Den nya högern i media

• mars 24, 2011
• Tomas Lindbom
• 1 comment

Fortfarande suckar gamla konservativa fransmän: ”Varför måste alla intellektuella vara vänster?” Sanningen är att de intellektuella i dag lutar mer mot höger. Inte utan motstånd – ännu – men många nya koryféer med hemvist långt ut på högerkanten seglar fram och sätter sig väl tillrätta i TV-soffor och brer ut sig på tidningarnas debattsidor. En av dem dömdes nyligen till böter för rasistiska uttalanden men det är inget som hindrar deras framfart. Och i bakgrunden står Marine Le Pen och gnuggar händerna.

Eric Zemmour är en förgrundsgestalt för den nya högern i media. Ingen intellektuell av stora mått men det skulle förmodligen hindra framfarten.En av hans tribuner är rollen som inkvisitorisk utfrågare i det populära lördagskvällsprogrammet On n´est pas couché (Vi har inte gått och lagt oss) som sänds i den statliga T V-kanalen France 2. Ett program som blandar politik och underhållning som Skavlan ungefär. Eric Zemmour har ett antal hatobjekt. Han ogillar feminister, gay och antirasister och alla som pläderar för någon form av kulturell mångfald i ett samhälle. Han är konservativ men med en stark reaktionär krydda. Hans försvar för familjen och den franska nationens historiska arv är starkt. Han kristiserar kapitalismen för att uppluckra samhällscivilisationen och är naturligtvis EU-kritisk.

Denne man skulle varit otänkbar för ett decennium sedan men nu är han för många en ikon. Han uttalade i en TV-show häromåret att det är naturligt att polisen kontrollerar legitimationen på svarta och folk från arabvärlden eftersom de begår fler brott. Detta uttalande renderade honom böter i domstol men också en ökad stjärnstatus i media.

Eric Zemmour är inte ensam. De är fler som i spalter och i TV och radio går till attack mot den tidigare enade front av försvar för grundläggande mänskliga rättigheter där människor skulle behandlas lika oberoende av kön, klass och etnicitet. Slagorden för den nya mediahögern – intellektuell vore att ge dessa personer för hög status – är kampen mot det politiskt korrekta och mot snällismen. Känns begreppen igen?

En av tidningarna som släppt in de nya reaktionära pennorna är Marianne, en vänstertidning av det mer populistiska slaget. Tidningens ambition var att vara radikal och att ifrågasätta ett invant och lite inkrökt sätt att tänka kring identitetsfrågorna. Resultatet blev att fördämningarna släppte. Det har blivit rumsrent att försvara ställningstaganden som ligger nära eller i linje med Nationella Frontens.

Frankrike 2011 har bland opinionsbildarna i media både starka och av många uppskattade företrädare för en reaktionär samhällssyn. Landet lever med ett högerextremt parti med en ledare som i dag har lika starka opinionssiffror som President Sarkozy. Ingenting tyder på att detta land går mot bättre ekonomi, mindre arbetslöshet eller minskade sociala spänningar.

Förmodligen hänger dessa företeelser ihop och det gör situationen bara än mer tragisk. Den nuvarande regeringsmajoriteten förefaller splittrad i frågan hur spänningarna i samhället ska kunna minska. Vänstern står i princip lika handfallen och saknar både program och ledare. Vntern 2011-12 kan bli het på den sociala scenen. Presidentvalet 2012 kan bli mycket  mer avgörande för Frankrikes närmaste framtid än någon skulle ha trott för bara ett år sedan.