Lindbom på franska

Det är inte utan att jag känner igen mig och det påpekas också i de politiska analyserna kring den nya regimen i Frankrike. Det verkar som socialdemokratin från norra Europa tagit över. Alla är inte glada. Vissa suckar uppgivet. En president och en premiärminister som går i takt, genomför vad de lovat och som vill  både lyssna och förhandla innan de fattar beslut.

Premiärminster Jean-Marc Ayrault höll sitt första tal inför nationalförsamlingen i början av veckan. Under en och en halv timme gick han igenom programmet för regeringen. Han var mycket saklig och tydlig. Han ville inte tala om åtstramning i ekonomin men alla vet att han måste. Redan före årsslutet måste han ha fram ytterligare 4 miljarder euro till statskassan och det kommer att ske genom skattehöjningar. Tillväxten i fransk ekonomi är ännu lägre än beräknat. Nästa år, 2013, lär behoven av åtstramningar i den offentliga sektorn och nya skattehöjningar bli ännu mer påfrestande för befolkningen än den upplevde under Sarkozys år vid makten.

Det är svårt att se hur Francois Hollande och hans premiärminister ska kunna stimulera tillväxten med skattehöjningar som ytterligare fryser ner investeringsviljan hos företagen och tar ifrån medborgarna förmågan att konsumera. Den offentliga sektorn kommer att uppleva neddragningar som förmodligen också blir tuffare än under Sarkozys år. Till detta ska läggas att arbetslösheten fortsätter att öka.

Ayrault sökte övertyga nationalförsamlingens ledamöter om att Hollandes linje från valrörelsen ligger fast. Inget tyder än så länge på motsatsen men problemet är att fokus även de kommande åren lär ligga på att skapa balans i statsaffärerna mer än att få fart på ekonomin.

Oppositionen har snabbt glömt sina misstag under de tio regeringsåren och angriper nu den nya regeringen för åtgärder som de själva införde så sent som i vintras. Regeringen Fillon ökade skatterna med 12 miljarder under början av 2012. Det är glömt nu medan de ojar sig över de 4 miljarder som Ayrault redovisar som extra pålaga under slutet av året. Annars kallades Ayraults tal av en UMP-ledare för det tråkigaste tal han någonsin hört från en premiärminister och ett tal som slår rekord i bristande innehåll. Ayrault hade bara klippt och klistrat i Hollandes önskelista och ministrarnas reformförslag för nästa år.

Många inom oppositionen retar sig också på denna sakliga och lugna framtoning. Ayrault, gammal tysklärare, skulle i sin stil och språk kunna tas för ett svenskt kommunalråd. En politisk journalist klagade över att han aldrig lyfte talet till de höga nivåerna. Bara konkreta förslag och en massa siffror. Men på slutet fick han ändå lite att glädjas åt när Ayrault sa att Frankrike är mer än ett land. Det är idén om det goda samhället. Han hänvisade till den i landet omhuldade universalismen. Frankrike har till skillnad från alla andra länder i världen ett politiskt system som skulle kunna användas globalt.

En av Ayrault medarbetare jämför denne med socialdemokrater i norra Europa. Innan han fattar beslut både lyssnar han och förhandlar. Det anses unikt. Regeringsledamöterna säger sig tillfredsställda med denna modell för internt arbete. Ayrault vill också engagera arbetsmarknadens parter mer i lönerörelsen och i att avgöra sociala frågor i samhället.

Ayraults tal på 90 minuter stördes hela tiden av burop från oppositionen. Talmannen vädjade om lugn. ”Det här går i teve. Vad tror ni franska folket tycker om er när ni skriker så?” Men den typen av varningar hjälpte förstås inte. En politisk kommentator konstaterade efteråt att det ändå inte var så farligt. Under förkrigstiden slogs ledamöterna med varandra under sessionerna i nationalförsamlingen.

Francois Hollande når framgångar med sin linje att skapa tillväxt i Europa. För den gamla majoriteten till höger, numera oppositionen inom UMP, är det värre ställt. Valförlusten ska bearbetas och på franskt vis sker det öppet och med många knivhugg på gamla kollegor i parti och regering.

Det har knappt gått två månader sedan Nicolas Sarkozy förlorade presidentmakten och bara några veckor efter förlusten i valet till nationalförsamlingen. Ändå är bråket inom UMP i full gång. Sarkozy är ännu inte öppet kritiserad av mer än en av sina forna ministrar, Roselyne Bachelot som i intervjuer i radio och teve kritiserar den förre presidenten för att ha släppt fram ultrahögern som rådgivare. Hon tänker särskilt på Patrick Buisson som spelade en stor roll för den högervridning i invandrarfrågan som skedde särskilt under valrörelsen. Buisson har ett gammalt kärleksförhållande till det högerextrema Action francaise och dess filosof Charles Maurras.  Han har varit redaktör för den högerextrema tidningen Minute och anser att Nationella fronten och gaullismen ska ses som en gemensam höger i fransk politik.

Andra forna ministrar kritiserar indirekt Sarkozy. De hoppas på en återgång till traditionell gaullism som ska påminna om åren med Jacques Chirac. Dit hör ledartyper som förre premiärministern och senast utrikesministern Alain Juppé. Den viktiga frågan för Juppé och andra är att hålla avståndet till Nationella fronten. Under Sarkozys år myntades begreppet ni-ni. Det betyder varken samarbete med socialister eller Le Pens parti. Det innebar att Nationella fronten i någon mening blev mer rumsrent. Socialister och UMP har av tradition uppfattats som två partier inom ramen för de republikanska värderingarna. Genom begreppet ni-ni har denna position övergivits och kunnat öppna för nästa steg, samtal och vissa överenskommelser i val med Nationella fronten.

Det finns särskilt en före detta minister och ett antal ledamöter i nationalförsamlingen från UMP  som vurmar för mer samarbete med Nationella Fronten. Nadine Morano satt i Sarkozys regering. Hon säger sig dela många av Le Pens värderingar och i en radiointervju apropå rasism sa hon: ”Jag är inte rasist. Jag har en väninna som kommer från Tschad. Hon är mörkare i huden än en arab”.

Nuvarande ledaren för UMP, Jean-Francois Copé, håller fast vid linjen ni-ni. Han strider om makten över partiet med i första hand Francois Fillon. Den senare premiärminister under hela Sarkozys mandatperiod och en representant för den sociala högern. Mellan dessa båda börjar nu det övriga ledargarnityret inom UMP att organisera sig. En del hoppas också på Juppé som ledare. Han representerar en mittenlinje inom partiet men med lite mer slagsida mot Fillons linje. Den högra falangen är ändå stark. Copé kan räkna med stöd från alla som fortfarande hyllar Sarkozy och den falang som kallas droite populaire och som kan räknas som en lightversion av Nationella fronten. Striden kommer att pågå åtminstone fram till senare i höst när UMP har kongress och ska välja ledning för partiet.

Hur stor del av denna partikonstellation som finns kvar vid kongresstillfället är också en öppen fråga. Parti Radical som leds av förre ministern hos Sarkozy, Jean-Louis Borloo, har bildat egen parlamentsgrupp i den nyvalda nationalförsamlingen. Här har UMP förlorat kontrollen över en del av fransk mitten som vid förra valet troget slöt upp med den dåvarande majoriteten. Droite populaire kommer garanterat att bli utsatt för frestelser att ingå i gruppen Rassemblement Bleu Marine, det vill säga ansluta sig till Marine Le Pens samling av mer extrema högergrupper.

Franska partier är löst sammanfogade. Socialistpartiet är mer välorganiserat än UMP men under det gångna decenniet har även det partiet visat upp en mycket brokig bild internt och levt under svåra interna strider. UMP är inte ens ett parti. Det är en partikartell bestående av olika grupperingar. Det är oerhört svårt att hålla ihop en sådan kartell efter ett svårt valnederlag.

Igår presenterade premiärminister Jean-Marc Ayrault sin andra regering. Det var en väntad ombildning efter genomförda val till nationalförsamlingen. Inga stora förändringar men Ségolènefalangen har stärkt sin ställning liksom Parti Radical de Gauche som nu har två ministrar liksom de gröna. Totalt består regeringen av 38 ledamöter, en ökning med fyra från första Ayraultregeringen men ett förhållandevis modest antal i jämförelse med andra regeringar i förfluten tid.

Det går inte att undvika misstanken att Ségolène Royals nederlag i söndagens val i La Rochelle påverkat Hollande och Ayrault när nu flera Ségolènetrogna tagit plats i regeringen eller som den unga stjärnpolitikern Delphine Batho stärkt sin position med en tyngre post. Batho flyttar från en underordnad minister på justitiedepartementet där hon redan haft starka interna konflikter med justitieministern Christiane Toubira till att ta ansvar för miljö- och energifrågorna.

Hollande har också velat ha in flera ministrar som sitter med mandat i senaten, den andra kammaren i det franska parlamentet. Två nya tunga namn har han hämtat därifrån, Thierry Repentin som blir bostadsminister och Anne-Marie Escoffier som får ansvaret för decentraliseringsfrågan, ett viktigt område  i Hollandes valprogram. Han vill ge större makt åt regionerna och därmed minska statens allomfattande inflytande i fransk politik.

Regeringsbildningen är alltid i Frankrike ett pussel för att balansera olika falanger. Det handlar mer än i Sverige om politiska tendenser och mindre om kopplingar till olika intressen i samhället. De allra flesta ministrar, vänster eller höger, är högutbildade. Inte ens i socialistpartiet finns direkta kopplingar till fackföreningsrörelsen eller det som i Sverige kallas folkrörelserna. Däremot måste regeringsbildaren ta hänsyn till regional balans. Numera också till jämställdhetsaspekten. I Ayraults andra regering har två kvinnor och två män tillkommit. Balansen mellan könen är fortfarande perfekt, 19 män och 19 kvinnor.

Efter valen till nationalförsamlingen har nu Hollande aviserat de första mer bistra åtgärderna. Han kommer att dra ner starkt på antalet anställda inom den offentliga sektorn med undantag för några skyddade områden, utbildning och polisväsendet. Han har aviserat en höjning av minimilönerna, den så kallade Smic, men bara med 2 procent. Dessa åtgärder väcker redan viss irritation hos de fackliga organisationerna. Oron sprider sig också över neddragningarna av personal på Air France. Ännu råder goda relationer mellan regering och fack men Hollande har bara varit president i knappt femtio dagar.