Lindbom på franska

Tidningen Le Monde presenterar en analys av hur medlemmarna inom UMP fördelar sig på de olika riktningar som finns inom denna partikartell. Det är uppenbart att UMP drivit hårt åt höger sedan Nicolas Sarkozy tog makten för denna kartell några år före sitt tillträde som president för nationen.

UMP består av flera riktningar, från center till en tydlig högerlinje. I valet av ny ordförande – detta val som fortfarande inte är avgjort – går det att utläsa vilka riktningar som i större eller mindre grad stöds av medlemmarna. Det visar sig också att vissa av de departement (län) som företrädesvis röstat på Francois Fillon, den mer samlande av de två kandidaterna, har en majoritet av uttalad höger bland sina medlemmar.Fillon har alltså fått mycket stöd av vissa av högerfalangens medlemmar.

Den starkaste gruppen inom UMP i detta val är La droite forte (den starka högern). Den fick majoritet i mer än var fjärde län. Denna grupp är anhängare till Jean-Francois Copé som nu med ett hundratal rösters övervikt av 160 000 röstande och med många frågetecken kring valfusk nu är ordförande i väntan på eventuellt omval. Copé talar om en höger utan komplex. La droite forte står för en hård linje i invandrarfrågor och en oförsonligare oppositionspolitik mot den socialistiska regeringen.

La droite forte har också stöd av La droite populaire som är mer lik Nationella fronten.Cirka 10 procent av länen har givit sitt majoritetsstöd åt denna riktning. Den är stark särskilt i sydöstra Frankrike, Côte d´Azur, där Nationella fronten är stark.

Jean-Pierre Raffarins humanistiska och mer centerorienterade gruppering får 18 procent och La droite sociale drygt 20 procent. De har gått tillbaka i förhållande till de mer hårdföra högergrupperingarna. La droite sociale kan sägas stå Francois Fillon nära och i någon mening ligga närmare en klassisk gaullism. Den mer ortodoxa gaullistiska grupperingen som leds av förra inrikesministern Michèle Alliot-Marie lyckas endast vinna i 12 procent av länen.

Det står utom allt tvivel att UMP drivit åt höger under de senaste åren. Francois Fillon kan verka som mer mittenorienterad men är i själva verket tvingad att göra samma resa högerut för att kunna bli ledare för dagens aktiva medlemmar. Han må tala om samling men är väl medveten om att vägen till greppet över partiapparaten går över en aggressivare ton, inte minst mot invandrare och en hårdare kriminalpolitik.

Igår hölls några fyllnadsval i Frankrike. Trots UMP:s interna problem gjorde högern framsteg i dessa val jämfört med de ordinarie valen i våras. Däremot har Fillon och Copé tappat oerhört i opinionen efter kaoset kring ordförandevalet. De har tappat 18 procent var i popularitet och kan ha spelat bort sina möjligheter att i ett eventuellt omval bli segrare. Det kan till och med leda till att ingen av dessa två kommer ifråga som högerns presidentkandidat 2017. Nu finns det yngre förmågor som trampar i manegen och vill fram.

Världens största stålkoncern är Arcelor Mittal. Det franska Arcelor slogs 2006 ihop med indiska Mittal Steel. Den nya jätten söker sig bort från Europa mot Asien.  Nästan hälften av världens stålproduktion sker i dag i Kina medan Frankrike ligger på blygsamma femtonde plats med en procent. Den franska regeringen kämpar för att behålla så mycket som möjligt av denna produktion inom landet och på klassiskt franskt manér försöker den med alla medel att begränsa kapitalismens inneboende gränslösa agerande. En minister har hotat med socialisering av den fabrik i Florange som Arcelor Mittal ville stänga. Regeringen kan sägas ha vunnit den första delsegern men det var förmodligen en ren Pyrrhusseger.

Francois Hollande och hans socialistregering kan åtminstone inte anklagas för att driva socialistpolitik. Det finns ändå en strimma kvar av den franska marknadsnationalismen som yttrar sig i en industripolitik som de flesta västländer för länge sedan övergivit. Denna politiska vilja kvarstår i vissa industribranscher där det gäller att försöka styra marknaden att inte stänga olönsamma fabriker i landet och flytta produktionen till andra länder. Det är för övrigt en inställning som i hög grad delas av högern som också i sådana här lägen låter nationalismen styra över marknadsliberalismen.

Ledningen för Arcelor Mittal ville omedelbart stänga en fabrik i Florange. Regeringen har nu med alla medel försökt hindra detta. Francois Hollande lovade i ett möte i Florange under valrörelsen att bevara denna fabrik. Hans minister för industriell produktionsutveckling (!) Arnaud Montebourg hotade i ordkriget med företagsledningen att låta staten ta över fabriken tillfälligt och han påstod sig även ha intresserade köpare. Detta hot kanske inte skulle förverkligas även om Montebourg som tillhörande vänsterfalangen inom socialistpartiet säkert var tilltalad av tanken. Nu blev det möjligen ett skrämselskott som gjorde att Arcelor Mittals ledning valde att behålla fabriken åtminstone i fem år till och utveckla ett projekt för renare utsläpp. Företaget har lovat att investera 180 miljoner euro under dessa fem år. Regeringen lät sig nöja med detta och förklarade att de vunnit en seger för de 650 anställda, för den franska industrin och för den franska ekonomin i stort.

Hotet om socialisering var inte bara ett hot mot företagsledningen utan också mot landets ekonomi. Vad hade hänt om Arcelor Mittal inte gått med på denna överenskommelse utan att staten tvingats köpa in fabriken och driva den tills nya köpare var villiga att ta över? Hur trovärdig var Montebourg när han sa att han hade köpare? Alla vet att stålindustrin i Europa mår dåligt. Det råder överetablering av fabriker och det finns alltför många attraktiva länder  utanför Europa för de globala företagen att investera i. Risken hade varit överhängande att den franska staten suttit där med sin olönsamma fabrik och inte kunnat sälja den vidare.

Frågan om fabriken i Florange hade mer ett symboliskt värde än ett reellt. Även inom Frankrike var denna fabrik liten. Totalt är i dag 20 000 anställda inom Arcelor Mittal i Frankrike. I den nedläggningshotade fabriken jobbar alltså bara 650 personer. Men för socialisterna som vill visa solidaritet mot landets industriarbetare kan detta vara tillräckligt för att ta en politiskt betydande risk.

Genom överenskommelsen mellan ståljätten och franska staten har nu problemet skjutits på framtiden fem år. Det innebär att frågan inte behöver bli het igen förrän efter nästa presidentval som inträffar om 4.5 år. Dessvärre för Hollande och hans regering kommer diskussionen om socialisering att väckas på nytt av de fackliga organisationerna om andra stora företag hotar att stänga fabriker de närmaste åren. Och det lär hända. Bilbranschen är hotad och det finns många andra orosmoln på himlen.

Facken är inte särskilt nöjda heller med regeringens överenskommelse med Arcelor Mittal. De misstänker att företaget förr eller senare kommer att lägga ner denna och säkert ytterligare fabriker. Det går inte för en regering att tvinga globala förtagskoncerner att fortsätta producera till förlust och det finns inga statliga pengar för att hålla förlustprojekt under armarna. Det finns dessvärre för de franska regeringarn en opinion i landet som inte accepterar detta utan fortsätter att förvänta sig att staten löser deras anställningsproblem. I Frankrike har politiken en större roll än i Sverige och i de anglosaxiska länderna. Politikens roll är bland annat, menar många, att  garantera människors rätt till ett jobb.

I en demokrati väljer folket sina ledare. Det är inte alltid sant. I Frankrike är det ofta tvärtom. När en ledare visar sig vara huvudet högre än alla andra tar han täten och folket följer efter. Så är det särskilt inom högern. Det bästa exemplet är General de Gaulle som skapade gaullismen, den rörelse som fortfarande är starkast inom UMP. När två kandidater får nästan lika många röster i ett partiledarval uppstår kaos. Det går inte att acceptera – i demokratins namn – att den som har 50 procent plus en röst vinner.

Krisen inom den franska högern, UMP, är inte löst fjorton dagar efter valet. Jean-Francois Copé sitter som ledare men utan legitimitet. Francois Fillon har bildat en egen grupp i parlamentet som omfattar ungefär en tredjedel av de folkvalda inom UMP.  En tredjedel är anhängare till Copé eller accepterar valresultatet. Den tredje falangen förklarar sig neutrala i striden mellan copéister och fillonister och är därför herrelösa.

Problemet att inte kunna välja en ledare på demokratisk väg och acceptera resultatet när det är en hårfin seger gäller förstås inte bara Frankrike. Valet mellan Bush och Gore 2000 ledde också till bråk innan slutligen en segrare korades och den andre, Gore, accepterade resultatet. Men Gore drog sig tillbaka även om han säkert var medveten om att Bushs valseger i högsta grad kunde ifrågasättas. Franska politiker, främst högerns, ger inte upp lika lätt Det kanske beror på hasstarrighet men inte bara det. Det har också historiska förklaringar.

Den första förklaringen ligger  i bonapartismen. Den franska högern har till stor del sina rötter i arvet efter Napoleon. Han var en son av revolutionen men han tog också nationen vidare från partiväldets år under sista decenniet av 1700-talet. Napoleon tog ledningen över de andra konsulerna och såg till att skaffa sig all makt utan att vara förankrad i något parti. Han skapade bonapartismen. Han utropade sig själv till kejsare och tog nationen vidare genom krig men också genom en häftig och genomgripande reformering av juridik, förvaltning, ja, av hela  samhällsordningen. Han frågade inte någon om sin legitimitet. Han gav den åt sig själv och människor följde honom. Han var en son av revolutionen men utformade den enligt sina egna principer.

Den moderna högern lever i den traditionen. När fjärde republikens regeringar under 1950-talet fick uppenbara problem att lösa stora samhällsfrågor och inte minst krisen i Algeriet steg General de Gaulle fram på den politiska scenen. Han tog täten, skrev sin konstitution, den femte republikens med en mycket starkare presidentmakt och både en svagare regering och ett svagare parlament, och människorna följden honom. Han verkade i den meningen i en bonapartistisk tradition och de Gaulle är inspiratören för dagens UMP. Chirac och Sarkozy räknas in i den traditionen.

Nu saknar högern en Napoléon eller en de Gaulle. Ja, Copé och Fillon når inte ens upp i höjd med Sarkozys gestalt, för övrigt i centimeter obetydligt längre än Napoleon.Då uppstår problemen. När ingen ledare längre dominerar scenen startar de interna bråken. Alla är förstås förtvivlade när de ser att hela partiet håller på att rämna. Men ingen kan riktigt hindra den processen. Copé och Fillon vet att de riskerar att partiet inte överlever och att de själva förlorar alla möjligheter att utöva makt, åtminstone på kort sikt. Men de sitter alla fast i den bonapartistiska traditionen.

Socialisterna lever i en delvis annan tradition. Ledarna inom detta parti kan också slita varandra i stycken men de är sprungna ur en rörelse som väljer sin ledare istället för att följa den. Därför lyckades trots allt socialistpartiet förra året organisera ett primärval som gav en segrare, Francois Hollande, som sedan alla kunde ställa sig bakom. Därför gav partiet legitimitet åt Martine Aubry som generalsekreterar i partiet för några år sedan efter en lika hårfin seger över Ségolène Royal som den som Copé fick över Fillon. Samma mutanklagelser då som nu. Samma kritik av undermålig organisation av valet då som nu. Men Royal accepterade till slut resultatet och Aubry blev en oomtvistad partiledare.

Det brukar sägas att socialisterna är barn av den fjärde republiken med proportionella val och flerpartistystem medan högern förknippas med den nuvarande femte republiken, de Gaulles skapelse, med en stark, oberoende president och ett svagare parlament. Revolutionsårens nationalförsamling mot Napoleons kejsardöme. Frankrike lever av och genom sin historia. Historiens kraft är ibland starkare än människornas egen vilja.

Den franska presidenten och hans regering står inför stora och svåra utmaningar.Normalt hade dessa frågor som rör nationalisering av stålindustrin, bråk med miljöaktivister som blockerar bygget av en ny flygplats i närheten av Nantes och inte minst en stark ökning av arbetslösheten i landet för det tredje kvartalet. Men högern är helt blockerad av en oförsonlig strid mellan de två kandidater, Jean-Francois Copé och Francois Fillon, som fick i stort sett lika många röster i partiledarvalet inom UMP för tio dagar sedan.

Regeringen kan sköta sina affärer i lugn och ro för tillfället. Men inom UMP råder det sannerligen ingen harmoni. Medlingsförsök har senast gjorts av förre presidenten Nicolas Sarkozy. Inte heller han lyckades. Igår träffade han Copé och Fillon och det föreföll som han fick dem till att ingå en kompromiss. Valet skulle möjligen göras om men först skulle alla medlemmarna i en omröstning bestämma om valet skulle göras om. Nu har även denna i ock för sig helt absurda lösning avvisats av Jean-Francois Copé. Den senare anser sig inte kunna acceptera denna ordning eftersom Fillon valt att skapa en egen parlamentsgrupp inom UMP. Denna parlamentsgrupp tänker Fillon upplösa om Copé lovar att genomföra omröstningen om ett nytt val i partiledarfrågan ska hållas och ett nytt val om medlemmarna i omröstningen säger att de vill ha detta nya val. Copé litar inte på att Fillon upplöser sin parlamentsgrupp om Copé går med på Fillons önskemål och eftersom Copé inte säger ja till de nya valen så vägrar Fillon att upplösa sin parlamentsgrupp. Ett klockrent moment 22.

Opinonssiffrorna för UMP sjunker dramatiskt. Den nybildade centergrupperingen UDI som leds av tidigare ministern Jean-Louis Borloo har fått cirka tiotusen nya medlemmar under de senaste dagarna. Copé och Fillon håller på att göra politisk harakiri båda två.

Fransk politik hamnar då och då i sådana här absurda situationer även om denna konflikt tillhör de mer udda och dramatiska. Det finns kommentatorer som tror att allt i sinom tid kommer att återgå till det gamla vanliga och att Fillon och Copé kanske om fem år sitter tillsammans vid makten och den ena är president efter Hollande. Inte omöjligt. Men det är också möjligt att UMP faktiskt spricker i två delar som den verkar göra just nu. Det öppnar stora möjligheter för två personer, Nicolas Sarkozy och Marine Le Pen.

Sarkozy kan bli den enda samlande personen för den del av högern som inte tillhör Nationella Fronten. Ingen annan än han kan i dagsläget ta över detta sargade parti. Om något år kan situationen ha förändrats men just nu är han den ende. Inget tyder på att han för närvarande vill det . Marine Le Pen skulle i ett presidentval med två eller tre kandidater på högerkanten, till exempel Borloo, Fillon och Copé, förmodligen få flest röster och då gå till en andra och avgörande valomgång mot en socialist, förmodligen Francois Hollande 2017.

Förtvivlade är de ledamöter av UMP:s parlamentsgrupp som inte tagit ställning mellan Copé och Filllon. De har ingen herre för närvarande och hamnar vid sidan om de kämpande två falangerna, copéisterna och fillonisterna. De lever i ett maktpolitiskt vacuum. Fortsätter denna blodiga strid mellan Copé och Fillon måste de till slut själva bilda en tredje falang, de oberoende UMP.

Den franska högern, UMP, var i kris efter valsegern i våras. Men ingen vågade drömma om det scenario som nu utspelas inför ögonen på alla med tillgång till teve, tidningar och sociala medier. Två män, Jean-Francois Copé och Francois Fillon, som gjorde dött lopp i valet till partiledare för en vecka sedan håller nu på att förgöra varandra och splittra partiet i flera falanger. Jag vågade för några dagar sedan på denna blogg bara antyda att det franska politiska landskapet skulle skrivas om, i varje fall inom högern, och UMP gå i graven. I dag är detta nästan omöjligt att undvika.

Copé utsåg sig själv till segrare i söndags natt. Fillon utsåg sig själv till segrare kort därefter. Därefter kom anklagelserna om valfusk från båda lägren. Fillon och hans omgivning krävde omräkning av rösterna. De upptäckte att valkommissionen underlåtit att räkna in rösterna för några valkretsar på andra sidan haven, bland annat i Nya Kaledonien. Copé anklagade Fillon för valfusk. Med ett låst läge började alltfler tala om att överklaga valresultatet till en överordnad valkommission inom partiet. Problemet för Fillons läger är att medlemmarna i denna kommission i sin majoritet stöder Copé. Den senare har redan varit partiordförande under några år och hunnit placera sina vänner på de strategiska posterna inom partiapparaten.

Juridiken är det självklara redskapet i Frankrike när människor kommer i konflikt med varandra. Nu hjälper inte heller den. Fillon skulle kunna gå till domstol med sina anklagelser om valfusk från Copés sida. Problemet är bara att nästa dag kommer Copé att svara med liknande anklagelser mot Fillon. Och båda kommer att vinna i rätten och partiet vara ännu mer utslaget.

Det sista hoppet knyts nu till partiets grundare, förre premiär- och utrikesministern Alain Juppé. Han har klokt nog valt att inte ta ställning för någon av kandidaterna i valet. Förmodligen hoppas han att själv till slut få posten och helst kunna kvalificera sig som högerns presidentkandidat 2017. Han har nu lovat att medla och har bjudit in Fillon och Copé på ett gemensamt möte söndag kväll. Han har vissa villkor för att genomföra medlingen, bland annat att påverka den överordnade valkommissionens sammansättning – den som nu har en majoritet av Copéanhängare. Fillon stöder Juppés medlingsarbete men det gör inte Copé. Ingen vet om båda dyker upp på söndag kväll för ett första möte med Alain Juppé.

UMP blöder samtidigt som de båda kontrahenterna slåss för att döda varandra politiskt för all framtid. Opinionsinstituten har redan konstaterat att den nyskapade mittenkonstellationen UDI med Jean-Louis Borloo i spetsen nu har högre siffror bland väljarna än UMP.

Frågan alla ställer sig är hur de två falangerna ska kunna förenas igen. Svaret är: Om UMP kan få makt igen kommer motsättningarna att sopas under mattan. Men det är svårt att se hur UMP nu ska kunna få makt. Val har precis hållits och kraften riktas för närvarande bara inåt mot partiet och inte utåt mot väljarna. Nästa val är kommunalvalen 2014. Men klarar UMP av att stå emot splittringstendenserna tills dess?

Alain Juppés medling verkar vara det sista halmstrået. Många trodde i början av veckan att Fillon skulle dra sig tillbaka och acceptera det nederlag som valkommissionen tilldelade honom (49.97 mot 50.03 procent för Copé). Fillon ville visa att han inte var mjuk som kritikerna kallat honom utan tog striden och förde den till en situation där ingen kan backa och där både aktörerna och partiet blivit stora förlorare.

Det är inte första gången som högern i Frankrike under femte republiken, det vill säga från 1958, genomgått svåra interna strider. Jacques Chirac stred mot  Valéry Giscard d´Estaing på 70-talet. Chirac hade en annan kraftmätning mot Edouard Balladur inför presidentvalet 1995. I den striden bytte Sarkozy sida från Chirac till Balladur. Chirac segrade och Sarkozy hamnade i kylan i sju år. Chiracfalangen och Balladurfalangen har stridit internt ända  tills nu samtidigt som det funnits en annan blodig intern kamp, den mellan Sarkozy och Dominique de Villepin som var Chiracs siste premiärminister, fram till valet 2007.

Jacques Chirac och Alain Juppé lyckades skapa UMP i början av 2000-talet för att förena alla spretande grupper inom högern. Sakozy tog så småningom täten i denna konstellation och valsegern 2007 blev en magnifik bekräftelse på att hela högern kunde samarbeta; från Parti Radical under Jean-Louis Borloos ledning till den hårda högern som står Nationella Fronten nära. Nu har allt detta spruckit. I valet i söndags urskiljer vi minst sex olika falanger varav de mest högerorienterade fått närmare 40 procent av rösterna. Det är inte konstigt att liberaler och moderata högerpolitiker överväger att lämna UMP.

Jean-Francois Copé är starkast på Côte d´Azur och i valkretsar där vänstern är stark. Han är den tuffe, oförsonlige politikern som attraherar alla som vill ha en oförsonlig opposition mot socialisterna och som vill ha mer av repression mot brottslingar och invandrare. Francois Fillon är starkast i de gamla konservativa, gaullistiska och katolska områdena. Han är en högerman men av lite mer kompromissartad karaktär. När Copè talar om une droite décomplexée (en höger utan komplex) talar Fillon om samling.

Nästa vecka vet vi om Alain Juppé lyckas samla de båda kontrahenterna för försök att medla. Vi kommer att få veta hur landets högerpolitiker agerar. Före november månads utgång lär vi se om de mer moderata parlamentarikerna inom UMP bryter sig loss och bildar en egen grupp. Det som händer nu är historiskt. Oavsett om UMP består eller inte kommer denna konstellation inte att vara sig lik i framtiden. Det kan också vara det läge när högern måste välja helt nya ledare. Copé och Fillon har fått för mycket blod på händerna. Det finns alltid yngre politiker som trampar otåligt bakom kulisserna och vill in i strålkastarljuset för att skaffa sig den maktposition som de äldre förlorat.