Lindbom på franska: Om Frankrike

Brexit skakar om Frankrike

Hela Europa skakas om av Brexit. Frankrike i högsta grad. Ett land som visserligen stoppade Storbritanniens första ansökan om medlemskap – under President Gaulles tid – men som ändå räknar ölandet som en viktig del av det moderna EU. Nu gäller det att rädda unionen och tankarna är många. Det finns också de som vill passa på att driva också Frankrike ur EU. Front National och delar av vänstern.

Francois Hollande höll ett anförande kort efter Camerons tal framför 10, Downing street. EU måste försvarar och stärkas av två skäl, sa den franske presidenten: av säkerhetsskäl och för att utveckla ekonomin. Ett tydligt tecken på att den sociala aspekten av EU blivit mindre viktig: att göra unionen stark för att garantera social välfärd. Inte heller talade Hollande om EU  som fredsprojekt. Inför hotet om motsättningar inom EU och en ökad nationalism finns en uppenbar fara för nya krig inom Europa.  Hollande är säkert medveten om det men det är skyddet av de yttre gränserna mot flyktingar och invandring som är viktigare liksom att liberalisera ekonomin.

Bruno Le Maire, en av högerns kandidater till att bli dess presidentkandidat i nästa års val, talar öppet om att renovera EU för att stå starkare mot invandring. Alain Juppé, en annan av högerns kandidater, är inne på samma spår att förändra EU för att göra det starkare men han talar inte lika öppet om skyddet mot Afrika som Le Maire.

Marine Le Pen är överlycklig över valresultatet i Storbritannien och kräver omedelbart en folkomröstning med samma frågeställning. Nationella fronten är nu öppet för att lämna EU och får stöd av en dryg tredjedel av väljarna i en dagsfärsk undersökning. Majoriteten fransmän vill alltså inte lämna EU men det är inte omöjligt att siffran stiger nu när resultatet i öriket är klart. I varje fall är majoriteten av Nationella frontens väljare för ett utträde. Det visar samma undersökning.

Vänstern är splittrad. Socialistpartiet är angelägna att tillsammans med Tyskland försöka rädda vad som räddas kan. Vänsterpartiet verkar nu ligga väldigt nära ett krav på utträde. Enda problemet för det partiet och grupperna vänster om vänster är att inte kopplas för nära till Nationella fronten. Det senare partiet knyter så tydligt ihop utträdeskravet med en främlingsfientlig politik.

Marine Le Pen kommer att driva EU-frågan hårt i nästa valrörelse. Vi kan alltså räkna med att nationalismen som politisk idé nu får en konkret utlöpare i frågan om ett nej till EU. Hur ska övriga partier hantera detta och hur kommer de att förändra sin argumentation för EU? Min känsla dagen efter valet i Storbritannien är att försvaret för EU mer och mer kommer att handla om att det är ett bättre sätt att hålla flyktingar och invandrare utanför EU med ett starkt EU. Argumenten närmar sig det populistiska men med en annan slutsats. Vi är inte där än men vissa uttalanden i dag, som Bruno Le Maire, gör att man kan misstänka det värsta

Primärval hos socialisterna

Tidningen Le Monde avslöjar i dagens nummer att Socialistpartiet kommer att genomföra ett primärval för att ta fram kandidat för sitt parti och två samarbetspartier till valrörelsen inför presidentvalet i slutet av april 2017. Tidningen gör också bedömningen att primärvalet ska skräddarsys för att ge Francois Hollande extra fördel i konkurrensen med andra kandidater.

Socialistpartiets (PS) generalsekreterare Jean-Christophe Cambadélis lät meddela igår kväll till Le Monde att det blir primärval i januari. Det omfattar PS och två mindre stödpartier. Det innebär att primärvalet sannolikt inte öppnar för alla vänsterväljare. Vänsterpartiets ledare Jean-Luc Mélenchon har redan deklarerat att han inte vill delta i ett primärval ihop med PS och de grönas troliga presidentkandidat Cécile Duflot är sannolikt på samma linje. Det faktum att Cambeadélis och partiets styrelse ämnar krympa primärvalet till en mer intern angelägenhet ökar chanserna för Hollande.

Hollande har två, möjligen tre konkurrenter varav en garanterat inte ställer upp om Hollande bestämmer sig för att kandidera; Manuel Valls. Premiärministern bidar sin tid och satsar säkert på att bli partiets kandidat i valet 2022. Däremot är det lite oklarare med ekonomiministern Emmanuel Macron. Denne unga, nya stjärna har en väldig ambition men kan ha samma motiv för att bida sin tid som Valls. En tredje möjlig kandidat, Arnaud Montebourg, kan mycket väl ställa upp och skulle kunna fånga upp en stor del av den missnöjda vänsterflygeln inom partiet. Frågan är om det räcker.

Hollande är som katten som har sju liv. Han kan mycket väl i ett startfält av andra klassens kandidater inom partiet vinna nomineringen. Det är snarare troligt. Och då är vägen öppen för att trassla sig vidare från den första till den andra valomgången i själva presidentvalet. Lite bättre arbetslöshetssiffror och  andra positiva tendenser inom den franska ekonomin kan hjälpa. Det brukar sägas att resultatet av amerikanska presidentval först kan förutspås en månad före valet. Det är något liknande med de franska valen. Hollande är alltså ännu inte uträknad och gissa att han gör allt för att vinna i maj nästa år.

 

Fotbolls-EM börjar i krisens Frankrike

Borgmästaren Anne Hidalgo har nu beordrat ett femtiotal lastbilar att å staden Paris vägnar i dag och i morgon samla ihop och föra bort  sopsäckar som ligger på trottoarerna i vartannat arrondissemang. Soporna i Paris är bara ett tecken på den förvirring, det kaos som råder i landet för närvarande. Ikväll börjar EM-fotbollen när Frankrike spelar mot Rumänien på Stade de France. Alla hot finns där: Dålig infrastruktur och terrorhot bortsett från att en förlust för Frankrike skulle fresta på många fransmäns tålamod ännu mer.

Det går knappt att räkna alla problem som landet Frankrike upplevt i vår och nu i sommar. Översvämningarna i Paris på grund av intensivt regnande. De sociala konflikterna som lett till en rad störningar i det vardagliga livet för parisare men också för folk i hela Frankrike. Biltrafiken har störts av blockering av drivmedelsförsörjningen. Tågtrafiken är till hälften lamslagen. Färjetrafik har blockerats. En stor strejk på Air France sätter nu igång om inget annat bestäms. Och till detta det som nu är vardagsmat för fransmännen: terrorhoten.

Konflikten på arbetsmarknaden är svårartad och visar sig dra ut på tiden mer än många räknat med. Vissa fackliga organisationer driver både en facklig och en politisk strejk. Det handlar i hög grad om att knäcka Francois Hollande och hans regering. Alla vet att det blir en högerpresident efter valet nästa år om inte Marine Le Pen vinner – vilket är osannolikt. Det är i alla fall otänkbart med en vänsterpresident. För strejkande och demonstranter handlar det nu i första hand om en kamp mot Socialistpartiet och främst dess regering. I andra hand är det en kamp för att hålla fanan högt för den typ av socialism som försvarar lagen mot avtal på arbetsmarknaden. Den radikala vänstern är principiellt emot avtal. Att låta arbetsgivare och arbetstagare göra upp om arbetstider, anställnings- och uppsägningsavtal är otänkbart. Eftersom den socialistiska regeringen är inne på den linjen och de reformistiska fackliga organisationerna som CFDT stöder det blir kampen inom vänstern så oförsonlig.

CGT vill inte förstöra fotbollsfesten i Frankrike. Det vore att ta en för stor risk. Många av dess sympatisörer vill trots allt att matcherna kan spelas och publiken ta sig till arenorna med kollektiva färdmedel. Men CGT – och den radikala delen av vänstern – vill verkligen störa ordningen i landet så att förtroendet för regeringen minskar ytterligare och försätter Hollande och Valls i ett sådant läge att det kan bli regeringskris och att vänstern lyckas få fram en annan kandidat till nästa års presidentval. Jean-Luc Mélenchon från Vänsterpartiet har nu ganska bra opinionssiffror, bara några procent lägre än Hollande (mellan tio och femton procent för dessa två i mätningar).

Det råder ett osäkert läge just nu politiskt sett i Frankrike. Arbetsrättslagen kan säkert komma att urholkas än mer genom fler kompromisser. Den är redan urholkad så frågan är om resultatet i det avseendet spelar så stor roll. Det avgörande är hur kampen som nu står mellan CGT och regeringen avlöper. Hur långt kan CGT pressa regeringen? Kan den driva fram en total förtroendekris för Hollande? Den närmaste veckan lär ge svaret.

 

Nationalist och patriot

Idag firar Sverige sin nationaldag. Lite generade tar svenskar fram sina flaggor. En del gör det för att markera en så kallad svenskhet och kanske för att stänga ute människor som inte uppfattas som svenskar på riktigt. I Frankrike är det annorlunda. Till stor del har det historiska orsaker och visst skiljer sig fransmän åt i sin syn på det nationella.

En stor del av det franska folket, och det gäller inte minst vänstern, ser med stolthet på sin nationella historia. Marseljäsen med sitt revolutionära budskap sjungs med stolthet. Historiens olika revolutioner lyfter socialister fram i olika sammanhang. Frankrikes så kallade republikanska värderingar hyllas för sitt försvar för jämlikhet och den sekulära staten, fri från katolska kyrkans konservativa idéer. Högern hyllar också nationen, sjunger samma marseljäs och försvarar i stort sett samma grundvärden som vänstern. Men tolkar dem lite annorlunda.

Det är inte konstigt i Frankrike att vifta med sin flagga. Snarare är det skumt att inte bejaka sin nationella stolthet. Många blir upprörda när invandrare från Algeriet som är franska medborgare viftar med den algeriska flaggan istället när det landet spelar fotboll mot Frankrike. I grunden är fransk nationell stolthet ett försvar för demokratiska friheter och för öppenhet.

Problem har uppstått på senare år när invandringen ökat och med den främlingsfientligheten. Nationella fronten har blivit en mäktig kraft i fransk politik och dess idéer omfattas av en stor del av befolkningen. Långt fler än dess väljarandel vill minska invandringen och känner oro för den traditionella franska identiteten. Det som var den franska identiteten, öppenheten och försvaret för mänskliga rättigheter, utsätts för hot. Många fransmän vill inte vara lika öppna längre därför att öppenheten innebär en multikulturalism och så långt var det inte tänkt att öppenheten skulle gå.

Extremhögern har alltid funnits i Frankrike och hyllat ord som patriotism och nationalism. I det har legat drag av rasism, mer eller mindre dolda. Det sker en glidning i det franska samhället mot mer av extremhögerns idéer på detta område och den glidningen delar Frankrike med i princip alla europeiska länder. Det blir allt svårare att dra det där tydliga strecket mellan alla demokratiska partier och extremhögern. Jag lyssnade till Nationella frontens vice ordförande Florian Philippot i ett tv-program i lördags. Journalisternas frågor och angrepp förefaller bli alltmer perifera och han känns , som i detta program, alltmer trygg och säker i sin svarsposition. Inte en enda fråga ställdes om grundinställningen till invandring. Förklaringen är enkel: Inga partier, knappt några medborgare försvarar en generös invandring eller öppna  gränser för flyktingar. Journalisternas kritiska frågor mot Philippot handlade snarare om Nationella frontens motstånd mot EU.

Philippot svängde sig med ordet patriot. Det gör inte en vanlig högerman eller socialist. Ordet granskades ändå i tv-programmet. Vad betyder ordet patriot i dag? Ingen vet men man kan ana. Det är inte ett begrepp som förklarar stoltheten över att vara fransman i sin pluralism och öppenhet mot omvärlden. Snarare lär det vara stängda gränser för såväl varor, tjänster som människor. Drömmen om ett slutet land i en global värld.

Ideologisk klyfta kring arbetsrätten

Varför blir det så stora konflikter kring arbetsrätten, frågar sig säkert många svenskar och andra som inte lever i Frankrike. Svaret är inte givet, förstås, men här är tre förklaringar: en fransk tradition att göra revolter, en dualistisk syn på världen, eliten mot folket, och olika syn på hur samhället ska formas.

Den franska revolutionen 1789 lever kvar i människornas föreställning om hur sociala och politiska problem kan lösas. Frankrike är ett demokratiskt land men många fransmän lutar också åt tanken att extraordinära åtgärder måste kunna sättas in om en kris blir för omfattande. Det gäller både delar av eliten som till exempel sökte efter General de Gaulle för att lösa den koloniala krisen med Algeriet på 50-talet och det revolutionärt sinnade folket som är öppna för starka utomparlamentariska påtryckningar för att få till stånd ökad social och ekonomisk rättvisa.

Dualismen, spänningen mellan två poler, karakteriserar i hög grad fransk politik. Antingen är en medborgare för eller emot. Antingen är han en del av makten eller det underordnade folket. Antingen höger eller vänster. Det gäller långtifrån alla medborgare och jag vågar påstå att denna starka dualism minskar i betydelse. Även Frankrike liberaliseras och individualiseras. Ändå tänker fransmän mer i sociala klasser som har motstridiga intressen.

Frankrike har en röststark traditionell vänster som hävdar intressen som går stick i stäv med den liberalt orienterade syn på ekonomi och arbetsmarknad som gäller i stort sett alla västeuropeiska länder. Den traditionella franska vänstern försvarar lagen mot förhandlingar när det gäller arbetsmarknadsfrågorna. Arbetsrättslagen är en tegelsten med en myriad av regler för hur kriser på arbetsmarknaden ska tolkas. Detta regelverk vill vänstern behålla. Kampen mot regeringen och arbetsgivarna handlar i mycket om detta. Vänstern tror att förhandlingar med arbetsgivarna utan dessa lagar och förordningar ger arbetstagarna sämre utdelning.

Den traditionella vänstern tror också på toppstyrning precis som det franska samhället fungerat i sekler. När beslut fattas på lägre nivå hotas de rättigheter som arbetarklassen tillskansat sig under 1900-talet. De fackliga organisationerna är också svaga på basplanet och förlorar säkert på att beslutsfattandet delegeras till lokal nivå.

Socialistpartiet börjar svänga. Regeringen har definitivt övergivit de klassiska socialistiska positionerna. Bland dess medlemmar och sympatisörer är bilden mer komplicerad men eftersom Socialistpartiet blir alltmer ett medelklassparti försvinner även här stödet för den gamla linjen. Verkligheten spelar också roll. Den mest traditionella fackliga organisationen, CGT, har sin styrka i statliga och privata företag med äldre struktur som i stora industrier. Därför är CGT mer angeläget att försvara en äldre modell av ordning på arbetsmarknaden.

Nu har CGT proklamerat en strejk utan definierat slutdatum. Den sätter igång i dag och berör främst de sektorer där CGT är starkt;   transportområdet. Nu blir det en period av strejker på tåg och flyg. I vanlig ordning blockeras inte all trafik. Som exempel kommer vart  tredje pendeltåg i Parisområdet att ställas in.

Det som oroar är att strejken skulle kunna fortsätta efter den 10 juni när EM i fotboll startar. Det är uppenbarligen ändå ett förhandlingsutspel från CGT och de andra inblandade fackliga organisationerna. Regeringen ska bli nervös och göra eftergifter. Än så länge säger Hollande nej till att dra tillbaka lagen om arbetsrätt. Det blir ett chickenrace. Jag är som vanligt opitimistisk i det avseendet. Ingen tjänar på att fotbollsentusiasterna från hela Europa exponeras för ett Frankrike som inte kan lösa transportfrågan. Det skulle innebära att franska folket som nu accepterar strejkerna blir fientliga till CGT och att samma folk straffar regeringen med ännu lägre opinionssiffror. Ett gott tips är att strejkerna avblåses den 9 juni och att någon form av avtal eller åtminstone tillfälligt eld upphör inträffar.

Makt viktigare än avtal i franska arbetskonflikten

Det är något besynnerligt med franska förhandlingar på arbetsmarknaden. Vikten av att profilera sig, visa musklerna, tar sådana proportioner att  parterna i en konflikt ständigt tar risken att försätta landet i akut krisläge. Det gäller särskilt de radikala fackliga organisationerna som aldrig varit svagare och nu slåss för sina liv.

Den gamla kommunistorganisationen CGT visar i denna konflikt att den inte över huvud taget vill förhandla om den arbetsrättslag som regeringen med hjälp av en paragraf i konstitutionen redan drivit igenom i nationalförsamlingen. Det handlar inte om att förändra i lagen utan att tvinga regeringen att helt dra tillbaka lagen för att sedan diskutera ett annat upplägg. Regeringen å sin sida söker nu öppningar för förhandlingar med CGT om innehållet i den lag som redan antagits för att justera den i en riktning som ska ge de anställda en bättre ställning när det gäller villkoren för uppsägningar och villkor för arbetstid, det vill säga när arbetsgivaren i ekonomiskt dåliga tider vill att de anställda ska jobba mer. De båda parterna, regeringen och CGT, är alltså inte överens om grunderna för eventuella förhandlingar.

CGT anklagar regeringen för att ha trumfat igenom lagen utan att först ha lyssnat på de fackliga organisationerna. Regeringen menar att de fackliga, i varje fall CGT och FO, inte velat samtala kring förslaget innan det blev en proposition. Det kan mycket väl stämma. CGT har ett intresse av att skapa kampstämning och försätta sina medlemmar i ett högt och aggressivt stämningsläge innan organisationen börjar resonera i sakfrågan. CGT är en kamporganisation som bara kan tänka sig framgångar via en dualistisk strid med fienden,  arbetsgivaren och regeringen. Det gäller för CGT att inte binda upp sig i förhandlingsresultat innan propositionen kommer. Då blir det svårare att skapa den aggressiva strejkviljan hos medlemmarna och hos löntagarna i allmänhet.

CGT vet också att en stor del av franska folket fortfarande tänker dualistiskt i termer av folket-eliten, arbetsgivare mot arbetstagare. Denna konfrontativa bild av världen gynnar en organisation som CGT. Utan den faller organisationen ihop. Även Frankrike håller långsamt på att bli mer gränsöverskridande i meningen att vilja bygga samhället genom förtroendeskapande åtgärder och samverkan. Det gäller för CGT att så länge som möjligt hålla folket kvar i det gamla tänkandet – helt enkelt övertyga folk om att samverkan är elitens sätt att lura vanligt folk.

Det vi ser är förmodligen en av de sista striderna. Inte den sista för fortfarande reagerar majoriteten av fransmän mot denna lag. De flesta fransmän reagerar med ryggmärgen mot förslag som kan öppna för förhandlingar på lokal nivå mellan chefer och deras anställda. De misstror fortfarande makten i så hög grad att de instinktivt avvisar en lag som den som regeringen nu försöker få igenom i parlamentet.

Regeringen är förstås också ansvarig för att denna konflikt nu eskalerat och skadar landet på flera sätt. Den hade förhoppningen om att kunna driva igenom lagen utan att ha reellt bundit upp CGT. Den borde ha vetat att sådana här konflikter uppstår med jämna mellanrum när regeringar försöker utveckla villkoren för näringslivet och ta in Frankrike i en ny tid. Samtidigt har också regeringen med all säkerhet tänkt att riktiga förhandlingar med CGT aldrig skulle kunna leda till en verklig förändring av arbetslivet. Den ökade flexibilitet som regeringen önskat sig skulle CGT förmodligen aldrig accepterat även om CGT fått verkligt inflytande över utformningen av den nya lagen.

Så tillkommer allt maktspel. Makten är så central i det politiska livet i Frankrike att den tenderar att överordnas viljan att nå förbättringar. Socialistpartiet splittras nu i olika grupperingar när det gäller hur denna fråga ska lösas. Splittringen beror i hög grad av hur olika politiker tänker sig att vinna personliga segrar på olika alternativ. Valls vill förmodligen genom en hård linje  tvingas avgå som premiärminister för att därmed kunna bli presidentkandidat nästa år. Hollande vill förhandla med CGT för att inte få Valls emot sig i en intern kampanj om vem som ska bli partiets presidentkandidat. Och så vidare…

Under tiden står kärnkraftverken delvis stilla. Allt fler bensinstationer saknar drivmedel. Folk kan inte ta sig med flyg, tåg och tunnelbana till sina jobb. En redan dålig ekonomi får ta emot nya smällar.  EM i fotboll närmar sig. Och det gäller att i detta läge också ha en effektiv spaning på de terrorgrupper som mycket väl kan slå till, särskilt under den månad EM pågår.

Till slut kommer förnuftet att segra. Så småningom blir det förhoppningsvis bra för maktspelarna att visa samhällsansvar och avblåsa konflikten. Det  borde kunna ske inom de närmast dagarna.

Fackliga konflikten i Frankrike trappas upp

I dag torsdag är strejken på väg att på allvar påverka fransmännens vardag. Här är några siffror: Den fackliga organisationen CGT, den mest vänsterorienterade, har genom omröstningar på sexton av nitton kärnkraftverk i landet beslutat om strejker. Det är en känslig  punkt när det gäller landets elförsörjning. Hela 82 procent av elen som distribueras av elbolaget EDF hämtas från kärnkraften. Journalister på nyhetskanalen iTele har givit några siffror som pekar mot 15 kanske 20 procent mindre elförsörjning i dagsläget. Dock ännu inga elstopp. Franska företag och privatpersoner har, såvitt jag hört, ännu inte drabbats av strejkerna i det avseendet.

Den andra kritiska punkten rör drivmedelsförsörjningen för bilar. Det förekommer just nu i Parisregionen timslånga köer framför bensinstationerna. Många stationer har stängt eller har dålig tillgång på bensin och andra drivmedel.

CGT driver hittills en framgångsrik aktion med få medlemmar men i omröstningar på till exempel kärnkraftverken har strejkkravet alltså hörsammats på nästan samtliga verk. Strejkerna och blockeringen av drivmedelsdepåer skulle teoretiskt sett kunna dra ut på tiden, ända fram till mitten av juli, men i praktiken kommer säkert en lösning inom några dagar. Allt hänger nu på hur spelet mellan regering och CGT utvecklas. Som jag skrev igår handlar både regering och CGT utifrån en svag maktposition. Det kan förstås vara en anledning till en mer skoningslös kamp men å andra sidan kommer också tredje part, allmänheten, att mer och mer delge sina synpunkter på konsekvenserna av strejkerna.

Cirka 60 procent av fransmännen är emot den arbetsrättslag som konflikten sakligt sett handlar om. De bland allmänheten som förkastar lagen vill ändå inte tvingas sitta i mörkret utan tv-bild på kvällarna om det nu skulle bli den yttersta konsekvensen av konflikten. De vill heller inte avstå från att ta bilen. Företagen förlorar pengar på att inte kunna driva sina fabriker, leverera varor till kunder, åka till sina arbetsplatser och så vidare.

Det politiska spelet inom den socialistiska majoriteten är också helt avgörande för hur konflikten löses. Manuel Valls sa så sent som denna morgon i nyhetskanalen BFM TV att han inte viker en tum från förslaget om ny arbetsrättslag. Ledaren för Socialistpartiet i nationalförsamlingen öppnade igår för förhandlingar om lagen. Likadant sa finansministern i dag på morgonen. Uppgifter från en av tv-kanalen  iTeles politiska kommentator pekar mot att de politiker som står President Hollande nära vill förhandla. Valls vill inte. Kan det innebära att Valls – om President Hollande beslutar sig för nya eftergifter kring lagen – avgår? I så fall kommer han säkert att kandidera som president i Frankrike och utmana Hollande. Denna konflikt kan alltså ge Valls den chans han ännu inte fått; att befria sig från lojaliteten till sin president och på egen hand sträva mot landets högsta ämbete. Hollande förstår naturligtvis detta och kan försöka hindra att konflikten mellan honom och Valls eskalerar. Hollande vill inte att något dramatiskt sker nu inom sin politiska majoritet. Han vill att läget är detsamma fram till december när han sannolikt lär deklarera att han söker omval och då i praktiken hindrar alla motkandidater inom  vänstern att konkurrera om den posten.

Samhällskonflikten om arbetsrättslagen handlar alltså lika mycket om makten i den politiska toppen som om de olika paragraferna i lagen. Både för CGT och för Socialistpartiet.

 

Frankrike på väg mot storkonflikt

CGT är Frankrikes mest militanta fackliga organisation. Liten till antalet, 700 000 anslutna medlemmar, kan den på franskt vis ändå påverka förhållandena på arbetsmarknaden och hota samhällsordningen. I dagarna sker en upptrappning mellan regering och främst CGT som med några stödorganisationer representerar ungefär hälften av den fackliga styrkan i landet. CGT börjar blockera bensinstationer och de depåer i landet som förser fabriker och andra företag med drivmedel. Var tredje bensinstation lär nu vara stängd. Ett stort antal kärnkraftverken hindras genom strejker. Detta kombineras med andra strejker, särskilt inom transportsektorn; flyg, tåg, blockering av hamnar och så vidare.

CGT säger blankt nej till regeringens förslag till ny arbetsrättslag, loi El Khomri. Den är redan uppmjukad men innehåller fortfarande delar som ogillas av CGT. Den  ger möjligheter för företag på den privata sidan att sluta avtal med arbetstagare på en arbetsplats utan godkännande på branschnivå där fack och arbetsgivare alltid gjort upp först. Regeringen har alltså brutit en gammal ordning som gått uppifrån och ner. Facken som är svaga medlemsmässigt har sin styrka på central nivå och delvis på branschnivå men är svaga på fabriksgolven och på kontoren. Det uppfattas av CGT som en fråga om maktförskjutning till arbetsgivarnas fördel. CGT tar därför strid i frågan.

CGT skapades för 120 år sedan och kom tidigt att präglas av marxistiska idéer och skaffade sig ett nära samarbete med det franska kommunistpartiet. I dag är kommunistpartiet svagt och CGT mer en allmän vänsterorganisation. Kvar finns ändå den grundläggande principen om att segra genom strid. CGT sluter en rad avtal och är i grunden ett kompromissande fack på lokal och branschnivå. Däremot viker inte organisationen från sina gamla leninistiska principer i de nationella striderna med regeringen om lagar och politik på arbetsmarknadens område.

CGT är svagare än tidigare och i detta läge verkar taktiken vara att öka mobiliseringen. Det ligger nära till hands att citera ur Internationalen: sista striden det är… CGT kräver sedan flera månader att regeringen drar tillbaka lagen. Regeringen har modifierat den men inte tillräckligt. Nu är låsningen total och det är frågan om CGT accepterar lagen hur många justeringar som regeringen än gör.

Arbetsgivarorganisationen Medefs ledare Pierre Gattaz uttrycker i dag att det är oansvarigt av CGT att genomföra dessa manifestationer särskilt som lagen saknar sprängkraft. För honom är lagen i sin nuvarande utformning helt tandlös och leder inte till mål om bättre flexibilitet och ökade chanser till fler jobb. Arbetsgivarna har alltså gjort tummen ner för dagens förslag som regeringen redan drivit igenom utan omröstning i nationalförsamlingen.

Nu är frågan vad regeringen tänker göra. President Hollande och premiärminister Valls befinner sig i en svår situation. De vill inte ha en stor konflikt i samhället. En sådan kommer olägligt inför EM i fotboll som börjar den 10 juni. En storkonflikt påverkar också ekonomin i landet och signalerar att Hollande inte har kontroll över läget. Regeringen har också flertalet väljare emot sig. Alla opinionsundersökningar pekar på att fransmännen till övervägande del stöder CGT:s krav på att reformen ska skrotas. Detta är i ock för sig en motsägelse. Den stora majoriteten fransmän delar inte CGT och den yttersta vänsterns politiska uppfattningar. Det som förmodligen händer är den gamla  reflexen hos fransmän att stödja en grupp som attackerar makten i Paris. Det är säkert få väljare som kan paragraferna i den nya lagen men de känner instinktivt att kampen står mellan elit och folk och då är valet enkelt. De flesta ställer sig spontant på folkets sida.

Hollande och regeringen försätter sig och landet  i ett svårt läge om de inte backar från sitt förslag. Å andra sidan förlorade de all trovärdighet om de ger efter för de fackliga kraven som delas av partiets vänsterflygel och alla grupper till vänster om vänstern. Hollande har redan backat alldeles för många gånger under sin mandatperiod. Just i dag försöker majoritetsledaren i nationalförsamlingen, socialisten Bruno Le Roux närma sig vänsterflygeln inom sitt parti med ett kompromissförslag. Regeringen har omedelbart svarat att en ytterligare kompromiss är otänkbar. Ändå är det troligt att regeringen försöker att än en gång backa på några punkter och genom underhandskontakter med CGT-ledningen få den att dra tillbaka alla planer på strejker och blockering av oljedepåer. Det är därför troligt att parterna till slut hittar en lösning hur smärtsam den än blir för alla inblandade i förhandlingarna.

Striden om arbetsrättslagen är alltså en strid om principer och en minst lika stor strid om makt. Industrisamhällets gamla fackliga organisationer med sin klasskampsfilosofi gör ett sista ryck för att behålla makten. Den socialistiska regeringen som slagit in på en socialliberal linje gör ett försök att ändå hålla ihop vänstern inför nästa presidentval och hålla kaos borta från arbetsmarknad och centrala samhällsinstitutioner.

 

 

 

 

Valet i Österrike kastar skuggor över Frankrike

Till slut gick det vägen för alla demokrater som höll tummarna för den gröna kandidaten i det österrikiska presidentvalet. Det var en hårsmån, 31 000 röster, från att Österrike fått en nationalistisk president med möjligheter att utöva makt, bland annat över flykting- och invandringspolitiken,  inte bara i Österrike utan i hela Europa. Valresultatet i ett så kallat västeuropeiskt land pekar på att vi lever i en ny tid med delvis förändrade attityder i centrala värderingsfrågor. De gamla partierna förlorar i styrka och inflytande. Det är typiskt att den avgörande valomgången stod mellan en grön och en högernationalist. Detta kastar också skuggor över Frankrike.

Frågan som ställs i Paris är förstås hur stor risken är att Marine Le Pen vinner nästa års presidentval. Kan hennes motsvarighet i Österrike få 49,7 procent borde det inte vara en omöjlighet med liknande siffror i franska valet. I en undersökning gjord för några veckor sedan där opinionsinstitutet simulerade en andra valomgång mellan den sittande presidenten Francois Hollande och Marine Le Pen. Enligt den undersökningen skulle Marine Le Pen vinna med klar majoritet. Det är bara en mätning, gjord ett år före valet. Med all sannolikhet kommer inte Hollande till en andra valomgång. Hans ställning i dag är för svag. Det innebär att Marine Le Pen sannolikt inte kommer att ställas mot honom utan mot en högerkandidat av typen Nicolas Sarkozy. Ändå är undersökningsresultatet en signal om att Marine Le Pen nu stärkt sin ställning så mycket att hon i vissa lägen, ställd mot vissa motkandidater, kan segra och blir Frankrikes nästa president.

Partiet är i dag Frankrikes största parti. Långsamt mals också det principiella motståndet ner mot denna typ av rörelse. Jag lyssnade häromdagen på en gammal intervju i en av de franska radiokanalerna med en journalist som reflekterade över Nationella Frontens politik  i samband med kongressen i Tours 2011 när Marine tog över ordförandeklubban från sin far Jean-Marie. Journalistens beskrivning av partiet och kritiken av dess högerextrema åsikter var så kraftfull i ord och avståndstagande i innehåll att jag måste nypa mig i skinnet. Det avståndstagandet som han formulerade för fem år sedan hör vi sällan i dag. Anpassningen till nationella och främlingskritiska värderingar pågår hela tiden. Alltfler medborgare i Europas olika länder vill stoppa människor som kommer från en annan kultur. Islam målas i allt högre grad upp som en farlig religion. Muslimer beskrivs som människor i konflikt med de västerländska värderingarna. Det handlar allt mindre om att invandrare hotar våra jobb utan mer om att de hotar vår kultur. Vår demokrati med de sekulära principerna hotas. De framsteg Europa gjort på jämställdhetens område är hotade. Islam är en främmande företeelse och måste begränsas i sin omfattning.

Steg för steg förändras attityden till muslimerna. Följden måste bli att vi kommer att få uppleva valresultat som påminner eller överträffar det som nu hänt i Österrike. Sannolikt blir inte Marine Le Pen president nästa år. Jag säger att det inte är sannolikt men inte heller omöjligt. Allt elände behöver inte heller komma över en natt. Men vi ska vara medvetna om i vilken riktning Europa går och om möjligt bidra till att åtminstone minska kraften i denna rörelse.

Strejker mot arbetsrättslagen fortsätter in på sommaren

Häromdagen pressade regeringen igenom arbetsrättslagen El Khomri utan omröstning i nationalförsamlingen. Nu går förslaget vidare till senaten och sedan åter till nationalförsamlingen för en sista revidering och godkännande. Det kommer att ske under juli månad. Det finns alltså fortfarande tid att opponera mot lagen och det gör de fackliga organisationer som tidigare varit kritiska mot lagen och manifesterat på olika sätt mot den. De fackliga organisationerna som redan opponerat sig mot lagen fortsätter att demonstrera och strejka. Det kan noteras att en stor del av dessa organisationer representerar den statliga arbetsmarknaden som inte berörs av reformen.

Fransk arbetsmarknad är kluven mellan den offentliga och den privata sektorn. Ungefär 20 procent av arbetskraften i landet har staten som arbetsgivare eller någon form av blandning av statligt och privat. Det är också i den statliga sfären som de fackliga organisationerna uppnått de största framgångarna och också har sin starkaste ställning.  I mindre privata företag finns i princip inga fack representerade.

Fackliga organisationer som det gamla kommunistfacket CGT och FO som är en utbrytning ur CGT kan inte mobilisera folk till demonstrationer eller starta strejker utan att anlita sitt folk i den offentliga sektorn. Nu planeras två strejkdagar i maj och en rad andra mindre strejker i juni och även planerat in i juli. De som nu kommer att strejka är grupper inom flyget, statliga järnvägen, det halvstatliga RATP som sköter den lokala kollektiva trafiken i Paris. Transportarbetarna på lastbil är i ock för sig huvudsakligen privat men kommer  också att strejka. Även statliga lärare strejkar och elever som representerar studentorganisationen UNEF, känd för en politisk hållning en bra bit ut på vänsterkanten.

Franska strejker berör i stort sett alltid samma sektorer i samhället oavsett vilken fråga som är aktuell. Nu handlar det om en arbetsrättslag som i huvudsak bara berör den privata sektorn. Ändå strejkar de offentliganställda. Skälet är enkelt. De privatanställda är så dåligt organiserade. Färre än var tionde fransk anställd är medlem i en facklig organisation och siffran är mycket lägre bland de privatanställda.

Intrycket är att de fackliga organisationerna som in i det sista deltar i kampen mot loi El Khomri har svårt att få riktigt genomslag. Frustrationen hos det franska folket handlar inte om en viss ökad flexibilitet inom arbetsrätten. Misstron mot de gamla kommunistfacken finns också hos väldigt stora delar av befolkningen, inte bara bland högerväljarna. Den socialdemokratiskt inriktade fackorganisationen CFDT har dessutom konsekvent ställt sig utanför den fackliga kampen mot lagen.

Fotbollsentusiaster från hela Europa kan känna av konflikterna på arbetsmarknaden när de ska resa till och i Frankrike under EM i sommar. För fransmännen blir det ännu några dagar av större eller mindre problem att ta sig till och från jobben. Ofta brukar det lösa sig ganska bra. I värsta fall ställs vartannat regionaltåg in liksom ett av tre fjärrtåg och vartannat eller vart tredje inrikesflyg. Det kommer att ske en eller två dagar i maj och någon eller några dagar till i sommar. Fransmännen ställer in sig på detta, är vana och har inte särskilt många kommentarer till strejkerna. Det är en del av vardagen och därför blir också dessa manifestationer relativt uddlösa.

Politikerna förefaller mer uppskakade än allmänheten. De – och det gäller särskilt regeringen – är oroliga för att upproret kan leda till anarki. Regeringen föredrar att urholka lagförslag eller dra tillbaka dem för att slippa risken att få en omfattande social och politisk revolt. Erfarenheterna från revolutionerna i fransk historia verkar leva kvar i ett politikernas dna. Det är som om Danton och Robespierre från den stora franska revolutionen skulle återuppstå, förföra folket och kasta den sittande regeringen av sadeln. Så illa är det faktiskt inte. Tvärtom är Frankrike ett land som till största delen vill vara en aktör i det moderna Europa och som inser att det behövs vissa reformer för att skapa ökad rörlighet i samhället och bland annat ett mer dynamiskt arbetsliv. Den nuvarande regeringen är inte nyliberal och den har i sak en större del av befolkningen bakom sig.