Lindbom på franska

I Sverige har vi haft val och alla väntar nu på Fredrik Reinfeldts nya regering som ska presenteras i nästa vecka. I Frankrike sker en ombildning som skulle ha kommit i våras efter det usla resultatet för den politiska majoriteten i regionalvalen men som kommer nu i höst istället. Tror alla. Men när?

De franska politologerna grubblar och grälar om tiden för ombildandet och hur den nya regeringen kommer att formas rent personellt. Nicolas Sarkozy har dröjt med ombildningen därför att våren blev så stökig. Pensionsreformen stötte på hinder och skandalerna runt Liliane Bettencourt och ministern Eric Woerth hindrade honom. Nu är pensionreformen i princip i hamn och alla har glömt turerna kring de olagliga penningtransaktionerna från Bettencourt till Sarkozys parti, UMP. Men ombildningen är ändå ett komplicerat pussel att lägga.

En ny regering måste vara allmänt regeringsfähig och klara att ta sig förbi de politiska blindskären fram till valen 2012. Samtidigt måste regeringen präglas av nytänkande så att människor vågar satsa på samma regeringsmajoritet i ytterligare fem år. Fransmän vill ha förändring i den meningen att det nuvarande  tillståndet alltid uppfattas som mer eller mindre en katastrof. När svensken ropar på trygghet och samma gubbar och gummor i ledningen ropar fransmännen på nya kvastar som äntligen ska göra Frankrike till ett acceptabelt land att leva i.

Premiärministern Francois Fillon kommer att avskedas. Därom är alla säkra. Fillon har redan distanserat sig från sin chef. Hans ställning är ändå stark bland de traditionella högerpolitikerna och väljarna. Långa tider har han varit populärare än Sarkozy. Han är prydlig, okontroversiell i sin allmänna konservatism och gör sällan utspel som hotar eller förvirrar. Vem kommer att ersätta honom? Många tror på Jean-Louis Borloo. Han är ledare för det så kallade radikala partiet, en tveksam benämning på ett parti som sedan länge regerar med högern men ändå… Borloo har varit miljöminister sedan 2007. Hans departement har blivit totalt överkört i år av Sarkos nya antiekologiska linje – som uppstod efter förlusten i regionala valen i år – men Borloo har en förmåga att alltid komma ner på fötterna. Evigt leende och evigt smuttande på sina drinkar tricksar han sig fram mot makten. Presidenten gillar honom. Han tar heller inte strid. En smygis i politiken helt enkelt.

Det finns andra kandidater men de är omöjliga på olika sätt. Jean-Francois Copé har högre ambitioner. Många skulle bli förvånade om han inte blir president 2017. Han har redan börjat distansera sig lite lagom från presidenten för att ha spelutrymme för sina stora ambitioner. Han skulle inte heller själv vilja förknippas för mycket med Sarko nu två år före ett val. Christine Lagarde är en duktig ekonomiminister men verkar mer teknokratisk än politisk och faller bort. Sarkozy har också en politisk bulldozer vid sin sida, generalsekreteraren i partiet Xavier Bertrand. Han blir aldrig president och ser säkert själv att en roll som premiärminister skulle bli  toppen på hans karriär. Han kan göra regeringen till en kamporganisation för omval av Sarkozy. Frågan är om väljarna gillar det.

Det finns förstås fler kandidater. Frankrike saknar inte män och några kvinnor som har stora egon, gigantiskt maktbehov och samtidigt utbildning och kompetens för ett uppdrag som premiärminister. Problemet för Sarkozy är att flera av dessa personer inte i dag vill förknippas med presidenten som har så uppenbara problem med väljaropinionen. Hellre avvakta lite i skymundan och sedan skaffa sig en plats i solen när Sarko inte längre lägger en stor skugga över dem eller någon annan tar över som högerns ledare.

Frankrike skämmer ut sig i Europa genom sin regerings och sin presidents politik. Efter förlusten i regionalvalet i mars månad i år har Sarkozy tagit flera stora steg mot en mer främlingsfientlig politik och ökad repression också i andra frågor.

Ingen europé som följer internationell politik har undgått bråket inom EU mellan Frankrike och kommissionen kring utvisningen av romer från franskt territorium. President Sakrozy får i princip bara stöd av Italiens premiärminister. Axeln Paris-Rom har etablerats i denna fråga och det är bara att hoppas att denna allians inte cementeras i framtiden.

Det är oerhört beklagligt att ett land som hyllar människovärdet och stolt pekar på sin frihetstradition från upplysningstidens 1700-tal hamnar i skamvrån. Det är uppenbart att Sarkozy gör en del av sina utspel av taktiska skäl. Dels vill han återvinna röster från Nationella fronten, röster som han tog i valet 2007 men förlorade i regionalvalen i våras. Dels ville han under sommaren avleda uppmärksamheten från den besvärande affären med korruption runt Lilian Betancourtc där hans egen arbetsmarknadsminister Eric Woerth var inblandad. Det senare har han lyckats med men på bekostnad av att Frankrike nu ses som en mindre trovärdig företrädare  för de mänskliga rättigheterna inom den europeiska gemenskapen. Det taktiska draget att attrahera högerextrema väljare verkar mindre framgångsrikt. Sarkozy är fortfarande mycket impopulär hos det franska folket och om detta består och hans popularitet vidgas högerut kommer hans ambition att vara hela landets president definitivt få ett löjets skimmer över sig. Vem kan tro att en ledare som har en fjärdedel av väljarna bakom sig och söker stöd hos de främlingsfientliga på yttersta högerkanten ska kunna väljas som landets president för ytterligare fem år?

Pensionsreformen är i hamn. Det är en urholkad reform men den kommer att genomföras och ingen eventuell socialistregering kommer att riva upp den i framtiden. I övrigt har sommarens främlingsfientliga politik försämrat stämningen inne i landet och grumlat imagen utomlands. Sarkozys utspel om romerna får stöd av många fransmän. En undersökning har visat att två tredjedela av väljarkåren stöder hans politik i det avseendet. Men samtidigt river han ner förtroenden mellan fransmän, ökar irritationen i samhället. Frankrike har ofta haft perioder när medborgarna mår dåligt av de politiska konflikterna. Uppenbart återvänder ett folk till ett nytt arbetsår med oro eller bitterhet i själen. Är grannen rasist? Ska jag känna ökad misstänksamhet mot invandrargrupper? Kommer vintern att bli het i förorterna och när slår våldet till igen? Det  frågar sig den vita medelklassen. Och hur tänker andra invandrargrupper som redan mött en motsvarande repression mot dem som i sommar riktats mot romerna. När attackerar regeringen oss? Kommer hatet från de högerextrema att sätta ökat tryck på oss och hota oss i vår vardag?

President Sarkozy måste nu visa prov på statsmannaskap och bli en ledare för alla fransmän. Få tror att han klarar det men det är hans uppgift. Annars riskerar landet att ytterligare sargas av interna kulturella och politiska motsättningar som kan få svåra följder i en snar framtid.

Det är frestande att jämföra partier mellan länder. När det gäller jämförelsen Sverige och Frankrike handlar det om skilda politiska traditioner som påverkar valrörelser men också tiden mellan dem.

Svensk politik är starkt knuten till en månad vart fjärde år när partierna lanserar sina program inför ett riksdagsval. Långsamt vaknar en allt större del av svenska folket och när rösterna räknats visar det sig att Sverige ligger i topp bland världens länder när det gäller valdeltagandet. Frågan är vad som händer under de andra tre åren och elva månaderna.

Politik sker på en marknadsplats där ett fåtal aktörer visar upp sig och konsumenterna väljer. Vilket parti har de bästa erbjudandena för mig? Politiska värderingar? Nej, vad är det för konstigt? Mellan valen lever de flesta i en privat bubbla där politiken inte har någon plats.

Fransmännen har en stark lidelse för politik och den uttrycks på flera sätt. Partipolitiken  är viktig och ett centralt samtalsämne även mellan valen. Vilken dag som helst när du går in på ett café kan du höra samtal vid bardisken om presidentens och regeringens politik. Tevekanalerna är fyllda av debattprogram, analysprogram och humorprogram som tar upp partiernas och deras ledares framgångar och tillkortakommanden. I det populära underhållningsprogrammet On n´est pas couché på lördagskvällarna surrar satiren över de politiska ledarna. Producenten utgår ifrån att tittarna har koll på åtminstone ett tiotal av socialistpartiets ledande politiker och ännu fler av högermajoritetens. Vem tror att ett humorinslag om handelsminister Eva Björling skulle bli en succé en lördagkväll i Sveriges Television?

LO syns inte i årets valrörelse konstaterar DN i dag. Vart tog den berömda fackligt-politiska samverkan vägen? Fransk vänster saknar en organisatorisk koppling mellan de stora fackliga organisationerna och socialistpartiet och den fackliga anslutningen är mycket låg i jämförelse med läget i Sverige. Det hindrar inte att den fackliga kampen är mycket tydligare i Frankrike. Häromdagen demonstrerade uppemot två miljoner människor på gatorna i protest mot regeringens aviserade pensionsreform. Tågen arrangerades av de fackliga organisationerna men vänsterpolitikerna gick med och demonstrerade. Frankrikes fackligt-politiska samverkan syns och den ger resultat. Allt behöver inte vara signerade samarbetsdokument. Tydligen är det snarare till nackdel om vi ser till utvecklingen i Sverige.

Politik berör alla människor och kan inte reduceras till ett marknadsspel. Politik bärs istället upp av medborgare och demokrati innebär att i princip alla människor tar del och vill påverka. Svensk politik tenderar att sjunka allt djupare in i en folklig passivitet och konsumism. Det franska politiska livet är vitalare, bråkigare och framförallt mer demokratiskt. Alla ser sin roll som medborgare, reagerar spontant och intensivt på politiska utspel från regering och opposition. Det går inte att lura de franska medborgarna. De svenska konsumenterna däremot är helt utmattade efter en månads propaganda av ängsliga partier som styrs av trendkänsliga spin doctors och dagliga opinionsmätningar.