presenterats.

Regeringen leker också med ord. Ansvarspakten som Hollande presenterade för nio månader sedan gäller fortfarande i princip. Regeringen bestrider att det är ett åtstramningsprogram. Det senaste utspelet om skattesänkningar visar, menar Valls, att det är ett balanserat förslag som både minskar kostnader och stimulerar ekonomin. För en utomstående bedömare verkar programmet rätt tandlöst. Det går inte att komma ifrån att underskottet är betydligt högre än genomsnittet i EU (4,5 procent mot cirka 3 procent i hela EU, Grekland och Portugal inräknade) Statsskulden växer också år från år för att inom kort nå 100 procent av BNP. Man behöver inte vara nyliberal anhängare av Milton Friedmans idéer för att känna sig tveksam över att regeringen inte skaffar sig bättre muskler för att attackera den ekonomiska krisen innan utländska långivare börjar begära högre ränta på sina lån.

Politikerna till vänster om Socialistpartiet menar att landet nu behöver mer stimulans och att man bör överse med skulder och underskott i budgeten. Frågan är om detta är rätt inställning när tillväxten är 0 procent och inte verkar lyfta förrän tidigast om ett år. Mycket elände hinner hända före dess.

Högern har ingen politik över huvud taget. Det är närmast pinsamt att se hur UMP på grund av interna motsättningar bara ägnar sig åt att försöka kullkasta regeringens politik utan att ha ett alternativ. Det är verkligen plakatpolitik av sämsta sort. Nu väntar alla på att Nicolas Sarkozy presenterar sin kandidatur för presidentvalet 2017 och därmed återtar rodret för partiet. Trots hans brister kan det ändå vara en fördel för landet. Då kan åtminstone politiken få ett tydligare innehåll med två krafter som står mot varandra och där båda är förmögna att regera. Yttersta vänstern klarar inte av det och Nationella fronten skulle leda landet mot en katastrof.

4 comments
  • Tyrgils Saxlund

    Det var naturligtvis bra att Valls klarade omröstningen. I senaste numret av Axess finns en utmärkt recension över en biografi om Valls. Recensionen är skriven av min vän den förträfflige Mats Fält, som ofta skriver intressanta saker.
    Min vän Tomas har en släng mot salig Milton i detta inlägg, men en sak bör understrykas nu när vänstern vill stimulera och sluta hålla igen. De länder som valt en stram ekonomisk linje har lyckats hyggligt bra i återhämtningen. Till och med Grekland har hämtat sig något.
    Sveriges ekonomi – som av den kommande finansministern utmålats som helvetet på jorden – har goda finanser och får beröm av de flesta analytiker. Nej, ingen kan avundas Valls som skall försöka åstadkomma något vettigt i Frankrike med den barlast av gamla vänsteridéer som han måste släpa på. Stora franska ekonomer är ett sällsynt släkte – de flesta franska intellektuella (av obegriplig anledning älskar fransmännen sina intellektuella) har avskytt ekonomi och istället fördjupat sig i olika filosofiska projekt, som ofta lett in i återvändsgränder. Att sedan den franska högern tyvärr inte åstadkommer något vettigt är ju inte nytt och kommer att gynna Le Pen.

  • Leif Mohlin

    En kort undran.. Har ingen koll på hur UDI reagerar / agerar (stryk valfritt). Valls går ju rimligen in på deras domäner vilket är både bra och dåligt. Men samtidigt har jag uppfattat dem som rejält luddiga, men kan beror på att jag inte orkar igenom den politiska franskan här och var…

    Antar att UDI röstade för Vals i vart fall…

  • Tomas Lindbom

    Några kommentarer:
    Leif: Nej, UDI röstade inte och röstar i princip aldrig med Socialistpartiet i centrala frågor. Här går en gräns mellan blocken som är cementerad som den varit i Sverige i decennier. Det kan tyckas märkligt nu när Valls driver en centerpolitik men politik är som bekant mer än idéer.
    Tyrgils: Du säger så mycket som jag inte håller med om i din kommentar som jag ändå uppskattar liksom dina tidigare inlägg. Låt mig bara konstatera att jag tror att den franska regeringen gör rätt analys när den menar att Europa behöver både stimulans och besparingar. Ren högerpolitik skapar ökade klassklyftor och är antisocial. Den yttersta vänsterns förslag har inte täckning i budgeten och skapar på sikt än mer kaos. Problemet med Frankrike är många års slöseri och det kan knappast skyllas enbart på vänstern. Trots allt har högern regerat längre tid än vänstern sedan oljekrisen 1973 – om nu den ska sätta punkt för det trettio lyckliga åren efter kriget och vara startpunkt för en period av allt sämre ekonomi i landet.

  • Tyrgils Saxlund

    Du har helt rätt i att fransk höger har ett stort ansvar för situationen. Samtidigt har varje reformförsök mött stora problem i det franska samhället. När vänstern haft makten har den också misslyckats.
    För Frankrikes – och Europas bästa – får vi hoppas att Valls lyckas. Han har min fulla sympati så vänster han är. Sedan får vi se om det kommer att gå att stimulera och spara samtidigt. Det är en inte alldeles enkel ekvation.
    André Malraux lär ha sagt att det som finns är vi (gaullisterna) och kommunisterna. Så var det länge både i politik – och kulturliv. När detta upplöstes undan för undan efter generalens fall och framåt uppstod stora vakuumeffekter i politiken. Mitterand kunde trolla ett tag medan Chirac var ett steg ner, men han fungerade ändå hyggligt. Därefter har hissen åkt neråt till dagens situation. I detta är “ren högerpolitik” eller “ren vänsterpolitik” relativt ointressanta. De börjar kännas föråldrade – liksom i Sverige idag. Mitterrand byggde upp ett politiskt system som skulle hålla FN borta även om de ökade i röstantal. I dag vet vi inte om den barriären kommer att hålla – och det kräver i så fall en bättre politik och också en höger som fungerar bättre än nu.
    Jag ser fram mot kommande analyser av fransk politik.

Leave a Reply

Your email address will not be published.