Hollande överger vallöfte – höjer momsen
Hollande överger vallöfte – höjer momsen 150 150 Tomas Lindbom

Francois Hollande tvingas att steg för steg anpassa sin politik till näringslivets krav på minskade avgifter för att stärka konkurrenskraften. En lättnad för företagen kring 20 miljarder euro måste betalas. Det sker genom höjd moms – en åtgärd som bryter mot presidentens vallöfte för sex månader sedan.

Den som inte är helt blind på ena ögat konstaterar hur låsta de politiska partierna i dag är utifrån olika aktörer nationellt och internationellt. Inte minst handlar det om det globala kapitalet som tvingar varje vänsterregering i vilket västeuropeiskt land som helst att lämna sin värderingsmässiga övertygelse för en politik som är liberal och satsar mer på att stimulera på utbudssidan än på efterfrågan i landet.

Francois Hollande och hans regering försöker få ett litet manöverutrymme för att ge låginkomsttagarna en något ökad köpkraft och att lägga en tyngre börda på de välbeställda genom högre skatter för mellan- och höginkomsttagarna. Samtidigt pressas regeringen av i stort sett alla ekonomer i landet, av de inflytelserika grannländernas krav på sparande i offentliga sektorn och mindre pålagor för företagen för att inte förlora tron på Frankrikes finansiella trovärdighet. Och främst pressas regeringen av finanskapitalet som styr med räntan på lån som främsta vapen men också med olika kontrollorgan som sätter betyg på landets förmåga att hushålla med sina resurser. En finansvärld som snabbt blir sur och otrevlig om denna franska regering skulle visa tendenser att driva en mer efterfrågestyrd ekonomisk politik. Hollande och hans premiärminister Jean-Marc Ayrault får nu känna på omvärldens tryck.

Igår offentliggjorde företagsledaren Louis Gallois sin rapport om läget i landet. Hans medicin var inte oväntat  lägre kostnader för företagen och höjd moms för alla konsumenter. Regeringen har omedelbart reagerat och accepterat hans program till största delen. De har inget val. Regeringens skattereform ligger fast och den har en viss fördelningspolitisk profil. Men de nya åtgärderna med höjd moms innebär sannolikt en ytterligare belastning på hushållen och kan skapa – i varje fall på kort sikt – en ytterligare avmattning i konsumtionen, från en redan mycket låg nivå. Det är bara att hoppas att företagen nu kan producera mer till attraktivare och lägre priser och att det också leder till fler jobb och en ökad konsumtion.

Hollande och hans regering framstår just nu som otydlig i sin politik. De redan genomförda skattehöjningarna har inte av folk i gemen  uppfattats som rättvisa trots att avsikten varit att skona de lägre inkomsttagarna så mycket som möjligt. När nu momshöjningen läggs ovanpå lär det bli ramaskri i befolkningen.

Vänsteroppositionen och den fackliga organisationen CGT är redan på krigsstigen. Det lär bli ännu en vinter med stora demonstrationer på gatorna i Paris och annorstädes i landet. Hollande och särskilt premiärminister Ayraults popularitet rasar nedåt. Ayrault har nu rekordet av alla premiärministrar sedan 1958 i att snabbt förlora i opinionssiffrorna.

Francois Hollande måste stiga fram och ta ett tydligt ledaransvar denna vinter. Visa fransmännen att han har en tydlig politisk linje och att han klarar av att ge människor tron på att hans reformer räcker för att höja landet upp ur sin kanske svåraste kris efter kriget.

Ett land med ökade spänningar
Ett land med ökade spänningar 150 150 Tomas Lindbom

Frankrike mår bättre eller sämre genom åren. Det går i cykler. Frankrike plågades under Algerietkriget 1958-62, mådde bra under 60- och 70-talen för att sedan långsamt sjunka ner i sämre tider ekonomiskt och mentalt. Nu har landet sjunkit ner i en form av ekonomisk recession och i en allmänt social och kulturell frustration Det är mitt intryck när jag åker hem efter en veckas vistelse i landets huvudstad.

Krisen är påtaglig i Paris. Den syns på gatorna. Inte dramatiskt men tiggare och hemlösa ökar i antal. Fler i medelklassen sjunker ner mot existensminimum. Arbetslösheten fortsätter att stiga. Alla är övertygade om att 2013 blir sämre än 2012 som har varit sämre än 2011. När ska det vända?

Det är en gammal sanning att sociala och ekonomiska spänningar leder till misstro också mot främlingar och mot minoriteter. Medan medelklassen tappar i köpkraft finns det en minoritet av medborgarna som inte märker av krisen. De välklädda som rör sig på trottoarerna och i metron och njuter av god mat från läckra delikatessdiskar eller i gourmetrestauranger. De som har god utbildning och inkomster från välbetalda jobb. I Paris innerstad och i de rikare förstäderna dominerar den bilden men den störs av de hemlösa som ligger på trottoarerna med en pappmugg i handen. Längre ut från stadskärnan lever de som med knappa resurser ändå får vardagen att fungera och längst ner på skalan de  fattiga invandrarna men också de infödda fransmännen som tappat fotfästet i samhället och snabbt och handlöst fallit från familj och bostad, bokstavligen ner på gatan. Frankrike är ett land med en förhållandevis väl utvecklad välfärdsapparat men det verkar som om resurserna minskat så pass mycket att livet blir bistert också för delar av arbetarklassen och den lägre medelklassen. BNP ökar inte. Vissa kvartal råder tvärtom recession i landet. Det påverkar levnadsnivån både för de flesta som arbetar och dem som lever på bidrag.

Det är symptomatiskt att attityderna mot invandrare och mot andra minoriteter hårdnar i dessa tider. I dagens Le Monde presenteras nya siffror som rör franska folkets inställning till samkönade äktenskap. Regeringen kommer att presentera ett lagförslag i frågan på onsdag och där föreslå ”äktenskap för alla” och rätt också för samkönade par att adoptera. Under hela 2000-talet har fler och fler sagt sig vara positiva till reformen. År 2000 var 48 procent positiva. År 2011 hade siffran växt till 63 procent. Nu vänder det för första gången. Andelen positiva är nu 58 procent. Samma utveckling när det gäller synen på adoption för samkönade par. Den siffran är i dag nere i 50 procent.

Högeroppositionen och kyrkan driver en hård kampanj mot lagförslaget och det kan förstås påverka nedgången. Men det säger något om stämningen i landet. Inställningen till invandrare hårdnar samtidigt. De årliga tuffa utvisningarna av romer har ett folkligt stöd. Tron på förebyggande åtgärder för att minska brottsligheten minskar medan större förhoppningar knyts till repressiva åtgärder. Muslimerna är i skottgluggen för det mesta. Samhället bryts ner i olika samhällsskikt som misstror varandra i större utsträckning än tidigare. Det handlar allt mer om vi och dom.

En viktig mätare av stämningen inom de politiska partierna blir valet av ny partiordförande för högeroppositionen UMP. Vinner Jean-Francois Copé över sin konkurrent Francois Fillon kommer högern att ta ett steg i riktning mot främlingsfientlighet och mot Nationella fronten. Det har redan kommit signaler om en gemensam demonstration mot socialistregeringen där högerfalangen inom UMP och Marine Le Pen deltar i samma tåg. Den politiska kartan kan på sikt komma att ritas om. UMP kan i framtiden komma att betrakta Nationella fronten som ett stödparti. Hittills har UMP vägrat alla former av samverkan med detta högerextrema parti.

Frankrike går med säkerhet in i en ännu djupare ekonomisk kris under de närmaste åren. Det kommer att leda till ökade sociala spänningar som påverkar synen på invandringen. Men uppenbart kan den också beröra de homosexuella. Toleransen viker och fördomarna växer. Det är bara att konstatera att ökad ojämlikhet får fler obehagliga konsekvenser än de ekonomiska orättvisorna i sig. Det är en insikt som vänstern ofta besitter men som det är svårt att realisera i praktisk politik under nuvarande förhållanden i Europa.

Ett arrondissemang för familjer
Ett arrondissemang för familjer 150 150 Tomas Lindbom

Paris består av 20 arrondissemang Det största till invånarantalet är de 15:e. Där bor närmare en kvarts miljon människor och det kryllar av familjer med barn. Det ligger på vänstra stranden av Seine, det vill säga i södra Paris, söder om Montparnasse och granne med det fashionabla 16:e arrondissemanget.

Paris börjar också få sin baby-boom. Det märks inte så mycket i de allra innersta delarna av staden, Runt Notre Dame, i Quartier Latin och i Marais rör sig unga – men vuxna – människor. I 15: rullas otaliga småttingar omkring i de barnvagnar som till skillnad från i Sverige är mindre och alltid hopfällbara.

Jag går med mitt barnbarn i George Brassens-parken. Den är fin och väl ansad och ligger nära Rue des Morillons, i närheten av det gamla slakteriet. Parker är väl ansade i Paris och George Brassens-parken är inget undantag. Den är kuperad med välklippta gräsmattor, buskar och lövträd. En liten damm med fontän finns där också och en utomhusscen där orkestrar ibland spelar klassiskt, jazz eller pop. Barnen kan leka vid olika anläggningar i parken. Det är inte stort men det känns ändå väldigt skönt att vara där. Den är en av många nödvändiga lungor i ett Paris som annars är som en stenstad.

Det 15:e arrondissemanget är okänt för de flesta turister. Det närmaste man kommer är närheten till Eiffeltornet. Det 15:e ligger för övrigt nära många berömda sevärdheter i Paris men är – bara nära. Det 15:e arrondissemanget är för boende. Det finns gott om restauranger men de flesta är av typen kvarterskrogar. Däremot finns det gott om matmarknader på gatorna. En av de största ligger på Rue de Convention. Det finns mängder av bagerier med underbara bakverk, slaktare och alla typer av handlare och småföretagare. Det är verkligen ett område i Paris som är som en småstad i storstaden.

Yngre och välbeställda par flyttar gärna till 15:e arrondissemanget. Det är dyrt att bo där precis som i hela Paris. Det går att få tag på lägenheter för 7 000 € per kvadratmeter men lägenheter i gott skick och med balkong och en bättre utsikt från fönstren kostar mellan 8 och 10 000 € per kvadratmeter.

Det är attraktivt att bo här för barnfamiljer eftersom rytmen på trottoarerna är lite mindre stressande. Det finns också gott om dagis och skolor. Det är nära att komma till det gamla centrum runt Seine och med kollektiva trafikmedel till förorter där många jobb också finns i dag. Montparnasse med sin stora järnvägsstation ligger i närheten och det finns flera pendeltågsstationer i arrondissemanget.

Häromkvällen åt jag middag på Bistro Champetre på 107, Rue Saint Charles. En väldigt typisk kvarterskrog i området. Prydlig med vita dukar men avspänd i atmosfären.Mycket folk och många glada skratt rullade runt borden. Jag åt en liten förrätt som var en form av potatisrätt med gåslever, en köttbit (onglet) som varmrätt och en liten ostbit efteråt. Enkelt men gott.

Det är så turistfritt i det 15:e arrondissemanget att det är värt ett besök. Det är så fritt på sevärdheter att det också därför är värt ett besök. En turist söker ofta det genuina, vad det nu innebär. I alla händelser är det så här det ser ut i stora delar av franska städer som inte har en medeltida katedral inpå knutarna eller ett museum med berömda Picassotavlor. Så åk till det 15:e arrondissemanget och upplev det vanliga livet.

Jo, en sak till: President Francois Hollande bor i detta arrondissemang. Typiskt att han i valrörelsen presenterade sig som den normala presidenten. Han har verkligen valt rätt bostadsområde.

Hollande fick en lugn partikongress i socialistpartiet
Hollande fick en lugn partikongress i socialistpartiet 150 150 Tomas Lindbom

I helgen har socialistpartiet haft kongress i Toulouse i södra Frankrike. Den genomfördes under ordnade former. Socialistkongresser kan vara starkt konfliktuella för att inte säga kaotiska. Nu sitter partiet i regeringen och det finns många köttgrytor att hänga runt för alla makthungriga socialister. Risken för uppenbara myterier är inte överhängande för tillfället.

PS har valt en ny generalsekreterare. Det blev Harem Désir, den tidigare ledaren för SOS Racisme och senast biträdande generalsekreterare under Martine Aubry. Désir var Hollandes man för posten som partiets ledare. Hans enda utmanare var Jean-Christophe Cambadélis, som ursprungligen stöddes av Martine Aubry, men som drog sig självmant tillbaka när han såg att hela den nuvarande ledningen inom partiet ville ha Désir som generalsekreterare.

De interna striderna inom PS har från tid till annan varit hårda. Efter Lionel Jospins nesliga tredjeplats – slagen av Jean-Marie Le Pen – i presidentvalet 2002 utbröt ett rosornas krig som pågått fram till dess att Francois Hollande förra hösten stod som slutlig segrare i de egna primärvalen om presidentkandidatposten.

Samtidigt finns det tydliga motsättningar inom partiet. De flesta konflikter handlar mer om personstrider än om sakpolitiska skillnader. Värderingsmässigt går det att i dag urskilja två grupper; en vänsterflygel och en socialdemokratisk falang. Den senare företräds av de flesta tunga namnen inom partiet. Dessa personer har inte alltid varit socialdemokrater. Tvärtom har denna grupp tidigare uppfattades som alltför liberal och mötts med misstro från de flesta. Francois Hollande har knappast varit socialdemokrat längre än de senaste två åren. Tidigare var han en traditionell fransk socialist som trodde starkt på staten och misstrodde en friare marknadsekonomi. Den tunga ledaren för den gamla mindre socialdemokratiska falangen var Dominique Strauss-Kahn med sina närmaste trogna, Pierre Moscovici, i dag finansminister, och Jean-Christophe Cambadélis som nu märkligt nog stöddes av Martine Aubry i kampen om posten som partiets generalsekreterare  – den senare snarare i opposition mot socialdemokratin.

Den socialdemokratiska falangen har nu blivit stor och mäktig i partiet och det visar att även de franska socialisterna nu accepterat att lägga sig i mitten av det politiska fältet, precis som det tyska SPD och de skandinaviska socialdemokratiska partierna. Partikongressen visade en påfallande enighet på denna punkt. Kongressen accepterar i sin majoritet den mittenpolitik som dess regering under den tyskorienterade och pragmatiske premiärministern Jean-Marc Ayrault.

Det finns också en vänsterfalang som är starkare bland partiaktiva ute i landet än i regeringen och partiets ledning.De tyngsta namnen är industriministern Arnaud Montebourg och Martine Aubrys förtrogna, Benoit Hamon, också minister.  Montebourg har en stark personlighet och lär komma att stöta sig med sina regeringskollegor flera gånger under mandatperioden. Han tror mer på statens rätt att ingripa i näringspolitiken, är mer av en nationalist och också mer EU-kritisk än de flesta av sina kollegor.

Martine Aubry gjorde ett bejublat tal på kongressen. Många bedömare säger att det var hennes bästa tal någonsin. Hon hoppas säkert själv att hon så småningom ska kunna inkarnera hopp hos alla de egna partiaktiva och väljare som i takt med att regeringens krispolitik kommer att göra alltmer ont i människor och pressa deras levnadsvillkor ytterligare nedåt. Det talas redan om att hon har goda chanser att efterträda Ayrault som premiärminister efter lokalvalen 2014. Det är en utnämning som i så fall görs utan nämnvärd förtjusning av landets president. För närvarande saknar hon helt uppdrag inom rikspolitiken och ägnar sig helt åt sin roll som borgmästare i Lille.

Harem Désir, den nye generalsekreteraren, har som uppgift att hålla ordning på partiet och alla partiarbetare på gott humör i en tid när missnöjet över den ekonomiska krisen garanterat kommer att växa. Han har också uppdraget att låta partiet vara en plantskola för nya talanger som på sikt ska efterträda en del av de äldre i ledningen. Désir är en samarbetsman som genom sin bakgrund i SOS Racisme också kan tala till vänsterfalangen. Hans mandat är ändå givet av den socialdemokratiska majoriteten inom partiet. Han är deras man och han sitter kvar så länge som han har Hollandes stöd.

Minnet från abortdebatten kommer tillbaka
Minnet från abortdebatten kommer tillbaka 150 150 Tomas Lindbom

I dag har france 2, den främsta av de statliga tevekanalerna i Frankrike, visat ett reportage från abortdebatten fram till beslutet om fri abort 1974. Det är ett gott val av tema denna söndag nu när debatten om äktenskap för homosexuella rasar inför en kommande behandling av ett regeringsförslag i parlamentet.

Abortdebatten var livlig, sårig och högljudd i många länder under 60- och 70-talen. Frankrike var inget undantag. Reportaget i france 2 direkt efter 13-nyheterna i dag visar vilka djupa sprickor som fanns i samhället i denna fråga. Kvinnor aborterade under vedervärdiga förhållanden i lägenheter på stan med abortörer som inte var utbildade och med i vissa fall svårartade skador som följd. Andra kvinnor reste utomlands till länder som då i början på 70-talet redan hade en liberalare lagstiftning.

Reportaget visar hur en flicka på 16 år ställs inför rätten därför att hon gjort abort i början av 70-talet. Det var en av de stora politiska rättegångarna där hennes advokat, den kända människorättsaktivisten Gisèle Halimi, lyckades få ett starkt genomslag i medierna kring frågan tack vare denna rättegång. Flickan friades men inte mamman som dömdes till böter för medhjälp till aborten.

Trycket i samhället, från många kvinnor men även en hel del radikala män, drev till slut fram en lagändring. Den nyvalde liberale presidenten Valéry Giscard d´Estaing (1974-81) tog initiativet till denna lagändring. Den stora insatsen att genomdriva den i parlamentet gjordes av hans familjeminister Simone Veil. Det är mäktigt och på samma gång skrämmande att nu nästan trettio år senare se bilderna från den franska nationalförsamlingen. I tre dagar och tre nätter pågick debatten. Simone Veil talade till en församling bestående av nästan hundra procent män och ett delvis stort motstånd från hennes egen majoritet, center och höger. Yttranden där lagförslaget jämfördes med nazismens våldsdåd i Tyskland. Dessa ord utslungades av personer som var väl medvetna om Veils judiska börd och att hon förlorat hälften av sin släkt i utrotningslägren under andra världskriget. Till slut gick ändå förslaget igenom.

I dagarna växer debatten i Frankrike kring frågan om samkönade äktenskap. Socialistregeringen har lovat att genomdriva en lag som ger homosexuella rätten att gifta sig och adoptera. Motståndarna samlar sig till strid. Tonläget skruvas upp. Katolska kyrkan engagerar sig. Psykiatriker lyfts fram i teve. Hela högeroppositionen går till frontalangrepp mot förslaget. Frågan är hur urvattnat det kommer att bli innan beslut fattas i nationalförsamlingen och i senaten. Känslan finns att regeringen inte riktigt vågar stå fast vid alla de löften som Francois Hollande gav i valrörelsen.

Det märkliga är att motståndarna ges mer utrymme i de samtalsprogram som jag hunnit se. Tre av fyra i de två senaste debatterna har varit motståndare till lagen. Det är också mycket typiskt för fransk debattordning att debatten på båda sidor sköts av människor som inte själva är homosexuella och drömmer om att få denna rättighet. Det talas inte med homosexuella utan om. Det sker på samma sätt som när vita män i Paris innerstad diskuterar förortsfrågan och rasismen. Eller som när 95 procent män i nationalförsamlingen diskuterade abortfrågan 1974 och fattade beslut i en fråga som särskilt berörde kvinnor.

Om denna blogg

Fransk samhällsdebatt är både bred och djup. Den innefattar filosofi, kultur och politik. Den är också intensiv och utan uppehåll. Från skolstarten i början av september och fram till nationaldagen den 14 juli pågår ett ständigt utbyte av tankar, idéer och konkreta förslag inom detta breda fält.

Jag startade min blogg 2009. Debatten är lika intensiv på 2020-talet som tidigare. Visst skiftar den karaktär. Nya perspektiv framträder och därmed nya konflikter. Samtidigt finns vissa politiskt-filosofiska grundtankar kvar. Politiker brukar fortfarande i sina tal referera till franska revolutionens paroller frihet, jämlikhet och broderskap men med tillägget sekularism (laïcité). Jag gläder mig om du vill följa med i det franska åsiktsutbytet genom att läsa mina blogginlägg.

Arkiv

RSS-flöde

För dig som vill ta del av mina inlägg genom ett RSS-flöde är det möjligt. Använd då url-en https://www.lindbompafranska.se/feed/.