Lindbom på franska

I juni håller Socialistpartiet kongress och ska välja ny generalsekreterare. Eller välja om den nuvarande, Olivier Faure. Det minsta man kan säga om detta partis inre liv är att det är stökigt. En rad grupper kämpar om partiets inriktning och visst finns det flera kandidater som vill utmana Faure. Det avgörande är ändå vem som ska bli partiets presidentkandidat och hur i så fall valet av en sådan ska genomföras.

Olivier Faure hoppas alltså bli omvald som partiets generalsekreterare och sedan bli den som framträder som vänsterns presidentkandidat, med undantag för Det okuvade Frankrike. Det skulle innebära att det senare partiet som är i grunden en rörelse, inte ett parti, och auktoritärt styrt, lanserar Jean Luc Mélenchon som presidentkandidat. De övriga tre partierna i den tidigare sammanhållna Folkfronten, Socialistpartiet, De Gröna och Kommunistpartiet skulle alltså enligt både Faures och De Grönas ledare Marine Tondeliers vilja enas om en gemensam kandidat för att utmana Marine Le Pen eller Jordan Bradella och de center- och högerkandidater som slutligen kommer att framträda på arenan månaderna före presidentvalet 2027.

Socialistpartiet har varit i djup kris sedan François Hollande tappat kontrollen över sitt parti under sin presidentperiod 2012-17. Vänsterflygeln som vid den tiden inte var i majoritet inom partiet tog starkt avstånd från de socialliberala inslagen i regeringens ekonomiska program. Inte minst uppstod en konflikt mellan ekonomiminister Emmanuel Macron och de mer socialistiskt övertygade medlemmarna i partiet och delar av partigruppen i nationalförsamlingen. Hollande har alltid varit en pragmatiker som under sina presidentår uppfattade att landet måste moderniseras vilket innebar vissa försiktiga privatiseringar. Hans pragmatism i detta fallet misslyckades uppenbart.

Efter valet 2017 har Socialistpartiet levt i skuggan av Det okuvade Frankrike. Så är fortfarande fallet. Precis som ytterhögern är stark och vars värderingar också präglar den traditionella republikanska högern är yttervänstern också stark. Fransmännen är inte ett folk som älskar halvmesyrer. Medan den radikala högern hårt och skoningslöst driver migrationsfrågan och rättsfrågorna har den radikala vänstern sitt fokus på jämlikhet men också på det som den kallar en kamp mot rasismen. Ingenstans läggs några fingrar emellan och det gillar en stor del av väljarna. Den mer pragmatiska politiken lockar den del av befolkningen som kan betraktas som relativt välmående medelklass; i huvudsak väljarna som stött Emmanuel Macron sedan 2017.

Inom vänstern finns i hög grad spänningen kring antisemitismen. Den frågan har lett till att vänsterns partier haft svårt att samregera. Det okuvade Frankrike anklagas ständigt för antisemitiska uttalanden. Är antisemitism en del av dess dna som vissa hävdar eller ett uttryck för ren partitaktik; vinna muslimska invandrarröster. I alla händelser är Socialistpartiet av tradition mer välvilligt inställt till Israel även om partiet också sökt hitta mer balanserade lösningar på Mellanösternfrågan.

Det är i dag omöjligt att förutse vilka politiker i vänsterpartierna som kommer att nå de avgörande positionerna, framförallt som kandidater till presidentvalet. Det är lika omöjligt att förutse hur samarbetena inom vänstern kommer att se ut i framtiden. Det finns också jokrar i leken; tidigare socialister som varit en del av Macrons mittenblock men som kan orientera sig tillbaka till en mer reformistisk vänster. Vad kommer tidigare premiärministrarna Elisabeth Borne och Gabriel Attal att göra? Särskilt den senare har siktet inställt på Elyséepalatset 2027. Kan han binda ihop en center-vänstergrupp med delar av Socialistpartiet? Och hur gör François Holland som verkligen vill bli president igen? Har han förmågan att bygga en större allians för att återerövra makten? Det finns många frågor som rör den franska vänstern som långtifrån kan besvaras i dag.

Påven Franciskus är begravd. Nu är 135 kardinaler samlade i Rom för att välja en ny påve. Två tredjedelar av dessa måste rösta på samma kandidat för att denne ska kunna väljas. I allmänhet behövs fyra till sex omröstningar innan den vita röken stiger mot skyn och den nye påven kommer ut på balkongen och tar emot de. troendes jubel på Vatikanens torg. Kardinalerna ska nu först välja datum när de stänger in sig för att välja påve. Sannolikt blir det den 5 maj. Normalt sker två omröstningar per dag. Vi borde veta vem som blir den nye påven den 7 eller 8 maj. President Emmanuel Macron har sagt att han hoppas på fransmannen Jean-Marc Aveline, ärkebiskop av Marseille och utnämnd till kardinal av påven så sent som 2022.

Macron hoppas förstås på en fransk påve. Det skulle stärka Frankrikes geopolitiska ställning, lär han tänka. Marseille är en stad i kris i den franska nationen med orimligt hög brottslighet och starka sociala och ekonomiska spänningar. Marseille sägs vara centrum i landets omfattande narkotikahandel. En påve med kännedom och engagemang för att förbättra situationen i denna stad skulle säkert betyda mycket för Macron eller vilken fransk president som helst.

Ärkebiskopen av Marseille är sannolikt inte huvudkandidaten till ny påve. Den ukrainske presidenten Volodymyr Zelensky ska enligt Le Figaro, ha stämt träff med två kardinaler i samband med sitt besök i Rom i helgen. Dessa båda anses av många vara huvudfavoriter till att besätta påvetronen. Den ene är den italienske kardinalen Pietro Parolin. Denne har kallats för påve Franciskus premiärminister. Han har styrt och ställt i de inre cirklarna i Vatikanen. Han har i en mening stått den nu avlidne påven nära men är till skillnad från den auktoritäre och splittrande Franciskus en mer samlande person. Det finns uppenbarligen en önskan bland kardinaler och andra så kallade pope makers att få en ny påve som är konciliant.

President Zelensky träffade också en annan italiensk kardinal, Matteo Zuppi, som tills nu varit ärkebiskop i Bologna. Denne anses ha stått påve Franciskus nära teologiskt och politiskt. Det innebär dock inte nödvändigtvis att han, som eventuell påve, skulle driva en reformistisk linje. Förhoppningarna om en påve som förenar mer än splittrar kyrkan verkar vara högt ställda. Det vet också det stora antal kardinaler som påven Franciskus hunnit utse och som försvagat de konservativas ställning i kurian. Liksom i samhället i stort i Västeuropa blåser även högervindar inom den katolska kyrkan. Spåren efter 1968 i väst och befrielseteologin i Sydamerika finns kvar men får inte utmana de mer traditionella synsätten som förstärks i dag inom kyrkan. Det vet kardinalerna och kurian, den starka administrativa makten i Vatikanen. Den sekulariserade opinion som hoppas på en starkare anpassning till tidsandan – öppningar mot kvinnliga präster eller vigslar av samkönade par eller en uppmjukning av synen på abort och dödshjälp – kommer att bli besvikna. Katolska kyrkan är auktoritär och månar om att behålla sin värdegrund. Den kommer att fortsätta att ta omsorg om de fattiga och bekämpa materialismen och hyllandet av de rikas överhöghet. Den kommer att fortsätta att tala om livets okränkbarhet och den kommer sannolikt för lång tid framåt att bevara sin traditionella tolkning av begrepp som man och kvinna. En världsvid kyrka kan inte anpassa sig till tillfälliga värderingsförändringar i en del av världen utan måste hålla fast vid sina historiska rötter; bibeln och traditionen. Katolska kyrkan är, trots tecken på motsatsen, ett tungt och ganska orörligt samfund och det får vi leva vidare med.

Emmanuel Macron drar till sig allas uppmärksamhet i Frankrike. Det är självklart. Han är ju landets president med stor makt rent konstitutionellt. Hans personliga drag lockar till många spekulationer. Vem är han, vad gör han och vad vill han egentligen? Personen och företeelsen Macron kommer sannolikt efter hans mandatperioder i Elyséepalatset att bli granskad som få tidigare presidenter. Inte som en av de största men en av de svårbegripliga.

Marc Endeweld heter en av landets mer ambitiösa granskande journalister. Han har redan skrivit ett par böcker om Macron där han ger sin bild av honom som människa och maktpolitiker. Fram träder bilden av en person som tidigt, i sin barndom, vände sig mot vuxna och särskilt mot dem med inflytande. Hans relation till sin mormor, Germaine Noguès, som föreföll viktigare än föräldrarna och som, likt en mentor, byggde hans profil av intellektuell och bildad redan i barndomen och till sin 22 år äldre teaterlärare på skolan, Brigitte Trogneux, 24 år äldre och hans blivande hustru. Brigitte Macrons ställning som mentor ska inte heller underskattas  – notera att hon lärde honom att agera på scen – liksom hennes inflytande i dag  i maktspelet kring presidenten.

Endeweld har visat i sina böcker och tv-intervjuer hur Macron på ett alltmer skrupelfritt sätt utnyttjat alla sina kontakter i den ekonomiska och politiska världen. Han har charmat dem, har lärt sig av dem och utnyttjat deras nätverk för att sedan vända dem ryggen – de allra flesta. Endeweld menar att Macron är en ensam person och att detta är högst begripligt ur aspekten att han utnyttjar sina kontakter mer än att låta dem ingå i ett nätverk. Han svek François Hollande när han lämnade socialistregeringen för att bygga upp sin egen rörelse. Han gav det namnet En Marche (EM=Emmanuel Macron) och det saknar allt som ett parti normalt besitter; en demokratisk struktur och gräsrötter med någon form av inflytande. Han har vänt ryggen till de flesta som hjälpt honom till makten. De som setts som hans kronprinsar, bland andra den unge premiärminister under första halvåret 2024, Gabriel Attal, ser sig i dag som lika svikna och ovilliga att följa i Macrons fotspår.

Maktspelet i Elyséepalatset under Macrons tid kanske inte är mer dramatiskt än under andra presidenter. Den som når in i dess salar känner sannolikt ett stort sug efter makt och har en väl utvecklad förmåga till att via intriger stärka sin ställning. Ändå förefaller, om Endeweld har rätt, ensamheten hos Macron vara påfallande stor.

Emmanuel Macron tillträdde som president 2017 med devisen En même temps (på samma gång). Han lyckades  mer eller mindre knäcka både Socialistpartiet och Republikanerna. Frågan är till vilken nytta. Det har gjort honom extremt impopulär hos franska folket. Ytterkanterna i det politiska landskapet har dessutom gynnats vilket hindrat Macron från att regera framgångsrikt. Devisen på samma gång har blivit varken eller. I dag ställer sig de flesta frågan om Macron egentligen haft något program utom att skaffa sig makten och odla den för sig och till glädje för den minoritet av ekonomiskt välbeställd överklass och övre medelklass som fortfarande röstar på honom.

Macrons inrikespolitik har kantats av oförmåga att driva igenom de stora besluten. Viktiga löften har inte infriats. Budgetunderskottet har inte minskat utan ökat. Ekonomin generellt sett mår inte bättre i dag utan sämre. De stora reformerna lyser med sin frånvaro. Det räcker att nämna pensionsfrågan som är lika olöst 2025 som 2017. Macron har inte skapat ökad enighet i befolkningen och en tro på nationens framtid. Sällan har väl misstron varit större.

I en del västeuropeiska länder uppfattas fortfarande Macron som en skicklig och klok politiker. Han har setts som progressiv och framstegsvänlig, inte minst i Sverige. Han har kämpat mot de grupper som framställts som hot mot honom och landet; en bråkig arbetarklass och en farlig högerextremism. Så länge har så många länder i omvärlden tolkat honom snarare som ett offer för ett trilskande folk. Det har inte varit Macrons fel att Frankrike har problem utan folkets och extrema partiers. Den bilden är inte helt felaktig men den stämmer inte i grunden. Det finns mycket av sunt förnuft i de folkliga reaktionerna på Macrons person och politik.

Frankrike är ett svårstyrt land. General de Gaulle lär ha sagt att det fanns lika många skilda uppfattningar hos medborgarna som det fanns olika ostsorter. Det är förstås sant men Macron har inte samlat människor utan skapat motsättningar mellan grupper. Kanske har han visat denna tendens till splittring främst i sin arroganta hållning mot människorna med vilka han borde ha byggt ett klokt ledarskap. Visat på en rimlig och realistisk väg framåt. Utnyttjat den breda mitten i politiken genom valsegern 2017 till att skapa lugn och förtroende i olika samhällsgrupper. Istället tycks han ha rivit ner förtroenden och odlat en självsäker roll som ensam ledare. I dag är han maktlös med en nationalförsamling vars sammansättning går emot hans vilja. Eller är det som flera journalister och politologer verkar säga idag: I grunden har Macron inget tydligt program och har aldrig haft. En maktpolitiker som styr och ställer men pekar i olika riktningar. En briljant hjärna som verkar sakna hjärta för sitt folk och sina medarbetare och fokuserad på en fråga framför alla andra: Den egna makten.

I dessa påsktider skriver franska tidningar om katolska kyrkan och i reportage får läsaren vissa bilder av livet i församlingar och läger rent allmänt om religionens roll i samhället. Frankrike är ett av världens mest sekulariserade länder. En siffra som sticker ut är att varannan fransman kallar sig ateist. Det är plats fyra i botten (eller toppen!) av världens länder. Som majoritetssamfund är det inte förvånande att katolska kyrkan har tappat sina medlemmar snabbt i jämförelse med muslimer och judar.

Knappt var tredje fransman är fortfarande personligen kopplad till den katolska kyrkan medan tio procent är troende muslimer.. Andra kristna samfund har en ställning som kan tyckas starkare än förväntat (9 procent). Judarna representerar totalt cirka 1 procent av befolkningen. Dessa siffror kommer från officiell fransk statistik från 2019-20 (INSEAD). Fransmän som ser sig som katoliker minskar något sedan tidigare undersökningar. Andelen döpta katoliker är ännu i majoritet men merparten av dem deklarerar att de inte är troende.

INSEAD har också frågat i hur hög grad personer med uttalad anknytning till olika samfund besöker sina församlingar och ber regelbundet. Det visar sig att muslimer och övriga kristna samfund har medlemmar som visar i varje fall yttre tecken på religiositet. Bönen är central för muslimerna. Hela 58 procent ber varje vecka medan siffran bland troende katoliker är 15 procent. Muslimer deltar också i högre grad i samlingar i sina moskéer jämfört med katolikerna. Undersökningen visar också att både judar och muslimer i högre grad för över sin religiösa tro till nästa generation.

Under de senaste åren talas det om ett ökat sökande bland vuxna katoliker och detta är en tendens som verkar finnas i flera västeuropeiska länder, i Sverige i första hand bland tillhöriga till vår majoritetskyrka, Svenska kyrkan. Det tolkas som att människor börjar känna en övermättnad inför det materiella samhället och att kyrkorna kan utgöra ett alternativ. I Frankrike visar det sig att barndopen fortfarande minskar medan vuxendopen ökar. Det kan vara ett tecken på att människor själva, i vuxen ålder, känner ett eget behov av en andlig tillhörighet medan det inte är lika självklart att döpa sina barn i en tradition som förlorat sin betydelse.

Den franska uppdelningen i ett sekulariserat samhälle och religiös tillhörighet som en privatsak är minst lika  tydlig som i Sverige. Det har säkert bidragit till att detta land haft en snabbare avkristning än i jämförbara, traditionellt katolska länder på den europeiska kontinenten. Under 1900-talet, präglat av en stark tro på naturvetenskap och det mänskliga förnuftet och önskan om en ständigt ökad välfärd, har fransmännen glömt Gud. Det finns tecken som antyder vissa tvivel på att den nuvarande ordningen är optimal. Den materiella utvecklingen har stannat av. Missnöjet med politik och samhälle är överväldigande om man tolkar opinionsinstitutens mätningar. Flertalet väljare söker inte minst extrema politiska alternativ. Finns också i denna folkliga frustration en lockelse att vända sig i andlig riktning? Vem vet.

Det är mindre än två år till nästa presidentval. Skulle Emmanuel Macron av besvärliga parlamentariska skäl avgå i förtid kan vi stå inför ett presidentval redan mot slutet av detta år. Bilden är oklar om vem som är hans efterträdare i de egna leden. Själv tycks han inte ha någon favorit.

Mittenblocket i Frankrike består i huvudsak av tre partier; Macrons eget parti Renaissance, Horizons och Modem. Antalet kandidater i nästa franska presidentval är fler. Generalsekreteraren i Renaissance och tidigare premiärministern Gabriel Attal är en av dem. Horizons ledare och också tidigare premiärminister Édouard Philippe är en andra kandidat. Nuvarande premiärministern François Bayrou och ledaren för MoDem är en tredje. Nuvarande justitieministern och tidigare inrikesministern Gérald Darmanin från Renaissance är en fjärde. Det finns fler som väntar bakom kulisserna. Om en av huvudkandidaterna snubblar till träder en skuggfigur fram och tar plats på scen i strålkastarljuset.

När det handlar om det politiska toppjobbet i Frankrike saknas kvinnorna. De finns där i det politiska arbetet. I regeringen är det jämställt men i kampen om högsta makten förlorar kvinnorna eller saknar samma ambition att tränga sig fram. De kvinnor som kan komma att blanda sig i en avgörande strid om presidentmakten förekommer i andra partier och egentligen är det bara en som , om domstolen beslutar i hennes favör, har en chans: Marine Le Pen.

I uppräkningen här har jag inskränkt mig till kandidaterna i mittenblocket. Gabriel Attal leder Renaissance men är inte garanterad Macrons stöd. Dessutom vill inte någon av de potentiella efterträdarna förknippas med den nuvarande presidenten. Hans impopularitet är stor. Attal vill visa sig som den unga, radikala kandidaten som hårdast tar avstånd från Nationell Samling och söker unga röster och röster till vänster. Han var också socialist innan han blev macronist.

Édouard Philippe kommer ursprungligen från Republikanerna. Han är också tung borgmästare i Le Havre. Philippe är mer samlande och hoppas på fler röster från borgerliga och konservativa väljare. Det gäller i än högre grad Gérald Darmanin som är som en liten terrier. Morrar mot brottslingar. Markerar hårdare mot invandringen. Den som varit inrikesminister och därmed kallats ”Chef över poliserna” kan aldrig bli trovärdig som försvarare av ett mer mångkulturellt Frankrike.

François Bayrou är ett kapitel för sig. Han är inkarnationen av den franska mitten. Han anser själv att han skapade Macron och att han skulle ha blivit president 2017 om han inte i lätt farbroderlig anda lämnat platsen till den unge och äregirige. Nu har han blivit äldre, 74 år, men har alltid verkat gammal. Det spelar alltså ingen roll vilken biologisk ålder han har. Han segar ut på sin tid som premiärminister för att undvika en konstitutionell kris men också för att visa att han kan regera Frankrike. Det blir inte så mycket gjort med en trilskande nationalförsamling men kan inför ett stundande presidentval säga att han lyckades sitta kvar länge på en utsatt post.

Spekulationerna förs ständigt om vem eller vilka som till slut kommer att dominera i presidentvalskampanjen. Kanske slår dessa fyra herrar, som snart kan bli både fem och sex, ut varandra i interna strider. Republikanerna som nu också sitter i regeringen har i dag två kandidater som tävlar om att bli det partiets kandidat; Bruno Retailleau och Laurent Wauquiez. Ja, och så tillkommer förstås företrädare för Nationell Samling och hela vänstern. Vi vet att François Hollande vill göra comeback men hans ställning inom Socialistpartiet är omtvistad. Jean-Luc Mélenchon från Det okuvade Frankrike är kandidat och är närmast garanterad ett högt väljarstöd. Bland De gröna verkar Marine Tondelier som är partiets generalsekreterare, också ha ambitioner trots att detta parti i allmänhet har problem att nå ut till väljarna i presidentval.