Lindbom på franska

Nu närmar sig sommaren och regeringschefen, premiärminister Francois Fillon har bråttom att försöka få igenom lagen som förbjuder muslimska kvinnor att bära burka på offentliga platser. Många frågar sig varför denna brådska kring en fråga som berör högst två tusen kvinnor i landet. Situationen för muslimerna generellt i landet har knappast förbättrats och kommer inte heller förbättras av en lag som dessutom i lagrådet stött på kritik för inskränkning av de mänskliga rättigheterna.

Belgien skulle bli det första landet som drev igenom en lag mot burka men regeringskrisen kom emellan. Nu kan möjligen Frankrike bli först och för dem som försvarar ett förbud är detta också symboliskt. Frankrike måste framstå som det land i Europa som starkast försvarar principen om att hålla den offentliga sfären helt fri från religiösa uttryck.

Jag har i tidigare inlägg på bloggen argumenterat mot tankegångarna bakom denna lag. De höga juristerna i Frankrike har redan ifrågasatt om en lag mot burka är förenlig med de fri- och rättigheter som alla västerländska länder har inskrivna i sina konstitutioner. Det har också i många sammanhang påpekats att en sådan lag främst riktas mot muslimer och blir en rasistisk lag. Lagen måste ses i sitt sammanhang där Nationella fronten gjorde stora framsteg i de regionala valen i förra månaden och där det råder en utbredd främlingsfientlighet mot muslimer.

Det mest försåtliga i pläderingen för en förbudslag är att hänvisa till kvinnans ställning. I den politiska sfären i Frankrike är kvinnans ställning svag. Andelen kvinnliga ministrar har visserligen ökat men de flesta tunga medlemmarna i regeringen är män liksom de ledare som tillsammans med presidenten sitter i Elyséepalatset och  i praktiken styr Frankrike. Kvinnan har samma rättigheter som män men de manliga nätverken är starka och dominerar. Ordet feminism är om möjligt ännu mer pestsmittat än i Sverige.

Den franska kvinnan har formellt samma rättigheter som männen. I överklassen kan många kvinnor nå höga positioner tack vare en god familjeekonomi. För de flesta fransyskor är det svårare att tävla på lika villkor. Framförallt är synen på kvinnans roll starkt konservativ i de flesta miljöer. Helt enkelt traditionell i synen på hennes roll som maka, mor och älskarinna.

Det vilar inte lite av dubbelmoral över franska politikers uttalanden när de ondgör sig över kvinnoförtrycket uttryckt i burkan medan samma män verkar sakna all förmåga till självkritik i synen på jämställdhetens ställning i Frankrike i stort. Burkan blir snarare ett medel att dölja den orättvisa maktfördelningen mellan män och kvinnor i allmänhet. Den franska regeringen kan fortsätta att tiga om snedvridningen i könsfördelningen på ledande positioner i samhället och låta bli att förändra politiken inom till exempel barnomsorgen så att unga kvinnor kan få samma chans i yrkeslivet som män. Media kan fortsätta att låta män till 80 procent dominera samhällsdebatten i TV-debatter och på tidningarnas sidor för politik och kultur.

Burkan blir en avledningsmanöver för att ingen ska se hur eländig jämställdhetspolitiken ser ut i Frankrike. Burkan blir också symbolen för något som egentligen är ett falskt försvar för kvinnans rättigheter. När förbudslagen röstats igenom – och den kommer i en eller annan form att bli verklighet – kommer President Sarkozy att använda lagen för att övertyga sig och sina landsmän om hur förträffliga de är i försvaret av kvinnan. Det är bara att hoppas att detta illusionsnummer snart kommer att avslöjas.

.

Vi svenskar följer utvecklingen av dramat med Prinsessan Madeleine och Herr (!) Jonas Bergström men fransmännen har en ännu intressantare kärlekskonflikt att skärskåda. Det rör sig inte om några b-skådespelare i kändisvärlden utan om presidenten och hans hustru Carla Bruni-Sarkozy. Hon som efter ingånget giftermål med sin Nicolas förklarat för media att ”monogami tråkar ut mig”.

Uppenbarligen har hon blivit uttråkad trots att det också framkommit tidigare – möjligen via en och annan sekundärkälla – att maken är en både frekvent och eldig älskare. Men skvallret är igång och inte bara i överklassens salonger som gärna vill vara först med den här typen av skvaller utan också på bloggar och i olika underhållnings- och satirprogram i TV. Något riktigt substantiellt har inte framkommit. Ingen har kunnat bevisa någonting egentligen. Men alla som förstår sig på vad kända politiker gör i sängen verkar veta att något sker. Och inte bara med hustrun som otrogen aktör. Det tisslas och tasslas också om presidenten själv.

Otrohet bland politiker är mer regel än undantag. Det är egentligen så banalt att ingen borde bry sig. Men ändå kittlar det. Få om ens någon Sarkozyväljare från 2007 kommer att byta parti eller välja en annan presidentkandidat på grund av en otrohetsaffär. I Frankrike är kärleksaffärer ännu mindre betydelsefulla än i Sverige. Gränsen nås nog först om en person varit ihop med minderåriga eller ägnat sig åt våldtäkt. Det mesta i övrigt finns mer till för att kittla och underhålla medborgarna som också kan få himla med ögonen och fördöma lite lätt medan man skrattar åt det.

Bilden av politiker är delvis en annan än i Sverige. Politiker är inte som vanligt folk. De tillhör en egen klass och följer delvis egna lagar. Typiskt är också att Sarkozy fick stora problem de första presidentåren när han uppträdde mer folkligt än sina företrädare. Han duade gärna vanliga människor och visade upp sin nya kvinna – Carla Bruni – första gången för allmänheten när de spontant promenerade i Eurodisney utanför Paris, helt avspänt bland andra besökare. Det var inte bra och sänkte hans popularitet. Ett och annat snedsprång i äktenskapet är däremot helt i sin ordning.

Carla Bruni tycker inte om den uppmärksamhet som nu riktas mot henne trots att hon faktiskt offentligt deklarerat att monogami tråkar ut henne. Hennes vrede riktar sig främst mot den förra justitieministern Rachida Dati som var nära vän med Sarkozys förra fru, Cecilia, och på den tiden också hade en särställning hos presidenten. Däremot har hon alltid varit i onåd hos hans nuvarande hustru.

Carla Bruni anklagar Rachida Dati för att stå bakom ryktena om otrohetsaffärerna. Hon fick lämna regeringen för ett år sedan och utsätts nu för i hennes ögon nya trakasserier från Elyséepalatset. Det senaste var att hon på kvällen efter regionalvalen i mars nekades en regeringslimousine för att åka till en TV-studio och kommentera valet. Dati är övertygad om att det är presidenthustrun som ligger bakom hennes degradering och att både presidenten och staben i Elyséepalatset lyder minsta vink från henne. Rachida Dati är också övertygad om att hennes påtalade skuld i skvallret kring presidentparets otrohetsaffärer beror på att Carla Bruni hatar henne och tar varje chans att bryta sönder hennes ställning i det officiella Frankrike.

Fnurror i kärlekslivet i Elyséepalatset får ändå till slut politiska konsekvenser. Det påverkar knappast valen men leder till att en och annan minister flyttas undan till förmån för en annan. Vem vet; så småningom får vi veta varför en viss person 2010 plötsligt fick en så upphöjd ställning i maktens boningar. Och fransmännen kan fortsätta att odla den gamla sexistiska tolkningen av maktrelationen mellan män och kvinnor genom att säga: ”Det är ändå alltid kvinnorna som styr. Se bara på Carla och Nicolas!”

De franska undersökningsföretagen ligger inte på latsidan och tidningarna och TV ger dem ständigt nya uppgifter. Nu har Le Nouvel Observateur bett ett av dem att ta reda på om franska folket tycker att friheten, jämlikheten och broderskapet i landet har ökat eller minskat under senare år. Inte oväntat är svaret negativt. Den franska revolutionens paroller hålls högt men respekteras inte av politikerna, anser folk i allmänhet.

Vänsterväljarna tycker till 40 procent att jämlikheten är den viktigaste grundpelaren i republikens bygge. Högern säger till 53 procent att friheten är viktigast. Det intressanta är hur folk motiverar att friheten inskränkts och ojämlikheten ökat. Bland alla medborgare är bilden också entydig. Friheten, jämlikheten och broderskapet sitter trängre i dag i Frankrike än tidigare. Den kritiska analysen är generellt mer framträdande bland vänsterväljare än bland högerväljare.  Orsaken till att fransmännen generellt anser att den franska revolutionens grundpelare sviktar är främst den ekonomiska krisen.

De fransmän som upplever att friheten inskränkts hänvisar i första hand till att det blivit fler och fler restriktioner i samhället som rökförbud i allmänna lokaler, krav på att äta mer frukt och grönsaker, sporta och så vidare. Vi skulle kunna säga att det rör sig om inskränkningar i den ansvarslösa njutningen, något som är centralt för många fransmän. Högt på listan över frihetsinskränkningar är också hastighetskontrollerna på vägarna. De har blivit fler och ses av många som negativt. En traditionell synpunkt på medias koppling till den politiska och ekonomiska makten kommer också fram tydligt i undersökningen. Fransmän har aldrig haft särskilt stor tilltro till public service oavhängighet gentemot staten och det är dessvärre en uppfattning som det finns alla skäl att hålla fast vid.

En mindre del av de franska medborgarna (13 procent) tycker att friheten ökat. De nämner i första hand internet som ett instrument för ökad frihet men också att antalet tabun minskat. Homosexuella kan känna ökad frihet, det är lättare att skiljas och få abort.

De fransmän som menar att ojämlikheten ökat hänvisar i första hand till att löneskillnaderna ökat och att arbetsmarknaden med osäkrare arbetsvillkor bidrar  till ökad ojämlikhet. I fallande grad hänvisar fransmännen till att ojämliheten beroende på hudfärg ökat, handikappade får det sämre. Orättvisor kring nationalitet, familjebakgrund, ålder och kön bidrar till att öka ojämlikheten, säger en del men långt ifrån lika många som de som hänvisar till ekonomi och arbetsmarknad.

De fransmän som tycker att jämlikheten ökat  (6 procent) tycker att de handikappade fått det bättre och att skillnaderna mellan folk med olika kön och olika hudfärg minskat. Ungefär lika många i denna grupp tycker att löneskillnaderna minskat.

Nästan två av tre fransmän menar att broderskapstanken minskat i landet och bara 8 procent tycker att den blivit starkare. Det är den ekonomiska krisen som gör att människor i ökad utsträckning i första hand tänker på sig själva, menar många.

Jämlikheten är den fråga där människor har upplevt den största negativa utvecklingen. Det är också här som skillnaden i bedömning är störst mellan vänster- och högerväljare. Ojämlikheten uttrycks enligt undersökningen mest kring löner och andra villkor på arbetsmarknaden. Det är typiskt för den politiska debatten i Frankrike att orättvisorna kring kön och etnicitet inte alls spelar samma roll när fransmän ska lista områden där de upplever ojämlikheten som störst. Omedvetenheten om de strukturella problemen på dessa områden är ännu mer påfallande än i Sverige.