april 2012

TGV-tåget mot Rennes igår eftermiddag var sällsynt fullt av politiska journalister. Francois Hollande skulle tala på Parc des Expositions i Bretagnes huvudstad. Det var inte därför alla köpt tågblijett. Anledningen var väldigt speciell. På mötet skulle han framträda på scen med sin exfru Ségolène Royal. En återförening efter fem år av separation och djupa sår både personligt och politiskt.

Det sas att partiarbetarna såg fram emot denna återförening. Det blev en antiklimax. De båda kommer in på scenen under jubel. De ler men Hollande gör det något mer ansträngt. De stannar upp vid rampen medan Hollande vinkar och markerar överhöghet. Sedan vänder han sig om markerar med vänsterarmen att ”nu kan du gå”. Ségolène går – det ser ut som hon travar – mot en trappa som leder ner till publikplatserna och där sitter hon resten av mötet.

Det hade kunnat bli en framgångsrik återförening men Francois Hollande klarade inte av det. Han ogillade märkbart att vara vid sin exfrus sida. Han kunde inte spela spelet. Ségolène kunde det. Hon har säkert minst lika stora skäl att vara besviken på sina barns far. Han träffade en annan kvinna. Han ställde inte upp helhjärtat för henne i valrörelsen 2007. Men hon bar sitt svärd denna kväll för att stötta honom som socialisternas kandidat i presidentvalet 2012.

Jag tror hon stärkte sin position ytterligare bland partiets aktiva. Hollande försvagade förmodligen inte sin. I varje fall inte mer än marginellt. I Frankrike tänker man: Män klarar inte av att hantera den typen av relationer särskilt bra. Och nu är han i alla fall socialistpartiets kandidat. Han får alla de trognas stöd.

En fråga stannar kvar i mitt medvetande: Vad tänkte egentligen deras gemensamma barn om kvällen i Rennes?