Lindbom på franska

Francois Hollande har gjort ett viktigt utspel kring mijöfrågan. Alla är inte muntra. Inte ens  inom regeringen. Men miljöorganisationerna applåderar och miljöministern står i centrum.

Frankrikes miljöminister heter Delphine Batho. Hon är socialist trots att de gröna har en representant i regeringen, förra generalsekreteraren Cécile Duflot. Delphine Batho har ändå visat att hon är en miljöminister som vill flytta fram miljö- och klimatfrågorna flera steg och göra Frankrike till ett land i täten när det gäller dessa frågor. Vid ett stort seminarium häromdagen var de gröna frivilligorganisationerna inbjudna liksom facket och arbetsgivarna. Francois Hollande talade själv på mötet och gav verkligen sin miljöminister ett starkt stöd. Många har varit tveksamma till hans miljöintresse och visst har han drag av den klassiska industrisocialisten som sätter tillväxt före miljö – hur nu dessa begrepp står i motsatsställning till varandra – men han inser samtidigt att tiderna förändras och att en vänsterregering inte kan agera mot en ekologiskt hållbar utveckling av samhället.

Redan i valrörelsen lanserade dåvarande presidentkandidaten förslag om byggande och renovering av bostäder med miljöanpassning vad gäller uppvärmning i husen. Han föreslår nu också att Frankrike och Tyskland tar täten när det gäller att driva företagen i de båda länderna att ta större miljöhänsyn i sin verksamhet. En rad andra förslag som ska stimulera näringsliv och hushåll till ökad miljömedvetenhet finns också på agendan.

De fackliga organisationerna och arbetsgivarna uttryckte sitt gillande i princip men är lite oroliga för att miljöfrågorna ska hindra jobb och tillväxt. I ett hörn satt också produktions- och tillväxtministern Arnaud Montebourg och surade. Han kände att hans perspektiv inte uppmärksammades tillräckligt. Montebourg som märkligt nog anses stå till vänster i socialistpartiet och är mer EU-kritisk är en påtaglig kärnkraftskramare. I somras gick han ut och propagerade för kärnkraften som ett gott alternativ bland andra energislag. Hollande har varit försiktig och bara lovat att under sin första mandatperiod stänga ett av många kärnkraftverk i Frankrike, nämligen det i Fessenheim. Han har ändå pekat ut en färdriktning där kärnkraften på sikt ska spela en mindre roll i fransk energiförsörjning. Montebourg verkar vara av en annan uppfattning.

De gröna som stöder den socialistiska regeringen och representeras av en (1) minister ser förstås miljöseminariet som en framgång. För Hollande var det också viktigt att lugna ner de kritiska gröna rösterna som hörts i parlamentet och annorstädes i början av hösten. Detta seminarium var en tydlig markering av Hollande att regeringen vill satsa på de gröna frågorna. Och en signal om att detta samtidigt förutsätter att det gröna partiet fortsätter att vara lojalt mot regeringen i de viktiga frågorna om krisbekämpning inom ekonomins område.

Nu står det klart att den nye generalsekreteraren i det franska socialistpartiet heter Harlem Désir. Det har den nuvarande innehavaren på posten, Martine Aubry, bestämt tillsammans med Premiärminister Jean-Marc Ayrault. Och naturligtvis finns kungen själv, Francois Hollande, med som kungamakare. Ett toppstyrt val som ska konfirmeras vid kongressen i oktober.

Socialistpartiet visade en demokratisk kraft av sällsynt slag när det lyckades utse sin presidentkandidat i helt öppna primärval i slutet av förra året. Denna process är mer traditionellt apparatschik. Kanske var det nödvändigt för att skapa lugn i partitoppen men inte särkilt imponerande ur demokratisk synpunkt och många partiaktiva är upprörda.

Martine Aubry måste flyttas bort som generalsekreterare, menade den nya ledningen inom franska socialistpartiet. Hon måste därför kunna acceptera sin efterträdare och hon gör det. Harlem Désir har varit ställföreträdande generalsekreterare under hennes år i partihögkvarteret vid Rue Solférino. Han representerar också en mer kulturradikal linje, i god samstämmighet med henne. Désir har varit ordförande i SOS Racisme och fick i den rollen också Olof Palme-priset 1990. Han tänker bredare än ekonomi. Han är en man som hårt drivit frågor om de mänskliga rättigheterna. Samtidigt har han utvecklats till en slipad toppolitiker med de egenskaper som då krävs av hårdhet och taktisk slughet. Han kommer inte heller att hugga Hollande, Ayrault eller någon av de andra tunga socialistpolitikerna i regeringen i ryggen. Francois Hollande fick en lojal generalsekreterare och Aubry är beredd att dra sig tillbaka.

Martine Aubry har nu enbart kvar sina lokala uppdrag i Lille. I det avseendet påminner hennes situation om Ségolène Royals som sitter i en region vid Atlantkusten utan någon officiell koppling till rikspolitiken. Skillnaden är att Martine Aubry har en starkare position i toppen med fler allierade, dock ganska få i den nuvarande regeringen. Aubry är också tillräckligt stark för att kunna komma tillbaka. Alla tror att hon  har nya kort i rockärmen. Hon krävde ett superdepartement för att acceptera en plats i regeringen i våras. Hon fick inte det och avstod. Men saker och ting kan förändras. Martine Aubry kan mycket väl bli nästa premiärminister.

Francois Hollande regerar helst med politiker som står honom nära och han kan lita på. Nu har han en oerhört lojal premiärminister i Jean-Marc Ayrault och en förhållandevis pålitlig broder i Harlem Désir.  Dessutom kan han lita på sin finansminister, Pierre Moscovici, som aldrig skulle göra några radikala turer på egen hand. Det är snarare verkligheten som är hotet för den sittande presidenten. EU-krisen fortsätter, den inhemska ekonomin är skakig och nästan alla siffror kring tillväxt, arbete, konkurrenskraft pekar nedåt. Hollande har givit sig själv och regeringen två år för att visa resultat. Två år går fort. Det franska folket är alltid otåligt och har redan börjat svika honom enligt opinionsmätningarna. Högeroppositionen kan se framemot förligare vind i opinionsklimatet. Nationella fronten kan – om det ekonomiska läget förvärras än mer – skaffa sig ännu bättre utgångsläge för att utmana den moderata högern (UMP) om främsta oppositionsrollen  mot regeringen. Vintern kommer att bli hård.

Ikväll har Frankrikes president Francois Hollande låtit sig intervjuas i en av tevekanalerna om sitt övergripande program för att komma till rätta med den franska eknomiska krisen. Nu väntar tuffa tider för såväl hushåll som företag med tunga skattehöjningar.

Hollande lovade i kvällens intervju i tevekanalen tf1 att arbetslösheten ska börja pressas tillbaka om ett år och att den nedåtgående spiralen i fransk ekonomi ska vända uppåt om två år. ”Jag lovar inte en uppgång på fyra månader som Sarkozy inte klarade av på fem år”, som han uttryckte det. Han räknar med 0.8 procents tillväxt under nästa år – en neddragning med några tiondelar från tidigare prognoser. Denna mörka prognos + ett sparpaket på 30 miljarder euro under 2013 för att pressa tillbaka budgetunderskottet ska ändå enligt presidenten leda till tillväxt i ekonomin, En svår uppgift.

Ett veritabelt stålbad väntar alltså det franska folket. Under 2013 ska hushållen bidra med 10 miljarder euro ytterligare i form av pålagor. Företagen ska likaledes ställa upp med 10 miljarder och resterande tredjedel ska hämtas genom besparingar i den offentliga verksamheten. Detta är, säger Hollande, den tuffaste besparingsinsatsen som det franska samhället någonsin upplevt.

Det är nu upp till hans regering att omvandla presidentens principer i praktisk handling. Vi vet att de lägst betalda löntagarna slipper ytterligare skattehöjningar men att de cirka 6 000 mest betalda inkomsttagarna får en marginalskatt på 75 procent. Besparingarna i det offentliga kommer att innebära att rader av anställda kommer att avskedas. Normalt brukar socialistregeringar genomföra sociala reformer. Detta lär helt lysa med sin frånvaro de närmaste två åren. Företagen kommer på ett eller annat sätt att belastas med nya pålagor för att de ska kunna bidra med 10 miljarder euro extra till statskassan.

Oppositionen är förstås kritisk. De menar att presidenten lämnat en tidsplan men inget innehåll. De anser att företagens konkurrenskraft genom de nya pålagorna kommer att minska och därmed försvagas den franska ekonomin. Det finns förstås all anledning att fråga sig hur Hollande och regeringen ska klara av att så drastiskt minska budgetunderskottet och samtidigt stimulera ekonomin och öka tillväxten.

De franska väljarna visar nu tydligt sitt bristande förtroende för Hollande. Populariteten faller i rekordfart. Han kritiseras främst för att inte visa sig tillräckligt handlingskraftig. Det är förstås en rätt orättvis dom efter ett par månader, inklusive semesterperioden, men det speglar frustrationen över att landet lever i en svår tid. En del fransmän saknar redan Sarkozy som fattade beslut varje dag och ville framstå som hyperaktiv och omnipotent. Problemet med den senare var att landet under hans fem år vid makten  föll allt djupare in i krisen. Nu har folket fått en ledare som konstaterar att Frankrikes största kris efter kriget kräver mer än kortsiktiga åtgärder för att bli löst. Han blir då kritiserad för bristande handlingskraft.

Frankrikes städer och byar styrs av en borgmästare. Den viktigaste av dem alla är förstås den som styr huvudstaden. Det blir val först 2014 men sedan länge pågår förberedelserna och vi vet redan med stor sannolikhet vilka huvudkandidaterna blir. Premiärministern i Sarkozy regering, Francois Fillon ställs mot Anne Hidalgo, för närvarande högra handen till den nuvarande borgmästaren i Paris, socialisten Bertrand Delanoë.

Paris är i dag en stad som röstar vänster. En stor del av den nya och yngre medelklassen röstar grönt eller rött. Den vänder sig mot den höger i Frankrike som fortfarande bär på konservativa drag som gör den mindre attraktiv för en ung urban medelklass som inte förstår motståndet mot homoäktenskap och som uppfattar högern som mindre liberal än vänstern men också mindre engagerad i miljöfrågorna.

I Paris har också den nuvarande borgmästaren Bertrand Delanoë vävt samman en politik som både arbetar för minskade sociala klyftor och för en medveten miljöpolitik, bland annat i utformandet av stadsmiljön. Anne Hidalgo som nu enligt tidningen Le Monde kandiderar till borgmästarposten 2014 kommer sannolikt att fortsätta i den andan och kommer att få de grönas stöd i den avgörande valomgången när vänstern ställs mot en högerkandidat.

Anne Hidalgo har spanska rötter. Hennes föräldrar flyttade till Lyon när hon var liten. Hidalgo har en gedigen akademisk utbildning inom samhällsvetenskap och juridik men har också ägnat kulturfrågorna stort intresse som politiker. Hon står Martine Aubry nära vilket också innebär att hon bör kunna samarbeta bra med de gröna. Francois Hollande och stora delar av den nuvarande regeringen har redan visat en hållning i miljöfrågan som ökat spänningen i samarbetet med de gröna i nationalförsamlingen. I Paris lär inte det problemet bli så tydligt.

Högern, UMP, kommer sannolikt att lansera förre premiärministern Francois Fillon som kandidat. Han är en moderatkonservativ politiker, mindre aggressiv i tonen än till exempel Nicolas Sarkozy, men traditionell i sina värderingar. Han kan få problem med att mobilisera de unga medelklassväljare som i Paris kallas bobo (bourgeois-bohème) och som utgör en viktig väljargrupp.

Mätningar har redan gjorts om valutgången 2014. Hidalgo vinner med 54-46  över Fillon om det vore val i dag. Dessvärre för högern blir det ännu sämre om väljarna får ställa Hidalgo mot andra högerkandidater. Paris verkar för närvarande vara  i händerna på vänstern.

Nicolas Sarkozy börjar få sitt eftermäle. Redan månaderna efter hans valförlust är de politiska analytikerna i Frankrike i full färd med att skissa på historieskrivningen över femte republikens sjätte president. Samtidigt görs också profetiska uttalanden om hans framtid. Själv håller han sig i bakgrunden och har mest haft semester.

I dagarna kungjorde Jean-Francois Copé att han ställer upp som kandidat till ordförandeskapet i UMP, den gruppering av gaullister, centerpolitiker och kristna som suttit i majoritet i Frankrike under större delen av 2000-talet. Han kommer då tävla om makten med förre premiärministern Francois Fillon. Fler kan komma att anmäla sin kandidatur, bland annat förre utrikesministern Alain Juppé. Frågan är vilken roll Sarkozy spelar i denna kamp om makten i partiet efter hans valförlust.

Många bland UMP:s partiaktiva saknar Sarkozy. Han stöddes in i det sista i våras av de flesta högerväljare. Kritiken mot honom kom främst från vänstern och från Nationella fronten. Visst stördes också en del av hans egna väljare på hans oortodoxa presidentskap. Han var för yvig, trodde han skulle klara alla politiska uppgifter själv. Han var för vissa konservativa väljare helt enkelt inte tillräckligt värdig som president. En del av centerväljarna stördes också över hans aggressiva ton mot invandrare och unga småbrottslingar. Men Hollandes valseger var ändå måttligt stor och mot slutet av valkampanjen knappade Sarkozy in på socialistkandidatens försprång. Ingen vet i vilken riktning valet hade gått om valrörelsen sträckt sig ännu ett par veckor.

Sarkozy har inte stängt några dörrar för framtiden. Han vet att han inte ska visa upp sig nu, inte göra några uttalanden utan sitta lugnt i båten och avvakta utvecklingen inom partiet och inom folkopinionen. Copé och Fillon är båda livrädda att han ska komma tillbaka. De vill förstås ha all makt och de vet att de förre presidenten har en oerhört karisma och en oerhörd vilja om han skulle bestämma sig för att kandidera igen som presidentkandidat 2017. Det är inte omöjligt att han skulle få partiet med sig

Nu är det val till ordförandeskapet i UMP i november. Sarkozy kommer inte att kandidera. Det vore att bränna sina skepp. Han vet att han bör avvakta. Han vet att folkopinonen kommer att vända sig mot Hollande. Läget i landet är för kritiskt för att en sittande president kan förbli populär. Han vet att det franska folket kommer att i allt högre utsträckning döma Hollande för att vara för försiktig. Han vann valet på att vara den normale presidenten. Hans framtoning är närmast nordisk. Lite försiktig, reflekterande. När han yttrar sig i en fråga är det efter det att en kommission analyserat den. Motsatsen till Sarkozy som alltid reagerar spontant och känslomässigt. Den franska opinionen pendlar mellan att föredra klokskap och spontanitet. Varför skulle inte landet vara öppet för en återgång till en president 2017 som handlar först och tänker sedan. Om han dessutom är förförisk och besitter erfarenhet av att vara landets ledare.

Jean-Francois Copé säger nu att han vårdar Sarkozys arv. Copé vill rida på den våg som han tror växer inom UMP; nostalgin kring Sarkozy. Men Copé är förstås mycket angelägen om att det är han som får styra bilden av vad som är arvet efter den förre presidenten. Han vill absolut inte att denne man blir levande igen och på allvar börjar blanda sig i den politiska leken.

Vi får inte veta vad Sarkozy tänker och vill förrän tidigast om några år. Men så mycket står klart. Han börjar redan ha tråkigt och känner redan abstinens efter alla sina år som dominerande politiker. Han kommer inte att nöja sig med att återgå till sin advokatverksamhet. Han skulle kunna nappa på en internationell post. Men inget hindrar att en sådan post blir ett lämpligt avstamp för en ny inrikespolitisk karriär. Och en avsutten president har bara en post att sträva efter. Inte premiärminister eller utrikesminister. Det är bara presidentskapet som är värdigt en gammal president.