Benoît Hamon femma i opinionsmätningarna

Benoît Hamon femma i opinionsmätningarna 150 150 Tomas Lindbom

Krisen fördjupas inom Socialistpartiet. Nu är dess officiella kandidat, Benoît Hamon, femma i mätningarna, ett par procent efter vänstersocialisten Jean-Luc Mélenchon. Däremot stiger Macron mot skyn. Vänstern är djupt splittrad.

Söndag förmiddag är det marknad på många olika trottoarer runt om i Paris. Solen skiner och det är den första riktigt varma vårdagen.  Jag går längs Rue de la Convention i femtonde arrondissemanget, ett barn- och familjetätt medelklasskvarter i södra Paris. Bland stånden med kött och fisk och grönsaker står de partiaktiva och delar ut flygblad. Egentligen rör det sig bara om två kandidater i detta kvarter, Francois Fillon och Emmanuel Macron. Runt hörnet har för övrigt Macron sitt högkvarter.

Fransmännen är nära till ordväxlingar. En Fillonaktivist ser lätt stressad ut där han står inklämd mellan några kycklingvingar upplagda för försäljning. Kyckling säljer helt klart bättre än Fillons kandidatur. Han får sig några slängar av folk som passerar – om högerkandidatens ohederlighet. Macrons aktivister är mindre utsatta men jag hör någon kvinna som förklarar för en av dem att Macron säkert har något att dölja, även han. Misstron mot politiker har sällan varit större än i denna valrörelse.

Det är inte bara Fillon som vacklar i valrörelsen. Socialistpartiets huvudkandidat, segraren i partiets primärval i januari Benoît Hamon,  tappar i opinionsmätningarna. Enligt de senaste har han blivit passerad av vänstersocialisten Jean-Luc Mélenchon och det ganska rejält under senaste veckan. Nu har Mélenchon 14 procent enligt Ifop mot 11,5 för Hamon. Närmast ovanför ligger Fillon på 18 procent medan Macron leder med 26 procent och Marine Le Pen på andra plats med 25 procent. Allt enligt Ifop men andra undersökningsföretag har ungefär samma siffror.

Vad gör Hamon för fel? Han har ändå ett av de traditionellt stora partierna bakom sig och det är detta parti som styrt landet sedan 2012. Det skrivs böcker som försöker förklara detta sammanbrott för Parti Socialiste (PS) men här är några förklaringar:

För det första har Francois Hollandes misslyckande som president starkt bidragit till partiets nuvarande svaga ställning. Varannan väljare som 2012 röstade för Hollande väljer enligt opinionsmätningarna Macron om det vore val idag. Det är en reaktion bland annat mot Hollandes politik. Men Hamon är lika kritisk – om inte mer – mot Hollande som Macron.

För det andra har vänsterflygelns, frondörernas, fleråriga interna kritik mot Hollande vidgat klyftan inom PS. Högerflygeln som partiets socialdemokrater och socialliberaler har visserligen varit kritiska mot Hollandes ledarskap men inte i grunden mot hans politik. Det gäller Manuel Valls som var premiärminister i Hollandes regering från mars 2012 till november 2016. Det gäller Emmanuel Macron som var ekonomiminister under samma år. Det gäller rader av ministrar i regeringen som är mer moderata socialister som nuvarande utrikesministern Jean-Marc Ayrault och nuvarande försvarsministern Jean-Yves Le Drian. Hollandes oförmåga att ena partiet eller partiets splittring av sig själv har lett till att vi idag ser två partier inom ett parti och att både socialistväljare och politiska ledare inom PS föredrar den oberoende Macron framför partiets egen kandidat, Hamon.

Benoît Hamon har, för det tredje, inte alls försökt att ena partiets flyglar sedan han blev vald. Han har tvärtom markerat starkt mot högerflygeln och istället sökt samarbete med en grön vänsterkandidat, Yannick Jadot, som givit upp sin kandidatur för att stödja Hamon och sökt samarbete med Mélenchon. Men Jadot ger inte många extra röster till Hamon och Mélenchon vill under inga omständigheter underordna sig Hamon och PS. Mélenchon lämnade PS 2008 och bildade sitt vänsterparti. Hela hans nuvarande politiska engagemang går ut på att bekämpa sitt gamla parti.

Socialistpartiets generalsekreterare försöker lamt att stödja Hamon liksom några av ministrarna i den nuvarande regeringen. Väljarna som vill ha ett rejält vänsterstyre i landet märker detta och söker sig i allt större utsträckning till Mélenchon och lämnar det sjunkande skeppet som  är PS med sin kapten Benoît Hamon vid rodret.

Nu pekar det mesta på att Hamon blir femma i valet och riskerar färre än 10 procent av väljarnas röster. Det vore en katastrof för partiet. Frågan är hur detta sargade parti ska klara valet till nationalförsamlingen som genomförs i juni. Hur många av dess politiker som i dag sitter på mandat för PS i sina valkretsar kommer istället att söka sig till Macron?

Jag lär i kommande bloggar återvända till Socialistpartiets prekära situation och vad som kommer att göras för att rädda dess ställning i framtiden. Det förefaller som om ett mer radikalt socialistiskt program fortfarande får cirka en fjärdedel av väljarnas stöd. Till skillnad från 2012 kommer dessa väljare att befinna sig till vänster om det stora slaget. De får sannolikt titta på när Emmanuel Macron med sin socialliberala linje tar upp kampen mot nationalisten Marine Le Pen.

3 comments
  • Suede Insoumise

    Cher Tomas,

    Nous partageons largement ton analyse des raisons de l’effondrement du PS. En revanche il nous semble inexact et injuste de considérer que Mélenchon refuse de s’allier avec Hamon seulement parce qu’il veut combattre son ancien parti pour des raisons de revanche personnelle.

    Nous pensons que l’échec de Hollande comme président est avant tout l’échec de sa politique. Comme l’a montré la forte mobilisation sociale en 2016, cette politique est rejetée par une grande partie des français, en particulier par de nombreux électeurs qui avaient voté pour lui en 2012. Nous en faisons partie, et nous avons choisi de soutenir Mélenchon parce que son programme nous paraît être la meilleure réponse à ce mécontentement.

    Parmis les électeurs socialistes déçus de la politique de Hollande, beaucoup annoncent aussi comme tu le dis vouloir voter Macron. Nous pensons qu’ils se trompent, car Macron se situe sur la même ligne que Hollande.

    Une autre partie de ces électeurs a participé à la primaire de la gauche, désignant comme candidat Hamon (58%) plutôt que Valls (42%). Dans ce cas là, nous pensons qu’il s’agit d’un choix réfléchi en faveur d’une ligne politique clairement à gauche, en rupture avec celle de Hollande, plutôt que d’un vote de protestation sans réelle adhésion. En ce sens, c’est donc bien là qu’il faut voir une véritable “réaction à la politique de Hollande”.

    En vertu des règles de la primaire, le PS devrait se rassembler sur la base du programme de Hamon, comme l’ont choisi démocratiquement ses militants et sympathisants. Pourtant, comme tu le décris, le rapport de force interne entre l’aile gauche et l’aile droite du PS est tel que l’appareil du parti est largement hostile à son propre candidat. Il est donc impossible pour Hamon de rassembler le parti sans trahir son programme, et donc ses électeurs.

    Jean-Luc Mélenchon, par contraste, a quitté le PS en 2008 parce que la ligne politique qu’il y soutenait avait été mise en minorité lors du congrès de Reims. Quoi qu’on pense de cette ligne, ceci nous semble être un choix logique, honnête et courageux.

    Lorsqu’il a annoncé dès 2016 son programme, il a exprimé son refus de participer à la primaire de la gauche, jugeant qu’il ne pouvait pas s’engager à en soutenir le vainqueur étant donné l’incompatibilité des lignes politiques représentées. Quoi qu’on pense de son positionnement politique, il faut reconnaître qu’il est toujours resté cohérent, s’opposant aux politiques d’austérité et néolibérales telles que celles menées par Hollande ou portées par Macron.

    Depuis son élection, Hamon a été contraint d’amender des points importants de son programme sous la pression de l’aile droite du PS, dont des cadres rejoignent chaque jour Macron. Il n’est donc absolument pas en mesure d’apporter la garantie qu’il aura la marge de manoeuvre nécessaire pour mettre en oeuvre une politique de rupture à gauche avec celle de Hollande.

    C’est bien pour cette raison, et pas uniquement pour combattre son ancien parti, que Mélenchon refuse de se subordonner à lui. Et comme de nombreux autres insoumis, c’est précisément pour cela que nous le soutenons.

    Marion, pour l’équipe de Suède Insoumise.

  • Yann

    @Marion

    “nous avons choisi de soutenir Mélenchon parce que son programme nous paraît être la meilleure réponse à ce mécontentement.”

    Le populisme n’est jamais une bonne réponse. Ca ce finit toujours mal.

  • Julien Hach

    Hej Tomas,
    Jag är en fransman som bor i Sverige och har hamnat på din blog av en slump. Jag tycker att det är mycket intressant att läsa vad du ur din svenska perspektiv tycker om fransk politik. Det minsta man kan säga är att den skiljer sig otroligt mycket från svensk politik! Jag delar många av dina uppfattningar och iakttagelser.
    Du verkar ha en viss svaghet för Macron, och det kan jag förstå. Hans försök att förnya det franska politiska landskapet genom att bilda upp en ny politisk rörelse som ska placeras utöver den traditionella höger-vänster skalan “låter bra”. Det finns säkert många väljare som efterfrågar något nytt « avpolariserat », « mindre dogmatiskt » och « mer i takt med tiden » parti. Sunt förnuft, pragmatism i stället för onödiga gräl. Men han är inte den förste som kom med en sådan projekt : François Bayrou i 2007 hamnade på tredje platsen i presidentvalet med ungefär samma förslag. Men Byarou varmycket olik Macron. Bayrou hade en helt annan ideologisk bakgrund (“démocratie-chrétienne” och “gaullisme”) och tillhörde en annan generation (en generation som kan historien och fransk kultur). Macron är “le candidat des réformes” dvs frimarknadens kandidat. Han tillhör den globaliserade eliten som tycker att Frankrike ska anpassa sig till den liberala världen, privatisera mer, skära i arbetslagar, göra Frankrike mer attraktiv, “kompetitiv” osv. Han är EUs bästa barn. Han förkroppsligar politikens underkastelse till den nyliberala doktrinen som fransmännen sade nej till i 2005. Hans uttalande om att “det inte finns någon fransk kultur” är typisk : allt som är stämplat “franskt” blir föremål för misstankar för liberaler som honom som bara tror på frihandeln och marknadens krafter. Du som kan tydligen mycket bra Frankrike har nog hört talas om Finkielkraut, Jean-Claude Michéa, Michel Onfray, Régis Debray och Michel Houellebecq (med flera). Dessa tänkare kommer från många olika ideologiska världar men har alla en sak gemensamt : för dem är frimarknadens dominans en hot mot Frankrike som en suverän och demokratisk nation. Och denna uppfattning är delad av en stor del av fransmän. Jag vet hur detta låter i svenska öron. Det enda jag kan säga är : ingen av de sistnämnda har någon sympati för Le Pen. Och inte jag heller. Det här handlar inte om rasism. Det handlar om : vem ska bestämma över oss och vilket samhällsbygge vill vi bo i? Macron står för Frankrikes anpassning till den liberala doktrinen, dvs en ide som inte stämmer med Frankrikes historiska arv. Blir han vald till President (hans enda chans är ju att ha Le Pen för motståndare) så tror jag inte att en majoritet av fransmän ska känna igen sig i honom och sin politik.
    MVH
    Julien Hach

Leave a Reply

Your email address will not be published.