Gå och se filmen Paris
Gå och se filmen Paris 150 150 Tomas Lindbom

Den som bor i en stad som visar franska kvalitetsfilmer ska se filmen Paris, regisserad av Cédric Klapisch och med Juliette Binoche i en av de bärande rollerna. Filmen har många parallella berättelser men är egentligen mest en hyllning till Paris. Den bärande handlingen rör en ung dansare, Pierre, som väntar på att genomföra en hjärttransplantation med osäker utgång. Han ägnar mesta tiden i sin väntan på operationen åt att studera livet utanför sitt fönster i Montmartre med utsikt över hela staden. 

Se filmen! Du är i Paris för några timmar. Du kommer att känna igen karaktärerna som den falska kvinnan i bageriet, den äldre professorn i sin kärleksaffär med en ung student. Passion och intriger, kärlek och sorg. Och naturligtvis ett långsammare tempo än i alla amerikanska filmer och ljuvligt utdragna dialoger som det ska i en fransk film.

Den franska kulturen och de andra
Den franska kulturen och de andra 150 150 Tomas Lindbom

Frankrike borde mer likna nordeuropa och den anglosaxiska världen. Så säger ofta fransmän både i offentliga sammanhang och i privata samtal. Kulturerna norr och väster om de själva har mer ordning i affärer och administration och har bättre välstånd, menar de. Franska socialister gillar också den jämnare fördelningen av de materiella resurserna, särskilt i Skandinavien.

Samtidigt anar den som lyssnar mellan raderna att deras lust och passion alltid går söderut. Det är inte bara kallt väder utan också kallt i själen norröver, menar nog de flesta fransmän. Hellre Italiens kaos men levande spiritualitet än den svenska tystnaden och bristen på starka känslor. Och för fransmännen är passionen central. Det går inte att leva utan att uttrycka den.

Vi nordbor har ofta svårt med fransmän. Varför är det så? Ligger det något i vår kritik över deras snorkighet, självtillräcklighet och förakt för andra? En kritik som sällan framförs av en italienare eller en grek men ofta också av amerikanare. Både ja och nej, tror jag.

Den svenska kritiken av fransmännen bygger delvis på olika värderingsgrund. Vi hyllar av tradition anspråkslösheten. Det är fint att inte framhäva sig själv och ta för sig. Den svenska kollektivismen är ju en myt men den kan möjligen framtona i vår ovilja att visa oss unika i sociala sammanhang. Den vanligaste kommentaren bland svenskar som talar med varandra är nog ”Precis. Just det”. Fransmännen säger istället ”Pas du tout. Au contraire” (i översättning: Inte alls. Tvärtom) Den franska samtalsformen förefaller oss påträngande, överlägsen och närmast oförskämd. Det är ingen rättvis värdering av den franska kulturen utan ett inskränkt svenskt sätt att värdera andra människors förhållningssätt till varandra. En brist på kulturell generositet, om man så vill.

Fransmän har däremot en förankring i det historiska som gör att de är mer obenägna att ändra sig. Det är ett större problem för Frankrike i dag än för omvärlden. Gamla stormakter ifrågasätter ogärna gamla värderingar och handlingsmodeller. Den franska identiteten vilar i stor utsträckning på landets historia och särskilt 1700-talets upplysningstid med den tidens tänkare som Voltaire. Den upplysta despotin före revolutionen 1789 lever kvar. Landet är starkt centralistiskt även i dag trots att landet naturligtvis har en demokratisk regim. Statens roll är inte bara stark utan även hyllad. De statliga instiutionerna bär i mycket den franska identiteten. Därför får inte muslimska flickor bära slöja i skolan och det får inte heller förekomma religionsundervisning i de statliga skolorna. Däremot är kapitalismen ett lågstatusbegrepp liksom ordet liberal. Rationell och sekulär är däremot positivt värdeladdade ord. Nationalismen är självklar därför att den franska nationen är bärare av sådana fundamentala värden som inte kan eller får devalveras i för starkt umgänge med andra länder och kulturer. En fransman åker visserligen utomlands för att se och lära men åker som en etnolog på studieresa. Han eller hon kommer sedan hem, visar sina bilder för intresserade vänner men konstaterar att detta är inget vi – på det grundläggande kulturella området – behöver bry oss om. Vår franska identitet har ett tydligt innehåll som vi inte vill förhandla bort.

Denna konservativa hållning visar sig på många områden. Den har genom protektionism hindrat den ekonomiska utvecklingen. Barnen lär sig fortfarande inte främmande språk och särskilt engelska i den omfattning som vore nödvändigt. Många stora företagsledare är fortfarande enspråkiga. Globaliseringen – som är ett annat negativt begrepp i Frankrike – går trögare  också på områden som rör kommunikation. Internet har inte alls slagit igenom hos vanliga fransmän som hos oss i Sverige och många mindre företag, särskilt utanför de stora städerna, arbetar utan datorer.

Långsamt men säkert ändras ändå Frankrike. Jag är optimist och tror att så många kulturella särdrag i detta land kunde inspirera andra kulturer som den svenska om dess gränser öppnades och kulturen kunde bäras mer av framtid än historia. Då skulle vi i andra länder som nu nästan bara matas av influenser från Storbritannien och USA  få del också av den franska intellektuella andan, mänsklig visdom, vitaliteten och – passionen.

Fransk-svenska skillnader. Passion för politik
Fransk-svenska skillnader. Passion för politik 150 150 Tomas Lindbom

Jag undrar ofta om det finns något land i Europa där politiken i dess klassiska form  med höger och vänster och partier spelar en så stor roll i människors vardagsliv som i Frankrike. Det handlar närmast om en passion.

Jag sätter mig ensam på en restaurang eller ett kafé och säger ”Sarkozy” till personen bredvid mig och jag vet att vi får ett långt och engagerat samtal. Det finns inte en fransman som inte tycker något om sina politiker, oftast kritiskt därför att den franska intellektuella traditionen från Descartes är stark och präglar inte bara författare och s k intellektuella utan också entrepenörer, slaktare och portvakter. För att inte tala om taxichaufförer.

Varje lördagkväll går den populära talkshowen On n´est pas couché på den statliga kanalen France 2. Som all TV i Frankrike är programmen framskjutna i tiden i förhållande till Sverige. On n´est pas couché börjar kl 23 och håller på till cirka kl 2 på natten. Programledaren Laurent Ruquier pratar intensivt och viftar med armarna utan avbrott i tre timmar – Hur orkar karln? –  men däremellan hinner också ett tjugotal gäster passera revy. Det rör sig om skådespelare, sångare, författare och politiker. Ruquier är ingen djuping efter franska mått mätt och programmet anses vara lättsmält men ändå handlar säkert en tredjedel av kvällen om politik. Inte bara de inbjudna politiska gästerna som ministrar, politiska redaktörer m fl pratar politik utan även sångarna och skådespelarna som alltså inte är i studion för att sjunga och uppträda utan för att prata och promota sina skivor, filmer och liknande. Det skämtas om veckans politiska händelser. Det är fullständigt självklart att alla tittare kl 1 på natten till söndagen vill ha elakheter och djupsinnigheter varvade om presidenten, socialisternas ledare eller någon facklig pamp.

TV.s olika kanaler sysslar under hela veckan med politik. Det handlar ofta om taktik och kommentatorer mäter populariteten hos politikerna och analyserar deras uttalanden. Olika affärer avlöser varandra, som minst en bonusaffär per vecka och det kryddar förstås anrättningen. Fransmän hånar sina politiker och utgår från att de är korrupta men vill samtidigt ha dem på en piedestal. Blir politiker för folkliga och ”som vem som helst” minskar fascinationen och intresset.

Just nu är Sarkozy nere för räkning och socialistledarna likaså. Det finns ingen som är bra i fransmännens ögon. Men så är det för det mesta och det bekymrar föga. Politik är roligt. Politik är en passion för vardag som helgdag. Moralisera kan man göra om annat. Nu är klockan halv två på natten och Ruquier vevar på som en duracellkanin. Äh, vi tittar en stund till. När kommer nästa elakhet om presidenten?

Fransk-svenska skillnader. Om hierarkier på arbetsplatser
Fransk-svenska skillnader. Om hierarkier på arbetsplatser 150 150 Tomas Lindbom

För något år sedan hade jag lyckats få en intervju med Stéphane Rozès, ofta sedd gäst i de politiska TV-sofforna och representant för ett av Frankrikes största undersökningsföretag. Intervjun var inbokad kl 11.30. Jag kom till kvarteret kl 11, smet in på närmaste café för en espresso och lite förhandsreflektion men följde mest fascinerat en kvinna vid samma bardisk som hann dra i sig sju glas rödvin under halvtimmen jag var där.

Jag kom till receptionen på avtalad tid och blev ombedd att vänta. Efter 20 minuter frågade jag receptionisten som dittills inte givit mig ett enda ögonkast varför Rozès inte dök upp. Hon sökte honom och han kom ut med öppningsfrågan: ”Varför är ni så sen, monsieur?” När jag förklarat att jag visst kommit i tid, blev han upprörd på sin sekreterare som inte meddelat honom att jag kommit, förde mig in i en korridor bort till en sekreterare, skällde ut henne, drog mig därefter in i sitt rum och förklarade att han bara hade fem minuter på sig för intervjun. Klockan 12 skulle han i väg på nästa möte. Jag tackade nej till de fem minuterna och gick.

Samma kväll berättade jag historien för två fransmän. Båda – oberoende av varandra – förklarade att detta var ett känt fenomen i högre kretsar i Paris. Rozèse var naturligtvis väl medveten om att jag kommit kl 11.30 men hade annat och viktigare ärenden att göra och valde att spela upp ett spel med sekreteraren som ”ju är betald för att spela buse” i den här typen av situationer.

Det franska samhället är starkt hierarkiskt och chefer tillåter sig att göra piruetter för att kunna leva sina liv ovanför resten av medarbetarna och de mindre prominenta gästerna eller journalisterna. Samtidigt svarar förstås de underordnade medarbetarna med att arbeta mindre när chefen är borta, ta mindre ansvar och ägna mycket tid åt skvaller om cheferna. Ett nordeuropeiskt och anglosaxiskt beteende på arbetsplatserna med fördelat ansvar och plattare organisationer tränger sig på i det franska yrkeslivet men har naturligen svårt att riktigt göra sig gällande.

Välkommen till www.lindbompafranska.se
Välkommen till www.lindbompafranska.se 150 150 Tomas Lindbom

Som du märker har jag flyttat min blogg till en ny adress. Det mesta kommer att vara sig likt.Med Rss-funktionen kan du hålla dig à jour med mina aktuella texter. Jag kommer att resa en del i Frankrike i sommar så det blir en del texter om andra platser än Paris. Politiken vilar ju också några månader under sommaren. Fram till midsommar lovar jag ändå aktuella rapporter från franskt politiskt liv varvat med kultur och olika reflektioner kring franskt liv i största allmänhet. Hoppas du vill fortsätta att vara trogen min blogg och berätta gärna för andra frankofiler eller frankonyfikna att www.lindbompafranska.se finns i cybervärlden.

Om denna blogg

Fransk samhällsdebatt är både bred och djup. Den innefattar filosofi, kultur och politik. Den är också intensiv och utan uppehåll. Från skolstarten i början av september och fram till nationaldagen den 14 juli pågår ett ständigt utbyte av tankar, idéer och konkreta förslag inom detta breda fält.

Jag startade min blogg 2009. Debatten är lika intensiv på 2020-talet som tidigare. Visst skiftar den karaktär. Nya perspektiv framträder och därmed nya konflikter. Samtidigt finns vissa politiskt-filosofiska grundtankar kvar. Politiker brukar fortfarande i sina tal referera till franska revolutionens paroller frihet, jämlikhet och broderskap men med tillägget sekularism (laïcité). Jag gläder mig om du vill följa med i det franska åsiktsutbytet genom att läsa mina blogginlägg.

Arkiv