Lindbom på franska: Om Frankrike

Idag är det val

Denna söndag, den 23 april skulle 46 miljoner fransmän gå till vallokalerna för att avge sina röster i den första omgången av det franska presidentvalet. Nu blir de inte så många. Normalt borde cirka 80 procent av dem göra så men bedömare lutar snarare åt 70 procent. Och aldrig i den moderna historien, efter införandet av den femte republiken 1958, har det varit så många kandidater som kämpat om de två platserna i den andra valomgången. Fyra kandidater slåss om att få möjlighet att i slutomgången den 7 maj bli segrare och landets nästa president.

Opinionsmätningarna pekar alla på två kandidater för den andra omgången; Marine Le Pen och Emmanuel Macron. Det är för små marginaler till trean Francois Fillon och fyran i mätningarna Jean-Luc Mélenchon för att någon av de fyra ska kunna känna sig säker på avancemang eller misströsta om en plats bland de två främsta.

Det finns några aspekter, bland alla andra som nämnts i förhandsdiskussionerna. Vad händer i fransmännens sinnen när resultatet offentliggörs klockan 20 ikväll? Vilka kandidater skapar glädje eller förtvivlan. Vilka kandidater kan leda till frustration hos människor, kanske till starka, emotionella utspel, demonstrationer, kanske våldsamheter? Jag tror att kombinationen Fillon och Le Pen kan bli allvarlig ur ett slags mentalt perspektiv. Så många fransmän kommer att uppfatta det som ett hot mot framsteg och social rättvisa om dessa två blir kvar i en andra valomgång. Jag tror liknande känslor uppstår med kombinationen Mélenchon och Le Pen. I båda fallen kommer många väljare att inte vilja rösta i en andra valomgång och möjligen ta ut sin frustration nu eller senare på annat sätt. Vända ryggen än mer mot det politiska livet och tappa förtroendet för hur nationen ska kunna fungera vidare de närmaste åren.

Det talas om rädslan för att Marine Le Pen vinner presidentvalet. Men det är allvarligt nog om stora delar av befolkningen känner att de två kandidaterna i en andra valomgång befinner sig mycket långt från deras egen politiska uppfattning och att ingen av dem talar till deras behov av förändring.

Fyra kandidater som delat upp väljarkåren i nästan fyra lika stora delar gör att hälften av väljarna, minst, kommer att känna ett utanförskap i den andra valomgången. Oavsett vilka som går vidare kommer många väljare att känna främlingskap inför de två som gör upp till slut.

Ett lågt valdeltagande skulle också bli ett demokratiskt problem. Om det sjunker från normala 80 procent till 70 är det en signal om att stora delar av väljarkåren redan vänt ryggen till politikerna. Mycket har i den politiska debatten under senare år handlat om spänningen mellan elit och folk och om många medborgares ilska över den politiska klassen. Den ilskan får då ett tydligt ansikte i alla väljare som avstår från att rösta och ger heller inte samma legitimitet åt de kandidater som går vidare till en andra valomgång.

Fyra kandidater som delat upp befolkningen i var sin fjärdedel är redan ett problem. Den som vinner har egentligen bara stöd av 25 procent av väljarna. Alla fyra representerar väldigt olika politiska uppfattningar. De kan inte bara ses som företrädare för olika positioner på en höger-vänster-skala utan separeras från varandra också i sina ställningstaganden till nationalism kontra försvar för EU eller ett vidare försvar för globalisering. Ett lågt valdeltagande kommer dessutom att stärka bilden av att den person som till slut väljs inte är representativ för medborgarna.

De fyra kandidaterna har gjort det än svårare för väljarna genom att inte vara tillräckligt tydliga i sina respektive program. Det är svårt att veta hur var och en av dem kommer att agera som statschef. Osäkerheten är mycket stor när det gäller Mélenchon. Ingen vet hur han kommer att agera i Europafrågan. Inte heller hur långt han kommer att gå i sin ekonomiska politik. Macron har anpassat sig för att vinna både vänster- och högerväljare och blivit otydligare än han egentligen är. Hur kommer han att agera som president också i frågor som rör säkerhet och migration? Fillon är. mycket  konservativ men kommer han som president att likt Chirac dra sig mot mitten och undvika att provocera den stora delen av vänsterns väljarkår? Eller inte? Och vad gäller Le Pen uppstår alltid frågan hur starka ingrepp hon kommer att göra i det demokratiska landet? Kommer hon att driva igenom ett Frexit? Kommer Frankrike som land att ta stora kliv mot auktoritärt präglade lagar inom rättsväsendet, migration, skola och många andra områden?

Ingen vet riktigt. Vi anar och väljarna måste bestämma sig utifrån antaganden mer än kunskap om väljarnas ställningstaganden. Alltför mycket är alltför luddigt i kandidaternas program och kampanjer.

Jag säger inget om utgången ikväll. Mélenchon kommer sannolikt inte till den andra valomgången men det andra tre…? Valvakan blir oerhört spännande.

Tre dagar kvar till valet

Nu är det tre dagar kvar till den första valomgången i det franska presidentvalet. Stämningen är hög, förväntansfull men också fylld av viss oro i den franska huvudstaden. Det går att säga att många också är engagerade för sin kandidat. Ett viktigt val utan tvekan.

Nu är de fyra som slåss om två platser. Det har inte hänt vid något presidentval sedan General de Gaulle skrev om konstitutionen 1958. En och annan överraskning har förekommit. Den största och mest halsbrytande var när Jean-Marie Le Pen knep andraplatsen i valet 2002 framför Socialistpartiets kandidat Lionel Jospin. Men fyra kandidater är helt unikt.

Vilka går då vidare till den andra valomgången? Få vågar längre spekulera. Det har funnits en tendens att Marine Le Pen och Emmanuel Macron tappar i opinionsmätningarna och att Francois Fillon men särskilt Jean-Luc Mélenchon ökar. Den trenden har stoppats sedan någon knapp vecka tillbaka. Opinionsmätningar kommer flera om dagen och de är tydliga. Macron och Le Pen ligger på cirka 23 procent. Fillon och Mélenchon lyckas inte komma över 20.

Frågan är förstås om denna stiltje över mätningarna är en sann berättelse om vad fransmännen tycker om sina kandidater eller om de ännu inte bestämt sig i sådan omfattning att de kan komma omkastningar. Ja, om det finns en potential hos en eller två kandidater som saknas hos de andra.

Jag tror att det finns en potential i väljarstödet för Francois Fillon. Penelopegate, den besvärande affären, har under tre månader stört honom och sänkt hans popularitet, inte minst hos många högerväljare. Men nu närmar sig ett avgörande ögonblick. Hur många av dem som tvekat eller valt Macron eller till och med Le Pen därför att de blivit besvikna på Fillons moral säger nu till sig själva att Fillons program ändå är det bästa? Det finns rimligtvis människor som lägger affären åt sidan när de på söndag bestämmer sig för att gå till vallokalen och avge sin röst.

Jean-Luc Mélenchon framgångar de senaste veckorna kan också bidra till att en del högerväljare överger sitt moraliska avståndstagande från  Fillon. Det gäller för dem att ”mobilisera mot vänstern”. Fillon har också skickligt spelat på rädslan för den vänster som uppmanar folket att stå upp för en bibehållen stark offentlig sektor, för 35-timmarsvecka och pensioner vid 60 års ålder. Och som är kamrat också med de radikala fackliga organisationerna.

Marine Le Pen framstår på ett märkligt sätt som lite uddlös i slutet av sin kampanj. Hon har trots en del aggressiva uttalanden den senaste veckan inte riktigt nått fram i ljuset. Orden biter inte. Hon verkar inte gå igenom rutan i tv-inslagen. Hon är en i mängden, inte alternativet för alla missnöjda. Återigen har uppgången för Mélenchon kunnat spela en viss roll. Några väljare har säkert gått från Le Pen till honom men framförallt har han fått utrymme i media att framstå som den starkaste kandidaten mot systemet. Han har blivit den radikala, den oförsonliga mot makten på ett sätt som Marine Le Pen verkligen inte gillar.

Emmanuel Macron fortsätter att göra en bra kampanj. Hans höga opinionssiffror stämmer säkert. Frågan är om han kommer att tappa till Fillon de sista dagarna. Det går inte att komma ifrån att han blivit lite för profillös under kampanjen. Han vill presentera sig som en ny kraft i politiken men mals delvis ner av motståndarnas sätt att presentera honom. Det unika med Macron kommer inte fram. Han blir i vänsterns ögon en globalist, en kapitalist. Han blir i högerns ögon en oerfaren politiker utan fasta konservativa värderingar, även i deras ögon en globalist: En politiker som inte som de traditionella högerpolitikerna försvarar den traditionella, nationella franska identiteten.

Frankrike förändras inte kulturellt så snabbt som många av oss vill tro. Det är fortfarande ett land där nationen spelar roll och där den traditionella vänstern med klassperspektiv råder på samma gång. Macron står inte för detta och han har fått med sig en stor del av medelklassen. Han  är för många, inte minst unga akademiker, hoppet om ett Frankrike som bryter sig ur sin förlamning och moderniseras. Men kvar står en mycket stor del av folket som vägrar röra arbetsrättens lagar, minska i den offentliga sektorn. Och en stor del av folket för vilka försvaret av det nationella är så centralt. Den franska kulturen, den franska historien, de vita fransmännen med sin katolska bakgrund.

Frågan är om det gamla Frankrike med sina nedärvda värderingar ändå segrar till slut. Genom Le Pen, Fillon och Mélenchon. Och om det konservativa Frankrike som i allmänhet vinner valen segrar till slut genom Le Pen och Fillon och förpassar Mélenchon till en fjärde plats och möjligen Macron till en tredje. Det återstår att se. Ingenting är säkert. Vem vågar ha en profetia om utgången av söndagens val? Det gäller bara att ta opinionssiffrorna med en nypa salt och göra sig beredd på en mycket spännande valkväll nu på söndag.

 

Mélenchon nu uppe på 20 procent

Det verkar som en orimlighet. Ledaren för rörelsen La France insoumise (Frankrike som inte ger upp) har nu för första gången, i dagens mätning från Ipsos, nått ett väljarstöd på 20 procent. Han har därmed förpassat Republikanernas kandidat Francois Fillon till en förnedrande fjärdeplats. Han har fullständigt krossat Socialistpartiets Benoît Hamon som i samma mätning får 7,5 procent. För en knapp månad sedan hade Hamon ett försprång enligt samma institut på en procent (12,5 mot 11,5 procent). Ännu mer betydelsefullt är att Mélenchon nu fått häng på de två i täten. Emmanuel Macron och Marine Le Pen har båda i Ipsos mätning 22 procent. De senare står stilla eller backar svagt. Mélenchon däremot ökar på ett anmärkningsvärt sätt.

Framgången för vänsterledaren är anmärkningsvärd och på så kort tid. Han blir ett tredje exempel på hur väljaropinionen svänger i val under denna valrörelse. Primärvalen för Republikanerna respektive Socialistpartiet visade på liknande metamorfoser. Francois Fillon gick om storfavoriten Alain Juppé under de sista dagarna och särskilt efter den tredje valdebatten i tv. Han segrade stort. Benoït Hamon var tills någon vecka före Socialistpartiets primärval det tredje alternativet efter Manuel Valls och Arnaud Montebourg. Han vann också övertygande till slut.

Nu frågar sig alla om denna metamorfos även ska komma att prägla det avgörande presidentvalet. Opinionsundersökare har tidigare sagt att detta inte är möjligt. Primärvalsväljare kan ändra sig eftersom det rör sig om kandidater från samma parti och att valet står mer mellan personligheter än politiska program. En socialist kan däremot inte plötsligt rösta på en högernationalist och tvärtom. Men nu verkar det som även den gamla sanningen kan komma på skam. Det handlar inte längre om endast ett höger-vänster-perspektiv. Det handlar om elit mot folket, om nationalism mot globalisering och det handlar om frågan vem som är lämpad som person att styra landet. Många andra aspekter att väga in än socialism och konservatism. Och väljarna värderar och tänker i nya banor också under valrörelsens gång. Ännu har var tredje väljare inte bestämt sig. Och i dag skulle valdeltagandet knappast nå upp till 70 procent. I tidigare val har siffran legat på 80.

Jean-Luc Mélenchon är rebellen bland de stora kandidaterna. Han är trogen sina gamla socialistiska idéer från det Socialistparti som han anslöt sig till under Francois Mitterrands dagar på 1980-talet. Han tror benhårt på en efterfrågestyrd ekonomi och föreslår stora statliga lån för att få igång det ekonomiska maskineriet igen trots att det mesta av offentliga satsningar redan i dag täcks av lån. Han lovar pensionsålder vid 60 år när alla andra kandidater anpassar åldern uppåt.

Mélenchon har också lärt av valrörelsen 2012. Hans program i dag är starkt EU-kritiskt. Han utmanar Bryssel om att öka Frankrikes skuld och hotar med att lämna euron. Han har också blivit mindre tydlig i frågor som rör invandring och det multikulturella samhället. Han vet att han måste bryta sig in i de delar av den vita arbetarklassen som skeptiskt ser på begrepp som diversitet. Han har redan fått lön för sin anpassning. Han har närmast krossat Benoît Hamon som i sin valkampanj försvarat den muslimska kulturen och tydligt sagt att fransmännen måste respektera de kvinnor som av egen vilja bär slöja. Det går inte längre att säga sådant i Frankrike. Väljarna straffar sådana uttalanden.

Jean-Luc Mélenchon är en slipad politiker. Han driver den enda linje som är möjlig för en traditionell vänsterpolitiker i dag. Antikapitalistisk, nationell och nedtonad i migrationsfrågor. Siffrorna i opinionsmätningarna visar att han lyckas. I varje fall än så länge.

Benoît Hamon är krossad. Han gjorde misstaget att söka samverkan med Mélenchon, trodde på helt obegripliga grunder att denne skulle dra tillbaka sin kandidatur för att stödja Hamon. Hamon var frondörernas kandidat inom Socialistpartiet och kunde därför inte bredda sitt politiska valprogram för att också få med sig de mer reformistiska – socialdemokratiska ledarna och väljarna – i sin kampanj. Nu har varannan väljare som röstade på Hollande 2012 sagt sig stödja Emmanuel Macron och de andra finns hos Mélenchon i stor utsträckning. Socialistpartiet är i kris.

Mélenchon och Le Pen mot en andra valomgång

Säga vad man vill om opinionsmätningar men de ger förutsättningar för ett ständigt pågående politiskt samtal som inte kräver mer än förmågan att läsa siffror. Ingen behöver sätta sig in i politikers och partiers program och egentligen inte heller göra analyser av vad siffrorna står för eller dess giltighet. En underbar värld där statistiken dessutom underhåller våra känsloliv och höjer pulsen på oss alla.

Det senaste i detta studium av spelet kring presidentvalet i Frankrike handlar om att Jean-Luc Mélenchon stiger i mätningarna och skulle kunna komma till en andra valomgång och där kunna möta Marine Le Pen. Visserligen finns det en rad faktorer som talar emot men vad gör det. Det vore så spännande och kittlande obehagligt om två ytterkantsspelare på den politiska spelplanen skulle göra upp om presidentmakten. Börsen börjar redan oroa sig. Den så kallade marknaden vill absolut inte ha vare sig en vänstersocialist eller en nationalistisk populist som president i Frankrike och det är lätt att förstå. Hela den franska eliten börjar också känna stort obehag vid tanken. Det är också begripligt.

Jag vill inte döda spänningen i presidentvalskampanjen men den är nog spännande ändå för att behöva lockas in i profetior om en andra valomgång mellan Mélenchon-Le Pen. Jag har några skäl för att avvisa detta alternativ i den första valomgången den 23 april:

Marine Le Pen står visserligen stadigt kvar kring 23-24  procent av väljarna i de olika mätningarna. Hon har också stöd av väljare som i hög utsträckning, möjligen åtta av tio, inte kan tänka sig någon annan kandidat. Så långt verkar det rimligt att anta att hon blir en av de två kandidaterna i den andra valomgången.

Men nu kommer invändningarna mot Mélenchon. Den första är att han företräder de missnöjda i samhället. Precis som Le Pen. Han företräder de som anser sig befinna sig i utanförskap; ekonomiskt, socialt eller kulturellt.  Långt ifrån alla är fattiga eller arbetare. Tvärtom men det rör sig om människor som inte uppfattar sig som eliten, vare sig ekonomiskt eller politiskt. Jag tror inte att väljare med ett underordnat perspektiv är så många att de räcker till för att lyfta fram två missnöjeskandidater. Mélenchon har mycket annat i sitt program och sin personlighet än missnöje. Han är i många avseenden en intressant och reflekterad person. Men hans politiska budskap och framförallt hans politiska värld består av dem som tycker sig stå utanför.

Jean-Luc Mélenchon har nu stigit så högt i opinionsmätningarna att det dessutom får  effekter på de andra kandidaterna och på deras väljare och potentiella väljare. För en vecka sedan handlade valrörelsen om alla mot Macron. Nu kommer mycket att handla om högern mot Mélenchon. Fillon vaknar och högerns väljare vaknar. Det är  högst rimligt att tro att Mélenchons opinionsmässiga framgångar får högerväljare som hittills valt att avstå eller förklara att de inte bestämt sig att ta ställning för den högerkandidat som ändå står till hands, Francois Fillon. Det är högst möjligt att Mélenchons framgångar leder till att Fillon ökar och möjligen på bekostnad av både Macron och Le Pen.

Jean- Luc Mélenchon har nu sannolikt tagit så många väljare från Socialistpartiets kandidat Benoît Hamon att det inte går att mjölka ur mer från den kanten. Nu måste han börja plocka väljare från Nationella fronten som också hämtar röster från dem i utanförskap, på dem som är misstrogna, missnöjda och vredgade. Det kan leda till att Marine Le Pen minskar i mätningarna. Jag tror inte Mélenchon går om Marine Le Pen men det är hos henne som han nu måste börja plocka röster för att gå till en andra valomgång.

Allt är förstås öppet. Jag vågar inte ge någon säker prognos om hur det går den 23 april. Men jag tror inte på en andra valomgång med både Mélenchon och Le Pen. Sedan får vi se…

 

Nya väljarströmmar inom franska vänstern

Nu är det bara sexton dagar kvar till den första valomgången i det franska presidentvalet. Det blir ingen mer valdebatt i tv. Det betyder inte att det inte kommer att ske omkastningar i tätkvintetten av de så kallade stora kandidaterna. Vi ser i alla fall trender som inte går att bortse ifrån och som nu kan leda ända fram till valbåsen den 23 april. Det gäller framförallt förändringarna i styrkeförhållandena mellan de två socialistkandidaterna. Jean-Luc Mélenchon stiger i mätningarna och Benoît Hamon sjunker. Mélenchon stiger så mycket att han till och med skulle kunna placera sig framför Republikanernas kandidat Francois Fillon och knipa en tredje plats.

Jag såg helaftonsprogrammet på France 2 igår kväll med Emmanuel Macron i centrum. Under drygt två timmar grillades han av programledarna, debatterade med medborgare som var oense med honom om reglerna kring Uber och den nya ekonomin och om synen på kolonialismen som Macron kritiserat för att ha haft inslag av brott mot mänskligheten. Han debatterade också mot en av Fillons närmaste medarbetare om fransk identitet och om pensionsfrågan bland annat. Macron gjorde ett starkt intryck och fick också i en opinionsmätning bland tittarna det högsta betyget jämfört med de andra fyra stora kandidaterna. Intrycket är att tillräckligt många franska väljare vill se en förnyelse av fransk politik som utgår från ett perspektiv som varken är uttalat vänster eller höger och att väljarna vill se en yngre, relativt färsk och oförstörd politiker på presidentposten.

Undersökningen bland tittarna visade också att särskilt socialistpartiets traditionella väljarkår stödde Macron. Det stärker bilden av att han attraherar den reformistiska, socialliberala och socialdemokratiska delen av Socialistpartiets ledare och väljare. Macron blir deras man. Han får samtidigt enligt gårdagens undersökning ett påfallande starkt stöd även hos högerväljarna. En stor del av dem är hemlösa sedan Alain Juppé men även Nicolas Sarkozy förlorat mot en Francois Fillon som sedan trasslat in sig i den så kallade Penelopegateaffären.

Men bland vänsterns väljare finns också fortfarande en stark grupp som är röd. Som tvekat mellan Socialistpartiets kandidat Benoît Hamon och ledaren för det som kallas La France insoumise (det Frankrike som inte låter sig kuvas), Jean-Luc Mélenchon. Den senare har nu dragit ifrån Hamon till den grad att han börjat närma sig de höga siffrorna, nu kring 17-18 procent, strax under den siffra där Francois Fillon befinner sig. För Socialistpartiet är det en katastrof. Partiet och Hamon försökte så sent som för tio dagar sedan övertyga Mélenchon om att dra tillbaka sin kandidatur. Nu vore motsatsen mer rimlig. Kanske sköter väljarna detta själva. Hamon är på väg under tio procent och ingen vet om det stannar där. Hans program lockar inte den röda vänstern som tror mer på arbetslinjen än medborgarlön.Hamon har också helt medvetet skurit av alla kontakter med den reformistiska delen av sitt eget parti. Han har inte sökt samla partiet bakom sig och får nu lida för det.

Vänstern går mot ett presidentval med en tydligare uppdelning mellan socialister och socialliberaler. De senare har vind i seglen också mycket tack vare  Fillons affär. Macron får gratisväljare från högern som förmodligen delvis röstat på en högerkandidat om denne till exempel hetat Alain Juppé. Men splittringen speglar ganska väl den nya uppdelningen i fransk politik: fyra block som är socialister, liberal vänster och center, en konservativ höger och nationalisterna. Väljarna förefaller rita upp den karta som stämmer med verkligheten och då måste politikerna och partierna anpassa sig därefter.

 

Elva kandidater i partiledardebatt

Häromkvällen debatterade alla elva presidentkandidaterna med varandra i tv. En sammandrabbning som pågick i närmare fyra timmar. Fransmän tar inte lätt på politiken och håller gärna på efter midnatt för att alla frågor ska nogsamt bearbetas. De fem stora kandidaterna som debatterade ensamma i den första tv-debatten inför valet fick nu sällskap av de sex små. Inte så rörigt som man kan tro men desto mer fascinerande att möta Frankrike i all sin konservativa prakt.

De sex små kandidaterna representerar i väljarmätningarna en bit under tio procent. Det är ingen betydande opinionsgrupp och dessutom är de splittrade sinsemellan. Två av dem är trotskister och två är utpräglade representanter för ett mycket konservativt Frankrike. Ett par av dem är mer svårplacerade men mentalt sett representerar de också ett gammalt Frankrike. Bara en av sex kan störa de stora kandidaterna, Nicolas Dupont-Aignan, en gaullist på högerkanten, mer konservativ än Francois Fillon och skulle kunna lägga sin röst på Marine Le Pen i en andra valomgång. Dupont-Aignan har enligt de flesta mätningar minst 4 procent i väljarstöd. Under debatten störde han uppenbart Francois Fillon som högdraget försökte sätta honom på plats. Säga att han både var en del av etablissemanget och inte hade rätt att kritisera andra politiker för misstag i det förgångna och samtidigt maktlös och utan stöd bland väljarna.

De sex små kandidaterna spelade en viktig roll i debatten genom att störa de fem stora, Marine Le Pen, Emmanuel Macron, Francois Fillon, Jean-Luc Mélenchon och Benoît Hamon. En av trotskisterna, Philippe Poutou, som uppträdde i tröja och som vägrade ställa upp på ett gruppfoto med de andra kandidaterna, gav sig på  både Fillon och Le Pen för deras pågående affärer. Ingen av de stora kandidaterna vågade göra det av rädsla för att inte ”uppträda republikanskt”. Uttrycket innebär att en politiker inte ska ge sig på en annan med anklagelser om dessa inte är befästa i en juridisk dom. Poutou hade inga bekymmer med det och kunde därför säga det som de allra flesta väljare tänker: Att Fillon och Le Pen är i varje fall moraliskt tvivelaktiga personer som inte borde få ställa upp i ett presidentval. De små kandidaterna förde i någon mening fram folkets röster mot det etablissemang som låter sig gynnas av kryphål i lagen eller döljer oegentligheter bakom många lager av verbala skyddsnät.

De små kandidaterna gav också bilden av det konservativa Frankrike. Konservativ i meningen att tänka politiskt som det tänkts i Frankrike i generationer. En kandidat, Jean Lassalle, pläderar för de små kommunerna och då bör tilläggas att landet i dag har 36 000 kommuner. Trotskisterna beskriver fortfarande landets huvudkonflikt som den mellan industriarbetaren och kapitalisten. Analysen från 1900-talets första hälft hänger kvar till betydande del.

De stora kandidaterna gav också bilden av det konservativa Frankrike. Debatten visade också att inställningen till Europa verkligen har förändrats bland dem som söker presidentskapet. Det fanns egentligen bara en av elva som försvarade Europa fullt ut; Emmanuel Macron. Hamon är Socialistpartiets kandidat och representerar det parti som hittills varit en stark försvarare av EU och euron. Han är betydligt mer kritisk och talar helst om ett samarbete mellan euroländerna och om ett försök att rädda EU. Mélenchon blir alltmer kritisk till EU. Även Fillon som representerar Republikanerna lyfter fram nationen Frankrike och betydelsen av ett mäktigt Frankrike i sådan grad att han också fjärmar sig från ett mer liberalt synsätt på de europeiska och globala frågorna. Fillons konservativa hållning försvagar hans proeuropeiska grunduppfattning. Marine Le Pens inställning till EU är känd. Hon drömmer om att. Frankrike lämnar unionen.

Det blev trots allt meningsfullt med en debatt med elva deltagare. Plötsligt fick tittarna en bild av hur konservativt Frankrike ändå är. Emmanuel Macron kan bli Frankrikes nästa president. Han leder fortfarande i mätningarna tillsammans med Marine Le Pen, cirka sju procent före trean Francois Fillon. Det mesta tyder på att han då vinner hela valet i en andra valomgång. Han har ändå inte hela folket eller förmodligen en ganska liten del av folket bakom sig. Frankrike lever i dag med två parallella konflikter och därmed med fyra olika politiska verklighetsuppfattningar. Vänster mot höger (Mélenchon och Hamon mot Fillon) och Nationalister mot liberaler och kosmopoliter (Le Pen mot Macron). De fyra verklighetsuppfattningarna är ungefär jämnstarka och de skiljer sig starkt åt. Nationalismen dominerar trots allt som grundtanke gentemot globaliseringen. De flesta som till slut väljer en av kandidaterna i den andra valomgången gör det därför att hen är det minst dåliga alternativet. Det kommer inte minst att gälla om Macron vinner. Valutgången är osäker. Vi vet inte vem som vinner. Läget efter valet är ännu osäkrare.

 

 

 

Det franska motståndet mot liberalism

Sverige och Frankrike skiljer sig åt i många avseenden. Två av de viktigare är synen på traditionen och inställningen till globalisering. Jag har fått två intressanta svar på mitt förra blogginlägg. Två fransmän som reagerar, med intressanta och välformulerade argument, mot delar av min analys. Jag uppfattar det som uttryck för hur en del av den franska vänsterns kritiserar det som kan kallas traditionslöst och främmande tankegods i Emmanuel Macrons idéer. Det finns en annan men i viss mån likartad kritik mot honom från högern och nationalisterna. Som svensk har jag inte svårt att ta emot Macrons idéer med  sympati. Samtidigt är diskussionen inte bara en fråga om från vilket land vi kommer. Den svenska debatten kommer i allt större grad, sannolikt, att kretsa kring nationell identitet. Hela Europa befinner sig i en brytningstid mellan den liberalism som blev alternativet till nazism och fascism efter andra världskriget och en ny konflikt mellan det nationella och det kosmopolitiska i en värld där många tappat tron på framsteget.

Emmanuel Macaron får i den franska valrörelsen bli inkarnationen av det liberala, globala och optimistiska alternativet. De andra stora kandidaterna, möjligen med undantag för Benoît Hamons mer visionära variant av ekologiskt orienterad socialism, står för de motsättningar som Frankrike känner igen. Vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon representerar i någon mening den klassiska socialistiska hållningen som den formulerades på 1970-talet och i början av Francois Mitterrands regeringsår. En starkt efterfrågeorienterad politik i Keynes anda med stora statliga välfärdssatsningar och ett tilltal främst riktat mot de arbetande klasserna. Francois Fillon går tillbaka till klassisk gaullism. Han förenar en konservativ människosyn med en auktoritär stat i General de Gaulles tradition med mer liberala inslag i den ekonomiska politiken. Han vill skära ner radikalt i den offentliga sektorn. Slutligen Marine Le Pen som fortsätter i den högerextrema tradition som alltid funnits i Frankrike i ett långt perspektiv från anti-Dreyfus i slutet av 1800-talet, för ett försvar av Marskalk Pétain och hans Vichyregering under andra världskriget till stödet för ett franskt Algeriet på 1950- och 60-talen. En högerextremism och främlingsfientlig politik som i en mening radikaliserats under Marine Le Pens år som partiledare med tillägget att hon riktar stark kritik mot det internationella kapitalet och utmejslar en social profil som till viss del överensstämmer med den radikala vänstern.

Emmanuel Macron står för något nytt i meningen att konsekvent vara liberal. Liberal i ekonomiska frågor – om än betydligt mer socialliberal än Fillon – liberal i meningen att vara Europavän när de andra kandidaterna talar om det nationella arvet och liberal i öppenhet mot asylinvandring och annan invandring. Också en större öppenhet mot det multikulturella samhället;  en särskilt ifrågasatt ståndpunkt i Frankrike.

Jag är frankofil. Jag känner stor respekt för landet och dess folk. Och dess historia. Jag försöker också att förstå även det jag inte förstår med mina svenska rötter. Min egen position i Sverige som liberal vänster gör självfallet att Macron inte skrämmer mig utan förefaller tvärtom ge öppningar i ett land som förefaller ha låst sig i många avseenden när det. gäller utveckling av näringslivet och i en alltför nationell introspektion (=navelskådande, fast det ordet är för negativt och föraktfullt för att jag ska vilja använda det).

Nu finns det trots allt människor i Frankrike som delar Macrons världsbild och politiska program. Säkerligen har en del av de väljarna ännu inte insett radikaliteten i hans program utan ser honom som en socialliberal, en efterföljare till President Valéry Giscard d´Estaing eller Francois Bayrou. Jag tror ändå att de flesta som nu stöder Macron i Frankrike ser att det intressanta med Macron är  att han söker bryta med ett ensidigt perspektiv höger-vänster, där arbete-kapital är huvudfrågan. Han ställer samtidigt, och möjligen i första rummet, motsättningen mellan den öppna och den slutna nationen, mellan ett folk av en identitet och ett pluralistiskt samhälle. Han ifrågasätter i någon mening dogmen att det gäller att formulera svar på frågan: Vem är fransman och vad karakteriserar en fransman? Det är uppenbart att hans huvudmotståndare är Le Pen liksom han är hennes. Och att den traditionella vänstern tappar i relevans i den huvudkampen. Socialistpartiets reformister med Manuel Valls och många andra socialister går med Macron liksom ledare som befinner sig i skaran nära Alain Juppé på högerkanten.

Är denna utveckling, om jag beskrivit den rätt, bra för Frankrike? Jag vill inte vara kategorisk eftersom jag som sagt inte är fransman. Det finns så mycket att tillägga och det har bland andra kommentatorer till mitt förra blogginlägg gjort. Jag kan bara konstatera att det finns tecken på att stora delar av den franska vänstern närmar sig andra västeuropeiska länder som Sverige. En vanlig svensk socialdemokrat förstår Macron ganska bra och det lär gälla motsvarigheterna i många andra länder på denna kontinent. Å andra sidan närmar sig många svenskar Nationella frontens idéer. Som jag skriver i min bok Slaget om Frankrike skärps motsättningarna mellan arketyper som Le Pen och Macron. Och att detta slag förmodligen kommer att stå i hög grad också i länder som Sverige och gör det redan. Slaget om Sverige mellan Åkesson och vissa moderater och kristdemokrater å ena sidan och en grupp partier som Socialdemokraterna och några av alliansens mittpartier. Då är inte länge huvudfrågan självklart arbete och kapital utan i högre grad inställningen till invandring, integration och synen på svenskhet. Och ett försvar för frihandel och EU-samarbete.

Benoît Hamon femma i opinionsmätningarna

Krisen fördjupas inom Socialistpartiet. Nu är dess officiella kandidat, Benoît Hamon, femma i mätningarna, ett par procent efter vänstersocialisten Jean-Luc Mélenchon. Däremot stiger Macron mot skyn. Vänstern är djupt splittrad.

Söndag förmiddag är det marknad på många olika trottoarer runt om i Paris. Solen skiner och det är den första riktigt varma vårdagen.  Jag går längs Rue de la Convention i femtonde arrondissemanget, ett barn- och familjetätt medelklasskvarter i södra Paris. Bland stånden med kött och fisk och grönsaker står de partiaktiva och delar ut flygblad. Egentligen rör det sig bara om två kandidater i detta kvarter, Francois Fillon och Emmanuel Macron. Runt hörnet har för övrigt Macron sitt högkvarter.

Fransmännen är nära till ordväxlingar. En Fillonaktivist ser lätt stressad ut där han står inklämd mellan några kycklingvingar upplagda för försäljning. Kyckling säljer helt klart bättre än Fillons kandidatur. Han får sig några slängar av folk som passerar – om högerkandidatens ohederlighet. Macrons aktivister är mindre utsatta men jag hör någon kvinna som förklarar för en av dem att Macron säkert har något att dölja, även han. Misstron mot politiker har sällan varit större än i denna valrörelse.

Det är inte bara Fillon som vacklar i valrörelsen. Socialistpartiets huvudkandidat, segraren i partiets primärval i januari Benoît Hamon,  tappar i opinionsmätningarna. Enligt de senaste har han blivit passerad av vänstersocialisten Jean-Luc Mélenchon och det ganska rejält under senaste veckan. Nu har Mélenchon 14 procent enligt Ifop mot 11,5 för Hamon. Närmast ovanför ligger Fillon på 18 procent medan Macron leder med 26 procent och Marine Le Pen på andra plats med 25 procent. Allt enligt Ifop men andra undersökningsföretag har ungefär samma siffror.

Vad gör Hamon för fel? Han har ändå ett av de traditionellt stora partierna bakom sig och det är detta parti som styrt landet sedan 2012. Det skrivs böcker som försöker förklara detta sammanbrott för Parti Socialiste (PS) men här är några förklaringar:

För det första har Francois Hollandes misslyckande som president starkt bidragit till partiets nuvarande svaga ställning. Varannan väljare som 2012 röstade för Hollande väljer enligt opinionsmätningarna Macron om det vore val idag. Det är en reaktion bland annat mot Hollandes politik. Men Hamon är lika kritisk – om inte mer – mot Hollande som Macron.

För det andra har vänsterflygelns, frondörernas, fleråriga interna kritik mot Hollande vidgat klyftan inom PS. Högerflygeln som partiets socialdemokrater och socialliberaler har visserligen varit kritiska mot Hollandes ledarskap men inte i grunden mot hans politik. Det gäller Manuel Valls som var premiärminister i Hollandes regering från mars 2012 till november 2016. Det gäller Emmanuel Macron som var ekonomiminister under samma år. Det gäller rader av ministrar i regeringen som är mer moderata socialister som nuvarande utrikesministern Jean-Marc Ayrault och nuvarande försvarsministern Jean-Yves Le Drian. Hollandes oförmåga att ena partiet eller partiets splittring av sig själv har lett till att vi idag ser två partier inom ett parti och att både socialistväljare och politiska ledare inom PS föredrar den oberoende Macron framför partiets egen kandidat, Hamon.

Benoît Hamon har, för det tredje, inte alls försökt att ena partiets flyglar sedan han blev vald. Han har tvärtom markerat starkt mot högerflygeln och istället sökt samarbete med en grön vänsterkandidat, Yannick Jadot, som givit upp sin kandidatur för att stödja Hamon och sökt samarbete med Mélenchon. Men Jadot ger inte många extra röster till Hamon och Mélenchon vill under inga omständigheter underordna sig Hamon och PS. Mélenchon lämnade PS 2008 och bildade sitt vänsterparti. Hela hans nuvarande politiska engagemang går ut på att bekämpa sitt gamla parti.

Socialistpartiets generalsekreterare försöker lamt att stödja Hamon liksom några av ministrarna i den nuvarande regeringen. Väljarna som vill ha ett rejält vänsterstyre i landet märker detta och söker sig i allt större utsträckning till Mélenchon och lämnar det sjunkande skeppet som  är PS med sin kapten Benoît Hamon vid rodret.

Nu pekar det mesta på att Hamon blir femma i valet och riskerar färre än 10 procent av väljarnas röster. Det vore en katastrof för partiet. Frågan är hur detta sargade parti ska klara valet till nationalförsamlingen som genomförs i juni. Hur många av dess politiker som i dag sitter på mandat för PS i sina valkretsar kommer istället att söka sig till Macron?

Jag lär i kommande bloggar återvända till Socialistpartiets prekära situation och vad som kommer att göras för att rädda dess ställning i framtiden. Det förefaller som om ett mer radikalt socialistiskt program fortfarande får cirka en fjärdedel av väljarnas stöd. Till skillnad från 2012 kommer dessa väljare att befinna sig till vänster om det stora slaget. De får sannolikt titta på när Emmanuel Macron med sin socialliberala linje tar upp kampen mot nationalisten Marine Le Pen.

Fillon och det svarta kabinettet

Häromkvällen var Francois Fillon gäst i tv-kanalen France 2:s stora politiska program, en grillning på två och en halv timme av journalister och politiska motståndare. Mycket handlade om Penelopegate. Det råder ingen tvekan om att Fillon fortfarande är lika stridslysten och beredd att med alla medel försvara sig och sin heder. Taktiken är då framförallt att attackera andra. Det senaste som kom fram i programmet var att han pekar ut President Francois Hollande som ansvarig för en regelrätt smutskastningskampanj mot honom. I Elyséepalatset finns enligt Fillon ett så kallat cabinet noir (det svarta kabinettet).

Cabinet noir är en gammal beskrivning av en grupp inom den högsta politiska makten som med kungens, kejsarens eller presidentens goda minne skaffar sig information om politiska motståndare för att i lämpliga doser och vid rätt tillfällen släppa sådana uppgifter som kan besvära eller avslöja den eller dem som ska bekämpas.

Makteliten i Frankrike har alltid och kommer sannolikt alltid att präglas av och misstänkas för olika skumraskaffärer. En helt oskyldig politisk ledare är ingen politisk ledare, tänker de flesta fransmän och de har dessvärre sällan fel. Det är därför också möjligt och ganska enkelt för den som är anklagad för ohederligheten, i detta fall Fillon, att kunna lägga över skuldbördan på sin motståndare, i detta fall vänstern, regeringen, presidenten. Oavsett om anklagelsen i det specifika fallet har något sanningsvärde eller inte. Människor fortsätter bara att tänka att alla toppolitiker är som de alltid varit, mer eller mindre opålitliga. Ingen enskild kan dömas. Alla är ändå ungefär lika usla. Ett nollsummespel i ohederlighet helt enkelt.

En av de mer kända exemplen på hur det svarta kabinettet fungerar är President Mitterrands ansträngningar att dölja existensen av sin dotter Mazarine som han fick 1974 i sin utomäktenskapliga relation med Anne Pingeot. Under hela sin mandatperiod (1981-95) fram till året före sin avgång lyckades han hindra att någon skrev eller offentligt yttrade några ord om denna dotter. Redan 1984 var en bok klar för publicering om den då tioåriga flickan och hennes pappa, presidenten. Men Elyséepalatset lyckades makulera hela upplagan. Alla visste men ingen skrev om det. Det som inte sades offentligt var ingen sanning och Mitterrands heder skyddad. Detta arbete att dölja dotterns existens krävde en hel stab i cabinet noir.

Francois Fillon har i dag låg trovärdighet. Hans siffror vänder inte uppåt. Han ligger kvar under 20 procent av väljarsympatierna i opinionsmätningarna. Hans egen trogna kärna av sympatisörer sviker honom dock inte. Det folk tror ont om Fillon är inte sant, säger de, och så länge han själv hävdar sin oskuld kan spelet gå vidare. En dag är affären glömd och han spelar vidare med de andra politikerna – också de ofta misstänkta för delaktighet i skumma affärer.

Fillon spelade alltså nu ut kortet om det svarta kabinettet. Det kommer en bok i dagarna där några journalister, bland annat en från satirtidningen Canard enchaîné som avslöjade Fillon, undersökt om det funnits ett svart kabinett, upprättat för att jaga Fillon. Men en av journalisterna menar i en intervju för France 5 att detta inte är fallet. Journalisterna sökte efter en komplott från Elyséepalatsets sida men kunde inte finna något som verkligen styrkte detta. Däremot fanns det läckor inne i regeringskansliet. Inget är svart eller vitt i de flesta affärer så säkert finns det informatörer som meddelar media även i detta fall. Men det är inte samma sak som att President Hollande styrt ett svart kabinett för att sänka Francois Fillon.

Fillon säger högt att det är vänstern, journalisterna och åklagarväsendet som bär skulden för hela affären Penelopegate. Han borde också tillfoga en del av sina egna partivänner. Det kan han inte säga öppet men det är sannolikt att klanen runt Nicolas Sarkozy och även andra republikaner också bidragit med att sippra ut information. Sveken inom partierna är många gånger värre än mellan blocken.

Francois Fillon lär inte vinna valet. Det genomförs alltid en opinionsmätning under detta politiska program i France 2 som varje gång har en toppolitiker som gäst. I slutet av programmet i torsdags kunde programledaren meddela att förtroendesiffran för Fillon var mycket låg. Bara 28 procent av tittarna såg honom som trovärdig efter att ha sett programmet. Det ska jämföras med Marine Le Pen som nådde 41 procent, Jean-Luc Mélenchon 39 och Benoît Hamon 37 procent. Fillons valkampanj lyfter inte och nu är det väldigt sent. Det är mindre än en månad till första valomgången.

 

Macron svag i första debatten inför presidentvalet

Det var med spänning många väntade på den första tv-debatten inför presidentvalets första omgång den 23 april. Förväntningarna var stora på den nya fixstjärnan Emmauel Macron. Det måste sägas att han inte fullt ut motsvarade förväntningarna.

Jag ringdes upp i morse av Aftonbladets webb-tv för en kommentar om debatten på måndagskvällen i franska tv-kanalen Tf1. Jag möttes där av uppgifter från ett opinionsinstitut som mätt tittarnas syn på kandidaterna direkt efter valdebatten. Macron fick det största stödet långt före kandidater som Marine Le Pen och Francois Fillon. Jag hade svårt att hålla masken. Mitt intryck var snarare det motsatta. Macron talade teknokratiskt, för krångligt och nickade instämmande även när motståndarna sa saker som han uppenbart motsätter sig.

Det är ibland svårt att tolka en folkopinion. Det är ändå uppenbart att han får stöd av många för en hållning som kan uppfattas som öppen och inkluderande. Han är varken vänster eller höger, Han har inte smutsats ner av affärer och år av politiskt schackrande som flera av de andra kandidaterna. Han blev också hårt kritiserad från alla motståndarna under debatten. Sådant kan väcka känslor av sympati.

Problemet med Macrons framträdande i tv igår kväll var hans oförmåga att enkelt presentera sitt program. Han representerar en ny hållning i politiken som bygger på samspel med alla sina följare i En marche! – och de är många. För inte länge sedan passerades siffran 150 000. En presidentkandidat måste ändå sätta ner foten och presentera ett program som blir begripligt för väljarna. Här brast det i pedagogiken. Som tittare anade jag också en viss bräcklighet. Det har visat sig några gånger när han bytt fot i en politisk fråga för att inte stöta sig med en viss gruppering. Han backade i sitt försvar för samkönade äktenskap och han blev otydlig efter att ha först ha dömt ut inslag i fransk kolonialhistoria som brott mot mänskligheten. Det bådar inte gott om han vacklar när han möter motstånd. Han söker stöd hos alla och har fått människor från kommunistpartiet till högern att stödja honom. Men som en kvinna sa till mig en gång: Den famn är inte öppen som inte någon gång också sluter sig.

Debatten i övrigt var spänstig trots att den pågick över tre timmar. Francois Fillon verkar ha fått igång sin kampanj igen. Han framträder som en fadersfigur bland de andra kandidaterna. Oerhört skicklig i att utan åthävor markera sin position som den erfarna politikern; den som redan innehaft en tung post i fransk politik med sina fem år som premiärminister.

Marine Le Pen fick ta emot en rad hårda angrepp från sina motståndare. Både hennes invandringspolitik, där hon lovar nolltolerans, och hennes protektionistiska hållning och EU-fientlighet smulades sönder rätt effektivt. Men hon har sina supportrar och de lär säkert ha bestått i antal efter kvällens slut.

Det är svårt att tro att Socialistpartiets Benoît Hamon och vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon kan komma ifråga för en andra valomgång. De representerar också båda en ytterlighetspolitik. Hamon förnyar sig med förslaget om att bryta kopplingen mellan arbete och lön med sitt förslag till medborgarlön men skepsisen mot dess kostnader för statskassan skrämmer trots allt de flesta. Mélenchon är en traditionell socialist som inte heller verkar svara på människors frågor i dag.

Första debatten öppnar för några nya frågor. Främst handlar det om hur Macron ska klara sig trettio dagar fram till första valomgången. Det kan hända att Fillon redan tagit in några procent och börjar få vittring på Macron. Då kan det bli spännande, särskilt om inget nytt inträffar i Penelopegateaffären som legat som ett hot över hela Fillons valkampanj hittills.