Lindbom på franska

Söndagarna den 23 och 30 mars röstar fransmännen i de lokala valen. Städer och byar, totalt 36 000 kommuner, runt om i landet ska få nya borgmästare och nya kommunstyrelser. Nationella fronten finns knappast i styrelserna (85 av totalt 519 000 ledamöter) och har bara lyckats besätta 5 av alla borgmästarposter i landet. Många bedömare tror dock att siffrorna kommer att se bättre ut efter årets kommunalval.

Nationella fronten har svårt att besätta poster i alla politiska församlingar i Frankrike – lokala såväl som nationella – av två skäl. Först och främst missgynnas partiet av principen med majoritetsval. De två starkaste kandidaterna gör upp i en andra valomgång om inte en kandidat tar mer än hälften av  rösterna i den första valomgången. För det andra har de andra partierna i allmänhet blockerat FN genom att samverka sinsemellan. Det talas om en republikansk front mot FN.

Det ljusnar trots allt för FN av flera skäl. Den republikanska fronten luckras upp alltmer. En stor del av högerkartellen UMP vill inte längre se socialistpartiet som ett bättre andrahandsalternativ än FN. Det är till och med möjligt att tänka sig att UMP i vissa kommuner kan tänka sig att samverka med FN eller det som kallas Rassemblement Bleu Marine, det vill säga en partipolitiskt mer öppen samling för att stödja Marine Le Pen.

Högervindarna blåser också starkt i Frankrike. Det är stor skillnad på väljarnas inställning till FN i dag jämfört med 1990-talet. Ett första uppvaknande kom 2002 när Jean-Marie Le Pen tog sig till den andra valomgången i presidentvalet och förpassade socialisternas kandidat till en neslig tredje plats. Därefter har siffrorna för partiet stärkts, särskilt sedan Marine Le Pen blev partiledare i januari 2011. Hon har lyckats övertyga många fransmän om att hennes parti är en del av republikens respektabla partier som alla försvarar de grundvärderingar som landet bekänner sig till; främst demokrati, nationellt oberoende och sekularism

Ingen blir förvånad om FN lyckas besätta fler borgmästarposter i södra Frankrike nu i mars. Ingen blir förvånad om det på sina håll skapas allianser mellan vissa politiker från UMP och från FN.

Samtidigt står det klart att Marine Le Pen lägger mycket krut på att nagla fast UMP som en motståndare, nästan lika avskydd som socialistpartiet. Häromdagen talade hon i departementet Var i Provence. Hon konstaterade då att Sarkozy har svikit alla löften om en ännu restriktivare invandringspolitik. Hon älskar att tala om UMPS som en koalition av UMP och PS. Hon ställer folket (som stöds av hennes parti) mot etablissemanget (som alltså enligt henne företräds av UMP och PS). I vissa kommuner i södra Frankrike står också kampen i första hand mellan UMP och FN. Vänstern är helt enkelt för svag för att kunna konkurrera om en borgmästarplats.

Franska folket blir försiktigt alltmer positiv till FN och Marine Le Pen. I den senaste mätningen säger 34 procent av de franska väljarna att de stöder de idéer som förs fram av FN. När Marine Le Pen tog över ledarskapet i sitt parti  för tre år sedan var motsvarande siffra 22 procent. Dock anser fortfarande 59 procent att deras idéer står i direkt strid med FN:s. Det finns alltså ett tydligt för och emot. Frågan är om delar av denna majoritet påverkas i riktning högerut under de närmaste åren. Då kan Marine Le Pen på allvar göra anspråk på att vara ett av två huvudalternativ i fransk politik.

Det finns i den senaste undersökningen flera tecken som  tyder på att den franska opinionen nu ser henne som en person ”som representerar en patriotisk höger som samlar människor kring traditionella värden” i högre grad än som ”en person med extrema och främlingsfientliga åsikter”. En majoritet av fransmännen menar att hon förstår deras problem. Hela 40 procent menar också att hon bidrar med nya lösningar på problemen.

Det är ingen tvekan om att politikern Marine Le Pen stärker sin ställning i folkopinionen. Inget hittills tyder på annat än att hon ökar i popularitet hos vissa, flyttar fram sina positioner och gör färre till definitiva motståndare av hennes idéer. Kommunalvalen blir en test på hennes styrka men knappast avgörande. Hon och partiet räknar förmodligen själv bara med blygsamma framsteg. Det blir mer intressant hur det går i Europavalet i maj då Frankrike röstar enligt samma proportionella valsystem som i övriga Europa. Efter det valet kan vi göra en bättre bedömning av partiets ställning i landet. Allt handlar till slut om president- och parlamentsvalet 2017.

Det är inget konstigt att kalla sig höger eller vänster i Frankrike. Ingen skäms över det. Snarare är det ett bevis på bristande politiskt  engagemang att beskriva sig själv som en mittenväljare.Dessutom har Frankrike ett valsystem som gynnar stora partier. Mittenpartierna däremot har fortsatt svårt att göra sig gällande.

Jean-Louis Borloo heter en fransk mittenpolitiker som ändå lyckas skaffa sig utrymme på den politiska arenan. Han har i flera år drivit sitt Parti Radical som är ett ganska kulturradikalt parti men samtidigt marknadsliberalt. Kan möjligen jämföras med folkpartiet i Sverige. Under åren med Sarkozy som president satt han som minister inom UMP-kartellen men med en mer mittenorienterad profil. Han var bland annat miljöminister i den regering som leddes av Francois Fillon under åren 2007-12.

Efter valet 2012 bildade Borloo UDI som markerade en viss distans till UMP samtidigt som partiet gjorde klart att de i alla lägen ville stå i opposition till Francois Hollande och hans vänsterregering. För ett halvår sedan bildade Borloo och hans UDI en form av koalition med Modem som är ett annat mittenparti som leds av Francois Bayrou. Bayrou har ställt upp i de senaste presidentvalen med viss framgång. En del moderata vänsterväljare hoppades att han 2007 skulle bli utmanare till Nicolas Sarkozy i den andra valomgången istället för Ségolène Royal. Orsaken var att Bayrou bedömdes ha större möjligheter att slå Sarkozy i andra valomgången än Royal. Men Royal kom till andra valomgången, erbjöd Bayrou ett samarbete efter en eventuell valseger men denne avböjde. Resulatet vet vi: Sarkozy segrade och Bayrou kom i opposition mot Sarkozy utan att samverka närmare med vänstern. Däremot valde han att stödja Hollande i den andra valomgången 2012 mot Sarkozy.

Borloo och Bayrou försöker nu samarbeta för att göra mitten något starkare. Det lyckas dåligt. Fransk politik är fylld av konflikter som bygger på misstänksamhet och utvecklas genom nya fula utspel. Bayrou och Borloo är väldigt olika som människor. Bayrou är sprungen ur den katolska miljön på landet. Han är humanist, universitetslärare och har en politisk profil som är social med ganska starka traditionella moraliska inslag. Han är i mycket en representant för det gamla Frankrike. Inte alls liberal, inte särskilt urban till sin typ. Läser garanterat hellre Balzac än börsrapporterna och inte heller lockas han av det mondäna Parislivet. Borloo är tvärtom. Älskar storstaden och rör sig i kändiskretsar. Är gift med en känd tevepresentatör. Tar sig gärna en dry martini eller två. En del påstår att det nog blir en tredje och en fjärde också om inte hans medarbetare hindrar honom. Han är kulturradikal och liberal i ekonomiska frågor. Han har förstått att miljöfrågan är viktig och att han kan vinna fler väljare i sitt upptagningsområde om han engagerar sig för en modernare klimatpolitik.

Det är alltså svårt att tro att dessa båda herrar kan samarbeta ens över kommunalvalen och Europavalet i år, än mindre hänga ihop fram till presidentkampanjen 2017. Mittenpolitiker tvingas ofta inse att de måste liera sig antingen med socialisterna eller högern för att få ett inflytande. Borloo är här mer pragmatisk än Bayrou som länge hoppats att kunna bli president i Frankrike. Borloo vill bli minister istället men förhandlar tufft för att få utrymme för sina frågor och sina åsikter i en högerregering.

Det franska politiska landskapet med en höger som drar mer åt Nationella fronten borde gynna mitten. Men franska väljare tror inte på mitten. De röstar i dag i större utsträckning på Nationella fronten istället. Många har också genom åren lagt sina röster på partier till vänster om socialisterna. Olika trotskistiska partier kan ibland i presidentval komma upp i sju-åtta procent medan en mittenkandidat knappast kommer så mycket högre. I val till nationalförsamlingen får mittenpartierna svårt att göra sig gällande på grund av att de slås ut i den första valomgången och sällan kommer med till den andra. Majoritetsval gynnar aldrig mindre partier.

De stora partierna, UMP och PS, ser till att täcka upp mitten. Hollande driver i dag en tydlig mittenpolitik. UMP skaffar sig allierade bland de små mittenpartierna och täcker också på det sättet upp mot mitten. Ingenting tyder alltså på att Borloo eller Bayrou kommer att flytta fram sina positioner under de närmaste åren. Dessutom lär en traditionell socialkonservativ moralist från landsbygden och en kulturradikal i Paris eleganta salar – med en dry martini i ena handen – knappast kunna fortsätta att samverka särskilt bra.

Det är med stigande förvåning och bestörtning en utomstående iakttagare tar del av hur djupt den så kallade republikanska högern, UMP, faller i sina ställningstaganden och sitt beteende efter maktskiftet i Frankrike våren 2012. Det är nu en konstellation som tappat styrning i de flesta frågor, som alltmer desperat söker konfliktpunkter med regeringen och presidenten men som alltmer går bort sig i oväsentligheter. Och som saknar en ledare.

President Francois Hollande har sämre opinionssiffror än någon annan president under femte republiken. Han verkar fatta fel beslut även när programmet är rätt. Han tvekar och ångrar sig ofta. Drar tillbaka regeringsförslag, senast i frågan om assisterad befruktning för homosexuella par. Han känns som en man som har sin befolkning bakom sig i de flesta frågor han driver men ändå alltid hamnar i en märkligt defensiv position. Detta borde gynna högeroppositionen men…

UMP har tvärtom lyckats väldigt dåligt med att vinna röster och stärka sin position under dessa nitton månader som Hollande trasslat till det för sig i så många frågor. Kanske har UMP misslyckats därför att dess ledare försökt att dra politiska poäng på att vara emot allt och inte kunna göra  trovärdigt att de har ett alternativt och gångbart program. Hollande för en alltmer liberal ekonomisk politik men ändå kan inte UMP erkänna att det är precis det de själva vill. Hollande krymper den offentliga sektorn men UMP är emot trots att de förstås i realiteten är för en nedskärning av de offentliga utgifterna. Hollande driver igenom en lag som ger homosexuella rätt att gifta sig. UMP är emot trots att alla vet att de flesta i partiledningen före valet 2012 inte tänkte opponera mot ett sådant lagförslag. Men det konservativa och katolska Frankrike gick till storms mot lagförslaget och då vände partiet.

Det senaste i raden av taktiska utspel från UMP är att göra gällande att regeringens skolpolitik präglas av ett extremt genustänkande som hotar familjen. Partiledaren Jean-Francois Copé har hittat en bilderbok för mindre barn som bland annat visar bilder på en pappa klädd i kjol. Boken används bara i några enskilda skolor  i landet men detta  görs till ett exempel på hur regeringen vill att skolan indoktrinerar barnen och tar över  föräldrarnas ansvar och rätt att uppfostra sina egna barn.

UMP har sjunkit ner till en ren sandlådenivå när det gäller att debattera viktiga värdefrågor i samhället. Istället söker partikartellen stöd hos de mest konservativa i sin väljarkår. Copé bidrar till att piska upp en stämning i dessa väljargrupper vilket leder till ökade spänningar i befolkningen och vidgar klyftan mellan det modernt urbana och det gammalfranska i småstäder och på landsbygden. Tvärtom anklagar UMP regeringen för att splittra befolkningen genom att den försöker minska den stora bristen på jämställdhet som råder i det franska samhället. UMP påstår sig vara för jämställdhet men rasar till exempel mot alla försök att i konkret handling visa för barnen i skolan att de biologiska rollerna inte nödvändigtvis behöver styra val av yrke och roll i hemmen. ”Låt skolan hålla på med det som är viktigt. Lära barnen att läsa, skriva och räkna. Syssla inte med genderpropaganda”, utropar UMP:s ledare förnärmat.

Den republikanska högern saknar en stark ledare. Den vet inte hur den ska manövrera mellan en vänsterregering som för mittenpolitik och en allt starkare extremhöger. Jean-Francois Copé är inte stark nog att bygga upp partiet efter valförlusten, ta fram ett oppositionsprogram som också kan bli stommen till en politik som UMP kan presentera i de kommande valen, närmast kommunalvalen i mars och Europavalet i maj.

Det är ett bekymmersamt läge. Ju mer UMP vacklar desto mer framstår Nationella fronten som alternativet till Francois Hollande och hans socialistiska regering. Många fruktar att Nationella fronten kommer att skörda stora framgångar i Europavalet. Det blåser nationalistiska vindar i hela Europa. Det visar inte minst folkomröstningen i helgen i Schweiz. UMP:s svaga oppositionspolitik  ger ytterligare stöd för en sådan utveckling i Frankrike under 2014.

Högern är på gatan igen och demonstrerar. Sida vid sida går hundratusentals människor i en av de stora demonstrationerna som ägt rum sedan President Hollande kom till makten. Förra gången handlade det om äktenskap för alla, oberoende av kön. Den här gången, igår söndagen den 2 februari, gällde upprördheten ett upplevt hot mot familjen och familjens värderingar. Regeringen driver på i fråga om kvinnors lika rättigheter och föreslår att barnen i skolorna också stimuleras att tänka jämställt. Det blev för mycket för delar av högern.

Frankrike är splittrat i frågor som rör samlevnad och synen på familj, kön och sexualitet. Stora grupper har en värdegrund som bottnar i en traditionell syn på familjen med en pappa som tar det huvudsakliga ansvaret för arbetet utanför hemmet och en mamma som vårdar och tar huvudansvaret för barnen. Dessa grupper är konservativa. Reformer och anpassning till en ny tid ska ske oerhört försiktigt och inte utmana rådande värderingar. Det finns också inom denna politiska och kulturella sfär en del reaktionära grupper som benhårt håller fast vid ett patriarkalt samhälle och inte är beredda att över huvud taget anpassa sig till en modern tid.

Det är alltså möjligt för en organisation som Manif pour tous, som bar fram motståndet mot lagen om äktenskap för alla, att nu ställa ett par hundratusen människor på fötter i ett demonstrationståg i Paris en kulen februarisöndag. Folk åker buss och tåg från hela landet för att visa sin upprördhet mot en regering och en president som för dem representerar en politik som söndrar landet, river ner goda traditioner och experimenterar med radikala politiska modeller.

Katolska kyrkan står bakom och stöder dessa grupper – i varje fall de mer moderata demonstranterna. Kyrkan har alltid varit i konflikt med de sekulära och kulturradikala inom den politiska vänstern. Kyrkan har inte hela den politiska högerns öra men högern, det vill säga UMP, vet att ta stöd av kyrkan när det går att tillsammans med dem vinna röster i kampen mot vänstern och mot socialistpartiet.

Majoriteten fransmän liknar de flesta samhällen i Nordeuropa.De flesta bor i storstäder och är tämligen oberörda av dessa konservativa maktdemonstrationer. Men den konservativa opinionen som upprörs över all form av genderpolitik, feminism och ifrågasättande av de traditionella familjevärderingarna är tillräckligt stark för att stoppa en snabb reformtakt kring flera viktiga frågor som berör homosexuella par som vill ha barn och som skulle skynda på en attitydförändring kring kvinnans ställning i hem- och yrkesliv.

Francois Hollande och hans regering har haft på sin agenda att redan i år lägga förslag om en lag för assisterad befruktning för homosexuella par. Kritiken från de konservativa har fått regeringen att rygga och den säger sig nu vilja skjuta på lagförslaget ett år till. Det troliga är att regeringen inte lägger något sådant förslag alls under mandatperioden fram till 2017. Hollande vill satsa allt på att öka tillväxten i landet och minska arbetslösheten. Inga kontroversiella förslag på andra politikområden får störa honom i det arbetet.

Regeringen har också haft ambitionen att genom skolorna skapa en annan attityd hos barn kring genderfrågor. Även det arbetet stöter på patrull. Den konservativa opinionen gör som alltid. Den plockar fram några exempel som kan verka extrema och skrämmer många föräldrar att tro att barnen utan föräldrarnas kontroll kommer att utsättas för en radikalfeministisk hjärntvätt. Många vanliga familjer upplever också att socialisterna vill ta ifrån dem (= föräldrarna) rätten att fostra sina barn efter sina värderingar. De konservativa ledarna bland politiker, i frivilliga organisationer som Manif pour tous och i kyrkan använder som argument att de försvarar familjernas självständighet och rätt att själva styra sina liv i enlighet med deras sunda och från generationer nedärvda kloka värderingar. Socialisterna pekas ut som utopister som experimenterar med farliga ideologier, sprungna ur hjärnorna på förvirrade amerikanska kvinnliga genusforskare.

Hollande är själv inte särskilt radikal i dessa frågor och när han märker att det finns starkt motstånd mot dessa nya förslag drar han sig tillbaka och ägnar sig åt ekonomi och arbetsmarknadsfrågor istället. De gröna som har två ministrar i regeringen är nu på kollisionskurs med socialisterna men deras ställning är så svag att de inte kan påverka skeendet.

I Frankrike finns ett ord för dessa frågor; sociétal. Med det menas frågor som rör mänskliga värderingar i det lilla livet; kring familjen i första hand. Abort, relationer mellan könen, synen på homosexuellas rätt i samhället. Dessa frågor har enligt fransk politisk tradition egentligen inte så hög status på ett nationellt plan. Nu har ändå de frågorna blivit heta. Socialisterna har försökt att driva på och uppnå ett mer jämställt samhälle. Nu får de motstånd från höger. Regeringen backar och då kommer kritiken från civilsamhällets vänstergrupper. Besvikelsen inom vänstern i landet är nu i någon mening dubbel. Först svek Hollande deras förhoppningar om en mer jämlikhetsorienterad ekonomisk politik. Nu drar han också tillbaka vissa förslag inom området sociétal. Som flera gånger tidigare under sin mandatperiod är Hollande och hans regering klämd mellan två olika politiska världar. Hollande försöker snabbt ta sig bort från sociétal för att återvända till social.