USA-Frankrike
USA-Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Naer den daavarande utrikesministern Dominique de Villepin kritiserade USA:s invasion i Irak utloestes latenta antifranska kaenslor bland maanga amerikaneer. French fries doeptes om till freedom fries och fransmaen i USA fick huka foer attackerna mot deras land och kultur.

Det finns en gammal animositet mellan laenderna. En amerikan jag moette redan paa planet hit till San Fransisco uttryckte sin uppfattning om laeget i Frankrike just nu: ”Den daer Sarkozy har det inte laett med att aendra paa fransmaennen. Han vill ju faa dem att boerja arbeta”. Bilden av Sarkozy aer ganska positiv eftersom han foerefaller mer oeeppen foer den amerikanska livsstilen aen de tidigare presidenterna som uppfattas som uppstyltade, stela och artistokratiska. 

Naer jag promenerar paa gatorna i San Fransisco och faar leenden fraan maenniskor jag aldrig moett och ser hur klassloest ett moete mellan tvaa personer kan kaennas haer taenker jag paa den formella stilen i Paris. Det blir i naagra oegonblicksbilder en foerklaring av skillnaderna mellan den gamla och den nya vaerlden. Historia, tradition, vaerdighet, komplexitet mot oeppenhet, jaemlikhet, prestigeloeshet och foerenkling. 

Jag vet att detta inte aer helt sant. Allt har en baksida, ocksaa den amerikanska folkligheten och det raka moetet mellan maenniskor.  Den franska slutenheten doeljer  passionen som alltid ocksaa aer naervarande, Men jag foerstaar att de baada folken kan ha svaarigheter att naa varandra och att de kaenner misstro maanga gaanger mot varandra. 

En svensk som jag, dessutom ohjaelpligt foeraelskad i den franska kulturen, kaenner mig kluven. Svaart att vaelja mellan Bonjour Monsieur och Hi Tom! Men de fransmaen som foeraktar den amerikanska kulturen har jag ingen foerstaaelse foer.

Patricia Kaas startar före Malena
Patricia Kaas startar före Malena 150 150 Tomas Lindbom

Använd inte minuterna före Malena Ernmans framträdande i kvällens Eurovision Song Contest till att rusa runt i badrummet och kissa överallt av nationalistisk yra och nervositet utan samla dig och lyssna på låt nr 3, ”Et s´il fallait le faire” med Patricia Kaas. Det är alltså Frankrikes bidrag och låten är bra. Så oerhört franskt, en blandning av visa och pop. Är man beroende av fransk chanson så är man och då får låtarna gärna påminna om varandra – för visst känner man igen tonen i denna tävlingsmelodi från så många andra franska låtar i mjukpopgenren. 

Patricia Kaas har hunnit bli 43 år och är en av Frankrikes mest populära sångerskor, i en tradition där också Celine Dion ingår. Hon har varit flitig genom åren och har sålt över 16 miljoner skivor. En erfaren och duktig sångerska som är en lågoddsare ikväll. Så se upp! Kanske topplaceringen blir en kamp mellan Sverige och Frankrike.

Sarkozy och den femte republiken
Sarkozy och den femte republiken 150 150 Tomas Lindbom

Frankrike lever under den femte republiken med rötterna från 1958. Konstitutionen skapades av och för General de Gaulle och var en reaktion mot 40- och 50-talens många regeringskriser. Nu skulle republiken få en ordning med en stark president och ett svagare parlament, med en stark ledare och svagare partier; allt för att trygga en långsiktig maktutövning och ordning i landet.

Så var det tänkt och så var det också under de Gaulles elva år vid makten. Men partiväsendet knäcks inte så lätt och med några svagare presidenter urholkades den exekutiva makten vid Elyséepalatset. En komplikation som de Gaulle i sin upphöjdhet över partierna inte tänkt på var att det politiska läget skulle kunna utvecklas så att presidenten representerade en politisk riktning medan parlamentet, nationalförsamlingen och senaten, hade en annan majoritet. Det läget uppstod så småningom.  Francois Mitterand tvingades under sin andra mandatperiod ta in Jacques Chirac som premiärminister för en ren högerregering. Chirac fick smaka samma beska medicin när han utlyste nyval till nationalförsamlingen 1997 och förlorade. Då bildade Lionel Jospin en socialistregering men alltså fortfarande med Chirac som president. Detta fenomen kallas cohabitation, samregerande, och har blivit en faktor att räkna med, i varje fall så länge som presidenten satt på sjuåriga mandat och parlamentet på femåriga. Numera väljs även presidenten på fem år, en eftergift för ett mer parlamentariskt synsätt. Valen till president och nationalförsamling genomförs numera med bara en månads mellanrum.

Nicolas Sarkozy har alltså endast fem år på sig att bevisa att han bör omväljas och han har i höst suttit halva tiden. Våren 2012 är det dags för en ny presidentvalskampanj. Sarkozys ledarstil är närmast manisk. Allt ska gå fort och sedan fortare och så ännu fortare. Reformer ska snabbt manglas igenom i nationalförsamlingen. Regeringen spelar en mer undanskymd roll än någonsin därför att presidenten också lägger sig i vardagsfrågorna. Det gjorde aldrig de Gaulle, Pompidou eller Valery Giscard d´Estaing. Mitterand spelade golf två förmiddagar i veckan och hade olika älskarinnor och kan ju då knappast ha haft koll på allt och under Chiracs senaste mandatperiod förföll hela presidentämbetet. Han ägnade visst engagemang åt utrikespolitiken men var i övrigt svag och tillbakadragen och överlät de flesta sakfrågorna åt sin premiärminister de Villepin.

I dag styrs Frankrike först och främst från Elyséepalatset, dvs presidentens officiella residens medan Matignon, sätet för premiärministern, har förlorat det mesta av sin makt. Tidningarna beskriver hur Sarkozy byggt upp ett kabinett runt sig själv som är starkare än regeringen. Sarkozy bryr sig i tidens anda också mycket om kommunikationsfrågor och kontakten med media och arbetar mer medvetet än någon tidigare president på att vässa sin egen profil. Som en Napoleon talar han direkt med folket och söker  genom väldiga armar omsluta delar av vänstern så att oppositionen långsamt förlorar sitt syre och kvävs.

Den femte republikens konstitution ger presidenten stora maktbefogenheter. Sarkozy utnyttjar denna möjlighet och dominerar fullständigt det politiska livet. Hans lynnighet leder till att ministrar sätts i frysskåp eller flyttas runt på ganska lösa grunder. Naturligtvis har presidenten enligt konstitutionen rätten att tillsätta och avsätta alla ministrar. Sarkozy har lämnat över ordförandeskapet i sitt parti, UMF, men styr och ställer där ändå och håller samtidigt räfst och rättarting med parlamentsledamöter som röstar fel i olika frågor, senast kring lagen om förbud för fildelning. Presidenten finns överallt och härjar. 

Det går ändå dåligt för Nicolas Sarkozy i opinionsmätningarna. I juli 2007, två månader efter valet, låg hans popularitet på rekordhöga 65 %. Därefter har den dalat och ligger i dag på 32 %. Egentligen är det en katastrof. Fransmännen var först missnöjda med hans ledarstil som uppfattades som ovärdig en fransk president. Hans kärleksaffär med Carla Bruni störde många konservativa fransmän. Redan före den internationella finanskrisen var hans siffror låga. Många uppfattade redan på våren och sommaren förra året att Sarkozy inte kunde uppfylla de löften han ställt ut före valet om ökad köpkraft för fransmännen. Tvärtom upplevde alltfler att privatekonomin blivit sämre.

Sarkozy har en enda ledarstil och det är att agera intensivt, hyperaktivt och göra allting själv. Så har han agerat också i försöken att lindra finanskrisens verkningar. Men i ett land som redan har hög arbetslöshet, en statlig budget som bärs fram till största delen på lånade pengar, med en svag köpkraft hos stora befolkningsgrupper och starka sociala spänningar blir det svårt för vilken president som helst att klara uppgiften och dessutom höja sin popularitet. Majoriteten av fransmännen tror alltså inte på Sarkozys förmåga att lösa landets problem och den har heller inte särskilt mycket tålamod. Vid två tillfällen i vinter lyckades de stora fackliga organisationerna trumma ihop två till tre miljoner missnöjda löntagare och arbetslösa som demonstrerade på gatorna i alla de stora städerna.

Det ska samtidigt sägas att Sarkozy klarat vintern utan totalt sammanbrott i landet. Det råder starkt missnöje men ändå inte revoltstämning. Oppositionen till vänster kan inte leverera något lockande alternativ och landet saknar lyckligtvis populistiska ledare som skulle kunna piska upp konfrontativa och våldsamma stämningar. Det är ju ett gammalt känt faktum att det politiska läget i Frankrike ofta känns som kritiskt. Verbalt befinner sig olika grupper i krig med varandra och med makten och de politiska analytikerna ser krisbränder ta fart överallt i samhället. På något märkligt sätt lugnar sedan allt ner sig när semestrarna närmar sig och regeringarna och presidenterna kan andas ut. Frampå höstkanten börjar så den politiska temperaturen stiga igen med nya strejker och oroligheter. Det politiska livet verkar gå i jämna årscykler.

Nicolas Sarkozy sitter kvar till 2012. Han kommer att använda presidentens alla befogenheter konstitutionellt och all sin manipulativa förmåga mot sin politiska omgivning och mot media för att få sin vilja igenom och visa handlingskraft inför sitt folk. Men han behöver komma igenom finanskrisen och ge de breda grupperna i samhället ökad köpkraft  för att vinna nästa val. Trots en svag opposition kan han inte bli omvald – och det tror alla han vill –  om inte det ekonomiska läget förbättras och framtidstron återvänder i landet.

Kouchner velar i valet
Kouchner velar i valet 150 150 Tomas Lindbom

Frankrikes utrikesminister Bernard Kouchner har inte bestämt sig för vilken lista han röstar i Europavalet. Valet borde vara självklart då han tog ställning för Nicolas Sarkozy och dennes politik i ock med inträdet i regeringen 2007. Bernard Kouchner säger nu till Le Nouvel Observateur att han stöder regeringens politik men att han inte bestämt sig än för vilken lista han ska rösta i juni.

Det är ett anmärkningsvärt uttalande. Det speglar samtidigt karaktären i det franska politiska livet. Partistrukturen är inte lika fast och beständig som i de germanska länderna. Både till höger och vänster läggs partier ner och återuppstår i delvis nya organisatoriska skepnader och med nya partinamn. Kommunisterna består men det partiet är å andra sidan bara en spillra i dag av vad som fanns så sent som på 70- och 80-talen. 

Bernard Kouchner har alltid räknat sig som vänster och satt i Lionel Jospins socialistregering i början av 2000-talet. Han gjorde en saklig bedömning 2007 att han kunde bidra positivt med sin utrikespolitiska doktrin även i en högerregering styrd av Sarkozy. Många tror ju också att hans val styrdes av makthunger. Men Kouchner är ingen pålitlig anhängare till regeringspartiet UMP och säkert inte heller medlem. Så nu kan denne libero i politiken tänka sig att rösta mot sina egna kamrater i regeringen vid kommande europaval. 

Det franska partilivet är inte förankrat i kollektiv utan formas av starka ledare med starka program, ofta retoriskt färgade av filosofiska proklamationer. Kouchner känner sig därför fri att offentligt berätta att han kan tänka sig att inte rösta på UMP. Han får kritik förstås internt för detta men frågan blir inte så het i den franska debatten som den blivit i den svenska. Tänk om Carl Bildt förklarade att han inte visste hur han skulle rösta i kommande val…

Läckra kvarter i Paris
Läckra kvarter i Paris 150 150 Tomas Lindbom

Månaden maj är underbar i Paris. Om du inte redan bokat en helgresa dit så dröj inte! Vädret är ingen pålitlig faktor i nordfrankrike men maj och juni brukar vara soliga och lagom varma för en storstadssemester. Värre är det med april. Jag minns en valborgsmässoafton på den tiden jag arbetade som guide i Paris. Vi skulle ta emot flygresenärerna från Sverige den dagen och vi gjorde det i snöblandat regn. En ung kvinna landade i tunn sommarkläning och sandaletter. Hon hade inget varmare med sig så det blev raka spåret till Galerie Lafayette och inköp av långbyxor och varma tröjor.

Vänner  frågar mig ofta om råd inför resan till Paris. En vanlig fråga rör val av hotell och i vilket kvarter de bör bo. Var är det livligt? Var kan man finna den parisiska atmosfären? Vilken fråga, svarar jag. Det beror på om du är nostalgiker – och upplevde Paris när du var yngre och det var för många år sedan – eller om du vill leva i bostadskvarter eller mitt i nöjesvimlet. Och så beror det på om du gillar den lyxiga touchen eller om du gillar folkligare kvarter. Det är mycket att ta ställning till.

När jag började åka till Paris på 70-talet fanns det fyra roliga kvarter; Champs Elysées, Montmartre, Montparnasse och Saint-Germain des Près. I dag finns det också andra kvarter.

Saint-Germain har i dag blivit stelare och Jean Paul Sartre har ersatts av miljardärer. I de kvarteren är bostadspriserna högst i hela stan, en bit över 10 000 € per kvadratmeter. Visst är det roligt att ta ett glas på Café Flore vid Boulevard Saint Germain, där ju Sartre och de Beauvoir satt åren efter kriget och skrev på sina odödliga verk. Där finns fortfarande den intellektuella vitaliteten och dit går också många av stadens vassaste pennor och intressanta opinionsbildare. Men området har förlorat det mesta av sin ungdomliga karaktär och glada nöjesprägel.

Montmartre hade sin storhetstid fram till första världskriget 1914 så nog är området lite passé och profilerar sig på ett rätt vulgärt sätt som konstnärernas kvarter. Samtidigt finns det charmiga gator vid foten av kullen med Sacré Coeur,  la butte som parisarna kallar den. Precis ovanför Pigalle vid metrostationen Abesses dit ingen vågade sig på 70-talet är i dag husen fyllda av roliga affärer och restauranger och dit flyttar yngre människor som har pengar men vill slippa de lite stelare borgerliga kvarteren i västra Paris. 

Montparnasse tog över som konstnärskvarter efter första världskriget och hade sin storhetstid fram till 1940. Till skillnad mot Montmartre lever Montparnasse vidare som ett livligt bio- och teaterkvarter och kaféerna som blev berömda mellan krigen är fortfarande populära. Där finns Dôme, Select och Rotonde och så förstås brasseriet La Coupole som alltid attraherat svenskar. När jag någon gång genom åren besökt La Coupole stöter jag näsan alltid på en känd svensk. Jag minns en gång på 80-talet när jag i ett gäng av ett tiotal svenskar hänvisades till ett bord mitt i restaurangen och hamnade bredvid Olof Buckard. Han satt där ensam och poserade med tidningen Le Monde som om han förstod vad det stod i den. Vi i svenskgänget antog i alla fall att han inte förstod.

Champs Elyseées har definitivt blivit en tragisk gata och hela området är hjälpligt uppspacklat på ytan och ruttet inuti. Restaurangerna är  dyra och serverar dålig mat. Nattlivet är sisådär. Du gäspar när du ser cabareten på Lido som successivt genom åren  bytt ut flickorna i baletten utan att det märkts någon skillnad. Det är inte heller helt tryggt att promenera på avenyn efter midnatt. Champs Elysées lever bara upp den 14 juli när presidenten och militären paraderar och folkmassorna fyller trottoarerna.

De roliga kvarteren och de flesta yngre söker sig österut. Först intogs Marais, ett charmigt kvarter som jag skrivit om tidigare här på bloggen. Nu flyttas tyngdpunkten alltmer mot områden kring Bastille och République och gatorna vid Canal St Martin. Det är de gamla arbetarkvarteren som nu gentrifieras på ett sätt som möjligen Södermalm och vissa söderförorter i Stockholm i någon mån kan jämföra sig med. Myllret finns kvar. Du går runt hörnet, kommer in på en sidogata, går in på en gård och nya intryck uppenbaras för dig.  Gång på gång ramlar du över en originell krog eller står vid skyltfönstret till en butik med ett  sortiment som du inte hittar i kvarteren runt Operan och Champs Elysées. I östra Paris går det också att hitta lite billigare hotell. De tvåstjärniga hotellen brukar fungera bra för dem som inte har speciella krav på komfort och då bör man i östra Paris hitta hotell med hygglig standard och priser under 100 € per natt för ett dubbelrum.

Ju mer man lär känna Paris desto mer sönderfaller staden i sina olika kvarter som vart och ett fyller en med så starka intryck att allt annat runtomkring just i den stunden förbleknar. Därför är det en upplevelse att stanna kvar länge i ett visst område, upptäcka dess karaktär och vila i alla intryck som du får där. Bo och lev ett par dagar vid foten av Montmartre eller på ett hotell vid Canal St Martin. Mitt bästa råd till en Parisresenär!

Om denna blogg

Fransk samhällsdebatt är både bred och djup. Den innefattar filosofi, kultur och politik. Den är också intensiv och utan uppehåll. Från skolstarten i början av september och fram till nationaldagen den 14 juli pågår ett ständigt utbyte av tankar, idéer och konkreta förslag inom detta breda fält.

Jag startade min blogg 2009. Debatten är lika intensiv på 2020-talet som tidigare. Visst skiftar den karaktär. Nya perspektiv framträder och därmed nya konflikter. Samtidigt finns vissa politiskt-filosofiska grundtankar kvar. Politiker brukar fortfarande i sina tal referera till franska revolutionens paroller frihet, jämlikhet och broderskap men med tillägget sekularism (laïcité). Jag gläder mig om du vill följa med i det franska åsiktsutbytet genom att läsa mina blogginlägg.

Arkiv