Monthly Archives :

november 2015

Efter Parisattentaten – nu är det krig, grabbar
Efter Parisattentaten – nu är det krig, grabbar 150 150 Tomas Lindbom

De radar upp sig runt borden i de olika franska tv-kanalerna. Kommentatorerna och analytikerna som dominerar 24 timmar efter dåden i fredags kväll. Nu handlar det mest om analys och att prata krig. Jag lovar. Det finns inte en kvinna överhuvudtaget närvarande i de sammanhangen.

Medierna har sin egen kronologi efter stora tragiska händelser. Närvaro i skeendet med bilder av dramat den första dagen. Därefter kommentarer och analyser. Nu väntar snart det tredje steget. Det politiska grälet om vem som är ansvarig för händelserna.

Just nu befinner sig Frankrike i steg 2 med en fot kvar i steg 1. Fortfarande berättar vittnen om sina upplevelser. Vi får rapporter från sjukhus där svårt skadade kämpar för livet. Det har varit 129 döda sedan igår eftermiddag men fler är att vänta. Det finns 99 svårt skadade, rapporterar journalisterna i tv-studios. Vi tittare tänker att siffran 129 snart måste öka och öka mycket. När passerar vi 130 och 150? Undrar om vi når 200-strecket?

Framförallt upptas studiotiden i tv av alla dessa experter som unisont ropar på krig. Det är alldeles uppenbart att kampen mot terrorismen måste  intensifieras. Kampen mot det som vi alla avskyr, nämligen det kalla, hänsynslösa våldet som nu senast drabbat Paris. Europa måste ta på allvar det som delar av Afrika och Asien redan lever med. Islamismen är uppenbart en rörelse som växer och som redan är ett hot mot en fri och mänsklig värld.

Samtidigt borde vi veta att krig med  enbart militära medel aldrig kan vinnas. Det är ingen naturlag att fler vapen, fler militära förband och inte heller mer avlyssning och kontroller leder till att krig vinns. Krig vinns också med solidaritet, psykologiska och mänskliga insatser, etiska överväganden liksom sociala och ekonomiska reformer. Vi måste kunna tänka flerdimensionellt. Terrorismen är för farlig för att hemfalla åt bara ett perspektiv, det militära och konfrontativa.

Jag har nu lyssnat ett antal timmar på dessa kommentatorer och analytiker som uppträtt i tv sedan igår lördag. Det är en häpnadsväckande samstämmighet. Kritik riktas mot tidigare försummelser när det gäller spaning på terrorister och för få och svaga krigsinsatser i Syrien och på andra håll. Uppmaningar om att franska folket nu måste acceptera mer av övervakning i det offentliga rummet. större misstänksamhet mot onormalt beteende. En av de mer kända antiterroristexperterna som sedan igår morse verkar ha installerat sig för gott i tv-studios – hinner han ens äta? – upprepar att varje plats i Paris måste ha kameror. Det är, menar han, den bristande övervakningen som gynnar terroristen. Ja, han lyckas även anklaga den vanlige parisaren för att inte ta sitt ansvar, låta terroristen smyga sig in i skrymslen av det offentliga rummet, där hen borde ha låst dörren eller installerat larm och annan övervakningsutrustning.

En man bryter mönstret och det är vänsterpolitikern Jean-Luc Mélenchon. “Låt inte hatet ta över”. Han är glasklar i sin avsky för terrorismen men han ser farorna i att låta övervakningsfundamentalisterna och alla dem som ropar på krig skaffa sig total dominans över strategin inför framtiden.

Franska biskopskollegiet tar avstånd från attentaten på sin hemsida. Likadant gör den ledande muslimska organisationen UOIP. Men de spelar ingen roll i samtalen i de stora medierna. De skulle kunna tillföra en annan röst, en delvis annan väg att bearbeta  människors sorg och rädsla och peka på flera sätt att bekämpa terrorismen.

Kvinnorna finns alltså inte  heller med. Utan att hemfalla åt någon förlegad form av särartsfeminism så vet vi att kvinnor spelar en stor roll i det sociala arbetet, förekommer med sitt engagemang i förorterna. Hur reagerar den muslimska delen av folket? Vad händer? Vad bör vi se upp med? Och hur kan kriget föras mot terrorismen utan att öka riskerna för att förlora det?

Undantagstillstånd i Frankrike
Undantagstillstånd i Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Nu är det morgon efter den fruktansvärda kvällen i Paris, det största attentatet sedan andra världskriget. Nu räknar polisen med 120 döda och ett stort antal mer eller mindre svårt skadade. Parisarna är förstås uppskakade. De få röster jag hört på morgonen tyder på en oro. Nu slår terrorismen mot vem som helst, inte bara mot mål som riktas mot speciella grupper i samhället.

Francois Hollande och hans regering agerar föredömligt i dessa krissituationer. De har en beredskap och de går ut och kommunicerar med folket utan minsta fördröjning. Första attentatet kom strax efter kl 21 utanför Stade de France. Vid 23.30 höll Hollande ett kort tal till nationen efter att ha samlat sin stab på inrikesdepartementet och kallat in regeringen. Det ska sägas att Hollande själv såg matchen på Stade de France men lämnade direkt efter första explosionen.

Hollande utfärdade undantagstillstånd av näst högsta graden från och med kl 24 samma kväll. Det är en lag från 1955 som tillkom under Algerietkrisen som nu appliceras på denna terrorkris. Staten kan stänga offentliga lokaler. Muséerna är stängda i dag. De kan kontrollera och arrestera människor som (också på lösa) grunder misstänks för brott. Gränserna mot andra länder kommer att bemannas med folk som gör noggrannare id-kontoller än tidigare. Igår kväll sa Hollande i sitt tal att gränserna skulle stängas helt Så blev det inte men kontrollen ökar.

Det finns bara en högre nivå av undantagstillstånd och den gäller statens rent konstitutionella befogenheter. Så långt går inte beslutet denna gång. Det finns också en stark vilja till samverkan över partigränserna i denna fråga.
I tv-kanaler intervjuas experter nu på morgonen om kriget mot terrorismen. Det är svårt att riktigt föreställa sig än i Sverige men här är det nu fråga om krig. Frankrike kommer säkert att intensifiera sina bombningar i Syrien. De kommer säkert att göra annat som rent militärt är att betrakta som krigshandlingar. Avgörande för dessa attentat i natt var inte bara omfattningen utan att det var riktat mot civila utan åtskillnad och att attentaten inte följts av krav på något sätt. Det ses alltså som en krigshandling mot Frankrike.

Flera attentat i Paris ikväll
Flera attentat i Paris ikväll 150 150 Tomas Lindbom

Paris upplever en ny kväll av mardrömskaraktär. Efter kl 21 genomfördes attentat på tre platser. Uppgifterna nu strax efter kl 23.30  är minst 60 döda och ett oidentifierat antal skadade.

Flera explosioner inträffade utanför Stade de France där Frankrike och Tyskland spelade en vänskapslandskamp i fotboll. Matchen hade pågått ungefär tjugo minuter när explosionerna hördes in på stadion. Tre människor dödades vid dessa explosioner

I en musikklubb i östra Paris nära Charlie Hebdos lokaler vid tiden för attentatet mot tidningen, det vill säga i  januari i år, lär publik och artister ha tagits som gisslan. Uppgifter som lämnas av de franska nyhetskanalerna säger att många är döda inne på klubben eller strax utanför.

Ett tredje attentat har också inträffat i en restaurang i närheten av musikklubben. Inga uppgifter om dödade där än så länge.

Det kan finnas ytterligare ställen där attentat inträffats

Francois Hollande fanns på Stade de france när explosionerna hördes. Han begav sig omedelbart till inrikesdepartementets lokaler inne i Paris där han nu sitter i krismöte med premiärminister Valls och inrikesminister Cazeneuve.

Sent på eftermiddagen hade jag ett möte med ställföreträdande redaktionschefen på veckotidningen L ´Express, Christian Makarian. Vi talade om den spända situationen i Frankrike på grund av det ökade islamistiska hotet. Möjligheten att integrera muslimerna i Frankrike har försämrats radikalt sedan islamisternas krig mot väst med särskilt sikte på Frankrike inletts, menade han. Spänningen mellan olika grupper inom det franska samhället har ökat så påtagligt. Fransmän vet att de allra flesta muslimer som lever i landet vill leva fredligt och underordnar sig de lagar som gäller i landet. Men attentaten leder till att avståndet ständigt ökar  mellan den muslimska kommuniteten och övriga i samhället.

Några timmar senare kan jag konstatera att hans ord var profetiska och att dessa attentat ikväll kommer att öka spänningarna ännu mycket mer. Det är en sorgens kväll i Paris, i Frankrike och egentligen i hela Europa. Attentaten spär på misstro och hat och nu har det skett igen.

Vi vet inte med säkerhet om dessa attentat ikväll har organiserats av islamister men det är svårt att inte tro det Vi vet inte hur reaktionerna blir bland människor här i Paris. Kanske kommer manifestationer för gemenskap över alla kultur- och religionsgränser att organiseras de närmaste dagarna. Vi kan hoppas på det. Men faran är förstås stor att attentaten splittrar nationen och splittrar Europa. Och det är förstås själva avsikten med dessa övergrepp mot människor som nu sker med regelbundenhet.

När jag nu kl 23.35 skickar ut denna bloggartikel vet jag att det ständigt kommer nya uppgifter  som förmodligen bara kommer att ge högre dödssiffror. Men så här ser situationen ut nu när borgmästaren Anne Hidalgo är på plats vid en av attentatsplatserna i Paris

Tyst om flyktingfrågan i franska medier
Tyst om flyktingfrågan i franska medier 150 150 Tomas Lindbom

Jag lägger upp Dagens Nyheter på frukostbordet. Första sidan upptas nästan helt av bränderna i flyktingförläggningarna. Det är som de flesta morgnar den senaste tiden i de tunga svenska medierna; flyktingfrågan dominerar. Så är det inte i motsvarande franska medier.

Manuel Valls stod häromdagen inför studenter på den prestigefyllda politikskolan Sciences Po i Paris och suckade över tidningen Le Monde. “Den gör oss deprimerade varje gång vi läser den fast vi läser den därför att vi lärt oss att vi ska göra det sedan vi var barn”, sa han.

Vad gör Valls deprimerad när han läser den tidning som gäller som obligatorisk nyhetskanal för den franska eliten inom politik och statsförvaltning. Tidningen som går åt som smör i solsken i Paris innerstad men knappast köps alls i tidningskioskerna ute i landet. Jo, tidningen talar kontinuerligt om flyktingkrisen i Europa. Inte lika mycket som svenska tidningar och inte lika mycket som till exempel sin lika prestigefyllda motsvarighet i Storbritannine, The Guardian, men ändå. Frågan kommer upp på dess sidor eftersom tidningen har en tung Europabevakning varje dag.

Manuel Valls har lovat ta emot 30 000 flyktingar på två år. Förmodligen har bara några hundra än så länge fått asyl i Frankrike. De flyktingar som finns i Frankrike passerar snabbt förbi på väg mot Tyskland och Sverige. Här har signalpolitiken lyckats. Frankrike har nog av flyktingar, anar de flyende från Balkan eller Syrien och Irak.

Franska medier och politiker håller på att göra flyktingkatastrofen till en dold fråga som inte bör lyftas fram i ljuset. Det skrivs om läget i Calais där det fortfarande råder en krissituation. Men i övrigt är det ganska tyst. Det är på sätt och vis bekvämt för ansvariga politiker och media hjälper till för att stänga alla möjligheter för Nationella Fronten att utnyttja flyktingkrisen för sina syften. Syns inte problemet kan inte heller detta parti exploatera det  för att bredda ytterligare sitt väljarunderlag.

Francois Hollande är livrädd att flyktingfrågan och invandringsfrågan rent allmänt ska få sådana proportioner att Nationella Fronten och Marine Le Pen vinner kommande val. Han och hela politikeretablissemanget inser med rätta att främlingsfientligheten är mycket omfattande i Frankrike och att de gamla partierna inte förmår vända opinionen. Istället gömmer de sig. Tala inte om flyktingkrisen, om Europas ansvar att hjälpa människor som flyr och som behöver fransmännens och européernas stöd. Taktiken är säkert riktig, i varje fall på kort sikt. På lång sikt lär den vara kontraproduktiv.

Den politiska temperaturen stiger inför regionalvalen
Den politiska temperaturen stiger inför regionalvalen 150 150 Tomas Lindbom

Söndagarna den 6 och 13 december går fransmännen till regionala val. Valrörelsens elfte timme kolliderar med den stora klimatkonferensen som genomförs i Paris med början den 30 november. En het vecka alltså, den första veckan i december. Kommer miljöfrågan att styra regionalvalen, undrar kanske någon. Jag tror inte det. Istället kommer de vanliga franska politiska ämnena att styra; ekonomi och invandring. Och i någon mån de lokala frågorna i varje region. Men politologerna ser årets regionalval som ett nationellt förval inför presidentvalet 2017. Hur kommer det att gå för de tre stora blocken, FN, PS och Les Républicains?

Den politiska temperaturen stiger dag för dag. Det handlar om makten i sammanlagt sjutton regioner i Frankrike med dess administrativa enheter på Korsika och på andra sidan Atlanten. Det är nästan en halvering av antal regioner jämfört med förra regionalvalet under Nicolas Sarkozys tid som president.

Politiska bedömare talar i allmänhet bara om valen till regionerna på fastlandet och Korsika, de tretton regionerna. Efter förra valet styrs alla regioner utom i nordöst av vänstern. Nu räknar de flesta med att Socialisterna riskerar att bara få med sig tre storregioner. PS bör kunna plocka hem Bretagne där förre försvarsministern, den populäre Jean-Yves Le Drian, toppar listan, Languedoc-Roussillon-Midi-Pyrénées och Aquitaine-Limousin-Poitou-Charentes. Det finns hopp om att vinna en fjärde region, Stor-Paris men där lär det bli en hård strid mellan talmannen i nationalförsamlingen, Claude Bartolone som toppar PS lista och högerns Valerie Pecresse. Aktuella opinionssiffror pekar mot seger för Pecresse, ministern för högre utbildning i Sakozys regering.

För socialisterna är det nödvändigt att ta hem tre regioner. Annars kommer trycket öka på Hollande att göra en regeringsombildning. Det vill han absolut inte göra, bara femton månader före presidentvalet. Men missnöjet med landets president och regering spiller över på hur väljarna röstar i de regionala valen. Det finns en risk att PS bara tar hem två regioner och då blir det ett knepigt läge även akut på det nationella planet.

Nicolas Sarkozy driver nu en hård kampanj för sitt parti, Les Républicains. Han hoppas på att plocka hem övriga tio regioner och hotet för honom är Nationella fronten som har goda chanser att vinna i sydöstra Frankrike (Provence-Alpes-Côte d´Azur) och i norra Frankrike (Nord-Pas-de-Calais-Picardie). I dessa regioner toppas FN:s listor av partiledarens systerdotter Marion Maréchal-Le Pen respektive partiledaren själv, Marine Le Pen. Sarkozy har valt att särskilt attackera regeringen för svaga nypor mot brottsligheten. Han presenterar siffror som ska skrämma det franska folket. Brotten ökar och regeringen gör ingenting. Hans satsning på att skrämmas med ökad brottslighet är främst ett sätt att försöka vrida vapnen ur FN:s händer. Ingenting hittills under åren på 2000-talet har visat på att det är en taktik som lönar sig. Tvärtom har FN kontinuerligt stärkt sina positioner och är nu respekterat i vida kretsar för sin världsbild när det gäller immigration och rättssäkerhet.

Hollande hoppas att hans partiföreträdare i regionerna kan vinna på den svaga förbättring av arbetslöshetssiffrorna som visades för september månad. Ingen räknar dock med några positiva överraskningar för Socialistpartiet. Socialisterna bör enligt opinionsundersökningarna få tre regioner. Högern lär vinna tio eller elva av de tretton regionerna och FN bör vinna i Picardie (Marine Le Pen). En del talar för att högerns kandidat, den erfarne och slipade politikern Christian Estrosi, förmår besegra den då blott 26-åriga Marion Maréchal-Le Pen. Estrosi är som en kameleont och kan vrida sin kampanj tillräckligt långt åt höger för att vinna slaget om den sydöstra delen av landet.

Alla räknar med en smutsig valkampanj. Det är en kamp om makten, en förfäktning till presidentvalet. Det gäller att skaffa sig rätt utgångsposition för det hårda loppet mot Elyséepalatset. Ingen kommer att vika ner sig. Alla medel är tillåtna.