Monthly Archives :

april 2009

Fransk-svenska skillnader. Passion för politik
Fransk-svenska skillnader. Passion för politik 150 150 Tomas Lindbom

Jag undrar ofta om det finns något land i Europa där politiken i dess klassiska form  med höger och vänster och partier spelar en så stor roll i människors vardagsliv som i Frankrike. Det handlar närmast om en passion.

Jag sätter mig ensam på en restaurang eller ett kafé och säger “Sarkozy” till personen bredvid mig och jag vet att vi får ett långt och engagerat samtal. Det finns inte en fransman som inte tycker något om sina politiker, oftast kritiskt därför att den franska intellektuella traditionen från Descartes är stark och präglar inte bara författare och s k intellektuella utan också entrepenörer, slaktare och portvakter. För att inte tala om taxichaufförer.

Varje lördagkväll går den populära talkshowen On n´est pas couché på den statliga kanalen France 2. Som all TV i Frankrike är programmen framskjutna i tiden i förhållande till Sverige. On n´est pas couché börjar kl 23 och håller på till cirka kl 2 på natten. Programledaren Laurent Ruquier pratar intensivt och viftar med armarna utan avbrott i tre timmar – Hur orkar karln? –  men däremellan hinner också ett tjugotal gäster passera revy. Det rör sig om skådespelare, sångare, författare och politiker. Ruquier är ingen djuping efter franska mått mätt och programmet anses vara lättsmält men ändå handlar säkert en tredjedel av kvällen om politik. Inte bara de inbjudna politiska gästerna som ministrar, politiska redaktörer m fl pratar politik utan även sångarna och skådespelarna som alltså inte är i studion för att sjunga och uppträda utan för att prata och promota sina skivor, filmer och liknande. Det skämtas om veckans politiska händelser. Det är fullständigt självklart att alla tittare kl 1 på natten till söndagen vill ha elakheter och djupsinnigheter varvade om presidenten, socialisternas ledare eller någon facklig pamp.

TV.s olika kanaler sysslar under hela veckan med politik. Det handlar ofta om taktik och kommentatorer mäter populariteten hos politikerna och analyserar deras uttalanden. Olika affärer avlöser varandra, som minst en bonusaffär per vecka och det kryddar förstås anrättningen. Fransmän hånar sina politiker och utgår från att de är korrupta men vill samtidigt ha dem på en piedestal. Blir politiker för folkliga och “som vem som helst” minskar fascinationen och intresset.

Just nu är Sarkozy nere för räkning och socialistledarna likaså. Det finns ingen som är bra i fransmännens ögon. Men så är det för det mesta och det bekymrar föga. Politik är roligt. Politik är en passion för vardag som helgdag. Moralisera kan man göra om annat. Nu är klockan halv två på natten och Ruquier vevar på som en duracellkanin. Äh, vi tittar en stund till. När kommer nästa elakhet om presidenten?

Fransk-svenska skillnader. Om hierarkier på arbetsplatser
Fransk-svenska skillnader. Om hierarkier på arbetsplatser 150 150 Tomas Lindbom

För något år sedan hade jag lyckats få en intervju med Stéphane Rozès, ofta sedd gäst i de politiska TV-sofforna och representant för ett av Frankrikes största undersökningsföretag. Intervjun var inbokad kl 11.30. Jag kom till kvarteret kl 11, smet in på närmaste café för en espresso och lite förhandsreflektion men följde mest fascinerat en kvinna vid samma bardisk som hann dra i sig sju glas rödvin under halvtimmen jag var där.

Jag kom till receptionen på avtalad tid och blev ombedd att vänta. Efter 20 minuter frågade jag receptionisten som dittills inte givit mig ett enda ögonkast varför Rozès inte dök upp. Hon sökte honom och han kom ut med öppningsfrågan: “Varför är ni så sen, monsieur?” När jag förklarat att jag visst kommit i tid, blev han upprörd på sin sekreterare som inte meddelat honom att jag kommit, förde mig in i en korridor bort till en sekreterare, skällde ut henne, drog mig därefter in i sitt rum och förklarade att han bara hade fem minuter på sig för intervjun. Klockan 12 skulle han i väg på nästa möte. Jag tackade nej till de fem minuterna och gick.

Samma kväll berättade jag historien för två fransmän. Båda – oberoende av varandra – förklarade att detta var ett känt fenomen i högre kretsar i Paris. Rozèse var naturligtvis väl medveten om att jag kommit kl 11.30 men hade annat och viktigare ärenden att göra och valde att spela upp ett spel med sekreteraren som “ju är betald för att spela buse” i den här typen av situationer.

Det franska samhället är starkt hierarkiskt och chefer tillåter sig att göra piruetter för att kunna leva sina liv ovanför resten av medarbetarna och de mindre prominenta gästerna eller journalisterna. Samtidigt svarar förstås de underordnade medarbetarna med att arbeta mindre när chefen är borta, ta mindre ansvar och ägna mycket tid åt skvaller om cheferna. Ett nordeuropeiskt och anglosaxiskt beteende på arbetsplatserna med fördelat ansvar och plattare organisationer tränger sig på i det franska yrkeslivet men har naturligen svårt att riktigt göra sig gällande.

Välkommen till www.lindbompafranska.se
Välkommen till www.lindbompafranska.se 150 150 Tomas Lindbom

Som du märker har jag flyttat min blogg till en ny adress. Det mesta kommer att vara sig likt.Med Rss-funktionen kan du hålla dig à jour med mina aktuella texter. Jag kommer att resa en del i Frankrike i sommar så det blir en del texter om andra platser än Paris. Politiken vilar ju också några månader under sommaren. Fram till midsommar lovar jag ändå aktuella rapporter från franskt politiskt liv varvat med kultur och olika reflektioner kring franskt liv i största allmänhet. Hoppas du vill fortsätta att vara trogen min blogg och berätta gärna för andra frankofiler eller frankonyfikna att www.lindbompafranska.se finns i cybervärlden.

Med maktens sötma som näring
Med maktens sötma som näring 150 150 Tomas Lindbom

Frankrikes president Nicolas Sarkozy drivs av ett maktbegär som förmodligen överträffar de flesta ledares. TV-journalisten Alain Duhamel frågade honom för fem-sex år sedan, då Sarkozy ännu var inrikesminister, om det hände att han någon morgon när han stod och rakade sig också tänkte på sig själv i rollen som president. “Inte bara då”, var Sarkozys snabba svar som dessutom levererades långt innan hans parti valt honom som sin ledare.

Det plågar den franske presidenten att han ännu inte fått någon inbjudan av den nye amerikanska presidenten till Vita huset. Enligt Le Nouvel Observateur har Sarkozys medarbetare verkat frenetiskt för att förmå Barack Obama att bjuda in honom till Washington. Sommaren direkt efter segern i valet var han George Bushs gäst på dennes sommarresidens. Obama däremot har låtit flera staters ledare passerat före Frankrikes. Gordon Brown har varit i Vita huset och när den amerikanska presidenten besökte Frankrike härommånaden var det för att hedra minnet av landstigningen i Normandie 1944. Obama for aldrig till Paris. Hans senaste besök i Europa i samband med G20-mötet i London inkluderade en resa till Prag.
Nicolas Sarkozy hade räknat med många prestigepoäng efter det franska ordförandeskapet i EU. EU:s ledare verkar måttligt förtjusta över mannen som allt ska bestyra och allt bestämma. Inrikespolitiskt sjunker han kontinuerligt i opinionsmätningarna. Bara cirka 30 % uppskattar honom i dag. Visserligen finns det ingen politisk opposition som kan tävla mot honom men den folkliga vreden mot honom är stark och fackföreningsrörelsen firar triumfer med uppemot tre miljoner människor i demonstrationer på gatorna. Det är symptomatiskt att Rama Yade, den unga kvinnliga ministern för mänskliga rättigheter är populärast i regeringen och henne kommer han med all sannolikhet att kicka i samband med nästa regeringsombildning. Hon vågade kritisera hans inbjudan till Libyens president Khadaffi att få bo i Elyséepalatset några dagar i höstas. För hennes kritik fick hon straffet att nekas tillträde till regeringsmötena under flera månader.
Nicolas Sarkozy är maktmänniskan som redan i begynnelsen av sin tid som statschef inte tål motstånd eller att någon annan är populärare än han själv. Många fransmän känner redan obehag inför vad denne man kommer att hitta på när han suttit ytterligare några år i ledningen för landet.
Fönstershoppa utanför franska patisserier och ät på söndagen
Fönstershoppa utanför franska patisserier och ät på söndagen 150 150 Tomas Lindbom

Påsken är en härlig tid i Frankrike. Igår hade Paris 19 grader på eftermiddagen och våren står i blom överallt. Det är nu som många av oss nordbor också besöker den franska huvudstaden för ljus, värme och romantik…

… alla sinnliga bilder. Som att stå utanför ett patisserie och njuta av alla hisnande figurer i choklad som presenteras i skyltfönstret. Det är väl ett tecken gott som något på fransmännens känsla för bordets njutningar att det i varje bostadskvarter i alla franska städer finns både boulangerier som säljer bröd och bullar och patisserier som lockar med tårtor och bakverk. Till påsken exploderar det av varianter på chokladägg och chokladfiskar. Fisken spelar en särskild roll under april. Den 1 april luras barnen med att diskret klistra fast en pappersfisk på ryggen på de vuxna och sedan springa iväg och ropa “poisson d´avril” som är motsvarigheten till april, april, din dumma sill. I påsktid äter fransmännen istället sina fiskar både som huvudrätt och som godis mellan måltiderna.
Annars är det påfallande hur lika våra påskseder ser ut. Äggen dekoreras i Frankrike som i Sverige och lammet står på bordet på påskafton.
Och så samlas familjerna på påskdagen för lunch. Söndagslunchen är ju traditionellt veckans viktigaste familjemåltid. Jag har några gånger varit med om riktiga franska söndagsluncher som varar i timmar. Den mäktigaste av dem alla fick jag uppleva som ung student i en familj i Versailles utanför Paris. Vi satte oss till bords omkring halv två. Det var pappa och mamma, sju barn och farmor och några andra tanter och gubbar som jag inte kunde koppla till något släktskap utan verkade bara allmänt adopterade till denna familjs stora söndagslunch.
Husmor hade börjat förbereda måltiden redan under lördagen och det förstod jag när jag såg rätterna paradera in från köket till matsalsbordet. Förrätterna – jag kunde inte räkna dem alla. Sedan kom fiskrätten som i omfång och ensam hade räckt att utspisa fem gånger så många svenska familjer. Därefter kött och fågel. Så en stor ostbricka och därefter desserter och därefter (!) tårtor. Kaffet och konjaken var en nödvändighet för att hjälpligt smälta allt detta och promenaden i Versaillesparken lika oumbärlig. Vi reste oss från bordet halv sju. Fem timmar till bords utan uppehåll och jag förstod att detta var en söndag som alla andra i familjen.
  • 1
  • 2