Ledarskapets roll i fransk politik
Ledarskapets roll i fransk politik 150 150 Tomas Lindbom

Jag har bloggat tidigare om det men det tål att upprepas; ledarskapet är avgörande för politisk framgång i Frankrike. Sverige är inte längre ett kollektivismens förlovade land men sakfrågorna har en benägenhet att styra i större utsträckning än i Frankrike. Annars skulle ju aldrig alliansen med sömnpillret Reinfeldtha vunnit valet 2006.  Maxtaxa på dagis, snus och nu senast integrationsfrågan på nätet. Ja, vi minns frågor som spelat stor roll i olika val. I Frankrike handlar det om ledaren och hans eller hennes vision; att vara karismatisk, kunna peka ut färdriktningen och ha trovärdigheten att kunna göra livet bättre för fransmännen.

Socialisterna har ingen Nicolas Sarkozy. Det blåser inga högervindar i landet och Sarkozy är starkt ifrågasatt. Men han talar direkt till folket, kan ena högern och visar starkt att han har en politisk vilja. Socialistpartiets ledning möttes häromdagen för en eftervalsdiskussion men mötet gav inga svar på de avgörande frågorna kring den interna krisen i partiet. PS har ingen kompass framme och ingen färdväg utstakad. Partiet har ingen ledare som kan avgöra frågorna och eller har karisman att locka människor att följa med. Katastrofen är nära och nu talar till och med vissa av ledarna om risken att partiet upplöses om det blir omval av Sarkozy vid nästa presidentval 2012. 

Samtidigt kan allt vända om en ny PS-ledare stiger upp som en fågel Fenix och talar människornas språk som det måste talas i början av det tjugoförsta seklet. Detta har hänt förr. En ny Léon Blum eller en ny Francois Mitterand. Men – som Pierre Moscovici sa helt halsbrytande i en intervju häromdagen – det handlar nu inte längre om månader utan om veckor om inte partiet ska gå mot sin undergång.

Socialisterna i djup kris
Socialisterna i djup kris 150 150 Tomas Lindbom

Det franska socialistpartiet har gått i väggen. Söndagens Europaval ledde till en brakförlust. Knappt 17% av de drygt 40% som gick till valurnorna stödde det parti som tills nu ändå räknats som det stora oppositionspartiet i Frankrike.

Jag kan tänka mig tre orsaker till att PS krisar. Det finns inom partiet historiska förklaringar, både personkonflikter och en påfallande oförmåga att förnya sig.  Krisen i partiet kan vidare förklaras med högerns och Sarkozys taktiska framgångar och förmåga att locka över gamla socialister till sin regering. Krisen handlar sist men inte minst om socialdemokratins eller den demokratiska socialismens problem att fungera som ett lockande alternativ i en globaliserad och samtidigt individualiserad värld.

Francois Mitterand lägger en skugga över PS. Han vann den inre bataljen mot Michel Rocard och en mer dynamisk socialdemokrati redan på 80-talet. Lionel Jospin kom att efterträda Mitterand och bromsade. För honom var socialdemokratin en otänkbar väg att gå och istället försvarade han stelbent statligt ägande och gick i många stycken armkrok med den protektionistiskt sinnade högern i Frankrike.

När fortfarande socialdemokratin var ett alternativ i Europa vägrade PS att slå in på den vägen. När nu socialdemokratin krisar i de flesta länder börjar dess idéer att tas mer på allvar inom PS. Det sker  genom förnyare som Dominique Strauss-Kahn, Pierre Moscovici och delvis också Ségolène Royal men fortfarande i stark konflikt med statskramare  inom partiet som Laurent Fabius, Martine Aubrys högra hand Benoît Hamon och i viss mån Aubry själv. 

Partiets historia blir som i Sverige en bromskloss. Partiet binds däremot mindre av sina medlemmar – som aldrig haft något inflytande – utan mer av den gamla ledningens och skuggan Mitterands påverkan på utvecklingen. När det svenska socialdemokratiska partiet talar om sina kärnväljare och stoppar mycket av nytänkandet  av rädsla för deras eventuella invändningar så hänvisar PS till en ideologisk hållning som formades under de goda socialistiska åren på 70- och 80-talen.

Det är ju uppenbart att den gamla vänstern inte förmår forma en rättvisepolitik utan att hålla fast vid nationalstatens gamla strukturer med staten som en ordnande princip. När nya generationer formar nya överordnade principer för sina liv som miljön eller förändrar innebörden i begreppen frihet och demokrati står socialismen kvar och vill toppstyra och mäta i kvantitativa termer. 

PS har varit ett parti med en bred väljarbas rent sociologiskt. Under senare år har medelklassen och storstadsborna börjat lämna partiet och denna flykt har nu accelererat i Europavalet, menar Christophe Barbier på  L´Express.Han pekar på hur de gröna tagit över den radikala och numerärt starka medelklassvänstern i Paris. I detta val har nu de gröna gått om PS i Paris och leder med cirka fem procent. Det är en  revolution i valsammanhang men förutsägbarför den uppmärksamme iakttagaren med tanke på hur den radikala opinionen alltmer kommit att präglas av miljötänkande, ökad öppenhet för andra kulturer som den anglosaxiska och en alltmer individuell livsstil. Parisaren tänker fortfarande till vänster men har fått allt svårare att hålla fast vid socialistpartiets mer ålderdomliga stil.

Kvar i partiet blir i allt större utsträckning de som skyr förändring och som känner sig hotade av utvecklingens gång. Inget fel i att värna dessa väljargrupper men ett parti kan inte bara stödjas av väljare som vill vrida klockan tillbaka. Kanske inte helt olikt situationen i Sverige…

Det blåser högervindar i hela Europa och det är förstås också en förklaring till valkatastrofen. Sarkozy och hans UMP är en ovanligt svår motståndare. Sarkozy är medialt skicklig, spelar på invandrarfientligheten utan att utmana den moderata borgerligheten och han agerar smart i det politiska spelet. Han söker ständigt kontakt med duktiga vänsterpolitiker som är beredda att sälja sig till honom för en ministerpost eller annat uppdrag. Nicolas Sarkozy är knappast omtyckt av väljarna i Frankrike men han är så mycket skickligare taktiskt sett än ledarna för ett PS i moralisk upplösning och utan självförtroende. Trots låga popularitetssiffror bidrar han ändå till en jordskredsseger för sina kandidater till Europavalet. Socialisternas ledare i dag, Martine Aubry, har ingen chans mot Sarkozy.

PS är alltså i brygga. Framtiden ser hotfull ut. Partiet kommer inte att kunna enas och ännu mindre förnya sig. Det måste lita på yttre faktorer för att i första hand undgå katastrofala resultat vid de regionala val som står på tur nästa år. Partiet är inte längre det främsta oppositionspartiet. De grönas ledare Daniel Cohn-Bendit talade redan i morse till socialistpartiet utifrån en överordnad position och inbjöd dem till samverkan – ett helt otänkbart tal så sent som i lördags.

PS tappar snabbare än de svenska socialdemokraterna och har inte alls samma organisation att luta sig emot. Oförmågan att förnya sig delar de dock och den oförmågan bottnar kanske främst i partiernas bindning till sin historia. Frågan är om inte just den historiska bindningen är det största hindret för både PS och den svenska socialdemokratin när det gäller att på nytt bli en aktiv politisk kraft – nu i en  helt ny tidsepok.

Det blåser högervindar i Frankrike
Det blåser högervindar i Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

President Sarkozys högerparti, UMP, segrar i europavalet och får 30 av de 72 mandaten som tilldelas Frankrike i europaparlamentet. Det ska jämföras med PS och de gröna som får 14 mandat var. MoDem, ett centerparti i opposition mot Sarkozy gick starkt tillbaka och får enligt preliminära siffror 6 mandat. Övriga 8 mandat tillfallet partier på yttersta höger- och vänsterkanten.

Socialistpartiet har råkat ut för ett svidande nederlag som inte främst kan förklaras av den högervind som blåser genom Europa. PS lever med en djup förtroendekris som partiet självt bär ansvaret för. Martine Aubry ansåg att 20% var ett minimum i valet. Nu blev det knappat 17%. Enligt tidningsrapporter på söndagskvällen rådde rena begravningsstämningen i högkvartetet på Rue Solferino. 

Valet visar att ett missnöjt franskt folk inte riktar sin vrede mot UMP utan mer mot den gamla oppositionen. De gröna får istället ökat stöd och är starkare än PS i Parisområdet. Det är mycket som inte stämmer med bilden i det svenska valet men de grönas frammarsch på socialistpartiets bekostnad i huvudstaden Paris stämmer med läget i Stockholm.

Galen EU-debatt
Galen EU-debatt 150 150 Tomas Lindbom

Det är ju löjeväckande när tidningar skriver efter en Agendadebatt mellan Reinfeldt och Sahlin att ”det hettade till ordentligt”. Varför inte säga som det är: Svenska politiker är livrädda att tappa ansiktet och blir därför så tråkiga att få ens kommer ihåg att debatten  ägt rum när den bryts för nästa program. I Frankrike är det annorlunda. Jag såg debatten igår kväll i franska statliga TV:ns motsvarighet till Agenda, A vous de juger. Den pågick i nästan tre timmar och den var galen.

Studion var uppbyggd med två bord. Vid det ena satt de grönas toppkandidat, den gamle 68-revolutionären Daniel Cohn-Bendit som alla borgerliga på den tiden trodde var köpt av Moskva men som var en gudabenådad bråkstake och folklig ledare. Bredvid honom satt Marine Le Pen, dotter till Jean-Marie Le Pen och den nya ledaren för Nationella fronten. Hon är lika farlig som sin pappa och nästan lika oförskämd men också precis lika charmig när det passar. Vid samma bord satt också högerextremisten Philippe  de Villiers, en adelsman på drift ut i öknen till höger. Han representerade Libertas men lät precis som vanligt. Skrek mest när han talade och då såg han verkligen otäck ut. Vi detta bord satt också den vänlige Francois Bayrou som representerar MoDem, ett centerparti som vill alla väl men just därför aldrig får något inflytande. När han talade tog UMP:s generalsekreterare, som satt vid andra bordet, fram en broschyr och läste för sig själv ur den.

Vid andra bordet satt då UMP:s, dvs Sarkozys partis ledare, Xavier Bertrand. Han är en kort och massiv sluggertyp utan besvärande finesser eller intellektuella karaktärsegenskaper. Bredvid honom satt Jean-Luc Melanchon, en vänstersocialist med mer teoretisk framtoning men utan större möjligheter till framgång i valen. Där satt också den nya kelgrisen hos det  franska folket, trotskisten Olivier Besancenot och så socialistpartiets nya generalsekreterare Martine Aubry. Ja, hon lämnade debatten tjugo minuter före slutet utan förklaring. När slutrundan skulle genomföras hade socialistpartiet alltså ingen representant kvar i debatten.

Detta startfält borgade för en rolig debatt och så blev det förstås. Den var dessutom helt kaotisk. Alla franska TV-debatter är mer eller mindre kaotiska men denna var även i fransk bemärkelse något utöver det vanliga. Cohn-Bendit blev mot slutet så trött på sina bordskamrater Le Pen och de Villiers att han helt sonika bytte bord och satte sig bredvid Besancenot. Det var ju en stol ledig eftersom Martine Aubry hade lämnat studion. Flera av debattdeltagarna, särskilt kamraterna på yttersta högerkanten avbröt konstant alla talare och programledaren vädjade oavbrutet om tystnad så att det gick att höra den som hade ordet. 

Slutet var som ett crescendo. Programproducenten hade bestämt att en representant för undersökningsföretaget TNS Sofres skulle få presentera en dagsfärsk mätning av väljarsympatierna inför söndagens val. Det visade sig att de gröna under sista veckan ökat några procent och gått om mittenpartiet MoDem. Detta gjorde MoDems ledare, den prydlige Francois Bayrou, helt rasande mot TV-ledningen som släppt fram siffrorna och Marine Le Pen insinuerade att det var President Sarkozy som låg bakom undersökningen. Den visade nämligen också dåliga siffror för Nationella Fronten. Den stackars statistikern såg olycklig ut, stammade fram några data utan att någon kunde höra ett ord. Fascisterna gormade, Bayrou fäktade med armarna medan Besancenot och Cohn-Bendit förde ett privat samtal vid sitt bord. Det jag hörde var programledaren Arlette Chabots upprepande invektiv mot debattdeltagarna:”Detta är oförskämt vad ni säger. Detta är oerhört. Tittarna hör ingenting. Låt en person tala åt gången”

I denna kakafoni avslutades debatten och Arlette Chabot hoppades att den varit klargörande. Jag hörde knappt någonting men underhållande var det och budskap överförs ju främst genom kroppsspråk och känslor och mindre genom ord. Så varför inte, kanske är de franska valdebatterna mer upplysande än de svenska.

Roland Garros vid Paris lunga
Roland Garros vid Paris lunga 150 150 Tomas Lindbom

Paris är en traditionell storstad. Tunga kvarter av asfalt och tättbebyggda hus och insprängda små parker som ofta är mer fyllda av grus än gräs och där skolbarnen leker i sina vuxenkläder och med sina klassiska attachéliknande väskor som bärs på ryggen. Det är svårt att andas riktigt friskt ens i Tuilerierna eller i Luxembourgträdgården.

I Boulognerskogen däremot kan den som svettas och plågas av den kompakta värmen i innerstaden under sommaren söka viss lindring. Det är Paris stora lunga men den ligger inte centralt utan i västra stan, precis utanför tullarna vid 16:e arrondissemanget, stadens chica, högborgerliga kvarter. Hit går parisarna från området för att promenera, jogga, paddla kanot i de små anlagda sjöarna och för att spela tennis och golf eller rida. Här finns alla möjligheter.

Just nu pågår de franska öppna mästerskapen i tennis vid Roland Garros. Detta tennisstadion är också en del av Boulognerskogen som också erbjuder fotboll på hög nivå på Parc de Prince (PSG:s hemmaarena) och ryttartävlingar på Auteuilbanan. Men som sagt: tennis gäller det denna vecka och tennis är stort i Frankrike. Det finns över en miljon licensierade spelare och över 8 000 klubbar. Frankrike har också haft en hel del toppspelare genom åren men egentligen inte varit så dominerande som man skulle kunna tro med tanke på antalet spelare och det stora intresset. I dagens och morgondagens semifinaler finns ingen fransman eller fransyska. Gaël Monfils åkte ut i kvarten. Men vi minns en del av de stora profilerna som var med under den svenska storhetstiden; Pierre Darmon under 60-talet, Yannick Noah och senare Guy Forget och Henri Leconte. Stora spelare och karaktärer, särskilt Noah. Han är fortfarande superkändis i Frankrike.

Jag älskar Roland Garros. Det är en stor anläggning och under första veckan kan du gå runt och se vilka matcher du vill och de är många. Jag minns Björn Borgs segrar på 70-talet och Mats Wilanders på 80-talet. Sverige la beslag på herrsegern under ett decennium i svit. Publiken uppskattar de starka personligheterna på plan men vänder sig samtidigt snabbt emot en spelare som bryter mot tennisens moralkoder som att inte klaga på ett domslut eller störa motståndaren. Publiken däremot anser sig ha full rätt att kritisera domslut, bua ut spelare och störa med rop och stön mitt under bollarna. Allra mest klagar publiken på motståndare till en fransk spelare. Då gäller det att balansera på en silkestråd för att inte dra på sig missnöje från läktaren. Det finns också ett enklare sätt att se franska öppna än att åka till Paris. Se tävlingarna på Eurosport.

Boulognerskogen är också vägen ut mot Versailles. Åk igenom den om du har bil och vill se slottet från 1600- och 1700-talet. Turistbussarna har inte den rätten av miljöskäl. Men de kör där ändå, förstås. Men njut av skönheten och – helst av allt – ta en cykel och cykla på småvägarna och avsätt en dag av din Parisvistelse bara för att upptäcka Paris vackra lunga, Bois de Boulogne.

Om denna blogg

Fransk samhällsdebatt är både bred och djup. Den innefattar filosofi, kultur och politik. Den är också intensiv och utan uppehåll. Från skolstarten i början av september och fram till nationaldagen den 14 juli pågår ett ständigt utbyte av tankar, idéer och konkreta förslag inom detta breda fält.

Jag startade min blogg 2009. Debatten är lika intensiv på 2020-talet som tidigare. Visst skiftar den karaktär. Nya perspektiv framträder och därmed nya konflikter. Samtidigt finns vissa politiskt-filosofiska grundtankar kvar. Politiker brukar fortfarande i sina tal referera till franska revolutionens paroller frihet, jämlikhet och broderskap men med tillägget sekularism (laïcité). Jag gläder mig om du vill följa med i det franska åsiktsutbytet genom att läsa mina blogginlägg.

Arkiv