Lindbom på franska: Om Frankrike

Socialistpartiet och den sociala frågan

Den intensiva valkampanjen inför Socialistpartiets (PS) primärval i två omgångar, söndagarna den 22 och 29 januari, är igång. Igår söndag genomfördes den andra av tre valdebatter på tv. Tre kandidater får mest röster i den mätning som gjordes av tv-timmarna direkt efter sändning. Vänsterflygelns Benoît Hamon leder bland de tv-tittare som samtidigt säger sig rösta vänster. Skiljelinjen är tydlig i frågor om lag och ordning och bekämpningen av terrorism. Den sociala frågan är nu också het.

Spänningen mellan vänster- och högerflygeln inom PS tycks bestå och mittenkandidaten Vincent Peillon tycks inte attrahera vänsterväljarna.  Ska man tolka de senaste mätningarna kommer Manuel Valls och Benoît Hamon att gå till den andra valomgången med Arnaud Montebourg, också tillhörande vänsterflygeln, som ett möjligt alternativ till Hamon. Det i sin tur öppnar för en slutlig seger, i andra valomgången, för någon av vänsterflygelns kandidater. Ett intressant läge som stärker Emmanuel Macrons ställning i presidentvalet och kan göra att en rad mer mittenorienterade socialister kommer att rösta på honom och inte på den kandidat som partiet tagit fram i primärvalet.

Den sociala frågan blir allt hetare i valkampanjen. Benoît Hamon har lagt ett förslag om medborgarlön. Det avvisas av Valls med motiveringen att han är en kandidat för arbete och även av Montebourg som är mer traditionell socialist. Inte oväntat får Hamon stöd av en grön kandidat som också ställer upp i primärvalet.

Utformningen av socialförsäkringen av sjukdomar  (sécurité sociale) har också blivit valfråga. Vänsterflygelns kandidater vill göra försäkringen mer generös än i dag när varje patient måste ha en mindre tilläggsförsäkring för att få alla pengar tillbaka vid läkar- och sjukhusbesök. Förmodligen har frågan blivit aktuell sedan högerkandidaten i presidentvalet, Francois Fillon, har föreslagit viss privatisering av sjukförsäkringen. Hans förslag kommer inte särskilt lämpligt eftersom socialistregeringen faktiskt fått ner underskottet i sjukförsäkringen till ett minimum. Det är inte alldeles nödvändigt att spara ännu mer på detta område utan Fillons utspel kan snarare uppfattas som ett ideologiskt färgat högerutspel.

Det är påfallande att kandidaterna i Socialistpartiets primärval har spenderbyxorna på. En  politiskt bedömare kallade häromdagen primärvalet för en socialistisk partikongress. Kandidaterna talar till varandra och söker vinna de trogna med ett generöst reformprogram. Det gäller inte bara socialförsäkringarna utan även skolan. Arnaud Montebourg säger rent öppet att han vill överge den strama budgetpolitik som den nuvarande regeringen under Hollandes ledning genomfört.

Det går också att urskilja att partiets kandidater har gemensamma ståndpunkter i frågor som rör jämlikhet och social rättvisa men förslagen känns ibland ofinansierade och ibland uttryck mer för retorik än genomtänkt politik.

Väljarnas preferens för hårda tag och krig mot terrorismen är ett bekymmer för dessa kandidater. Ingen vågar riktigt formulera ett alternativ till den majoritetslinje som råder i landet. Manuel Valls å sin sida är en del av en hård repressiv linje. Montebourg, Hamon och även Peillon talar befriande lite om det muslimska hotet men vågar inte riktigt ta strid med den repressiva högern som skärpt tonen i den frågan, uppmuntrad av en xenofobi opinion i stora delar av väljarkåren.

Socialister i primärval utan segerchans i presidentvalet

Igår kväll stod de uppradade i en halvcirkel framför tv-kamerorna och tre utfrågare; sju kandidater som tävlar om att bli Socialistpartiets kandidat i presidentvalet om några månader. Fyra huvudkandidater och tre bifigurer svarade på frågor om allt från ekonomi till frågor kring terrorism och nationell identitet. Två kandidater framträdde med en viss pondus; Arnaud Montebourg och Vincent Peillon. Frågan vem som vinner primärvalet är helt öppen. Det kan mycket väl vinnas också av Manuel Valls eller Benoît Hamon.

Det blir segt att ha en utfrågning av sju kandidater som alla får samma talartid när endast fyra av dem har en rimlig chans att vinna. Även om fransk tv anpassat sig till en mer lyssnarorienterad programform är ändå svaren på varje fråga sällan kortare än en minut och om utfrågaren bryter av med en följdfråga får hen ofta veta av politikern att frågan är irrelevant. Det råder inte heller samma valfeber kring Socialistpartiets primärval som under motsvarigheten hos Republikanerna i november. Få tror att Frankrikes nästa president hämtas från Socialistpartiet. Hela primärvalet blir mer en fråga om vem som kan tänkas leda oppositionen de kommande fem åren. Primärvalet degraderas till en fråga om internt val för ett parti.

De två kandidater till vänster som enligt dagens mätningar har störst chans att konkurrera med Marine Le Pen och Francois Fillon är vänstersocialisten Jean-Luc Mélenchon och den oberoende kandidaten Emmanuel Macron. De deltar inte i primärvalet. De är intresserade av utgången av Socialistpartiets primärval av den enkla anledningen att det avgör deras respektive utrymme bland väljarna. Mélenchon vill ha en socialliberal presidentkandidat för att få mer utrymme att samla den röda vänstern. Macron vill tvärtom ha en mer socialistiskt profilerad kandidat för att själv kunna samla den del av vänsterns väljarkår som drar mer mot mitten.

De är alltså fyra med rimlig chans att vinna. Arnaud Montebourg står långt till vänster inom partiet. Han vill riva upp arbetsrättslagen, El Khomri-lagen, och satsa friska statliga pengar för att höja minimilönen och driva en aktiv statlig näringslivspolitik. Han kan vinna om han kommer till en andra valomgång och där ställs mot Manuel Valls. Då får han röster också från flera andra kandidaters väljare som inte vill ha den socialliberale Valls.

Manuel Valls leder i opinionssiffrorna inför den första omgången och bör kunna gå vidare till en andra omgång. Han är mest höger bland kandidaterna, inte bara i ekonomiska frågor utan också vad gäller lag och ordning och bekämpningen av terrorismen. Han använder med förtjusning uttrycket ”krig mot terrorism”.

Benoît Hamon är en gammal vapenbroder till Montebourg. Minst lika vänster men profilerar sig nu som både röd och grön, inte så olikt Mélenchon. Han är ensam bland de tunga kandidaterna om att driva förslaget om medborgarlön. Han är den tredje mannen i valet. Han kan överraska genom att stjäla röster från Montebourg som av många alltmer uppfattas som en lite förstelnad statssocialist.

Vincent Peillon, utbildningsminister 2012-14, är en dark horse. Han har sannolikt blivit ombedd av flera tunga socialister som Francois Hollande, Martine Aubry och Paris borgmästare Anne Hidalgo att kandidera för att representera mitten inom partiet. Framförallt hoppas de att han kan stoppa Valls som har litet stöd bland såväl ledare som medlemmar inom PS. Peillon har haft kort tid på sig att formulera ett program men lyckades ganska bra i den första valdebatten igår kväll. Han gav intrycket av fasthet men också av en vilja att samla partiet och möjligen en större del av vänstern. Han ligger efter i opinionsmätningarna men bör inte räknas bort. Väl i en andra valomgång kan han faktiskt vinna.Vi kan påminna oss partiets primärval 2011 där Francois Hollande och Martine Aubry gick vidare till en andra valomgång. Två mittenkandidater som förpassade Montebourg på vänsterkanten och Valls på högerkanten till avbytarbänken.

Primärvalet avgörs i två valomgångar där de två vinnarna från första omgången går vidare till en slutomgång den 29 januari. Som sagt en helt öppen historia. Systemet med två valomgångar försämrar Valls position och ger Peillon vissa fördelar. Men Montebourg eller Hamon kan också vinna om de i en andra valomgång mot Valls kan samla alla som inte är socialliberala bland primärvalröstarna. Tärningen är nu kastad. Det blir några spännande veckor fram till den 29 januari. Förutom intensiva mötesturnéer för alla kandidater återstår två stora tv-debatter.

Frankrike ser på Trump

Det är knappast någon överraskning att större delen av det franska folket ser med misstro och oro på det faktum att Donald Trump blir USA:s näste president. Åtta av tio fransmän beklagar utgången i det amerikanska presidentvalet. Bland politiker är bilden inte lika entydig. Nationella fronten jublar åt maktskiftet och en del andra är mer försiktigt kritiska i sina uttalanden.

Utrikesminister Jean-Marc Ayrault uttrycker oro och konstaterar att Frankrike är allierad med USA men följer inte dess ledning och politik utan att först granska dess politiska utspel.

President Francois Hollande kunde i sitt traditionella nyårstal släppa lite på försiktigheten när han nu inte behöver tänka på sitt eget omval. Han var tydlig i sitt budskap om att Frankrike inte under några omständigheter låter en annan stat sätta ifråga det avtal om klimatbekämpning, COP 21, som de allra flesta av världens länder, däribland USA, skrev under för ett år sedan. Det var ett budskap till Donald Trump som inte kunde missförstås. För den sittande regeringen är COP 21 en av de stora och viktiga framgångarna under mandatperioden och det avtalet vill Hollande strida för in i det sista.

Företrädarna för Nationella fronten är däremot jublande glada. Det märktes redan direkt efter valet i november. Så här skrev då Marion Maréchal- Le Pen, partiledarens systerdotter och den starka kvinnan i sydöstra Frankrike, i ett tweet:

”Seger för folkets demokrati mot eliterna, Wall Street och mot de politiskt korrekta medierna. Lycka till”

Partiledaren själv uttryckte själv sin stora respekt. för Trumps signaler om en mer protektionistisk inriktning av USA:s handelspolitik. Hon har vid flera tillfällen försvarat hans politik gentemot Mexico med murar och aktiva insatser för att få amerikanska företag att ta hem industriproduktion från Mexico till USA.

Trumps protektionism är annars en annan fråga där Frankrike känner oro. Det enda positiva är, säger bland andra förre premiär- och utrikesminister Dominique de Villepin, att detta tvingar länderna i Europa att komma närmare varandra. En av kandidaterna i det socialistiska primärvalet, Manuel Valls, är inne på samma tankar men med hans mer hårdföra vokabulär. ”Vi kommer att skydda Europas yttre gränser.” Och Francois Fillon som i dag förefaller bli näste president i Frankrike vädrar utrikesdoktrinen från General de Gaulles dagar om ett Europa från Atlanten till Ural. Det innebär att han i så fall skulle upprätta en viss distans till såväl Washington som Moskva. En anpassning bort från en den nära koppling västerut som präglat Frankrikes utrikespolitik under Sarkozys och Hollandes dagar.

 

Nu börjar utvärderingarna av Hollandes presidentår

Vi kommer att vänta rader av böcker som beskriver Hollandes år vid makten. Några har redan publicerats. Den mest spektakulära skrevs av två journalister vid den ansedda dagstidningen Le Monde, Gérard Davet och Fabrice Lhomme med titeln ”Ce que ne devrait pas dire un président” (Detta borde inte en president säga). Nu kommer en annan, mer lågmäld men mer analyserande, av före rådgivaren vid Elyséepalatset, Aquilino Morelle.

Davet och Lhomme fick tillåtelse av presidenten att genomföra en rad intervjuer under hela dennes presidentperiod fram till början av 2016. På hösten förra året kom så boken, en tjock lunta med citat som sannolikt helt korrekt återgivits från band vid alla dessa tillfällen när journalisterna satt mittemot presidenten i Elyséepalatset med sin bandspelare emellan sig och honom. Presidenten hade säkerligen tänkt sig en kronologisk presentation där journalisterna välvilligt skulle låta honom reflektera kring händelser under mandatperioden. Det blev en annan disposition. Citaten grupperades efter ämne och lyfte fram en president som ofta bluddrade eller pratade bredvid munnen. Citaten visade en statschef som hade svårt att undvika personliga påhopp på motståndare men även på företrädare för samma parti som han själv. Boken visade en president som brast i värdighet och bitvis saknade omdöme.

Det sägs att boken fick Manuel Valls att definitivt bestämma sig för att tvinga Hollande att inte kandidera för omval. Valls sa även offentligt att boken visade på påtagliga och irreparabla brister hos landets president. Det är förmodligen också reaktionerna på boken i de egna leden som fick Hollande att slutligen bestämma sig för att inte söka omval.

Aquilino Morelles bok om åren som politisk rådgivare till Hollande (2012-14) är en annan typ av bok. Morelle som tvingades säga upp sig på grund av tveksamt samarbete med läkemedelsbranschen under åren i Elyséepalatset gör en analys av Hollandes brister som president. Kort uttryckt ville inte Hollande regera. Han gömde sig tidigt och hans eget uttryck ”den normala presidenten” blev till en ursäkt för att undvika att fatta stora och avgörande beslut.

Morelle ger exempel. Redan vid första G8-mötet efter makttillträdet gav Obama sitt stöd till att Hollande skulle ta ledningen för en ny politik i Europa. De sydeuropeiska länderna som pressats av Tysklands åtstramningspolitik genom EU hoppades på Hollande. Men den senare vek av och anpassade sig till Merkel istället.

Morelle menar också att Hollande allmänt svek sina löften från valrörelsen, från det berömda talet i Bourget utanför Paris tre månader före presidentvalet. Då framstod han som en samlande figur för vänstern och en förnyare i Europa. Han visade aldrig att han ville uppfylla de löftena och svek även vänstern i Frankrike.

Aquilino Morelle har självfallet sina skäl att angripa sin tidigare chef. Författaren till den över fyrahundra sidor tjocka boken  L´Abdication, på förlaget Grasset tvingades sluta och dessutom har han aldrig dolt sin sympati för en av Hollandes motståndare inom regeringen, Arnaud Montebourg, Det hindrar inte att bilden av Hollande som en svag och vacklande politiker förstärks. Han har aldrig riktigt under sin långa politiska karriär stigit fram och tagit ledningen. Aldrig pekat ut färdriktningen och gått i täten. Hans karriär har istället präglats av försiktig anpassning i ambitionen att alltid befinna sig i mitten. I mitten av partiet, där han var generalsekreterare i tio år, och som president i en ambition att även där komma i mitten. Det finns anledning att fråga sig om han någonsin haft en egen övertygelse eller om hela hans politiska ambition varit strävan att uppnå mittpunkten och regera därifrån, oavsett innehåll i sakfrågorna.

Socialist, socialdemokrat eller socialliberal. Det är kanske ointressant att spekulera i Hollandes åskådning eller var och när och hur han förändrade sina uppfattningar. Det räcker med att kalla honom Mannen i mitten. Det behöver inte alltid leda fel. Hans politiska testamente kommer inte att bli dåligt när de politiska analytikerna fått några år på sig att analysera hans mandatperiod. Den som gör lite gör inte heller så många fel. Tillsammans med sin regering har han undvikit svåra utrikespolitiska kriser, hanterat den islamistiska terrorn med en dos klokskap och välfärden har räddats samtidigt som ekonomin möjligen är mer i balans än vid tillträdet 2012.

Ett svar ger biografierna redan om Hollande vid makten. Han har varit och är – han sitter trots allt kvar till maj i år – den blekaste presidenten under femte republikens tid, det vill säga från 1958. En man utan starka övertygelser, utan stora ambitioner och tyvärr inte heller en man med förmågan att tjusa och engagera ett folk. En medelmåtta, alltid med kompassnålen riktad mot mittpunkten.

Ett nytt franskt år kommer

En god fortsättning på det nya året önskar jag er alla som läser denna blogg. Ett nytt år som vi hoppas blir gott men det finns inga garantier. Förra året var inte storslaget om vi ska se till vad som hände i världen. Massaker i Syrien, terrordåd och valresultat i Storbritannien och USA som för många av oss blev en besvikelse, ja till och med ett chockerande uppvaknande från en tro på att öppenhet och rationalitet skulle fortsätta att prägla västvärlden.

Nu hoppas vi igen 2017. I Frankrike blir det presidentval i två valomgångar, den 23 april och den 7 maj. En månad senare sker val till nationalförsamlingen. Frågan är förstås het i landet: Vem blir landets nästa president. Så här veckorna före det socialistiska primärvalet är det mesta osäkert. Det finns fyra möjliga socialistkandidater: Manuel Valls, Vincent Peillon, Arnaud Montebourg och Benoît Hamon. Alla utom möjligen Vincent Peillon klyver partiet i delar genom att ställa upp. Valls hatas av vänsterflygeln och Montebourg och Hamon av högerflygeln. Peillon överser de flesta med men få lära rösta på honom. Han har förmodligen övertalats av den del i partiets mer inflytelserika skikt, som Martine Aubry, att ställa upp för att hindra Manuel Valls att bli vald. Det räcker knappast för att vinna primärvalet och sannerligen inte för att vinna presidentvalet den 7 maj.

Under några korta veckor ska nu dessa socialistkandidater flänga landet runt på valmöten och ställa upp i tre stora tv-debatter. Ingen tror att särskilt många kommer att rösta i detta primärval i motsats till Republikanernas primärval i november. Då röstade kring fyra miljoner. Nu väntas någonstans mellan en och en och en halv miljon väljare ta sig till cirka åtta tusen valurnor runt om i landet. Socialistpartiet är också i kris och många hävdar att vi nu ser slutet på dess existens. Manuel Valls försöker spela rollen av samlande figur inom partiet men alla minns hans uttalande för bara ett knappt år sedan där han förutspådde partiets snara död och verkade rätt nöjd över sin spådom. Han har sannolikt siktet inställt på att samla mitten och den reformistiska eller socialliberala vänstern i en koalition till presidentvalet 2022.

Väljarna kommer att i valet i april och maj ställas inför en rad olika kandidater förutom vinnaren i Socialistpartiets primärval. Den oberoende kandidaten Emmanuel Macron som har goda utsikter att bli den enda med viss vänsterprofil att kunna utmana de troliga toppkandidaterna, Republikanernas Francois Fillon och Nationella frontens Marine Le Pen. Vänsterpartiets Jean-Luc Mélenchon kommer att lägga sig i kampen och förmodligen attrahera en del väljare, mellan 10 och 15 procent beroende på hur läget i landet ser ut i stort och vem som kandiderar för Socialistpartiet. Men han har ingen chans att vinna eller komma till en andra valomgång. En rad andra kandidater kommer att söka lyckan men slås ut i den första valomgången. De gröna är splittrade och därmed chanslösa.Det finns trotskister liksom högernationella av olika schatteringar. De kan vara lustiga att lyssna på men i realiteten utan chans att nå mer än högst ett par procent.

Valets utgång kommer att avgöras till stor del av de händelser som inträffar under årets första fyra månader. Ingenting är avgjort. Marine Le Pen kan mycket väl bli nästa president om landet drabbas av nya terrordåd och befolkningens flertal bedömer att hårda tag är enda lösningen på det problemet.

Fillon verkar vara favorit till slutsegern. Jag är inte så helt övertygad om det. Han gjorde succé i Republikanernas primärval men där röstade den del av valmanskåren som är borgerligt-konservativ och som uppskattar Fillons person och politiska hållning. Frågan är hur många de egentligen är. Den högerradikala stämningen är fortfarande stark i landet och han svarar inte riktigt mot de förväntningar som de människorna har på en ledare. Och det finns en modernare medelklass som vill vidare och som lockas mer av Macron och kanske av Valls än en äldre konservativ politiker som redan suttit fem år som premiärminister.

Det är en öppen affär. Opinionsforskaren Brice Teinturier som är en klok man är försiktigare än någonsin kring sina förutsägelser. Han är särskilt försiktig när det gäller frågan om vem som vinner Socialistpartiets primärval. Valls leder i mätningarna men kan mycket väl förlora i en andra valomgång när hela vänsterflygelns sympatisörer och alla som är bittra på socialistregeringens politik 2012-17 ska rösta. Det kan mycket väl bli någon av vänsterfalangens namn, Montebourg eller Hamon. Allt är med andra ord ovisst. Bloggen har en uppgift nu att rapportera under månaderna som kommer.

Ett franskt år har gått

Snart vänder vi alla blad. Ett nytt år väntar. I Frankrike innebär 2017 ett viktigt presidentval och val till nationalförsamlingen. Det vet vi. Det politiska livet är alltid spännande och inte sällan dramatiskt. Det är ingen vild gissning att mycket annat överraskande, glädjande och skrämmande också kommer att inträffa under 2017. Även det år som nu gått till ända har varit fyllt av viktiga och dramatiska händelser.

Terrorismen har skördat nya offer främst genom attentatet i Nice och mordet på den katolska prästen i Saint-Étienne-du-Rouvray i Normandie. Dessa otäcka upplevelser fick också konsekvenser för många fransmäns inställning till muslimer. Islamofobin skärptes. Det finns anledning att tro att den så kallade burkinidebatten uppstod som en följd av Niceattentatet. Flera borgmästare i kommuner vid Medelhavet beslöt att förbjuda muslimska kvinnors heltäckande baddräkter. Mordet på prästen ledde till en skärpning av konflikten mellan troende katoliker och muslimer trots att attacken mot kyrkan i Saint-Étienne-du-Rouvray riktades mot en församling som arbetade i en anda av försoning med muslimer.

Det partipolitiska livet innehöll betydelsefulla förändringar. Francois Hollande beslöt sig för att inte kandidera vid nästa års presidentval. Detta har inte hänt under femte republikens historia som sträcker sig tillbaka till 1958. Hollandes premiärminister Manuel Valls däremot kandiderar i det primärval för socialisterna som genomförs i januari.

Nicolas Sarkozy satsade hårt på att bli Republikanernas presidentkandidat men slogs ut redan i den första primärvalsomgången. Francois Fillon, hans tidigare premiärminister, är nu det partiets presidentvalskandidat.

Fransk ekonomi har i många år, och i synnerhet sedan 2009, försvagats år från år. Under 2016 har en förbättring skett. Nu skönjer landet en viss uppgång i tillväxten och arbetslösheten har minskat med hundra tusen personer sedan förra årsskiftet. Dock är resultatet av Hollandes år vid makten dystert. Han ärvde ett land i ekonomisk kris men han har först 2016 fått bukt med några av problemen.

Det finns anledning att återkomma med en mer sammanfattande analys av Hollandes fem år vid makten framåt våren 2017. Det intressanta är ändå att fransmännens värdering av sin nuvarande president har förändrats sedan han beslutade sig för att inte ställa upp för omval. Hollandes popularitetssiffror ökade med 13 procent ett par dagar efter beslutet. Det säger möjligen något om hur diskutabelt det kan vara att som politiker luta sig mot den här typen av utvärderingar.

Det saknas kvinnor i fransk politik

Till slut blev det sju kandidater som tävlar i Socialistpartiets primärval i januari, lika många som i Republikanernas primärval för en månad sedan. Kvinnorna saknas nästan helt. En kandidat i varje läger och ingen av dem har med toppstriden att göra. Nathalie Kosciusko-Morizet fick tre ynka procent långt efter tättrion Fillon, Juppé och Sarkozy. Sylvia Pinel som är enda kvinnan i Socialistpartiets primärval lär komma ännu längre efter de ledande männen. Sannolikt kommer hon som bäst på femte plats efter Valls, Montebourg, Hamon och Peillon. Det finns skäl att ställa sig frågan varför det är på detta viset. Är Frankrike ett patriarkalt land som inte släpper fram kvinnor i höga samhällsställningar eller finns det andra orsaker?

Frankrike hyllar jämlikheten. Det är en av grundpelarna i republikens konstitution och tänkande. Det är främst en jämlikhet i liberal mening; samma utgångspunkt för alla. Skolan ska vara gratis och ge samma utbildning till alla. Tillträdet till arbetsmarknaden ska vara öppen och utan restriktioner för någon medborgare. Frankrike avvisar däremot särbehandling av minoriteter för att inte skapa så kallad kommunitarism. Kvinnor ska inte särbehandlas. Alla ska behandlas lika.

Prinicipen om lika behandling för alla har kritiserats och på senare år har så kallad positiv diskriminering även införts i Frankrike för en rad grupper som kommit i bakgrunden. Kvinnorna har varit svagt representerade i politiska församlingar. Därför har lagar instiftats för att tvinga partierna att ha varvade listor med män och kvinnor. Annars utgår höga böter. Partierna har i många fall ändå valt böter framför varvade listor. De gamla manliga maktstrukturerna har inte kunnat brytas utan det har varit enklare att bryta mot lagen och ta sitt bötesstraff.

Regeringen Hollande har respekterat absolut jämställdhet; lika många kvinnor som män på ministertaburetterna. Däremot finns det ingen regel som säger att de tunga ministerposterna ska fördelas rättvist mellan könen. Därför har regeringen haft tre premiärministrar, alla män, två utrikesministrar, båda män. Finansdepartementet har bara styrts av män och endast en kvinna har haft en ministerpost i Bercy, namnet på den byggnad där alla ministrar och tjänstemän som ansvarar för regeringens ekonomiska politik sitter; i kvarteret vid Seinefloden på den östra sidan av stan. Ingen kvinna heller på försvarsdepartementet eller inrikesdepartementet; två tunga ministerier för ett land som bygger mycket av sin politik på militär styrka och på polismakt. En kvinna har varit justitieminister (under en del av mandatperioden), Christiane Taubira och en har varit utbildningsminister under några år (Najat Vallaud-Belkacem). Marisol Touraine har varit socialminister under hela mandatperioden. I övrigt har kvinnorna haft underordnade roller i regeringen.

Denna bild – hur bedrövlig den än är –  liknar läget i de allra flesta länder. Det som oroar är att andelen kvinnor faktiskt verkar gå tillbaka när vi nu närmar oss ett nytt val. Marine Le Pen är den enda kvinnan som kommer att ha med slutstriden att göra i presidentvalet. Hon har dubbats till sin post av sin pappa. Nationella fronten är ett politiskt arvfurstendöme. Han har visserligen sedan ett par år tillbaka  tagit sin hand ifrån dottern men hon är redan etablerad som partiets ledare. I övrigt saknas kandidater och vi kan jämföra med framgångarna för några år sedan för Ségolène Royal som var Socialistpartiets kandidat i presidentvalet 2007 och Martine Aubry som spelat en central roll i samma parti i många år. De drar sig nu tillbaka. Det fanns de som trodde att Hollande skulle utse Najat Vallaud-Belkacem till premiärminister sedan Valls avgått för några veckor sedan. Men han valde traditionellt en äldre man, inrikesminister Bernard Cazeneuve.

Försök att analysera orsakerna till denna låsning. Det går bara att spekulera. Frankrike söker sig tillbaka till en mer konservativ livshållning. Den konservativa högern stärker sin position. Republikanska väljares val av Francois Fillon är ett bevis för det. Arbetarväljare söker sig i stor utsträckning till Nationella fronten som är i grunden konservativt i familjefrågor. För många fransmän, även kvinnor, är jämställdhet en icke-fråga i tider när oron är stark för den egna ekonomin och för ett upplevt hot från omvärlden. Traditionella fadersfigurer träder fram och tar över.

Dagens fransyskor accepterar inte rollen som hemmafruar men de tar inte det slutgiltiga steget mot det yttersta ansvaret inom politiken. De finns i andra raden och känner fortfarande en förväntan på sig att ta huvudansvaret för hem och barn. Förre utrikesministern Laurent Fabius blev omtalad för sin reaktion när det stod klart att Ségolène Royal skulle bli partiets presidentkandidat 2007: ”Men vem ska då ta hand om barnen?” På djupet i det franska samhället är den frågan fortfarande oomstridd. Få kvinnor skulle kunna svara självklart att det är väl dags för min man att huvudansvaret nu när jag har chansen.

Det finns en lysande ung generation av män och kvinnor i Frankrike som rimligtvis snart kommer att bryta det gamla mönstret. Det kan vara den sista generationen av män och av geronter som nu styr landet. När vänstern stärker sin position igen. och det bör rimligtvis ske i nästa politiska paradigmskifte, borde mycket förändras på den här punkten. Just nu dominerar en extremhöger som spelar på människors missnöje och en höger som utnyttjar många väljares dröm om traditionell stabilitet och fasta normer av gammalt patriarkalt slag. Detta kan rimligen inte bestå hur länge som helst. En kreativ ungdomsgeneration som visar sig för den som vill möta den på universitet och i nya företag kommer att låta höra tala om sig och inte som i dag emigrera till USA. Frankrike kan inte vara utan dess kvinnor för att besätta även de höga posterna i samhället.

Socialistpartiet knakar i fogarna

De är åtta som känner sig manade att tävla om att bli Socialistpartiets presidentkandidat. Många undrar varför så många. Av dessa åtta som ställer upp i primärvalet i januari har fyra en rimlig chans att gå till en andra valomgång. De är Manuel Valls, Arnaud Montebourg, Benoît Hamon och Vincent Peillon. Den enda kvinnan, Sylvia Pinel, representerar inte ens Socialistpartiet, utan det socialliberala partiet Vänsterradikalerna och är en av de chanslösa.

Manuel Valls har stora utsikter att bli vald. Han har trots allt varit premiärminister och framträtt med kraft och styrka i debatterna under de senaste åren. Ingen har tvivlat på vad han tycker i olika frågor även om han dragit på sig kritik, inte minst internt. Det är många socialister som vill mosa Manuel. En av dem är tidigare ministern och generalsekreteraren i partiet, Martine Aubry, mest känd för sin reform med 35-timmarsvecka. Hennes paroll är ”allt utom Valls” och en av anledningarna till att en annan kandidat, hastigt och lustigt, ställer upp i primärvalet, nämligen Vincent Peillon. Valls har däremot stöd från några tunga ministrar som försvarsminister Jean-Yves Le Drian och utbildningsminister Najat Vallaud-Belkacem. Fler ministrar lär ansluta som stöd till sin förra chef.

Valls har flera problem. Han har trots allt varit premiärminister i en regering, välsignad av Francois Hollande, tidernas minst populära president. Är det verkligen ett styrkebesked att ha drivit en politik som burit Hollandes färger? Valls har också profilerat sig som höger inom partiet. Ja, han har till och med förklarat att hans version av Socialistparti och vänsterfalangens är omöjliga att förlika. Vänstern måste helt enkelt splittras i två delar enligt Valls. Nu ska han i en primärvalskampanj samla partiet. Utan att räcka ut handen eller åtminstone ett par fingrar till de vänsterväljare som fortfarande hoppas på gammal, traditionell socialistpolitik får han svårt att vinna valet.

Vincent Peillon är filosof och tidigare utbildningsminister. Alla trodde att han lämnat politiken när han avgick ur regeringen 2014. Han drog sig tillbaka till universitetet i Neuchâtel i Schweiz, där han började undervisa i filosofi och samtidigt skrev deckare (!). Nu ställer han upp i primärvalet för att inkarnera en mittenlinje inom partiet. Ingen förstår riktigt vad han vill och varför han överger sin lugna tillvaro med sina filosofistudenter och mordintriger. En del gissar att Martine Aubry övertalat honom. Mosa Manuel!

Arnaud Montebourg och Benoît Hamon företräder båda vänsterflygeln. Båda har också suttit i regeringen under Hollandes mandatperiod, huvudsakligen under den perioden när premiärministern hette Jean-Marc Ayrault. Montebourg har ansetts ligga bäst till. Han är fortfarande den som enligt opinionsundersökningarna har störst chans att slå Valls i en andra valomgång i primärvalet. Nu varnar allt fler för att Hamon kan bli en motsvarighet till Francois Fillon under högerns primärval. Fillon ansågs chanslös till veckan före valet när han steg upp som en raket och slog både Sarkozy och Juppé. Det är inte helt uteslutet att något sådant kan ske även med Hamon. Han kommer från underläge och har gjort bra ifrån sig i sina tv-framträdanden hittills. Han representerar en klassisk vänster  som närmar sig Vänsterpartiet med dess kandidat Jean-Luc Mélenchon. Han kombinerar försvaret av en stark stat med en klar ekologisk profil. Han är också den enda som är mer generös i flyktingfrågan. Montebourg är mer av en industrisocialist som hellre stänger gränser än öppnar dem.

Det finns alltså anledning att ha uppmärksamheten riktad mot Hamon under månaden som är kvar till primärvalet. Gör han bra ifrån sig i de tre tv-debatterna som genomförs efter helgerna kan han, precis som Fillon i högerns primärval, ta sig vidare till en andra omgång och där sannolikt möta Manuel Valls. Det är svårt att tro på Peillon utan alternativet är en andra omgång med Montebourg och Valls.

Vem som än vinner så blir nästa problem hur denna kandidat ska klara sig mot Jean-Luc Mélenchon. till vänster och Emmanuel Macron. Vänstern kommer sannolikt inte att ha en chans att nå till en andra valomgång i presidentvalet med så många kandidater. Marine Le Pen och Francois Fillon borde rimligen med lätthet lägga beslag på platserna i slutomgången.

Manuel Valls vill bli nästa president

I dag lämnar Manuel Valls sin funktion som premiärminister och blir en av kandidaterna i Socialistpartiets primärval för att om möjligt väljas till partiets presidentkandidat inför valet i april och maj nästa år. En svår uppgift. Valls kan inte luta sig mot åren som premiärminister eftersom den rollen solkats av närheten till den impopuläre presidenten Francois Hollande. Han måste klara sig på egen hand och tvärtom visa att han är vänsterns man och har de franska vänsterväljarnas förtroende. En svår uppgift men inte omöjlig.

Manuel Valls är otvetydigt en stark politiker.Han lyfter sig över mängden genom att vara tydlig, modig och driven av stark lidelse för makt. Det är inga dåliga egenskaper. Han är också temperamentsfull. Det skärper ytterligare hans image i väljarkretsar. Om Valls tycker alla. Bra eller dåligt. Alla har en åsikt.

Valls har varit borgmästare i sin hemstad Évry under åren 2001-12. En period som får anses framgångsrik i en förortskommun utanför Paris där de sociala problemen bitvis varit svåra. Han tvekar aldrig att fatta impopulära beslut. Han är inte minst tydlig i att ställa krav på medborgarna. För honom är de republikanska värderingarna heliga. Sekularismen är helig. Religionen har sin roll i det privata. Han försvarar de franska värderingarna och accepterar inte självständiga kommuniteter. Muslimerna ska inordnas i det franska samhället med dess traditionella grundvärderingar.

I rådande opinionsläge har han en given väljarbas inom vänstern. Lika många, minst av vänsterväljarna, tar avstånd från hans mer auktoritära lösningar på krisen kring terrorism med undantagslagar och en tendens att föredra assimilering av invandrare snarare än integration. Hans position gör det svårare för honom att ena vänstern. Hollande har en motsatt hållning. Det eviga kompromissandes. Men han har ju sannerligen inte heller lyckats ena vänstern.

Striden om segern i socialisternas primärval är helt öppen i dag. Mycket kan hända men sannolikt kommer slutstriden att stå mellan Valls och Arnaud Montebourg som klyver och splittrar sitt parti lika mycket men utifrån en position längre till vänster. Han förordar mer av statliga centralism, mindre reformer för att lösa upp en statisk fransk arbetslagstiftning och mer av nationalistiskt tänkande på det ekonomiska området.

Valls ersätts nu som premiärminister av Bernard Cazeneuve som hittills varit inrikesminister och haft ansvaret för terroristfrågorna i regeringen. Han anses som en duglig politiker. En man som talar tyst och utan åthävor. Det var ett försiktigt val av Hollande att utse honom till premiärminister. Den regering som Cazeneuve nu kommer att leda får anses som mer av en expeditionsministär. Inga nya reformer före valet. Dess roll blir att hantera eventuella nya hot mot staten som nya terrordåd. Det kan vara lugnande att då ha Cazeneuve som premiärminister.

Hollande hade kunnat ge sig själv en starkare och mer framtidsinriktad profil genom att utse en kvinna. Ett bra val hade kunnat vara utbildningsministern Najat Vallaud-Belkacem eller socialministern Marisol Touraine. Men den äldre generationen av manliga franska politiker har märkvärdigt svårt att utse kvinnor till de riktigt tunga posterna. En gång i historien har en kvinna haft rollen som premiärminister. Det var Edith Cresson som utnämndes av Francois Mitterrand. Men hon höll inte länge för trycket utan plockades bort redan efter tio månader. Det hände för tjugofem år sedan. Sedan dess har männen dominerat i fransk politik. Trots den nuvarande regeln om total jämställdhet i antal ministrar är det helt uppenbart att det är männen som har de tunga posterna.

Manuel Valls kommer att nu se till att profilera sig som – Manuel Valls. Han kommer att söka ena vänstern inför primärvalet i januari. Vinner han det kommer han att positionera sig i den politiska mitten för att mot alla odds ta sig vidare till en andra valomgång i presidentvalet. Vägen dit är lång och törnbeströdd. Helt omöjligt är det ändå inte att han går långt. Och blir han inte president 2017  kommer han helt säkert att göra ett nytt försök 2022. Möjligen då med bättre förutsättningar.

Fransk vänster efter Hollande

Nu har Francois Hollande stigit åt sidan. Han är fortfarande president i Frankrike och förblir det sannolikt  till och med det kommande presidentvalet som har sin avgörande andra valomgång söndagen den 7 maj nästa år. I praktiken är han borträknad. Den franska reformistiska vänstern måste nu förhålla sig till ett nytt läge. Det innebär inte bara att hitta en ny frontfigur utan även hur denna del av vänstern ska förhålla sig till å ena sidan den politiska mitten och å den andra sidan till den del av vänstern som är socialistisk och mer profilerad i meningen att vara rödare i den politiska färgen.

Manuel Valls som lär presentera sin kandidatur som presidentkandidat i morgon måndag eller senast tisdag har vid tidigare tillfällen sagt att han inte längre tror på en enad vänster i Frankrike. Han har då brutit med en klassisk hållning från President Francois Mitterrands dagar när hela vänstern, de Moskvatrogna kommunisterna inräknade, stod enade i en kamp mot högern och mot gaullismen.

Vänstern har alltså alltid bestått av olika partier men den har stått enad i kampen mot högern. Alla har varit socialister, om än med olika nyanser av rödfärg. Det franska Socialistpartiet (PS) har aldrig haft motsvarigheten till det tyska SPD:s Bad Godesburg. PS har haft en mer vänsterorienterad hållning och det har förstås underlättat samarbetet med kommunister och vänstersocialister utanför partiet.

Tiderna förändras och under Hollandes år vid makten har den socialistiska regeringen fört en politik som snarare påminner om socialdemokratiska regeringar i norra Europa. Då har sprickan vidgats. De trogna socialisterna har sagt ifrån. Det gäller förstås partierna på vänsterflanken men också de så kallade frondörerna inom PS. Det finns ingen återvändo. Den socialliberala och socialdemokratiska delen av PS har i dag blivit starkare och utmanar de traditionella. Manuel Valls vill inte gå fram gemensamt med sitt partis frondörer. De å sin sida vill inte låta Valls bli deras representant i kommande presidentvalskampanj. Som många av deras anhängare säger: ”Vi måste kunna känna igen en socialist”.

Sista ordet är inte sagt. Taktik kan dominera över värderingar i ett läge av valrörelse. Kanske kan PS till sin nuvarande karaktär med olika interna riktningar överleva även 2017 års val. På sikt tror jag inte partiet hänger ihop. Valls kommer sannolikt att söka bredda sig mot mitten och hitta samarbetspartner där. Personer och grupper som kan tänka sig att stödja hans kandidatur vid kommande val som presidentvalet 2022 kommer han att hitta i högerfalangen inom PS och i olika mittengrupperingar.

Det är lika rimligt att vänsterflygeln inom PS hittar samarbetspartners till vänster om sig. Den tunga kandidaten inom PS vänsterflygel, Arnaud Montebourg, ställer upp i socialisternas primärval i januari. Vinner han kommer han att söka stöd brett inom vänstern. Förlorar han i primärvalet mot Valls är det inte säkert att han stöder den senare i valet i april och maj. Och vice versa. Då kan sprickan uppstå omedelbart.

Hollande har varit oändligt skicklig i att hålla ihop PS under sina tio år som partiets generalsekreterare. Det är i den rollen han lyckats bäst under sin politiska karriär. Han höll ihop ett parti som redan då var utsatt för starka spänningar mellan olika grupperingar. Han har däremot som president orsakat de nya konflikterna internt.  Dåliga opinionssiffror för honom och indirekt för partiet har inte gynnat lugn och samverkan mellan maktsugna PS-politiker på alla nivåer.

Den socialdemokratiska delen av PS har trots allt visat att den kunnat regera och sköta landet under fem år. Regeringen ärvde en ekonomi i obalans och en ständigt ökande arbetslöshet och usel tillväxt. I slutet av mandatperioden visar kurvorna uppåt även om läget i flera år, egentligen fram till och med 2015, gått åt fel håll. Regeringen har förvaltat på ett balanserat sätt. Inga stora reformer men heller inga grova misstag. Det gäller vård, skola, rättspolitik och utrikespolitik. Klimatkonferensen Cop 21 blev en framgång. Hoten från terrorgrupperna har inte alltid avvärjts med tydlighet med konsekvens men regeringen har samtidigt tagit medborgarnas oro på allvar utan att hemfalla åt grov repressionspolitik.

Den reformistiska vänstern har, om man bortser från Hollandes misslyckande som president, visat att den kan vara ett alternativ till högern och till Nationella fronten. Kanske visar det sig ännu tydligare under en ny högerregim då spänningarna i samhället kan bli ännu mycket starkare mellan etniska grupper och mellan parterna på arbetsmarknaden.

Det är i detta läge som personer som Manuel Valls och Emmanuel Macron kan stiga fram som hopp för framtiden för många fransmän. Frankrike består inte bara av nationalister och konservativa bakåtsträvare. Inte heller bara av förstelnade socialister som också vänder blicken bakåt. Det finns en stor andel av befolkningen som vill modernisera landet mot mindre reglering av staten och mot ökad öppenhet och pluralism. Och mot ökad internationalisering. Särskilt Emmanuel Macron kan vara en ledare som passar in i de människornas drömmar om framtiden.