Vänstern i gräl

• mars 24, 2026
• Tomas Lindbom
• no comments

Inget parti är riktigt nöjt med valresultatet. Ett år före presidentval och val till nationalförsamlingen önskar sig partistrategerna ett bättre utfall. Vänstern som är svagare än högern rent röstmässigt har nu nått en högre grad av splittring. Framförallt råder öppen strid mellan Det Okuvade Frankrike och Socialistpartiet.

För bara några år sedan rådde ett annat läge. Under ledning av Jean-Luc Mélenchon skapades en gemensam linje i nationalförsamlingen av de fyra till vänster om Macrons centerpartier; Det okuvade Frankrike, Socialistpartiet, De Gröna och Kommunistpartiet. De kallade sig själva för en folkfront och lät förstå att denna politiska allians var en vinnande kraft i fransk politik och skulle erövra makten i landet. Många av vänsterns väljare har också varit med på noterna. Det finns en gammal dröm om en folkfront som tar oss tillbaka till Socialistpartiets Léon Blum på 1930-talet som ledde en folkfrontsregering i flera år tillsammans med kommunisterna.

Folkfronten på 2020-talet har inte den förmågan att samverka. Den består av fyra partier och den är inte lika sammansvetsad klassmässigt som under den stora industrialismens epok. Nu ska vänsterekologi, identitetsvänster, revolutionsidéer, multikulturalism och traditionell socialdemokrati samsas under samma tak. Det blir för splittrat. Det Okuvade Frankrike är mest komplicerat med sin aggressiva ton och vilja att också förändra samhället genom aktioner på gator och torg. Socialistpartiet däremot har en tradition av att vilja regera landet och skapa allianser snarare med en social mitten än med revolutionärer.

Efter kommunalvalen råder öppet ordkrig mellan Det okuvade Frankrike och Socialistpartiet. Både anklagar varandra för att inte ha samarbetat rätt eller för att samarbetet lett till förluster för det egna partiet och för vänstern. Socialisterna leds av vissa politiker som svänger från höga principer om avstånd till Mélenchons antisemitiska uttalanden till kortsiktig taktik som yttrat sig i att gå in i allians med samma parti i vissa kommuner.

Internt inom Socialistpartiet råder också gräl. Principer eller taktik. För en utomstående tycks detta parti ha närmat sig en splittring när högstämda tal om principer blandas med simpelt taktiserande. Partiet är samtidigt splittrat i en socialdemokratisk falang och en socialistisk. Den senare falangen har styrt sedan 2017 men det finns tendenser som visar på en omsvängning. Förre presidenten François Hollande manövrerar i kulisserna för att flytta partiet mot mitten och göra det möjligt för honom själv att kandidera till presidentposten för nationen i valet 2027.

De Gröna har också sedan 2017 tagits över av vänsterfalangen och försöker nu reparera det som kan repareras inom den kapsejsade folkfronten. Partiets ledare Marine Tondelier, som också vill bli landets president, ansluter sig i stora drag till Det Okuvade Frankrikes hållning och det gör för övrigt också det lilla Kommunistpartiet.

Det är för tidigt att helt räkna ut vänstern i nästa års presidentval. Det är svårt att se att en socialist eller grön politiker kan nå ända fram. De flesta räknar däremot med att Jean-Luc Mélenchon har en god möjlighet att nå andra valomgången i valet. Han är en stark strateg och obekymrad om kritik i etablerade miljöer om han kan vinna väljare. Han har stöd inom den radikala och revolutionärt sinnade väljarkåren. Den är lika frustrerad och konfrontativ i sin inställning till makteliten i Paris som många av Nationell Samlings väljare. Krav på systemskifte spelar roll för många fransmän. I dessa tider stiger tonläget. Frågan är bara hur högt det stiger.