Lindbom på franska: Om Frankrike

Rikard Wolff – en fransman

Rikard Wolff dog i dag, bara 59 år gammal i en lungsjukdom som under de senaste sex åren plågat honom allt mer och till slut tvingade honom att slutgiltigt ge upp andan. Tidningar, etermedia och sociala medier i Sverige fylls av hyllningar till den stora artisten och uttryck för sorg över hans för tidiga bortgång. Rikard Wolff kan beskrivas på olika sätt. Ett sätt är att lyfta fram hans kärlek och relation till Frankrike.

Han har berättat det på många sätt; historien om hur han redan i sin barndom fick kontakt med den franska sång- och musikkulturen genom sina föräldrar. Han minns som liten hur hans föräldrar besökte Berns när Edith Piaf höll en bejublad föreställning  där i början på 60-talet.

Edith Piaf var en av de artister vars verk han tolkade på sitt eget personliga sätt – på franska eller på svenska. Han gjorde för ett par år sedan en tv-föreställning om Edith Piaf. Jag fick den stora äran att bjudas in till inspelningen som gjordes i hans hem på Lundagatan där hans vardagsrum och tillika studio blev till en teaterlokal. Vi satt ett fyrtiotal på klappstolar i täta rader och åsåg hur Rikard sjöng och berättade om den späda, sköra och oförglömliga lilla sparven Edith med sin smärtsamt svåra liv men med en outslitlig energi och en röst som ingen kunde efterlikna. Men Rikard Wolff kunde tolka hennes sånger på ett vis som berörde. Det var en stor artist som tolkade en annan och det blev starkt. Och hans berättelse om hennes liv flätades in i berättelsen om hans liv. De var märkvärdigt intvinnade i varandra, Rikard och Edith.

Rikard kunde franska och han var beroende av Frankrike. Ständigt reste han till Paris eller Côte d´Azur och ständigt återkom han i sitt artistliv till de stora  tolkarna av den franska chansonen. Senast häromåret uppträdde han på Stadsteaterns stora scen med en föreställning om Jacques Brel. Han skulle för övrigt ha turnerat med den föreställningen i höst men tvingades ställa in turnén av hälsoskäl.

En av hans sista roller var huvudrollen i pjäsen Karl Gerhard på Stockholms stadsteater i regi av Johanna Garpe. Karl Gerhard var på många sätt också en fransman. Han lärde sig att tala god franska och köpte hus i Roquebrune nära den italienska gränsen. Rikard Wolff sa vid något tillfälle att han alltid velat sjunga Karl Gerhards kupletter men av någon anledning aldrig fått tillfället utom vid ett tillfälle under sin utbildning till skådespelare i Skara. Nu fick han i slutet av sin karriär iklä sig rollen av teaterlegenden och bland annat sjunga den berömda kupletten om den trojanska hästen. Det fanns släktskap mellan dem båda. Homosexualiteten och med det ett visst utanförskap men också rastlösheten att ständigt söka nya uttryck för konsten och ett brinnande behov av att gestalta på scenen. Brinnande och utbrännande.

Rikard Wolff fick 2013 hederslegionen av den franska presidenten via sin ambassadör i Stockholm. Det blev en fin ceremoni som det kan finnas anledning att se igen på youtube: https://www.youtube.com/watch?v=GFZGOTJEshY

Rikard Wolff fick alltså till slut också ett stort erkännande av den franska presidenten för sina insatser att föra in fransk kultur till de svenska hemmen och till den svenska teaterpubliken. Vi svenska frankofiler instämmer. Sannerligen gör vi det.

Frankrike minns terrordåden den 13 november

I dag för två år sedan utförde islamistiska terrorister den hittills mest brutala attacken mot Frankrike och direkt mot civilbefolkningen. Under denna fredagskväll genomfördes samtidigt attacker mot olika platser i Paris östra delar och utanför fotbollsstadion Stade de France i förorten Saint Denis.

Minnena är starka. Parisarna kan säkerligen alla påminna sig var de befann sig denna kväll. Jag minns det väl. Hade intervjuat biträdande politiska chefredaktören på L´Express i dess lokaler på Rue de Châteaudun och senare ätit middag på en restaurang i latinkvarteren. Gick till hotellet och  slog på tv:n och fick då följa förloppet från dess början med oklara faktauppgifter och så småningom till att ges en allt klarare bild av händelserna. Jag minns också följande dag, lördagen den 14 november, när Paris var i stort sett tomt på folk. President Hollande hade uppmanat människor att stanna hemma. Jag åt lunch med dotter och svärson på en kinesisk restaurang som var öppen i latinkvarteren. De flesta matställen var stängda. Jag åkte sedan ut med pendeltåget till Nanterre för att intervjua en fransk journalist om fransk sekularism och katolska kyrkans roll i landet. En märklig dagen-efter-känsla att sitta i en nästan helt tom tågvagn och  sedan bli mottagen av honom utanför en pendeltågsstation där några ungdomar rörde sig ensamma mellan huskropparna och alla andra tycktes skydda sig bakom gardinerna i sina hem.

I dag, två år senare, besöker President Macron de olika caféer och restauranger som blev måltavla för attackerna. Han talar med familj och släktingar till de avlidna. Tv-bilderna visar hur laddade dessa ögonblick är. Drygt fem hundra dödade och skadade i attackerna. Mina begränsade kontakter med vänner i Paris visar hur många som i denna mångmiljonstad ändå var direkt berörda. Jag har två vänner som i sin tur haft vänner som avlidit till följd av terroristernas härjningar.

President Macron har beslutat att upphäva undantagstillståndet efter två år. Det skulle ha upphävts sommaren 2016 men då inträffade attacken i Nice. En terrorist körde våldsamt med en lastbil på Promenade des Anglais utefter Medelhavets strand mitt i stan och under kvällsfestligheterna på nationaldagen den 14 juli. Dåvarande presidenten Francois Hollande beslöt som en konsekvens av den händelsen att förlänga undantagstillståndet.

Macron föreslår nu istället lagar som ger polisen ökade rättigheter att kontrollera och internera misstänkta terrorister. Frankrike pendlar alltid mellan rättsstat och gränslandet till en stat med tveksamt rättsskydd för medborgarna. Samma sak hände under Algerietkriget. Det är inte svårt att få en majoritet av medborgarna med sig. Rättsprinciper kring frågor som hemfrid, internering av personer i häkten och fängelser utan klara bevis och rättegång kommer lätt i skymundan när rädslan för en yttre eller inre fiende blir stark. Det behövs ökade kontroller och ökade befogenheter i krissituationer. Samtidigt skapas ökade spänningar mellan folkgrupper när polis och militär och domstolar frångår demokratiska rättsprinciper. Historikerna kommer att ha ett digert material att studera när denna tidsepok av terrorism är över och det går att se kyligare på vad som hänt med den muslimska befolkningen i Frankrike. Då kommer sannolikt inte bara organisationer som Amnesty International att skriva rapporter och anklaga ansvariga politiker, domare och poliser för övergrepp och brott mot goda rättsprinciper.

”Han ler charmerande men blicken är iskall”

President Emmanuel Macron har firat att han varit president i sex månader. Dock lär  han knappast ha ägnat mycket tid åt att fira. Han firar inte. Han arbetar den mesta tiden och han sover bara tre till fyra timmar per natt. Han läser mycket, inte bara arbeta-PM utan böcker i filosofi och romaner. Han tar del av musik och konst också. Men mesta tiden ägnar han åt att förändra Frankrike och han lämnar inget åt slumpen. Hans medarbetare vet att de måste följa honom eller annars  tvingas lämna sina politiska uppdrag.

Många hade uppfattningen att Macron byggde en rörelse, En Marche!, som gav utrymme för dialog och öppenhet bland medarbetarna och anhängarna. Naivt möjligen så här i efterhand. Det verkade ändå så bra. Rörelsen befolkades av engagerade människor som var trötta på de stela och föråldrade strukturerna i de gamla partierna och som nu fick chansen att bygga en rörelse där deras egna drömmar om en bättre framtid för Frankrikes stod i centrum. Efter sex månader med Macron som president tonar istället bilden fram av en toppstyrd organisation där En Marche! som rörelse förefaller sakna politiskt inflytande och även ministrar i regeringen hålls i mycket strama tyglar.

Emmanuel Macron framtonar mer och mer som en hårdför maktspelare om än med många bra idéer och förslag på reformer av det franska samhället. Han förefaller dock övertygad om att allt måste styras via hans hand. Några av hans medarbetare i Elyséepalatset har rätten att tala utåt, till folk via medier men deras uttalanden har formulerats i detalj av presidenten. Många av ministrarna sägs enligt källor till tidningen Le Monde inte våga yttra sig på regeringssammanträdena av rädsla för att säga något som misshagar presidenten. Macron har en uppsättning ministrar som kan sina sakområden men saknar politisk övertygelse och inte heller bör ha det enligt honom. Macron vill ha teknokrater som gör sitt jobb. Han ensam står för politiken.

Jean-Christophe Cambadélis har nyligen utkommit med en bok om åren med Hollande (2012-17) Cambadélis var från 2014 till strax efter valen i våras Socialistpartiets generalsekreterare. Han påminner sig i boken sitt första möte med Macron sedan denne utsetts till ekonomiminister. Den unge ministern överöste Cambadélis med charm och vänliga ord. Strök honom över ryggen och tog hans hand. Cambadélis såg det som besynnerligt att alla dessa ömhetsbetygelser pågick samtidigt som han mötte en iskall blick när han såg Macron i ögonen.

Det går bra för Macron. Han har visserligen opinionssiffror som ligger på samma låga nivå som Hollande när denne regerat i sex månader. Cirka 35 procent av väljarna tycker i dag att Macron sköter sig på ett övervägande bra sätt. Övriga väljare är negativa. Det är en dålig siffra men opinionsundersökarna menar sig se att många väljare trots kritiken mot en del av hans reformförslag, särskilt lagen om förändringar i arbetsrätten och en del ofördelaktiga uttalanden offentligt, uppfattar honom som aktiv och engagerad i ett förändringsarbete. Hellre en president som gör något även om det inte tilltalar väljarna än en president som inget gör. Skillnaden mot Hollande kan inte vara större i det avseendet. Emmanuel Macron arbetar i medvind. Han har totalkontroll över sin maktapparat. Ingen lär säga emot honom. Frågan är hur länge han mäktar driva detta enmansprojekt innan medarbetare försvinner frivilligt och väljarna börjar tveka om värdet att ha en president med monarkistiska ambitioner.

Sex månader med Macron

I dag är det sex månader sedan Emmanuel Macron valdes till Frankrikes president i den andra valomgången av det franska presidentvalet. Varje dag sedan dess har sannolikt varit en prövning, en utmaning. I detta närmast överpolitiserade land är det ingen sinekur att vara den person till vilken merparten av befolkningen sätter sin tilltro för landets bästa – och sin egen också i stor utsträckning. Och den president som inte uppfyller kraven blir snabbt dömd. Hårt och skoningslöst. Fråga Francois Hollande! Ändå har Emmanuel Macron i huvudsak klarat sig bra under det första halvåret av sin mandatperiod.

Macron var ingen självklar vinnare av valet. Det behövdes en skandal kring Republikanernas kandidat, Francois Fillon, för att säkra segern. Och hur hade det gått om om Mélenchon vunnit några procent till på bekostnad av Marine Le Pen och kvalificerat sig till en andra valomgång? Marginalerna var ganska små och Mélenchon ökade kraftigt i opinionen i april medan Marine Le Pen redan före första valomgången började sacka. Macron vann i hög grad tack vare positionen som den vettiga, moderata aspiranten på landets högsta ämbete  ställd mot en kandidat som få utanför den trogna väljarskaran ville se som ens en möjlig segrare.

Nu har det i alla fall gått ganska bra.  Macron har rott arbetsrättsreformen i hamn. Med hjälp av en högst tvivelaktig paragraf i konstitutionen kunde han kryssa lagförslaget runt parlamentet som fick nöja sig med att godkänna tillvägagångssättet men inte ta ställning till själva sakfrågan. Beslutet fattades istället vid ett regeringssammanträde. Icke desto mindre fanns det uppenbara risker förenade med att driva igenom reformen. De fackliga organisationerna var eniga i sitt motstånd och den enda starka politiska oppositionsrörelsen för närvarande, La France Insoumise under vänstersocialisten Jean-Luc Mélenchons ledning, hade vässat svärden och bjöd upp till starkt motstånd rent retoriskt. Det visade sig emellertid att den folkliga oppositionen inte var så tydlig och uppretad som de fackliga och Mélenchon hoppats på. Det som skulle bli en het höst och övergå i en brutal konfrontation på gatan även under denna vinter blev en stillsam protest och så småningom ganska glest på gatorna i demonstrationsleden.

Macron har också visat styrka i mötena med de stora ledarna från Ryssland och USA i symboliskt viktiga möten i Paris och annorstädes. Han har också kopplat på charmen mot Angela Merkel. Framtiden får utvisa om hon tänker dansa med honom eller om hennes inrikespolitiska bekymmer tvingar henne till återhållsamhet i utvecklandet av det EU-projekt som Macron är anhängare till; ett mer federativt Europa.

Macron kan ändå vinna poäng i alla delar av sin utrikespolitik så länge som fransmännen känner att deras land får en tydligare och starkare position i världen. Det förefaller som om många fransmän anser att Macron är bra på det.

Det finns kritik mot honom – och även berättigad sådan – på en rad punkter. Majoriteten av fransmännen håller inte med honom. Han kan vara glad om var tredje fransman stöder honom. Men han har en öppning mot att öka sympatierna. Till slut handlar allt om vad som står på sista raden som företagarna brukar säga. Ökar tillväxten och minskar arbetslösheten så kommer hans popularitet att öka. Då kan även en fransman bli lite liberal om än under ett surt muttrande. Skulle dessutom Macron på klassiskt franskt presidentmanér tala med stora ord i världen och bli respekterad av stormakterna lär han ha goda chanser att bli omvald om 4 1/2 år.

Inte feminist… men

Frankrike skiljer sig från de anglosaxiska länderna och Sverige i en del avseenden. Feminismen har aldrig blivit ett positivt begrepp i mer än marginella grupper. Eller än så länge, är det kanske bäst att tillägga. Det finns skäl till det motståndet mot att göra den ideologiska feminismen till sin. Frågan är om motståndet håller på att brytas.

Feminismen har inte lyckats övertyga fransmännen av ett viktigt skäl; den så kallade universalismen som är ett överordnat synsätt i landet. Frankrike garanterar genom sina lagar och sin historiska tradition alla medborgare samma grundläggande rättigheter. Kvinnor och män liksom medborgare oavsett religion behandlas som likvärdiga samhällsmedborgare. De får samma skolgång, diskrimineras inte i tillsättning av tjänster på arbetsmarknaden. Denna bild av ett demokratiskt land grundat i upplysningstidens principer och revolutionens paroller om frihet, jämlikhet och broderskap lever märkvärdigt starkt kvar i de flesta fransmäns medvetande. Alla vet eller borde veta att det inte stämmer men principerna styr. Eller ett slags överideologi kring vad som gäller i Frankrike lever kvar.

Positiv diskriminering kallas försöken att ge underordnade grupper särskilt stöd eller förmåner och det är  av samma skäl oacceptabla. På senare år sker dock allt fler undantag till den principen. Frankrike håller fast vid sin universalism men gör allt fler undantag från den.

Jag har följt det offentliga livet i Frankrike intensivt i mer än tio år. Det finns i dag en medvetenhet i debatten om kvinnans underordnade ställning som inte alls var lika tydlig för ett decennium sedan. Det var ointressant att de politiska samtalen i tv kväll efter kväll fylldes av män och nästan bara män. Det håller på att förändras även om en del manliga debattörer kan göra kommentarer. Härommånaden påpekade en man lätt irriterad  i ett debattprogram att han var ensam man. Han satt i en panel med tre kvinnor. Fortfarande är det mer regel än undantag att männen är i majoritet när det ska talas politik i till exempel radio och tv. Fotograferna i tv zoomade in unga vackra kvinnors men när de gjorde entré i en show och så gled kameran långsamt från fötterna och uppåt. Det skedde för tio år sedan. Det sker aldrig i dag. Kvinnorna tar alltmer plats trots allt även om det kan tyckas gå långsamt.

Skandalen kring Dominique Strauss-Kahn satte avtryck. Jag minns hur en av de gamla tv-kommentatorerna efter avslöjandena om DSK:s förehavanden på ett hotellrum i New York konstaterade att ”vi män kanske inte alltid beter oss så bra som vi borde i vårt förhållande mot kvinnor”. Han syftade på det i Frankrike så omhuldade begreppet förförelse (séduction). Förförelse ingår i spelet mellan män och kvinnor enligt en djupt medveten tradition. Det är inte alltid klart var gränsen går mellan uppvaktning och störande påstridighet eller rent av trakasserier från mäns sida mot kvinnor.

Metoo-kampanjen har även i Frankrike rönt stor uppmärksamhet. Troligt kommer den att flytta fram positionerna för kvinnors ställning ytterligare några steg. Mäns våld mot kvinnor förekommer förstås i minst samma utsträckning i detta land som annorstädes. Det blir allt svårare att påstå att kvinnor och män har samma status, samma skydd. Universalismen i all ära men den måste kompletteras med bättre lagar för att skydda utsatta kvinnor. Och kvinnors rätt att ta plats i bland annat det samhälleliga samtalet förbättras.

Republikanerna väljer ny ordförande och styr högerut

De är tre som tävlar om att bli högerpartiet Republikanernas ledare i Frankrike. Bara en av dem har en chans att vinna. Han heter Laurent Wauqiez och han samlar nu den så kallade hårda högern (la droite dure) kring sin person och med klara förhoppningar om att fånga in en del av Nationella frontens väljare.

I december avgörs valet av ny ledare för Republikanerna. Detta sargade parti vill nu hitta tillbaka till en tydlig profil som kan samla de aktiva och förstås också på sikt vinna röster i kommande val.Det första valet sker till Europaparlamentet 2019.

Laurent Wauquiez är en självklar vinnare. En 42-åring med bakgrund som minister under de sista åren med Nicolas Sarkozy som president. Han uppbar då rollerna som Europaminister och sedan utbildningsminister för högskolorna. Under sina första år på den nationella nivån var han känd som en mittenman inom dåvarande högerpartiet UMP. Från och med 2011 kom han ut som profilerad representant för den hårda högern. Han har i sin nya roll påmint mycket om Sarkozy men befinner sig längre ut till höger. Han vill nu samla partiet kring en linje som är mer folklig och där försvaret för en traditionell fransk identitet lyfts fram. Det innebär att han inte drar sig för uttalanden som är i linje med Marine Le Pen. Han är också i likhet med Nationella fronten starkt EU-skeptisk.

Laurent Wauquiez är en utpräglad karriärpolitiker. Han har naturligtvis klart för sig att det finns ett utrymme i det politiska landskapet för en antiliberal höger som lockar breda folkliga grupper i samhället, inte minst utanför de stora städerna. Han tävlar till stor del med Nationella fronten om samma väljargrupper. Han har också sett hur stora problem som Marine Le Pens parti haft sedan valet och hoppas kunna göra inbrytningar i det partiets väljargrupper. Han kan samtidigt utmana Emmanuel Macron med ett diametralt annat program. Macron är EU-vän, liberal i både ekonomiska och sociala frågor och har svårare att attrahera det Frankrike som misstror eliten och som ser med skeptisk blick på dennes näringslivsreformer och förändringar i arbetsrätten.

Republikanerna är ett splittrat parti och det är inte orimligt att Wauquiez´ agenda stöter bort en del av dess gamla, mer högborgerliga väljare som har goda inkomster och lockas av Macrons moderna och internationella (=anglosaxiska) framtoning. Partiet är redan splittrat i nationalförsamlingen i en falang som kallas de konstruktiva och som står nära La République en Marche! och en falang som befinner sig i tydlig opposition mot President Macron och hans regering. Utnämningen av Wauquiez  till partiledare kan leda till att de konstruktiva lämnar partiet. Troligen kommer inte den brytningen i så fall att störa hans nattsömn påtagligt.  Han kan i det läget skapa ett tydligt konservativt och nationellt högerparti. De konstruktiva lämnas åt sitt öde och sugs förmodligen upp av Macron och hans parti.

Under nästa år kommer bilden att klarna. Det är möjligt att det politiska landskapet om ett år i huvudsak består av La République en Marche! med en dominerande ställning i nationalförsamlingen och tre grupperingar som utmanar, alla med en mer nationell, EU-kritisk profil och samtidigt med ambitionen att fånga upp missnöjda folkliga grupper i samhället. De tre grupperingarna kommer sannolikt att vara Nationella fronten och Republikanerna till höger och La France Insoumise till vänster. Frågan är vad som kommer att hända med Socialistpartiet. Partiet har visserligen fler mandat i nationalförsamlingen än både La France Insoumise och Nationella fronten men sämre stöd i folkopinionen och med en otydlig profil. Socialistpartiet behöver snarast samla sig till ett genomgripande programarbete och samla styrkorna för att inte marginaliseras totalt i det franska politiska livet.

Vänsteroppositionen i Frankrike krisar

Emmanuel Macaron vann övertygande presidentvalet och hans parti La République en Marche blev lika framgångsrikt i valet till nationalförsamlingen en månad senare. Snabbt började emellertid olyckskorparna kraxa. Särskilt Jean-Luc Mélenchon och hans vänsterrörelse La France Insoumise tycktes skaffa sig ett suveränt läge som främsta oppositionsgruppering. Efter sommaren skulle minsann den nye presidenten klämmas åt. Folket skulle resa sig på gator och torg mot en politik som av Mélenchon beskrevs som ”en social statskupp”, ett angrepp på hela välfärdssamhället. Macron, de rikas president, skulle få känna på folkets vrede. Det har inte riktigt blivit på det sättet och nu är Mélenchon inte glad längre utan sur och vred.

Emmanuel Macron må vara oerfaren i politiken men märkligt skicklig ändå att driva sin linje och klara sig ganska bra i mötet med oppositionen till höger och vänster. Han har bäddat väl för sig genom att attrahera stora grupper i samhället som tidigare befunnit sig på olika planhalvor i politikens konflikt mellan höger och vänster. Det gäller både bland politiker och bland folk i allmänhet. Opinionsundersökningar visar visserligen att Macron inte har en majoritet bakom sig. Oppositionen sammantaget, om man slår ihop höger och vänster, är starkare än Macrons egen rörelse. Som person åtnjuter han dock större förtroende än någon annan av de ledande politikerna. Det är inte märkligt. Inget parti eller block i den franska politiken har personer i sin ledning som når upp till den karismatiska kraft och intellektuella skärpa som Macron. Och han visar också att han äger en känsla för hur det politiska spelet ska drivas.

Jean-Luc Mélenchon och hans anhängare – många med stort inflytande i universitets- och kulturvärlden – har förmodligen misstagit sig när de gått ut med stora åthävor och sökt utmåla Macron som en lika hotfull figur som familjen Le Pen och dess parti. Utifrån en traditionell radikal fransk vänster är liberalism möjligen ännu mer motbjudande än konservatism. Privatiseringar, minskad offentlig sektor och globalisering är mer hotfulla mot denna vänsters syn på samhället än konservativas försvar för franska värden och fransk identitet, traditionell moral och auktoritärt styre i politik och i det civila livet. Det är ändringar i arbetsrättslagarna eller avskaffande av 35-timmarsveckan som får denna vänster att protestera, strejka och demonstrera. Macron är liberalen som hotar konflikten mellan arbetsgivare och facken, mellan folket och en hatad elit.

Det finns mycket gott och sunt i Mélenchons kritik av ojämlikheten i det franska samhället men problemet är att Macron har lösningar som inte självklart innebär försämringar för människorna i detta land. Och till Mélenchons förfäran upptäcker han att raseriet mot Macron inte når upp till de nivåer som han hoppats på eller räknat med. Det är till och med så att de flesta fransmän i dag börjar drömma om ett mer individualiserat samhälle där möjligheterna att ta egna initiativ och tro på sin egen förmåga lockar mer än att luta sig mot ett kollektiv som i ett sekel letts av politrukliknande ledare. Fackliga organisationer som CGT får allt svårare att locka människor och det är ändå i den sfären som Mélenchon sökt stöd.

Mycket riktigt. När antalet demonstranterna senast bara nådde upp i några tusental skickade Mélenchon giftpilar till facken. Själv anser  han sig  uppenbarligen inte ha något ansvar för att den folkliga reaktionen på Macrons arbetsrättsreformer inte blivit särskilt stark och långvarig.

Mélenchon söker sig nu istället mot en mer euroskeptisk linje. Han utspel verkar tendera att bli mer spektakulära än innehållsligt genomtänkta. Senast ville han ha bort EU-flaggan från nationalförsamlingen. Där skulle bara finnas den franska trikoloren. Han blickar framemot Europavalet 2019 och hoppas kunna samla stora väljarskaror bakom en tydligare EU-skeptisk linje. Macron har ju som president slagit in på tydligare EU-vänlig linje och den ska då bekämpas med alla medel. Mélenchon gör utspel i nationalförsamlingen som för honom förvandlas från lagstiftande församling till allt mer av en folktribun.

Macron gjorde ett starkt framträdande häromveckan när han inför nio miljoner tittare lät sig intervjuas av tre tv-journalister i ett rum i Elyséepalatset. Han försvarade sin politik med väl genomtänkta argument. Nationens enda starka oppositionsledare, Jean-Luc Mélenchon ägnar sig mer åt plakatpolitik. Det finns en klar risk att Macron fjärmar sig mer från den lagstiftande församlingen. Hans arbetsrättsreform har undertecknats av presidenten utan omröstning i parlamentet. Med en svag opposition utan ett genomtänkt alternativ kan lockelsen bli ännu större från Macrons sida att styra på dekret.

Det behövs en effektivare och mer genomtänkt opposition från Socialistpartiet och från Republikanerna för att debatten om Frankrikes framtid inte ska tappa i konstruktivitet. Även den radikala vänstern i Frankrike måste rimligen behöva se över sin profil. Över västvärlden växer feminismen. Människor i stora skaror demonstrerar mot orättvisor mot kvinnor, mot låsta gränser för flyktingar och rasism. Miljön hotas, inte minst genom den politik som förs av USA:s president. Mélenchon väljer istället euroskepsis och har slutat tala om invandrares och papperslösas villkor i landet. Det är inte rimligt att en radikal vänster ska fortsätta att främst stödja sig på en kollektivism från industrisamhällets dagar.

 

Macron filosofisk i första stora tv-intervjun

Ikväll söndag kl 20: En timslång intervju med Emmanuel Macron i tf 1, den stora privata tv-kanalen i Frankrike. Tre journalister ville ställa frågor om presidentrollen, om ekonomi och de internationella frågorna. Svaren var långa. Abstraktionsnivån var hög. För en idéintresserad tittare var det himmelriket. För den som vill ha besked i sakfrågor av mer begränsat intresse. Och för de tre journalisterna var det, som David Pujadas sa, frustrerande. Macron talade länge, mycket länge, om varje fråga. Sjuttio minuter var kort tid och  det förberedda blocket om utrikespolitik behandlades på två minuter.

Jag går igenom mina anteckningar från  intervjun och fram tonar bilden av en president med en klar ideologi, tydliga visioner och en nästan övernaturlig tro på sin egen förmåga att förändra nationen Frankrike  ”Se, vad jag har uträttat under fem månader!” sa han i slutet av intervjun och så räknade han upp sina framgångar. Reformerna inom arbetsrätten och en helt annan roll för Frankrike i världen. Han sa sig tjäna hela folket och allt handlar om att ge medborgarna en trygghet i sina liv. Denna trygghet går genom liberala förändringar på det ekonomiska området, en aktiv Europapolitik och en starkare närvaro på det internationella planet.

Egentligen sa han, konkret sett, inte så mycket nytt. Han var ändå tydlig med att en minskad arbetslöshet måste gå genom ökat stöd för företagen och en utvecklad social dialog i företagen mellan arbetsgivare och arbetstagare. Han menade också att ingenting kommer att förbättras utan en helt annan politik när det gäller utbildning i skolorna men framför allt ett livslångt lärande. Som han sa i intervjun: ”Människor ska ges verktyg för att kunna lämna företag och branscher som inte längre är livskraftiga på en föränderlig arbetsmarknad och bli anställningsbara i företag som har framtiden för sig.” Sannolikt är han här mer radikal än någon tidigare president vågat vara. Det är oerhört svårt att sammanfläta begreppen mobilitet och framgång i franskt medvetande. Ja, ännu svårare att få gehör för tanken att trygghet på arbetsmarknaden handlar om ständig förändring. Macron sökte i kvällens intervju att på ett pedagogiskt sätt förklara sin syn arbetsmarknad och tillväxt

Macron uppehöll sig också mycket vid anklagelsen om att han skulle vara ”de rikas president” som särskilt den yttersta vänstern och den yttersta högern ständigt påstår. Macron försvarade sig även här med argumentet att han satsar hårt på utbildning, inte minst för de unga barnen och för arbetslösa. Macron talar mindre om begreppen rika och fattiga och mer om utbildade och outbildade. Det är genom utbildning som klyftorna ska minska, som avståndet mellan elit och folk ska krympa.

Emmanuel Macaron lär inte ha vunnit många nya väljare genom sitt framträdande ikväll. Många tittare kände nog ett visst främlingskap för hans långa filosofiska resonemang och för andra är och förblir han elitens president. Samtidigt kan han i sin ambition att förklara sin politik väcka respekt, även utanför de väljargrupper där han har stöd. Han imponerar också genom sin intellektuella briljans. Han ger intryck av att ha en vilja av stål och viker inte en tum från sina politiska  principer. Han framstår också som en rättmätig ledare för en nation som gör anspråk på att vara en stormakt. Det senare uppskattas av en stor del av det franska folket.

Offentliganställda i Frankrike i strejk

Den 10 oktober var det nya strejker och nya demonstrationer i Frankrike. Flera hundra tusen deltog i demonstrationerna och skolor, sjukhus och transporter påverkades av strejker. För första gången på närmare tio år deltog alla nio stora fackliga organisationer i denna manifestation mot regeringen; i första hand alltså riktad mot uppfattade försvagningar i den offentliga sektorn: Regeringen har sagt sig vilja dra in 120 000 jobb i offentlig sektor, frysa lönerna och införa en karensdag i sjukförsäkringen.

Den offentliga sektorn sysselsätter cirka 5,5 miljoner personer vilket motsvarar en dryg femtedel av samtliga förvärvsarbetande i landet. Frankrike är  ett land där den offentliga sektorn är stor i jämförelse med andra europeiska länder också i omsättning. Politiker från höger och vänster – Nationella fronten och vänsterradikala La France Insoumise borträknade – har alla program för att minska antalet jobb i den offentliga sektorn och göra den mer effektiv genom mer av samarbete mellan kommuner och en satsning på större regioner istället för den indelning i 95 departement som ursprungligen skapades av Napoleon Bonaparte.

Regeringars försök att minska den offentliga sektorns betydelse och stimulera till mer verksamhet i den privata sektorn stöter på starkt motstånd från många medborgare och ifrån de fackliga organisationerna. Det finns också i ett land som Frankrike ett oändligt antal motiv för missnöje. Rättigheter och skyldigheter, förmåner och avsaknad av förmåner skapar orättvisor. Många människor som arbetar i den offentliga sektorn känner sig illa sedda och dåligt uppskattade för sina jobb. Samtidigt har många inom den offentliga sektorn förmåner i form av längre semester, bättre pensionsvillkor och andra bidrag som stör och provocerar  fransmän som arbetar i den privata sektorn.

De fackliga organisationerna har alltid bäst stöd inom verksamheter i den offentliga sektorn. Lärare, sjukhuspersonal, järnvägsanställda är i mycket högre grad fackligt anställda än personal inom privata företag, särskilt inom tjänste- och serviceföretag. När nu regeringen söker begränsa kostnaderna inom offentlig sektor möter den ett starkare fackligt motstånd än när åtstramningar sker inom andra områden i samhället.

Emmanuel Macaron går alltså vidare i sina försök att reformera samhället för att minska offentliga kostnader och öka flödet i ekonomin. Varje gång sker denna kamp mellan statens krav på åtstramningar och fackens försvar för status quo. Ändå är det långt ifrån alla offentliganställda som går med i strejkerna. Bland offentliganställda i skolan (totalt 1,2 miljoner anställda) deltar enligt uppgifter från Institut Francais du Travail, 21 procent.

Strejker och demonstrationer är i Frankrike fackens sätt att förhandla med staten som styr mer av det ekonomiska livet på arbetsmarknaden än i Sverige. Facken söker visa musklerna genom att ha många demonstranter på gatorna och många strejkande på arbetsplatserna. Det rör sig om en och annan dag för strejker och demonstrationer. Facken har inga pengar för långa strejker.

Nu har regeringen lovat att förhandla med de fackliga organisationerna från och med nästa vecka. Det mesta kommer inte att bli föremål för förhandling men på marginalen kan facken uppnå vissa förbättringar.

Vilken effekt har dessa eviga endagarsstrejker och demonstrationer? Är det ett fungerande sätt för facken att påverka villkoren på arbetsmarknaden? Allt fler svarar nekande på den frågan. CFDT:s ledare Laurent Berger sa det öppet på ett möte till sin ledning häromdagen. Det behövs en ny strategi med mer inslag av dialog med arbetsgivaren och med staten för att få inflytande över den arbetsmarknadspolitiska utvecklingen. Han är inte ensam. Även FO:s ledare har framfört liknande tankar. De anar att andelen anställda som vill strejka och demonstrera kommer att fortsätta att minska. Till slut består facken av ett mindretal företrädare för den mer extrema vänstern som ropar slagord men saknar all kraft att påverka utvecklingen. Det gamla kommunistfacket CGT fortsätter på den gamla vägen men får allt svårare att behålla stödet från människor i allmänhet. Helt nyligen visade siffror att det mer reformistiska CFDT nu har lyckats få fler medlemmar inom privat sektor än CGT.

 

Fransmännen fortfarande missnöjda

Det finns inga tecken på att fransmännen i gemen förändrat sin inställning till politiken och dess möjligheter att förändra villkoren för medborgarna sedan Emmanuel Macron utnämndes till president. Attityden till politikerna är så genuint misstrogen att det säkert också behövs tydliga signaler om förbättringar av människors sociala och ekonomiska villkor innan bilden av en korrupt och bortvänd politikerkår ändras.

Jag har via webben lyssnat mig igenom ett intressant tvådagarsseminarium som hölls på Fondation Jean Jaurès den 6 och 7 september. De vassaste historikerna, sociologerna, valanalytikerna och politiska journalisterna var samlade för att ge åhörarna en analys av valrörelsen 2017, valresultatet och människors attityder till politiken. Några av föreläsarnas och mina tolkningar utifrån de siffror som redovisades på seminariet kan möjligen intressera bloggens läsare:

För det första tror jag att både Republikanerna och Socialistpartiet till sina primärval främst mobiliserade de medlemmar och sympatisörer som låg längst från mitten. Francois Fillon besegrade den mer moderata Alain Juppé hos Republikanerna medan Benoìt Hamon slog Manuel Valls i socialisternas primärval. En stor del högerväljare kände starkare motstånd mot integrering av muslimer i det franska samhället än de värderingar som präglade till exempel Alain Juppé. En del av den socialistiska väljarkåren kände frustration över Francois Hollandes regeringsår och brist på vänsterradikala alternativ både i ekonomiska frågor och i frågan om lag och ordning. För båda partierna blev Emmanuel Macron ett mer lockande alternativ än att hålla fast vid sin gamla partier, Republikanerna eller PS.

Det starka missnöjet för politiken och politiker förklarar tendensen att de som röstade i primärvalen valde extremare kandidater. Opinionsmätningar som redovisades på Jean Jaurès-seminariet visade bland annat att två av tre franska väljare anser att franska politiker överlag är korrupta. Denna misstro riktas främst mot de partier och politiker som suttit vid makten eller drivit en politik som inte svarat mot frustrerade människors längtan efter helt nya lösningar. En socialliberal ekonomisk politik lockar inte vänsterväljare som ser hur fattigdomen i landet knappast blir mindre. En måttfull högerpolitik som söker någon form av gemenskap över religions- och kulturgränserna lockar inte de väljare som tvekar mellan att lägga sin röst på Republikanerna eller Nationella fronten.

Det finns alltså anledning att dra slutsatsen att stora delar av den franska väljarkåren trots Macrons seger snarare sökt sig ifrån mitten. Nästan hälften av Hollandes väljare från första valomgången i presidentvalet 2012 valde Mélenchon och Hamon 2017 medan hälften valde Macron. Det innebär att många av Socialistpartiets väljare valde att gå längre ut mot vänster. Hollande representerade de facto en mer socialdemokratisk linje även om många 2012 trodde att hans tal om finansen som den stora fienden också var hans uppfattning. Den som inte brydde sig om en valtaktisk retorik visste att han skulle svika vänsterflygeln. Republikanernas väljarkår har också drivit åt höger och valde 2017 en kandidat (Fillon) med ett program såväl ekonomiskt som kulturellt som låg längre bort från mitten än Sarkozys 2012. Sarkozy har visserligen uppfattats som starkt  högerradikal men han var i många avseenden mer liberal i kultur- och samlevnadsfrågor och hans valprogram 2017 var inte heller fullt så (ny)liberalt som Fillons. Om man dessutom tillfogar att Nationella fronten fick ett större stöd än någonsin tidigare framträder bilden av en mer konservativ och högerradikal väljare bland de väljare som tidigare röstat på den traditionellt republikanska högern.

Emmanuel Macaron representerar en hållning som mer tar fasta på möjligheterna i det franska samhället. Han talar till väljare som vill ha förändring och som tror att egna personliga initiativ är bättre för både den egna individen och familjen och för samhället. Hans filosofi grundas i bilden av ett samhälle där konflikten finns mellan det slutna och negativa och det öppna och framåtsyftande.Han kallar det själv för en progressiv samhällssyn. Macron har sitt stöd bland de väljare som tror att de själva klarar av att anta utmaningar och vågar ta risker och att det lönar sig. De bar fram Macron till en seger i valen men de är sannerligen inte i majoritet. Glöm inte att Macron bara fick knappt 25 procent i första valomgången men framförallt omgavs av kandidater med utrerade värderingar. Marine Le Pen, Francois Fillon och Jean-Luc Mélenchon hade alla kring 20 procent var av avgivna röster och valdeltagandet låg förhållandevis lågt, 70 procent.

Den franske opinionsanalytikern Brice Teinturier (IPSOS) konstaterade också på seminariet att missnöjet finns tydligt manifesterat hos väljare som föredrar mer extrema partier, i första hand bland dem som väljer det vänsterradikala La France Insoumise och Nationella fronten. Ser man på siffror för hela valmanskåren visar det sig att missnöjet är långt större än så. I en undersökning fick ett urval väljare ta ställning till ett antal begrepp som skulle karakterisera deras inställning till politiken. Begreppet besvikelse kom på första plats med 62 procent följt av avsmak (44 procent) och ilska (41 procent). Det första positiva ordet, intresse, kom därefter med 24 procent följt av hopp (18 procent). Siffrorna säger en hel del om vilken frustrerad befolkning som Frankrikes politiker möter i sitt dagliga arbete. Ingenting tyder på att inställningen nu förändras i mer positiv riktning.