Lindbom på franska

Miljörörelsen och framför allt den gröna politiska rörelsen har haft svårt att hävda sig i fransk politik. Det är helt uppenbart detta år när EELV (Europe Ecologie les Verts) verkar gå mot sin upplösning.

Frankrike är ett land som envetet håller fast vid den industriella traditionen. Ett land som har svårt att exportera sina varor, som hotas av utländsk konkurrens men ändå inte vill släppa taget om sina varuproducerande företag. Visst händer det mycket inom kunskapsbranscherna i  Frankrike och regeringen satsar nu på moderna start up-företag men det är svårt att riktigt få en allmän folklig uppslutning bakom begrepp som ekologisk hållbarhet och klimatvänlig politik.

Det kan förstås sägas att det inte behöver vara negativt när ett land saknar en stark grön politisk rörelse. De gröna frågorna kan ju finnas med i de andra partiernas agenda. Men det är inte riktigt sant i det här fallet. Nicolas Sarkozy startade sin mandatperiod som president med ett engagerat program för miljön men tappade stinget efter några år. Francois Hollande talar också väl om miljön men är i grunden en industrisocialist. Ingen tror heller att Nationella fronten lägger särskilt mycket energi på att ta fram bra miljöförslag.

Det gröna partiet borde kunna fånga upp den opinion som ju ändå finns bland fransmän, en opinion som engagerar sig för en bättre miljö. Istället har det gröna partiet hamnat i en vänsterposition som ställer den sida vid sida med Parti de Gauche, det vill säga Frankrikes motsvarighet till Vänsterpartiet. De gröna har nu förklarat att samarbetet med Vänsterpartiet och andra rörelser på den yttersta vänsterkanten är mer angeläget än att samarbeta med regeringen. Säkert sker det till stor del av taktiska skäl – de gröna vill inte beblanda sig med ett socialistparti (PS) som gått kräftgång i väljaropinionen de senaste åren – men det speglar också de grönas uppfattningar i många frågor.

De gröna lyckades i Europavalet 2009. Då blev partiet ungefär lika stor som PS med 16 procent av avgivna röster. Sedan dess har partiet sällan kommit över ett par procent i valen. Eva Joly gjorde en katastrofalt dålig insats som kandidat till presidentvalet 2012. I takt med att siffrorna i val och opinionsmätningar sjunker och ligger kvar på en låg nivå börjar motsättningarna mellan olika schatteringar inom partiet att öka. De senaste dagarna har två tunga personer förklarat att de tänker lämna partiet. En av dem, Jean-Vincent Placé, är ledare för partiet i senaten och den som tillsammans med Cécile Duflot dominerat partiet de senare åren. De var ett radarpar tills Duflot bestämde sig för att lämna regeringen när Manuel Valls blev premiärminister i mars 2014. Placé företräder idag en linje som skulle göra ett grönt parti till ett samarbetsparti till PS.

Det är uppenbart att Placé med stöd av några andra ledande gröna politiker vill starta ett nytt parti och det är inte osannolikt att nuvarande Europe Ecologie les Verts går i graven. Vad som händer med de gröna politiker som nu försöker i olika konstellationer samarbeta med varandra och med vänstergrupper utanför PS återstår att se. Placés linje har förmodligen bättre chanser att lyckas. De senaste årens ökenvandring vänsterut verkar inte ha tillfört partiet många röster och inte heller gjort att miljöfrågorna kommit på agendan.

Ett stort klimatmöte väntar i Paris i december. Som det nu är spelar de gröna ingen roll i det förberedelsearbetet. Miljöminister i regeringen är den förre presidentkandidaten (2007), Ségolène Royal som också är före detta sambo med nuvarande presidenten. Francois och Ségolène verkar ha hittat varandra igen på jobbet. De första åren efter skilsmässan var spända men nu fungerar samarbetet. Det kan bli en intressant föreställning att se dem båda representera Frankrike under klimatmötet. De gröna lär få svårare att visa sig på arenan de dagarna. Om nu inte Placé hinner organisera ett nytt slagkraftigt parti innan delegaterna anländer till den franska huvudstaden om drygt tre månader.

I helgen besökte Greklands förre finansminister Yanis Varoufakis Frankrike för möten med två ledare för den vänster som opponerar mot den socialistiska regeringens ekonomiska politik. Varoufakis träffade ledaren för Front de gauche (=Vänsterpartiet) och ekonomiministern i Manuel Valls första regering, Arnaud Montebourg. Varoufakis har blivit en attraktiv man för denna vänster och frågan som ställs i Frankrike är nu om det skapas en radikal vänster som på allvar vill utmana Francois Hollande inför 2017 års presidentval. Svaret är troligen nej.

Enkelt uttryckt är den franska vänster om vänstern starkt avståndstagande från den tyska ekonomiska linjen inom EU. Den högst rimliga kritiken som kan riktas mot främst Wolfgang Schäubles hårda linje gentemot Grekland har här utvecklats till en närmast hatisk inställning till Tyskland, till Bryssel, till IMF och den europeiska centralbanken. Jean-Luc Mélanchon skrev i vintras en bok som närmast kan betraktas som en hatbok mot Tyskland. Däremot inte ett ord om det ansvar som också åvilar den nuvarande grekiska regeringen. Både Mélanchon och Montebourg ägnar all tid åt kritik av tysk politik men förklarar inte hur den grekiska regeringen ska göra för att ta itu med de gigantiska problem som finns i den egna statliga administrationen, kring skatteuppbörd och många andra svåra frågor. De hyllar den nuvarande grekiska regeringens politik och försöker visa – utan att lyckas – att den borde vara ett föredöme också för den franska regeringen.

Det finns dock ett utrymme i vänsterns väljarkår för en ganska oansvarig fraspolitik mot kapitalet och mot de krafter som utpekas som fiender till de svagare grupperna i ett samhälle. Mélenchon valde för några år sedan att lämna Socialistpartiet  (PS) och skapade sitt Front de Gauche. Han har försökt samarbeta med det numera mycket svaga kommunistpartiet (PCF) men kom i konflikt med dess ledare. Nu försöker han skapa en ny plattform med stöd av bland andra Varoufakis. Arnaud Montebourg är fortfarande medlem i PS men har sedan han sparkades ur regeringen förra sommaren gått kräftgång i popularitet. Han arbetar som konsult och har svårt att behålla sina sympatisörer. Han var den tredje starkaste kandidaten i PS primärval 2011 inför presidentvalet. Bara Francois Hollande och Martine Aubry fick högre siffror i detta primärval. I dag verkar hans ställning i partiet  ytterst bräcklig. Han ses förstås av socialisterna i regeringen som en opålitlig person men har lyckas inte heller fånga upp det missnöje med Hollande  som trots allt finns bland många partimedlemmar runt om i landet.

Det finns en starkare grupp av vänsterorienterade kritiker av den franska regeringens politik och det är de så kallade frondörerna. De är mer organiserade, har ett bredare perspektiv på politiken och även konkreta förslag till åtgärder, inte minst inom inrikespolitiken. De är heller inte lockade av att samarbeta med Montebourg.

Mélenchons och Montebourgs möten med Varoufakis i helgen drog till sig mycket mediauppmärksamhet. Dessvärre för dessa både franska socialistiska politiker visade mötena att deras position numera är svag och att det blir svårt för dem i alla fall att bygga plattformar för reellt politiskt inflytande när vi närmar oss kommande val.

Jean-Marie Le Pen fortsätter att servera åsikter som å det grövsta provocerar de flesta människors syn på humanitet. Ett av hans ständiga mål för sina attacker är det judiska folket. Han följer här en lång tradition som vi kan söka tillbaka till Dreyfusaffären  kring förra sekelskiftet och inställningen till nazismens utrotning av judar under andra världskriget. Hans dotter Marine, stödd av sin närmaste medarbetare Florian Philippot, ville i våras markera att FN inte längre är ett antisemitiskt parti och beslöt att utesluta sin pappa från partiet och därmed upphäva beslutet från 2011 års kongress att ge honom posten som hedersordförande på livstid.

Kanske förstod inte dottern vad hon gav sig in på när hon tog detta drastiska steg. Kanske förstod hon vilka risker hon tog men blev övertalad av Philippot. Nu kan Marine Le Pen  överskåda konsekvenserna av beslutet. Jean-Marie Le Pen är som ett sårat rovdjur. Han strider för sitt liv och sin heder och är beredd på vilka uppoffringar som helst för egen del och är också beredd att skada partiet för att fullt ut hämnas på sin dotter. Han är 87 år men vid full vigör. Rasande, elak och verbal som aldrig förr.

Han har gått till civil domstol som underkänt det första beslutet av FN:s styrelse att utesluta honom. Han har nu blivit utesluten ur partiet vid tre sammanträden med FN:s styrelse men är beredd att åter gå till domstol för att  få uteslutningen upphävd. Samtidigt deklarerar han i media att han tänker göra allt för att omintetgöra partiets möjligheter att göra ett bra regionalval i december och hindra sin dotter från att göra ett framgångsrikt presidentval 2017. Självfallet talar de inte med varandra utom genom ombud men så är det också med hans relation till en till av hans  tre döttrar.

Skulle denna blodiga kamp mellan far och dotter Le Pen knäcka partiet och skulle det då kunna leda till att Frankrike slipper utsättas för risken att få en nationell president som tillhör den extrema högern? Knappast. Undersökningar visar att FN:s väljare, åtminstone än så länge, inte på något negativt sätt tagit intryck av striden. Andelen som tänker sig att rösta med FN är lika hög som tidigare. Inget franskt parti kan liknas vid mysiga tebjudningar. Den strid som nu pågår mellan Jean-Marie och dotter Marine förekommer i samma utsträckning hos Republikanerna (fd UMP) och hos Socialisterna.

Det råder ingen tvekan om att Jean-Marie förr eller senare kommer att dra det kortaste strået. Han har inte längre makten över partiapparaten. Den överväldigande majoriteten av de partiaktiva stöder dottern. Partiet är också helt toppstyrt. Precis som fadern bestämde allt före 2011 är det nu dottern som bestämmer allt.

Det finns ändå en viss anledning till oro för den nya ledningen kring Marine Le Pen med anledning av Jean-Maries uppträdande och juridiska processer. Fokus på valrörelsen kan minska. De aktiva som liksom Jean-Marie uteslutits ur partiet det senaste året av samma eller liknande skäl kan störa propagandan genom att tala illa om partiet i medierna. Det har redan förekommit och det visar sig att en del av dessa personer har varit inflytelserika i regionala politiska sammanhang och långt ifrån alla är pensionerade stofiler av Jean-Marie Le Pens typ.

I dag är det Frankrikes nationaldag, den 14 juli. En dag då fransmännen känner samhörighet – eller förväntas känna samhörighet – med sin nation. Den firas på ett självklart sätt utan ursäkter om att det skulle vara ett uttryck för överdriven nationalism. Det är en dag när Frankrike också vill känna sig som en stormakt i världen. Militärparaden på Champs Elysées är ett exempel på det. Den 14 juli upphävs alla spänningar och konflikter inom landet för en dag. Presidenten är president för alla fransmän oavsett politisk uppfattning. Republikens värderingar ska självfallet delas av alla. Alla är stolta – eller förväntas vara stolta – den 14 juli. I morgon är allt som vanligt igen. I morgon börjar de heta samtalen, de skarpa ordväxlingarna, konflikterna…

Nej, så är det egentligen inte. I morgon börjar  semesterperioden. En stor del av den arbetsföra befolkningen börjar ta ut sin semester den 15 juli. Övriga väntar till den 1 augusti. Det inträder ett visst lugn i landet dagen efter nationaldagen. Nu beger sig de som har råd till sina semesterplatser, helst vid Medelhavet eller Atlantkusten. En del åker också utomlands. Värmen tröttar också. Fransmännen blir lite lojare, lite beskedligare under de sista juliveckorna och i augusti. Paris är faktiskt en ganska stillsam stad och tas över av turisterna. Bilarna blir färre. Det är riktigt angenämt att promenera i stan.

Jag gör som fransmännen. Tar en paus i mitt bloggande precis som jag brukar den här perioden på året. Jag återkommer om en dryg månad när hösten närmar sig och det politiska arbetet börjar igen. Med nya politiska utspel, debatter och skandaler. Ett år som blir viktigt politiskt sett. Frankrikes roll i EU har stärkts under de sista veckorna av Greklandskrisen. Det blir intressant att följa Hollande i hans arbete i höst för att ytterligare stärka Frankrikes roll inom EU. I slutet av året genomförs val till de tretton regionerna. Det sista valet före presidentvalet 2017. Mycket uppmärksamhet kommer också att riktas mot de ekonomiska frågorna. Hur går det med tillväxten och arbetslösheten. Även frågor om terrorism, om förorterna och om den franska identiteten lär komma att skapa många debatter under det kommande arbetsåret.

Nu önskar jag alla läsare av denna blogg en god fortsättning på sommaren. På återseende i slutet av augusti!

I mitt förra blogginlägg försökte jag sammanfatta hur högern mått det senaste året, från hösten 2014 fram till denna sommar. Nu är det dags att syna vänstern. Ett år av spänningar men ett visst hopp inför framtiden, åtminstone för den socialliberalt inriktade socialistiska regeringen.

För ett år sedan var det närmast nattsvart för Frankrikes socialistiska president Francois Hollande. Opinionssiffrorna låt i botten. Alla rekord han slog var negativa för honom själv. Missnöjet med hans person liksom med hans politik. Det fanns bara några ljusglimtar. Ett och annat krig han startade, bland annat en insats för att stoppa terrorism i Mali, gav några pluspoäng bland opinionsbildarna och väljarna. Fransmän har också överseende med de höga politikernas trassliga kärleksliv och Hollandes nattliga resor på scooter till sin älskarinna gav faktiskt en och annan uppmuntrande kommentar från väljarna som konstaterade att han åtminstone hade förmågan att förföra yngre kvinnor.

Det stora gisslet för Hollande har varit bristen på tillväxt och den höga arbetslösheten. Landet har under perioder upplevt ren deflation och cirka 600 000 fler är nu helt arbetslösa jämfört med perioden när han tillträdde 2012. I absoluta tal är siffran över 3, 5 miljoner. Hollande har lovat förbättringar inom en snar framtid men ständigt har han blivit tvungen att korrigera sina profetior. Inte så underligt att hans opinionssiffror dalat.

Han har heller inte kunnat leva upp till de förväntningar som vänsterns traditionella väljargrupper haft på en socialistisk president med absolut majoritet i nationalförsamlingen. Istället har dessa väljargrupper konstaterat att deras man i Elyséepalatset backat från positioner han intagit i valrörelsen och så småningom börjat föra en politik som mer liknar hur en moderatliberal president skulle agerat. Stora väljargrupper har sökt sig till Nationella Fronten eller stannat hemma vid de valtillfällen till lokala beslutande församlingar som förekommit efter 2012.

Bilden av vänstern är i dag splittrad. Än mer splittrad än 2012. Samarbetet mellan vänsterpartiets karismatiske ledare Jean-Luc Mélenchon och kommunisterna fungerar inte längre. De gröna är splittrade i en falang som vill sitta ihop med socialisterna i regeringen och en som opponerar mot regeringens socialliberala ekonomiska politik som också söker stimulera tillväxten genom stödåtgärder till företagen. Inom socialistpartiet finns en grupp så kallade frondörer som försöker pressa regeringen att föra en mer efterfrågeorienterad ekonomisk politik.

Nu är det knappt två år kvar till nästa president- och parlamentsval. Eftersom politik är makt i så stor utsträckning kommer förmodligen en del motsättningar inom vänstern att tonas ner. Grupper som nu varit i luven på varandra kommer att enas. Blockbildningen mellan höger och vänster blir viktigare än de sakliga motsättningarna. Francois Hollande kan åtminstone hoppas på att få ett aktivt stöd från övriga vänstern i en andra valomgång mot Nicolas Sarkozy. Det skiljer i dag sakligt sett egentligen mer mellan Hollande och Mélenchon än mellan Hollande och stora delar av den borgerliga oppositionen men i maktspelet  kommer makten och det traditionella höger-vänstertänkandet att dominera.

Vänsterns dilemma 2014-15 har varit att det saknats en passion för att driva viss frågor. Det har heller inte funnits en värdegrund för vänstern att samlas kring. I början av mandatperioden verkade vissa moral- och samlevndadsfrågor som förslaget om samkönade äktenskap kunna bli det som förenade vänstern. Reformen genomfördes men i urvattnad form. Hollande själv är egentligen en ganska konservativ man på dessa områden. Hans regeringsperiod kunde omöjligen präglas av en kulturradikal profil, något som möjligen kunnat ena vänstern bortom eländet med den ekonomiska krisen.Regeringen har också försökt att reformera skolan. Det finns goda intentioner men som så ofta i fransk politik begränsas reformer av ett hårdnackat motstånd från olika intressegrupper, i detta fall av lärarna.

Trots alla problem: Hollande bör må bättre denna sommar än föregående. Han har visat styrka under nationella kriser. Hans utrikespolitik får ändå anses ha varit klok och balanserad. Han tog ansvar  och styrde rätt skickligt igenom krisen kring Charlie Hebdo och han spelar en aktiv roll i Greklandskrisen. Väljarna ser det och det skulle inte förvåna om hans opinionssiffor nu stiger lite till. Han har redan under våren fått bättre siffror. Minskar arbetslösheten och får Frankrike en längre period av ökad tillväxt kan mycket bli bättre för honom och hans regering. Min sammanfattning i juli 2016 kan mycket väl bli en beskrivning av en glad och optimistisk Francois Hollande.