Okategoriserat

Presidentparet Macron har tagit ledigt över allhelgonahelgen och åkt till Normandie. De brukar göra det för att få lite andrum i det hårda klimat som råder runt Elyséepalatset i Paris. I år har vilodagarna varit särskilt behövliga. Landet saknar en fungerande politisk ledning och det syns också i den senaste väljarmätningen där Emmanuel Macron får stöd av endast 11 procent av befolkningen. Det är rekord. Inte ens François Hollande nådde så långt ner i förtroende när det var som värst under hans mandatperiod.

Fransk politik är i ett stadium av upplösning. Många menar att presidenten som har den avgörande makten i nuvarande konstitution, det som kallas den femte republiken, men inte heller parlamentet har kontroll över läget. De två kamrarna, senaten och nationalförsamlingen, är i konflikt med varandra men måste hitta någon form av samspel kring bland annat budgeten som nu behandlas,  Det brukar lösa sig eftersom nationalförsamlingen enligt konstitutionen har det sista ordet. Det som är värre är att inte ens de tre blocken i nationalförsamlingen som tidigare höll ihop nu klarar av att samverka. Folkfronten med de fyra vänsterpartierna är i total upplösning. Socialistpartiets två ledande politiker drar inte jämnt vilket ytterligare spär på förvirringen. Mittenpartierna som varit Macrons absoluta stöd är i öppet krig med varandra och Macrons partiledare och gruppledare i nationalförsamlingen, Gabriel Attal, revolterar mot sin president. Högerblocket med Republikanerna och Nationell Samling har visserligen aldrig varit samstämmiga men de två ledarna för Republikanerna, partiledaren Bruno Retailleau och gruppledaren i nationalförsamlingen, Laurent Wauquiez hatar varandra. Med en suck brukar alla politiker utanför Nationell Samling konstatera att Marine Le Pen och Jordan Bardella vinner på dessa förgörande gräl och konflikter men ingen tycks kunna undvika att så sker.

Den nuvarande premiärministern Sébastien Lecornu, är den trogna av de trogna i relation till presidenten. Han gör allt som Macron vill. Nu menar den senare att regeringen måste ge upp pensionsreformen som efter stor möda drevs igenom för ett år sedan. På det sättet skulle Socialistpartiet bevekas. Problemet är att socialisterna, stärkta av framgången, nu går vidare med nya krav. Samtidigt morrar Republikanerna vars röster också behövs i den misstroendeomröstning som Nationell Samling och vänsterpartiet Det okuvade Frankrike garanterat kommer att tvinga fram inom kort. Enkelt uttryckt backar Lecornu från principer som hittills varit heliga för den franska mitten. Det gäller inte bara att skjuta upp pensionsreformen till efter presidentvalet 2027 utan att flytta fokus från besparingar i statsbudgeten till nya skatter. Det ger förstås inget gott intryck och försvagar därmed presidentens ställning ytterligare.

Politiska analytiker i Frankrike räknar nu på hur voteringarna kring budgeten och kring en misstroendeomröstning kommer att sluta. Den mycket respekterade politologen Jérôme Jaffré menade häromdagen i en tv-intervju att han var säker på att regeringen kommer att falla och att det då leder till nyval till nationalförsamlingen.

Det allvarliga är att Frankrike saknar en fungerande president för att styra landet inrikespolitiskt och att regeringen är oförmögen att driva igenom budget och andra viktiga reformer i parlamentet. Lecornu har alltså överlåtit åt detta splittrade parlament att genom sina utskott och på andra sätt hitta lösningar som leder till beslut. Även detta fungerar dåligt. Splittringen mellan partierna och inom partierna är för stor.

Över allt hänger som ett damoklessvärd det försvagade statsfinansiella läget. En politisk kris och även en konstitutionell kris kan lösas genom grundlagsändringar och förskjutningar i stödet till olika partier och block i parlamentet genom nyval. Det stora problemet är om tilltron till fransk ekonomi hotas, inte minst genom de internationella långivarna. Ett kanske ännu större problem är om det minskade folkliga förtroendet för den politiska ledningen leder till sociala kriser och upplopp. Krisen finns där redan men de rena upploppen har landet ännu, tack och lov, sluppit. Det finns en punkt när presidenten måste agera för att hindra sådana fördjupande kriser. Nyval till nationalförsamlingen är ett sådant steg. Nyval till presidentämbetet är ett annat.

En kort tid före skandalen på ett hotellrum i New York, våren 2011, när Dominique Strauss-Kahn ertappades i någon form av sexuellt umgänge med en hotellstäderska, sökte han garantier för att inte ha några konkurrenter i Socialistpartiet inför presidentvalet i maj 2012. Han fick dessa garantier utom av en presumtiv motkandidat, François Hollande. När skandalen blev känd hade Hollande ett försprång och blev också partiets kandidat och även nationens president under en mandatperiod.

François Hollande har varit partiet troget sedan 1970-talet. Han suktade efter ministerposter men fick inga. När Lionel Jospin bildade en socialistregering 1997 efter att högerpresidenten Jacques Chirac utlyst nyval fick han istället uppdraget att bli partiets generalsekreterare och sköta dess politiska affärer. Hollande blev besviken då men gavs genom sitt uppdrag stora möjligheter att på lång sikt bygga en stark position i partiet. Hollande satt på posten i elva år.

Ingen trodde riktigt på Hollande som presidentkandidat. Han fick stå i bakgrunden för andra men han bidade sin tid. En man som utvecklade en sällsynt taktisk förmåga. Där andra fastnade i ideologiska eller sakpolitiska eller personorienterade låsningar gled Hollande vidare. Han såg till att alltid befinna sig i mitten av partiet eller i den del som hade störst utsikter att fånga mer väljarstöd. Han gick från en Mitterrandtrogen socialist under sina yngre år till en mer pragmatisk socialdemokrat när tiderna så krävde det.

Tiderna 2012 i presidentvalet mot den sittande presidenten Nicolas Sarkozy krävde att Hollande talade med kluven tunga. Han entusiasmerade sina egna trupper som drömde om en reformistisk antikapitalism och blev lyckliga när han beskrev finansvärlden som hans största fiende. Men han visade också tecken på att vilja privatisera i den statliga apparaten, reformera i pensionsfrågan och luckra upp i arbetsrätten. Han var i många mittenväljares ögon inte en fundamentalistisk socialist utan snarare en klok vänsterpolitiker öppen för mer moderna liberala reformer.

När Hollande bildade regering tog han främst stöd av politiker på partiets högerflygel. Mest uppmärksammat var förstås valet av Emmanuel Macron som ekonomiminister 2014. Med denne kom även socialliberalismen in i kärnan av Hollandes regering. Den skapade samtidigt uppror inom Socialistpartiets vänsterflygel och en rad misslyckanden, bland annat i bekämpningen av arbetslösheten, gjorde Hollande till en förlorare. Han valde att inte söka ett andra mandat som president 2017-22.

François Hollande är inte uträknad inför presidentvalet 2027. Han är idag om möjligt ännu mer slipad som taktiker. Långsamt har han ökat sin makt inom sitt parti. Han går inte fort fram. Han väljer att finnas i bakgrunden men han finns med i spelet. Han sitter åter i nationalförsamlingen. Han har fler och fler omkring sig som kan vara beredda att stödja honom i det kommande presidentvalet. Hans motkandidater i dag i den reformistiska vänstern är Socialistpartiets nuvarande generalsekreterare Olivier Faure och Raphaël Glucksmann som jag beskrev i ett inlägg för någon vecka sedan. Ingen av dem har den erfarenhet och den slughet som Hollande. Faure uppfattas dessutom som alltför vänster för tillräckligt många väljare. Glucksmann är populär i vissa kretsar men är i för hög grad den moderna urbana medelklassens man. Hollande kan uppbåda så mycket mer stöd också i övriga Frankrike och i mindre akademiska kretsar än Glucksmann.

François Hollande kan mycket väl bli näste socialistkandidat men det betyder inte att han blir näste president. Mycket vatten har runnit i Frankrike sedan 2007. Konfliktytorna är delvis andra, språket ett annat. Näste president behöver sannolikt ha en annan profil på en rad områden än vad Hollande rimligtvis kan mejsla ut.

Denna vecka har utskotten behandlat regeringens budgetförslag. Nu börjar debatterna i nationalförsamlingen som tillsammans med senaten ska ta fram en färdig budget. Som alla förstår är detta inte gjort i en handvändning och framförallt inte utan problem. Regeringen riskerar att utsättas för ett nederlag i samband med budgetomröstningen och i likhet med regeringarna Barnier och Bayrou tvingas avgå.

Signalerna från partierna är inte goda. Premiärminister Sébastien Lecornu har valt att göra justeringar i beskattningen för att motverka de förluster som åsamkas staten genom att pensionsreformen läggs på is till och med presidentvalet 2027. Det möter motstånd från alla partier från vänster till höger. Rapporter i media i dag säger att endast Macrons parti Renaissance och dess ledare Gabriel Attal har sagt sig stödja budgetpropositionen.

Det politiska livet undergår ständigt konvulsioner. Sju ministrar från Republikanerna sitter i regeringen. Alla dessa sju har nu uteslutits ur partiet på grund av detta faktum. Det är ett beslut som fattats av ledningen för partiet med partiordförande Bruno Retailleau i spetsen. Han blev nyligen överspelad av partiets gruppledare i nationalförsamlingen, Laurent Wauquiez när denne fick sin grupp att inte rösta för misstroendevotum mot regeringen Lecornu. Det har sagts att Wauquiez endast agerade i avsikt att ge sin rival om makten i partiet ett sårande hugg. Nu svarar alltså Retailleau med att utesluta ministrarna som enligt honom går in i för tät samverkan med Macron.

Situationen inom Republikanerna är minst sagt sårig. Ingen vet hur detta parti klarar att hantera sin nuvarande kris internt. Kommer partiet att överleva? Det finns förstås andra partier till höger och vänster om Republikanerna som lockar över de folkvalda som kan känna att gräset är grönare någon annanstans. Sannolikt lutar de flesta mer åt höger än åt partierna i mitten. Frågan är hur ledamöterna i den republikanska gruppen tänker rösta i en eventuellt ny misstroendeomröstning inom några veckor. De stödde nyligen Lecornus regering men inget är självklart om hur de tänker göra nästa gång.

Det partipolitiska landskapet splittras alltmer under denna kris. Folkfronten är ett minne blott men även Socialistpartiet kan komma att sönderfalla i ett par olika delar. Vilken roll kommer François Hollande att spela när presidentvalskampanjen närmar sig? Han är uppenbart intresserad av att ställa upp för en andra period men kommer då att bland annat ställas mot Socialistpartiets nuvarande generalsekreterare Olivier Faure och mot Raphaël Glucksmann. Den senare leder partiet Place Publique men vill bli den samlade reformistiska vänsterns presidentkandidat.

Ju mer partisplittring i nationalförsamlingen desto svårare att styra ledamöternas val i omröstningar. Franska partier har ledare som visserligen har utrustats med  piskor och, sannerligen, piskorna viner. Ledamöterna är dock stryktåliga och beredda att rösta emot sina ledare i betydligt högre utsträckning än i Sverige.

Budgetbehandlingen blir alltså ett nytt drama under denna politiskt laddade höst. Ingen vet hur det kommer att sluta. Finansdepartementet har gaskat upp sig den senaste veckan för att rädda en del av saneringen av den franska ekonomin. Kommer regeringen att backa på nytt för att kunna driva igenom budgeten eller inte? Det visar sig snart.

Det är normalt nitton månader kvar till nästa presidentval. ”Normalt” eftersom president Macron möjligen i ett utsatt läge kan utlysa nyval i förtid. I alla händelser är tiden knapp. Franska valrörelser startar tidigt även om kandidaterna ofta skiftar under dem. I det förvirrade läge som fransk politik befinner sig i för närvarande blir valrörelserna både längre i tid och intensivare för att inte säga också mer förvirrade. En kandidat är Raphaël Glucksmann.

Vänstern har lidit svårt sedan Emmanuel Macron blev president 2017. Hans valseger innebar en klyvning av vänstern. Den mer moderata, socialdemokratiska delen av såväl politiker som väljare röstade i hög utsträckning på Macron. François Hollandes regeringsledamöter gick antingen till den nye presidenten eller försvann från politiken. Det har tagit vänstern åtta år att nödtorftigt resa sig igen. Först i samband med de senaste turerna kring premiärministerutnämningarna och misstroendeförklaringarna har den återgått till att få också en starkare moderat del. Socialistpartiet är inte längre enbart ett stödparti till Det okuvade Frankrike som fram till förra året var den dominerande rörelsen inom vänstern.

Redan 2018 skapade Raphaël Glucksmann ett nytt parti, Place Publique som i valet till EU-parlamentet 2019 byggde en allians med Socialistpartiet. Detta parti har också samarbetat med socialisterna i senaste EU-valet 2024. Place Publique är ett mer socialdemokratiskt parti som hoppas kunna skaffa väljarstöd hos socialistväljare och bland dem som gick från Hollandes parti till Macron 2017. Place Publique tycks inte växa i den omfattning som säkert Glucksmann önskat sig. Trots detta faktum verkar den moderata vänstern ha stärkt sin position i väljarkåren och i den utvecklingen har säkert Place Publique sin del.

Glucksmann har uppenbarligen förhoppningar om att bli den moderata vänsterns kandidat i nästa presidentval och de senaste opinionsmätningarna ger honom en förhållandevis stark ställning. I en mätning delar han andra platsen med Det okuvade Frankrikes ledare Jean-Luc Mélenchon och mittenpolitikern, förre premiärministern Édouard Philippe på cirka 15 procent långt efter Nationell Samlings Jordan Bardella på 30 procent.

Raphaël Glucksmann är son till André Glucksmann, känd som den filosof som tillsammans med Bernard-Henri Lévy skapade begreppet de nya filosoferna på 1970-talet och distanserade de intellektuella i Frankrike från renodlad marxism till en mer reformistisk och frihetlig vänster. Sonen Raphaël är också profilerat intellektuell. Han tillhör dess överklass i modern mening, dessutom gift med Léa Salamé som presenterar kvällsnyheterna på public service-kanalen France 2 och i sin tur är dotter till en minister i den nuvarande libyska regeringen.

Glucksmann är en försvarare av ett starkt EU. Han är engagerad i miljö- och klimatfrågan och i frågor som rör mänskliga rättigheter. Han söker placera sig och sitt parti i en modern progressiv vänsterkontext vilket utesluter närmare samarbete med Det okuvade Frankrike.

Glucksmann har inte tillgång till Socialistpartiets partiapparat. Han förblir uppenbarligen en fri fågel i det politiska sammanhanget. Dock har han kunnat etablera ett bra samarbete med socialisterna i EU-parlamentet och är deras förstanamn i den franska gruppen i Bryssel och Strasbourg. Han attraherar en mer urban och välutbildad del av den moderata vänsterns väljarkår.  Han har inte lika lätt att tränga in i den del av den socialistiska partiets väljargrupp som främst utgörs av anställda inom offentlig sektor.

Olivier Faure, partiledaren för Socialistpartiet, aspirerar i lika hög grad på posten som Frankrikes nästa president. Det gäller även François Hollande som inte givit upp kampen för att åter väljas till landets främsta politiska ämbete. Glucksmann kan för många förefalla som ett nytt och fräschare namn men fransk politik handlar i så hög grad om hur väl kandidater spelar sina roller taktiskt. Det närmaste året får utvisa vem av dessa tre, eller någon fjärde, som tar hem spelet om att bli den moderata vänsterns kandidat. Och det är verkligen inte samma sak som att någon av dem också väljs till president eller ens når en andra omgång i valet.

Avståndet mellan det etablerade samhället och vanliga fransmän har länge varit stort och allt tyder på att folks misstro mot den politiska makten ökat ytterligare på den senaste tiden. Det blir påtagligt för en utomstående iakttagare när väljarundersökningar ställs mot hur politiker och politiska experter och kommentatorer resonerar.

Franska folket ser inte nådigt på hur de senaste regeringarna skött sig. En intressant opinionsmätning kom igår. Den har låtit väljarna ta ställning till ett antal värdeord för att beskriva hur de ser på politikernas sätt att sköta sig för närvarande. Respondenterna fick välja upp till tre ord på en lista. Svaren är avslöjande:

Skam (53 procent) följt av ilska (49 procent), hopplöshet (39 procent), trötthet (35 procent), sorg (21 procent), rädsla (18 procent) och likgiltighet (9 procent). Långt ner, med en eller ett par procent, kom ord som förväntan eller glädje men de orden kan mycket väl tolkas som uttryck för sarkasm. Det råder uppenbarligen samstämmighet bland alla väljare, oavsett partitillhörighet, att läget är katastrofalt och att Frankrike befinner sig i en djup politisk kris.

Respondenterna har också i samma undersökning fått ta ställning till frågan om nationalförsamlingen bör upplösas och om även presidenter bör avgå. Det kan inom parentes sägas att hela den turbulens kring de senaste dagarnas turbulens kring regeringens budgetförslag och misstroendevotum har sin huvudsakliga grund i att president Macron söker hitta de lösningar som håller honom kvar i Elyséepalatset fram till ordinarie val 2027. Här är siffrorna inte lika tydliga. Drygt en tredjedel vill att nationalförsamlingen utan nyval söker driva igenom en budget men endast 12 procent av de svarande har valt alternativet att regeringen bör försöka sitta kvar till nästa val. Drygt var tredje väljare vill se ett omedelbart nyval till president och 12 procent önskar ett omedelbart nyval till nationalförsamlingen.

Nästan varannan väljare vill enligt undersökningen ha någon form av omedelbart nyval. Det är svårt att tolka svaren på frågorna på något annat sätt än att det franska folket tar mycket starkt avstånd från den politiska ledningen och de politiska partierna men att, ställd inför konkreta frågor om framtida politiska lösningar, delar sig mellan viljan att låta dem själva få rösta i nya val eller att regeringen trots allt måste få fortsätta regera.

Väljarnas starka negativa reaktioner på politikerna och dess agerande förklaras i hög grad av det taktiska spel som avslöjas hos alla partier. Jag nämnde hur president Macron främst drivs av att söka behålla makten till varje pris. Alla partier, även hans egen partiordöfrande, kritiserar hans agerande. Men andra partier och främst deras ledare agerar lika egoistiskt. Fulspelet är så uppenbart att ingen kan undgå att se det. Socialistpartiet har utnyttjat premiärministerns prekära situation av att vara en minoritet i nationalförsamlingen till att tvinga fram en reträtt i pensionsfrågan. Republikanerna har i sin taktiska förvirring kring relationen till regeringen – ska de fälla den eller inte – hamnat i ett läge där partiet nu är kluvet i två delar och partiordföranden och ledaren för den republikanska partigruppen i nationalförsamlingen inte längre talar med varandra. Nationell Samling och Det okuvade Frankrike har visserligen varit mer konsekventa i sina ställningstaganden men drivs förstås också av taktiska överväganden och vill blidka de väljargrupper som utgör deras stöd. Deras ekonomisk-politiska förslag saknar verklighetsanknytning.

Förmågan att kompromissa saknas. Den kultur som präglar den franska politiken bygger på personvalens stora betydelse. Det hindrar ofta partier från att ingå överenskommelser med varandra och med regeringarna därför att deras företrädare – och regeringens ministrar – tänker på sina positioner, inte minst i sina valkretsar inför kommande val.

Nu har S&P idag sänkt förtroendet för Frankrikes förmåga att lösa budgetkrisen. Regeringens kovändning i pensionsfrågan och några andra reformer i budgeten spär på underskottet och gör omvärlden än mer skeptisk. Ur kaos brukar ordning uppstå. Det är en sanning åtminstone i Frankrike och alla hoppas att det sker också denna gång. De som oroar sig – och de är många inte bara hos vanliga väljare – hoppas att ordningen återställs utan att krisen förvärras mycket mer än vad som är fallet nu. Det är redan illa nog.