Lindbom på franska: Om Frankrike

Benoît Hamon femma i opinionsmätningarna

Krisen fördjupas inom Socialistpartiet. Nu är dess officiella kandidat, Benoît Hamon, femma i mätningarna, ett par procent efter vänstersocialisten Jean-Luc Mélenchon. Däremot stiger Macron mot skyn. Vänstern är djupt splittrad.

Söndag förmiddag är det marknad på många olika trottoarer runt om i Paris. Solen skiner och det är den första riktigt varma vårdagen.  Jag går längs Rue de la Convention i femtonde arrondissemanget, ett barn- och familjetätt medelklasskvarter i södra Paris. Bland stånden med kött och fisk och grönsaker står de partiaktiva och delar ut flygblad. Egentligen rör det sig bara om två kandidater i detta kvarter, Francois Fillon och Emmanuel Macron. Runt hörnet har för övrigt Macron sitt högkvarter.

Fransmännen är nära till ordväxlingar. En Fillonaktivist ser lätt stressad ut där han står inklämd mellan några kycklingvingar upplagda för försäljning. Kyckling säljer helt klart bättre än Fillons kandidatur. Han får sig några slängar av folk som passerar – om högerkandidatens ohederlighet. Macrons aktivister är mindre utsatta men jag hör någon kvinna som förklarar för en av dem att Macron säkert har något att dölja, även han. Misstron mot politiker har sällan varit större än i denna valrörelse.

Det är inte bara Fillon som vacklar i valrörelsen. Socialistpartiets huvudkandidat, segraren i partiets primärval i januari Benoît Hamon,  tappar i opinionsmätningarna. Enligt de senaste har han blivit passerad av vänstersocialisten Jean-Luc Mélenchon och det ganska rejält under senaste veckan. Nu har Mélenchon 14 procent enligt Ifop mot 11,5 för Hamon. Närmast ovanför ligger Fillon på 18 procent medan Macron leder med 26 procent och Marine Le Pen på andra plats med 25 procent. Allt enligt Ifop men andra undersökningsföretag har ungefär samma siffror.

Vad gör Hamon för fel? Han har ändå ett av de traditionellt stora partierna bakom sig och det är detta parti som styrt landet sedan 2012. Det skrivs böcker som försöker förklara detta sammanbrott för Parti Socialiste (PS) men här är några förklaringar:

För det första har Francois Hollandes misslyckande som president starkt bidragit till partiets nuvarande svaga ställning. Varannan väljare som 2012 röstade för Hollande väljer enligt opinionsmätningarna Macron om det vore val idag. Det är en reaktion bland annat mot Hollandes politik. Men Hamon är lika kritisk – om inte mer – mot Hollande som Macron.

För det andra har vänsterflygelns, frondörernas, fleråriga interna kritik mot Hollande vidgat klyftan inom PS. Högerflygeln som partiets socialdemokrater och socialliberaler har visserligen varit kritiska mot Hollandes ledarskap men inte i grunden mot hans politik. Det gäller Manuel Valls som var premiärminister i Hollandes regering från mars 2012 till november 2016. Det gäller Emmanuel Macron som var ekonomiminister under samma år. Det gäller rader av ministrar i regeringen som är mer moderata socialister som nuvarande utrikesministern Jean-Marc Ayrault och nuvarande försvarsministern Jean-Yves Le Drian. Hollandes oförmåga att ena partiet eller partiets splittring av sig själv har lett till att vi idag ser två partier inom ett parti och att både socialistväljare och politiska ledare inom PS föredrar den oberoende Macron framför partiets egen kandidat, Hamon.

Benoît Hamon har, för det tredje, inte alls försökt att ena partiets flyglar sedan han blev vald. Han har tvärtom markerat starkt mot högerflygeln och istället sökt samarbete med en grön vänsterkandidat, Yannick Jadot, som givit upp sin kandidatur för att stödja Hamon och sökt samarbete med Mélenchon. Men Jadot ger inte många extra röster till Hamon och Mélenchon vill under inga omständigheter underordna sig Hamon och PS. Mélenchon lämnade PS 2008 och bildade sitt vänsterparti. Hela hans nuvarande politiska engagemang går ut på att bekämpa sitt gamla parti.

Socialistpartiets generalsekreterare försöker lamt att stödja Hamon liksom några av ministrarna i den nuvarande regeringen. Väljarna som vill ha ett rejält vänsterstyre i landet märker detta och söker sig i allt större utsträckning till Mélenchon och lämnar det sjunkande skeppet som  är PS med sin kapten Benoît Hamon vid rodret.

Nu pekar det mesta på att Hamon blir femma i valet och riskerar färre än 10 procent av väljarnas röster. Det vore en katastrof för partiet. Frågan är hur detta sargade parti ska klara valet till nationalförsamlingen som genomförs i juni. Hur många av dess politiker som i dag sitter på mandat för PS i sina valkretsar kommer istället att söka sig till Macron?

Jag lär i kommande bloggar återvända till Socialistpartiets prekära situation och vad som kommer att göras för att rädda dess ställning i framtiden. Det förefaller som om ett mer radikalt socialistiskt program fortfarande får cirka en fjärdedel av väljarnas stöd. Till skillnad från 2012 kommer dessa väljare att befinna sig till vänster om det stora slaget. De får sannolikt titta på när Emmanuel Macron med sin socialliberala linje tar upp kampen mot nationalisten Marine Le Pen.

Fillon och det svarta kabinettet

Häromkvällen var Francois Fillon gäst i tv-kanalen France 2:s stora politiska program, en grillning på två och en halv timme av journalister och politiska motståndare. Mycket handlade om Penelopegate. Det råder ingen tvekan om att Fillon fortfarande är lika stridslysten och beredd att med alla medel försvara sig och sin heder. Taktiken är då framförallt att attackera andra. Det senaste som kom fram i programmet var att han pekar ut President Francois Hollande som ansvarig för en regelrätt smutskastningskampanj mot honom. I Elyséepalatset finns enligt Fillon ett så kallat cabinet noir (det svarta kabinettet).

Cabinet noir är en gammal beskrivning av en grupp inom den högsta politiska makten som med kungens, kejsarens eller presidentens goda minne skaffar sig information om politiska motståndare för att i lämpliga doser och vid rätt tillfällen släppa sådana uppgifter som kan besvära eller avslöja den eller dem som ska bekämpas.

Makteliten i Frankrike har alltid och kommer sannolikt alltid att präglas av och misstänkas för olika skumraskaffärer. En helt oskyldig politisk ledare är ingen politisk ledare, tänker de flesta fransmän och de har dessvärre sällan fel. Det är därför också möjligt och ganska enkelt för den som är anklagad för ohederligheten, i detta fall Fillon, att kunna lägga över skuldbördan på sin motståndare, i detta fall vänstern, regeringen, presidenten. Oavsett om anklagelsen i det specifika fallet har något sanningsvärde eller inte. Människor fortsätter bara att tänka att alla toppolitiker är som de alltid varit, mer eller mindre opålitliga. Ingen enskild kan dömas. Alla är ändå ungefär lika usla. Ett nollsummespel i ohederlighet helt enkelt.

En av de mer kända exemplen på hur det svarta kabinettet fungerar är President Mitterrands ansträngningar att dölja existensen av sin dotter Mazarine som han fick 1974 i sin utomäktenskapliga relation med Anne Pingeot. Under hela sin mandatperiod (1981-95) fram till året före sin avgång lyckades han hindra att någon skrev eller offentligt yttrade några ord om denna dotter. Redan 1984 var en bok klar för publicering om den då tioåriga flickan och hennes pappa, presidenten. Men Elyséepalatset lyckades makulera hela upplagan. Alla visste men ingen skrev om det. Det som inte sades offentligt var ingen sanning och Mitterrands heder skyddad. Detta arbete att dölja dotterns existens krävde en hel stab i cabinet noir.

Francois Fillon har i dag låg trovärdighet. Hans siffror vänder inte uppåt. Han ligger kvar under 20 procent av väljarsympatierna i opinionsmätningarna. Hans egen trogna kärna av sympatisörer sviker honom dock inte. Det folk tror ont om Fillon är inte sant, säger de, och så länge han själv hävdar sin oskuld kan spelet gå vidare. En dag är affären glömd och han spelar vidare med de andra politikerna – också de ofta misstänkta för delaktighet i skumma affärer.

Fillon spelade alltså nu ut kortet om det svarta kabinettet. Det kommer en bok i dagarna där några journalister, bland annat en från satirtidningen Canard enchaîné som avslöjade Fillon, undersökt om det funnits ett svart kabinett, upprättat för att jaga Fillon. Men en av journalisterna menar i en intervju för France 5 att detta inte är fallet. Journalisterna sökte efter en komplott från Elyséepalatsets sida men kunde inte finna något som verkligen styrkte detta. Däremot fanns det läckor inne i regeringskansliet. Inget är svart eller vitt i de flesta affärer så säkert finns det informatörer som meddelar media även i detta fall. Men det är inte samma sak som att President Hollande styrt ett svart kabinett för att sänka Francois Fillon.

Fillon säger högt att det är vänstern, journalisterna och åklagarväsendet som bär skulden för hela affären Penelopegate. Han borde också tillfoga en del av sina egna partivänner. Det kan han inte säga öppet men det är sannolikt att klanen runt Nicolas Sarkozy och även andra republikaner också bidragit med att sippra ut information. Sveken inom partierna är många gånger värre än mellan blocken.

Francois Fillon lär inte vinna valet. Det genomförs alltid en opinionsmätning under detta politiska program i France 2 som varje gång har en toppolitiker som gäst. I slutet av programmet i torsdags kunde programledaren meddela att förtroendesiffran för Fillon var mycket låg. Bara 28 procent av tittarna såg honom som trovärdig efter att ha sett programmet. Det ska jämföras med Marine Le Pen som nådde 41 procent, Jean-Luc Mélenchon 39 och Benoît Hamon 37 procent. Fillons valkampanj lyfter inte och nu är det väldigt sent. Det är mindre än en månad till första valomgången.

 

Macron svag i första debatten inför presidentvalet

Det var med spänning många väntade på den första tv-debatten inför presidentvalets första omgång den 23 april. Förväntningarna var stora på den nya fixstjärnan Emmauel Macron. Det måste sägas att han inte fullt ut motsvarade förväntningarna.

Jag ringdes upp i morse av Aftonbladets webb-tv för en kommentar om debatten på måndagskvällen i franska tv-kanalen Tf1. Jag möttes där av uppgifter från ett opinionsinstitut som mätt tittarnas syn på kandidaterna direkt efter valdebatten. Macron fick det största stödet långt före kandidater som Marine Le Pen och Francois Fillon. Jag hade svårt att hålla masken. Mitt intryck var snarare det motsatta. Macron talade teknokratiskt, för krångligt och nickade instämmande även när motståndarna sa saker som han uppenbart motsätter sig.

Det är ibland svårt att tolka en folkopinion. Det är ändå uppenbart att han får stöd av många för en hållning som kan uppfattas som öppen och inkluderande. Han är varken vänster eller höger, Han har inte smutsats ner av affärer och år av politiskt schackrande som flera av de andra kandidaterna. Han blev också hårt kritiserad från alla motståndarna under debatten. Sådant kan väcka känslor av sympati.

Problemet med Macrons framträdande i tv igår kväll var hans oförmåga att enkelt presentera sitt program. Han representerar en ny hållning i politiken som bygger på samspel med alla sina följare i En marche! – och de är många. För inte länge sedan passerades siffran 150 000. En presidentkandidat måste ändå sätta ner foten och presentera ett program som blir begripligt för väljarna. Här brast det i pedagogiken. Som tittare anade jag också en viss bräcklighet. Det har visat sig några gånger när han bytt fot i en politisk fråga för att inte stöta sig med en viss gruppering. Han backade i sitt försvar för samkönade äktenskap och han blev otydlig efter att ha först ha dömt ut inslag i fransk kolonialhistoria som brott mot mänskligheten. Det bådar inte gott om han vacklar när han möter motstånd. Han söker stöd hos alla och har fått människor från kommunistpartiet till högern att stödja honom. Men som en kvinna sa till mig en gång: Den famn är inte öppen som inte någon gång också sluter sig.

Debatten i övrigt var spänstig trots att den pågick över tre timmar. Francois Fillon verkar ha fått igång sin kampanj igen. Han framträder som en fadersfigur bland de andra kandidaterna. Oerhört skicklig i att utan åthävor markera sin position som den erfarna politikern; den som redan innehaft en tung post i fransk politik med sina fem år som premiärminister.

Marine Le Pen fick ta emot en rad hårda angrepp från sina motståndare. Både hennes invandringspolitik, där hon lovar nolltolerans, och hennes protektionistiska hållning och EU-fientlighet smulades sönder rätt effektivt. Men hon har sina supportrar och de lär säkert ha bestått i antal efter kvällens slut.

Det är svårt att tro att Socialistpartiets Benoît Hamon och vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon kan komma ifråga för en andra valomgång. De representerar också båda en ytterlighetspolitik. Hamon förnyar sig med förslaget om att bryta kopplingen mellan arbete och lön med sitt förslag till medborgarlön men skepsisen mot dess kostnader för statskassan skrämmer trots allt de flesta. Mélenchon är en traditionell socialist som inte heller verkar svara på människors frågor i dag.

Första debatten öppnar för några nya frågor. Främst handlar det om hur Macron ska klara sig trettio dagar fram till första valomgången. Det kan hända att Fillon redan tagit in några procent och börjar få vittring på Macron. Då kan det bli spännande, särskilt om inget nytt inträffar i Penelopegateaffären som legat som ett hot över hela Fillons valkampanj hittills.

De första timmarna i Paris

Jag tar taxi in från flygplatsen. Chauffören kör in från motorvägen vid Porte de la Chapelle. Vi fastnar i bilköer och runt om oss kretsar tiggare. Jag ser tälten som inhyser papperslösa som sökt sig till Paris trots att landet i princip inte tar emot  vare sig  flyktingar eller andra invandrargrupper. Då och då beslutar regeringen om att tältlägren ska rivas. Dagen därpå finns samma människor något kvarter bort med sina tält och i samma misär.

Vi rullar Rue de la Chapelle och Boulevard de Magenta söderut. Först är det slitet och nergånget var jag ser. Klisterlapparna på huskropparna annonserar om vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchons möte igår på Place de la Bastille. När vi kommer ner i nionde arrondissemanget ser jag istället en affisch för de högerextrema kandidaterna.

Valrörelsen är verkligen i gång, en dryg månad före valet. Nyhetssändningarna nu på kvällen är fyllda med rapporter från helgens valtal. Mélenchon talade igår för de människor i fattigdom som inte tänker låta sig kuvas, les insoumis som hans uttryck lyder. Socialistpartiets kandidat Benoît Hamon talade i dag. Han angrep ”pengarnas kandidater” men menade främst Emmanuel Macron som blivit den främsta måltavlan för alla, från vänster till höger. Vänstern har drivit upp tonläget för att i ett förtvivlat sista försök få vänsterväljarna att sluta upp bakom dem och inte bakom Macron, den progressiva kandidaten som är både social och liberal.

Igår kom säkerhetsfrågan upp på allvar i valrörelsen när en misstänkt terrorist störde ordningen på motorvägen och sedan på Orlyflygplatsen, attackerade poliser och militärer och till slut blev skjuten av en av dessa militärer som arbetade på Orly. Studioreportern i nyheterna på tv ikväll intervjuade Macron och insinuerade att denne inte varit tillräckligt tydlig i försvaret av det nuvarande undantagstillståndet. Macron slog ifrån sig och försäkrade att han mycket väl skulle kunna behålla detta undantagstillstånd om han blev vald till president. En förordning om undantagstillstånd som gällt sedan novemberattentaten 2015 och som enligt beslut av President Holland ska gälla över valet. Undantaget har blivit regel och inte ens Macron kan tillåta sig att ifrågasätta rimligheten i denna ordning.

Så förflyter valrörelsen. Det räcker med några timmar i huvudstaden för att förstå. Hög arbetslöshet, låg tillväxt och en utbredd social misär som alla talar om men ingen förmår lösa.  Terrorbekämpningen som tvingar fram undantagslagar som inte ens polisen tror är effektiva men som kan växlas in mot röster i valet. Och alla andra förslag om hårdare tag som ger uppskattande reaktioner i stora delar av väljarkåren.

Hamon och Mélenchon har tillsammans en fjärdedel av väljarkåren men ingen av dem kan tänka sig att hoppa av för att vänstern ska kunna samlas kring en kandidat och på allvar utmana om presidentposten. Så istället höjer de båda rösten och låter parollerna vina i luften. Effektfullt för stunden men totalt meningslöst i ett perspektiv förbi valdagen.

Marine Le Pen däremot behöver inte säga så mycket. Saker och ting ordnar sig så bra för henne ändå. Hon skonas för det mesta i de andra kandidaternas valtal. Visst måste hon glädja sig över hur två vänsterkandidater med iver riktar det grova artilleriet mot  den kandidat som ändå är sprungen ur vänsterfamiljen och som för ett halvår sedan var ekonomiminister i den socialistiska regeringen. Hur Hamon och Mélenchon med sina angrepp gör Macrons position svagare i en andra valomgång mot Le Pen. Ingen av dem kommer att få chansen att möta Nationella frontens kandidat i den avgörande valomgången – hur mycket de än angriper Macron. I dag har Macron 26 procent och Hamon och Mélenchon 13 procent var av väljarsympatierna.

Det är inte utan att jag börjar bli bekymrad. Jag vet vad alla opinionsinstitut säger. Marine Le Pen får inte mer än 40 procent av rösterna i den andra valomgången. Macron är favoriten som kommer att få 60 procent och bli landets nästa president. Jo, så verkar det. Men hur många attacker tål han? När alla kandidater från Le Pen till Mélenchon utmålar honom som en girig kapitalist och en opålitlig globalist kan en utomstående iakttagare börja bli lätt orolig för konsekvenserna på valresultatet.

Det blir alltmer uppenbart att slaget om Frankrike står mellan det öppna och det slutna Frankrike. Jag tror fortfarande att det öppna samhället har fler anhängare än det slutna. Men varför attackeras Macron och inte Le Pen av Fillon, Mélenchon och Hamon? Varför skapas nidbilder av en socialliberal som om han vore en girig kapitalist? Och varför tog Republikanerna fram en teckning av Macron där han framställs som  ”kosmopolitisk jude” med hög hatt och krokig näsa? Ett skamlöst exempel på antisemitism som leder minnet till teckningarna i nazistpressen på 1930-talet men också ett lika skamlöst angrepp på en av de seriösa kandidaterna i ett demokratiskt val. Är det inte att leka med elden i ambitionen att ta andraplatsen ifrån Macron den 23 april och därmed skaffa sig biljetten till den andra valomgången? Det är bara att hoppas att väljarna är klokare än några av dess politiska  företrädare i denna valkampanj.

 

 

 

Snaran dras åt runt Fillons hals

Igår meddelade de tre höga juristerna som gör förundersökningen av Fillons affär kring avlöning av sin hustru och barn som politiska sekreterare. De förklarade att Fillon nu är ”mis en examen” som uttrycket heter, en form av förstadium till att han kallas till rättegång. Han är på sannolika grunder framför allt misstänkt för att ha missbrukat statliga medel. Han misstänks för att ha betalat främst sin hustru för uppdrag som hon uppenbarligen enligt juristerna inte har genomfört eller genomfört i väldigt liten grad i förhållande till arvodets storlek.

Snaran dras åt kring Francois Fillons hals och ingen är förvånad. Nu är det ett fåtal dagar tills det inte längre är möjligt att ersätta honom som officiell presidentkandidat. Det finns ingen lämplig kandidat heller inom det republikanska partiet. Alain Juppé har avböjt, Nicolas Sarkozy har också avvisat alla sådana förslag och de yngre politikerna har inte den tyngd och är inte samlande namn för att kunna på ett bättre sätt än Fillon företräda partiet. Francois Fillon kommer att förbli Republikanernas kandidat. Det är svårt att tänka sig ett annat scenario. Han kan självmant dra sig undan eller tvingas till det av sina partivänner men inget av de alternativen verkar troligt. Rättsapparaten hinner inte nå fram till en dom före valet. Han kommer säkert att förhöras. Han kan bli kallad till rättegång men även det är osannolikt. Framförallt hinner ingen dom fällas före andra valomgången den 7 maj.

Francois Fillon försvarar sig  på flera sätt. Han erkänner att han borde rent moraliskt ha handlat annorlunda genom att inte ha anställt fru och barn men han erkänner inte att han använt skattemedel på ett oriktigt sätt. Han förklarar sig i någon mening, men väldigt svag mening, moraliskt skyldig men absolut inte juridiskt ansvarig.

Fillon går framför allt till motattack och riktar kritiken mot medierna, juristerna, vänstern och de partivänner som lämnat honom eller aldrig stött honom i affären. Hans kritik mot medierna är inte så olik Donald Trumps. Och precis som Trump talar han till folket över huvudet på de människor som representerar media, rättsväsendet och de politiska motståndarna i Paris. Det är en vridning i populistisk riktning som är påtaglig. Det har gått så långt i hans resonemang att han ställer folkets vilja mot lagen. Om domare dömer honom i denna rättsaffär är det underordnat folkets dom om folket röstar på honom  och ger honom mandatet att bli nationens president.

General de Gaulle som skapade den nuvarande femte konstitutionen skrev in en paragraf som gav presidenten immunitet under sin mandatperiod. Fillon är en del i denna gaullistiska tradition. Hans sätt att reagera i den nuvarande situationen har självfallet andra bevekelsegrunder men hans starka koppling mellan ledaren och folket bär drag av gaullismen.

Under de senaste dagarna har journalister lyft fram Fillons smak för lyx. Denna mänskliga svaghet har varit känt länge i trängre kretsar i Paris. Fillon är en stor älskare av snabba sportbilar  och följer alltid Formel 1-tävlingarna med stort intresse. Det är också sedan många år känt att han köper sina måttsydda kostymer i en särskild, mycket exklusiv affär i de dyra kvarteren i Saint Germain. För några dagar sedan avslöjades att en anonym person skänkt honom en kostym för cirka 60 000 kronor från denna affär. Fillon vill inte avslöja namnet på personen och fräser ifrån med argument som att ”Nästa gång vill journalisterna veta hur mycket mina kalsonger kostar”. Faktum är att detta kan vara ett tagande av muta. Fillon har tagit emot en gåva på 60 000 kronor strax före ett presidentval. Franska väljare är i allmänhet misstänksamma mot den här typen av förseelser. Och med all rätt. En presidentkandidat bör inte utsätta sig för risken av påverkan från enskilda personer som kan företräda särintressen i samhället.

Francois Fillon var för ett halvår sedan Mr Nobody i fransmännens ögon. Han uppfattades som diskret, motsatsen till bling-bling-politikern Nicolas Sarkozy. I dag har bilden förändrats radikalt. Fillon tycks leva i en bubbla omedveten om vad han ställer till med, främst för sina egna partivänner. Han har tvingat sitt parti att acceptera honom som dess kandidat. Nu är det för sent att ändra på det. The show must go on.

 

 

 

Snart står fransmännen i valbåsen…

Det är bara fyrtio dagar kvar till första valomgången i det franska presidentvalet. Det är spännande och fortfarande oförutsägbart. Förmodligen står det mellan tre personer men ingen vet. Det kan dyka upp en outsider, en dark horse. Jag vet inte vem, i så fall men osvuret är ändå bäst. Detta är den galna presidentvalrörelsen i fransk nutidshistoria.

Den franska valrörelsen kan ses ur olika aspekter och det påverkar också utgången av första valomgången. Låt mig peka på tre:

Valdeltagandet har betydelse. Det är inte orimligt att tänka sig att det blir betydligt lägre denna gång än i tidigare val. Som jag påpekat i tidigare inlägg på bloggen är valet till president det enda som har haft genomgående hög andel väljare. Vid 2012 års presidentval var valdeltagandet i båda valomgångarna kring 80 procent. Vid föregående val, 2007, var siffran några procent högre. När det gäller val till nationalförsamlingen är siffrorna betydligt lägre och har sjunkit också under de senaste valen. Det finns anledning att misstänka att det sjunker även för presidentvalet detta år. Ett tecken på detta är att det fortfarande är många som inte bestämt sig i de undersökningar som görs. Missnöjet med de stora traditionella partierna är gigantiskt. Socialistpartiet var redan splittrat före primärvalet i januari men valet av Benoît Hamon, en frondör inom partiet, gör situationen ännu svårare. Och genom Fillonaffären har lusten säkert hos många högerväljare sjunkit vid tanken på att gå och rösta den 23 april.

Många fransmän har rent generellt förlorat tron på sina politiker. En följd av detta är att två av de tre starka kandidaterna i årets presidentval, Emmanuel Macron och Marine Le Pen, representerar något oprövat. I Macrons fall finns inte ens ett parti bakom honom. Väljarundersökningarna ger honom en stark ställning med siffror över 25 procent och en delad första plats med Marine Le Pen. Men håller han ända fram till valdagen? Han är en briljant person med ett program som otvivelaktigt lovar förnyelse och är dessutom balanserat och klokt i många avseenden. Samtidigt har han en framtoning som vänsterväljare i Frankrike inte varit vana vid. Han talar om att människor ska våga ta risker, starta eget och vända sig mot omvärlden i stället för att sluta sig i det egna landet. Han framtonar inte heller som en högerman. Hans ekonomiska program har liberala inslag men är också präglat av en skandinavisk syn på välfärd och stark offentlig sektor.

De franska väljarna vänder sig ifrån de gamla politikerna men kan också känna osäkerhet inför en ny typ. Macron kan tappa stöd de sista veckorna och Marine Le Pen kämpar mot det omtalade glastaket. Hon kommer förmodligen till andra valomgången men inte längre. Kanske kan hennes problem med ett antal juridiska affärer skapa så mycket turbulens kring henne att hon börjar tappa fart redan före den 23 april. Misstron mot politiker kan leda till nya kast i folkets prioritering av kandidaterna även i ett så här sent skede. Det är inte sannolikt men inte omöjligt.

Francois Fillon kallas in till förhör i Penelopegateaffären den 15 mars. Vad händer då? Och vilka politiska konsekvenser kan det juridiska händelseförloppet få dagarna och veckorna efter detta avgörande datum? Det som händer Fillon detta ödesdigra datum – i övermorgon – och veckorna efter kommer att kunna påverka valet  i stor utsträckning, Han kan gå segrande ur mötet med juristerna, förklaras oskyldig och skaffa sig ett återtaget förtroende bland högerväljarna. Eller motsatt: Ställas inför åtal och rasa i opinionen. Eller något mittemellan. Vem vet i dag men osäkerheten är stor. En Fillon på 10 procent eller 28 procent spelar roll. Vem eller vilka tar hans förlorade röster eller vem eller vilka kandidater förlorar om han förklaras oskyldig i rättsaffären?

En fråga lär redan ha fått sitt svar. Jean-Luc Mélenchon och Benoît Hamon kommer inte att gå samman i en allians. Deras  sammanlagda stöd i väljaropinionen på cirka 25 procent kommer inte att kunna utnyttjas. Hamon kommer heller inte att försöka vinna de väljargrupper som tidigare stött Socialistpartiet men lutar mer åt den linje som företräds av Emmanuel Macron eller Manuel Valls. Hamon skulle förlora all trovärdighet om han sökte fånga in den andra halvan av partiets väljare.

Vi kommer att få se en rad intressanta och spännande utspel under de fyrtio dagar som återstår till den 23 april. Vi kommer att förmodligen också få möta överraskningar också i väljarundersökningarna. Det finns all anledning att följa det franska presidentvalet med extra skärpa i blicken de kommande veckorna.

 

Slaget om Frankrike – ny bok av Tomas Lindbom

I dagarna har min bok om tillståndet i den franska politiken kommit ut. Titeln är Slaget om Frankrike (Atlas förlag) och den finns att köpa i bokhandeln och på nätsajterna. Klicka här nedan så kommer en presentation av boken.

http://www.bokforlagetatlas.se/bok/slaget-om-frankrike/

Den som vill kan också gå in på sajten svt.se och leta sig fram till ett klipp med den intervju Nedjma Chaouche gjorde med mig i förra veckan för SVT Forum, Politik i bokhyllan. Intervjun ger en bra bild av innehållet i boken.

Slaget om Frankrike kan tolkas på flera sätt. Det rör ett slag mellan olika grupper i det franska samhället. Det brukar sägas att nio miljoner är fattiga i landet. Arbetslösheten ligger kring 5 miljoner. Det är rimligt att påstå att det förekommer ett slag mellan rika och fattiga.

Slaget om Frankrike handlar också om olika syn på nationell identitet. Vem är egentligen fransmän i kulturell mening. En del vill krympa begreppet fransk, andra inte. I denna fråga finns en stark spänning som leder till konflikter inom landet.

Jag har i mitt slutkapitel formulerat ett avgörande slag mellan det öppna och det slutna Frankrike. Jag använde där Emmanuel Macron och Marine Le Pen som arketyper. Jag har blivit sannspådd i högre utsträckning än jag trodde i höstas när jag skissade på kapitlet. Nu kommer kampen i den andra valomgången att stå mellan Macron och Le Pen om inget nytt inträffar som återigen kullkastar alla prognoser om utgången av valet. De gamla partierna, Socialistpartiet och Republikanerna, förefallet nu stå och mer tvingas betrakta två politiker från nya rörelser som gör upp om den yttersta politiska makten i Frankrike. Tror vi i dag i alla fall!

 

 

Nu sluter partiet upp bakom Fillon

Ikväll har Republikanernas partistyrelse avgjort vem som ska leda partiet i kommande presidentval. Svaret är att alla inom partiet nu ska sluta upp bakom Francois Fillon, den kandidat som med stor majoritet vann primärvalet i november. Det låter som om frågan nu är avgjord en gång för alla. Sarkozy, Fillon och Juppé, de tre tunga i partiet har redan träffats och partistyrelsens beslut ikväll bygger säkerligen på deras rekommendation. Så enkelt är det ändå inte. Det är ett riskfyllt spel för partiet och mycket kan hända som gör att detta beslut kan utvecklas till en katastrof för Fillon men också för partiet under de kommande veckorna.

Beslutet fattades säkert inte med glädje utan av nödvändighet. Francois Fillon har med sin okuvliga vilja att fortsätta sin valkampanj ställt alla andra ledare inom partiet inför ett fait accompli. Alain Juppé blev tillfrågad men insåg snart att Fillon inte var beredd att dra tillbaka sin kandidatur. Istället organiserade den senare och hans stab ett stort möte igår söndag på Trocaderoplatsen i Paris med sina trogna. Han gjorde denna eftermiddag till en manifestation för sin sak. Han fick  50 000, kanske 100 000 att resa från olika delar av landet för att visa upp sin obrottsliga lojalitet för sin ledare. De var inte många om man betänker att Fillon behöver minst tio miljoner väljare för att gå till den andra valomgången. Men han utnyttjade mötet till att visa att hans anhängare fortfarande stöder honom. Han har tappat i opinionsmätningarna men har forfarande ett väljarstöd på mellan 17 och 20 procent.

Alain Juppé som kom tvåa i primärvalet i november hade varit tvungen, för att få partiets stöd, att anpassa sitt program högerut. Det var förmodligen ett absolut krav ifrån kungamakaren Nicolas Sarkozys sida. Denne står närmare Fillon än Juppé rent politiskt. Fillon har för att kunna överleva som kandidat dessa turbulenta veckor tvingats att gå i ett slags koalition med Sarkozy och de toppolitiker inom partiet som står expresidenten nära.

Juppé var inte beredd att frångå den mer centerorienterade linje han drev i primärvalskampanjen. Han insåg att motsättningarna skulle kvarstå inom partiet även med honom som ledare. Därför antog han inte utmaningen att ersätta Fillon som kandidat.

Problemet som nu uppstår är att Fillon den 15 mars ska inställa sig till förhör hos de tre toppjurister som förbereder ett eventuellt åtal mot honom och hans fru. Redan inställelsen hos juristerna kommer att kasta en tung skugga över Fillon och hans valrörelse. Om juristerna hinner rekommendera åtal före presidentvalet blir situationen helt orimlig. Vilken fransk väljare är beredd att rösta på en kandidat som kan dömas i domstol? Knappast en majoritet av folket i alla fall.

Det kan också gå bra. Fillon får veta av juristerna före valet att det inte finns skäl för åtal. Han kan då vända detta beslut mot de jurister som drivit på granskningen av honom, peka ut dem som politiserade och styrda av Hollande och hans illvilliga socialistregering. Han kan då också med än större kraft attackera medierna som sysselsatt sig med affären i ett par månader. Han kan än starkare visa upp sig som offret som ändå inte lät sig nedslås utan till slut segrade.

Republikanernas ledare, inte minst Sarkozy, visste också att Fillon aldrig för ett ögonblick tänkte dra sig tillbaka. Och Fillon visste att med denna närmast makalösa viljekraft att hänga sig kvar också skulle blockera alla motkandidater. Kanske är han också övertygad om att det aldrig kommer att väckas åtal. Franska politiska affärer brukar sluta så. Det är sällan politiker döms. Se på Sarkozy som varit inblandad i ett tiotal affärer men aldrig blivit dömd.

Domen lär dock komma från väljarna. Det blir under alla omständigheter svårt för Francois Fillon att vinna presidentvalet. Han ligger långt efter Le Pen och Macron och väljarna kommer att påminnas om affären Penelopegate under hela valrörelsen. En del väljare stärks i uppfattningen att det är jurister och journalister som ska anklagas och inte Fillon. Men de flesta lär inte tänka så.

Allt pekar nu på att en rad ministrar i den socialistiska regeringen kommer att stödja Macron, den så kallade oberoende kandidaten, och inte Benoît Hamon som är Socialistpartiets officiella kandidat. Ikväll pågår enligt tidningen Le Figaro samtal mellan flera ministrar på kontoret hos Stephane Le Fall, regeringens talesperson och tillika jordbruksminsiter. För övrigt en av Hollandes mest förtrogna.Det innebär att Macron som redan har 25 procent av rösterna i opinionsmätningarna – om ministrarna ger honom sitt stöd –  kommer att bli en verkligt samlande person för hela den reformistiska vänstern och stora mittengrupper. Fillon får då än svårare att återvinna terräng. Han kan dessutom räkna med att en del av Alain Juppés väljare, alltså Republikaner som lutar mer mot mitten kan tänkas att också rösta på Macron och inte på Fillon.

Francois Fillon har till synes vunnit en seger ikväll. Han har formellt sitt parti bakom sig. Det är mer tveksamt om han ens har det reellt och han har definitivt inte övertygat väljarna om att han bör bli nästa president i Frankrike.

Fillon och den galna valrörelsen

Fransmännen brukar säga inédit om något händer för första gången. Den här valrörelsen har ständigt fått den beteckningen. Det är verkligen en helt galen valrörelse där kandidater utses som ingen räknat med och där åtminstone två av de tre främsta utsätts för juridiska granskningar för olika så kallade affärer. Francois Fillon ligger nu riktigt illa till och det kan inte vara mer än en fråga om dagar innan någon tung politiker från det egna partiet, Republikanerna, tar ett allvarligt samtal med den egna presidentkandidaten och förmår honom att lämna in.

Det är bra att vara hårdhudad i politiken men frågan är om inte Fillon gått över gränsen för länge sedan till att bli tjurskallig och inte heller längre tänka på sitt partis bästa. Han är nu utsatt för en preliminär granskning av tre höga jurister som ska undersöka om åtal ska väckas mot honom men också förmodligen mot hans hustru. Undersökningen är hemlig. Ingen vet vad som finns i juristernas material. Uppenbarligen tillräckligt mycket för att gå vidare. Francois Fillon vägrar att lyfta på locket själv inför medierna och visa exempel på att hans hustru verkligen varit en fungerande politisk sekreterare till honom och gjort rätt för de skattemedel som betalats ut som lön under ett antal år. Misstänksamheten består alltså. Människor tror, rätt eller fel, att han inte har rent mjöl i påsen.

Fillon gör som Sarkozy har gjort tidigare när han utsatts för juristernas granskning. Han har attackerat rättsväsendet och det gör Fillon med en ursinnighet som faktiskt känns märklig. Han har dock accepterat att inställa sig till förhör hos juristerna och det kommer att ske den 15 mars. Han skulle kunna hänvisa till sin juridiska immunitet  i egenskap av ledamot av nationalförsamlingen men har inte utnyttjat den möjligheten.

Han har också attackerat medierna på samma sätt. Till och med den ansedda tidningen Le Monde blir utsatt för hans beska uttalanden.Det är inte förvånande att en del kommentatorer jämför honom med Donald Trump på den här punkten.

Hans partivänner börjar nu en efter en att ta avstånd från honom. Bruno Le Maire, en av kandidaterna i primärvalet, har gjort det. En rad andra ledande republikaner likaså. Till och med hans närmaste rådgivare i staben har rått honom att dra sig tillbaka. De verkar uppenbarligen inte lika imponerade av Fillons attacker mot jurister och media. Många tänker också på sina egna karriärer. Fillon riskerar att försätta den franska högern i besvärande omständigheter. Presidentvalet som i november verkade bli en lätt seger för Fillon och för högern är nu i princip förlorat. Därefter stundar val till nationalförsamlingen. Utan en fungerande presidentkandidat  från det republikanska partiet är risken stor för att det blir storförlust även i valet till nationalförsamlingen. Fillon kan dra med sig en rad högerpolitiker i fallet.

Det finns fortfarande en möjlighet att Alain Juppé åtar sig att gå in som ersättare men då måste Francois Fillon själv dra tillbaka sin kandidatur och föreslå Juppé. Det måste dessutom ske före den 20 mars då tiden går ut för att anmäla kandidater. Dessa kandidater ska dessutom ha minst femhundra signaturer från politiska funktionärer på hög nivå och bli godkända av författningsrådet, Conseil Constitutionnel. Det är bråttom om Republikanerna ska få fram en kandidat som kan ha någon som helst trovärdighet i valrörelsen. Fillon möts nu bara av journalisternas frågor om affären Penelopegate när han försöker resa runt i landet på valturné.

Marine Le Pen har dessutom i dag förlorat sin immunitet som ledamot i Europaparlamentet vilket innebär att hon åtminstone i en av sina affärer tvingas inställa sig till polisförhör. Hon har hittills vägrat med hänvisning till hennes immunitet.

Valrörelsen är galen. Emmanuel Macron, Benoît Hamon och Jean-Luc Mélenchon besväras också i någon mening av all uppmärksamhet kring Fillons affär. De får inte heller tid i medierna för att presentera sina förslag. I dag har Macron till exempel lagt sina förslag om ekonomi och arbetsmarknad. Han har svårt att nå ut och får inte heller reaktioner från de andra kandidaterna som han skulle behöva. Den verkliga sakliga debatten verkar för närvarande ha avstannat.

 

Nya allianser i franska valrörelsen

Var sak har sin tid. Nu är det tid för nya allianser mellan kandidater inför presidentvalet den 23 april. Francois Bayrou som redan ställt upp i tre presidentval tvekade länge om han skulle försöka en fjärde gång men beslöt sig i stället för att stödja Emmanuel Macron genom att ingå en allians med denne. Någon dag senare valde den gröna kandidaten Yannick Jadot att avstå sin kandidatur och ansluta sig till Benoît Hamon. Spelplanen blir alltså lite klarare. För närvarande är de fem med rimliga chanser att gå till den andra valomgången: Marine Le Pen, Francois Fillon, Emmanuel Macron, Benoît Hamon och Jean-Luc Mélenchon.

Det stora intresset i medierna har riktats mot alliansen mellan Macron och Bayrou. De befinner sig i en mening i mitten av politiken. Det är faktiskt inte heller så svårt med tanke på att övriga kandidater är så pass tydliga i sina profiler. Förutom Mélenchon och Le Pen så är faktiskt Fillon mer markerat höger än tidigare högerkandidater, inte i åtbörder och tonläge där han lätt besegras av Sarkozy men i åsikter, och Hamon som står klart till vänster om både Ségolène Royal och Francois Hollande som representerade Socialistpartiet i de två föregående presidentvalen. Bayrou representerar dock en helt annan mitten än Macron. Både är troende men Bayrou representerar en traditionell katolsk social höger medan Macron är präglad av protestantiskt filosofiska tankar och ett exempel som stöder Webers gamla teori om sambandet mellan protestantism och kapitalism. Macron är definitivt ingen ultraliberal men han tänker mer individualistiskt. Bayrou är fast i myllan. Han går mellan jordlotten, kyrkan och studiet av historia och litteratur i lampans sken i favoritfåtöljen hemma.

Bayrou känns verkligen som en gammal man. En klok man som varnar för omoral i politiken. Som värnar de franska traditionerna men vänder sig mot allt som är extremt, såväl till vänster som till höger. Macron talar till en ny generation som lever i det globala, i det virtuella men som också skyr det extrema. Framförallt talar Macron till dem som inte söker politiska lösningar för att skydda sig mot omvärldens fasor och mot tidens onda utveckling utan som tror på sig själva och vill ta risker för att nå vidare, framåt mot ett bättre tillstånd för de själva men förstås också för Frankrike.

De första mätningarna efter tillkännagivandet av alliansen visar att Macron plockat några procent. Han har framförallt sluppit en konkurrent i presidentvalet. Det är dock inte säkert att denna allians blir så viktig för Macron som det rent siffermässigt verkar. Skulle han låta Bayrous jordskor få prägla hans valrörelse alltför mycket kan den börja tappa fart.

Benoît Hamon kan inte räkna med några större rösttillskott genom stödet från Yannick Jadot. Den senare hade som kandidat mellan en och två procents stöd i opinionsundersökningarna. De gröna har tappat det mesta av sin kraft i folkopinionen samtidigt som de gröna frågorna sugs upp av främst Hamon. Det är en ganska logisk utveckling om gröna väljare nu ansluter sig till den senare.

Jadot är en vänsterorienterad grön politiker. Hamon förefaller fortsätta profilera sig som vänsterman. Han lär inte försöka fånga in Valls anhängare från Socialistpartiets primärval. Och han tvingas konfrontera sig med Mélenchon som representerar den gamla industrivänstern om än med nya gröna drag. Det kan verka som en huvudlös politik. Hamon hoppas nog fortfarande att Mélenchon ska ge upp sin kandidatur. Alternativt hoppas  Hamon att han kan övertyga merparten av väljarna som står till vänster om Socialistpartiet att välja Hamon, den kandidat som han vill göra troligt har större segerchanser.

Det lär sannolikt inte bli någon allians mellan Hamon och Mélenchon. Den senare vill inte underordna sig Socialistpartiet som han säger sig hata. Han lämnade det 2008 under buller och bång och hans inställning. till partiet har inte ändrats. Han är också en egensinnig man som vill vara nummer ett. Ska han med sin långa politiska erfarenhet underordna sig en betydligt yngre och betydligt mindre erfaren politiker? Knappast. Han lär enligt personer som känner honom ha mer förakt till övers för Hamon. ”En apparatmänniska!”

Fillon lever fortfarande farligt som kandidat. Den juridiska processen har nu tagit ett steg vidare och några oberoende jurister ska nu ta ställning till om åtal ska väckas i Penelopegateaffären. Sista ordet är inte sagt kring Fillon. Men räkna alltså med att de fem huvudkandidaterna som nu presenterat sig kommer också kommer att tävla med varandra inför den första valomgången. Det ser ut som om Macron borde kunna ta sig till en andra valomgång och ställas mot Marine Le Pen. Men osvuret är verkligen bäst. Valrörelsen 2017 har redan bland journalister börjat kallas för den otroliga valrörelsen.