Lindbom på franska

Det börjar nu bli helt uppenbart. Nicolas Sarkozy kommer att ställa upp i nästa presidentval. Alla förutsättningar för att han ska bli högerns kandidat är nu uppfyllda. Han är målmedveten och inom ett år lär han presentera sin kandidatur.

Le Nouvel Observateur är en av Frankrikes politiska veckotidningar,  I sitt senaste nummer finns en intressant och välskriven analys av läget inom UMP.  Denna kartell av olika riktningar inom högern har stått ledarlös sedan valförlusten för arton månader sedan. På ett närmast farsartat sätt har två kandidater, Francois Fillon som var premiärminister under Sakozy, och Jean-Francois Copé slagits om makten i partiet. Ingen har segrat. Ingen person har klarat av att stiga fram ur kaoset efter Sarkozys nederlag. Alltså finns där en förutsättning för den gamle presidenten att återvända.

Francois Hollande och hans socialistregering har rekordlåga siffror i opinionen. Missnöjet med den nuvarande ledningen av landet är monumental. Det folk som avskydde Sarkozy har nu vänt sig bort från mannen som skulle skapa ett bättre styre med nya fräscha löften och en annan och bättre personlig framtoning. Stora delar av högern drömmer om att han ska komma tillbaka. Sarkozy har blivit fräsch och spännande igen för dem. På sikt kan han bli fräsch och spännande också för andra väljargrupper.

Marine Le Pen stjäl för närvarande röster från alla partier och för högern är det skrämmande att hon är så stark att hon skulle kunna bli den andra kandidaten i en slutlig batalj om presidentmakten – mot Francois Hollande. Detta får inte ske, tänker högern. Sarkozy kan slå Nationella frontens kandidat. Han gjorde det med eftertryck 2007 när han besegrade Marines far, Jean-Marie. Han borde klara uppgiften 2017 mot dennes dotter. Ingen annan högerkandidat har samma auktoritet för att lyckas i den uppgiften. Det är ytterligare ett skäl för Sarkozy att komma tillbaka.

Högern väljer inte sina ledare genom demokratiska val. UMP har planerat för ett primärval inför presidentvalet 2017. Men egentligen är sådana interna val onaturliga för högern. De önskar sig en ledare som stiger fram och drar med sig alla andra. Ett val blir på sin höjd en legitimering av en mans maktställning, inget annat. Sarkozy är den ende som inom UMP klarar av att kunna säga som den romerske kejsaren Caesar: Veni, vidi, vici – Jag kom, jag såg, jag segrade.

Nicolas Sarkozy sägs nu träffa sina partivänner, en efter en. Han har läst på om dem alla. Han lyssnar för första gången och han ställer till och med frågor, står det i artikeln i Le Nouvel Observateur. Ingen tror att han kommer att förbli så förbindlig i framtiden men människor smickras i stunden och särskilt av maktens män som är kända för att inte lyssna och behandla de flesta på ett överlägset och arrogant sätt.

Han kommer att fånga in den ena efter den andra för att så småningom ha sitt stall av underlydande politiker som kommer att bära fram honom till sin efterlängtade kandidatur som UMP:s ledare inför presidentvalet. Sarkozy är ett politiskt djur. Han kan inte leva som advokat med små affärer att sköta i Paris domstolar. Han kan ännu mindre stå ut med att skriva sina memoarer och hålla föredrag runt världen som Tony Blair eller Bill Clinton. Han behöver ständigt vara i den politiska hetluften; känna av laddningen i spelet om makten och delta i den.

Jag känner mig nu övertygad om att han kommer tillbaka. Säkert är inte att han vinner valet 2017. Han kan förlora i en andra valomgång. Men så långt bör han kunna gå. Vilken politiskt program kommer han att presentera? Det är ointressant. Han saknar program. Han väljer åsikt efter stunden. Han kan bli liberal, tolerant mot invandrare eller fortsätta sin hårdföra linje från perioden 2009 till valförlusten. Det beror på opinionen. Sarkozy är inte som de andra – åtminstone delvis låsta av sina egna värderingar. Han är fri som fågeln, totalt obesvärad av gamla löften och gamla åsikter. Han är egentligen den perfekta politikern för ett presidentstyre som det franska i ett övermedialiserat samhälle som västerlandet i vår tid.

Frankrike är kanske Europas starkaste försvarare av det sekulära samhället. Den katolska kyrkan skildes från staten 1905. Principen om att religiösa riter och ceremonier ska hållas strikt utanför det offentliga livet som skolor och arbetsplatser är oomtvistad. Frankrike har på senare år stiftat lagar som även förbjuder franska muslimer att bära slöja, kristna att bära kors på bröstet och judar att bära kippa i skolor och på arbetsplatser. Det är också numera förbjudet i lag för muslimska kvinnor att på allmänna platser bära slöjor som också täcker ansiktet.

Den franska sekularismen är starkt förbunden med de så kallade republikanska grundvärderingarna. Särskilt under Sarkozys regeringtid lyftes de identitära frågorna upp och försvarades till sin yttersta spets. Nationella fronten hakade på och fick med sin underliggande främlingsfientlighet och rasism en möjlighet att ansluta sig till den republikanska hållning som tidigare bara odlats av socialister och den demokratiska högern.

Det är alltid så med alla principer att de inte går att upprätthålla i alla delar. Samtidigt finns det en stark opinion i Frankrike för att stoppa butiksägarnas  krav på att hålla söndagsöppet. En ohelig allians består mellan den konservativa delen av högern med katolska kyrkan och en överväldigande majoritet av vänstern,  stödda av de fackliga organisationerna. De är i majoritet mot butiksägare, många anställda som vill tjäna extra på söndagarna och den liberala delen av den politiska högern.

Den nuvarande regeringen försöker som alltid med Hollande vid rodret att balansera på slak lina. Ett nytt förslag är att tillåta vissa branscher att hålla öppet vissa söndagar under året (mellan fem och tolv söndagar) och låta några få branscher ha öppet varje söndag. Debatten står het om möbelaffärer får ha öppet. Ikea riskerar att tvingas hålla stängt på söndagar.

För en svensk, så präglad av total liberalisering på detta område, verkar debatten i Frankrike märklig. Den speglar den distans till kommersiellt tänkande som i vissa avseenden fortfarande råder i landet. Söndagar är en dag när familjen ska kunna vara tillsammans. Egentligen ska inte det faktum att söndagar är en kristen helgdag påverka inställningen. Frankrike är ju Europas mest sekulära land rent principiellt. Men visst hjälper det motståndarna till söndagsöppet att ha katolska kyrkan i ryggen i kampen mot de kommersiella krafterna.

I den franska debatten drar man alltid ut konsekvenserna till det yttersta. Hur blir det om företagen tvingar de anställda att acceptera arbete på alla möjliga obekväma tider. Tänk om de måste jobba sju dagar i veckan därför att företagen kräver det för att uppnå ökad lönsamhet. I dag är det butikerna som vill ha söndagsöppet, i morgon kommer dataföretag och banker att också kräva av sina anställda att jobba på söndagar… Så resonerar motståndarna till butikslagen.

En av de liberala debattörerna, Yves Thréard på högertidningen Le Figaro, skrek i dag ut sin förtvivlan i teve när han konstaterade att Frankrike som har noll tillväxt, hög arbetslöshet och företag som går på knäna ändå benhårt kämpar för en bibehållen butikslag som alltfler länder i Europa redan lämnat bakom sig. Men han är i minoritet. Han får fortsätta att slita sitt hår i teve. Arbetslösa får fiska och äta den traditionella söndagslunchen med familjen istället för att tjäna pengar som expediter i en butik.

Visst är det sympatiskt att fransmännen försvarar det goda livet och en lugnare och sundare livsrytm, Men visst är det samtidigt problematiskt att slåss mot väderkvarnsvingarna och hindra en möjlig liten vindpust i riktning mot bättre ekonomiska tider i landet.

Igår kväll upplät France 2, den tunga statliga kanalen, hela kvällen åt två herrar som borde ha politisk makt över den franska ekonomin men som för närvarande lever under osäkra betingelser och varken klarar av att styra landets ekonomi eller ens har auktoritet inom den egna regeringen.

Det handlar om ekonomi- och  finansminister Pierre Moscovici och industriministern Arnaud Montebourg. Den förre är också högst ansvarig inom det väldiga finansdepartementet i Bercy i östra Paris och därmed chef över Montebourg. Detta är dock inte den enklaste uppgiften för Moscovici. Montebourg står för en mer traditionell socialistisk linje; förespråkar mer av statlig styrning över näringslivet. Jobben ska skyddas genom statliga medel och hot mot företag som vill utlokalisera fabriker utanför landets gränser. Han är också en ganska bråkig typ som gärna ställer till oväsen och framför sina krav med ett mer burdust språk. Moscovici är diplomatisk och försiktig på gränsen till otydlig. Han står också för en mer socialdemokratisk hållning, lik den som presidenten i dag intar liksom för övrigt också premiärministern.Han har ändå visat sig sakna den auktoritet som krävs på denna utsatta post.

Problemet gäller inte i första hand relationen mellan dessa båda herrar som från tid till annan har varit ansträngd. Problemet består av att finansdepartementet tappat initiativet  i krisbekämpningen, nu senast till premiärminister Ayrault. Den senare har utan att rådfråga Moscovici inlett en stor samtalsrunda med olika intressegrupper i det franska samhället kring en mycket viktig fråga; utformningen av skattesystemet i landet. Moscovici blev informerad om detta initiativ kvällen innan det blev känt i media.

Det är naturligtvis uppseendeväckande och det visar att premiärministern och säkert också presidenten inte har tillräckligt förtroende för finansdepartementet. Moscovici lovade i teve några dagar före Ayraults utspel att skattepolitiken ligger fast. Nu har den redan förhandlats med alla stora fackliga organisationer, med arbetsgivarorganisationerna och med de politiska partierna i parlamentet. Premiärminister Ayrault har lyft hela skattefrågan från finansministern och hans budgetminister.

Kraven på regeringen att lösa den ekonomiska krisen har skärpts. De kommer från i stort sett alla organisationer i Frankrike. Ingen är nöjd men kritiken och vinkeln på problemet skiftar mellan olika grupper. Tyskland och EU:s kommisionärer och ledare är missnöjda. Det går för långsamt. Frankrike gör inte tillräckligt för att lösa de strukturella problemen. Hollande och hans regering tar små steg men de är inte tillräckligt många och stora för att lugna Bryssel, Berlin och knappast heller den internationella finansvärlden.

Ayraults utspel ska ses i det sammanhanget. Han inser att regeringen måste visa mer handlingskraft. Visa att den gör något mer substantiellt och en skattereform är förstås en sådan insats. Frågan är hur radikal den blir och om den löser några problem på sikt.

Oktobersiffrorna som gäller arbetslösheten visar på en liten nedgång men ingen vågar tro att den är ett tecken på att ljusare tider väntar. Hollande har nu erkänt att hans optimistiska prognos om en vändning i ekonomin till årsskiftet inte kommer att hålla. Det något märkliga var att hans svängning i prognosen kom dagen innan oktobersiffrorna med sänkt arbetslöshet offentliggjordes.

Fransmännen hoppas att krisen snart ska vara över. Det är fortfarande politiskt omöjligt att genomföra åtstramningspaket som det som Göran Persson genomförde på nittiotalet eller Gerhard Schröder för tio år sedan. En radikal reformering av den franska ekonomin med radikala neddragningar av den offentliga sektorn är otänkbart. De franska företagen släpar också efter i sin modernisering. De klagar på skatter och pålagor men de är också själva omoderna och saknar konkurrensförmåga. Frankrike är ett land som inte accepterar att tävla på de villkor som i dag gäller på den internationella marknaden. Den franska modellen gäller såväl i stat som i företag.

Små ljuspunkter finns alltså vid horisonten när det gäller arbetslöshetssiffrorna. Men de ekonomiska motorerna surrar fortfarande svagt. Tillväxten är 0 och konkurrenskraften med andra länder svag. Hur ska det gå? Det finns fortfarande minst lika stor anledning att känna oro för landet och dess framtid. Skulle de internationella investerarna höja räntan på de franska statslånen lär Frankrike gå in i en riktigt allvarlig kris.

Denna vinter blir betydligt tuffare för Francois Hollande och hans regering än den förra. Till alla andra grupper som gör uppror sällar sig också nu kommunerna med sina borgmästare. Och det är dags för val till kommunerna redan i mars nästa år.

Frankrikes kommundagar genomfördes i veckan i Paris. Det var inga glada miner bland borgmästarna som kommit från hela Frankrike för att mötas och diskutera kommunala spörsmål och kommunernas relation till staten. Missnöjet är stort med regeringen som skär ner på de kommunala anslagen samtidigt som den lägger reformförslag som kostar kommunerna pengar.

Den stora konfliktfrågan är nu den fråga som handlar om en utvidgning av skolveckan för de mindre barnen – lektionstimmar på onsdag förmiddag. Regeringen och dess utbildningsminister Vincent Peillon har konstaterat att de franska barnen har kortare skolvecka jämfört med de flesta grannländer. Skolan ska prioriteras, lovade Francois Hollande redan i valrörelsen 2012. Åtstramningar måste ske på alla områden utom skola och rättssäkerhet, har han förklarat. Men kommunerna ser att de statliga anslagen minskar och har inte råd med att betala för mer skolpersonal. Ekvationen går inte ihop för dem.

Kommunerna har lite makt i förhållande till staten jämfört med de flesta andra demokratier. Frankrike är sedan sekler ett av Europas mest centraliserade länder. Paris bestämmer och landsorten (la Province) tvingas lyda order.Men samtidigt har kommunerna makt genom sina folkvalda borgmästare. I de större städerna sitter ofta en borgmästare som samtidigt har en tribun eller flera i Paris – som folkvald i parlamentet, som ledamot i partiledningar eller i andra strategiska positioner. När starka kommunpolitiker går samman och ställer krav på staten hotas president och regering. I allmänhet ansluter sig den politiska oppositionen på nationell nivå till alla typer av revolter som uppstår i la Province eller bland missnöjda politiska och fackliga grupper med särintressen.

Francois Hollande har visat brist på kraft när det gäller att stå emot särintressen under sin mandatperiod. Nu senast backade hans regering på förslaget att införa en miljöskatt på transporter efter omfattande demonstrationer bland bönderna i Bretagne. Oppositionen hoppas att även förslaget om fler timmar i skolan ska dras tillbaka. Först anklagas regeringen för att inte lyssna på viktiga folkgruppers rättmätiga krav. När regeringen har lyssnat och dragit tillbaka sitt förslag anklagar oppositionen regeringen för att sakna ryggrad och en konsekvent politisk linje.

I mars nästa år genomförs kommunalval i hela Frankrike. Bedömare anser att striden är het i högst ett hundratal kommuner. Om högern i dessa kommuner kan besegra socialisterna får det konsekvenser också på den nationella nivån. Hundra kommuner kan tyckas vara en liten andel eftersom landet totalt består av 36 000 kommuner. Men de allra flesta är mycket små och borgmästarna i alla dessa småkommuner saknar en politisk etikett. Men i de större städerna är det viktigt om borgmästaren är socialist eller höger – i en del kommuner förstås också kommunist, center eller – tillhörig Nationella fronten.

Högern styr i dag Marseille och Nice men hoppas överta makten från socialisterna i Paris och Lyon. Särskilt Paris är en symbol för hela Frankrike. Socialisterna har styrt sedan början av 2000-talet genom borgmästaren Bertrand Delanoë. Han lämnar nu sin post och det är en helt öppen affär om Anne Hidalgo, för närvarande Delanoës ställföreträdande borgmästare, ska kunna besegra högerns kandidat, den unga, begåvade och urbana Nathalie Kosciusko-Morizet, tidigare miljöminister i Sarkozys regering.

De regerande socialisterna räknar med en svår förlust i kommunalvalen. Opinionssiffrorna pekar entydigt på närmast en jordskredsseger för högern och framgångar för Nationella fronten. Det senare partiet hindras att nå framgångar i paritet med dess faktiska position i väljarmätningarna på grund av att det missgynnas av det rådande majoritetsvalssystemet. Men socialisterna kommer i alla händelser att förlora stort.

Det är mycket värt om Hidalgo kan vinna i Paris. Paris är en medelklasstad som de flesta huvudstäder i Europa men med en stor andel av radikalt tänkande medelklass. Om hon lyckas vinna har socialisterna en chans att kunna återta sina tidigare starka positioner runt om i landet inför presidentvalet 2017. Om hon förlorar tappa partiet även greppet om den urbana medelklassen. Det skulle vara ett svårt bakslag.

Det råder ingen uppsluppen stämning i Frankrike just nu. Olika grupper demonstrerar sitt missnöje på vägar och på gator och torg. Många är de som rasar i sociala medier. Opinionsmätningar pekar på ett djupt och rekortstort missnöje med regeringens politik. Och ovanpå allt detta förlorade Frankrike första playoffmatchen i herrfotboll mot Ukraina i Kiev igår kväll med 2-0. En usel insats av det franska landslaget. Kan det bli värre?

Redan förra vintern började missnöjet med Francois Hollande att växa i Frankrike. Samtidigt lyckades regeringen skapa förutsättningar för ett mer övergripande avtal på arbetsmarknaden mellan arbetsgivare och löntagarorganisationer. Det skapade ett lugn som gjorde vintern 2012-13 mindre explosiv än vanligt.

Fortfarande är det påfallande få strejker i landet trots nedläggningar av fabriker och ett stort missnöje med regeringens ekonomiska politik. Det är emellertid inte bara industriarbetare och anställda i de statliga företagen som kan ställa till med besvär för vilken regering som helst. Det visar sig nu när bönderna i Bretagne i sina röda mössor går till angrepp mot den föreslagna miljöskatten för tunga transporter. Deras raseri och aktion häromveckan när  bilar brändes på vägar i Bretagne tvingade regeringen att skjuta upp lagförslaget på obestämd tid.

Bönderna och åkarna nöjer sig inte med det. Kampen fortsätter så länge regeringen inte lovar att definitivt dra tillbaka lagförslaget. I dag blockerades många vägar i Frankrike av åkare som demonstrerar mot miljöskatteförslaget.

Samtidigt pågår stora demonstrationer mot regeringens förslag om ändringar i skolornas veckoschema, den gamla konflikten om lediga onsdagar och skola på lördagar. Enligt ett dekret från staten 2008 kortades veckan till fyra dagar för förskola och de lägre klasserna i den obligatoriska skolan från 6 år. Det innebar färre timmar än i de flesta andra europeiska länderna och långa tunga fyra dagar för de små barnen. Regeringens nya dekret, framlagt av den socialistiska regeringen och dess utbildningsminister Vincent Peillon, ökar antalet dagar till fyra heldagar och en halvdag (onsdag förmiddag). Kring detta blir det – naturligtvis – stort rabalder som kring alla förändringar i detta land.

Utöver motståndet mot miljöskatten och veckoschemat i småskolorna har Frankrike genomlevt konflikter med rasistiska förtecken. Attackerna på justitieministern har varit skandalösa och generande för ett traditionellt tolerant folk. Det rör sig förstås om mindre grupper som uppträder så öppet rasistiskt men det pekar på en utveckling mot ökad främlingsfientlighet och även rasism i landet. Jag har senast skrivit om det i förra inlägget här på bloggen – nya undersökningar som visar på en växande rasism bland fransmän.

Hollande och hans regering går nu in i en vinterperiod som garanterat blir het. Den politiska ledningen i landet är försvagad av rekordlåga förtroendesiffror. Det gör situationen än mer besvärlig. Det finns väldigt litet manöverutrymme för ledningen. Den har redan backat i flera frågor, till exempel genom att i varje fall tillfälligt dra tillbaka förslaget om miljöskatt. Nu vet alla regeringens motståndare att det är möjligt att tvinga den på reträtt. Går det en gång kommer det att gå även i fortsättningen, tänker många organisationer som driver särintressen.

Regeringen når framgång på två områden. Dels kriget i Mali som gav Hollande vissa pluspoäng. Dels de frågor som rör mänskliga samlevnad och etik. Lagen om samkönade äktenskap gick igenom trots en oerhörd opposition. Här stod Hollande på sig. Det är inte heller troligt att några tyngre grupper i samhället kommer att tvinga fram en ny stor debatt i frågan. Ett lagförslag som kriminaliserar köparen av sexuella tjänster i linje med den svenska lagstiftningen ska nu behandlas i slutet av månaden i nationalförsamlingen. Detta förslag har också väckt starka reaktioner på många håll, såväl bland konservativa män som hos vissa delar av den feministiska rörelsen. Sannolikt kommer detta lagförslag också att gå igenom i parlamentets båda kamrar.

Regeringen kan alltså vinna segrar i frågor som rör samlevnaden mellan människor. Däremot klarar den inte att stå emot sådan krafter som mobiliseras när det handlar om pengar. Människor slåss mot högre skatter och andra pålagor. Få verkar längre tro att de ekonomiska krav som regeringen ställer på företag eller medborgare leder till en lösning av krisen. Människor tar istället saken i egna händer och slåss för sina intressen.

Det allvarliga i detta läge denna vinter är att det behövs så lite för att den redan ansträngda franska ekonomin ska hamna i ren kris. Det räcker att någon av de vitala delarna av det franska samhällslivet blockeras under några veckor av till exempel en strejk för att regeringen inte ska få fortsatt förtroende av de olika marknadsaktörer som i realiteten styr över nationens egna beslut. Regeringen som å ena sidan vill driva igenom tuffa reformer för att få ordning på ekonomin har inte råd att utmana särintressen som genom sina aktioner kullkastar alla möjligheter att få ordning på denna skuldsatta stat. Francois Hollande balanserar hela tiden på en knivsegg mellan olika intressen. Cirkusnumret är oerhört svårt att utföra. Han lyckas egentligen rätt bra. Problemet är att ingen applåderar hans konstnummer. Alla säger att han borde göra på ett annorlunda sätt. Ett annorlunda sätt som i sin tur delar befolkningen i hur många tolkningar och förslag som helst…