Okategoriserat

En ny misstroendevotering mot regeringen fick ingen majoritet i dagens omröstning i nationalförsamlingen. Det okuvade Frankrike och Nationell Samling var de enda partierna som stod bakom förslaget att stoppa regeringens budgetförslag och hindra dess överlevnad. Socialistpartiet svängde sedan premiärminister Sébastien Lecornu dragit tillbaka pensionsreformen som röstades igenom för ett år sedan. Han aviserade också att paragraf 49:3 inte längre skulle användas för att driva igenom budgeten. Makten skulle ny flytta från president till parlament, lovade han.

Den politiska temperaturen i Frankrike är hög och den sjunker inte efter dagens omröstning. Följande kan sägas om konsekvenserna av den. Det är viktigt att poängtera att läget är så komplicerat och framtiden så oförutsägbar att det här blir mer av spekulationer än fakta.

För det första har president Emmanuel Macrons ställning ytterligare försvagats. Den enda stora reformen under hans andra mandatperiod, pensionsreformen, drar han tillbaka genom premiärministerns försorg. Han gör det för att hindra att läget för honom ska bli så kritiskt att han tvingas utlysa nyval, först till nationalförsamlingen, och eventuellt senare till presidentposten.Hans förtrogne, den nye premiärministern, har ombesörjt  flera justeringar av budgeten för att gå Socialistpartiet till mötes. Dessutom har Republikanerna valt att gå samma väg som socialisterna.

Budgeten för 2026 kommer nu att behandlas i parlamentets båda kamrar. Ingenting är säkert om utgången av de förhandlingar som nu kommer att ske mellan regering och ledamöterna i nationalförsamlingen och senaten. Det troliga är att dessa förhandlingar kommer att stranda. Det finns dock andra sätt för regeringen att i det läget trumfa igenom budgeten utan omröstning i parlamentet vilket i sin tur kan leda till nya misstroendeförklaringar.

Socialistpartiet kan anse sig förbigånget i de kommande budgetförhandlingarna och då trycka på den röda knappen i voteringen. Republikanerna som nu är hårt pressade av interna motsättningar och risken att en stor del av deras väljare går över till Nationell Samling kan tänkas göra detsamma som socialisterna. I så fall faller regeringen senare i höst.

Macrons partier försöker nu visa att de tar ansvar för landet genom att inte rösta för misstroende och agera för öppna förhandlingar om budgeten. Deras opinionsläge är ändå prekärt, främst i sina roller att fungera som stödpartier till den extremt impopulära presidenten. Dessa partiers ledare försöker på alla sätt att distansera sig från presidenten men är i väljarnas ögon ändå förknippade med honom.

Socialistpartiet har givits möjligheten att verka mer regeringsfähigt. Partiet har krävt betydande eftergifter i budgetfrågan av Macron och Lecornu och fått allt de begärt. Partiet har också separerat från Det okuvade Frankrike och distanserat sig från stämpeln att vara vänsterextremistiskt. Samtidigt är partiet fortfarande litet och är beroende av Det okuvade Frankrike i fördelningen av mandat i ett kommande val till nationalförsamlingen. Socialistpartiet är i realiteten ett litet parti i Frankrike.

Det är i dag omöjligt att förutse vad som kommer att hända. En ny regeringskris kan stå för dörren redan om några veckor. Flera partier kan implodera.

Ytterligare en aspekt som inte är oväsentlig. Regeringens val att skjuta upp genomförandet av 2024 års pensionsreform till efter presidentvalet 2027 innebär att saneringen av budgetunderskottet kommit av sig. För fransmännen förefaller det som om Macrons rädsla att tvingas utlysa nyval har drivit honom till att överge den budgetpolitik som han tidigare hållit fast vid. Och vad säger Bryssel och vad säger långivarna? Frankrikes president och regering ger efter dagens omröstning i nationalförsamlingen intryck av att ha tappat än mer av styrningen av landet.

Det händer att jag i denna blogg skriver om kaostillstånd i fransk politik och hur kaos ibland vänds till dialog och sansade resonemang mellan skilda åsiktsblock. I dag hände något när premiärministern Sébastien Lecornu höll sitt linjetal för sin andra regering på en vecka och fick Socialistpartiet och Republikanerna att avstå från att avge en misstroendeförklaring.

Hans linjetal i dag i nationalförsamlingen föregicks av justeringar i främst budgetpropositionen för 2026. Han förklarade i dag att den pensionsreform som drevs igenom av premiärminister Elisabeth Borne 2024 och som bär president Macrons signum, nu är fryst fram till presidentvalet 2027. Under eftermiddagen, efter Lecornus tal,  hade Socialistpartiets ledning ett internt möte som resulterade i att partiet nu avstår från att fälla regeringen i torsdagens misstroendeomröstning.

Republikanernas ledare i nationalförsamlingen förklarade också i eftermiddag att hans parti också svängt i samma fråga. Det innebär att regeringen sannolikt kommer att sitta kvar åtminstone under den närmaste tiden.

Den akuta politiska krisen som  mer eller mindre pågått i över ett år höll på att nu i höst kasta Frankrike in i ett ytterst prekärt läge. Motsättningarna mellan alla olika partier är fortfarande stora. Nya konflikter och därmed akuta kriser kan uppstå när som helst. Genom Lecornus skickliga manövrerande i det politiska landskapet tycks han i alla fall för en tid behålla makten och rädda president Macron från att behöva upplösa nationalförsamlingen och kanske även avgå i förtid som president. Det ska också sägas att en majoritet av det franska folket vill att åtminstone nationalförsamlingen upplöses och att nyval genomförs. Många vill också att president Macron avgår i förtid.

Det är samtidigt ett högt pris som landet betalar genom Lecornus skickliga politiska spel. Genom att skjuta fram pensionsreformen ett par år riskerar han att ytterligare öka budgetunderskottet. Han har också mycket tydligt förklarat att delar av den centrala makten i landet flyttas från statschefen till parlamentet. Han upprepade i dagens tal att det nu är hos de folkvalda i nationalförsamlingen och i senaten som de politiska besluten fattas. Det är slut med att lyfta delar av lagstiftningen till presidenten enligt paragrafen 49:3 i grundlagen.

Socialistpartiets talesperson i nationalförsamlingen, Boris Vallaud, gav alltså en signal om att hans parti nu avstod från att omedelbart fälla regeringen. Han visade samtidigt prov på misstro mot dess nya ambitioner att öppet lyssna och ta intryck av fler partier än regeringsblocket i kommande lagstiftningsarbete. Det finns säkert all anledning till misstro. Faran är dessutom överhängande att det snart uppstår nya låsningar. Partierna litar inte på varandra. De är ovana vid kompromisser. Även om det inte blir nyval till nationalförsamlingen under den närmaste tiden så väntar kommunalval i mars och ett ordinarie presidentval i maj 2027. Ett politiskt system som i hög grad bygger på personval triggar då igång de förtroendevalda som ofta gör val utifrån personliga fördelar, mindre utifrån partiernas och utan att alltid ha nationens bästa för ögonen.

Nu går fransk politik på tomgång. Sedan förra sommaren har landet haft fyra regeringsbyten men bara tre nya premiärministrar. Sebastien Lecornu utsågs igår kväll av president Macron till premiärminister för andra gången på en månad. Läget i Frankrike är om möjligt ännu mer prekärt än tidigare. Det franska folket skakar på sina huvuden. Omvärlden utomlands förstår inte vad som händer. Krisen är inte, som jag skrivit flera gånger, bara politisk. Den handlar om konstitutionens överlevnad. Dessutom är förtroendet för den politiska klassen mycket låg bland medborgarna. Den enda fromma förhoppningen är att Lecornu möjligen på måndag kan presentera en budgetproposition. Däremot är det ytterst tveksamt om den når fram till behandling i nationalförsamlingen och senaten. Risken är överhängande att Lecornu 2 faller inom någon vecka.

Människor frågar sig hur detta kaos uppstått. Svaret är att det är en kombination av en rad faktorer som delvis går decennier tillbaka i tiden och delvis kan förklaras av orsaker under president Macrons åtta år vid makten. Det är samtidigt inte bara misstag som Macron är ansvarig för. Ansvaret ligger hos alla partier.

De senaste dagarnas politiska kaos har tragikomiska drag. Igår samlade Macron ledarna för de partier som motsatte sig en upplösning av nationalförsamlingen. Macron själv vill inget annat än behålla status quo och se till att han kan sitta kvar som president hela mandatperioden, det vill säga fram till maj 2027. De partier som han samlade har anledning att undvika nyval av det enkla skälet att de skulle förlora i det valet. Det gäller främst det block av partier som ligger i mitten men också Republikanerna och Socialistpartiet. Nationell Samling räknar med stor valvinst och är därför positivt till nyval. Det okuvade Frankrike hoppas också på att stärka sin position och har också i sin politiska identitet att bekämpa makten till varje pris.

Oviljan att möta folket i val blev alltså den sammanbindande faktorn för mötet igår men det ledde inte oväntat till total motsättning mellan alla partier och presidenten.Det är nästan omöjligt att för en svensk läsekrets nu förklara hur stark fiendskap som råder mellan alla partier, inklusive motsättningen mellan ledaren för Macrons eget parti, Gabriel Attal, och presidenten och hans förtrogne, Sebastien Lecornu. Det råder alltså en oerhört stark konflikt från nästan alla politiker gentemot presidenten men också stora konflikter inom olika partier. Republikanernas två starka ledare kan knappt tala med varandra och det påverkar möjligheten för presidenten och Lecornu att få stöd av detta parti i byggandet av nästa regering. Samma gäller ett av Macrons stödpartier, Horizons, under ledning av förre premiärministern Édouard Philippe. Det är troligt att hans parti inte heller längre vill sitta i en Macronstyrd regering.

Det mesta runt Macron rasar ihop men han själv fortsätter att driva sin linje. Han vill ha sin förtrogne Lecornu som premiärminister och vill forma en regering av mittenpolitiker. Skeppet har redan gått på grund, vattnet rinner in i fartyget. Folk lämnar det i livbåtar. Uppe på däck står ändå Macron och Lecornu kvar och tror på en fortsatt seglats.

Två välkända journalister på tidningen Le Monde skrev för några år sedan en bok om president Macron som de beskrev som självsäker på gränsen till narcissistisk och med en vinglig politisk hållning. Nu i morse uppträdde de i en tv-kanal med reflektioner om honom som ytterligare skärpte kritiken på dessa punkter. ”När vi skrev boken lyssnade Macron fortfarande på rådgivare. I dag gör han inte det längre.”

Frankrikes president tror starkt på sig själv, menar dessa båda journalister och detta är inte sagt som en komplimang. Han lyssnar inte, har som en följd av detta blivit en ensam man i Elyséepalatset och omgiven mest av ja-sägare och opportunister. Den bild som Le Monde-journalisterna tecknar av Emmanuel Macron ifrågasätts inte heller av andra som sökt förstå manen som nu leder landet.

Macron är som en följd av detta helt obenägen att lämna sitt presidentskap i förtid. Det var ganska symptomatiskt att han bad premiärminister Lecornu som avsagt sig ämbetet i söndags kväll eller natt att under ytterligare 48 timmar undersöka möjligheten att bilda en hållbar regering. Ikväll går tiden ut. Lecornu ska infinna sig i presidentpalatset för att tala om hur väl han lyckats med ännu ett försök till regeringsbildning.

Fransk politik kan inte sällan karakteriseras av kaos som – när kaoset står på gränsen till någon form av samhällelig undergång – finner en fungerande utväg ur eländet. Det skulle inte förvåna om de förhandlingar som Lecornu har med framförallt vänstern kan leda dit. Inför utsikten att sakna regering och sakna budget och med de följdverkningar det får för landets ekonomi och image i utlandet kan nu tillräckligt många politiska ledare släppa på prestigen och sina politiska paroller. Lösningen kommer då sannolikt i form av en öppning i pensionsfrågan där regeringsbeslutet häromåret – taget med hjälp av paragrafen 39:3 som innebär att reformen tas utan omröstning i nationalförsamlingen – pausas eller skjuts upp. Steg för steg har nu ambitionen minskat när det gäller kampen mot budgetunderskottet men kanske kan en kompromiss mellan mitten och delar av vänstern tillfälligt rädda landet från en fortsatt, besvärande politisk kris.

Ingenting är klart. Även med en ny premiärminister ikväll och en ny regering inom en eller ett par veckor kvarstår problemen. Det som kan undvikas är att Frankrike står utan budget för nästa år. En ny regering skulle ju också kunna hantera andra frågor som är centrala just nu. Det som hotar är nya konflikter i nationalförsamlingen som kan innebära att regeringen faller snart igen i en ny misstroendeomröstning. Den femte republikens konstitution vacklar. Presidentens makt är svag. Nationalförsamlingen förmår inte arbeta på ett konstruktivt sätt. Känslan av kaos kan möjligen minska för en tid men snart lär läget bli ohanterligt igen.

Den politiska krisen i Frankrike fördjupas. I dag på förmiddagen meddelade premiärminister Sébastien Lecournu att han lämnat in sin avskedsansökan till president Macron. Den senare beviljade denna ansökan. Lecournu fick uppdraget den 9 september. Han presenterade sin regering igår kväll. Bara två timmar senare förklarade inrikesministern Bruno Retailleau att han tvekade att ta sitt uppdrag. Efter nattligt samtal med presidenten meddelade alltså Lecournu klockan 10.15 i dag att han ger upp sina försök att ens nå fram till att officiellt presentera sin regering – vilket skulle skett i eftermiddag – eller lägga fram en regeringsförklaring som var planerad att ske inför nationalförsamlingen i morgon tisdag.

Det som händer nu i Frankrike är inget annat än en politisk kris som närmar sig en konstitutionell kris. Det är uppenbart att den femte republiken inte med sina lagar förmår klara en situation där nationalförsamlingen är så splittrat, där oviljan hos partierna att kompromissa är utbredd och där presidenten inte heller vill frångå sina ambitioner att styra med en regering som delar hans åsikter men är hopplöst minoritär.

Alla väntar nu på fortsättningen. Vänsterpartiet Det okuvade Frankrike förbereder att på konstitutionell väg avsätta presidenten. Övriga vänstern och Nationell Samling vill tvinga fram ett nyval till nationalförsamlingen. Även delar av Macrons mittenblock börjar överväga nyval.

Macron vill helst sitta kvar och styra med en regering på mittengrund men det förefaller nu helt omöjligt. De närmaste dagarna får vi sannolikt veta vad han tänker göra. Alla räknar med att han håller ett tal till nationen, kanske redan ikväll. Han är minst sagt trängd mot väggen. Hans manöverutrymme har minskat steg för steg sedan han utlyste nyval till nationalförsamlingen förra sommaren men nu accelererar krisen. Jag återkommer med nya blogginlägg när situationen förändras.