Politik

Catherine Ashton heter EU:s nya utrikesminister. Vem har hört talas om henne? Pierre Moscovici, tidigare minister för europafrågor i Lionel Jospins socialistiska regering 1997-2002 och en presidentvalskandidaterna för vänstern i franska valet 2012 säger vad han tycker. ”Hon är helt inkompetent”, konstaterar han och är inte heller särskilt nådig mot den belgiske ordföranden i EU. Han konstaterar också syrligt att Nicolas Sarkozy är förtjust över utnämningarna, uppenbarligen mest av omsorg om sin egen ställning i Europa även om EU:s utveckling och ställning bromsas av svaga ledare i organisationen.

Det franska socialistpartiet bryr sig om Europa och tar fajten för starka ledare. Den svenska socialdemokratin – anar man – är fortfarande kritisk till ett federalt Europa och bevakar ängsligt nationalstaternas bibehållna makt. Fredrik Reinfeldt får därmed ett tyst godkännande  av Mona Sahlin för hans högst tvivelaktiga bidrag i dessa utnämningsärenden.

Förre presidenten Jasques Chirac har kommit ut med sina memoarer. Veckotidningen Le Nouvel Observateur har parallellt tillåtit sig att berätta den historia om honom som författaren själv undvikit att gå in på. En del intressant stoff finns att förtälja.

Chirac började på 50-talet som socialist, fascinerad av den då unge Michel Rocard, senare premiärminister hos Mitterand. Chirac tyckte så småningom att socialisterna var för högervridna så han blev kommunist. I slutet av femtiotalet befann han sig i Algeriet och engagerade sig för ett fransk Algeriet och tvekade länge innan han anslöt sig till de Gaulles linje att göra Algeriet självständigt.

Alla dessa turer hindrade honom inte att bli de Gaulles  premiärminister Georges Pompidous nära förbundne redan 1962. Enligt tidningen kunde också Chirac inta två positioner, en i Paris där han var mer konservativ och en i sin valkrets där det fordrades en mer vänsterorienterad hållning.

Chirac började som antieuropé för att sedan svänga. Han stödde först den liberale presidenten Valéry  Giscard d´Estaing och blev hans premiärminister 1974 vid 41 års ålder. Två år senare bröt de med varandra. Chirac och Giscard har sedan dess varit dödsfiender.

Under 80-talet hade Chirac några år som överygad (?) nyliberal och påverkad av Edouard Balladur som sedan blev fiende eftersom de båda konkurrerade om presidentposten 1995. I det läget kom Chirac också att börja bekämpa Sarkozy som stödde Balladur i presidentvalskampanjen det året. Om Sarkozy säger Chirac: ”Sarkozy måste man trampa på. Dels för att det är det enda tilltalssättet som han förstår och dels för att det leder till framgång.”

Inför presidentvalet 1995 anslöt sig nu Chirac till den mer socialt inriktade grenen av borgerligheten. Under sina sista år hann han också med att bli miljövan och till dels stödja antiglobala strömningar genom att förorda Tobinskatt.

Jacques Chirac är och har alltid varit en fullblodspolitiker. Vad kan man lära av en sådan livsberättelse som varit så framgångsrik ur ett maktperspektiv?

Nu är den politiska hösten inne i sitt intensiva skede i Frankrike. Det handlar mest om skandaler. Nu senast handlar det om två män i den franska politikens centrum under 80- och 90-talen, Jacques Chirac och Charles Pasqua.

Jacques Chirac har haft många hyss för sig under åren men skyddades under tolv år av sin immunitet som president. Nu kommer han enligt uppgifter att ställas inför rätta för förskingring av staden Paris pengar, en gammal anklagelse. Han är misstänkt för att ha försett släktingar med pengar från det offentliga och det är bara en av de anklagelser som riktas mot honom. Förre presidenten kommer på sikt att få svårt att värja sig mot lagens långa arm och det är inte uteslutet att en fängelsedom kommer så småningom.

Charles Pasqua var bland annat inrikesminister under Chiracs senare år som president. Pasqua är en riktig filur. I dag 82 år men fortfarande vital och med fräckheten och glimten i ögat som i fornstora dagar. Så sent som igår kväll var han i en talk show i TV och la ut texten om sin roll i den så kallade Anglogateskandalen och domen han fick häromdagen på ett års fängelse. Pasqua är alltså dömd för att ha deltagit i denna skandal med otillåten vapenhandel med Angola där han bland annat drog egen ekonomisk fördel av affären. Att höra Pasqua i TV är som att höra en maffiaboss. Han erkänner ingenting men visar samtidigt att han vet att han är skyldig. Han verkar inte känna minsta ånger.

Allt detta är också typiskt för det franska politiska livet. En politiker, dömd för brott, tas emot i en talk show en sen fredagskväll som en stjärna. Hans brott synas men med vänligt överseende och snart talar Pasqua charmigt och initierat om fransk historia med en ung historiker som samtidigt sitter i TV-soffan.

Om några veckor faller domen mot förre premiärministern Dominique de Villepin i Clearstreamrättegången. Presidentens son Jean Sarkozy är för tillfället utlyft från sin placering som ordförande i en mäktig organisation för infrastrukturfrågor i La Defense. Pappa presidenten insåg att det utmanade opinionen att låta sin 23-årige son få en roll som kan motsvaras av att vara vd för ett stort företag. Och kulturministern Frédéric Mitterand har uppenbarligen ridit ut stormen kring upprördheten om sitt umgänge med prostituerade unga pojkar i Thailand och försvaret av Roman Polansky och hans affär med en minderårig flicka i USA 1977.

Mer är att vänta. TV och tidningar frossar just nu i skandaler och ingen har längre koll på vad regeringen gör inom området sakpolitik. Fransk politik är ibland som den värsta TV-serie. Det är nästan alltid historier med ett lyckligt slut. För de anklagade. Därför kan de Villepin mycket väl slinka ur greppet i Clearstreamrättegången och Chirac hitta ett kryphål som räddar honom från att sys in i finkan. Politiker i Frankrike kan dras in i många skandaler utan att förlora sin maktställning.

Nu har åklagaren i Clearstreamrättegången presenterat sina åtalspunkter mot förre premiärministern Dominique de Villepin. Han yrkar på 18 månaders villkorligt fängelse och ett bötesbelopp för tystnad och underhållande av fakta kring de falska listorna på kunder hos Clearstream där Nicolas Sarkozy var ett av namnen.

Dominique de Villepin konstaterade direkt efter rättsförhandlingarna inför den samlade pressen att ”Nicolas Sarkozy har hållit sitt löfte att hänga mig i en slaktares köttkrok”.

”Hon är inte en politiker. Hon är en stjärna” Det är omdömet som de gamla elefanterna i Parti Socialiste fäller om Ségolène Royal i den två timmar långa dokumentär som precis visats i TV-kanalen France 2. Hon är kvinnan som bryter mot normen i det franska politiska livet och som nu bygger en kampanj för presidentvalet 2012 med människor som inte känner sig hemma i partiet.

Dokumentären ger en bild av Ségolène Royal som målmedveten och stark utöver det vanliga. Hon tar sig fram genom att utmana sin man sedan 25 år, Francois Hollande, om rollen som socialisternas presidentkandidat ett år före senaste valet. Hon genomför en valkampanj under motstånd från nästan alla de ledande socialisterna. Hon utmanar dem alla redan samma kväll som valförlusten tillkännages. Då talar hon som om det redan vore klart att hon är den person som ska fortsätta att leda partiet mot ”nya segrar” trots att hon precis förlorat. Hon tvingar Fabius, Strauss-Kahn och de andra socialistledarna att i TV-studios tala om hennes skilsmässa från Hollande istället för att kritisera hennes valkampanj som de helst velat göra. Den skilsmässan blir nämligen  offentlig samma kväll.

Ségolène Royal drar sig visserligen tillbaka i ett och ett halvt år efter Sarkozys makttillträde men kommer tillbaka och gör en scenisk come back, ett magnifikt politiskt gig inför storpublik där hon i en turkos tunika talar som ett mellanting mellan en ståuppare och en amerikansk frikyrkopastor. Hon utmanar därefter Martine Aubry om generalsekreterarposten i partiet hösten 2008 men förlorar, mycket knappt och förmodligen på grund av valfusk. Men nu är hon en fri kandidat, socialist men utan något som helst stöd i partitoppen. En libero på den politiska vänsterkanten med en ansenlig andel vänsterväljare på sin sida och fortfarande ett hot mot alla andra som förbereder en kandidatur mot Sarkozy 2012.

Ségolène Royal har sedan hon ställde upp som presidentkandidat för snart fyra år sedan varit en psykologisk gåta för de flesta och en politisk gåta för sina kamrater i partiets ledning. Hon är i en mening som de flesa andra genom att vara överklass och auktoritär. Hon förefaller  mer okunnig eller ointresserad än de andra i de frågor som traditionellt betyder något i fransk politik, det vill säga ekonomi. Hon kallar sig feminist vilket är en chock för de flesta ledande socialister. Och för högern också, förstås. Hon är karismatisk i meningen att vara folktalare när andra är intellektuella retoriker. Hon är så känsloengagerad  i sitt sätt att tala när hon samtidigt verkar kall och saknar kontakt med sina inre känslor. Hon är svår att förstå sig på. Det är lätt att reta sig på henne och det gör många. Men hon får också många människor med sig, inte proportionellt fler kvinnor  än män som man kunde tro. Men många är hängivna Ségoléne Royal.

Inget tyder i dag på att Royal blir vänsterns presidentkandidat 2012 men ingen trodde hon skulle bli det 2007 heller. Osvuret är alltså bäst. Hennes drivkraft att bli det är uppenbarligen enorm och hon använder media och sin karisma på möten på ett så strategiskt sätt att det mycket väl kan få saker och ting att hända.