Monthly Archives :

mars 2010

Förbud mot burka stöter på hinder
Förbud mot burka stöter på hinder 150 150 Tomas Lindbom

Förbud att bära burka är en av de konkreta lagar som Sarkozys regering vill införa så snabbt som möjligt i hela Frankrike. Det finns redan en lag från 2004 om förbud att bära slöja, kippa och kristet kors i franska statliga skolor. Den lag som regeringen nu vill införa riktar sig enbart mot muslimer och mot de kvinnor som bär heltäckande slöja.

Conseil d´État, som i detta sammanhang får översättas med lagrådet, har nu sagt sin mening om en lag mot burka och svaret är svävande men avvisar ändå ett förslag att totalförbjuda burkan i alla offentliga sammanhang. Uppdraget från premiärminister Francois Fillon till lagrådet var att “se hur långt ett förbud kan sträcka sig utan att såra våra landsmän med muslimsk trosriktning”. Premiärministern kan knappast vara nöjd.

Enligt Le Monde konstaterar lagrådet att det inte går att införa en sådan lag med hänvisning till republikens grundvärdering att Frankrike ska vara ett sekulärt land.  Denna princip som regeringen hänvisar till för att motivera ett mer allmänt förbud håller inte, menar lagrådet. Den sekulära principen kan appliceras på offentliga institutioner som skolan men inte på samhället i allmänhet eller på individer.

Regeringen vill genomföra lagen med hänvisning också till republikanska grundvärderingar som värdighet, frihet, jämlikhet och broderskap. Lagrådet menar att värdigheten i detta sammanhang sanrare måste tolkas så att den skyddar den personliga friheten.

För att motivera ett förbud mot att  bära burka måste lagstiftaren hävda vissa specifika villkor för vissa sammanhang i tid och rum. Det rör sig då bland annat om platser som vallokaler, sjukhus eller platser där föräldrar lämnar och hämtar barn. Det rör sig här om sammanhang där det kan krävas en form av legitimation som när till exempel en mamma ska hämta sitt barn från skolan.

Lagrådet föreslår i huvudsak böter för den som vägrar att rätta sig efter lagen i de sammanhang som den ska omfatta. Det ska också vara möjligt att ge högre böter och även fängelse om det går att bevisa att en annan person tvingar kvinnan att uppträda i heltäckande slöja.

Det råder delade meningar inom den politiska högermajoriteten om hur radikal den här lagen ska vara oavsett lagrådets synpunkter. Strax efter de regionala förlustvalen häromveckan tog ledaren för regeringspartiet UMP i Nationalförsamlingen, Jean-Francois Copé  upp frågan om lag mot burka flera gånger i sitt framträdande i TV. Hans ställning i partiet är mycket stark och han är mycket angelägen att få fram en lag som så långt möjligt förbjuder burkan helt i alla offentliga sammanhang. Andra inom UMP är mer tveksamma. Nicolas Sarkozy förefaller ha en mer pragmatisk syn på frågan. Regeringen kommer med all sannolikhet att lägga ett lagförslag men det kommer inte att vara så långtgående så att det tillmötesgår den extrema högerns förväntningar och ändå bli tillräckligt utmanande för stora grupper av muslimer i landet.

För vänstern är positionen klar. Socialistpartiet och den trotskistiska vänstern kommer att rösta emot. Något oklarare är det med kommunisterna eftersom detta parti har en gammal starkt antikyrklig tradition som påverkar deras syn också på förbud mot burka. En kommunistisk borgmästare var också den person som först väckte frågan om en lag mot heltäckande slöjor med motivering att det är en symbol för kvinnoförtryck. Denna hållning delas också av den mer moderata vänstern som ändå avvisar lagen med motiveringen att den utmanar den muslimska minoriteten och skärper de nya klassklyftorna i landet.

Valförlusten tvingar Sarkozy att släppa miljöskatt
Valförlusten tvingar Sarkozy att släppa miljöskatt 150 150 Tomas Lindbom

Det tog tre dagar efter valförlusten innan Nicolas Sarkozy släppte sitt framsynta men impopulära förslag att lägga en grön skatt på koldioxid, en skatt som skulle uppmuntra fransmännen att anpassa sina liv i grön riktning och bland annat byta till miljövänligare bilar. Nu gäller inte längre modernisering av Frankrike utan samling inom högern för att vinna nästa val.

I gårdagens stora TV-samtal mellan ledaren för Europe Ecologie, Daniel Cohn-Bendit och socialistpartiets Ségolène Royal om en rödgrön samverkan inför nästa president- och parlamentsval utvecklades till en vital och intressant debatt mellan de båda om koldioxidskatten och vem som gör mest för de gröna frågorna. Royal hävdade att hon i sin region Poitou-Charentes där hon är ledaren på det praktiska planet gör mer än de gröna kräver i sitt partiprogram. Cohn-Bendit kritiserade socialistpartiet för att av opportunistiska skäl svikta i sitt försvar för en koldioxidskatt.

Debatten visar ändå att socialisterna med sitt nej till koldioxidskatten i alltför hög grad sitter fast i den gamla industripolitiken och oroar sig för att förlora medelklassväljare som har tillväxt och den egna plånboken i centrum. Den gröna rörelsen växer hos delar av den välbärgade medel- och överklassen i storstäderna men är ett rött (!) skynke för det tunga Frankrike som lever på knappa villkor och upplever den ekonomiska krisen in på bara skinnet och därför inte vill göra eftergifter för något så dunkelt som ett hållbart samhälle.

Nu har också Sarkozy givit upp inför motståndet  i sitt parti. Han kan inte bygga sin maktställning enbart på de rika i storstäderna för vilka miljöskatten trots allt är en rätt oproblematisk fråga. Ett högerparti med ambitionen att skaffa sig en majoritet i de nationella valen måste ta hänsyn till alla; bönder och småföretagare, privatanställda industriarbetare och tjänstemän som tänker höger och som ser en skatt på koldioxid som en ny skatt och inget annat. Hur ska de kunna rösta på en president som höjer skatt när han som deras representant i Elyséepalatset borde sänka skatt istället?

De gröna står nu rätt ensamma i denna fråga om skatt på koldioxid. Debatten mellan Cohn-Bendit och Royal var en signal om svårigheterna att förena de två vänsterrörelserna. Det franska socialistpartiet har en stark falang som benhårt håller fast vid klassperspektivet som enda  överordnad princip och som kommer att slåss för jobb och välfärd med basen i den ekonomiska tillväxten. Det blir en nöt att knäcka för Martine Aubry och andra som vill skapa en allians med de gröna. Det blir en nöt för de gröna att knäcka när de ska övertyga den hårda kärnan bland socialisterna om att deras politiska ambition är att smälta samman social rättvisa med miljö.

Ingen lär tro på den nya regeringen
Ingen lär tro på den nya regeringen 150 150 Tomas Lindbom

Jag sitter framför TV:n och ser den nye arbetsmarknadsministern i debatt om krisen i Frankrike. Han heter Eric Woerth och har varit budgetminister i nästan tre år men i måndags utsåg Nicolas Sarkozy honom till att ansvara för hela detta krisområde som heter fransk arbetsmarknad. Denne man som gjort handelshögskolan (HEC) och Sciences Po (skolan för samhällsstudier) som räknat sig fram till topposter och sedan 2007 räknat på budgeten ser verkligen ut så också. Bakom sin tunna glasögon och i sin perfekta framtoning ser han verkligen ut som en teknokrat.

Jag är övertygad om att han kan räkna och att han kan brotta ner de flesta i logiska resonemang. Det är också den metod han använder när han i debatten med fackföreningsledare och oroliga företagsledare ska bemöta oron kring hög arbetslöshet och allmän förtvivlan hos så många fransmän. Hela mötet blir nästan obehagligt. Tittarna måste tro att han inte bryr sig, inte förstår och inte kan uppleva de människor som förtvivlas över att de saknar jobb, att deras kommun förlorar arbetsplatser och att den ekonomiska kris som växt fram sedan slutet av 1970-talet aldrig verkar ge vika.

Det är svårt att förstå hur Sarkozy tänker när han sätter denne frostige teknokrat på posten som arbetsmarknadsminister. Är Eric Woerth mannen som ska inkarnera regeringens engagemang för fransmännen i kristider och ge dem hopp om en bättre framtid? Knappast. Reportaget som föregick debatten med Woerth handlade om en av landets kommuner med en arbetslöshet på närmare 30 procent och visade intervjuer med trötta och uppgivna människor. Sådana vittnesbörd  kan inte mötas med bara hjärna. Politiker måste också kunna visa inlevelse och omsorg.

Dessa veckor av valrörelse och val i Frankrike får många att ana att det just nu sker en omsvängning i det politiska landskapet. Sarkozy är skakad. Hans ministrar oroliga. Och förmodligen börjar högerpartiet UMP:s ledamöter  i nationalförsamlingen och i andra politiska organ att ifrågasätta om landet styrs på rätt sätt. Vet presidenten verkligen vilken riktning som nationens ledning bör ta? Som lök på laxen presenterade  den förre premiärministern och Sarkozys dödsfiende Dominique de Villepin sitt nya parti i dag. Utifrån en klassisk socialt präglad och gaullistisk utgångspunkt tänker Villepin utmana den sittande majoriteten. Villepin tänker framförallt utmana Sarkozy som presidentkandidat 2012. Den splittring som socialisterna upplevt i tio års tid kan nu börja hemsöka högern. En spännande politisk period väntar i Frankrike.

Sarkozy skärper profilen inför nästa presidentval
Sarkozy skärper profilen inför nästa presidentval 150 150 Tomas Lindbom

Resultatet av söndagens regionala val i Frankrike gläder inte President Sarkozy. Redan kl 9 på måndagsmorgonen kallade han sin premiärminister till Elyséepalatset för att markera handlingskraft och iscensätta en mindre regeringsombildning. Presidenten skapar förutsättningar för en mer profilerad politik som ska stärka hans stöd bland sina traditionella högerväljare.

Nicolas Sarkozy har under sina första tre år som president varit angelägen om att visa öppenhet mot vänster och mot Nationella Frontens väljare; vara en president för hela folket. Hans så kallade öppenhet mot vänster har stört många socialister men också hans egna väljare. Varför ska några av de politiska motståndarna få besätta ministerposter som rätteligen borde ha tillfallit kompetenta politiker ur de egna leden? har många i hans egen politiska familj med viss rätta frågat sig. Sarkozy har spelat ett taktiskt spel för att knäcka all opposition; genom att locka över några av de främsta på vänstersidan som  utrikesminstern Bernard Kouchner och förortsministern Fadela Amara skulle oppositionen förvandlas till en lam anka. Hans taktik gentemot extremhögern har varit liknande. Den märkliga debatten om den nationella identiteten som hans invandrarminister Eric Besson fick iscensätta denna vinter hade också detta syfte. Genom att flörta med Le Pens väljare skulle de lockas att rösta på Sarkozys parti.

Resultatet av denna så kallade öppenhet har tvärtom blivit kontraproduktivt. Valresultatet i söndags talar sitt tydliga språk. En storseger för vänstern och framgångar för Nationella Fronten. Nu gör Sarkozy helt om och stärker regeringens gaullistiska profil. Martin Hirsch och Fadela Amara plockas bort och in träder några pålitliga konservativa ministrar varav en belöas för att offentligen ha kritiserat Sarkozys öppenhet mot vänstern.

I morgon onsdag kommer presidenten att tala till franska folket och peka ut kursen fram mot 2012 års presidentval. Regionalvalen har visat sig bli en viktig startpunkt för en lång valrörelse. Sarkozy kommer säkert i detta tal att lyfta fram de reformer han vill se genomförda under de kommande två åren. Pensionsreformen är en fråga. En annan är kampen mot arbetslösheten och en politik för att ta landet ur krisen och ge fransmännen den ökade köpkraft som han lovade dem i valrörelsen 2007 men inte kunnat infria. Sarkozy kommer säkert också att tala om ett av sina favoritämnen, lag och ordning.

Det är också nödvändigt för Sarkozy att återfå förtroendet hos den vanliga traditionella fransmannen som vill rösta höger men som misstror överklassen och som i de regionala valen antingen stannade hemma eller röstade på Nationella Fronten. Han måste visa att han är alla fransmäns president, det vill säga även konservativa människor med små inkomster, och inte är en del av den i många kretsar bespottade makteliten i Paris. Ska han lyckas med detta får han inte sträcka ut handen alltför långt vänsterut. Det skulle skada hans image och skapa förvirring om hans politiska viljeinriktning. En ökad tydlighet är att vänta och vi kommer inte att höra ordet “öppenhet mot vänstern” från hans mun i morgon. Det ger å andra sidan vänstern ett ökat svängrum att organisera sig på en plattform som skulle kunna betraktas som moderat – och modern – vänster. Sarkozy kan med minskad trovärdighet tala om sig själv som hela folkets president. Vänstern kan bli ett fullvärdigt alternativ till honom i nästa val.

Seger för vänstern i valet
Seger för vänstern i valet 150 150 Tomas Lindbom

Den andra valomgången i de franska regionalvalen i dag stärker vänsterns och särskilt socialistpartiets ställning i landet. Av regionerna som ligger i själva Frankrike kommer nu bara Alsace att styras från höger. Alla andra får socialistiska ordföranden i råden och listor i de regionala fullmäktige som domineras av socialister, de gröna och en förenad grupp av kommunister och vänstersocialister. Nästan varannan väljare la sin röst till vänster och den demokratiska högern kom inte upp i mer än cirka 33 procent. Bara strax över 50 procent deltog i valet, också det en signal om att det franska folket uttryckte ett missnöje med den sittande regeringen. Lokala val handlar trots allt väldigt mycket om politik på nationell nivå. Samtidigt vet vi  att  i lokala val straffas alltid den sittande regeringen och så skedde även denna gång.

Socialistpartiet är lika splittrat som tidigare. Partiet har framgång på det lokala planet och många bedömare menar att detta parti hade varit upplöst i atomer i dag om inte de starka regionala och kommunala socialisterna uträttat ett så bra arbete lokalt. Segern i de regionala valen uppmuntrar förstås till samling. Kanske kan segern skapa mer arbetsro kring Martine Aubry och kanske kan den nya samverkan med främst de gröna inspirera till ett politiskt arbete med sakfrågorna och en utmejsling av egna ståndpunkter? Representanterna för socialistpartiet gav vissa sådana signaler i sina valkommentarer i TV ikväll.

Ledarna för högermajoriteten såg påfallande skakade ut ikväll. President Sarkozy uttalade sig inte. Han lever som alla franska presidenter i en sfär ovanför den vanliga partipolitiska debatten och väljer själv när han vill tala till folket.  Men premiärministern talade  från sitt residens, Matignon, och påminde ännu mer om en sorgsen Sankt Bernhardshund än annars.Han erkände förlusten och gav intryck av att fråga sig själv vad som hänt. “Vad har vi gjort för fel? Jag vet inte.” Misstanken har väckts om att hans dagar som premiärminister är räknade. Premiärminstrar brukar sällan sitta mer än tre år innan presidenten byter ut honom eller henne. Det står klart att Fillon trots en hård och intensiv valkampanj nu inkasserar en tung förlust. Varför skulle inte President Sarkozy ta chansen och välja en ny premiärminister i morgon och ge lite nytt blod till en  slokörad regering?  Det är bara två år kvar till nästa presidentval men det är tillräckligt länge för att en ny person i ledningen för regeringen kan göra en betydelsefull politisk insats.

Högern måste nu pressa fram reformer i nationalförsamlingen redan under våren för att inte få en stämpel på sig som förlorare. Det gäller framförallt att driva igenom den pensionsreform som kommer att försämra för fransmännen men som är nödvändig för att inte ytterligare spä på budgetunderskottet. Högern har också investerat så mycket prestige i att få den frågan i hamn att det är politiskt alldeles nödvändigt att få fram ett beslut före sommaren.

Nationella fronten har gjort framsteg i valet. I genomsnitt röstade 17,5 procent av väljarna på detta parti, en klar ökning från valen 2007. Sarkozys idé om att låta en folklig debatt om den nationella identiteten i vinter bli ett sätt att hindra Le Pen från att stärka sin position i valet har helt misslyckats. Han och UMP har istället släppt in det högerextrema partiet i de politiska finrummen igen.

I Frankrike är politiskt maktspel en verksamhet som de flesta  fransmän ägnar mycket tid åt att analysera. Detta regionala val har höjt den politiska temperaturen åtskilliga grader. Spekulationerna är igång om Sarkozys ställning och om vänstern kanske ändå har en chans att komma tillbaka till makten. På denna blogg lär jag få många tillfällen att återkomma till det. Och vem blir i så fall Sarkozys utmanare i nästa presidentval? Aubry sitter just nu säkert men ikväll var den en av de nya presidenterna i regionerna som drog till sig särskilt uppmärksamhet. Hon blev återvald. Hon slog alla sina konkurrenter när det gäller röstövervikt och vann med 61 procent av rösterna i sin region, Poitou. Det handlar förstås om Ségolène Royal. Hungrigare än någonsin att en andra gång  bli vänsterns presidentkandidat. Qui vivra, verra!