Tomas Lindbom

Francois Hollande har nu varit president i Frankrike i ett halvår. Mycket har hänt som kommer att få konsekvenser för landets politiska partier och dess positionering i det politiska landskapet. Särskilt gäller det för vänstern.

Hollande höll presskonferens i Elyséepalatset i förrgår. Efter att under de första månaderna sökt nya former för kontakt med media återgick nu Hollande till en form som inte bara var en återgång till ett mer formellt förhållande mellan journalister och president. Enligt den framstående politologen Pascal Perrineau var det en återgång till de Gaulles tid på 60-talet. Presidenten talade inför en presskår som satt i biosittning och lyssnade. Längst fram vid sidan om Hollande och hans talarstol satt hela regeringen och markerade samförstånd med allt han sa.

Francois Hollande är nu angelägen om att visa styrka och handlingskraft. Han började sin mandatperiod med att kalla sig för en normal president. Nu vågar han inte längre vara normal. Han vill istället vara ledaren som pekar ut färdriktningen och leder landet, inger trygghet och lovar befolkningen en lösning på den svåra kris som människor ser och känner oro inför.

En fast hand är en viktig del av hans ledarskap som han vill att det uppfattas. Han säger också att han är en president ovanför partierna.Han är president för alla fransmän. Det var så General de Gaulle uppfattade sin roll som ledare för landet och så byggde han också den femte republikens konstitution.En president höjd över partignabbet men en regering som kunde vara höger eller vänster men helst även den höjd över så kallade partikulära särintressen.

Francois Hollande är fortfarande socialist och säger att han är en man med hjärtat till vänster. Hans politik går också ut på att markera mot sociala orättvisor och han har inte minst i Europafrågan tydligt markerat att lösningen på krisen i södra Europa inte bara går genom åtstramning utan även genom stimulans och ökad konsumtion. I någon mån vill han även föra den politiken i Frankrike som nu går in i en mycket svår krisperiod.

Detta är sant och det är också sant att han i vissa värdefrågor driver en vänsterlinje; äktenskap för homosexuella och en generösare pensionsreform för dem utan högskoleutbildning än Sarkozys majoritet i parlamentet röstade igenom under förra mandatperioden.

Intressantare är att Hollande redan under de första månaderna skaffat sig stöd hos en av centerledarna, Francois Bayrou. Däremot är konflikten med vänsterpartiet, som leds av Jean-Luc Mélanchon, och kommunistpartiet uppenbar. Han har också problem med de gröna som har två representanter i regeringen men som krånglar i flera viktiga frågor; om åtstramningen i Europa och energipolitiken bland andra frågor.

Den nye presidenten och hans regering säger sig föra en socialdemokratisk politik vilket översatt i franska termer betyder  en mittenorienterad politik. Hollande tryckte  i sin presskonferens på vikten av att stödja produktion och därmed föra en mer företagsvänlig politik än någon socialistregering någonsin fört i Frankrike. Han ställer nu upp för fler tuffa sparåtgärder inom den offentliga sektorn än han lovade i valrörelsen. Han har nu sagt ja till momshöjningar vilket han heller inte talade om i valrörelsen. Tvärtom angrep han Sarkozy  i valrörelsen för dennes momshöjning.

Hollande lever i dag med en betryggande majoritet i nationalförsamlingen. Han kan i någon mån överse med vänsterpartiernas missnöje och röstdemonstrationer. Men han borde märka att också delar av hans eget parti är missnöjda. Socialistpartiets vänsterflygel känner inte igen sig i hans ekonomiska politik. Högern trummar på som vanligt  med sin kritik av Hollande men gör det mest av taktiska skäl. De försöker surfa på vågen av ökat missnöje hos stora delar av befolkningen, inte minst bland människor med lägre inkomster. De kräver också mer av stöd till företagen och ännu hårdare nedskärningar i den offentliga sektorn. Erfarenheterna från Sarkozys år vid makten visar dock att högern är mer mittenorienterad i sin sakpolitik vid makten än i retoriken i opposition. Spegelvänt mot socialisterna som propagerar för en mer jämlik politik i opposition än de genomför i regeringsställning.

Den del av vänstern som nu dominerar regeringen driver förmodligen den enda politiska linje som är möjlig utifrån krisen i landet och det starka trycket från den internationella finansvärlden. Det visar samtidigt att 2010-talets politiska konflikter mer finns inom blocken än mellan dem. Den republikanska högern har sin konflikt med extrempartiet Nationella fronten om invandring och nationalism. Den pragmatiska vänstern har sin konflikt med de traditionella socialisterna. Inom vänstern i stort finns också konflikten mellan den tillväxtvänliga industrivänstern och den vänster som på sikt vill förändra samhället i grön riktning, kräver bibehållen 35-timmarsvecka och starkare vill utmana den konservativa opinionen i värdefrågor som samkönade äktenskap och rätt för icke-franska medborgare att rösta i kommunala val.

Francois Hollande lyckades väl i sin presskonferens. Journalisterna gjorde tummen upp. Han återupprättade en del av den auktoritet han hade på valdagen men som han tappat under de gångna månaderna. Han politik kan på sikt komplicera hans möjligheter att styra Frankrike från vänster. Allt beror på hur bra han lyckas lösa den ekonomiska krisen. Går det bättre för landet om fem år när det är dags för nya nationella val då lär Mélanchon och de gröna stötta honom för en ny femårsperiod. I dagsläget tycker stora delar av vänstern att Hollande och regeringen sviker alla de grupper som i dag far illa ekonomiskt.

Vid dagens regeringssammanträde presenterades lagen om rätten för alla att ingå äktenskap, det vill säga lagen om mariage pour tous som det heter i Frankrike. Om lagen går igenom i nationalförsamlingen och i senaten i januari kan alltså även homosexuella par gifta sig i landet.

Lagen kommer inte i detta skede att omfatta rätten till assisterad befruktning. Detta har skapat stor vrede hos de grupper som arbetar för de lesbiskas ställning i samhället. Regeringen har lovat att ta fram ett förslag även på denna punkt. Detta förslag kommer senare och som en del i en familjepolitisk proposition.

Högern kommer att bekämpa förslaget i parlamentet. Den riktar huvudkritiken mot förslaget om adoptionsrätt för gifta homosexuella par. En angreppspunkt är att det i födelseattesten kommer att stå att barnet har en förälder 1 och en förälder 2 istället för som i dag mamma och pappa. Högern hänvisar också till medicinsk och psykologisk expertis som hävdar att barn inte mår bra av att inte ha bilden av att komma från en mamma och en pappa.  Det är inte avsaknaden av en mamma och en pappa i hemmet som är problemet. I så fall skulle hela idén med rätten till skilsmässor ifrågasättas. Det är barnets insikt – som enligt denna expertis uppstår vid födseln – om att sakna en pappa i någon biologisk mening som är problemet.

Ett mer udda och väldigt pinsamt uttalande gjordes i radiokanalen France culture i dag. Den 84-årige senatsledamoten för center- och högeroppositionen UMP, Serge Dassault, som givit namnet till flygplansgruppen Dassault hävdade där att dekadensen i det gamla klassiska Grekland delvis kan förklaras med den enligt honom utbredda förekomsten av homosexuellt leverne. Han menade i intervjun att  lagen om äktenskap för alla på liknande sätt skulle utveckla dekadensen i det moderna Frankrike. Ännu ikväll har inte detta uttalande som gjordes i morse lett till några ursäkter eller andra  avståndstaganden från ledningen inom UMP.

Den katolska kyrkan fortsätter att ge eldunderstöd mot lagförslaget. Kardinaler och biskopar uppmanar kristna att skriva till de folkvalda och uppmana dem att rösta emot förslaget. De mer konservativa prästerna har också uppmanat de kristna att demonstrera på gatorna.

I januari behandlas alltså lagförslaget i parlamentet. Under mellantiden kommer med all sannolikhet det att förekomma fortsatt kraftfulla attacker mot detta förslag från högern och från kyrkan. Hänvisningar till vetenskapliga undersökningar kommer att blandas med rena homofobiska utspel. Francois Fillon som anses ha de största chanserna att utses till UMP:s partiledare vid kongressen senare i november  har till och med lovat att om lagen röstas igenom i januari kommer den att rivas upp vid ett senare maktskifte i landet.

I värsta fall kommer Frankrikes image i omvärlden att försämras. En motsvarande lag har röstats igenom i länder som Portugal och Spanien förutom i ett flertal nordeuropeiska länder. Detta har inte lett till några synbara försämringar  i familjens ställning i landet eller till ökad dekadens. Och det förekommer i motståndarlägret inga försök att studera erfarenheter från de länder som redan har infört lagen. Här söks istället efter argument i historiskt grundade föreställningar och i ett tillstånd av rädsla och begränsad förmåga till empati med människor som inte lever i traditionella familjekonstellationer.

Francois Hollande tvingas att steg för steg anpassa sin politik till näringslivets krav på minskade avgifter för att stärka konkurrenskraften. En lättnad för företagen kring 20 miljarder euro måste betalas. Det sker genom höjd moms – en åtgärd som bryter mot presidentens vallöfte för sex månader sedan.

Den som inte är helt blind på ena ögat konstaterar hur låsta de politiska partierna i dag är utifrån olika aktörer nationellt och internationellt. Inte minst handlar det om det globala kapitalet som tvingar varje vänsterregering i vilket västeuropeiskt land som helst att lämna sin värderingsmässiga övertygelse för en politik som är liberal och satsar mer på att stimulera på utbudssidan än på efterfrågan i landet.

Francois Hollande och hans regering försöker få ett litet manöverutrymme för att ge låginkomsttagarna en något ökad köpkraft och att lägga en tyngre börda på de välbeställda genom högre skatter för mellan- och höginkomsttagarna. Samtidigt pressas regeringen av i stort sett alla ekonomer i landet, av de inflytelserika grannländernas krav på sparande i offentliga sektorn och mindre pålagor för företagen för att inte förlora tron på Frankrikes finansiella trovärdighet. Och främst pressas regeringen av finanskapitalet som styr med räntan på lån som främsta vapen men också med olika kontrollorgan som sätter betyg på landets förmåga att hushålla med sina resurser. En finansvärld som snabbt blir sur och otrevlig om denna franska regering skulle visa tendenser att driva en mer efterfrågestyrd ekonomisk politik. Hollande och hans premiärminister Jean-Marc Ayrault får nu känna på omvärldens tryck.

Igår offentliggjorde företagsledaren Louis Gallois sin rapport om läget i landet. Hans medicin var inte oväntat  lägre kostnader för företagen och höjd moms för alla konsumenter. Regeringen har omedelbart reagerat och accepterat hans program till största delen. De har inget val. Regeringens skattereform ligger fast och den har en viss fördelningspolitisk profil. Men de nya åtgärderna med höjd moms innebär sannolikt en ytterligare belastning på hushållen och kan skapa – i varje fall på kort sikt – en ytterligare avmattning i konsumtionen, från en redan mycket låg nivå. Det är bara att hoppas att företagen nu kan producera mer till attraktivare och lägre priser och att det också leder till fler jobb och en ökad konsumtion.

Hollande och hans regering framstår just nu som otydlig i sin politik. De redan genomförda skattehöjningarna har inte av folk i gemen  uppfattats som rättvisa trots att avsikten varit att skona de lägre inkomsttagarna så mycket som möjligt. När nu momshöjningen läggs ovanpå lär det bli ramaskri i befolkningen.

Vänsteroppositionen och den fackliga organisationen CGT är redan på krigsstigen. Det lär bli ännu en vinter med stora demonstrationer på gatorna i Paris och annorstädes i landet. Hollande och särskilt premiärminister Ayraults popularitet rasar nedåt. Ayrault har nu rekordet av alla premiärministrar sedan 1958 i att snabbt förlora i opinionssiffrorna.

Francois Hollande måste stiga fram och ta ett tydligt ledaransvar denna vinter. Visa fransmännen att han har en tydlig politisk linje och att han klarar av att ge människor tron på att hans reformer räcker för att höja landet upp ur sin kanske svåraste kris efter kriget.

Frankrike mår bättre eller sämre genom åren. Det går i cykler. Frankrike plågades under Algerietkriget 1958-62, mådde bra under 60- och 70-talen för att sedan långsamt sjunka ner i sämre tider ekonomiskt och mentalt. Nu har landet sjunkit ner i en form av ekonomisk recession och i en allmänt social och kulturell frustration Det är mitt intryck när jag åker hem efter en veckas vistelse i landets huvudstad.

Krisen är påtaglig i Paris. Den syns på gatorna. Inte dramatiskt men tiggare och hemlösa ökar i antal. Fler i medelklassen sjunker ner mot existensminimum. Arbetslösheten fortsätter att stiga. Alla är övertygade om att 2013 blir sämre än 2012 som har varit sämre än 2011. När ska det vända?

Det är en gammal sanning att sociala och ekonomiska spänningar leder till misstro också mot främlingar och mot minoriteter. Medan medelklassen tappar i köpkraft finns det en minoritet av medborgarna som inte märker av krisen. De välklädda som rör sig på trottoarerna och i metron och njuter av god mat från läckra delikatessdiskar eller i gourmetrestauranger. De som har god utbildning och inkomster från välbetalda jobb. I Paris innerstad och i de rikare förstäderna dominerar den bilden men den störs av de hemlösa som ligger på trottoarerna med en pappmugg i handen. Längre ut från stadskärnan lever de som med knappa resurser ändå får vardagen att fungera och längst ner på skalan de  fattiga invandrarna men också de infödda fransmännen som tappat fotfästet i samhället och snabbt och handlöst fallit från familj och bostad, bokstavligen ner på gatan. Frankrike är ett land med en förhållandevis väl utvecklad välfärdsapparat men det verkar som om resurserna minskat så pass mycket att livet blir bistert också för delar av arbetarklassen och den lägre medelklassen. BNP ökar inte. Vissa kvartal råder tvärtom recession i landet. Det påverkar levnadsnivån både för de flesta som arbetar och dem som lever på bidrag.

Det är symptomatiskt att attityderna mot invandrare och mot andra minoriteter hårdnar i dessa tider. I dagens Le Monde presenteras nya siffror som rör franska folkets inställning till samkönade äktenskap. Regeringen kommer att presentera ett lagförslag i frågan på onsdag och där föreslå ”äktenskap för alla” och rätt också för samkönade par att adoptera. Under hela 2000-talet har fler och fler sagt sig vara positiva till reformen. År 2000 var 48 procent positiva. År 2011 hade siffran växt till 63 procent. Nu vänder det för första gången. Andelen positiva är nu 58 procent. Samma utveckling när det gäller synen på adoption för samkönade par. Den siffran är i dag nere i 50 procent.

Högeroppositionen och kyrkan driver en hård kampanj mot lagförslaget och det kan förstås påverka nedgången. Men det säger något om stämningen i landet. Inställningen till invandrare hårdnar samtidigt. De årliga tuffa utvisningarna av romer har ett folkligt stöd. Tron på förebyggande åtgärder för att minska brottsligheten minskar medan större förhoppningar knyts till repressiva åtgärder. Muslimerna är i skottgluggen för det mesta. Samhället bryts ner i olika samhällsskikt som misstror varandra i större utsträckning än tidigare. Det handlar allt mer om vi och dom.

En viktig mätare av stämningen inom de politiska partierna blir valet av ny partiordförande för högeroppositionen UMP. Vinner Jean-Francois Copé över sin konkurrent Francois Fillon kommer högern att ta ett steg i riktning mot främlingsfientlighet och mot Nationella fronten. Det har redan kommit signaler om en gemensam demonstration mot socialistregeringen där högerfalangen inom UMP och Marine Le Pen deltar i samma tåg. Den politiska kartan kan på sikt komma att ritas om. UMP kan i framtiden komma att betrakta Nationella fronten som ett stödparti. Hittills har UMP vägrat alla former av samverkan med detta högerextrema parti.

Frankrike går med säkerhet in i en ännu djupare ekonomisk kris under de närmaste åren. Det kommer att leda till ökade sociala spänningar som påverkar synen på invandringen. Men uppenbart kan den också beröra de homosexuella. Toleransen viker och fördomarna växer. Det är bara att konstatera att ökad ojämlikhet får fler obehagliga konsekvenser än de ekonomiska orättvisorna i sig. Det är en insikt som vänstern ofta besitter men som det är svårt att realisera i praktisk politik under nuvarande förhållanden i Europa.