Martine Aubry attraherar socialisteliten
Martine Aubry attraherar socialisteliten 150 150 Tomas Lindbom

Tidningen Le Monde presenterar i dag en förteckning över hur stödet för de olika socialistkandidaterna i primärvalet fördelar sig bland partiets representanter i nationalförsamlingen. Martine Aubry leder.

Siffrorna visar att 45,1 procent av nationalförsamlingens socialister stöder Martine Aubry. Den höga siffran förvånar inte. Hon är generalsekreterare och har redan av det skälet stöd av många som ställer in sig i ledet oavsett värderingar i övrigt. Martine Aubry har också visat stor öppenhet – otydlighet skulle en del säga – i hur hon formulerat sitt program. Hon säger sig förstås följa partiets valplattform men har också varit öppen till bredare samverkan utanför partiet, inte minst med Cecile Duflot, hennes motsvarighet i det gröna partiet.

Det är uppenbart att de flesta av de tunga namnen stöder henne som förre premiärministern Laurent Fabius och Jean-Christophe Cambadélis som står Dominique Strauss-Kahn nära och är en skicklig maktspelare.

Francois Hollande har stöd av 28,4 procent. Han har stöd av bland andra Pierre Moscovici, också närstående Dominique Strauss-Kahn, och partiets företrädare i nationalförsamlingen, Jean-Marie Ayrault. Det är svårt att se några avgörande skillnader i politiska ståndpunkter mellan Hollande och Aubry. Snarare handlar det om attityd. Hollande har lyckats befria sig lite från stämpeln som apparatschik men då ska vi minnas att han var Aubrys företrädare som generalsekreterare och satt på den posten i cirka tio år. Hollande förvaltar gärna rollen som den främste försvararen av den klassiska republikanska traditionen men det begreppet är så pass luddigt att det är helt omöjligt att säga att någon av alla socialistkandidaterna skulle avvika mot dess innebörd. Aubry var  ansvarig för lagen om 35-timmarsvecka och för vissa är den frågan som en sten i skon. Hollande har under alla år på ett elegant sätt kryssat mellan alla politiska skär och är dessutom både trevlig och – man. Det senare kan hjälpa ibland.

Drygt var tionde socialist i nationalförsamlingen har inte uppgivit vem de stöder. De övriga kandidaterna i socialisternas primärval kommer  långt efter toppkandidaterna och även efter de obeslutsamma. Ségolène Royal får bara stöd av 5,4 procent. Hennes styrka ligger i anslutningen från de partimedlemmar som anslöt sig i samband med valrörelsen 2007 och fotfolket som inte ens är med i partiet men som kommer att rösta i primärvalet. Rimligen är hennes position starkare  än vad som framgår av dessa siffror. För övrigt kommer Royal ut med en bok i slutet av augusti där hon vänder sig till de två miljoner fransmän som köpt Stéphane Hessels bok Indignez-vous. Indignation är ett uttryck för att vara vänster, förklarar hon i en intervju.

Arnaud Montebourg får nöja sig med stöd av 2.9 procent av nationalförsamlingens socialister. Hans program sticker ut genom att vara nationalistiskt orienterat med en stark kritik av globaliseringen och av EU:s makt. Märkligt nog får han ändå inte stöd av Henri Emmanuelli som länge varit informell ledare för vänsterflygeln inom partiet och ledde motståndet mot Maastrichtavtalet om vilket fransmännen folkomröstade för en del år sedan. Emmanuelli stöder nu Aubry.

Slutligen Manuel Valls, borgmästaren i Parisförorten Évry. Han tillhör den yttersta högerflygeln inom partiet med öppna inviter mot centerkandidater i presidentvalet som Dominique de Villepin och Jean-Louis Borloo. Han får stöd av en person i nationalförsamlingen. Sig själv.

Andrés Stoopendaal och Paris
Andrés Stoopendaal och Paris 150 150 Tomas Lindbom

En ung skribent och författare i Göteborg har förlagt handlingen i sin debutroman till Paris. Han heter Andrés Stoopendaal. En begåvad debutant med en trovärdig skildring av tonårslivet i  den franska huvudstadens  borgerliga sfär, i den västra delen av innerstan.

Huvudpersonen, den fjortonårige Maxence, förlorar sin pappa som omkommer  i en olycka på jobbet. Sonen fortsätter ändå sitt liv, på ytan opåverkad av händelsen. Han engagerar sig i att skriva en uppsats om Shakespeare i Lycée Buffon. Han läser mycket. Han reflekterar över det som en brådmogen kille i en litterär värld omgiven av andra pojkar och en och annan flicka som också är brådmogna och som har välutbildade och bildade föräldrar. De talar om stort och smått men även en relativt banal sportfråga  eller funderingar om kärleken får en filosofisk eller existentiell vinkel.

Romanen Maskerad, utgiven på Norstedts, doftar Paris. Jag ser läroverksungdomarna framför mig där de drar fram på gatorna. Deras liv är tonåringarnas men så kopplade till landets historia och tradition. Associationerna för ständigt tillbaka till klassisk litteratur eller till den tidning som föräldrarna läser. Innerstadspojken Maxence lever inte i en egen tonårsvärld. Han förvaltar och utvecklar den gångna generationens erfarenheter och pröva detta mot sina egna upplevelser.

Andrés Stoopendaal framträder flera gånger under Pridefestivalen med start nästa vecka. Maxence brottas med sin sexualitet och med sina dragning till andra pojkar. Gränsen mellan drömmar och verkliga handlingar flyter men det är hela tiden pojkar som tilldrar sig hans intresse. Hans mamma Muriel är orolig för att sonen ska börja leva ett liv som gay. Muriel försöker få sonen att förstå att homosexuella lever sämre liv. De har kanske blivit utsatta för sexuella övergrepp som barn. De kan se ut att må bra, förklarar hon, och nämner några kända homosexuella från tv. ”Men jag tror att de lider inombords… som en konsekvens av deras livsval”.

Maxence är en ömsint pojke och så även mot sin mor. Det är han som lägger armen om henne när hon oroat sig över homosexuellas olyckliga liv. Det är han som bekymrar sig över hennes ökande alkoholvanor. Själv söker han sig vidare. Nästan på tå, försiktigt, lite drömlikt öppnar han dörrarna till sitt eget kommande vuxenliv. En dörr i taget. Långsamt. Det är en ljuvlig liten roman med sanna dofter från Paris.

Medborgarskapstanke eller kapitalism
Medborgarskapstanke eller kapitalism 150 150 Tomas Lindbom

Liberal och kapitalist är  fula ord i det franska politiska samtalet. Medborgare är vackert. Ja, till och med ordet staten omhuldas både av representanter för högern och vänstern.

Franska regeringar för ofta en smygprotektionistisk politik när det gäller att skydda inhemsk produktion och bidrar med statliga medel. Det är inte oväntat Nicolas Sarkozy som driver på för att med statliga subventioner rädda de sydeuropeiska länderna i den aktuella eurokrisen medan Angela Merkel stretar emot.

Frankrike talar fortfarande om medborgarskapstanken och hyllar nationen som en plats för gemenskap över klassgränserna; en gaullistisk tanke. Stora delar av vänstern är inne på samma tankegångar som den gaullistiska högern i regeringspartiet UMP:s tappning. Socialistpartiet håller sig väl med fackföreningsrörelsen men accepterar inte alls dess klasskampsretorik. Istället hyllar både vänstern och högern i grunden samma ideal; rättvisa villkor för alla människor, försvar för de individuella fri- och rättigheterna och en stark uppslutning kring nationens värderingar där den sekulära staten är central liksom tron på allas lika rätt till utbildning och skyldighet att ta ansvar för landets gemensamma angelägenheter.

Frankrike krisar eftersom dessa ideal är så svåra att upprätthålla. De sociala orättvisorna tilltar i landet. Fem miljoner fattiga bor i bostadsområden som inte längre är en del av nationen. Invandrarna är i stor utsträckning exkluderade från den naturliga gemenskapen med resten av befolkningen, både ekonomiskt, socialt och kulturellt. Misstron växer mellan fattiga invandrare och den vita arbetar- och  medelklassen. Arbetarna som demonstrerar för högre löner och för bibehållna pensionsförmåner röstar på högern eller extremhögern.

Arbetare och lägre medelklass i Frankrike upplever att de själva har det sämre än sina föräldrar och tror framförallt att deras barn kommer att få det ännu sämre. Invandrarna och inte överklassen blir fienden. Lag och ordning blir lösningen. Högern och extremhögern segrar inom arbetarklassen medan den reformistiska vänstern hittar sina väljare i städernas medelklass.

Frankrike söker i en form av perverterad medborgartanke efter det som är gemensamt hos dem som bott länge i landet och förstår och accepterar innebörden i den republikanska traditionen ända från upplysningstiden på 1700-talet. De andra – de fransmän som inte förstår eller känner samhörighet med Voltaire, Victor Hugo och den sekulära staten – lämnas utanför. Barriärerna hålls uppe med obrutna värderingsmässiga principer och en stark polismakt.

Olle och Erik Svenning har skrivit boken De stolta förlorarna, utgiven på Sekel bokförlag. Titeln speglar tillståndet i landet och författarna beskriver dilemmat i den franska demokratin som konfronteras med en ny tid i västerlandet som bygger på kapitalism och konsumism. Jag  tror att författarna känner stark respekt för viljan att bibehålla en god medborgarskapstanke. Det finns också hopp i slutorden i Olle Svennings del av boken: ”Den franska republikanismen kan vara på väg att gå under nationellt men den kan återuppstå i europeisk skepnad.”.

Eva Joly anklagas för sin norska bakgrund
Eva Joly anklagas för sin norska bakgrund 150 150 Tomas Lindbom

Eva Joly, nyutnämnd presidentkandidat för de gröna i Frankrike, har nu blivit måltavla för högern i ett ämne som är hett inför valrörelsen, den nationella identiteten.

Upprinnelsen är egentligen ett förslag från en grupp inom regeringspartiet UMP om att avskaffa eller begränsa rätten till dubbelt medborgarskap. Detta förslag riktas mot människor från Afrika som upprätthåller två medborgarskap samtidigt. Svenskar, tyskar och andra medborgare från västländer som lever i Frankrike eller fransmän som lever utomlands är formellt i samma situation som afrikanerna. Européerna däremot tillhör UMP:s väljargrupp – välbeställda människor – och kan irriteras på ett hot mot rätten till dubbelt medborgarskap. Frågan är därför känslig men bara det faktum att den väckts till liv visar hur starka de nationella strömningarna nu är inom högern.

Eva Joly är född norska men blev fransk medborgare genom giftermål 1967. Hon har haft en storartad karriär som åklagare och är högst respekterad bland fransmän i allmänhet. I samband med firandet av nationaldagen den 14 juli avstod hon från att delta i militärparaden på Champs Elysées och deltog i en folkligare medborgarmanifestation i Paris. Dessutom förklarade hon att det borde vara dags att avskaffa militärparaden. Det är bara två länder i Europa som håller fast vid en sådan manifestation, Italien och Frankrike.

Hennes uttalande har utlöst ett ramaskri från den franska högern. Armén är så förbunden med franska folket, förklarar regeringen och Front National. De påminner om alla krig som landet deltagit i och hur viktigt detta är för den nationella identiteten.

Högern försöker genom sina attacker att få Eva Joly att framstå som opålitlig. Hon är rentav inte tillräckligt mycket fransyska. Det handlar om beskyllningar som premiärministerns uttalande igår: ”Denna dam är inte kulturellt sett särskilt förankrad i de franska traditionerna, de franska värderingarna och den franska historien.”

Ju mer Frankrike hamnar på efterkälken i styrka och inflytande i världen desto viktigare blir den nationella identiteten uppenbarligen för en stor del av befolkningen och för högern inom den politiska eliten. I denna formulering av Premiärminister Fillon finns också ett stänk av bristande respekt för de grönas kandidat på grund av hennes kön. ”Denna dam”. Hon är inte en av oss. Hon är kvinnan som inte tillhör vår franska gemenskap där militären är en självklar grundpelare. Krig och politik hänger ihop. En  kvinna – dessutom från ett annat land –  har inget där att skaffa. Eller som en annan UMP-politiker sa i ett nyhetsinslag i TV: ”Det är bättre att hon åker hem till Norge”

Deneuve och Dépardieu i charmig komedi
Deneuve och Dépardieu i charmig komedi 150 150 Tomas Lindbom

I dag har Potiche premiär i Stockholm. En ny film av Francois Ozon som bland annat regisserat 8 kvinnor. En ljuvlig komedi som driver med  könsroller och klasskampen à la francaise

Potiche är en film som utspelar sig i slutet av 70-talet då den liberale presidenten Valéry Giscard  d ´Estaing regerar och infört laglig abort i ett land som fortfarande präglas av konservativa värderingar, unken kvinnosyn och en stark och upprorisk arbetarklass, ivrigt påhejad av ett starkt kommunistparti som styrs från Moskva.

Fabrice Luchini är en kolerisk direktör för en paraplyfabrik. Han avvisar alla krav från arbetarna på bättre villkor på jobbet. Hans hustru spelas av Catherine Deneuve, en roll som utvecklas från en klassisk hemmafru med ungdomshistorierna och livskraften helt undanträngd i det fördolda till att ta över makten över både familj och företag.

Catherine Deneuve är lysande i sin lätt absurda roll som ändå känns verklig. Visst har borgarklassen levt som hon – och en del gör det fortfarande. Hon känns igen med de små löpturerna på morgonen och det  chica anteckningsblocket  där hon med sin vackra guldpenna skriver ner sina oförargliga tankar som aldrig är avsedda att leda till handling. Maken dundrar och utövar makt men är förstås en löjlig figur som mest ägnar sig åt att förföra sin sekreterare och gå på sexklubb med sina kunder. Arbetarna rasar över denne direktörs motbjudande ledarskap. Strejk utbryter och så börjar händelsekedjan som bara kan sluta på ett sätt. Kvinnan får sin revansch men inte helt enkelt. I dramat finns också den kommunistiske borgmästaren, spelad av Gérard Dépardieu. Och kärleken har sökt sig vägar som ingen först vågat tro.

Filmen kommer lägligt till Sverige i svallvågorna efter affären med Dominique Strauss-Kahn. Flera repliker känns också igen från det verkliga politiska livet i Frankrike. Sarkozys slogan från valrörelsen 2007 om att arbeta mer för att tjäna mer pengar ligger väl i den domderande maken/direktörens mun.

Det är också en charmig film. Francois Ozon kan verkligen göra satir av dagens Frankrike med hjälp av en historia från 1978. Hustrun tar sin rätt i egna händer och ändå bryr hon sig fortfarande om denne drummel till make. Det värmer  alltid när den irrationella mänskligheten får plats i livet.

Om denna blogg

Fransk samhällsdebatt är både bred och djup. Den innefattar filosofi, kultur och politik. Den är också intensiv och utan uppehåll. Från skolstarten i början av september och fram till nationaldagen den 14 juli pågår ett ständigt utbyte av tankar, idéer och konkreta förslag inom detta breda fält.

Jag startade min blogg 2009. Debatten är lika intensiv på 2020-talet som tidigare. Visst skiftar den karaktär. Nya perspektiv framträder och därmed nya konflikter. Samtidigt finns vissa politiskt-filosofiska grundtankar kvar. Politiker brukar fortfarande i sina tal referera till franska revolutionens paroller frihet, jämlikhet och broderskap men med tillägget sekularism (laïcité). Jag gläder mig om du vill följa med i det franska åsiktsutbytet genom att läsa mina blogginlägg.

Arkiv

RSS-flöde

För dig som vill ta del av mina inlägg genom ett RSS-flöde är det möjligt. Använd då url-en https://www.lindbompafranska.se/feed/.