Kan politiker vara privata… och hur?
Kan politiker vara privata… och hur? 150 150 Tomas Lindbom

Frédéric Mitterand är Frankrikes kulturminister sedan Nicolas Sarkozys stora regeringsombildning i somras. Han är brorsbarn till Frankrikes senaste socialistiska president, Francois Mitterand men står mer till höger och passar bra in i den borgerliga majoritetens uppsättning av ministrar. Ett problem har ändå uppstått och det har skapat het debatt. Som så många gånger förr handlar det om sex.

Fréderic Mitterand gick häromveckan ut och försvarade Roman Polansky i affären som rör anklagelser om tilltvingad sex med en ung kvinna 1977. Polansky blev gripen i Schweiz och utlämning till USA väntar där Polansky förväntas ställas inför domstol för sexbrott.

Mitterand borde inte ha uttalat sig så starkt till Polanskys fördel. Medier plockade snabbt fram hans lätt kamouflerade självbiografiska bok ”La mauvaise vie” som utkom 2005. I boken beskriver Mitterand hur han – eller om det är en fingerad person – köper sex av unga thailändska pojkar.

Kritiken har anförts av Nationella frontens ledare Marine Le Pen som fått stöd av en av socialistpartiets ledare, den mer vänsterorienterade Benoit Hamon. Andra, inte minst representanter för Sarkozys parti UMP, har upprörts av hur Hamon går i armkrok med yttersta högern och gör det privata till politik.

Igår kväll framträdde Fréderic Mitterand i TV-kanalen Tf 1:s stora nyhetssändning kl 20 och bedyrade sin oskuld. Efter det har nu socialistpartiets ledare, Martine Aubry lagt locket på. ”Jag blandar inte ihop politik med privata frågor,” förklarar hon i TV. Hon får stöd av hela det så kallade republikanska politiska etablissemanget, vilket innebär socialistpartiet och den demokratiska högern. Det förefaller som om media också kommer att lägga ner frågan. Det förefaller som om den inte längre är laddad.

Det är slående att det finns en skillnad i synen på politiker mellan Sverige och Frankrike. Återigen står Frankrike för en äldre syn på politik. Om man så vill handlar det om principen ”hör vad politikerna säger men bry dig inte om hur de lever”. Var intellektuell och briljant. Det räknas. Moraliska fördömanden om politikernas privatliv har lite med politik att göra. Det blir bara ett problem om politikerna ägnar sig åt korruption eller försnillar stora summor från statskassan. Då är det stöld av medborgarnas pengar och det bör fördömas. Men sexköp i Thailand eller otrohet är inte en fråga för offentligheten.

Nog så chockerande för en svensk betraktare. Det finns ju också anledning att vara skeptisk mot en så skrupelfri inställning. Nog har politikernas sätt att leva viss betydelse för trovärdigheten i deras politiska gärning. Det franska  etablissemangets reaktion på politikers sexliv speglar också en okänslighet för utnyttjandet av svaga och underordnade i samhället. Feminism är inget som direkt dominerar den politiska dagordningen.

Samtidigt håller den svenska politiska kulturen på att hamna i ett annat dike. I takt med att sakpolitiken och framförallt de principiella idédiskussionerna försvinner bort i ett töcken måste media och allmänhet engagera sig alltmer i politikernas privata liv. En tobleroneask fäller en statsministerkandidat. Obetald TV-licens fäller ett par statsråd. Det personliga och privata tenderar att dominera framför den intellektuella debatten. Den privatmoraliska indignationen tar över där den politiska reflektionen sviktar i styrka och precision.

Det lättjefulla livet är ändå bäst
Det lättjefulla livet är ändå bäst 150 150 Tomas Lindbom

Nu tänker jag återigen skriva om det franska folkets särart. Jag tycker i grunden att det är fel. Skillnader mellan människor  går inte att dra mellan folkslag, möjligen mellan vissa kulturer men likafullt och många gånger bättre efter klasser, mellan land och stad och som en följd av skilda uppväxtförhållanden beroende på psykologiska faktorer. Samtidigt är det så roligt att jämföra folk. Oja sig över att amerikanarna är ytliga, fransmännen snorkiga och svenskarna blyga och tröga. Hur är det då med inställningen till arbetet? Kan vi generalisera lite på det området också?

Jag har genom åren helt ovetenskapligt och ytligt gjort följande iakttagelser om fransmäns förhållande till arbetet: De arbetar bara om chefen tittar på men chefen arbetar mycket och är starkt präglad av sin roll att vara chef. Positionen på arbetet  och lönen är starkt knuten till utbildningsnivån. Ju bättre utbildning, desto högre status. Försök inte visa dig på styva linan och hoppas på avancemang. Var och en på sin plats – oavsett om den nu är given av  Gud eller naturen. Och sist men inte minst: Viktigaste med arbetet är den långa semestern och en pension som helst ska inträffa vid 55 års ålder.

Le Nouvel Observateur har låtit ett institut undersöka hur franska anställda i dag ser på arbetet och jämfört med tyskar och amerikaner. Varannan fransmän ser det som sitt levebröd vilket är rätt rimligt men fler fransmän än tyskar och amerikaner ser värdet i  de mänskliga relationerna på arbetet. Jämfört med tyskarna är arbetet för en normal anställd ingen fråga om social status.

Några av de klassiska bilderna av franska själar kommer fram i frågor kring inställningen till den arbetsplats där folk befinner sig. Var tredje fransman misstror sitt företag medan knappt var sjätte tysk eller amerikan har den inställningen. Ännu större är skillnaden på frågan om personerna i undersökningen är  trötta på sina arbetsplatser. Av fransmännen svarar 35 procent ´ja´medan siffran för tyskar och amerikaner är 8 procent. Följdaktligen har franska anställda mycket mindre förtroende för sina chefer. Bara hälften av fransmännen svarar ´ja´medan siffran i USA är 77 procent.

Alla människor finner områden där det känns rätt att få utlopp för behovet att konkurrera med andra. Det förefaller som om arbetslivet i Frankrike av tradition är starkt reglerat och saknar en gemensam vilja att bli bäst. Det är som det gamla klassamhället i Europa. Vissa är födda till chefer och de bestämmer men är också misstrodda. Resten arbetar för att överleva och drömmer istället om nästa semester och förstår inte ordet teamwork på jobbet. Bättre då att visa upp en misstrogen min, klaga och repetera den klassiska sucken från parisarna i ekorrhjulet: ”La vie, c´est métro, boulot, dodo” (Livet är tunnelbana, jobb och sömn)

Skulden bara ökar och ökar
Skulden bara ökar och ökar 150 150 Tomas Lindbom

Den franska regeringen har lagt en ny budget och dess underskott är nu så högt att över hälften av pengarna är lånade. Situationen kan tyckas prekär men många försvarar underskottet, inte minst som ett nästan ansvarsfullt drag av regeringen för att med statliga medel stödja ett näringsliv i kris.

Frankrike är inget liberalt land i ekonomisk mening. Staten tar ett stort ansvar både för företagens välbefinnande och för att skydda medborgarna med långtgående försäkringar i en välfärdssats anda. Näst Sverige är Frankrike det land där den offentliga sektorns del av BNP är störst i hela Europa. Skillnaden mellan dessa båda länder är att budgeten är i mycket större obalans i Frankrike. Det beror på flera saker men bland annat på att utgifterna för militären är så mycket större i ett land med stormaktsambitioner. Det beror också på att den statliga apparaten inte förmår administrera alla åtaganden inom de olika välfärdssektorerna. Det finns alltid en tendens till överutnyttjande av välfärdens innehåll och välfärden är också statens ansvar i större utsträckning än i Sverige.

Sedan flera decennier går  sjukvården, sécurité sociale, med monstruösa underskott. En detalj i sammanhanget är att alla fransmän kan försäkra sig mot alla kostnader för läkemedel. Läkare har traditionellt varit extremt frikostiga med att skriva ut läkemedel till sina patienter, säkert i gott samförstånd med läkemedelsindustrin, och i vetskap om att de flesta patienter får ut sin medicin gratis. Staten däremot drar varje år på sig orimliga kostnader.

Nicolas Sarkozy försöker komma tillrätta med underskottet i budgeten genom nedskärningar av personal inom den statliga apparaten. Minst 130 000 tjänster ska bort. Skolan förlorar personal. Posten drar ner på sin verksamhet. Nedskärningarna är trots allt föga radikala men skapar på sedvanligt vis i Frankrike en storm av protester och hindras på alla sätt. En reform av postväsendet lik den i Sverige skulle vara politiskt självmord för vilken fransk president som helst i ett land som vårdar sina småkommuner. Även i byar där det bor några hundra människor förväntar sig invånarna samma statliga och kommunala service som i de större städerna.

Den offentliga sektorn i Frankrike ökar trots underskottet och Sarkozys försök till nedskärningar. Under de senaste åren har den enligt ekonomer ökat från 54 till 56 procent av BNP. Den är lika ineffektiv som alltid. Ingenting händer alltså utom det faktum att budgetunderskottet ökar. Då säger en av ekonomerna, Elie Cohen, att det går att se underskottet som ett lån från rika fransmän till staten. Med det synsättet är det ingen kris i Frankrike. Behöver staten pengarna kan den ta tillbaka lånet. Problemet är bara att detta är politiskt omöjligt.

Smutskastning i gyllene salar
Smutskastning i gyllene salar 150 150 Tomas Lindbom

Fransk politik styrs ifrån magnifika palats i Paris. Möblemanget är från 1700-talet och väggar och tak är dekorerade med bladguld. Moderna presidenter påminner till en del om den gamla regimens kungar före 1789. Inte konstigt heller att den aktuella rättegången om falska listor och förtal i Clearstreamhärvan hålls i samma sal som utredde drottning Marie Antoinettes skuld mot franska folket och som ledde fram till en fällande dom och så småningom avrättning med giljotin.

Stiliga och välskräddade presidenter och andra höga politiker talar väl till folket från trappan utanför Elyséepalatset. De för sig elegant och gör svepande men balanserade rörelser med sin välmanikurerade händer. Dessa händer är samtidigt smutsiga av skumma affärer som återkommer med jämna mellanrum. Den aktuell affären Clearstream handlar om maktkampen mellan Nicolas Sarkozy och President Chiracs siste premiärminister, Dominique de Villepin. Sarkozy är helt övertygad om att Villepin är den skyldige som ligger bakom de falska listor på personer som skulle haft konton i detta finansbolag enbart uppbyggt för företag och med avsikt att göra skumma affärer. Detta sa han öppet för några dagar sedan i en  fransk TV-intervju från New York

Sarkozy hatar Villepin. De har stått på var sin sida i den interna maktkampen som pågått i många år. Bakom står Jacques Chirac som också är svuren fiende till den nye presidenten men som det är svårt att nagla fast i denna affär. Villepin är dock en tillräckligt stor politiker för att vara värd en vendetta och dessutom inte äldre än att han skulle kunna ställa till nya problem för Sarkozy i 2012 års presidentvalskampanj.

Sarkozy har flera interna strider bakom sig inne i sitt eget parti. Han svek Charles Pasqua när han som 28-åring erövrade borgmästarämbetet i Neuilly från denne äldre gaullist och dessutom mentor och fadersgestalt. Sarkozy avslöjade också en korruptionsskandal riktad mot Alain Juppé, en annan gaullist som var Chiracs förste premiärminister efter segervalet 1995. Sarkozys kampanj genomfördes med skicklig research av flera av de män som i dag sitter på centrala poster i regeringen eller i Elyséepalatset. Alain Juppé, en hyperbegåvad men knappast folklig politiker har aldrig lyckats nå de höga höjderna i politiken efter Sakozys avslöjanden om hans korruption i mitten av 90-talet.

Varje fransk president har sina affärer. Förmodligen skulle ingen nå toppen utan att smutskasta sina värsta opponenter. Nicolas Sarkozy har inte bara smutskastat andra. I Clearstream blev han själv smutskastad eftersom han fanns på de falska listor som blev offentliga 2004 och som skulle diskreditera honom och göra honom omöjligt som presidentkandidat. Nu ger han igen med all den kraft han besitter, med sina skickliga advokater och med presidentämbetet som ett moraliskt stöd i ryggen. Men han måste vinna slaget. Villepin måste bli dömd för olaglig manipulation. I annat fall kommer hans position att försvagas och Villepins förstärkas så mycket att 2012 års val inte längre kan bedömas som en kassaskåpssäker seger för den sittande presidenten.

Sarkozy talar från New York
Sarkozy talar från New York 150 150 Tomas Lindbom

President Nicolas Sarkozy söker som alla Frankrikes presidenter att bli hela folkets ledare. Han har mer målmedvetet än sina föregångar sökt bredda regeringen och göra troligt att även den moderata vänstern ska känna sig hemma under hans paraply. Hans ansträngningar  inrikespolitiskt ger honom föga poäng. Senast misslyckas han med förslaget om skatt på koldioxidutsläpp som nu manglas ner till oigenkännlighet i nationalförsamlingen, även av hans eget parti. Därför arbetar han istället målmedvetet med att bli Frankrikes inflytelserika ledare i världen.

För närvarande är han i New York. Denna resa är den längsta i tid räknat sedan han blev president. Hans möte kring klimatfrågan med världens ledare har inte givit mycket utdelning. USA och Kina är inte överens med honom om klimatmålen. Sarkozys förslag om ett tak för bonusar i företag möter inte heller något gillande från Barack Obama.

Det finns anledning att rikta skarp kritik mot Nicolas Sarkozy på en rad områden. Han bidrar snarare till att klyftorna i det franska samhället ökat. Hans invandringspolitik är hård och bitvis cynisk. Häromdagen lät han sin invandrarminister Eric Besson brutalt rensa i ett flyktingläger nära Calais.

På andra områden finns det skäl att försvara honom, Det gäller när han i vissa  ekonomiska och sociala frågor talar för en europeisk linje i motsats till övriga kontinenter. Han står upp för en mer progressiv miljöpolitik än många av de andra stormakterna. Han drivs av en stark vilja att stödja vanliga människor när de råkar illa ut i spåren av finansbolagens härjningar. Han försvarar också i stor utsträckning en socialt inriktad politik med höga skatter och välfärd. I jämförelse med övriga världen är han en röst för en europeisk ansvarsfull social och ekonomisk politik.

Det är ofta helt omöjligt för en fransk president att bli populär på sin inrikespolitik. Missnöjet gror snabbt i den franska befolkningen och strejker bryter ut varje höst och pågår till följande vår. Sarkozy gör som Chirac, Mitterand och de andra. Talar hellre på den internationella scenen i Frankrikes namn. Anstränger sig att få fransmännen att känna sig lika stora och mäktiga som USA:s och Kinas folk. Lyckas han med det kan han inhösta sköna poäng i kommande väljarmätningar.

Om denna blogg

Fransk samhällsdebatt är både bred och djup. Den innefattar filosofi, kultur och politik. Den är också intensiv och utan uppehåll. Från skolstarten i början av september och fram till nationaldagen den 14 juli pågår ett ständigt utbyte av tankar, idéer och konkreta förslag inom detta breda fält.

Jag startade min blogg 2009. Debatten är lika intensiv på 2020-talet som tidigare. Visst skiftar den karaktär. Nya perspektiv framträder och därmed nya konflikter. Samtidigt finns vissa politiskt-filosofiska grundtankar kvar. Politiker brukar fortfarande i sina tal referera till franska revolutionens paroller frihet, jämlikhet och broderskap men med tillägget sekularism (laïcité). Jag gläder mig om du vill följa med i det franska åsiktsutbytet genom att läsa mina blogginlägg.

Arkiv

RSS-flöde

För dig som vill ta del av mina inlägg genom ett RSS-flöde är det möjligt. Använd då url-en https://www.lindbompafranska.se/feed/.