Macron med ny regering och splittrad opposition

Macron med ny regering och splittrad opposition 150 150 Tomas Lindbom

Det har gått femtio dagar sedan vinsten i presidentvalet och en dryg vecka sedan andra omgången i valet till nationalförsamlingen. Emmanuel Macron sitter säkert som Frankrikes nya president. Han har en god majoritet i nationalförsamlingen men framförallt har han markerat en auktoritet som få trodde han var mäktig, femte republikens yngste på posten som nationens statschef. Men Frankrike är ett land av konflikter och alla väntar redan på den första som ska skaka om Macron. Och redan har han tvingats avvara fyra ministrar från den ursprungliga regeringen på grund av deras tidigare affärer med politiska sekreterare som avlönats med tvivelaktiga motiv.

Fram träder nu en president som har en annan profil än sina föregångare. Fransmännen har levt med en Nicolas Sarkozy som hade ambitionen att lägga sig i alla politiska frågor och förvandlade sin premiärminister, Francois Fillon, till en assistent. Och med en Francois Hollande som vill profilera sig som en normal president men babblade alldeles för mycket med journalister och tappade greppet om styret och blev en svag president. Emmanuel Macron söker med alla medel undvika sina företrädares misstag och gör hela tiden på ett annat sätt. Nåja, under de femtio dagar som han regerat.

Macron söker makten och politiska bedömare anar att han inte kommer att tillåta vare sig av regering eller parlamentsgrupp att ta ställning mot hans vilja. Ministrarna är okända och många har liten eller ingen erfarenhet av politik. De är utsedda av Macron och står i tacksamhetsskuld till honom för deras snabba upphöjelse till kretsen runt regeringsbordet. Än mer gäller det de ledamöter som sitter i nationalförsamlingen på mandat av La République en Marche. De har gått en helgkurs i politiskt arbete. Frågan är om det räcker. Och hur kommer dessa nykomlingar i politikens värld att agera framöver. En sak är säker: Också de borde tacka Macron för sin upphöjelse.

Macron förefaller veta vad han vill och tänker också göra verklighet av sitt politiska program. Han verkar dessutom ha muskler för att lyckas. Som president kommer han uppenbarligen att undvika att lägga sig i detaljer som Sarkozy. Det blir premiärminister Edouard Philippes roll att driva igenom de konkreta förslagen i parlamentets båda kamrar, nationalförsamlingen där LRM har majoritet och i senaten där LRM ännu inte har en enda officiell representant.

Arbetsrättsreformen som blir en vidare utveckling av El Khomri-lagen från 2016 ska enligt planen drivas igenom parlamentet redan i september. Den blir grunden för det fortsatta arbetet med att stimulera fransk ekonomi med målen ökad tillväxt och minskad arbetslöshet. Det är bråttom för Macron att få igenom den lagen och den kommer sannolikt att klubbas via dekret. Macron vet att ju längre han dröjer desto segare blir det. Oppositionen och de fackliga kommer då få tid att mobilisera motstånd.

Den andra stora lagen handlar om politisk moral. Här har allt blivit stökigt genom att justitieminister Francois Bayrou genom ett tveksamt agerande med statliga medel till sitt partis (MoDem) assistenter i EU-parlamentet begärt att få lämna regeringen tillsammans med två andra ministrar från sitt parti. Den regering som verkligen skulle ta itu med tvivelaktiga affärer i den franska politiken har själv tvingats erkänna egna tillkortakommanden på detta område.

Oppositionen i nationalförsamlingen är starkt splittrad. Det är klart att Republikanerna (högern)  och La France insoumise (vänsterradikalerna) kan bilda egna grupper och därmed få en starkare position i kammaren. Socialistpartiet lär också lyckas med det. Mer osäkert om Nationella fronten får ihop de femton ledamöter som krävs. Partiet måste i så fall skaffa stöd från oberoende kandidater på högerkanten för att nå upp från sina åtta till femton medlemmar i gruppen.

Inom Republikanerna har en grupp brutit sig ur och bildat “De konstruktiva”. Det är ledamöter som vill samarbeta med regeringsmajoriteten i centrala frågor. Högern är alltså inte bara svagare än på många år i antal ledamöter utan dessutom splittrad i två grupperingar. Socialistpartiet har samma bekymmer.

Nationella frontens Marine Le Pen och La France insoumises Jean-Luc Mélenchon kommer sannolikt att mest använda nationalförsamlingens talarstol som folktribun. När tv sänder kan dessa politiska ledare göra utspel och tala till sina väljare mer än till övriga ledamöter i sessionssalen. För tillfället. tycks inte nationalförsamlingen kunna störa regeringen särskilt mycket. Utvecklingen får visa om det läget kommer att ändras så småningom.

Emmanuel Macron har en starkare ställning än President de Gaulle på sin tid, sa en fransk historiker häromdagen. Människor drog efter andan. Är det möjligt? Som sagt, det har bara gått femtio dagar sedan presidentvalet. Historiker och andra får väl åtminstone avvakta sommaren och hösten innan de drar några slutsatser på den punkten.

 

 

2 comments
  • Sven Janson

    Tomas Lindbom, här en fundering om regeringen som “verkligen skulle ta itu med tvivelaktiga affärer i den franska politiken” och som “tvingats erkänna egna tillkortakommanden” med avgångne justitieministern François Bayrou och två andra MoDem-ministrar.
    Men är det så säkert att det är ett tillkortakommande?
    Presidenten var tvungen att ge MoDem-ordföranden Bayrou en ministerpost. Och var slug nog, kan jag tänka mig, att utse honom till just justitieminister, för att forma lagen om politisk moral.
    Emmanuel Macron är nog väl informerad om François Bayrous läggning och historia. Simone Weil lär en gång ha sagt något som att “Bayrou förråder alla”. Så vem vet om det här var en olycka?

  • Tyrgils Saxlund

    Säkert en riktig kommentar.
    Macron själv verkar ha kommit undan. Sedan är frågan om det finns något på honom från hans tid inom storfinansen. För närvarande kan han segla vidare i lugn sjö.
    Det kommer att bli andra förhållanden – för det blir det alltid.Och det är då vi får se av vilket virke han är. Om Macron lyckas ändra förhållandena på arbetsmarknaden har han lyckats väl och vi bör önska honom lycka till på den resan. Chirac, Sarkozy och Hollande har alla misslyckats, vilket skadat Frankrike. Vi får hoppas Macron har lyckan med sig. Men, som Reinfeldt påpekat, lär hans vinnande leende stelna åtskilliga gånger under färden vidare. Och hans politiska rörelse sätter jag en hel del frågetecken på.

Leave a Reply

Your email address will not be published.