Monthly Archives :

april 2012

Väljarna tvekar…
Väljarna tvekar… 150 150 Tomas Lindbom

Nu är valrörelsen för den första valomgången till ända. Francois Hollande åker i dag till staden  Corrèze där han har sin valkrets och kommer att rösta där i morgon. Nicolas Sarkozy lär ägna en del tid på lördagen åt att umgås med hustru Carla Bruni och lilla dottern Giulia. I morgon röstar han i Paris, i det 16:e arrondissemanget. Nervösa kommer båda att invänta valresultatet på kvällen. Ett val som verkar ge Hollande en första plats inför den andra valomgången men där en tredjedel ännu är osäkra väljare.

Det råder samma utveckling i Frankrike som i Sverige. Allt fler väljare byter kandidater och parti och alltfler bestämmer sig allt senare. Vissa bestämmer sig först när de står i valbåset. Det blir också vanligare att väljare byter block. Särskilt sker det i presidentvalen som är personval och där kandidatens karaktär och utstrålning spelar en förhållandevis större roll än i parlamentsval med partier.

Sedan slutet av förra året har närmare hälften av de franska väljarna bytt kandidat. Det är onekligen en mycket  hög siffra. Samtidigt visar väljarmätningarna att balansen mellan huvudkandidaterna knappast rubbats. På fredagen publicerades de sista officiella mätningarn inför första valomgången och de visar på en återgång till siffrorna i slutet av förra året. Hollande har ett litet försprång på ett par procent i första valomgången och ett stort på cirka tio procent i den andra och avgörande omgången. Ändå vet sociologerna att många väljare gått över från Hollande till Sarkozy och vice versa. Möjligen har dessa övergångar i båda riktningarna tagit ut varandra.

Vänstern har som block stärkt sin position i denna valrörelse och aldrig varit så stark sedan Francois Mitterand omvaldes 1988. Jean-Luc Mélanchons framgångar har inte nämnvärt påverkat Hollandes position i väljarkåren. Förloraren har snarare varit centerkandidaten Francois Bayrou som i slutskedet har cirka 10 procent i jämförelse med valresultatet 2007 då han nådde höga 18.7 procent.

Inom de politiska blocken har det skett andra förändringar. Den största handlar om Jean-Luc Mélanchon som ökat från 4 till cirka 14 procent sedan valrörelsen började. Marine Le Pen har visat sig minst lika skicklig som sin pappa på att samla röster. I jämförelse med 2007 kommer hon helt säkert att nå längre än vad hennes pappa då gjorde i sin sista valrörelse. Hon ligger på 16 procent i snitt i de sista mätningarna. Det är knappt en procent under den siffra som hennes pappa nådde i sitt famösa rekordval 2002 när han slog ut socialisten Lionel Jospin och mötte Jacques Chirac i en andra valomgång. Nationella fronten brukar dessutom alltid ha lägre siffror i mätningarna än i de verkliga valen vilket pekar mot att Marine Le Pen kan komma ännu högre.

Marine Le Pen har i denna valrörelse lyckats – som hennes pappa 2002 – dra missnöjda väljare från den klassiska högern. För många fransmän har Nicolas Sarkozy varit för mjuk i invandrarfrågan och dessutom inte markerat avstånd tillräckligt mot Europa och inte nog  försvarat den nationella värdena. I valrörelsen 2007 lovade Sarkozy hårda tag men nu kan han bedömas efter sina handlingar. Han bedöms alltså i vissa fransmäns ögon som en svag president som inte förmått hålla efter invandrare, utlänningar och brottslingar på ett önskvärt sätt.

Osäkerheten finns där inför morgondagens val. Kommer de osäkra väljarna, minst en tredjedel hade ännu i veckan inte helt bestämt sig, att påverka valet i oväntad riktning? Det är möjligt. Dessutom visar mätningar att andelen som inte vill rösta verkar ha ökat från förra valet. Särskilt i andra valomgången kommer röstskolkarna att spela en viktig roll eftersom det då i hög utsträckning handlar om att medvetet avstå från att rösta. Analyserna säger att Mélanchons väljare i allmänhet kommer att stödja Hollande. En del lär avstå. Marine Le Pens väljare kommer i stor utsträckning att stanna hemma och en del kommer att rösta på Hollande. Francoia Bayrous väljare lär rösta i större grad än Le Pens men fördelar sig förmodligen ganska jämnt mellan huvudkanidaterna.

Det är ett fullt rimligt antagande att söndagens val kommer att innehålla en del överraskningar. Förmodligen kommer Hollande att vinna med ett par procent. Trenden de senaste dagarna pekar på att hans avstånd till Sarkozy snarare ökar. Marine Le Pen lär göra ett bra val och inta tredjeplatsen före Mélanchon som ändå lär göra ett otroligt bra val utifrån sitt utgångsläge. Inget tyder på att Bayrou gör bättre ifrån sig än mätningarna har visat. Eva Joly ligger väl förankrat kring 2 procent. Möjligen kan hon plocka en procent bland vänsterväljare som nu är trygga med att Hollande går vidare och vill stödja det gröna alternativet.

Protest och förändring driver fransk politik
Protest och förändring driver fransk politik 150 150 Tomas Lindbom

Fransk politik är ofta svår att begripa för en nordeuropé. Passion, många ord, hänvisningar till historien, ända tillbaka till 1789 års revolution. De stora retoriska talen på jättelika öppna folkmöten har sin viktiga plats i de franska valrörelserna, särskilt bland ledarna till vänster. Men två ord är särskilt viktiga när vi ska förstå den franska väljarkårens sätt att se på sina kandidater; protest och förändring.

Frankrike är och har alltid varit ett land av starka klassmotsättningar. Trots folkliga revolutioner har aldrig folket enats i en total harmoni. Missnöjet gror ständigt. Förväntningarna på de politiska ledarna är också stora. Regeringen bör enligt många fransmän lösa alla frågor. Särskilt stora krav har människor på politikernas ansvar att skaffa jobb och garantera ekonomisk tillväxt. För en utomstående förefaller det som om fransmännen inte räknar med att vi lever i en marknadsekonomi och att världen utanför påverkar och interagerar med varje enskilt land.

Valet blir en möjlighet för de fransk väljarna att protestera. De protesterar mot orättvisor, mot sämre tider med minskad köpkraft. De protesterar i dag mot Frankrikes försämrade ställning ekonomiskt och politiskt. Frankrikes försämrade position i världen stör många fransmän.

Jag talade häromdagen med en fransman från Toulouse som alltid röstat på socialistpartiet men nu väljer Jean-Luc Mélanchon. “Jag utrycker min protest genom att stödja Mélanchon,” förklarade han för mig. Han ser sig som traditionell socialist men protesten är nu viktigare än partitillhörigheten och han väljer att gå vänsterut. Den franska konstitutionen med två valomgångar ger också möjligheten för väljarna att proteströsta i första omgången och rösta övervägt och balanserat i den andra.

På högerkanten drar Marine Le Pen röster från många som normalt borde rösta på Sarkozy. I förra presidentvalet var dessa svikare av Sarkozy inte så många. Han var ny presidentkandidat och stod för ett hopp om bättre tider. I dag är han en besvikelse för många högerväljare som då protesterar genom att rösta på Marine Le Pen i den första valomgången.

Det andra ordet är förändring. Ett folk av missnöje kan inte som svenska väljare vara rädda för förändring. Ingen säger i Frankrike: “Vi vet vad vi har men inte vad vi får”. De allra flesta fransmän tycker att den nuvarande regimen är usel, oavsett partifärg. Regeringen och sittande president har misslyckats och nu krävs en förändring. Nicolas Sarkozy befinner sig i dilemmat att bli förknippad med alla de stora och små problem som människor upplevt under sina senaste fem år. Sarkozy har försvårat situationen för sig själv genom att i valrörelsen 2007 lovat väldigt stora förändringar och låtit förstå att han ensam kan förverkliga dem.

Det ska sägas att de flesta presidenter under femte republiken (från de Gaulles makttillträe 1958) har blivit omvalda. Hittills har bara Valery Giscard d´Estaing förlorat när han sökt omval. Men de Gaulle tvingades avgå mitt under en mandatperiod när han ställde förtroendefråga vid en folkomröstning. Georges Pompidou dog under sin mandatperiod och Jacques Chirac ställdes mot Jean-Marie Le Pen i andra valomgången när han sökt omval 2002. Inget annat än en seger i det läget hade varit en första klassens sensation.

Nicolas Sarozy möter en kandidat – Francois Hollande – som inkarnerar lugn och samling och allmänt statsmannaskap och som inte har suttit i någon regering tidigare. Han möter honom i ett mycket prekärt läge för Europa och för Frankrike. Statsbudgeten ger få möjligheter till lockande reformer och människor känner de dåliga tiderna in på bara benen. Det är inte konstigt att Sarkozy arbetar i motvind. Dessutom söker han omval i ett land vars befolkning drivs av två viktiga behov; att få uttryck protest och att få uppleva förändring.

Vänstern starkare mot en frustrerad Sarkozy
Vänstern starkare mot en frustrerad Sarkozy 150 150 Tomas Lindbom

Ingenting är verkligen avgjort i presidentvalet 2012 men en sak är uppenbar tio dagar före första valomgången. Den samlade vänstern har en unik position, mer samlad än någonsin tidigare i den femte republikens historia, undantaget de två val där Francois Mitterand gick segrande ur striden.

Francois Mitterand la grunden till valsegern 1981 genom att skapa en gemensam plattform för socialister och kommunister. I regeringen 1981 ingick också tre representanter för kommunistpartiet som fortfarande under 1980-talet var en maktfaktor i fransk politik.

Läget 2012 är visserligen annorlunda men ändå inte så olik 1981. Till skillnad från valrörelserna under 1990-talet och 2000-talets första decennium är nu vänstern samlad i huvudsak kring två kandidater; Francois Hollande och Jean-Luc Méanchon. Båda har starkt stöd internt och båda drar många sympatisörer till sig om man får tro alla opinionsmätningar.

Det franska socialistpartiet har levt under starka interna spänningar efter Mitterandepoken. Dessa har inte upphävts men begravts sedan Martine Aubry blev generalsekreterare för partiet och märkligt nog särskilt efter primärvalen förra året där sex socialistkandidater tävlade med varandra. En intern kraftmätning som skulle ha kunnat leda till en djupare spricka inom partiet men som istället förde fram en segrare, Francois Hollande, med hundraprocentigt stöd i partiet inför presidentvalskampanjen.

Jean-Luc Mélanchon, avhoppad från socialistpartiet och skaparen av det lilla Front de Gauche, har lyckats attrahera de flesta av de väljare som står till vänster om socialistpartiet. Han har aktivt stöd av kommunisterna men de är i dag en ganska obetydlig rörelse som knappt når mer än några procent i valen. Mélanchon har – vilket är viktigare – attraherat de flesta väljare som anser att socialistpartiet är alltför pragmatiskt. Han har genom sitt program, sin politiska skicklighet och personliga karisma fångat in alla dem som i tidigare val delat upp sig på flera olika småkandidater. I årets valrörelse har trotskisterna misslyckats att attrahera mer än sammanlagt ett par procent  av väljarna enligt samstämmiga mätningar.

Mätningarna visar också att de två kandidaterna ökar vänsterns röststyrka totalt. Francois Hollande har i genomsnitt i mätningarna 27 procent och Jean-Luc Mélanchon 14 procent. Lägger vi till Eva Jolys 2 procent står vänstern osedvanligt stark med cirka 43 procent. Den eller de få procent som tillfaller de revolutionära kandidaterna har däremot ingen betydelse. De väljarna som röstar på extremvänstern lär knappast stödja Francois Hollande i en andra valomgång.

Vänstern har ett gott utgångsläge inför den andra valomgången. Jean-Luc Mélanchon är ingen vänsterextremist. Han har tvärtom gjort välgärningen att samla vänsterväljare för en politik som är demokratisk och förhållandevis genomförbar i praktiken. Han har förmodligen lockat över en hel del av den rent revolutionära väljarbasen till en kandidat som otvetydigt försvarar den parlamentariska demokratin. Han påminner till stora delar om vänsterpartiets ledare i Sverige. Det är helt rimligt att tro att Mélanchon rekommenderar sina väljare att rösta på Hollande i en andra valomgång. Som person ger han sig därmed rollen att bli en maktfaktor för en samlad vänster.

Francois Hollande har konsekvent profilerat sig som den samlande presidentkandidaten under hela valrörelsen. Med stöd av Jean-Lucs Mélanchon fångar han in den samlade vänstern under sitt paraply samtidigt som hans lugna framtoning och balanserade politiska förslag gör att han kan få stöd också av stora delar av Francois Bayrous mittenväljare i en andra valomgång. I ett land som politiskt lutar åt höger kan alltså Hollandes reptrick lyckas denna gång. Han har i alla mätningar en ledning över President Sarkozy med 54-46 procent i den andra valomgången. Det måste förklaras av att han under sitt paraply kan räkna med både väljare som ropar eldande slagord i den kommunistiska fackföreningen CGT:s demonstrationståg och prudentliga, kristna gymnasielärare i kostym och fluga eller i ylledräkt och jumper. Han kan samla alla som gemensamt uttrycker en viktig uppfattning: Vem som helst men inte Sarkozy.

Kandidaterna inför slutstriden om tio dagar
Kandidaterna inför slutstriden om tio dagar 150 150 Tomas Lindbom

Tio kandidater tävlar om två platser. Det drar ihop sig till slutstrid, den så kallade första valomgången söndagen den 22 april. Det blir Sarkozy och Hollande som kniper de två åtråvärda platserna men allt är inte avgjort för det. De andra kandidaternas positioner i valet nästa söndag påverkar vem som slutligen blir president efter den andra valomgången den 6 maj.

Nicolas Sarkozy och Francois Hollande ligger nu i stort sett sida vid sida i opinionsmätningarna. Sarkozy har dock ett litet försprång hos de flesta instituten men det skiljer bara en halv till en procent mellan huvudkandidaterna. Båda ligger strax under 30 procent. Det är betydelsefullt för Sarkozy att vinna den första valomgången. Lyckas han slå Hollande med mer än två procent kommer många väljare att se andra valomgången som öppen. Mätningarna kan då få effekten att en del väljare automatiskt vill satsa på en vinnare. Det gynnar Sarkozy.

Problemet för den sittande presidenten har varit att han inte förmått skaka av sig sin dåliga image hos stora delar av väljarkåren. Denna dåliga image har olika drag för olika väljare. Han är inte bara impopulär bland vänsterns väljare och bland dem som stöder Le Pen. Katolikerna som till största delen röstar på UMP:s kandidat tvekar att rösta på honom eftersom bilden av Sarkozy som bling-bling-presidenten fortfarande lever kvar hos många av dem. Andra traditionella högerväljare uppskattar inte hans ekonomiska misslyckanden eller tvivlar på att han är en god traditionell fransman. Sarkozy är i viss mening liberal. Han har också invandrarbakgrund och han uppträder inte med den värdighet som många i denna väljarkategori förväntar sig av en president.

Francois Hollande har sin strategi klar. Han vill nå Elyséepalatset genom att göra så lite väsen av sig som möjligt. Han är rädd för yttre händelser som kan påverka hans goda opinionssiffror. Händelsen med dödsskjutningarna i Toulouse gjorde honom säkert mycket orolig men han red ut stormen. Sarkozy fick inte den utväxling i opinionssiffror som han hoppats på och säkert trott på. Den oro på finansmarknaderna som visat sig i dag genom börsoron i Madrid får inte sprida sig till Paris. Då kan Sarkozy återigen få ammunition för sin kritik av Hollande som en politiker utan statsmannaerfarenhet.

Striden om tredje platsen är nu stenhård. Den står mellan Front de Gauches ledare Jean-Luc Mélanchon och Nationella frontens Marine Le Pen. Mélanchon har ökat starkt i alla mätningar sedan slutet av förra året och ligger nu kring 15 procent. Det gör också Marine Le Pen som backat från 18-19 procent för ett halvår sedan. Dessa kandidater får inte öka mer. Då blir de ett hot för huvudkandidaterna. Sarkozy kan skrämma mittenväljare som funderar på Hollande om Mélanchon blir för stark och då kan förväntas påverka en vänsterregering. Omvänt får inte Le Pen öka för mycket. Då kan mittenväljarna som funderar på att lägga sin röst på Sarkozy bli bortskrämda.

Den tredje mannen från valet 2007, Francois Bayrou, ligger i dag på femte plats och har svårt att öka i mätningarna. Han vägrar att ta ställning för någon av huvudkandidaterna och det är förmodligen hans problem. I den femte republikens konstitution gynnas de två huvudströmningarna, högern och vänstern. Mitten kläms sönder. Samtidigt är mitten den gruppering som slutligen avgör ett presidentval. Skulle Bayrou rekommendera sina väljare, cirka 10 procent, att rösta på den ena eller andra kandidaten, skulle han dels avgöra presidentvalet och dels själv förmodligen få en fet ministerpost. Det spekuleras till och med att han kunde blir nästa premiärminister om Nicolas Sarkozy vinner. I valrörelsen 2007 erbjöd Ségolène Royal ett samarbete men Bayrou avvisade det. Tydligen står han hellre ensam än lierar sig med något av huvudblocken. Kanske är orsaken till det att hans väljare enligt mätningarna fördelar sig enligt ganska jämnt mellan Hollande och Sarkozy i en andra valomgång. Bayrou vet att han förlorar många av sina egna trogna om han bekänner färg, även i en andra valomgång där han inte längre själv är aktör.

Alla valrörelser har sina glömda frågor. Miljöfrågan är glömd i denna valrörelse förutom i någon mån hos Jean-Luc Mélanchon. Eva Joly saknas helt i debaatten och har i dag bara stöd av 2 procent av väljarna. Frankrike talar om ekonomi, lag och ordning och invandring. Ekonomi handlar om att återindustrialisera landet, stärka protektionismen och låta staten styra arbetsmarknaden genom att hindra utlokalisering av produktion och i Mélachons fall till och med bestraffa företag som avskedar arbetskraft. Inte ett ord om att klimatanpassa produktionen eller att införa grön tillväxt.

Fransk vänster är traditionellare än svensk. Fransk höger är mindre liberal än svensk, förmodligen även mindre liberal än svensk vänster. Däremot är fransk höger betydligt mer repressiv än svensk höger och mindre benägen att anamma liberala tankar i frågor som till exempel rör samkönade äktenskap.

Sarkozy osympatisk men dynamisk
Sarkozy osympatisk men dynamisk 150 150 Tomas Lindbom

Nicolas Sarkozy väcker känslor. I en mätning av undersökningsföretaget IPSOS som Le Monde publicerade igår visar det sig att bara drygt var tredje väljare tycker att han är sympatisk men tre av fyra att han är dynamisk som person. Nästan varannan väljare oroas av hans person och bara var  tredje säger att han verkar ärlig som politiker.

IPSOS har formulerat ett antal påståenden om Sarkozys och hans främste utmanare Francois Hollandes karaktärsdrag  och skillnaderna är påfallande stora. Fram tonar bilden av två skilda politikertyper. Sarkozy är snabbfotad och presidentfähig (han är ju redan president) men oroar genom sin karaktär och är mindre ärlig och uppriktig. Hollande vinner i ärlighet och han uppfattas som betydligt mer sympatisk. Han bedöms däremot inte vara lika dynamisk som sin motståndare.

Det borde oroa Francois Hollande och hans stab att väljarna inte har särskilt stor tilltro till socialistkandidaten när det gäller att framstå som presidentlik. Bara 46 procent tycker att han ger intrycket av att vara en man för Elyséepalatset medan motsvarande siffra för Sarkozy är 66 procent. Hollande har fortfarande en del att bevisa trots att hela hans valkampanj gått ut på att övertyga väljarna om att han är den samlande gestalten i fransk politik.

De senaste dagarna har Sarkozy plockat procent i undersökningarna. Han tar väljare från Marine Le Pen och centerkandidaten Francois Bayrou. Vid intervjuer med de väljare som bytt till Sarkozy visar det sig att Sarkozys statsmannalika sätt att uppträda i samband med dödsskjutningarna i Toulouse imponerar. Centerväljarna anser att trygghet och lag och ordning är viktiga frågor och det har gynnat Sarkozy. Nationella frontens väljare värderar invandringspolitiken högt och i den frågan har Sarkozy fått pluspoäng.

Francois Hollande kan glädja sig åt att han vinner stort över Sarkozy i en fråga. Varannan väljare säger att han förstår dem och deras problem. Bara tre av tio säger att Sarkozy har samma förmåga att sätta sig in i fransmännens situation.

Opinionsinstituten gör nu mätningar i stort sett varje dag men skillnaderna är relativt små över tid. Sarkozy har ökat några procent under mars månad utifrån ett väldigt dåligt utgångsläge. Det gäller den första valomgången. Mätningarna som rör andra valomgången visar på stabilitet. Avståndet till Hollandes fördel ligger kvar kring 54-46 procent. Något enstaka institut har siffran 53.5-46.5 procent.

Nicolas Sarkozy har nu också presenterat sitt ekonomiska program vilket möttes av media med en gäspning. Det är lag och ordning som måste ge den skjuts åt valrörelsen för att Sarkozy ska vända underlaget till seger. För Hollande gäller fortfarande att vara trovärdig i sina löften att förändra de sociala och ekonomiska villkoren för vanliga fransmän och att helst öka sin trovärdighet som presidentlik kandidat.

En intressant kuriositet i mätningen från IPSOS är att i jämförelsen mellan alla kandidaterna i första valomgången är Jean-Luc Mélanchon den kandidat vars uttalanden de senaste veckorna  tilltalar de franska väljarna mest. Han gillas av 45 procent följd av Hollande på 43 och Sarkozy på 29 procent. Mélanchon har tagit folket med storm genom sina engagerade tal runt om i Frankrike och hans hårda attacker mot det franska privilegiesamhället.

En annan, mer bekymmersam iakttagelse gäller Marine Le Pen och väljarnas inställning till henne. Hela 29 procent av alla väljare uppskattar hennes uttalanden de senaste veckorna. Tre av tio fransmän gillar alltså hennes hårda retorik mot muslimerna. Det ska jämföras med de grönas kandidat Eva Joly som bara uppskattas för sina uttalanden av 13 procent.