Tomas Lindbom

Problemen hopas sig för Francois Hollande. Problemen är många och  finns överallt. Oppositionen finns både till höger och vänster och hörs redan klaga högt. Den franska presidenten räknade inte med någon behaglig resa under hösten och vintern 2012-13 men frågan är om han trodde att det skulle blåsa så här snålt redan en månad in på det nya arbetsåret.

I söndags demonstrerade tiotusentals uppretade människor i Paris mot regeringens och EU:s krispolitik. Det är den nya europeiska överenskommelsen om krav på lägre statsskuld och hårda restriktioner mot krisländerna i Sydeuropa som retar de flesta på vänsterkanten. Det är bara socialistpartiet som försvarar överenskommelsen inom EU och som manar till kraftiga besparingar i statsbudgeten. Partiet måste stödaj sin regering som tvingas ta ansvar för landet och nå överenskommelser i Europa, främst med Tyskland.

I täten för demonstrationen i söndags gick vänsterpartiets ledare Jean-Luc Mélanchon tillsammans med kommunistledaren Pierre Laurent och trotskisternas Olivier Besancenot. CGT, den fackförening som står närmast kommunisterna var förstås representerat liksom Attac och många andra vänsterorganisationer. Kritiken från vänster mot regeringen är hård och skoningslös. Den har svikit sina vallöften och har knappast ändrat ett kommatecken i de förslag till överenskommelse på Europanivå som Sarkozy skissade på före valet, menar dessa kritiker.

Vad värre är för Francois Hollande och regeringen:  De gröna konstrar också. De avvisar den europeiska budgetöverenskommelsen samtidigt som de kommer att stödja det nationella budgetförslag som regeringen snart lägger fram i den franska nationalförsamlingen. Något annat hade varit mycket anmärkningsvärt. I regeringen sitter två gröna ministrar, bland annat förre generalsekreteraren i partiet, Cécile Duflot. Men det är illa nog att de gröna avvisar Hollandes kompromiss med de europeiska kommissionärerna och med Angela Merkel.

Regeringen pressas vidare av flera tunga uppsägningar inom den franska industrion. Bilindustrin liksom stålindustrin lever under tuffa omständigheter och flera tunga franska företag har varslat om uppsägningar sedan valet i våras.

Regeringen har i alla fall vissa goda argument för att  kunna  lugna sin vänsteropposition. Den kan påvisa att skattereformen har en jämlikhetsprofil. Den skyddar de sämst avlönade samtidigt som den ger visst utrymme för nyanställningar inom den offentliga sektorn, främst inom utbildningssektorn där den har förslag om att anställa fler lärare. Högeroppositionen hade velat se mindre av skattehöjningar och mer av neddragningar i den offentliga sektorn. Socialistregeringen kan på den punkten visa sin vänsteropposition och de gröna att den arbetar mer i riktning mot ökad social rättvisa jämfört med högern.

Francois Hollande och regeringen pressas också av nya oroligheter i förorterna. Det råder spänningar mellan  romska grupper och andra invandrargrupper i Marseille. Människor har avrättats på flera ställen och det finns en fullt begriplig rädsla hos många invånare i utsatta bostadsområden i flera av de stora städernas förorter. Problemen är stora i Paris men också i Marseille och Grenoble för att nämna några städer.

Nästan varje dag inträffar en händelse  där regeringen måste förklara sig, lugna människor, utpeka ansvariga och hitta en lösning på problemet.Premiärminister Jean-Marc Ayrault försöker nu skapa ett visst lugn i landet och motverka hot om kommande stora strejker genom att inbjuda till överläggningar mellan arbetsmarknadens parter. Han hänvisar gärna till Tysklands och Sveriges socialdemokratiska partier när han vill visa på  vägar att minska spänningarna på arbetsmarknaden.

Frankrike har aldrig tidigare haft en premiärminister som så tydligt ansluter sig till en nordeuropeisk socialdemokratisk tradition. Men detta imponerar inte på alla fransmän. Långt ifrån. Samtal och förhandlingar uppfattas av många som tecken på svaghet. En poitisk ledare ska peka med hela handen och agera snabbt och effektivt. Premiärministern tar lite för god tid på sig, tycker många, inte minst människor på vänsterkanten som lever i en mer revolutionär tradition.

Molnen hopar sig på himlen för den socialdemokratiska regeringen och för President Hollande. Ändå förefaller den än så länge ha kontroll på läget. Regeringen har en säker majoritet i parlamentet. Den har än så länge uppvisat en relativt god intern sammanhållning mellan ministrarna. Både Hollande och Ayrault är goda teamledare som skickligt manövrerar både internt i regeringen och med olika aktörer externt inom landet och i Europa. Risken är att det yttre trycket på regeringen blir för stort och att den inte klarar av att fortsätta sin linje. Bara framtiden kan berätta om regeringen lyckas. Utmaningen är i alla händelser enorm.

Politik är att anpassa sig till rådande opinion. Den nya regeringens migrationspolitik är ett bra exempel på detta. Socialisten och inrikesministern Manuel Valls driver en linje som stämmer mycket bättre med Sarkozys regering än med sina kollegor, de socialistiska inrikesministrarna som styrde landet 1997-2002.

Manuel Valls kommer inom kort att presentera en guidebok för polisen vid hantering av invandringsärenden. Tidningen Le Monde kan redan avslöja att den i stora drag överensstämmer med företrädarens, Claude Guéants, politik.

Polisens kriterier för att kunna utfärda franskt medborgarskap bygger i första hand på krav på franska språkkunskaper. Dessa ska motsvara den nivå i läs- och skrivförståelse som franskfödda elever normalt har i början av tonåren. Den som vill bli fransk medborgare ska också ha goda kunskaper i fransk historia och fransk civilisation.

Ett annat viktigt kriterium är att den som beviljas medborgarskap säger sig dela det franska samhällets grundvärderingar. Det är naturligtvis inte helt lätt att kontrollera men det brukar handla om att bejaka demokratin, mänskliga fri- och rättigheter – enligt fransk definition – och en sekulariserad stat. Det senare innebär att staten och religionen ska vara strikt skilda åt.

Andra kriterier som gäller för bedömningen är hur många år den sökande bott i landet, om han eller hon har arbete och hur stabil familjesituationen är.

Valls hållning i migrationsfrågan skiljer sig till viss del från hans företrädare. Han vill höja antalet naturaliseringar till nivån för tre år sedan. Han menar att siffran sjunkit under de senaste åren. Han vill inte heller väcka liv i någon form av nationell identitetsdebatt som initierades av President Sarkozy. Istället talar Valls mer om värdet för Frankrike av en viss kvot invandrare varje år. Valls politik handlar dock mer om attityd och tonläge, mindre om konkreta förändringar i migrationspolitiken jämfört med högerregeringen som avgick i våras.

Socialistregeringen driver en pragmatisk politik som de själva kallar socialdemokratisk. Detta begrepp står av tradition för en mittenpolitik ur franskt perspektiv. Francois Hollande är i dag en mycket tydlig exponent för den inriktningen. Samtidigt har han byggt in vissa spänningar i sin regering. Hans justitieminister Christiane Taubira har fått stark kritik från högeroppositionen för att hon inte säger sig tro att långa fängelsestraff är en väg att gå för att få ner brottsligheten. Hon kan sägas representera den linje som socialisterna drev för tio år sedan. Hon vill satsa mer på förebyggande socialt arbete än på hårdare straffsatser. Manuel Valls är mer angelägen om att hålla en tuffare linje mot brottslingar och vill med säkerhet använda migrationspolitiken för att kunna avvisa personer med utländska pass eller illegala boende i landet om de inte är tillräckligt integrerade i samhället. Opinionen i Frankrike står i dag mer på hans sida än på justitieministerns.

Under helgen håller Nationella fronten sitt så kallade sommaruniversitet i den bretagnska badorten La Baule. Marine Le Pen missar inte tillfället att gjuta olja på vågorna i den känsliga affär som uppstått i Frankrike efter satirtidningen Charlie Hebdos publicering av nidbilder av profeten Muhammed – detta som en direkt följd av den antimuslimska film som redan skapat sådan vrede i muslimska kretsar..

Marine Le Pen är tydligare i sin rasistiska propaganda än på länge. Hon kräver nu i namn av att försvara den sekulära staten att slöjan som en del muslimska kvinnor bär ska förbjudas på allmän plats, det vill säga på gator och torg. Hon presenterar detta förslag först i en exklusiv intervju i Frankrikes mest ansedda dagstidning, Le Monde, och nu även i tf1, en av tevekanalerna. Hon säger att förbudet också skulle gälla den i dag självklara rätten för judiska män att bära kippa. Hon konstaterar att judar är ett mindre problem för det franska samhället än muslimerna men i rättvisans namn och till försvar för den sekulära staten bör de också acceptera att förbudet att öppet visa sig med religiösa symboler även får gälla för dem. Däremot nämner hon inget om de kristna också måste avstå från att bära sina symboler.

Den sekulära staten är en av de fundamentala principerna i det franska samhället och tillkom i ock med separationen av katolska kyrkan och staten 1905. Men självfallet var inte meningen med den reformen att tvinga troende människor att avstå från att bära religiösa symboler. Ingen av reformatorerna 1905 hade  drömt om att förbjuda någon att bära ett kristet kors eller en davidsstjärna på bröstet eller kräva av en nunna att inte längre  få bära sina religiösa kläder.

Under senare år har muslimerna utsatts för ökat tryck. En lag för några år sedan förbjöd bruket av heltäckande slöja. Lagen drevs igenom av den dåvarande högerregeringen med stöd av sin majoritet i parlamentet. Nu vill Marine Le Pen gå ett steg vidare. Hon har också kunnat använda sig av den polarisering som uppstått i debatten kring nidbilderna i Charlie Hebdo. Det finns en opinion i Frankrike som hävdar att det inte finns några gränser för yttrandefriheten trots att bilderna i sig är motbjudande. Inom denna opinion fiskar Le Pen i grumligt vatten. Bland dessa människor finns säkert de som i  yttrandefrihetens namn ser en möjlighet att attackera muslimerna som uppfattas som ett hot mot yttrandefriheten och demokratin. Eller som Marine Le Pen säger för att försvara sitt ställningstagande: ”Islamisterna blir bara fler och fler i Frankrike och den utvecklingen måste vi stävja. Var gränsen går för henne mellan islamist och vanlig muslimsk trosbekännare verkar oklar.

Hennes uttalande har väckt förbittring i Frankrike i de flesta politiska kretsar. Möjligen har hon drivit sitt hat mot muslimer ett steg för långt även för den del av folkopinionen som hon vill få stöd av. Det återstår att se hur hennes och partiets opinionssiffror ser ut när nästa mätning publiceras.

Francois Hollande har gjort ett viktigt utspel kring mijöfrågan. Alla är inte muntra. Inte ens  inom regeringen. Men miljöorganisationerna applåderar och miljöministern står i centrum.

Frankrikes miljöminister heter Delphine Batho. Hon är socialist trots att de gröna har en representant i regeringen, förra generalsekreteraren Cécile Duflot. Delphine Batho har ändå visat att hon är en miljöminister som vill flytta fram miljö- och klimatfrågorna flera steg och göra Frankrike till ett land i täten när det gäller dessa frågor. Vid ett stort seminarium häromdagen var de gröna frivilligorganisationerna inbjudna liksom facket och arbetsgivarna. Francois Hollande talade själv på mötet och gav verkligen sin miljöminister ett starkt stöd. Många har varit tveksamma till hans miljöintresse och visst har han drag av den klassiska industrisocialisten som sätter tillväxt före miljö – hur nu dessa begrepp står i motsatsställning till varandra – men han inser samtidigt att tiderna förändras och att en vänsterregering inte kan agera mot en ekologiskt hållbar utveckling av samhället.

Redan i valrörelsen lanserade dåvarande presidentkandidaten förslag om byggande och renovering av bostäder med miljöanpassning vad gäller uppvärmning i husen. Han föreslår nu också att Frankrike och Tyskland tar täten när det gäller att driva företagen i de båda länderna att ta större miljöhänsyn i sin verksamhet. En rad andra förslag som ska stimulera näringsliv och hushåll till ökad miljömedvetenhet finns också på agendan.

De fackliga organisationerna och arbetsgivarna uttryckte sitt gillande i princip men är lite oroliga för att miljöfrågorna ska hindra jobb och tillväxt. I ett hörn satt också produktions- och tillväxtministern Arnaud Montebourg och surade. Han kände att hans perspektiv inte uppmärksammades tillräckligt. Montebourg som märkligt nog anses stå till vänster i socialistpartiet och är mer EU-kritisk är en påtaglig kärnkraftskramare. I somras gick han ut och propagerade för kärnkraften som ett gott alternativ bland andra energislag. Hollande har varit försiktig och bara lovat att under sin första mandatperiod stänga ett av många kärnkraftverk i Frankrike, nämligen det i Fessenheim. Han har ändå pekat ut en färdriktning där kärnkraften på sikt ska spela en mindre roll i fransk energiförsörjning. Montebourg verkar vara av en annan uppfattning.

De gröna som stöder den socialistiska regeringen och representeras av en (1) minister ser förstås miljöseminariet som en framgång. För Hollande var det också viktigt att lugna ner de kritiska gröna rösterna som hörts i parlamentet och annorstädes i början av hösten. Detta seminarium var en tydlig markering av Hollande att regeringen vill satsa på de gröna frågorna. Och en signal om att detta samtidigt förutsätter att det gröna partiet fortsätter att vara lojalt mot regeringen i de viktiga frågorna om krisbekämpning inom ekonomins område.

Nu står det klart att den nye generalsekreteraren i det franska socialistpartiet heter Harlem Désir. Det har den nuvarande innehavaren på posten, Martine Aubry, bestämt tillsammans med Premiärminister Jean-Marc Ayrault. Och naturligtvis finns kungen själv, Francois Hollande, med som kungamakare. Ett toppstyrt val som ska konfirmeras vid kongressen i oktober.

Socialistpartiet visade en demokratisk kraft av sällsynt slag när det lyckades utse sin presidentkandidat i helt öppna primärval i slutet av förra året. Denna process är mer traditionellt apparatschik. Kanske var det nödvändigt för att skapa lugn i partitoppen men inte särkilt imponerande ur demokratisk synpunkt och många partiaktiva är upprörda.

Martine Aubry måste flyttas bort som generalsekreterare, menade den nya ledningen inom franska socialistpartiet. Hon måste därför kunna acceptera sin efterträdare och hon gör det. Harlem Désir har varit ställföreträdande generalsekreterare under hennes år i partihögkvarteret vid Rue Solférino. Han representerar också en mer kulturradikal linje, i god samstämmighet med henne. Désir har varit ordförande i SOS Racisme och fick i den rollen också Olof Palme-priset 1990. Han tänker bredare än ekonomi. Han är en man som hårt drivit frågor om de mänskliga rättigheterna. Samtidigt har han utvecklats till en slipad toppolitiker med de egenskaper som då krävs av hårdhet och taktisk slughet. Han kommer inte heller att hugga Hollande, Ayrault eller någon av de andra tunga socialistpolitikerna i regeringen i ryggen. Francois Hollande fick en lojal generalsekreterare och Aubry är beredd att dra sig tillbaka.

Martine Aubry har nu enbart kvar sina lokala uppdrag i Lille. I det avseendet påminner hennes situation om Ségolène Royals som sitter i en region vid Atlantkusten utan någon officiell koppling till rikspolitiken. Skillnaden är att Martine Aubry har en starkare position i toppen med fler allierade, dock ganska få i den nuvarande regeringen. Aubry är också tillräckligt stark för att kunna komma tillbaka. Alla tror att hon  har nya kort i rockärmen. Hon krävde ett superdepartement för att acceptera en plats i regeringen i våras. Hon fick inte det och avstod. Men saker och ting kan förändras. Martine Aubry kan mycket väl bli nästa premiärminister.

Francois Hollande regerar helst med politiker som står honom nära och han kan lita på. Nu har han en oerhört lojal premiärminister i Jean-Marc Ayrault och en förhållandevis pålitlig broder i Harlem Désir.  Dessutom kan han lita på sin finansminister, Pierre Moscovici, som aldrig skulle göra några radikala turer på egen hand. Det är snarare verkligheten som är hotet för den sittande presidenten. EU-krisen fortsätter, den inhemska ekonomin är skakig och nästan alla siffror kring tillväxt, arbete, konkurrenskraft pekar nedåt. Hollande har givit sig själv och regeringen två år för att visa resultat. Två år går fort. Det franska folket är alltid otåligt och har redan börjat svika honom enligt opinionsmätningarna. Högeroppositionen kan se framemot förligare vind i opinionsklimatet. Nationella fronten kan – om det ekonomiska läget förvärras än mer – skaffa sig ännu bättre utgångsläge för att utmana den moderata högern (UMP) om främsta oppositionsrollen  mot regeringen. Vintern kommer att bli hård.