Den politiska kartan ritas om – igen

• juni 13, 2019
• Tomas Lindbom
• no comments

Det är känt i alla västeuropeiska länder att väljare är mer flyktiga än förr. Därför är det inte konstigt att den politiska kartan ritas om med ojämna mellanrum. Partier bildas och försvinner. Gamla koalitioner upphör och nya skapas. Skalorna ritas om. Höger-vänster-skalan blir ifrågasatt medan andra sätt att särskilja partier och block uppstår. Frankrike är inget undantag, snarare landet där mycket nytt händer inom politiken varje år.

EU-valet nyligen erbjöd de politiska analytikerna i Frankrike en god möjlighet att se nya spår i politiken. På denna blogg har redan beskrivits hur illa det slutade för Republikanerna i valet, 8 procent, och att detta lett till både avgång för partiledaren Laurent Wauquiez och avhopp av en av partiets främsta, Valérie Pécresse. I söndags skrev dessutom 72 borgmästare med partibeteckningen Republikanerna i en tidningsartikel att de numera stöder La République en Marche!. Ett svidande bakslag för detta klassiska högerparti som varit ett av de två dominerande i fransk politik sedan General de Gaulles dagar.

Det finns inte mycket av partilojalitet i fransk politik. Valsystemet gör sitt till. Politiken bygger mer på starka politiker än på partier. Särskilt gäller det för Republikanerna. Det brukar sägas att en flock söker sin ledare i detta parti. Hittar alltså Republikanerna en karismatisk person som förväntas vinna väljarnas förtroende söker sig de andra politikerna i detta parti till denna ledare. Det skedde med Jacques Chirac och med Nicolas Sarkozy.  Efter dem har det varit tunnsått med stora ledare på den kanten. Resultatet ser vi. Färre väljare, intern splittring och avgångar av olika slag.

Emmanuel Macron har lidit svidande nederlag i opinionen under vintern. Många var beredda att se honom som maktlös och väntade på en lika sorglig utveckling för hans del som för företrädaren Francois Hollande under föregående mandatperiod. Men nu är det alltså strömhopp från Republikanernas borgmästare till honom och hans parti. Det stärker Macrons högerflygel och gör honom i allmänhetens ögon alltmer till en högerpolitiker om än av mer moderat slag.

Yannick Jadot blev den stora vinnaren till vänster i EU-valet med 13 procent. Det är inte ovanligt att gröna partier går bra i EU-val.Det har inte bara gällt länder som Tyskland och Sverige utan även i Frankrike. Denna gång blev det extra tydligt eftersom både La France  Insoumise (”Det okuvade Frankrike”), det vill säga landets motsvarighet till vårt vänsterparti, och Socialisterna gick starkt bakåt. Socialistpartiet gjorde ungefär samma dåliga val som i valet till nationalförsamlingen 2017, kring 6 procent. Jadot är nu populär bland politiker på vänsterkanten. Socialistpartiet gjorde valsamverkan med ett lite uppstickarparti , Place publique, som leds av filosofen Raphaël Glucksmann. Glucksmann fick till och med uppdraget att toppa listan för denna lilla koalition i EU-valet. Nu flörtar Glucksmann med Jadot. Socialistpartiets ledare Olivier Faure sa också tydligt på valkvällen att han kommer att vända på alla stenar efter partiets svaga valresultat. Frågan är snarare om Jadot vill samarbeta med dessa båda skadskjutna farkoster, Socialistpartiet och La France Insoumise. Han fruktar nog av goda skäl vad han i så fall skulle ta upp i sin båt. Ett socialistparti som saknar väljarnas förtroende och har tappat det mesta av sina medlemmar och sina bästa politiker och dessutom saknar ett vinnande koncept. La France Insoumise består av en rad högljudda och opålitliga ledare med stora egon och en politisk inriktning som alltid balanserar på gränsen till ren populism. LFI är ingen samarbetspartner att lita på.

Drömmen om en enad vänster i Frankrike är knappt en dröm. Den uttalas ibland av vissa vänsterpolitiker för att hålla humöret och skenet uppe men ingen tror på allvar att det går att uppnå enighet. Inte ens i valtider kan de olika partierna samsas och än mindre i det vardagliga arbetet.

Macron och hans parti har hittills lyckats med sitt projekt att hålla ihop mitten i fransk politik. Partiet har lyckats att samla gamla socialister och gamla högerpolitiker under samma tak. Det är egentligen rätt fascinerande med tanke på att dess väljarstöd inte blivit större. Möjligen kommer det att ske nu under den andra halvan av mandatperioden. Premiärminister Edouard Philippe har nu presenterat regeringsprogrammet för tiden fram till 2022 års president- och parlamentsval och han balanserar med förslag som både kan beskrivas som höger och vänster. Ekonomisk liberalism parad med sociala reformer. Kanske kan Macron och hans regering lyfta popularitetssiffrorna en del under kommande år. Om nu inte nu kravaller, nya konflikter, nya kriser trasslar till det för statsledningen. Det finns all anledning att vara försiktig i sin optimism. Frankrike är ändå alltid Frankrike.