Fransk musik – finns den?
Fransk musik – finns den? 150 150 Tomas Lindbom

Igår kväll var det julfest på mitt kontor.En väldigt rolig fest. Och… Ett inslag som las in som en muntration var en musiktävling. Vi julfirande murvlar, formgivare och konsulter med köttbullar och sill på faten skulle tävla i att gissa rätt låt som de gör i Sveriges television ibland på fredagkvällarna.

Rolig tävling i sig. Men smärtsamt för mig att konstatera: Jag var helt värdelös och fungerade som sänke i den grupp jag  hamnade i. Jag kunde inte svara på en enda fråga. Alla låtar skulle för mig ha kunnat skrivas av samma kompositör och framföras av samma artist. Från Rolling Stones och framåt i tiden tills idag. Så kom jag på varför jag var så usel. Alla tävlingslåtarna i vår interna jultävling var inspirerade av samma slags anglosaxiska musiktradition. Även de svenska låtarna lät likadant som Bruce Springsteen eller … ja, vad hette de andra? Ur denna musik, slår det mig, har en hel kultur vuxit upp, en hel identitet formas som är större och bredare än någonsin idrottsrörelsen eller det politiska samförståndet. Ingen av mina kollegor verkade ha några problem med detta urval. Istället byggde denna musik en känsla av gemenskap. ”Thåström”, skrek någon, ”E-type”, ropade någon annan. Samma låt, samma oväsen, tänkte jag. Inte konstigt att vår kung en gång lär ha sagt att Ulf Lundells stora hit om att man borde vistas i naturen och dricka brännvin gjord på johannsesört skulle kunna bli en bra nationalsång.

Vi lever med en anglosaxiskt inspirerad ljudmatta runtomkring oss. Vart tog den franska chansonen vägen? Vinden kommer sällan från söder men det stormar från väster som lågtrycken. Inte undra på att kulturklimatet kan kännas tryckande och konformismen tyngande.

Karl Gerhard översatte George Brassens och Charles Trenets musik. Han tog hit Maurice Chevalier. De dj-a språkresorna till England som startade på 60-talet har knäckt hela kulturutbytet med den europeiska kontinenten. När hände det senast att en fransk musiker uppträdde på Globen? Och jag lovar. De är många och de är bra men de låter inte som ett surrande från Liverpools källarlokaler eller från någon ranch i mellanvästern. Det finns andra toner som gör att musik blir en upptäckt och en väg till mångfald, inte bara ett sätt att bygga kulturidentitet och skydda sig mot omvärlden. Så det så; )

Minareter i fransk TV
Minareter i fransk TV 150 150 Tomas Lindbom

Folkomröstningen i Schweiz med dess resultat att förbjuda nya byggen av minareter har naturligtvis väckt uppmärksamhet och på de flesta håll bestörtning i Frankrike. I gårdagens Mots croisés, ett politiskt debattprogram som sänds varannan måndag kväll och leds av den populära Yves Calvi togs frågan upp med en sammansättning av panelen som gjorde debatten spänstig och intressant. Bruno Gollnisch, vice ordförande i Nationella fronten, en  man som drev den antimuslimska och öppet rasistiska linjen på ett tydligt  sätt och som därmed lyfte de ståndpunkter som stora delar av befolkningen delar. Han  ägnade sig åt glidande formuleringar som kopplade islam till islamism, skrämde muslimer i Frankrike med någon diffus koppling till Saudi Arabien och menade att Turkiets premiärminister uttalat att minareter är mulimernas stridsspetsar och moskéerna samlingsplatser för politisk verksamhet. Bland annat.

Denna hets mot muslimer fick komma upp till ytan och kunde avslöjas och bemötas på ett utomordentligt sätt av främst två socialister och en kvinnlig antropolog, Dounia Bouzar, franskfödd och muslim.

Bouzar påpekade det självklara i att muslimer i Frankrike är fransmän, har sin förankring i Frankrike och att det inte finns ett ”vi och dom” mellan muslimska och icke-muslimska fransmän precis som det inte heller fanns en motsättning mellan franska judar och icke-judar under Dreyfusprocessen kring förra sekelskiftet eller vid deporteringarna av judar under Vichyregimen från 1940 till 1944. Samma främlingshat då som nu.

Vincent Peillon, en av socialistpartiets ledande företrädare, och det vänstersocialistiska partiets ledare Jean-Luc Melenchon pläderade för ett Frankrike där identiteten inte definieras i gammal kultur och gamla sedvänjor utan i en förankring i de demokratiska värdena och rätten att med ett franskt medborgarskap utan förklaringar och ursäkter kunna kalla sig fransman.

Nicolas Sarkozy har dragit i gång en debatt om fransk identitet som gör att också den demokratiska högern dras in i ett obskyrt resonemang om vad som karakteriserar en fransman. Gränsen mellan höger och extrem höger tenderar att suddas ut. Det är befriande att vänstern är tydlig på denna punkt. Identiteten får inte klassificera medborgare som bättre eller sämre.

Framsteget kan vara bakom oss
Framsteget kan vara bakom oss 150 150 Tomas Lindbom

Många stora samhällsfrågor tvingar sig på oss oavsett vi vill eller inte. En handlar om framsteget och en av dess avkommor, den ständiga, eviga tillväxten. Hur skulle samarbetet mellan mp och s i Sverige te sig om den frågan på allvar kom upp till debatt. Hur hotande det än verkar att konfrontera traditionella socialdemokrater som tror på industrialismens filosofi som förordar tillväxt som grunden för rättvisa och litar på mänsklig rationalitet och naturvetenskapliga framsteg som grund för de flesta lösningar. Mot det står miljörörelsens oro över vad som händer om industrins expansionskrav och människornas välfärdsanspråk får vara överordnat värnandet om vår natur.

Framtiden tillhör förhoppningsvis en gemensam social och ekologisk politik men fordrar ett nytänkande från socialdemokraternas sida när det gäller övertron på det rationella framsteget och den ekonomiska tillväxten. Det sociala perspektivet har socialdemokraterna men i denna debatt hävdar den gamle kommunisten Besset att det sociala perspektivet i samma grad finns inom den gröna rörelsen.

Den som kan franska bör gå in på http://moscovici.typepad.fr/blognational  och läsa debatten mellan socialisten Pierre Moscovici och en av Daniel Cohn-Bendits närmaste män, Jean-Paul Besset. Det är en debatt som blottlägger skillnaderna mellan en traditionell progressiste och en representant för en grön hållning. Bessets nya bok heter i ungefärlig översättning: ”Hur kan man sluta vara progressiste utan att bli reaktionär?”

Denna minidebatt är värd att begrunda och bör lyftas till den svenska politiska debatten.

Guds hand på en fransman
Guds hand på en fransman 150 150 Tomas Lindbom

”Fotboll är inte en fråga om liv och död. Det är betydligt viktigare än så” Det är ett klassiskt uttryck från en engelsk tränare. Uttrycket upprepas av franska media efter den minst sagt skamliga segern över Irland i den avgörande kvalmatchen till fotbolls-VM i Sydafrika nästa sommar. Frankrike lyckades kvalificera sig i nästan sista minuten i sista matchen genom en handpassning.

Nog kan det förvåna en och annan att denna regelvidrighet som inte uppmärksammades av den svenske domaren Martin Hansson får så stort utrymme. Det har väl hänt förr att segrar i idrottstävlingar säkrats med ojusta medel. Om inte om varit hade…osv. Den så starkt grumlade glädjen över en plats i nästa fotbolls-VM påverkas starkt av att spelaren som passade med handen till det avgörande målet var ingen mindre än Thierry Henry. Frankrikes stora stjärna och ständigt firad i Europas bästa lag, FC Barcelona. En spelare med det bästa rykte, en hedersman skulle de gamla svenska idrottsledare ha kallat honom. Lagkapten i landslaget. Han passar med handen och målet godkänns.

Frankrike har ett fotbollslag i kris. Förbundskaptenen Raymond Domenech är så starkt kritiserad av fransmännen för sitt sätt att leda laget att kvalificeringen till VM snarare blir stötande än väcker glädje. Nu får han det förlängda mandat som egentligen ingen hade hoppats på. Många önskade säkert i hemlighet att Frankrike inte skulle kvalificera sig till VM för att på så vis bli av med honom. Nu är Frankrike vidare men på starkt tvivelaktiga grunder . Och Domenech får fortsatt förtroende.

En usel förbundskapten och en lagkapten med hjälteglorian rejält på sned. Dessutom ett lag som är placerat i den oseedade gruppen inför lottningen. Förnedringen hade varit mindre om laget fått stanna hemma i fyra år till.

Förorterna i fortsatt kris
Förorterna i fortsatt kris 150 150 Tomas Lindbom

Fattigdomen och utanförskapet är fortsatt svåra i de utsatta förortsområdena utanför de större städerna  i Frankrike. Fyra och en halv miljon lever i dessa områden och här är arbetslösheten betydligt större och många fler lever under fattigdomsnivån. Väldigt lite positivt händer enligt ny statistik som Le Monde presenterat under måndagen.

Problemen drabbar främst de unga. Arbetslösheten i dessa områden är dubbelt så hög som i övriga landet. Bland pojkar mellan 15 och 24 år är den 41 procent. Det leder till fortsatt ökad våldsbrottslighet sedan oroligheterna i november 2005. Resultaten i skolan är också mycket sämre här än i övriga delar av Frankrike. En liten ökning av antalet godkända i realskolan (brevet) och studenten (baccalaureat) har påvisats i den nya statistiken men siffrorna är långt under genomsnittet i landet. Det är framförallt antalet som går om klasser eller aldrig tar examen som är skrämmande högt.

Den materiella fattigdomen är mycket mer utbredd i de utsatta förortsområdena.  Var tredje vuxen lever under den så kallade fattigdomsnivån i Frankrike som är satt till 908 € per månad. Bland de unga under 18 år är siffran 44.3 procent.

Till detta kommer det utanförskap som det innebär att leva i områden med mycket våld, hög arbetslöshet och en svag tilltro till den egna möjligheten att förändra sitt liv och bli en del av en större samhällelig och nationell gemenskap. Fadela Amara har varit ansvarig minister för förortsfrågorna sedan valet 2007 men har lika lite som sina företrädare lyckats genomföra några tydliga förbättringar. Snarare pekar det mesta på att problemen växer.

Om denna blogg

Fransk samhällsdebatt är både bred och djup. Den innefattar filosofi, kultur och politik. Den är också intensiv och utan uppehåll. Från skolstarten i början av september och fram till nationaldagen den 14 juli pågår ett ständigt utbyte av tankar, idéer och konkreta förslag inom detta breda fält.

Jag startade min blogg 2009. Debatten är lika intensiv på 2020-talet som tidigare. Visst skiftar den karaktär. Nya perspektiv framträder och därmed nya konflikter. Samtidigt finns vissa politiskt-filosofiska grundtankar kvar. Politiker brukar fortfarande i sina tal referera till franska revolutionens paroller frihet, jämlikhet och broderskap men med tillägget sekularism (laïcité). Jag gläder mig om du vill följa med i det franska åsiktsutbytet genom att läsa mina blogginlägg.

Arkiv

RSS-flöde

För dig som vill ta del av mina inlägg genom ett RSS-flöde är det möjligt. Använd då url-en https://www.lindbompafranska.se/feed/.