Christophe Castaner säkert kort som ny inrikesminister
Christophe Castaner säkert kort som ny inrikesminister 150 150 Tomas Lindbom

Det blev en väntad större ommöblering av den franska regeringen men den dröjde fjorton dagar efter den förre inrikesministern Gérard Collombs dramatiska avgång. Christophe Castaner är namnet på den nye inrikesministern och samtidigt fick också regeringen några nya ansikten som kan prägla dess profil och möjligen göra den lite starkare än tidigare. En ny kulturminister och en tung minister för regionalpolitiken.

Christophe Castaner är en av de trognaste politikerna kring Emmanuel Macron. Han fick rollen förra året som ledare för partiet La République en Marche! Det är han som i princip tagit den skapelse som Macron formade ett år före presidentvalet och som fram till och med valet var en rörelse och gjort den till ett parti. Castaner har också suttit i regeringen och haft rollen som dess talesperson. Han är tidigare socialist. En gedigen person, förefaller det, med god politisk erfarenhet. Det kan behövas i en regering och i ett parti som i hög utsträckning men också medvetet består av personer sprungna ur näringslivet och olika fria organisationer.

Franck Riester är namnet på den nya kulturministern. Han kommer från Republikanerna men blev utesluten ur detta parti i oktober förra året. Han hade nämligen tillsammans med några andra ledamöter i nationalförsamlingen bildat en undergrupp med namnet ”Agir” som betyder ”handla”. Denna gruppering har positionerat sig i mitten av det politiska landskapet och Riester har länge stört Republikanernas ledning med en egen självständig och mer liberal hållning. Nu blir han alltså kulturminister med goda kunskaper inte minst inom området media.

Jacqueline Gourault är namnet på den nya ministern för regionala frågor. Hon representerar det lilla centerpartiet MoDem, skapat av Francois Bayrou, bland annat presidentkandidat i flera val och under en kort tid justitieminister i Macrons eller rättare sagt hans premiärminister Edouard Philippes regering. Gourault anses mycket kompetent i dessa för Macron allt viktigare frågor kring regionalpolitik. Hon är också väl bevandrad i den politiska världen med sina år i senaten, den del av parlamentet som väljs i indirekta val.

Den nya regeringen har i stort sett samma balans mellan höger och vänster. Däremot kan det sägas att mitten har stärkt sin ställning, inte minst genom Jacqueline Gouraults nya uppdrag som minister för regionala frågor. Macron har förlorat två tunga ministrar på kort tid, Gérard Collomb och förre miljöministern Nicholas Hulot. Frågan är om regeringen försvagats. Jag tror inte det. Hulot var ett trumfkort att ha med. Han var och är en megakändis genom sitt starka inflytande inom miljöområdet men han var sannolikt ingen stark minister. Det har också riktats kritik mot Collombs bristande effektivitet som inrikesminister. Kanske är till och med den nya regeringen vassare än den gamla. Låt oss se tiden an!

Macrons karaktär och folkets misstro
Macrons karaktär och folkets misstro 150 150 Tomas Lindbom

Frankrikes konstitution är så annorlunda mot ett parlamentariskt styrelseskick som Sveriges. Presidentens makt är stor och därför blir också presidenten så mycket centralare för medborgarna än en statsminister någonsin kan bli i vårt land. Emmanuel Macron granskas varenda dag. Varje steg han tar noteras av medierna som rapporterar i en omfattning som bara kan jämföras med partiledarna i Sverige under exceptionella tider som nu under regeringsbildningens period. Människor vill inte bara veta vad Macron gör utan också vem han är.

Emmanuel Macron har en närmast obegränsad förmåga att charma och förföra människor i sin omgivning. Kombinationen av denna egenskap och hans ungdomlighet, verbala styrka och sprudlande intelligens har gjort honom framgångsrik. Han är särskilt framgångsrik i möten i små grupper. Han litar också på sig själv när det gäller att övertyga och få sin vilja igenom. Han har väl helt enkelt sett genom åren hur han vunnit segrar. Kanske har han byggt upp en självbild som oövervinnlig.

Francois Bayrou, under en kort tid hans justitieminister, konstaterar i tidningen Le Monde att detta i ock för sig inte är ovanligt bland presidenter. De senare innehavarna av posten som Chirac, Sarkozy och Hollande har alla haft ett hov av beundrare runt omkring sig. Sanningssägarna har haft svårt att ta plats. Det är inget unikt att så sker nu också i kretsen kring Macron, menar Bayrou. Den som kommit nära presidenten, får sitta med i mer intima möten, har kanske inte lust att utmana sin position genom att säga obehagliga sanningar.

Macron sägs ändå vara en person som inte i onödan gör människor illa med grymma ord och anmärkningar. Det är som om hans spel med charmen och med sin verbala intelligens lett honom till att snarare vrida runt ett samtal till hans fördel trots eller tack vare motpartens kritiska invändningar. Macron möter gärna folk på gatan under sina resor runt om i landet. Han ger dem chansen att kritisera honom men han tar emot kritiken och vänder den skickligt till sin fördel. Oftast utan att försätta den andre i en pinsam position eller få denne att känna sig underlägsen. Charmen hjälper till. Macron kan till och med säga att han har fel och den andre rätt utan att han förlorar. Macron vinner de flesta diskussioner utan att såra.

Hans möten med vanligt folk utsätter honom dock ibland för risker. Han har sagt sådant som använts mot honom i den politiska debatten. Ibland kan en formulering låta arrogant. Han vill visa att han tror på varje individs egen förmåga att ta tag i sitt liv men baksidan blir förstås att han inte verkar ha förståelse för dem som också utan förskyllan hamnat i svåra lägen som arbetslöshet, fattigdom och så vidare.

Macron har på senare tid upptäckt att hans stora förändringsprojekt inte gått så smidigt som han hoppats. Det franska folkets attityd till makten är dubbel. En fascination för en politisk ledning från vilken människor hoppas på stora förändringar är parad med en oerhört misstänksamhet mot maktens egoism och oförmåga att förstå vanliga människors situation. Kanske också ska sägas att den franska opinionen tror att den politiska ledningen kan uträtta mer än den förmår. Politiken har en ställning hos befolkningen som är så pass stark att den bör klara av att betvinga en ekonomisk lågkonjunktur och negativ global inverkan på det egna landet.

Macron måste rimligen nu se att hans stora förändringsprojekt kärvar. Han har också på senare tid blivit mer stingslig, mer lättirriterad. Han sover fortfarande bara några timmar per natt och kanske sätter det sig på hans humör. Han har passerat 40 år och nog behöver en medelålders man lite mer sömn. Trycket på en president är dessutom oerhört och så konstant fyllt av misstro. Den politiska debatten ofta hård. Det är lockande att bygga in sig i ett bo med ja-sägare och hålla varnande röster borta.

Det verkar som om Macron har svårt att lyssna på dem som nu anser att han måste tona ner sin arroganta sida. Kanske är det öppna och improviserade samtalet med människor på hans resor en del av hans livsluft och att han inte vill lägga band på sig. Kanske känner han att han vill fortsätta att vara en förnyare inte bara av politikens innehåll utan även av maktens sätt att möta folket. Macron är helt uppenbart mindre folklig i sin stil än någon av de närmast föregående presidenterna. Snarare uppfattas han som mer elitisktisk genom sin liberala syn på hur människor ska leva sina liv. Ett folk som tänkt kollektivistiskt och nationellt såras av någon som säger att de bör ta sina liv i egna händer. Den urbana välutbildade medelklassen gillar det men befolkningen består av så många andra grupper.

Bilden av Macron skiljer sig från fransman till fransman men allt färre känner förtroende för honom. Han är inte mer populär än Sarkozy och Hollande när de regerat i femton månader. De flesta oroas över vad hans politik ska leda till och framförallt om hans personlighetstyp kan förstå den vanliga fransmännens önskningar om ett bra liv. Sarkozy förlorade när han sökte omval 2012. Hollande vågade inte ens ställa upp för omval 2017 på grund av för svaga opinionssiffror. Det är inte omöjligt att Macron hamnar i samma läge 2022. Misstron mot den sittande presidenten är i dag ett så grundläggande fenomen hos det franska folket att det går längre än personens karaktär. Vi vet inte svaret på frågan vem som är Macron. Men vi vet inte heller svaret på frågan vem som skulle kunna tolereras som president av franska folket i en tid av ekonomisk stagnation, kulturella konflikter och en tung medial granskning av makten. Kanske ingen! Misstron har stora utsikter att segra även mot Macron.

 

 

Ombildning av regeringen och fackliga demonstrationer – läget i Frankrike
Ombildning av regeringen och fackliga demonstrationer – läget i Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Det politiska Frankrike väntar alltmer otåligt på en regeringsombildning. Visserligen har väntan varat endast en dryg vecka sedan inrikesministern Gérard Collomb på ett brutalt sätt genom en tidningsintervju tvingade President Macron att ge honom fri lejd ur regeringen. I jämförelse med långbänken i den svenska regeringsbildningen kan tiden verka kort. Men tiden är lång för en president som vill vara handlingskraftig i varje ögonblick och där problemen med att få till en ny regering avslöjar spänningar mellan olika fraktioner inom La République en Marche. Samtidigt demonstrerar CGT och Force Ouvière, de två radikala fackliga organisationerna, mot regeringens väntade proposition om en reformering av pensionerna.

Fransmännen i allmänhet bryr sig mindre om regeringsombildningar. Det är presidenten som är i fokus och hans regering ses mer som en samling underordnade tjänstemän som ska effektuera hans idéer. Och Macrons ställning i opinionen är svagare än någonsin även om ett undersökningsföretag senaste dagarna mätt en uppgång med fyra procent, till blygsamma 34 procents stöd för presidenten.

Frågan är hur detta missnöje ska kanaliseras. För de flesta fransmän har det inte blivit bättre sedan valet i maj 2017. Vissa politiska bedömare i Paris menar att det bara är de populistiska rörelserna som kan fånga upp detta missnöje. Den politiska oppositionen är svag, både till vänster och till höger. Republikanerna har visserligen ett hundratal ledamöter i nationalförsamlingen och majoriteten i senaten men saknar ett starkt innehåll i sitt program. Socialistpartiet befinner sig fortfarande i skugga efter det fruktansvärda bakslaget i samma val för ett och ett halvt år sedan när dess presidentkandidat Bemoît Hamon bara fick 6 procent av rösterna i första valomgången. Vänsterpartiet La France Insoumise har haft vissa opinionsmässiga framgångar men främst under förra hösten. Nu har partiets inflytande i opinionen minskat. De radikala fackliga organisationerna försöker genom sina gatudemonstrationer att påminna människor om att det går att kanalisera sitt missnöje genom en social revolt. Det bär inte heller särskilt långt. Hela Europas folkliga vrede präglas i dessa tider mer av populism och främlingsfientlighet än av drömmar om socialism och social jämlikhet.

Resultatet av regeringsombildningen kommer att visa hur stark olika falanger är inom Macrons parti. Enligt tidningen Le Monde i sitt nummer som utkom i dag på eftermiddagen verkar Premiärminister Edouard Philippe stärka sin position med stöd av sina gamla partikamrater inom Republikanernas moderata del; äldre politiker som de två gamla premiärministrarna Alain Juppé och Jean-Pierre Raffarin. Om den nye inrikesministern hämtas ur denna gruppering vore det en förstärkning för högerfalangen. Den avgångne inrikesministern Collomb var tidigare socialist. Nicholas Hulot som också tillhörde tungviktarna i regeringen och som avgick för två månader sedan var en utpräglad vänsterman.

Ingen vet hur stor regeringsombildning som nu genomförs i det tysta. Intressant blir att se vem som efterträder Gérard Collomb men också vad som sker i övrigt. Kommer några ministrar att få avgå? Det talas om att både justitieministern och kulturministern sitter lösa. Och vad innebär regeringsombildningen för balansen mellan traditionella politiker och personer från näringsliv och frivilliga och icke-kommersiella organisationer? Macron måste också tänka på att stärka sitt team inför kommande val. Nästa vår inträffar ett viktigt val till EU-parlamentet. Det är betydligt viktigare för honom än för någon av de tidigare presidenterna. Och året därpå ett kommunalval som ska lyfta La République en Marche till att också bli ett parti ute i landets över 30 000 kommuner. Macrons stora problem nu är att han uppfattas som en elitens president och därmed en president för storstaden, för Paris, Han måste på något sätt förändra den bilden. Annars blir partiet som ett huvud utan kropp.

Nu avgår också Macrons inrikesminister
Nu avgår också Macrons inrikesminister 150 150 Tomas Lindbom

Den här bloggen har konstaterat det flera gånger efter sommaren: Läget för Emmanuel Macron har blivit betydligt bekymmersammare. Det knorras en del bland vissa deputerade i nationalförsamlingen. Framför allt har tre ministrar avgått ur regeringen efter semestern. Senast häromdagen avgick inrikesministern Gérard Collomb.

Tecknen blir allt tydligare när det gäller President Macrons förmåga att leda sin regering och sitt parti. Det är självklart att det knorras i en regering. Ministrar som är politiska djur och har starka maktambitioner är ofta självsvåldiga personer med stora egon. Skillnaden nu mot tidigare regeringar har däremot varit att så många hämtats från andra sektorer av samhället än politiken.Det talas i Frankrike om att Macron till stor del hämtat ministrar från civilsamhället vilket här främst betyder näringslivet. Det borde borga för större lugn och mer teamwork . Kanske är det så men två av de ministrar som varit mer av egna varumärken i regeringen och haft större lyskraft har lämnat sina poster. Det som oroar är att de lämnat på ett för presidenten närmats förnedrande sätt.

Nicholas Hulot som är Frankrikes samvete i miljöfrågor och som varit en sanningssägare och stark opinionsbildare i många år utanför regeringen stannade ett drygt år på sin ministerpost innan han lämnade sin post. Han gjorde det utan att i förväg informera sin premiärminister och sin president. Meddelandet om hans avgång kom i stället under en tv-utfrågning. Det var ett bakslag för Macron att förlora Hulot ur regeringen men nästan ännu värre att få reda på det samtidigt som franska folket vid tv-apparaterna.

Gérard Collomb var den första tunga politiker som stödde Macron i hans resa mot presidentmakten. Collomb var socialistisk borgmästare i Frankrikes andra stad, Lyon, i sexton år innan han istället ställde sina tjänster till förfogande i Macrons valkampanj. Han ansågs vara den som stod Macron närmast av alla i den politiska omgivningen.

Det är känt att Macron har en svaghet för äldre män och kvinnor som mentorer. Collomb är i dag 71 år och har passat in i den rollen som äldre stöd till den 40-årige presidenten. Han blev alltså inrikesminister i regeringen efter valsegern. Han var däremot en av få så kallade ministre d´état som innebär en roll i den trånga kretsen närmast presidenten, en titel som för övrigt också Nicholas Hulot hade. Det berättas att Collomb och Macron sågs i stort sett varje dag fram till sommaren. De lär bland annat regelbundet ha ätit frukost tillsammans. Men under sommaren och i skuggan av den så kallade Benallaaffären kyldes relationen ner. Alexandre Benalla var den livvakt som under brutala former och helt utan befogenheter förde bort två personer från en orolig demonstration och även begick ett visst mått av fysiskt övergrepp mot dem. Collomb tog inte, bland annat enligt Macron själv, tillräckligt stort ansvar för att lösa denna affär. Man kan ana att Macron bland annat ansåg att Collomb borde ha undersökt händelsen noggrannare och informerat sin president bättre.

En nära relation utvecklades genom denna affär till en svalare relation för att senare leda till en avbruten relation. Collomb har under senare tid mer och mer öppet visat att han inte längre tror på Macrons förmåga att leda nationen. Han vill helt enkelt i tid fly ett sjunkande skepp och återvända till rollen som borgmästare i Lyon. Han satsar på att bli vald i kommunalvalet 2020. Det sägs samtidigt att Macrons respekt för Collombs förmåga att lösa de viktiga frågor som åvilar en inrikesminister, inte minst terroristhotet som ständigt vilar över Frankrike, har minskat.

Collomb ställde presidenten inför fait accompl, ungefär som Hulot en dryg månad tidigare. Collomb gick inte ut i tv men i en tidningsintervju i konservativa Le Figaro och förklarade att han ville avgå. Han pressade därmed Macron att entlediga honom under natten mellan måndag och tisdag denna vecka. Normalt är det alltid premiärministern på uppmaning av presidenten som tillsätter och avsätter ministrar. Nu var premiärministern över huvud taget inte tillfrågad i ärendet.

I Frankrike är respekten för konstitutionen central. Det som hänt här och i händelserna kring Hulots avgång är uppseendeväckande ur den aspekten. Så tillkommer den politiska dimensionen. Inrikesministern är tillsammans med premiärministern och utrikesministern den viktigaste personen i en regering. Landets inre ordning vilar på denne minister som har ansvaret för polisväsendet. I den situation som uppkom natten till tisdagen tvingades premiärminister Edouard Philippe ta på sig rollen att interimistiskt också vara inrikesminister. Macron och Philippe har ännu inte hittat en efterträdare till Gérard Collomb.

Folk frågar sig nu om Emmanuel Macron har förmågan att hålla ihop sin regering och därmed om han klarar rollen att styra landet. I det land som lätt kokar över av politiska händelser har denna affär med Collomb och det faktum att tre ministrar själva velat avgå på kort tid gjort att Macron på allvar börjar ifrågasättas. Mörka moln lägger sig över honom och funktionen som president.

 

Macron kramar frigiven fånge på Antillerna
Macron kramar frigiven fånge på Antillerna 150 150 Tomas Lindbom

Det är inte lätt att vara Frankrikes president i dessa dagar. Journalisten på Le Monde, Vanessa Schneider, har berättat om hur det bokstavligen sattes upp rep mellan President Chirac och journalistkåren i olika offentliga sammanhang för tio, femton år sedan. Och allmänheten kom sällan i kontakt med landets statschef. Mycket har hänt. Genom sociala medier är idag trycket på presidenten ett helt annat. Varenda händelse, ord och rörelse från presidenten noteras av mobilkameror. Presidenterna skulle nog vilja leva mer i avskildhet men samtidigt vet de att deras framgång beror på att de syns och också verkar folkliga. Visa upp dig men akta dig för att göra bort dig! Gränsen mellan framgång och fiasko har aldrig varit smalare än under Macrons tid. Tyvärr lyckas han heller inte alltid så bra.

Emmanuel Macron har förföljts under hela sin presidentperiod av kritik för att vara arrogant, distanserad och okänslig för vanliga människor och deras liv. Han har sagt åt en arbetslös att det finns jobb. ”Det är bara att gå över gatan så hittar du ett”. Någon kallade honom ”Manu” och blev tillrättavisad: ”Du tilltalar mig med Herr President”. I helgen gjorde han något annat. Besökte ett vanligt hem på Antillerna och gjorde det improviserat. Inga spindoktorer hann ifatt honom när han sprintade uppför trapporna i vad som såg ut som ett radhus. Han träffade en familj. Där fanns två tonårspojkar varav den ena var arbetslös och den andre precis utskriven från ett fängelsestraff. Macron uppmanade, ganska sympatiskt, den unge frigivne mannen med orden att ”lova nu att leva ett hederligt liv.” Och så tog pojkarna som hade bar överkropp en selfie med presidenten. Selfien spreds som en blixt över Frankrike och världen liksom olika videoklipp.

För ett svenskt öga kan det tyckas ganska bekymmerslöst. Men i Frankrike handlar det om respekten för ämbetet. En president står inte med en nyss frisläppt fånge med bar överkropp. Vart tog värdigheten vägen? Hur ska ett ämbete tolkas som uppträder otvunget med folk som inte har koll på rättvisan? Och bar överkropp? De var snygga och vältränade dessutom, dessa unga män.

Många fransmän rasar, som det heter i svensk kvällspress, och inte minst höger och extremhögerpolitiker är upprörda. Marine Le Pen talar om en konstitutionell skandal. Andra säger att det inte är en konstitutionell skandal men en fråga om timing och tonläge i politiken.

Allt handlar om denna nästan omöjliga ekvation att lösa för höga franska politiker. Balansen mellan att vara en del av det moderna mediala bruset och samtidigt vara en representant för hela folket; vara statschef för en republik med anor och höga ambitioner, nationellt och internationellt. En politolog konstaterade att franska folket vill både ha en folklig president och en upphöjd ledare, en monark. På samma gång!

Macron har i vissa sammanhang visat sin brist på känsla för hur en president ska hitta den rätta tonen. Hans företrädare hade också problem, särskilt Nicolas Sarkozy som ibland uttryckte sig vulgärt och provocerande mot folk som attackerade honom verbalt eller utmanade honom med frågor. Macron har trott på sin förmåga att alldeles själv kunna möta vanligt folk öga mot öga och diskutera öppet och ärligt med dem. Det har visat sig att det inte är möjligt. Förlåtelse är något som inte ges presidenter. Han har nu sagt saker alltför många gånger som inte förlåtits av hans politiska motståndare och inte heller av stora delar av befolkningen. Det franska folket är ett kritiskt folk som misstror överheten. Dessutom befinner sig landet sedan några decennier i ett sämre ekonomiskt läge. Levnadsstandarden uppfattas peka neråt. Arbetslösheten är sedan länge hög och tillväxten låg.

Opinionssiffrorna dalar och det förklaras till del av hans sätt att uppträda i möten med folk vid öppna möten. Hans dåliga förtroende hos väljarna är en följd av olika orsaker. Dock: Det har blivit nästan omöjligt att vara president i Frankrike sedan Sarkozys dagar. Och trycket från de sociala medierna bara ökar. Macron gör misstag men hans situation är sannerligen besvärlig. Man bara fasar för hur nästa president ska uppleva sin arbetssituation.

 

Om denna blogg

Tomas LindbomFrankrikes betydelse i Europa har ökat efter valet 2017. Emmanuel Macron söker rollen som kontinentens ledare. Det finns därför större anledning än på länge att följa fransk politik. Denna blogg gör det med blickar också mot kultur och allmänt om livsbetingelserna i landet.

Frankofil är jag sedan tjugoårsåldern med täta resor till Frankrike. Fascinerad av landet, människorna och politiken. Presidenten uppträder som en monark. Politiker byter parti och partier byter skepnad och form. Politik är alla fransmäns livsluft och lockar ständigt till samtal, gräl och skratt. Jag blandar mig gärna i den franska politiken och vill dela med mig av allt jag ser och upplever.

Kategorier

Arkiv