måndag, oktober 23, 2017

Emmanuel Macaron vann övertygande presidentvalet och hans parti La République en Marche blev lika framgångsrikt i valet till nationalförsamlingen en månad senare. Snabbt började emellertid olyckskorparna kraxa. Särskilt Jean-Luc Mélenchon och hans vänsterrörelse La France Insoumise tycktes skaffa sig ett suveränt läge som främsta oppositionsgruppering. Efter sommaren skulle minsann den nye presidenten klämmas åt. Folket skulle resa sig på gator och torg mot en politik som av Mélenchon beskrevs som ”en social statskupp”, ett angrepp på hela välfärdssamhället. Macron, de rikas president, skulle få känna på folkets vrede. Det har inte riktigt blivit på det sättet och nu är Mélenchon inte glad längre utan sur och vred.

Emmanuel Macron må vara oerfaren i politiken men märkligt skicklig ändå att driva sin linje och klara sig ganska bra i mötet med oppositionen till höger och vänster. Han har bäddat väl för sig genom att attrahera stora grupper i samhället som tidigare befunnit sig på olika planhalvor i politikens konflikt mellan höger och vänster. Det gäller både bland politiker och bland folk i allmänhet. Opinionsundersökningar visar visserligen att Macron inte har en majoritet bakom sig. Oppositionen sammantaget, om man slår ihop höger och vänster, är starkare än Macrons egen rörelse. Som person åtnjuter han dock större förtroende än någon annan av de ledande politikerna. Det är inte märkligt. Inget parti eller block i den franska politiken har personer i sin ledning som når upp till den karismatiska kraft och intellektuella skärpa som Macron. Och han visar också att han äger en känsla för hur det politiska spelet ska drivas.

Jean-Luc Mélenchon och hans anhängare – många med stort inflytande i universitets- och kulturvärlden – har förmodligen misstagit sig när de gått ut med stora åthävor och sökt utmåla Macron som en lika hotfull figur som familjen Le Pen och dess parti. Utifrån en traditionell radikal fransk vänster är liberalism möjligen ännu mer motbjudande än konservatism. Privatiseringar, minskad offentlig sektor och globalisering är mer hotfulla mot denna vänsters syn på samhället än konservativas försvar för franska värden och fransk identitet, traditionell moral och auktoritärt styre i politik och i det civila livet. Det är ändringar i arbetsrättslagarna eller avskaffande av 35-timmarsveckan som får denna vänster att protestera, strejka och demonstrera. Macron är liberalen som hotar konflikten mellan arbetsgivare och facken, mellan folket och en hatad elit.

Det finns mycket gott och sunt i Mélenchons kritik av ojämlikheten i det franska samhället men problemet är att Macron har lösningar som inte självklart innebär försämringar för människorna i detta land. Och till Mélenchons förfäran upptäcker han att raseriet mot Macron inte når upp till de nivåer som han hoppats på eller räknat med. Det är till och med så att de flesta fransmän i dag börjar drömma om ett mer individualiserat samhälle där möjligheterna att ta egna initiativ och tro på sin egen förmåga lockar mer än att luta sig mot ett kollektiv som i ett sekel letts av politrukliknande ledare. Fackliga organisationer som CGT får allt svårare att locka människor och det är ändå i den sfären som Mélenchon sökt stöd.

Mycket riktigt. När antalet demonstranterna senast bara nådde upp i några tusental skickade Mélenchon giftpilar till facken. Själv anser  han sig  uppenbarligen inte ha något ansvar för att den folkliga reaktionen på Macrons arbetsrättsreformer inte blivit särskilt stark och långvarig.

Mélenchon söker sig nu istället mot en mer euroskeptisk linje. Han utspel verkar tendera att bli mer spektakulära än innehållsligt genomtänkta. Senast ville han ha bort EU-flaggan från nationalförsamlingen. Där skulle bara finnas den franska trikoloren. Han blickar framemot Europavalet 2019 och hoppas kunna samla stora väljarskaror bakom en tydligare EU-skeptisk linje. Macron har ju som president slagit in på tydligare EU-vänlig linje och den ska då bekämpas med alla medel. Mélenchon gör utspel i nationalförsamlingen som för honom förvandlas från lagstiftande församling till allt mer av en folktribun.

Macron gjorde ett starkt framträdande häromveckan när han inför nio miljoner tittare lät sig intervjuas av tre tv-journalister i ett rum i Elyséepalatset. Han försvarade sin politik med väl genomtänkta argument. Nationens enda starka oppositionsledare, Jean-Luc Mélenchon ägnar sig mer åt plakatpolitik. Det finns en klar risk att Macron fjärmar sig mer från den lagstiftande församlingen. Hans arbetsrättsreform har undertecknats av presidenten utan omröstning i parlamentet. Med en svag opposition utan ett genomtänkt alternativ kan lockelsen bli ännu större från Macrons sida att styra på dekret.

Det behövs en effektivare och mer genomtänkt opposition från Socialistpartiet och från Republikanerna för att debatten om Frankrikes framtid inte ska tappa i konstruktivitet. Även den radikala vänstern i Frankrike måste rimligen behöva se över sin profil. Över västvärlden växer feminismen. Människor i stora skaror demonstrerar mot orättvisor mot kvinnor, mot låsta gränser för flyktingar och rasism. Miljön hotas, inte minst genom den politik som förs av USA:s president. Mélenchon väljer istället euroskepsis och har slutat tala om invandrares och papperslösas villkor i landet. Det är inte rimligt att en radikal vänster ska fortsätta att främst stödja sig på en kollektivism från industrisamhällets dagar.