Ett land utan ledning

• november 3, 2025
• Tomas Lindbom
• no comments

Presidentparet Macron har tagit ledigt över allhelgonahelgen och åkt till Normandie. De brukar göra det för att få lite andrum i det hårda klimat som råder runt Elyséepalatset i Paris. I år har vilodagarna varit särskilt behövliga. Landet saknar en fungerande politisk ledning och det syns också i den senaste väljarmätningen där Emmanuel Macron får stöd av endast 11 procent av befolkningen. Det är rekord. Inte ens François Hollande nådde så långt ner i förtroende när det var som värst under hans mandatperiod.

Fransk politik är i ett stadium av upplösning. Många menar att presidenten som har den avgörande makten i nuvarande konstitution, det som kallas den femte republiken, men inte heller parlamentet har kontroll över läget. De två kamrarna, senaten och nationalförsamlingen, är i konflikt med varandra men måste hitta någon form av samspel kring bland annat budgeten som nu behandlas,  Det brukar lösa sig eftersom nationalförsamlingen enligt konstitutionen har det sista ordet. Det som är värre är att inte ens de tre blocken i nationalförsamlingen som tidigare höll ihop nu klarar av att samverka. Folkfronten med de fyra vänsterpartierna är i total upplösning. Socialistpartiets två ledande politiker drar inte jämnt vilket ytterligare spär på förvirringen. Mittenpartierna som varit Macrons absoluta stöd är i öppet krig med varandra och Macrons partiledare och gruppledare i nationalförsamlingen, Gabriel Attal, revolterar mot sin president. Högerblocket med Republikanerna och Nationell Samling har visserligen aldrig varit samstämmiga men de två ledarna för Republikanerna, partiledaren Bruno Retailleau och gruppledaren i nationalförsamlingen, Laurent Wauquiez hatar varandra. Med en suck brukar alla politiker utanför Nationell Samling konstatera att Marine Le Pen och Jordan Bardella vinner på dessa förgörande gräl och konflikter men ingen tycks kunna undvika att så sker.

Den nuvarande premiärministern Sébastien Lecornu, är den trogna av de trogna i relation till presidenten. Han gör allt som Macron vill. Nu menar den senare att regeringen måste ge upp pensionsreformen som efter stor möda drevs igenom för ett år sedan. På det sättet skulle Socialistpartiet bevekas. Problemet är att socialisterna, stärkta av framgången, nu går vidare med nya krav. Samtidigt morrar Republikanerna vars röster också behövs i den misstroendeomröstning som Nationell Samling och vänsterpartiet Det okuvade Frankrike garanterat kommer att tvinga fram inom kort. Enkelt uttryckt backar Lecornu från principer som hittills varit heliga för den franska mitten. Det gäller inte bara att skjuta upp pensionsreformen till efter presidentvalet 2027 utan att flytta fokus från besparingar i statsbudgeten till nya skatter. Det ger förstås inget gott intryck och försvagar därmed presidentens ställning ytterligare.

Politiska analytiker i Frankrike räknar nu på hur voteringarna kring budgeten och kring en misstroendeomröstning kommer att sluta. Den mycket respekterade politologen Jérôme Jaffré menade häromdagen i en tv-intervju att han var säker på att regeringen kommer att falla och att det då leder till nyval till nationalförsamlingen.

Det allvarliga är att Frankrike saknar en fungerande president för att styra landet inrikespolitiskt och att regeringen är oförmögen att driva igenom budget och andra viktiga reformer i parlamentet. Lecornu har alltså överlåtit åt detta splittrade parlament att genom sina utskott och på andra sätt hitta lösningar som leder till beslut. Även detta fungerar dåligt. Splittringen mellan partierna och inom partierna är för stor.

Över allt hänger som ett damoklessvärd det försvagade statsfinansiella läget. En politisk kris och även en konstitutionell kris kan lösas genom grundlagsändringar och förskjutningar i stödet till olika partier och block i parlamentet genom nyval. Det stora problemet är om tilltron till fransk ekonomi hotas, inte minst genom de internationella långivarna. Ett kanske ännu större problem är om det minskade folkliga förtroendet för den politiska ledningen leder till sociala kriser och upplopp. Krisen finns där redan men de rena upploppen har landet ännu, tack och lov, sluppit. Det finns en punkt när presidenten måste agera för att hindra sådana fördjupande kriser. Nyval till nationalförsamlingen är ett sådant steg. Nyval till presidentämbetet är ett annat.