Monthly Archives :

januari 2012

Eva Joly i skymundan
Eva Joly i skymundan 150 150 Tomas Lindbom

Det går inte bra för Eva Joly i den franska valrörelsen. De gröna har omhuldats några år men med henne vid rodret har det tagit stopp. Eller så faller hon av samma skäl som så många andra som inte tillhör socialisterna eller UMP. Det gäller att vara en av två huvudkandidater i ett valsystem med majoritetsval.

Hon är stel och spänd. Hon är hård och okuvlig. Hon har en lustig norsk accent som alla vill härma. Det är sällan någon säger något positivt om denna norskfödda jurist som tidigare i sin karriär firade sådana triumfer också offentligt för sina insatser som åklagare i viktiga rättegångar mot maktmissbruk i Frankrike. Nu är det slut med det roliga och en av hennes kampanjmakare förklarar motståndet mot henne med att franska folket är rädda för jurister.

Staben runt Eva Joly sliter sitt hår över låga opinionssiffror. Hon ligger nu runt 4 procent och det är långt under de grönas ambitioner. Partiet har tvärtom varit framgångsrikt de senaste åren och har i lokala val hotat socialistpartiet i staden Paris. Unga radikala medelklassväljare i storstad lämnar socialisterna för de gröna precis som i Sverige. Men Eva Joly verkar inte kunna rida på den vågen. Tvärtom.

Reaktionen från franska folket kan nog förklaras både med hennes peronlighet som är föga insmickrande och hennes ställningstaganden. I det senare fallet positionerar hon sig klart och tydligt för ett alternativt perspektiv på samhället och det är fortfarande inte särskilt gångbart i Frankrike. Ett land som fortfarande litar på sin industri för att rädda välfärden och där 75 procent av energiförsörjningen kommer från kärnkraften är det svårt att som Joly försöka få gehör för en omedelbar övergång till alternativa energikällor.

Hon talar också om ett annat samhälle. I en intervju nyligen i Le Monde säger Eva Joly: “Den traditionella vänstern säger att krisen är ett konjunkturproblem. Vi säger att det är en fråga om civilisationsmodell. Vi måste ta oss ur produktivismen som far illa med människorna på vår planet.”

Eva Joly uttalar sin civilisationskritik när de franska väljarna klagar över sämre tider materiellt. Sarkozy och Hollande vill båda – med olika argument – övertyga väljarna om att det går att öka köpkraften och minska arbetslösheten med mer produktion och det är argument som människor känner igen och vill tro på.

Eva Jolys kris är också en grön kris i en del av världen som inte orkar se att problemen inte bara ligger i dålig förmåga att hantera de traditionella ekonomiska styrinstrumenten. Det ska nog till bättre ekonomiska tider eller större medvetenhet om miljökrisens konsekvenser för att Eva Joly ska få vind i seglen. Och en sådan förändring sker knappast under 2012.

Francois Hollandes stora tal
Francois Hollandes stora tal 150 150 Tomas Lindbom

Francois Hollande, socialistpartiets presidentkandidat och den som leder utmaningen av Nicolas Sarkozy inför valet i april och maj, talade i dag på eftermiddagen i Le Bourget norr om Paris. Ett tal som emotsetts med stort intresse. Nu skulle han presentera sitt valprogram och visa genom sitt framträdande om han kan entusiasmera fransmännen till den grad att han kan vinna valet. Det gick faktiskt ganska bra

Talet pågick i nästan 90 minuter. Det var intensivt, engagerat och bejublat av cirka tio tusen åhörare, alla anhängare till honom och till socialistpartiet. På främsta raden satt också de tunga ledarna inom partiet; åldermannen Lionel Jospin som var premiärminister 1997-2002 och partiets verkliga ledare efter Francois Mitterands fjorton år som president. Där satt hans förra fru och presidentkandidaten 2007, Ségolène Royal, något mindre engagerad i minspel än de flesta andra i salen. Där fanns Paris borgmästare Bertrand Delanouë, förre premiärministern Laurent Fabius och hela staben som stöttar Francois Hollande i kampanjen med sådana kända namn som Pierre Moscovici, kampanjledaren, och Manuel Valls som samordnar kommunikationen kring Hollandes valkampanj.

Det var ett tal med påtaglig vänsterprägel eftersom han som huvudmotståndare i valet utnämnde – finansvärlden. Inte Nicolas Sarkozy utan en kraft som hotat stater och människor genom sina ansvarslösa affärer. Han svarade med att utnämna jämlikheten som den princip som ska leda honom i hans ämbetsutövning om han får franska folkets förtroende i valet.

– Rättviseperspektivet ska styra mina handlingar, sa Hollande i talet. Han pekade på att skattelagstiftningen ska utformas med jämlikhet och rättvisa som ledstjärna. Detsamma för bostadsbyggandet som han ville utöka med fler social bostäder, dvs bostäder i offentlig regi med subventionerad hyra. Rättvisa och jämlikhet ska styra skolan så att fattiga barn också får möjlighet till utbildning på samma villkor.

Hollande lovade att göra sin första utlandsresa till Berlin och med den tyska kanslern utforma ett nytt samarbetsavtal kring Europafrågan. Han ville att detta samarbete ska ske på lika villkor; en förhoppning möjligen mer än ett löfte.

Francois Hollande talade mycket om ungdomen. Hans ambition som president är tydlig: Den kommande generationen ska få det minst lika bra som den förra. Han vill bryta den nedåtgående spiralen vad gäller ekonomiskt välstånd i landet. Det ska ske genom en aktiv statlig politik för att stötta företag som investerar i landet och bidrar till en ökad export. Företag som utlokaliserar ska istället bestraffas. Han ska stimulera utbildning och forskning för att  på sikt göra Frankrike till ett mer välmående land.

Talet var fyllt av visioner och av konkreta löften. Det går att kritisera honom för att ge sig hän åt en ofinansierad överbudspolitik. Den kritiken får alla oppositionsledare räkna med från representanter för en sittande regering. Samtidigt var han balanserad i sina resonemang. Det var ett tal av en klassisk socialist som bygger sin åskådning  på begreppen utbildning,  framsteg och tillväxt. Han är en politiker med fast förankring i industrisamhället och dess tankebanor.

Francois Hollande talar alltså om landets produktionsapparat och om ekonomiska rationella överväganden som recept för framtiden. Han  talar däremot mycket lite om miljön. Med tanke på debatten om kärnkraften i landet efter katastrofen i Japan är det närmast provocerande hur han öppet försvarar  kärnkraften med det lilla tillägget  att den måste kompletteras med förnyelsebara engergikällor. Det senare var ett besked som knappast kan ha glatt de grönas kandidat Eva Joly. Han talade också bara kortfattat om de orättvist låga kvinnolönerna.I övrigt var talet kliniskt fritt från feministiska tankegångar och förslag på förbättringar för kvinnan i ett land med en stark patriarkal ordning. Han nämnde vidare i en bisats att han ville stödja samkönade äktenskap. Det lät bra och är ett känt socialistkrav men detta krav kopplades på ett märkligt sätt ihop med att han i samma mening krävde ökade rättigheter för de handikappade.

Francois Hollande är rimligen det bästa Frankrike kan få 2012. En klok och balanserad man med en uttalad  position till vänster men med en måttfullhet i de praktiska förslagen som placerar honom närmare mittfåran i politiken. Han är trogen de gamla republikanska idealen och han fick också de starkaste applåderna när han talade om försvaret av den sekulära staten och nationens historiska uppgifter. För en modernare vänster finns bara förhoppningen att Eva Joly kan lyfta sig upp ifrån de nuvarande svaga opinionssiffrorna för att kunna sätta mer press på de vänsterfrågor som ändå i hög utsträckning hör framtiden till; klimatfrågan och miljön i allmänhet och en förändring av ålderdomliga patriarkala strukturer i landet.

Hollande går förmodligen stärkt ur detta möte i Le Bourget. Han leder i alla undersökningar över Nicolas Sarkozy och hans trovärdighet som kandidat förstärktes denna eftermiddag. Rimligen kan han behålla sitt försprång ett tag till, möjligen så länge att han också överlever själva valen med ett övertag i väljarsympatier. En man som till skillnad från Sarkozy kan samla folket, minska de sociala spänningarna och kanske till och med göra Frankrike till ett lite rättvisare land och ett land med lite mer framtidstro. Inte så illa i så fall.

Till kamp mot den amerikanska finanskapitalismen
Till kamp mot den amerikanska finanskapitalismen 150 150 Tomas Lindbom

Jean-Luc Mélanchon, ledaren för Front de gauche och en av kandidaterna i presidentvalet, tar täten i attacken mot kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor´s. “Det är inte invandrarna som är hotet mot Frankrike utan de utländska finansintressena”, säger han med en tydlig markering mot Nationella Fronten och Marine Le Pen. Men presidenten och högerregeringen är inne på samma linje och det gäller också Marine Le Pen som utser tre syndabockar för krisen; Sarkozy, invandrarna och det utländska finanskapitalet.

Det var en svart fredag för Nicolas Sarkozy. Under 2011 gjorde han det till en huvudfråga att han och hans regering genom en ansvarsfull politik skulle rädda AAA åt sitt land. När han insåg för några månader sedan att pensionsreformen och flera sparpaket inte skulle rädda det tredje A:et började han visserligen tala om att kreditvärderingsinstiutetens roll var överdriven. Men när beskedet kom i fredags mitt på dagen satte sig regeringen och presidenten i ett rekordlångt krismöte. Förlusten av en punkt i betyget innebar en uppenbar kris för den politiska ledningen i landet.

Presidenten tiger men premiärministern visar nu hur regeringen taktiskt ska hantera den uppkomna sitautione. Han har ifrågasatt trovärdighetn i Standard & Poor`s beslut som anklagas för att vara grundat i en politisk agenda. Frankrike har tvärtom kontroll över det ekonomiska läget, menar Fillon. Så tacklar alltså regeringen den uppkomna situationen taktiskt.

Det kan verka förvånande men det är inte uteslutet att S & P snarare kan stärka regeringen än försvaga den. Det finns dels en allmän antiamerikanism i landet som inte ska underskattas. Misstron i breda väljarlager är förmodligen stor mot beslutet. Fillons kommentar faller i god jordmån i många befolkningslager. Dessutom är behovet i befolkningen stort  att vidmakthålla bilden av Frankrike som en stormakt eller i varje fall en nation som ingen annan makt kan styra och ställa med. “Ingen har rätt att sätta betyg på oss”, lär många fransmän tänka och tycka.

Det finns också en tredje viktig faktor som styr hur befolkningen kan tänkas reagera på beslutet i fredags. Ord som kapitalism och även liberal är negativt laddade för de flesta. Fransmännen har accepterat frihandel och en viss form av globalisering men långt ifrån i den omfattning som de anglosaxiska länderna och även Skandinavien. Därför faller Le Pens radikala eurokritik i god jord. När ett amerikanskt privat företag med vinstintressen som Standard & Poor ´s sätter ett dåligt betyg på Frankrike är det nu upp till fransmännen själva att styra sitt land och utan att bry sig om omvärldens kommentarer.

Min bIld av fransmännens reaktioner är naturligtvis inte entydig. En stor del av Sarkozys väljare ser förlusten av en punkt i kreditbetyget som ett misslyckande och kommer också att lägga en del av skulden på den sittande regeringen. Det gör förstås också många som sympatiserar med extremhögern eller med vänstern.

Francois Hollande måste ändå vara försiktig i sina försök att dra politiska poäng av kreditvärderingsinstiutets beslut i fredags. Det är lätt att ge Sarkozy hela skulden för detta. En för hård kritik mot presidenten kan bli kontraproduktiv. Många fransmän kan se det som illojalt mot nationen i ett läge när situationen är kritisk och alla behöver samlas till gemensamt försvar av de franska intressena.

Vem vinner politiskt på denna händelse? Inte säkert att den främste utmanaren Francois Hollande drar det längsta strået. Vänstersocialisten Jean-Luc Mélanchon tar täten i ett fiktivt demonstrationståg mot de utländska kapitalintressena. I samma tåg – på visst behörigt avstånd – går regeringen men också Marine Le Pen. Vill Socialistpartiets kandidat Francois Hollande ensam men möjligen med några centerpolitiker luta sig mot Standard & Poor ´s i attacken mot Nicolas Sarkozy?

Frankrike förlorar en poäng hos Standard & Poor´s
Frankrike förlorar en poäng hos Standard & Poor´s 150 150 Tomas Lindbom

De tre A:na har blivit två. I dag stod det klart efter månader av ökad sannolikhet att Frankrikes kreditvärdighet har sjunkit. I varje fall enligt kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor´s. Detta beslut som drabbat Frankrike men inte Tyskland skakar om den politiska världen i den franska huvudstaden och kommer att få ekonomiska konsekvenser för landet i nästa vecka.

Finansminister Frncois Baroin var blek om nosen i intervjun i kvällsnyheterna på France 2. Han försökte lugna befolkningen genom att säga att marknaden redan anpassat sig till denna förändring och att den ändå inte betyder så mycket som en del fruktar. Han menade också att Frankrike redan verkställt ett ekonomiskt åtstramningsprogram som nu fullföljs men inte behöver utvidgas trots dagens beslut från S & P.

Regeringen säger sig ha koll på läget. Frågan är vad väljarna tycker och om detta dråpslag drabbat President Sarkozy och hans högerregering för sent inpå president- och parlamentsval. Det är nu precis hundra dagar  till första valomgången i presidentvalet.

Oppositionen lägger förstås skulden på regeringen utom Front de gauches ledare, den stridbare Jean-Luc Mélanchon, som menar att Frankrike inte får lägga sig platt för kapitalismen i form av detta kreditvärderingsinstitut.

Francois Hollande förklarar sänkningen av kreditbetyget med tre misslyckanden under Sarkozys år vid makten. Presidenten har inte som han lovade i presidentkampanjen 2007 stärkt tillväxten, inte minskat arbetslösheten och inte heller sanerat statens skulder. Dessa tre svek har enligt Hollande lett till dagens beslut från S & P. Hollande rekommenderar stimulansåtgärder för att öka landets produktion. Han talar om en ny satsning på industrin och på mer av social rättvisa. Han vill också ändra villkoren för den europeiska centralbanken och ge den bättre befogenheter och villkor för att stötta länder i Europa som befinner sig i kris.

Marine Le Pen menar att det sänkta kreditbetyget för Frankrike är den första spiken i eurons likkista. Centerkandidaten Francois Bayrou konstaterar att regeringens långvariga ovilja att sänka skulderna är orsaken till beslutet i dag och förre premiärministern och gaullisten Dominique de Villepin konstaterar på sedvanligt majestätiskt sätt att “Frankrike mår dåligt”.

När Marine Le Pen får blossande kinder…
När Marine Le Pen får blossande kinder… 150 150 Tomas Lindbom

Géraldine Muhlmann heter en duktig och påläst fransk tevejournalist som i dag upprätthåller den roll som en gång i tiden Dominique Strauss-Kahns hustru Anne Sinclair innehade med sitt program 7 sur 7. Muhlmann bjuder också in en känd politiker och låter honom eller henne kommentera veckans händelser och ge sin syn på politiken. Det blir intressanta möten särskilt om studioreportern är påläst. Och påläst är Géraldine Muhlmann.

Häromveckan mötte Muhlmann Nationella frontens ledare, Marine Le Pen i sitt intervjuprogram på France 5, en av de statliga kanalerna. Marine Le Pen är taktiskt oerhört skicklig och vet att trycka på de knappar som får många fransmän att känna samhörighet med henne. Frankrike är ett land med en nationalistisk tradition. Det klassiska franska uttrycket “varför åka utomlands när allt finns i Frankrike” gäller fortfarande för många. De som tänker så röstar säkert i stor utstäckning på Nationella fronten. Det gör också de som inte längre förstår sig på motsättningen arbete och kapital eller höger och vänster men ändå tillhör de glömda, de utsatta i landet. De som misstror de rika, särskilt de som spekulerar i valutor och aktier, röstar säkert också i stor utsträckning på Le Pen. Eller som hon själv sa i intervjun med Géraldine Muhlmann: “Det är ingen egen galen dröm att jag kan bli president i Frankrike. Jag konstaterar att en majoritet av fransmännen tänker som jag”

Marine Le Pen fick utveckla sina tankar i intervjun och det var mycket intressant och avslöjande. Istället för att ha en reporter som avbryter och försöker genskjuta politikern med motargument lockade Muhlmann ur Le Pen en rad märkliga uttalanden som snarare måste ha skrämt bort en del väljare.

Le Pen är en hård centralist och protektionist. Hon vill att Frankrike överger euron men hon vill också genom statliga tullar och andra avgifter hindra import av varor som kan produceras inom landet. Hon ser framför sig ett närmast självförsörjande Frankrike där bara varor som inte kan produceras inom landet ska tas emot utan tullar.

Likadant med arbetskraften. Bara när Frankrike saknar arbetslösa ingenjörer eller läkare ska utländska välutbildade personer tillåtas arbeta i landet. Likadant förstås med tjänstemän och arbetare i alla sektorer i samhället. Staten får i Marine Le Pens Frankrike en reglerande funktion som för tankarna till det gamla sovjetsamhället.

Riktigt engagerad blir ändå Nationella frontens ledare när hon börjar tala om invandringen och livet i de marginaliserade förorterna. Då kommer hatet mot begrepp som tolerans i öppen dager. Hennes ögon som normalt glittrar blir kalla och hon talar med en hårdare ton. Hon kräver att lagar inte bara stiftas utan att de följs. Hon kräver mer auktoritet. Poliserna gör ingenting i dag mot brottsligheten i förorterna därför att de ledande poltikerna (läs: Sarkozy) är så veka i förhållande till de kriminella elementen bland invandrarna. Hon börjar tala om att psykologer med sin snällism får dominera de nuvarande politiska ledarnas syn på hur brottsligheten ska bekämpas. HOn spottar ut ordet psykolog. Nej, med Marine Le Pen vid rodret kommer det att bli verklig lag och ordning. Hennes hårda tag kommer också att lösa problemen i förorterna, anser hon.

Tack och lov finns det journalister som går på djupet med högerextrema politiker; låter dem utveckla sina tankar lite längre än att bara släppa fram de välformulerade och relativt ofarliga reklambudskap som förberetts ihop med deras egna spin doctors. Marine Le Pen gick denna kväll i fällan. Hon blev okontrollerat arg, inte på frågorna utan på det samhälle som hon bekämpar. Hon började tappa ansiktet. Vi tevetittare började ana att även ledaren för Nationella fronten har en ådra som är precis så aggressiv, xenofobisk som så många av hennes partimedlemmar och väljare. Hon är inte en ofarlig ledare för en mobb. Hon är själv en del av mobben fast paketerad till vänlig och leende som vilken charmerande medelklasskvinna som helst. Det är nyttigt att se denna förvandling öppet och det kunde vara värt att få se det också i de motsvarande svenska sammanhangen.

  • 1
  • 2