Trots Macron… Frankrike inget liberalt land

Trots Macron… Frankrike inget liberalt land 150 150 Tomas Lindbom

Vi har svårt att förstå att olika länder har olika politiska traditioner. Vi svenskar tror gärna att liberalismen har en lika dominerande ställning i andra länder som i vårt eget. Är det inte likadant i Frankrike som i vårt land? De har ju dessutom inte haft vänsterstyre i samma utsträckning under nittonhundratalet som vi. Och Frankrike efter valet av den ”liberale” Emmanuel Macron borde väl verkligen uppleva en liberal renässans.

Så är det inte och det verkar snarare som om merparten av landets politiska partier distanserar sig från liberalismen i ännu högre grad efter det senaste presidentvalet. Emmanuel Macron är den ende ledaren för en politisk gruppering som i någon utsträckning i dag kan betecknas som liberal och han är det bara  i inskränkt mening.

Följande har hänt efter valet 2017: Nationella fronten har haft svårt att hålla den starka ställning som partiet och dess ledare Marine Le Pen skaffade sig under perioden 2011-16. Då ökade hon och partiet i inflytande. Opinionssiffrorna steg och regionalvalet i december 2015 blev en stor framgång. Valresultatet 2017 blev en viss besvikelse men faktum är att partiet nu besätter en del lokala och regionala poster och har fler ledamöter i nationalförsamlingen än perioden 2012-17. Partiet konkurrerar opinionsmässigt med Republikanerna om att vara näst största politiska rörelse efter La République en Marche. Nationella frontens program (Om någon vecka byter partiet sannolikt namn till Rassemblement National) bygger på nationell grund med motstånd mot frihandel och globalisering, ett EU-motstånd och skepsis mot euron. Partiet behöver arbetarrösterna i landets industriområden för att behålla sin starka ställning och kommer därför heller inte att kunna anpassa sig för mycket i liberal riktning rent ekonomiskt. De är konservativa i alla frågor som rör militär, brottsbekämpning, skola och etiska frågor. Självfallet är invandrarfrågan central med en rasistisk inställning till människor från andra kulturer.

Republikanerna har fått en ny ledare, Laurent Wauquiez, som medvetet driver partiet i konservativ riktning. Hans program är en lightversion av Nationella frontens. Skillnaden mellan honom och Le Pen är inte alltid så lätt att urskilja. Wauquiez söker stöd hos Nationella frontens väljare för att försvaga deras parti och göra Republikanerna till ett stort, folkligt, konservativt och nationellt parti. Han talar kritiskt mot EU och attackerar storfinansen. Det finns inget av liberal högerpolitik av skandinavisk modell i hans program. Delar av hans parti har blivit hemlösa – inte minst den välbärgade delen av storstädernas borgerlighet – men de söker sig istället till Macron.

Socialistpartiet är svagt och saknar för närvarande inflytande i politiken. Dess hållning är visserligen försiktigt liberal i etiska frågor och invandring och partiet är EU-vänligt Det saknar också den aggressiva retorik mot näringslivet som präglar Republikanerna men partiet måste samtidigt visa distans mot Macron och locka vänsterväljare som annars kan tänkas vilja ansluta sig till La France Insoumise, den vänsterradikala rörelsen under ledning av Jean-Luc Mélenchon. Den senare har alltmer utvecklats i nationell riktning. Hans EU-motstånd har skärpts. Han talar mindre för ett multikulturellt samhälle. Han vet att han då inte kan slåss om de väljare som har Nationella fronten som alternativ till La France Insoumise. Mélenchons ekonomiska program är traditionellt socialistiskt och rymmer inte minst spår av liberalism.

Inget av dessa nämnda partier eller rörelser är liberala i någon mening. Snarare präglas de av ett ekonomiskt program som antingen är förankrat i 1700-talets merkantilism eller i socialism. Synen på mänskliga rättigheter kopplas till nationens traditionella värderingar från 1700-talets upplysningstid. Visserligen ett starkt försvar för mänskliga rättigheter, med frågetecken för Nationella fronten, men utan den liberala syn som värderar människor enbart som jämlika individer. För dessa nämnda partier blandas försvaret för individen med en kulturkonservativ grunduppfattning som leder till tanken om värdet av en särskilt fransk identitet.

Då återstår Macron och hans rörelse. Den har liberala drag i ambitionen att modernisera landets näringsliv. Macron vill avreglera och privatisera vissa sektorer av samhället. I Frankrike möts hans reformer av motstånd med ett högt tonläge men det beror framförallt på att stora delar av befolkningen är så nationella i sitt tänkande, så konservativa eller fastvuxna i en socialism från industrisamhällets dagar. Macron tror också på frihandel och ser möjligheter för fransk ekonomi i en globaliserad värld.

Macron balanserar sin högst måttfulla ekonomiska liberalism  med mycket av franskt nationellt tänkande. Han tror att landet behöver samspela med den nya ekonomin som den utvecklats i delar av USA. Han tror på start up-företag och har ambitionen att driva på Frankrike mot mer digitalisering. Men allt detta gör han för att Frankrike ska få fart på sina företag och öka exportinkomsterna. Han tror inte som Marine Le Pen, Laurent Wauquiez och Jean-Luc Mélenchon att fransk ekonomi bara klarar sig om landet stänger in sig i ett mer eller mindre nationellt slutet ekonomiskt system.

Macron är en kejserlig monark som styr som president. Han har själv sagt att han tror att folket vill ha en kung och han agerar som en kung. Han vill skydda Frankrike från farorna från de stater och/eller kriminella nätverk som söker infiltrera opinionsbildningen i landet via de sociala medierna. Han värnar det franska kulturarvet. Litteraturen och filosofin ska prägla skolan. De klassiska språken ges dessutom under Macrons ledning en starkare ställning. Det är inte tal om att minska på latin och klassisk grekiska i de franska läroverken.

Han tänker inte öppna gränserna för någon större  och mer generös invandring. Han talar måttfullt men ändå i klartext om värdet av att skydda den egna kulturella identiteten. Han är ingen rasist, långt ifrån, men snarare en socialkonservativ i dessa frågor.

Vi som ser på Macron utifrån får inte luras av den inhemska retoriken från hans politiska motståndare. Utgångspunkten är en annan än i Sverige. För Le Pen, Wauquiez och Mélenchon är han ”presidenten för de rika”. För dem likställs en liberaler med en folkets fiende. En liberal attackeras med fradga på läpparna när hen för fram förslag som avreglerar det minsta på arbetsmarknaden, som tror på en friare rörlighet av varor och tjänster. Macron är en ganska oproblematisk politiker, om än begåvad, ur ett skandinaviskt, tyskt eller brittiskt perspektiv men i Frankrike blir han annorlunda och utmanande.

En tredjedel av fransmännen lär ändå gilla Macrons framfart. Fler än de nog inte även om han har stöd från stora delar av det etablissemang som finns i näringsliv och delar av den politiska eliten. Han uppskattas främst av den delen av medelklassen som vill ta risker och som har modet att också ta steget över nationsgränsen och upptäcka världen utanför. Frågan är om de kommer att bli fler. Just nu är den partipolitiska oppositionen enad från yttersta höger till yttersta vänster i uppfattningen om att Macron är en liberal som gynnar de rika.

 

2 comments
  • Leif Mohlin

    Tycker du får till det så bra när du tar fram Merkantalismen som ett sorts tema med variationer. Jag upphöra aldrig att fscineras över detta ständiga drag när man kikar på Frankrike utifrån.

    Jag ser ju ofta på likhetrna mellan dessa två centralstyda 1600-tals skapelser som är Frankrike och Sverige. Men med våra olika storlekar så finns det skiljerlinjer och det merkantilistiska temat är ett sådant.

    En fundering som din text väcker år såklart att entreprenörer i Frankrike rimligen gnuggar händerna just nu. Men kommer de kunna få allmän accept för sin verksamhet? Finns det ngn motsvarighet till Jantelagen t ex? Det finns väl inget land med så många egna företagare så entrprenörskapet kan det ju rimligen vara välgrundat som institution.

    Återigen ett stort tack för en intressnt text.

  • Tomas Lindbom

    Hej Leif!
    Tack för din kommentar. Du skriver att entreprenörerna i Frankrike gnuggar händerna. Jo, de är förstås nöjda med Macron. Men alla småföretagare är inte det, tror jag. Om du läst min bok Slaget om Frankrike kanske du påminner dig ett kapitel där jag försöker beskriva den franska varianten av småföretag som snarare är en del av ett gammalt skråväsende än kapitalistiska i anglosaxisk mening. Bageriet som visserligen är ett företag men där ägarna aldrig skulle drömma om att expandera eller lämna byn där bageriet ligger. Småföretagsamheten och även stora företag är en del av den nationella ordningen som är som ett slutet system. Häromdagen talade jag med en ung kvinna som försvarade det faktum att små affärer som ostaffärer, slaktare m m verkligen går i arv från generation till generation och att man måste ha mästarbevis av något slag för att få utöva vissa yrken. En ung modern kvinna som tänker så. Det är nog väldigt typiskt för Frankrike och möjligen andra länder runt medelhavet.

Leave a Reply

Your email address will not be published.