Jean-Francois Copé – högerns dark horse
Jean-Francois Copé – högerns dark horse 150 150 Tomas Lindbom

Ledaren för det stora statsbärande högerpartiet UMP:s parlamentsgrupp, Jean-Francois Copé är ännu inte så känd utanför Frankrikes gränser men det finns anledning att rikta strålkastarljuset mot honom när vi söker efter framtida presidentkandidater. Briljant, en verklig karriärist och oerhört skicklig i det politiska maktspelet.

Copé är född 1964. En ung man i det franska politiska livet, där ålder premieras på ett annat sätt än i Sverige. Men ändå inte alltför ung för att diskvalificeras för ledande befattningar. Allt han gjort i politiken har märkts. Han har ännu inte haft några framskjutna positioner rent formellt. Under Chirac andra presidentperiod fanns han i regeringen och visade framfötterna trots att han inte ansågs mogen för de tunga departementen. Nu är han en mycket drivande ledare för UMP:s parlamentsgrupp.

Politiskt har han stått Dominique de Villepin nära men såg till att för några år sedan skaffa sig en egen maktbas genom att bilda en egen politisk grupp inom UMP. Detta har gjort det möjligt för honom att kunna samarbeta med nuvarande presidenten Nicolas Sarkozy som är närmast dödlig fiende till  Villepin. Copé har hittills kryssat sig skickligt fram mellan maktcentra inom partiet men snart räknar han med att vara kungen i en egen maktbas och själv styra sig och sina trogna mot det mål som han uppenbart har, posten som Frankrikes nästa president.

Politiska analytiker i Frankrike spekulerar kring efterträdare till Sarkozy. Villepin har ambitionerna och hoppas kunna utmana redan i nästa presidentval, 2012. Få bedömare tror att han kan vinna över den sittande presidenten när UMP ska välja sin kandidat för 2012. Jean-Francois Copé är på sikt starkare än Villepin och det rimliga är att han ställer in sig på 2017, när Sarkozy inte längre är valbar. Då är Copé 51 år, en perfekt ålder för en nyutnämnd president. På senare tid har ändå vissa analytiker börjat tveka om inte Copés maktambitioner är så starka att han vill pröva möjligheten att kandidera redan om två år. Sarkozys popularitet är starkt försvagad i folkopinionen och det kan gynna en ung framåtsträvande utmanare.

Jean-Francois Copé är en typisk representant för den moderna högern. Han står starkt förankrad i de republikanska värderingarna som innebär försvar för fransk historia och tradition sedan 1700-talets upplysningstid, en sekulär syn på staten – stat och religion ska vara klart åtskilda – och försvaret för en stark statsmakt i ett liberalt och näringslivänligt samhälle.

På senare tid har Copé varit starkt engagerad i att driva igenom lagen om förbud mot att bära burka på offentliga platser. Han har drivit den frågan så hårt att många inom hans eget parti har blivit missnöjda och öppet kritiserat honom. Men för Copé är denna fråga central. Hans förankring ligger  i den nationella kommuniteten. Nationen Frankrike är hans hemvist och detta Frankrike bär på sådana värderingar att en företeelse som muslimska kvinnor i heltäckande huvudbonader måste stoppas.

Nicolas Sarkozy använder sig i dag av den skicklige Copé men vet att han aldrig kan räkna med denne mans lojalitet. Copé vet att han fortfarande är beroende av presidenten för sin egen politiska klättring men analyserar förmodligen dagligen hur möjligheterna ser ut att definitivt lossa bindningarna till sin ledare och bege sig ut på den politiska stridens riktigt djupa vatten.

Åldern spelar ingen roll
Åldern spelar ingen roll 150 150 Tomas Lindbom

En middag på restaurang Balzar ingår i mitt program även för det korta besöket i Paris. Denna fredagkväll var det dags igen, som vanligt med mina nära parisiska vänner. Halv nio står vi i dörren. Reserverat bord. Hovmästaren som nu bland oss tre bara går under namnet Tjuren säger som vanligt: ”Ni är  två” fast vi är tre, fortsätter: ”Ni får vänta på verandan” som är ännu mer ogästvänlig än någonsin tidigare när temperaturen nu på kvällen krupit under 0 grader. ”Fem, tio minuter” säger Tjuren och vi väntar. Till slut får vi vårt bord i detta brasseri med speglar på långsidorna så att det är möjligt att se alla andra gäster var man än sitter i lokalen och det är viktigt. Skådespelet runt borden får man inte missa. Maten är brasserielik men bra. Oeuf majonnaise som förrätt, den ljuvligt möra köttbiten med sin grönpepparsås och riktig pommes frites och så den underbara profiterolles – en kaka med glass och chokladsås – som dessert. Och ett gott rödvin till det.

Men som sagt: Runt omkring utspelar sig en teaterföreställning som alla kvällar. Publiken på en klassisk fransk restaurang tar sitt ansvar. Här är det inga fyllor, inga skrän. Det är förvisso innerstadens diskreta bourgeoisie runt borden men på franskt manér. Personligheterna talar. Och kläderna. Amerikanarna som finns på Balzar varje kväll. Tre män vid bordet intill som konsumerar Chateauneuf du Pape i stora mängder och äter sniglar. De bullrar lite mer men ändå lite diskretare än de förmodligen gjort hemma på andra sidan Atlanten. Två tjusiga kvinnor i svarta snäva  kjolar enleverade av lite äldre män med några stänk av dry Martinis i ögon och hy.

Vi tillhör andra sittningen under kvällen. Utan att tvinga någon att gå vid en viss tidpunkt sker det en naturlig växling vid borden kring halv nio och en ny vid elvatiden. Då anländer en grupp medelålders amerikaner. Bara män. MIna vänner förklarar att en är en känd sångare som tidigare varit gift med Julia Roberts. Hans dragning till kvinnor förefaller mig i varje fall för kvällen ha avtagit högst påtagligt. I varje fall om jag betraktar hans sällskap. Klockan kvart över elva skrider de sista nya gästerna för kvällen in. En man i prydlig rock och hatt och hans hustru – får man förmoda – något tiotal år yngre. Han är inte ung. Han går långsamt och med stor möda men han förefaller starkt besluten om att fortsätta kvällen med middag fast den knappast lär sluta förrän fram på småtimmarna. Hans ålder? Vi bedömer den till 85 år.

Fransmännen har en tradition av respekt för äldre som de delar med de flesta länder i världen. Förmodligen mindre än många kulturer i Afrika och Asien men ändock. Lärarna och föräldrarna är mer auktoritära än i Sverige och det har sina baksidor. Men det skapar en respekt också för äldre i offentliga sammanhang. Politiker är inte sämre för att de passerat 65. Farmor och morfar får äta söndagsmiddag med barn och barnbarn. Och äldre kan gå ut på krogen sent en fredag utan att någon ens lyfter på ögonbrynen. Utom jag förstås som är svensk och blir både lite road och lite glad. En positiv sida i alla fall av ett samhälle som fortfarande präglas av klassiska hierarkier och behöver demokratiseras på många sätt. Alla mynt har två sidor. Min bordsgranne 85-åringen har all rätt att fortsätta att ta för sig av livet. Leve en kultur som tillåter människor av olika åldrar mötas och stimulera varandras sinnen!

Ändra inte på mina goda levnadsvanor
Ändra inte på mina goda levnadsvanor 150 150 Tomas Lindbom

För många av oss svenskar är förändring i sig ett livselixir. Det gäller i varje fall de större städernas medelklass som snabbt anpassar sig till nya trender kring mat och levnadsförhållanden. I Frankrike tycks det som om motsatsen råder.

Jag går omkring eller snarare halkar fram på lätt isiga trottoarer dessa kyliga februaridagar i Paris. I varje gathörn ligger ett kafé och de är varandra snarlika men de ser också ut som jag minns dem från 70-talet. Ingen ny ägare kommer på att förändra sitt kafé efter sina egna idéer som nästan alltid sker i svenska städer. ”Nu har Nina köpt kaféet och hon vill sätta sin prägel på det genom att måla väggarna turkosa och servera foccaccia med blåbärssylt” Nej, Paris kaféer behåller sitt klassiska möblemang och det kalla skenet från lysrören och ingen kaféägare skulle drömma om att servera en kaka eller en tårtbit till kaffet. Det ingår inte i konceptet.

Tidningar köper alla i kiosker som står uppställda på trottoarerna runt om i stan. Bakom travar av tidningar inne i kiosken tittar  en man fram med rödvinsbrusigt ansikte och muttrar 1.40 när jag lägger Le Monde på disken. Det är iskallt för honom nu på vintern och förmodligen kokhett inne i kiosken på sommaren men vem tänker sig att sälja tidningar i en affär? Jo, det ligger faktiskt en i mitt område, i hörnan av rue de Rivoli och rue de Jouy men det är lika kallt därinne och mer ogästvänligt. Där står en kvinna och fryser med avklippta vantar på händerna och muttrar också 1.40 fast på ett charmlöst sätt.

I morgon blir det middag på Balzar, mitt favoritbrasserie i Paris, nära Sorbonneuniversitetet. Jag har bloggat om detta brasserie förut. Det är omtalat därför att dess traditionella meny var hotad vid ett ägarbyte för några år sedan. Majonnäsen till äggen började tappa i kvalitet och det fanns tankar hos den nya ledningen att förändra konceptet. Då beslöt stamkunderna att boka bord till Balzar samma kväll och där gjorde de en manifestation mot den hotande förändringen och kritik riktades mot ledningen. Allt löste sig. Den nye direktören insåg det lönlösa i att förändra konceptet och majonnäsen till äggen är återigen lika bra som före ägarbytet. Jag kommer att testa den som vanligt i morgon kväll när jag äter den klassiska förrätten oeuf majonnaise.

Nej, det finns ett drag av oförsonlig konservatism i Frankrike när det gäller vissa vanor. Jag kan reta mig på det men jag charmas också av detta drag. Att byta Stockholm mot Paris är för mig som att byta attityd till livet för några dagar. Yin och yan. Förändring och stabilitet. Vi människor har nog behov av båda tillstånden.

Titta, det snöar!
Titta, det snöar! 150 150 Tomas Lindbom

Jag vaknar första morgonen på mitt Parishotell i Marais av att det är osedvanligt kallt i rummet. Värmeaggregaten har slagits ut. Jag prövar internet. Nej, det fungerar inte heller.

Nere i receptionen sitter hotellägaren i ylletröja och stor halsduk virad i flera varv runt halsen. Framför honom en man i flottigt hår som föreställer teknisk support. Jag sätter mig på en iskyld stol vid frukostbordet men får ändå in en hygglig frukost med te, en bit baguette och en croissant.

Mannen med den flottiga frisyren har tydligen kvaliteter som jag inte förväntat mig. Allt fungerar på nytt och hotellägaren upprepar fem gånger att mitt internet nu ska vara tillgängligt igen. Fransmän upprepar gärna positiva saker fem gånger i rad.

Klockan 11 snöar det. Jag tar min tillflykt till mitt favoritcafé i Marais, La Tartine för en café crème. Ägarinnan himlar med ögonen när hon ser hur tunga snöflingor faller mot gatan. Några går förbi utanför med paraplyer uppspända. Andra hukar och fyra belgare flyr in på caféet. Snö i Paris är ingen lustig upplevelse. När snöflingorna fallit till marken gör de trottarerna våta och fukten kryper in i varenda por av kroppen.

Jag har läst det nya numret av L´Express som kommer ut på onsdagarna. Trotsar snön och skyndar mot bokhandeln på rue de Jouy, nära rue de Rivoli. En av många små boklådor i stan där boken står i centrum. Inga pappersvaror, bara böcker. En äldre och en yngre kvinna med litteraturen som livselixir och garanterat flärdfria står till tjänst med råd om den senaste romanen. Som gentjänst berättar jag någon anekdot om Klas Östergren vars roman Gangsters nu finns på disken i fransk översättning. Med Östergrens roman avsedd för min svärson och en ny biografi om Marcel Proust till mig själv beger jag mig tillbaka till det nu helt uppvärmda hotellet

Sartre bryter med Camus
Sartre bryter med Camus 150 150 Tomas Lindbom

Bilden av fransk filosofi och litteratur åren efter andra världskriget kretsar främst kring två män, Albert Camus och Jean-Paul Sartre. Båda framställs som existentialister och i det bleknade minnet av den tiden kvarstår dessa som vänner eller åtminstone sida vid sida i den tidens kamp mot gaullism och kommunism. I själva verket var det tvärtom och brytningen i början av 50-talet var brutal. Det är i alla fall bilden som framträder i Annie Cohen-Solals utmärkta biografi ”Sartre – ett liv” som jag nu långsamt begår.

Sartre och Camus umgicks i samma kretsar och det är riktigt att de också stöttade varandra under krigsåren och de närmast åren därefter. Sartre skrev pjäsen ”Inför lyckta dörrar” för att Camus skulle både medverka i den som skådespelare och regissera föreställningen. De agerade också gemensamt i den politiska kampen åren efter kriget. Strax innan Sartre blev kommunist 1952 bröts den vänskap som aldrig varit befäst utan ständigt hotades, inte minst av de starka behov av självhävdelse som båda hade.

Hösten 1951 gav Camus ut essän ”Människans revolt”. Sartre tyckte inte om den och ansåg att hans tidning Les Temps Modernes inte borde nämna den. Han blev dock övertalad men ville inte själv recensera den. En mindre namnkunnig recensent tog sin an den uppgiften och sågade essän längs med fotknölarna. Detta upprörde Camus som i ett brev till Sartre anklagade honom för att inte ha skrivit om den och spelade upp en scen av sårad stolthet. Sartre gav i ett öppet svarsbrev en nedsabling som blev det årets främsta samtalsämne i den tidens litterära och politiska värld.

Sartre skräder inte orden i brevet: ”Er blandning av dyster självgodhet och sårbarhet har alltid avhållit mig från att säga er osminkade sanningar…Herregud, Camus, vad ni är seriös och för att använda ett av era egna ord, vad ni är ytlig! Och tänk om ni har fel? Tänk om er bok helt enkelt vittnar om er filosofiska inkompetens? Om den består av lånegods som ni rafsat ner i all hast?…

Det brukar sägas att Camus var mer författare och mindre politisk filosof än Sartre. Det stämmer säkert. Cohen-Solal pekar också på de klassmässiga skillnaderna. Sartre växte upp i en förhållandevis burgen och välutbildad miljö. Camus kom från enkla förhållanden. Sartre fanns i Paris redan som barn. Camus flyttade upp från Alger. Camus hade ett starkt behov av att framhäva sig själv, delvis på grund av ett sämre självförtroende och han kunde inte riktigt dölja sin beundran för sin rival. Sartre tvekade aldrig om sin egen förträfflighet och behövde inte alls den bekräftelse på sin storhet som Camus suktade efter.

Båda ville ensamma inta scenen som Frankrikes främsta intellektuella. Det fanns inte plats för båda. I varje fall kunde de inte själva tänka sig att dela på förstaplatsen. Så gick det som det gick. Sartre erkände efter Camus död i bilolyckan 1960 att de umgåtts och att de haft roligt ihop men så långt som till att erkänna Camus storhet kunde inte Sartre ens göra efter dennes tragiska död.

Om denna blogg

Fransk samhällsdebatt är både bred och djup. Den innefattar filosofi, kultur och politik. Den är också intensiv och utan uppehåll. Från skolstarten i början av september och fram till nationaldagen den 14 juli pågår ett ständigt utbyte av tankar, idéer och konkreta förslag inom detta breda fält.

Jag startade min blogg 2009. Debatten är lika intensiv på 2020-talet som tidigare. Visst skiftar den karaktär. Nya perspektiv framträder och därmed nya konflikter. Samtidigt finns vissa politiskt-filosofiska grundtankar kvar. Politiker brukar fortfarande i sina tal referera till franska revolutionens paroller frihet, jämlikhet och broderskap men med tillägget sekularism (laïcité). Jag gläder mig om du vill följa med i det franska åsiktsutbytet genom att läsa mina blogginlägg.

Arkiv

RSS-flöde

För dig som vill ta del av mina inlägg genom ett RSS-flöde är det möjligt. Använd då url-en https://www.lindbompafranska.se/feed/.