Lindbom på franska

Sedan Emmanuel Macron tillträdde som president 2017 har alla väntat på en stor pensionsreform. Nu kommer den äntligen. Överraskningarna är knappast stora men för den minutiöst granskande journalistkåren går det ändå att urskilja överraskningar. Grunden är ändå att pensionsåldern höjs från 62 till 64 år och att det ska inom några år krävas 43 år av pensionsinbetalningar för att uppnå full pension.

Frankrike har en i jämförelse med andra västeuropeiska länder mycket hög välfärdsstandard. Inte minst gäller det för pensionerna. Pensionsåldern har varit extremt låg och kommer inte heller att sticka ut som hög efter det att denna reform genomförts. Många länder, som Sverige, har högre pensionsålder. Det finns statistik som också visar att pensionärerna, sannolikt beroende på låg pensionsålder, lever längre som pensionärer än i andra jämförbara länder.

Det finns också andra siffror som pekar på att pensionärerna i Frankrike relativt sett har det bättre än i andra länder. Franska pensionärer lever bättre än befolkningen i aktiv ålder. Det låter inte så när pensionärerna klagar och även demonstrerar. Och visst finns det alltid grupper som har det svårt med pensionsnivåer på 1 000 euro i månaden och därunder. Men vi talar om genomsnitt och hur många i aktiv ålder har inte en ekonomisk standard som är så låg att de ligger under fattigdomsstrecket?

Macron och regeringen hoppas att reformen ska minska de höga kostnaderna som det offentliga bär för att betala ersättningen till de äldre. Siffror visar att pensionerna också kostar statskassan jämförelsevis mer än i andra länder. Frågan är, menar kritiker, om reformen verkligen leder till detta om man ser det nationalekonomiskt. Risken finns att arbetslösheten ökar. En del ekonomer har varnat för att näringsliv och det offentliga inte kan ge sysselsättning åt det ökade antalet yrkesverksamma som blir följden av en högre pensionsålder. Arbetslösheten ökar sannolikt genom pensionsreformen, menar kritiker.

Vänstern och de fackliga organisationerna är kraftfullt emot reformen och vill sänka pensionen till  60 år. Det hade förstås varit förvånande om de godkänt reformen. Lika självklart är att Marine Le Pen också är emot reformen och även hon ansluter sig till krav på pension redan vid 60 år. Det kan finnas andra skäl än rent partitaktiska. Vänstern vill höja skatten istället och särskilt lägga den bördan på företagen. De menar att en mer generös pensionsreform går att finansiera på det sättet.

Högerpartiet Republikanerna ansluter sig i princip till regeringens proposition. Det mesta pekar på att reformen kommer att röstas igenom i nationalförsamlingen men Macron har antytt att det skulle gå att driva igenom förslaget med hjälp av paragrafen 49:3. I så fall krävs ingen omröstning i parlamentet. Han har redan tvingats till det vid flera tillfällen sedan valet i våras då hans partilojala grupper förlorat majoriteten i nationalförsamlingen.

Michel Houellebecq, vars senaste roman Förinta blev föremål för en recension i mitt senaste blogginlägg, har under jul- och nyårshelgerna blivit måltavla för hård kritik. I kultur- och samhällsmagasinet Front populaire har han fört ett långt samtal med filosofen och utgivaren av nämnda tidskrift, Michel Onfray. Samtalet pågick i sex timmar och upptog 45 sidor i  det tidskriftsnummer som kom ut i slutet av 2022. Houellebecq formulerade sig drastiskt, inte minst i förhållande till muslimer och blev anmäld inför domstol den 28 december av rektorn för Paris stora moské.

Rektor Chems Eddine-Hafiz anmälde Houellebecq för hat mot muslimer. Han bygger sin anmälan på att Houellebecq bland annat i intervjun förutspådde att motståndshandlingar kommer att genomföras när delar av det franska territoriet i framtiden kommer att domineras helt av islamister. Han hävdade också i intervjun att den inhemska franska befolkningen inte önskar sig att muslimer assimileras in i det franska samhället utan slutar med att stjäla och provocera.

Den muslimske ledaren menade att Houellebecs ord skulle kunna tolkas som att även han själv var en tjuv och att han vände sig mot att den berömde författaren ställde muslimer i Frankrike mot en inhemsk fransk befolkning.

Överrabbinen Haïm Korsia tog initiativet till ett försoningsmöte med Eddine-Hafiz och Houellebecq vilket ledde till att den muslimske rektorn drog tillbaka sin anmälan. Båda sa efter mötet att denna typ av kulturdebatt inte ska avgöras i domstol. Båda försonades i någon mening och Houellebecq erkände att han formulerat sig väl drastiskt på några punkter.

Intervjun med Houellebecq i Front populaire har av naturliga skäl skapat stor debatt i Frankrike. Det är begripligt eftersom landet är splittrat i synen på muslimer. Detta i sin tur beror på att frågan om innebörden i begreppet fransk kultur och identitet är laddad. För många fransmän är den starkt kopplad till 1700-talets upplysningstid med de värderingar som den fört vidare in i det moderna Frankrike: den västerländska civilisationens syn på demokrati, det individuellt präglade rättsväsendet och, inte minst, försvaret av en sekulär stat. Å andra sidan finns också en stark vänster som ser ett multikulturellt Frankrike som en styrka. Denna vänster vill också försvara individualismen i form av rätten till var och en att leva sitt liv oberoende av religiösa och kulturella värderingar. Vänsterns sekularism går längre i den meningen. För högern gäller att kulturen och identiteten har en katolsk och västerländskt färgad identitet. För vänstern är detta underordnat drömmen om ett land som genom sin sekulära hållning öppnar dörren för helt andra kulturer och tonar ner helt eller delvis den katolska traditionen.

Debatten i Frankrike är snårig och inte helt lätt att tolka och beskriva. Det finns så många uppfattningar bland ledande opinionsbildare som bara delvis står ”till höger” eller ”till vänster”. Michel Houellebecq betraktas av delar av vänstern som reaktionär och rasist. Hans värderingar har också helt klart inslag av stark, oförsonlig muslimkritik. Han försvaras samtidigt av en del av vänstern för att skydda det nationella arvet. För många, främst inom högern och extremhögern, är han en sanningens röst i det offentliga samtalet. Där ses han som försvarare av den traditionella franska kulturen med sitt historiska, filosofiska och litterära arv. Denna kulturkamp pågår ständigt i Frankrike och får också politiska konsekvenser. President Macron är framförallt en progressiv ledare som på samma gång försvarar det traditionellt franska arvet. Frågan är vem som efterträder honom 2027.

För en månad sedan utkom Michel Houellebecqs senaste roman på svenska, Förinta, på Albert Bonniers förlag. Den franska titeln är Anéantir. Houellebecq överträffar sig själv i denna roman på flera sätt.

Jag har läst det mesta av Houellebecq. De första romanerna läste jag med dåligt samvete. Och jag skämdes ännu mer av att jag gillade dem. Han var i många kretsar försedd med någon  form av outtalat dödskallemärke för sina beskrivningar av samtiden. Felet var att att han lyfte människors värderingar och beteenden utan att ge den alternativa och positiva sidan av dessa berättelser och beskrivningar. Det var illa när han beskrev västerländska mäns sexresor till i Thailand i romanen Plattform och såg det som ett uttryck för en tid i västerlandet där  sexualiteten blivit handelsvara eller i varje fall förlorat en djupare, avgörande dimension. Västerlandets kris var inget som 2003 borde lyftas fram en roman. Snarare var västerlandet bålverket mot andra kulturers negativa influenser och vi borde snarare se sexresorna som ett virus som trängt in i en annars frisk kropp.

Än värre när hans kritik av islam  uppenbarades. I romanen Underkastelse som kom ut 2015 handlade berättelsen om hur en muslim utsågs till president vid det kommande valet 2017. Han ställde sig på en position som liknade familjen Le Pens. Frankrike islamiseras, menade Houellebecq, och när en muslim blir president förändras också samhället. Den västerländska kulturen försvagas snabbt och människor tvingas eller väljer att anpassa sig till ett helt annat sätt att leva.

Houellebecqs  tidigare böcker utmanar våra liberala och toleranta värderingar. Hans provokationer har i alla romanerna tvingat oss till att reflektera och ibland ompröva våra synsätt. I den senaste, Förinta, fortsätter han sin beskrivning av en västerländsk civilisation som tömts på det mest av sitt andliga, historiska och kulturella innehåll. Samtidigt är personporträtten starkare, inte minst de kvinnliga karaktärerna. Han ger oss också initierade skildringar inifrån medicinens och teknologins världar. Förinta är en gedigen roman, tung på fakta, stark på personbeskrivningar och lika profetisk som hans tidigare romaner.

Michel Houellebecq har i romanen ett perspektiv och en ton som jag tilltalas av. Möjligen ger mig hans oräddhet att faktiskt beskriva det maskulina med alla sina dåliga och bra sidor en attraktionskraft. Det ligger förmodligen i tiden att jag heller inte skäms över det.

Med oro planerade jag min julresa till Frankrike. Skulle jag kunna ta mig till mina destinationer utan att fastna på någon tågstation eller flygplats? Varje år i samband med stora helger och under början och slutet av semestrarna startar de radikala facken som CGT strejker för att sätta tryck på regering och arbetsgivare.

I år blev det inte så. Genom regeringens medverkan lyckades fack och arbetsgivare inom delar av transportsektorn komma överens. Hoten om strejk fanns där länge men till slut löste sig allt. Och jag kunde resa utan besvärligheter. Tvärtom på ett smidigare sätt än i Sverige. När strejker inte blockerar trafiken brukar tågen gå i tid. Franska tgv, snabbtågen, startar exakt på minuten och kommer fram till slutdestinationen lika punktligt.

Kanske är summan av uppror och opposition i Frankrike konstant. Sedan valet till nationalförsamlingen i somras har den politiska konflikten mellan opposition å ena sidan och regering och president å den andra varit påfallande uppskruvad. Det parlamentariska läget har inbjudit till detta. Regeringen har inte haft majoritet i nationalförsamlingen. Oppositionen har dominerats av två partier med stark populistisk profil, Det okuvade Frankrike till vänster och Nationell Samling till höger. Dessa båda oppositionspartier har väckt misstroendevotum mot regeringen vid flera tillfällen när regeringen, med hjälp av en särskilt paragraf i konstitutionen, drivit igenom lagförslag utan votering. Debatterna har varit aggressiva och långa. Särskilt Det okuvade Frankrike har använt sig av metoden att lägga hundratals ändringsförslag, de flesta betydelselösa, för att förlänga debatterna och försvåra effektiviteten i det parlamentariska arbetet.

Franska folket har kunnat följa dessa maratondebatter och noterat det höga tonläget i nationalförsamlingen. Kanske har behovet av att uttrycka sitt missnöje med regeringen tillfredsställts genom det som hänt i parlamentet. Strejkerna har varit färre särskilt med tanke på de ekonomiska problem som landet ändå befunnit sig i. Hög inflation, energikris och ingen förbättring för vanligt folks ekonomiska standard.

Under 2022 valdes Emmanuel Macron om till president för en andra mandatperiod på fem år. Förväntningarna på honom denna gång är lägre. Med en utomståendes blick förefaller han kunna ge landet ett visst lugn trots allt. Han kommer att hantera de internationella frågorna bättre än någon annan av det politiska ledarna. De flesta tror sig också veta vad han kommer att göra inrikespolitiskt. En försiktig liberalisering av Frankrike på alla områden, såväl ekonomiskt, socialt som kulturellt. Han är en progressivt orienterad mittenpolitiker. Han tror på framsteget, på individernas självförverkligande men är också en fransk patriot som försvarar landets tradition.

Ett år till ända och ett nytt väntar. Fransmännen lär tvingas ta med sig eländet från 2022 med covid och kriget i Europa. De politiska motsättningarna fortsätter förstås. Det är den enklaste profetian att göra om detta land. Alltid bråk! Macron har ändå visat att han kunnat lösa de kriser han befunnit sig i under detta år och de tidigare fem. Det skulle förstås gynna den sociala och ekonomiska utvecklingen i landet om han lyckades fortsätta på den vägen.

Gott nytt år!

Frankrike lyckades nästan försvara sitt förra VM-guld, 2018, i mötet med Argentina i finalen i Quatar. Det behövdes straffar för att skilja lagen åt. Ändå var det en rättvis argentinsk seger.

Franska folket brinner för sitt ”les Bleus”. Det betyder inte att laget alltid får ros. Kraven är stora och irritationen kan sprida sig snabbt i befolkningen om spelet kärvar och särskilt om landslaget inte går långt i turneringarna. Detta VM var förväntningarna inte heller så väldigt högt ställda eftersom några av lagets bästa spelare saknades, bland andra Paul Pogba från Juventus som inte återhämtat sig efter en knäoperation.

Finalen blev en kamp mellan de två storstjärnorna Kylian Mbappé och Lionel Messi. De stod för fem av sex mål som gjordes fram till straffläggningen. Mbappé var osynlig i första halvlek och då stod det 2-0 till Argentina. Med två mål i slutet av ordinarie speltid ordnade Mbappé två mål och tvingade fram en förlängning. Han gjorde också 3-3 målet som ledde till straffar. Argentina lutade sig mot Messi men hade också ett genomgående bättre lagspel. Frankrike utan Mbappé hade varit chanslöst i finalen.

President Emmanuel Macron var närvarande under både semifinalen och finalen. Han kritiserades av vänsteroppositionen för att resa till Quatar men förklarade att han varit tydlig med sin kritik av regimen och man måste göra skillnad på politik och fotboll. Han visste förstås också att den stora majoriteten av fransmännen inte hade några invändningar mot hans närvaro på läktaren och vid en seger i finalen hade han säkert plockat en del popularitetspoäng. Nu fick han ändå stå på hederstribunen och gratulera de argentinska spelarna och trösta de franska.

Det är samtidigt skrämmande att se hur en så korrupt regim med hjälp av pengar kan skapa en så bländande fest. Få om ens någon demokrati skulle kunna kosta på sig ett sådant överdåd i arenor och ljusshower. Perfektionismen i genomförandet blir också så synlig om arrangören har pengarna som behövs och allt att vinna på att kunna blända sin omvärld. VM 2022 blev en sportslig framgång med en final som sannolikt var den mest spännande någonsin.

Ändå smakar detta mästerskap illa i munnen med tanke på korruptionen. Quatargate avslöjades under själva mästerskapen när flera ledande EU-politiker visade sig ha tagit mutor. Ingen blev förvånad. Fifa har redan fått ett bedrövligt rykte genom sättet att ge Quatar detta VM. Ingen tror heller att världsfotbollen kan ens komma i närheten av den anda som rådde före penningexplosionen för ett halvt sekel sedan. Och få tror att det kommer bli så mycket bättre inom den närmaste framtiden. Quatar-VM var ett lågvattensmärke men ändå ett exempel på det ”lysande elände” som Karl Gerhard sjöng om i en kuplett för många år sedan.