Lindbom på franska

Sverige tappar i den nya PISA-rapporten som mäter kunskap hos 15-åriga skolelever  i OECD-länderna. Det går långsamt utför sedan första mätningen år 2000 oavsett regering uppenbarligen. Precis samma utvecklingen kan spåras i Frankrike. Medan Tyskland och även Italien och Portugal stärker sina positioner och Tyskland nu går om Frankrike pekar det alltså neråt för det land i Europa som starkare än andra hävdar skolans roll i samhället.

Förklaringar och ursäkter är att vänta från regeringen. Resultaten av PISA-mätningarna pekar på att klyftorna mellan de duktiga och de svaga eleverna ökar i ett land som alltid haft starka sociala och kunskapsmässiga spänningar mellan överklassen och de breda folkliga grupperna. Enligt ett utbrett synsätt i Frankrike ska klyftorna minska om alla har rätten till samma utbildning oavsett social bakgrund och ekonomiska villkor. Den offentliga skolan är hyllad. Den är kostnadsfri och läroplanerna standardiserade in i minsta detalj. Kontrollen sker av flinka skolkonsulenter som åker landet runt och granskar vad lärarna undervisar om, inte hur de undervisar eller om undervisningens innehåll når fram till eleverna och är meningsfullt i deras värld.

Denna filosofi om jämlika förutsättningar som grund för den franska skolan har nu åter fått sig en törn. Det visar sig alltså att denna skola fortsatt befäster de sociala klyftorna. Under 2000-talet har de till och med fördjupats. Barn från arbetarklass för att inte tala om barn med invandrade föräldrar får allt svårare att hävda sig och kommer på efterkälken redan innan skolan slutar och arbetslivet ska ta vid.

De franska 15-åringarna tappar generellt i konkurrensen med andra länders jämnåriga. I matematik har fallet blivit uppseendeväckande stort men ännu mer svider det nog för många vuxna att läsförståelsen också sjunker. Ett folk som kulturellt lutat sig mot Diderot och de så kallade encyklopedisterna på 1700-talet och hela upplysningstraditionen med det litterära verket i centrum ska inte behöva se hur dess 15-åringar hamnar på en mätnivå i detta ämne som  ligger under medelvärdet i alla undersökta OECD-länder.

Den franska skolan lider av en ålderdomlig katederpedagogik och en mycket  traditionell syn på kunskap. Dessutom finns det inte resurser till stödundervisning för de svaga eleverna. Den som inte klarar betygen får istället gå om klassen. Betygssystemet är däremot effektivt. Betyg från första klass och en tjugogradig betygsskala. Och proven är många och omfattande och bygger på konkurrens mellan eleverna.

Frankrike har allt det i överflöd som Sverige nu drömmer om att återinföra. Och ändå sjunker båda länderna i kunskapsmätningarna medan klyftorna mellan starka och svaga elever ökar. Den nya PISA-rapporten lär tyvärr inte  intressera Jan Björklund.

Franska socialister må tala om kollektivt tänkande men de är mer egoistiska, makthungriga och tänker mer individualistiskt än många andra politiska grupperingar i Europa. Nu spelas ett sorgligt spel upp för gallerierna inför det som skulle bli det demokratiska primärvalet nästa höst.

För några månader ingick de tre tunga aspiranterna på rollen som socialisternas presidentkandidat en pakt. Pakten gällde att inte utföra ett maktspel före primärvalen. Framförallt skulle två av de tre, Ségoléne Royal och Martine Aubry, avvakta om den tredje av dem, Dominique Strauss-Kahn valde att vilja kandidera eller inte. Strauss-Kahn är för närvarande chef för Internationella valutafonden och har valt att satsa på denna funktion tills vidare och har lovat besked först en bit in på 2011.

Inte oväntat bröt Ségolène Royal först denna pakt – som ingen någonsin  trott på. Det skedde i förra veckan. Hon hänvisade till ett samtal med Strauss-Kahn som hon skulle ha haft ett par dagar tidigare men om vars innehåll Royal inte yppade ett ord. Nu var det alltså fritt fram för henne att förklara att hon är kandidat vid primärvalen hösten 2011.

Martine Aubry går i dag, söndag, ut i en intervju i en fransk dagstidning och förklarar att hon minsann håller sig till principerna och väntar med att kandidera tills i juni 2011. ”Jag gör som partiet har beslutat. Andra personer har uppenbarligen sina skäl för att göra på ett annat sätt”, förklarar hon i intervjun.

Pakten betydde ingenting men inte heller det faktum att Aubry väntar med att svara på frågan om hon kandiderar. Alla utgår ifrån att hon kommer att göra det och nu har hon alltså indirekt deklarerat att hon kandiderar utan att bryta några pakter eller andra regler. Hon är med i spelet utan att fördömas moraliskt.

Precis som inom den svenska socialdemokratin saknar kandidaterna program. Alla vet visserligen att Martine Aubry representerar en mer traditionell socialistisk linje med ett hårdare antikapitalistiskt språk än Strauss-Kahn som definierar sig själv som socialdemokrat, en i Frankrike mer socialliberal hållning. Socialistpartiet  antog nyligen ett gemensamt program, en plattform inför valet, och sakligt sett har ingen falang inom partiet motsatt sig programmets innehåll. Högerfalangen har i ock för sig invänt att reformpaketet inte är tillräckligt tydligt finansierat men det kan knappast kallas för en ideologisk invändning. Konsekvensen av denna sakpolitiska enighet måste alltså bli att striden om positionen som presidentkandidat inför valet 2012 är helt och hållet en personfråga.

Den gamle socialistiske utbildningsministern Claude Allègre, som gärna sticker ut i media med retsamma uttalanden mot sina egna partivänner, har kallat socialistledarna för krabbor i ett nät. Alla krälar runt i maskorna och försöker positionera sig så bra som möjligt för egen del. Han säger också till tidningen Le Monde att det inte går att räkna bort Ségolène Royal. ”Hon är helt oberäknelig och har helt klart ett starkt stöd i stora grupper av medlemmar och andra aktiva inom partiet”, konstaterar han.

La femme fatale är nu på krigsstigen och manöverar sig skickligt för att nå makten. Hennes ambitioner är stora. Hon har också revansch att utkräva för det tysta men uppenbara motståndet från de andra ledande socialisterna, inklusive  sin förre man Francois Hollande, när hon utmanade Nicolas Sakrozy i valrörelsen 2007. En ödets ironi är att Hollande också visar sig intresserad av att bli kandidat till 2012. Det kan alltså bli en öppen strid mellan de gamla makarna om vem som får ställas mot den nuvarande presidenten om cirka ett och ett halvt år.

Socialistpartiet visar än en gång sig oförmöget att prioritera kampen mot högerregeringen framför den interna striden om vem som ska bli presidentkandidat. Den franska politiska logiken firar ännu ett nederlag; träder inte en dominant ledande figur  fram inför ett val så hemfaller hela partiet till interna och nedbrytande maktstrider. I Frankrike är inte socialisternas svaga ställning på 2000-talet ett resultat av vänsterns allmänna kris i Europa utan i högre grad en följd av de interna striderna.

Affärer kommer och går i Frankrike. De två senaste handlar dels om misstänkta mutor från Liliane Bettencourt till det franska gaullistpartiet (UMP) Den förre ministern Eric Woerth stod i blickfånget som mottagare av generösa och förbjudna  bidrag från parfymdrottningen och en av Frankrikes rikaste personer. Den andra affären är den nu aktuella Karachiaffären där återigen pengar som skulle gått som betalning från Pakistan till franska staten för försäljning av u-båtar istället gick till dåvarande premiärministern Balladurs kampanjfond för presidentvalet 1995.

Dessa affärer gör den vanlige fransmannen upprörd men inget verkar stoppa politiker från att fiffla på nytt. Korruption är en del av den franska statsapparaten och hur mycket folk än klagar på sakernas tillstånd så verkar få tro på en förändring till det bättre.

Eva Joly blir sannolikt de grönas presidentkandidat 2012. Hon var 1992-2002 undersökningsdomare i Paris och rullade upp en stor skandal, den så kallade Elfaffären som dömde politiker och affärsmän till fängelsestraff. Hennes insatser i den och andra affärer var betydelsefulla och framgångsrika och hon har i det franska folket ett sällsynt gott rykte för att vara politiker. Den norskfödda juristen har endast ägnat sig åt politik några år och kanske är det en bidragande orsak till att hon snabbt skaffat sig en så framträdande position att många tror att hon kan besegra Nicolas Sarkozy 2012.

En annan orsak till att många tror på hennes möjligheter att vinna presidentvalet är att hon faktiskt besitter en oerhörd kraft och vågar utmana samhällets högsta makthavare. En av de dömda var förre Elfchefen Loik Le Floch-Prigent.

Frankrike är ett land i identitetskris. Dess självbild rimmar på en rad områden  illa med det faktiska tillståndet i landet. Korruptionen består och måste minska om inte landet ska marginaliseras. Mutskandaler som avlöser varandra ger inget bra renommé i en västvärld där de anglosaxiska och nordeuropeiska länderna styr moralvärderingarna inom lagstiftningens och statsförvaltningens områden.

Norskfransyskan Eva Joly blir ett alltmer lockande alternativ. Hon har dessutom valt att engagera sig i det gröna parti som samlar alltfler väljare och som kan bli en starkare utmanare till regeringsmakten än de traditionella vänsterpartierna. Hon har inte heller den ballast i en rörelse som andra politiker.  Dessutom är hon – åtminstone hittills – moraliskt omutlig

Franska skandaler inom politiken handlar ofta om pengar. Staten handlar med andra länder. Stora penningtransaktioner genomförs i många led med många inblandade Politiker söker med bulvaner skaffa sig förmåner för sig själva eller för att betala kostsamma kampanjer. De räknar med att inte bli upptäckta när det är svårt att följa transaktionernas snåriga vägar. Nu seglar den så kallade Karachiaffären upp som ett hett ämne i alla media och det börjar hetta om öronen också på President Sarkozy.

Karachiaffären handlar om ett avtal mellan Frankrike och Pakistan under första hälften av 90-talet då Francois Mitterand var president och Edouard Balladur premiärminister, en borgerlig regeringschef som tillsattes efter ett parlamentsval som gick socialisterna emot. Avtalet rörde fransk försäljning till Pakistan av ubåtar.

Enligt uppgifter  i veckotidningen L´Express ska avtalet ha haft ett sidospår. Betalningen gick delvis via tvivelaktiga bulvaner och en viss summa skulle ha hamnat hos Balladur för att användas i dennes valkampanj för att bli president 1995. Vilka kände till att pengar som skulle tillfalla staten till en del finansierade premiärministerns egen politiska kampanj? Balladur är huvudmisstänkt. Enligt uppgifter var dåvarande försvarsminister Léotard också delaktig i denna affär. Sarkozy var budgetminister under Balladur och misstankar riktas nu också mot honom. Trots allt måste ju han ha varit medveten om hur penningtransaktionerna såg ut, tänker sig en del bedömare.

Alla inblandade nekar till anklagelserna. Misstankarna mot främst Balladur och Léotard är starka. Nu riktas alltmer strålkastaren också mot Frankrikes nuvarande president.

Affären kompliceras av att elva franska ingenjörer, som arbetade med leveranser av ubåtar till Pakistan enligt avtalet, dödades 2002. Det finns i dag misstankar om att det var militär eller politiker i Pakistan som dödade ingenjörerna som hämnd för att president Chirac efter sin valseger 1995 vägrade att betala ut de mutor som ingick i den totala ekonomiska  överenskommelsen mellan länderna.

Sarkozy är nu tvungen att förklara inte bara sin vetskap om att själva avtalet med Pakistan under hans tid som budgetminister var dubiös. Han måste också förklara om misstankarna om mordet på de elva franska ingenjörerna är kopplade till denna muthärva.