Lindbom på franska

Ett väntat resultat. Premiärminister François Bayrou förlorade misstroendeomröstningen i nationalförsamlingen igår vid 19-tiden. Siffrorna blev 364-194, ett klart nederlag. Endast mittenblocken och en del Republikaner stödde honom. Övriga vände honom ryggen. President Macron står nu inför den svåra uppgiften att hitta en ersättare med förmåga att bilda en regering som inte inom kort tid råkar ut för samma öde. Allt pekar på att Macron väljer ännu en premiärminister ur mittenblocket och att denna person kommer att leva lika farligt som de tidigare. Efter nyvalet till nationalförsamlingen förra sommaren har två premiärministrar fallit i förtroendeomröstningar; Michel Barnier och François Bayrou. Sannolikheten är stor att även nummer tre går samma öde till mötes.

Inte minst på denna blogg har det framkommit hur omöjlig situationen är för den sittande presidenten. Hans underlag är cirka en tredjedel av nationalförsamlingens ledamöter och det visar sig att de övriga blocken befinner sig för långt ifrån varandra och ifrån mittenblocket för att en majoritetsregering är möjlig att upprätta. Det är rimligt att invända att politikerna i denna folkförsamling borde kunna ta sitt ansvar och hitta lösningar som skapar lugn och stabilitet. Fransk politik har en annan tradition. Det är första förklaringen till att det inte blir möjligt. Den andra förklaringen är att yttervänstern och ytterhögern stärkt sina positioner och att dessa partier, främst Det okuvade Frankrike och Nationell Samling, har var sin divergerande syn på hur politiken ska utformas. Deras stora väljargrupper är inte mindre radikala i sina uppfattningar. De avvisar mittenpolitiken och Macron. De stöder helhjärtat de partier som befinner sig längst ifrån denna mitt som uppfattas som elitens eller etablissemangets företrädare.

President Macron vill inte släppa in de partier som i hög grad är väljarnas val men som bryter mot de liberala och progressiva idéer som företräds av honom själv och av de ledande inom de styrande krafterna i fransk politik och statsförvaltning. Macron och hans omgivning skyr den radikala vänsterns ekonomiska politik men också dess vurmande för sociala rörelser och radikala fackliga organisationer. Han och hans egen politiska värld värjer sig lika mycket mot de nationalkonservativa som vill strama åt invandringen ytterligare och införa en stramare kriminalpolitik.

Folkets viljor, dels från vänster och dels mot höger, blir fiender till Macrons åsikter och ambitioner. Han har blivit en kringskuren kung. Han har stöd av endast 15 procent av väljarkåren och han kritiseras även av den tredjedel av den politiska klassen som ändå i huvudsak delar hans värderingar. Han delar visserligen detta öde att bli allt mer impopulär under mandatperiodernas gång. Han delar det ödet med sina företrädare Jacques Chirac, Nicolas Sarkozy och François Hollande. Skillnaden är att han saknar ett parlamentariskt underlag och därmed inte kan skyddas mot väljarnas allt mer högljudda kritik.

I denna blogg lär vi få återkomma till den politiska krisen som råder i Frankrike och koppla den till den sociala kris som pågår samtidigt. Jag skulle också vilja tillägga den kulturella kris landet befinner sig i. För dagen kan vi konstatera att landet behöver en ny regering. Detta borde ske omedelbart men kan dra ut på tiden. Vem är mäktig att leda detta tredje försök till regeringsbildning efter nyvalet för femton månader sedan? Vi bör inte minst hålla ögonen öppna för de sociala konflikter som väntar med den stora manifestationen ”Blockera allt” som sker i morgon onsdag och fackföreningarnas strejkdag den 18 september.

Spekulationerna är många inför nästa veckas avgörande förtroendeomröstning i den franska nationalförsamlingen. De flesta tror att regeringen François Bayrou tvingas avgå. Istället riktas frågorna i högre grad mot följden av Bayrous nederlag. Vem blir ny premiärminister och vilken profil får den nya regeringen? Vad händer med landet som befinner sig i denna svåra politiska kris?

De flesta bedömare tror att Socialistpartiet kommer att stärka sin ställning och att dess ledare Olivier Faure besätter premiärministerposten. Ingenting har förstås ändrats i nationalförsamlingens partipolitiska sammansättning men spelet mellan vänster, mitten och höger förändras över tid. Sedan president Macron upplöste nationalförsamlingen för ett drygt år sedan har landet haft två premiärministrar, en från Republikanerna och en från Modem, ett av de fyra mittenpartierna. Nu skulle det alltså vara dags för en socialist på posten.

Frankrike upplever numera ständigt nya regeringskriser. Barnier avgick efter att ha förlorat i en omröstning om den ekonomiska politiken. Bayrou går nu sannolikt samma öde till mötes i en generell förtroendeomröstning på måndag. Parallellt med olika hot om regeringskriser sedan Macron omvaldes 2022 har framförallt vänstern utvecklats i sina relationer sinsemellan. Den består av fyra partier som fram till för ett halvår sedan hjälpligt hållit ihop, dominerat av Det okuvade Frankrike i en folkfront. Långsamt men säkert har Socialistpartiet på senare tid vridit sig ur Det okuvade Frankrikes grepp och kan i dag sägas agera självständigt i förhållande till de andra tre partierna. Det innebär också att de fyra mittenpartierna har börjat intressera sig för att hitta en mer långsiktig samverkan med det parti som många av macronisterna en gång tillhörde. När Macron 2016 skapade Republiken på väg byggde den på två pelare, moderata socialister och moderata högerpolitiker.

Enligt konstitutionen är det presidenten som utser premiärminister. Faller regeringen kommer alltså Emmanuel Macron att välja efterträdare till François Barnier. Förhandsspekulationerna pekar på att han kan komma att utse Olivier Faure och försöka skapa en ny regering som fångar in mitten och den mer moderata delen av vänstern. Samtidigt vet Macron att risken ökar att Republikanerna i så fall lämnar regeringen. Det är ett problem eftersom högern och ytterhögern skaffat sig ett allt starkare stöd i befolkningen. Han riskerar att uppfattas som en president som i än högre grad än tidigare struntar i folkviljan.

Republikanerna verkar internt oense i frågan om det går att acceptera en socialistisk premiärminister och om detta högerparti kan släppa till ministrar i en sådan regering. Det mesta handlar om taktik för Republikanerna liksom för alla andra partier. President Macron har också vid tidigare regeringsombildningar visat sig vara ytterst vacklande. Det finns ingenting som garanterar att han vänder sig till socialisten Olivier Faure om regeringen Bayrou faller på måndag.

Emmanuel Macron är egentligen bara tydlig på en punkt. Han vill inte själv avgå i förtid. Däremot skulle han kunna upplösa nationalförsamlingen en gång till. Det vore dock att sända en signal till omvärlden om att Frankrike verkligen befinner sig i  kris. Vill han sända den signalen? Knappast troligt.

På onsdag kommer den stora demonstrationsdagen att genomföras. Det blir en jättelik manifestation från främst vänstern och den lära skaka om det politiska etablissemanget i Paris. De närmaste veckorna kommer att innehålla mycket dramatik i Frankrike. Fransmännen ser enligt alla opinionsmätningar på de styrande med stor misstro. Bara en faktauppgift som säger det mesta: President Macron stöds i dag av endast 15 procent av befolkningen.

Det är mycket som inte står rätt till i det franska samhället. Statsskulden är 3 300 miljarder euro. Den politiska makten försvagas. Partiernas ansvar för landet underordnas alltmer taktiska intressen. Den politiska klassen distanseras från medborgarna vars förtroende för sin valda ombud försvagas. Distansen mellan samhällets olika grupper och klasser ökar både ekonomiskt och kulturellt.

I den här bloggen har jag haft anledning att lyfta fram ovanstående grundläggande problem vid ett stort antal tillfällen. Den som besöker Paris innerstad får inte denna känsla. Här råder en helt annan stämning. Invånare och turister samsas om utrymmet på de otaliga uteserveringarna och på många restauranger är maten god och champagnen korkas upp vid lämpliga tillfällen. I varje kvarter finns en bokhandel. Det är spännande att besöka antikvitetsaffärer och konstgallerier. Stadens boulevarder med sina minnesmärken finns kvar. Ja, nog är Paris som ett enda vackert museum. Med lite fantasi anas dragen av bildning och kultur; det som många utländska besökare saknar i sina hemländer.

Paris innerstad är bilden av Frankrike för så många som inte bor i landet. Här finns också inhemska röster som berättar för besökarna om ett land med en samhällsordning som fortfarande är byggd på generös offentlig välfärd. Varför ska vi inte tro dem som även talar sig varma för fransk kultur med ambitiösa skolor för barnen och generösa statliga bidrag till konst, teater, musik och litteratur. Och upplyser oss om att den intellektuella debatten som fortfarande förs i tv och radio och i olika kultursammanhang runt om i huvudstaden är äkta och omfattande.

Vi hör visserligen röster även i Paris innertad som ifrågasätter den vackra bilden av Frankrike och vi noterar att stora delar av befolkningen strejkar och demonstrerar med jämna mellanrum. Vi kanske nås av rapporter om upplopp, bränder, polisvåld och våld mot poliser, om fattiga förorter och ökad brottslighet.  Sådana problem möter vi inte när vi kommer på vår årliga semestervecka till huvudstaden eller njuter av en badresa till Côte d´Azur.

Som sagt, många av oss svenskar tar till oss en bild av Frankrike som inte på djupet förändrats av de senaste årens negativa utveckling. Det är tyvärr sant att Frankrike brottas med allt svårare problem på många områden. Jag räknade upp några i det första stycket av detta inlägg. Det måste finnas en förklaring till att budgetunderskottet ökar i snabb takt, inte minst sedan Emmanuel Macron tog över som president 2017. Det måste finnas en förklaring till att förortskvarter och även delar av många stadskärnor drabbats av omfattande brottslighet. Det måste finnas en förklaring till att de partier som tidigare styrt landet i dag är djupt ifrågasatta och får allt svagare stöd i val.

Den politiska klass som ännu styr Frankrike gör vad den kan för att hålla väljarnas vrede på en hanterbar nivå. En fjärdedel har det materiellt sett ganska bra och röstar  på den sittande presidenten och hans stödpartier i nationalförsamlingen. Övriga väljare befinner sig i opposition och söker sig främst till partier på ytterkanterna. Kanske håller den nuvarande ordningen ett tag till. Kanske är tålamodet hos vanliga fransmän runt om i landet större än det verkar. Situationen är ändå kritisk. Premiärminister François Bayrou blir sannolikt avsatt av nationalförsamlingen måndagen den 8 september. En stor folklig manifestation med titeln ”Låt oss blockera allt” genomförs två dagar senare. Vi vet inte vad som händer därefter. Det kan bli nyval till nationalförsamlingen. Flera oppositionsledare kräver att president Macron avgår. Vissa bedömare tror att den nuvarande konstitutionen, den femte republiken från 1958, lever sina sista dagar. Andra tror på ett maktövertagande av Marine Le Pen vid nästa ordinarie presidentval 2027.

En sak förefaller uppenbar. Kraven på politiska förändringar i landet ökar och blir alltmer radikala. De kommer från politiska ledare men får alltmer stöd hos allt större grupper av medborgarna. Svag och ifrågasatt politisk ledning i ett land som sjuder av frustration och ilska med sinsemellan olika folkliga viljor är ingen bra mix.

Nu skärps motsättningarna i fransk inrikespolitik. Två dagar är viktiga att hålla i minnet, den 8 och 10 september. François Bayrou, premiärministern, öppnar för en förtroendeomröstning i nationalförsamlingen den 8:e vilket sannolikt leder till att regeringen förlorar och avgår. Den 10:e genomförs demonstrationer och strejker som enligt vänstern och de fackliga organisationerna kommer att bli kraftfulla och sätta ytterligare press på särskilt president Emmanuel Macron. Med dessa händelser läggs grunden för en laddad politisk höst.

François Bayrous presskonferens häromdagen med beskedet om att genomföra en förtroendeomröstning har lett till kritiska reaktioner. Många kommentatorer menar att Bayrou tagit detta steg för att försöka framstå som statsmannamässig. Han har länge vetat att han i en votering om nästa års budget – den är planerad till senare i höst – skulle förlora. Det innebär i sin tur en neslig förlust för honom själv. Han skulle bli ihågkommen i historieböckerna som bifigur bland många politiska ledare som förlorat i en parlamentarisk omröstning. Genom förtroendeomröstningen redan i början av hösten där Bayrou talar direkt till folket och begär stöd för ett kollektivt ansvarstagande för landet skulle han kunna bli ihågkommen för något mycket mer storslaget. Vi skulle minnas honom som någon som höjde sig över simpla partitaktiska överväganden.

Politiska motståndare och kommentatorer har redan dragit ner byxorna på honom. Ingen ser något ädelt i hans val om förtroendeomröstning. Oppositionen talar istället om hur fel hans besparingsförslag framstår. Ingen är nöjd. En majoritet av befolkningen gör tummen ner. Partierna runt den svaga mitten talar om hur Bayrou lägger skulden på vanligt folk medan ansvaret ligger hos Macron och den styrande politiska makten. De fackliga organisationerna är inte oväntat inne på samma linje.

Den 10 september genomförs den stora strejk- och demonstrationsdagen. Nu är vänstern i stort sett samlad för att denna dag uttrycka sitt motstånd mot regeringen och president Macron. För Det okuvade Frankrike med dess ledare Jean-Luc Mélenchon är strategin klar. Först ska Bayrou och hans regering avgå i omröstningen i nationalförsamlingen i en ”fredlig och demokratisk manifestation” som Mélenchon uttryckt det. Därefter genomförs den folkliga massdemonstrationen den 10:e.

Mélenchon har redan dragit upp riktlinjerna för hösten.  Målet är inte bara att Macron tvingas utlysa nyval till nationalförsamlingen utan också själv lämnar sitt presidentämbete i förtid. Det är inte mycket som talar för att Mélenchon lyckas driva sin vilja igenom så här långt. Det verkar dock sannolikt att pressen ökar på Macron att utlysa nyval till nationalförsamlingen.

Tveklöst befinner sig Frankrike i en politisk kris. Macron har inte mandat att driva sin egen inrikespolitik. Han är inte ett fungerande stöd för sin regering som i sin tur på sin höjd har stöd av en tredjedel av ledamöterna i nationalförsamlingen. Problemet är att även oppositionen är splittrad mellan Marine Le Pens ytterhöger å ena sidan och en vänster bestående av fyra partier men som domineras av det mest radikala, Det okuvade Frankrike.

Även François Bayrou må ha egna personliga ambitioner i sitt försök att vinna förtroendeomröstningen i nationalförsamlingen den 8 september. Han må spela en falsk roll av statsman genom att vädja direkt till folket om stöd för att sanera delar av underskottet i budgeten. Frågan måste ändå ställas om den politiska klassen i Frankrike inom överskådlig tid förmår att se till helhetens bästa för landet. Det lär behövas ännu högre räntor på statslånen från världens finansinstitut innan det sker. General de Gaulle ombads 1958 av den dåvarande politiska ledningen i landet att återvända till Paris och Elyséepalatset i en tid av motsvarande kris. Generalen  skrev om konstitutionen och gav sig själv en dominerande ställning som president i förhållande till partier och parlament. Är landet i dag på väg mot en situation där endast en stark ledare med starka befogenheter kan lösa en samhällskris? Det finns anledning att ställa den frågan.

Den politiska hösten i Frankrike börjar dramatiskt. Igår höll premiärminister François Bayrou en presskonferens där han meddelade att han ställer kabinettsfråga i nationalförsamlingen den 8 september. Mycket talar för att han kommer att falla i en misstroendeomröstning.

Den heta frågan är budgetunderskottet. Bayrou vill ha ett stöd från nationalförsamlingen för att bekämpa det med en begränsning av utgifterna med 44 miljarder euro nästa år. Senare i höst kommer förslag och parlamentsbehandling av själva budgeten för 2026.

För premiärministern är budgetunderskottet en central fråga i den franska politiken. Han har lagt stor möda under sina hittills åtta månader på att hitta ett slutgiltigt besparingsförslag. Han har använt sig av en modell som inneburit en rad mindre besparingar men på många områden. Han föreslår borttagandet av två röda dagar under året. Han gör inskränkningar i arbetslöshetsförsäkringen, minskning av sjukersättning och pensioner. Han vill också dra ner antalet anställda inom den offentliga sektorn genom att dra in en del tjänster i samband med pensionsavgångar.

Han bemöts av en opposition som med olika argument avvisar hans förslag. Ett halvt dygn efter presskonferensen är bilden ganska klar. De partier som ingår i regeringen, det vill säga mittenpartierna och högerpartiet Republikanerna, kommer att stödja premiärministern. Övriga gör det inte. Normalt sett bör oppositionen segra i omröstningen och presidenten kommer då alternativt att tillsätta en ny premiärminister eller upplösa nationalförsamlingen och utlysa nyval. Macron vill helst välja det första alternativet men kan pressas av opinionen att istället välja det senare.

Det okuvade Frankrike, motsvarigheten till det svenska Vänsterpartiet, har genom sin ledare Jean-Luc Mélenchon meddelat att det då kommer att kräva att president Macron avgår och att ett nytt presidentval utlyses. Detta förslag kommer sannolikt mer vara av symbolisk karaktär. Inget tyder heller på att Macron självmant kommer att avgå.

François Bayrou vill sannolikt visa folket att han ser så allvarligt på det ekonomiska läget i Frankrike att han tar risken att tvinga fram en avgång för egen del. Han hoppas att han får ett folkligt stöd som pressar vissa oppositionspartier att byta ståndpunkt och stödja hans besparingsförslag. Lite tyder på det. Mätningar i folkopinionen visar snarare att medborgarna till stor del är motståndare till de föreslagna besparingarna.

Den 10 september genomförs en demonstrationsdag mot regeringen och dess politik. Det är svårt att bedöma omfattningen av detta uttryck för folkligt missnöje. Aktionerna mot regeringen och ytterst mot presidenten kommer ändå att bli en händelse som ytterligare undergräver förtroendet och respekten för de styrande i landet.