Lindbom på franska: Om Frankrike

Makt viktigare än avtal i franska arbetskonflikten

Det är något besynnerligt med franska förhandlingar på arbetsmarknaden. Vikten av att profilera sig, visa musklerna, tar sådana proportioner att  parterna i en konflikt ständigt tar risken att försätta landet i akut krisläge. Det gäller särskilt de radikala fackliga organisationerna som aldrig varit svagare och nu slåss för sina liv.

Den gamla kommunistorganisationen CGT visar i denna konflikt att den inte över huvud taget vill förhandla om den arbetsrättslag som regeringen med hjälp av en paragraf i konstitutionen redan drivit igenom i nationalförsamlingen. Det handlar inte om att förändra i lagen utan att tvinga regeringen att helt dra tillbaka lagen för att sedan diskutera ett annat upplägg. Regeringen å sin sida söker nu öppningar för förhandlingar med CGT om innehållet i den lag som redan antagits för att justera den i en riktning som ska ge de anställda en bättre ställning när det gäller villkoren för uppsägningar och villkor för arbetstid, det vill säga när arbetsgivaren i ekonomiskt dåliga tider vill att de anställda ska jobba mer. De båda parterna, regeringen och CGT, är alltså inte överens om grunderna för eventuella förhandlingar.

CGT anklagar regeringen för att ha trumfat igenom lagen utan att först ha lyssnat på de fackliga organisationerna. Regeringen menar att de fackliga, i varje fall CGT och FO, inte velat samtala kring förslaget innan det blev en proposition. Det kan mycket väl stämma. CGT har ett intresse av att skapa kampstämning och försätta sina medlemmar i ett högt och aggressivt stämningsläge innan organisationen börjar resonera i sakfrågan. CGT är en kamporganisation som bara kan tänka sig framgångar via en dualistisk strid med fienden,  arbetsgivaren och regeringen. Det gäller för CGT att inte binda upp sig i förhandlingsresultat innan propositionen kommer. Då blir det svårare att skapa den aggressiva strejkviljan hos medlemmarna och hos löntagarna i allmänhet.

CGT vet också att en stor del av franska folket fortfarande tänker dualistiskt i termer av folket-eliten, arbetsgivare mot arbetstagare. Denna konfrontativa bild av världen gynnar en organisation som CGT. Utan den faller organisationen ihop. Även Frankrike håller långsamt på att bli mer gränsöverskridande i meningen att vilja bygga samhället genom förtroendeskapande åtgärder och samverkan. Det gäller för CGT att så länge som möjligt hålla folket kvar i det gamla tänkandet – helt enkelt övertyga folk om att samverkan är elitens sätt att lura vanligt folk.

Det vi ser är förmodligen en av de sista striderna. Inte den sista för fortfarande reagerar majoriteten av fransmän mot denna lag. De flesta fransmän reagerar med ryggmärgen mot förslag som kan öppna för förhandlingar på lokal nivå mellan chefer och deras anställda. De misstror fortfarande makten i så hög grad att de instinktivt avvisar en lag som den som regeringen nu försöker få igenom i parlamentet.

Regeringen är förstås också ansvarig för att denna konflikt nu eskalerat och skadar landet på flera sätt. Den hade förhoppningen om att kunna driva igenom lagen utan att ha reellt bundit upp CGT. Den borde ha vetat att sådana här konflikter uppstår med jämna mellanrum när regeringar försöker utveckla villkoren för näringslivet och ta in Frankrike i en ny tid. Samtidigt har också regeringen med all säkerhet tänkt att riktiga förhandlingar med CGT aldrig skulle kunna leda till en verklig förändring av arbetslivet. Den ökade flexibilitet som regeringen önskat sig skulle CGT förmodligen aldrig accepterat även om CGT fått verkligt inflytande över utformningen av den nya lagen.

Så tillkommer allt maktspel. Makten är så central i det politiska livet i Frankrike att den tenderar att överordnas viljan att nå förbättringar. Socialistpartiet splittras nu i olika grupperingar när det gäller hur denna fråga ska lösas. Splittringen beror i hög grad av hur olika politiker tänker sig att vinna personliga segrar på olika alternativ. Valls vill förmodligen genom en hård linje  tvingas avgå som premiärminister för att därmed kunna bli presidentkandidat nästa år. Hollande vill förhandla med CGT för att inte få Valls emot sig i en intern kampanj om vem som ska bli partiets presidentkandidat. Och så vidare…

Under tiden står kärnkraftverken delvis stilla. Allt fler bensinstationer saknar drivmedel. Folk kan inte ta sig med flyg, tåg och tunnelbana till sina jobb. En redan dålig ekonomi får ta emot nya smällar.  EM i fotboll närmar sig. Och det gäller att i detta läge också ha en effektiv spaning på de terrorgrupper som mycket väl kan slå till, särskilt under den månad EM pågår.

Till slut kommer förnuftet att segra. Så småningom blir det förhoppningsvis bra för maktspelarna att visa samhällsansvar och avblåsa konflikten. Det  borde kunna ske inom de närmast dagarna.

Fackliga konflikten i Frankrike trappas upp

I dag torsdag är strejken på väg att på allvar påverka fransmännens vardag. Här är några siffror: Den fackliga organisationen CGT, den mest vänsterorienterade, har genom omröstningar på sexton av nitton kärnkraftverk i landet beslutat om strejker. Det är en känslig  punkt när det gäller landets elförsörjning. Hela 82 procent av elen som distribueras av elbolaget EDF hämtas från kärnkraften. Journalister på nyhetskanalen iTele har givit några siffror som pekar mot 15 kanske 20 procent mindre elförsörjning i dagsläget. Dock ännu inga elstopp. Franska företag och privatpersoner har, såvitt jag hört, ännu inte drabbats av strejkerna i det avseendet.

Den andra kritiska punkten rör drivmedelsförsörjningen för bilar. Det förekommer just nu i Parisregionen timslånga köer framför bensinstationerna. Många stationer har stängt eller har dålig tillgång på bensin och andra drivmedel.

CGT driver hittills en framgångsrik aktion med få medlemmar men i omröstningar på till exempel kärnkraftverken har strejkkravet alltså hörsammats på nästan samtliga verk. Strejkerna och blockeringen av drivmedelsdepåer skulle teoretiskt sett kunna dra ut på tiden, ända fram till mitten av juli, men i praktiken kommer säkert en lösning inom några dagar. Allt hänger nu på hur spelet mellan regering och CGT utvecklas. Som jag skrev igår handlar både regering och CGT utifrån en svag maktposition. Det kan förstås vara en anledning till en mer skoningslös kamp men å andra sidan kommer också tredje part, allmänheten, att mer och mer delge sina synpunkter på konsekvenserna av strejkerna.

Cirka 60 procent av fransmännen är emot den arbetsrättslag som konflikten sakligt sett handlar om. De bland allmänheten som förkastar lagen vill ändå inte tvingas sitta i mörkret utan tv-bild på kvällarna om det nu skulle bli den yttersta konsekvensen av konflikten. De vill heller inte avstå från att ta bilen. Företagen förlorar pengar på att inte kunna driva sina fabriker, leverera varor till kunder, åka till sina arbetsplatser och så vidare.

Det politiska spelet inom den socialistiska majoriteten är också helt avgörande för hur konflikten löses. Manuel Valls sa så sent som denna morgon i nyhetskanalen BFM TV att han inte viker en tum från förslaget om ny arbetsrättslag. Ledaren för Socialistpartiet i nationalförsamlingen öppnade igår för förhandlingar om lagen. Likadant sa finansministern i dag på morgonen. Uppgifter från en av tv-kanalen  iTeles politiska kommentator pekar mot att de politiker som står President Hollande nära vill förhandla. Valls vill inte. Kan det innebära att Valls – om President Hollande beslutar sig för nya eftergifter kring lagen – avgår? I så fall kommer han säkert att kandidera som president i Frankrike och utmana Hollande. Denna konflikt kan alltså ge Valls den chans han ännu inte fått; att befria sig från lojaliteten till sin president och på egen hand sträva mot landets högsta ämbete. Hollande förstår naturligtvis detta och kan försöka hindra att konflikten mellan honom och Valls eskalerar. Hollande vill inte att något dramatiskt sker nu inom sin politiska majoritet. Han vill att läget är detsamma fram till december när han sannolikt lär deklarera att han söker omval och då i praktiken hindrar alla motkandidater inom  vänstern att konkurrera om den posten.

Samhällskonflikten om arbetsrättslagen handlar alltså lika mycket om makten i den politiska toppen som om de olika paragraferna i lagen. Både för CGT och för Socialistpartiet.

 

Frankrike på väg mot storkonflikt

CGT är Frankrikes mest militanta fackliga organisation. Liten till antalet, 700 000 anslutna medlemmar, kan den på franskt vis ändå påverka förhållandena på arbetsmarknaden och hota samhällsordningen. I dagarna sker en upptrappning mellan regering och främst CGT som med några stödorganisationer representerar ungefär hälften av den fackliga styrkan i landet. CGT börjar blockera bensinstationer och de depåer i landet som förser fabriker och andra företag med drivmedel. Var tredje bensinstation lär nu vara stängd. Ett stort antal kärnkraftverken hindras genom strejker. Detta kombineras med andra strejker, särskilt inom transportsektorn; flyg, tåg, blockering av hamnar och så vidare.

CGT säger blankt nej till regeringens förslag till ny arbetsrättslag, loi El Khomri. Den är redan uppmjukad men innehåller fortfarande delar som ogillas av CGT. Den  ger möjligheter för företag på den privata sidan att sluta avtal med arbetstagare på en arbetsplats utan godkännande på branschnivå där fack och arbetsgivare alltid gjort upp först. Regeringen har alltså brutit en gammal ordning som gått uppifrån och ner. Facken som är svaga medlemsmässigt har sin styrka på central nivå och delvis på branschnivå men är svaga på fabriksgolven och på kontoren. Det uppfattas av CGT som en fråga om maktförskjutning till arbetsgivarnas fördel. CGT tar därför strid i frågan.

CGT skapades för 120 år sedan och kom tidigt att präglas av marxistiska idéer och skaffade sig ett nära samarbete med det franska kommunistpartiet. I dag är kommunistpartiet svagt och CGT mer en allmän vänsterorganisation. Kvar finns ändå den grundläggande principen om att segra genom strid. CGT sluter en rad avtal och är i grunden ett kompromissande fack på lokal och branschnivå. Däremot viker inte organisationen från sina gamla leninistiska principer i de nationella striderna med regeringen om lagar och politik på arbetsmarknadens område.

CGT är svagare än tidigare och i detta läge verkar taktiken vara att öka mobiliseringen. Det ligger nära till hands att citera ur Internationalen: sista striden det är… CGT kräver sedan flera månader att regeringen drar tillbaka lagen. Regeringen har modifierat den men inte tillräckligt. Nu är låsningen total och det är frågan om CGT accepterar lagen hur många justeringar som regeringen än gör.

Arbetsgivarorganisationen Medefs ledare Pierre Gattaz uttrycker i dag att det är oansvarigt av CGT att genomföra dessa manifestationer särskilt som lagen saknar sprängkraft. För honom är lagen i sin nuvarande utformning helt tandlös och leder inte till mål om bättre flexibilitet och ökade chanser till fler jobb. Arbetsgivarna har alltså gjort tummen ner för dagens förslag som regeringen redan drivit igenom utan omröstning i nationalförsamlingen.

Nu är frågan vad regeringen tänker göra. President Hollande och premiärminister Valls befinner sig i en svår situation. De vill inte ha en stor konflikt i samhället. En sådan kommer olägligt inför EM i fotboll som börjar den 10 juni. En storkonflikt påverkar också ekonomin i landet och signalerar att Hollande inte har kontroll över läget. Regeringen har också flertalet väljare emot sig. Alla opinionsundersökningar pekar på att fransmännen till övervägande del stöder CGT:s krav på att reformen ska skrotas. Detta är i ock för sig en motsägelse. Den stora majoriteten fransmän delar inte CGT och den yttersta vänsterns politiska uppfattningar. Det som förmodligen händer är den gamla  reflexen hos fransmän att stödja en grupp som attackerar makten i Paris. Det är säkert få väljare som kan paragraferna i den nya lagen men de känner instinktivt att kampen står mellan elit och folk och då är valet enkelt. De flesta ställer sig spontant på folkets sida.

Hollande och regeringen försätter sig och landet  i ett svårt läge om de inte backar från sitt förslag. Å andra sidan förlorade de all trovärdighet om de ger efter för de fackliga kraven som delas av partiets vänsterflygel och alla grupper till vänster om vänstern. Hollande har redan backat alldeles för många gånger under sin mandatperiod. Just i dag försöker majoritetsledaren i nationalförsamlingen, socialisten Bruno Le Roux närma sig vänsterflygeln inom sitt parti med ett kompromissförslag. Regeringen har omedelbart svarat att en ytterligare kompromiss är otänkbar. Ändå är det troligt att regeringen försöker att än en gång backa på några punkter och genom underhandskontakter med CGT-ledningen få den att dra tillbaka alla planer på strejker och blockering av oljedepåer. Det är därför troligt att parterna till slut hittar en lösning hur smärtsam den än blir för alla inblandade i förhandlingarna.

Striden om arbetsrättslagen är alltså en strid om principer och en minst lika stor strid om makt. Industrisamhällets gamla fackliga organisationer med sin klasskampsfilosofi gör ett sista ryck för att behålla makten. Den socialistiska regeringen som slagit in på en socialliberal linje gör ett försök att ändå hålla ihop vänstern inför nästa presidentval och hålla kaos borta från arbetsmarknad och centrala samhällsinstitutioner.

 

 

 

 

Valet i Österrike kastar skuggor över Frankrike

Till slut gick det vägen för alla demokrater som höll tummarna för den gröna kandidaten i det österrikiska presidentvalet. Det var en hårsmån, 31 000 röster, från att Österrike fått en nationalistisk president med möjligheter att utöva makt, bland annat över flykting- och invandringspolitiken,  inte bara i Österrike utan i hela Europa. Valresultatet i ett så kallat västeuropeiskt land pekar på att vi lever i en ny tid med delvis förändrade attityder i centrala värderingsfrågor. De gamla partierna förlorar i styrka och inflytande. Det är typiskt att den avgörande valomgången stod mellan en grön och en högernationalist. Detta kastar också skuggor över Frankrike.

Frågan som ställs i Paris är förstås hur stor risken är att Marine Le Pen vinner nästa års presidentval. Kan hennes motsvarighet i Österrike få 49,7 procent borde det inte vara en omöjlighet med liknande siffror i franska valet. I en undersökning gjord för några veckor sedan där opinionsinstitutet simulerade en andra valomgång mellan den sittande presidenten Francois Hollande och Marine Le Pen. Enligt den undersökningen skulle Marine Le Pen vinna med klar majoritet. Det är bara en mätning, gjord ett år före valet. Med all sannolikhet kommer inte Hollande till en andra valomgång. Hans ställning i dag är för svag. Det innebär att Marine Le Pen sannolikt inte kommer att ställas mot honom utan mot en högerkandidat av typen Nicolas Sarkozy. Ändå är undersökningsresultatet en signal om att Marine Le Pen nu stärkt sin ställning så mycket att hon i vissa lägen, ställd mot vissa motkandidater, kan segra och blir Frankrikes nästa president.

Partiet är i dag Frankrikes största parti. Långsamt mals också det principiella motståndet ner mot denna typ av rörelse. Jag lyssnade häromdagen på en gammal intervju i en av de franska radiokanalerna med en journalist som reflekterade över Nationella Frontens politik  i samband med kongressen i Tours 2011 när Marine tog över ordförandeklubban från sin far Jean-Marie. Journalistens beskrivning av partiet och kritiken av dess högerextrema åsikter var så kraftfull i ord och avståndstagande i innehåll att jag måste nypa mig i skinnet. Det avståndstagandet som han formulerade för fem år sedan hör vi sällan i dag. Anpassningen till nationella och främlingskritiska värderingar pågår hela tiden. Alltfler medborgare i Europas olika länder vill stoppa människor som kommer från en annan kultur. Islam målas i allt högre grad upp som en farlig religion. Muslimer beskrivs som människor i konflikt med de västerländska värderingarna. Det handlar allt mindre om att invandrare hotar våra jobb utan mer om att de hotar vår kultur. Vår demokrati med de sekulära principerna hotas. De framsteg Europa gjort på jämställdhetens område är hotade. Islam är en främmande företeelse och måste begränsas i sin omfattning.

Steg för steg förändras attityden till muslimerna. Följden måste bli att vi kommer att få uppleva valresultat som påminner eller överträffar det som nu hänt i Österrike. Sannolikt blir inte Marine Le Pen president nästa år. Jag säger att det inte är sannolikt men inte heller omöjligt. Allt elände behöver inte heller komma över en natt. Men vi ska vara medvetna om i vilken riktning Europa går och om möjligt bidra till att åtminstone minska kraften i denna rörelse.

Strejker mot arbetsrättslagen fortsätter in på sommaren

Häromdagen pressade regeringen igenom arbetsrättslagen El Khomri utan omröstning i nationalförsamlingen. Nu går förslaget vidare till senaten och sedan åter till nationalförsamlingen för en sista revidering och godkännande. Det kommer att ske under juli månad. Det finns alltså fortfarande tid att opponera mot lagen och det gör de fackliga organisationer som tidigare varit kritiska mot lagen och manifesterat på olika sätt mot den. De fackliga organisationerna som redan opponerat sig mot lagen fortsätter att demonstrera och strejka. Det kan noteras att en stor del av dessa organisationer representerar den statliga arbetsmarknaden som inte berörs av reformen.

Fransk arbetsmarknad är kluven mellan den offentliga och den privata sektorn. Ungefär 20 procent av arbetskraften i landet har staten som arbetsgivare eller någon form av blandning av statligt och privat. Det är också i den statliga sfären som de fackliga organisationerna uppnått de största framgångarna och också har sin starkaste ställning.  I mindre privata företag finns i princip inga fack representerade.

Fackliga organisationer som det gamla kommunistfacket CGT och FO som är en utbrytning ur CGT kan inte mobilisera folk till demonstrationer eller starta strejker utan att anlita sitt folk i den offentliga sektorn. Nu planeras två strejkdagar i maj och en rad andra mindre strejker i juni och även planerat in i juli. De som nu kommer att strejka är grupper inom flyget, statliga järnvägen, det halvstatliga RATP som sköter den lokala kollektiva trafiken i Paris. Transportarbetarna på lastbil är i ock för sig huvudsakligen privat men kommer  också att strejka. Även statliga lärare strejkar och elever som representerar studentorganisationen UNEF, känd för en politisk hållning en bra bit ut på vänsterkanten.

Franska strejker berör i stort sett alltid samma sektorer i samhället oavsett vilken fråga som är aktuell. Nu handlar det om en arbetsrättslag som i huvudsak bara berör den privata sektorn. Ändå strejkar de offentliganställda. Skälet är enkelt. De privatanställda är så dåligt organiserade. Färre än var tionde fransk anställd är medlem i en facklig organisation och siffran är mycket lägre bland de privatanställda.

Intrycket är att de fackliga organisationerna som in i det sista deltar i kampen mot loi El Khomri har svårt att få riktigt genomslag. Frustrationen hos det franska folket handlar inte om en viss ökad flexibilitet inom arbetsrätten. Misstron mot de gamla kommunistfacken finns också hos väldigt stora delar av befolkningen, inte bara bland högerväljarna. Den socialdemokratiskt inriktade fackorganisationen CFDT har dessutom konsekvent ställt sig utanför den fackliga kampen mot lagen.

Fotbollsentusiaster från hela Europa kan känna av konflikterna på arbetsmarknaden när de ska resa till och i Frankrike under EM i sommar. För fransmännen blir det ännu några dagar av större eller mindre problem att ta sig till och från jobben. Ofta brukar det lösa sig ganska bra. I värsta fall ställs vartannat regionaltåg in liksom ett av tre fjärrtåg och vartannat eller vart tredje inrikesflyg. Det kommer att ske en eller två dagar i maj och någon eller några dagar till i sommar. Fransmännen ställer in sig på detta, är vana och har inte särskilt många kommentarer till strejkerna. Det är en del av vardagen och därför blir också dessa manifestationer relativt uddlösa.

Politikerna förefaller mer uppskakade än allmänheten. De – och det gäller särskilt regeringen – är oroliga för att upproret kan leda till anarki. Regeringen föredrar att urholka lagförslag eller dra tillbaka dem för att slippa risken att få en omfattande social och politisk revolt. Erfarenheterna från revolutionerna i fransk historia verkar leva kvar i ett politikernas dna. Det är som om Danton och Robespierre från den stora franska revolutionen skulle återuppstå, förföra folket och kasta den sittande regeringen av sadeln. Så illa är det faktiskt inte. Tvärtom är Frankrike ett land som till största delen vill vara en aktör i det moderna Europa och som inser att det behövs vissa reformer för att skapa ökad rörlighet i samhället och bland annat ett mer dynamiskt arbetsliv. Den nuvarande regeringen är inte nyliberal och den har i sak en större del av befolkningen bakom sig.

 

Liberala högerutspel i Frankrike

Den franska högern tävlar nu i att positionera sig så långt högerut i viktiga valfrågor. Inom trygghets- och identitetsfrågorna har Nicolas Sarkozy legat i täten men i ekonomiska frågor har lite oväntat förre premiärministern Francois Fillon tagit på sig ledartröjan. Han lanserar en rad liberala förslag om rejäla neddragningar i den offentlig sektor, neddragningar i välfärdens bidragssystem och höjning av pensionsåldern till 65 år. Han attackerar också en annan helig ko i fransk politik, 35-timmarsveckan. Men han är inte ensam.

Francois Fillon har framtoningen av en sansad och mer socialt inriktad konservativ politiker. Men han har under det senaste året valt en liberal agenda, framförd särskilt i sin senaste bok, Faire. (=göra) Fransk höger har alltid månat om den sociala välfärden och till skillnad från sina kollegor i tories i Storbritannien varit mer etatistiska. Men tiderna förändras. Den franska högern räknar säkert med att deras väljarkår blivit mer orienterade mot den anglosaxiska världen med dess prokapitalistiska tänkande. Högern måste också distansera sig från en vänster som blir alltmer socialliberal. I Frankrike är det viktigt att visa på skillnader i politiken. Alltför mycket samförstånd i mitten gör väljarna sömniga.

 

Även Alain Juppé visar liberala muskler även om han är mer angelägen att tala om sin politik i termer av försvar för den franska välfärdsmodellen. Men han driver ändå några klassiska högerfrågor som höjd pensionsålder, krav på fler veckotimmar på jobbet och avskaffande av förmögenhetsskatten. Nicolas Sarkozy och den fjärde starka kandidaten till att bli högerns presidentkandidat, Bruno Le Maire, hänger på tåget. Samtidigt är alla oroliga att deras många liberala förslag leder till att Hollande kan samla sina styrkor och ena dem. Hollande kan visa att det finns en stark skillnad mellan honom och högern. Det har varit svårt för honom under flera år när hans ekonomiska politik tenderat att glida mot mer stöd till företagen och till hårdare tag mot facken.

 

En sak är helt klar. Det som sägs i en valrörelse genomförs inte i verkligheten. Sarkozy formulerade också under sin presidenttid en rad krav i samma riktning som han och hans vänner på högerkanten presenterar nu. Inget av dessa förslag genomförde han. Han var rädd för väljarnas reaktioner. Majoriteten fransmän, långt in i det borgerliga lägret, försvarar 35-timmarsveckan och pension vid 60 år. Det är riskabelt att ta bort förmåner som fransmännen vant sig vid.

 

Alla utspel som görs ett år före valet kan ändra spelplanen för nästa års valrörelse. Hollande har inte givit upp. Han kan få hjälp från oväntat håll. Högern kan med sina långtgående förslag driva en rad väljare i armarna på den sittande presidenten och göra det möjligt för honom att kandidera och även ta sig till den andra valomgången. Sina dystra opinionssiffror till trots är läget inte helt uselt för Francois Hollande.

Arbetsrättsreformen blir lag utan omröstning

I dag beslutade regeringen vid extrainkallat sammanträde att lagförslaget, la loi El Khomri, kommer att drivas igenom i nationalförsamlingen utan omröstning i enlighet med en lagparagraf, 49:3, som tillåter ett sådant förfarande. Däremot finns rätten till att väcka misstroende mot regeringen. Högeroppositionen har omedelbart lagt in om ett sådant förfarande och oppositionella till vänster förväntas göra detsamma. Läget kring regeringen och ytterst Francois Hollande skärps ett år före nästa presidentval.

Arbetsrättsreformen har stötts och blötts sedan början på året. En reform som presenterades utan särskilda ingående förhandlingar med arbetsmarknadens parter. CGT och FO, de mer militanta fackliga organisationerna, motsatte sig lagförslaget som ansågs på flera punkter hota de anställdas trygghet. Rätten till ersättning vid uppsägning skulle kunna begränsas liksom ökade möjligheter för arbetsgivaren att driva igenom uppsägningar av ekonomiska motiv. Den gamla motsättningen mellan arbetsgivare och arbetstagare visade sig igen, särskilt i ett läge där en stor del av vänstern sedan Hollandes makttillträde känt sig missförstådd och övergiven. Arbetsrättsreformen blev droppen. Snart startade även den fria motståndsgruppen Nuit debout som samlade och fortfarande samlar en vänster som är heterogen men grundad i en fransk vänstertradition av opposition mot främst arbetsgivare och polis och militär men också mot det politiska etablissemanget.

Ikväll flyttar sig människorna i Nuit debout som i en månad ockuperat Place de la République till Place de la Concorde för att framför nationalförsamlingens byggnad Palais Bourbon demonstrera mot reformen och att regeringen trumfar igenom den utan omröstning. Demonstrationen riktar sig mot en uppmjukad variant av det ursprungliga förslaget. Under trycket av all vänsterkritik mot loi El Khomri har regeringen bland annat mjukat upp förslaget om att begränsa ersättningarna till arbetstagare vid uppsägningar. Högern och arbetsgivarna anser att det nuvarande förslaget förlorat all sin sälta och inte längre leder till fler anställningar i företagen. De oppositionella till vänster anser att förslaget fortfarande är en gåva till arbetsgivarna. Regeringen tycker förstås att också det omarbetade förslaget är vasst och ska nå önskad effekt; leda till lägre arbetslöshet.

Det kan låta märkliga i svenska öron att denna paragraf finns i den franska konstitutionen. Den är ett verk av Charles de Gaulle som ville stärka den exekutiva makten i landet  när han införde den femte republiken 1958. En regering ska kunna driva sin politik även utan att alltid ha parlamentets stöd. För honom var relationen president-folk viktigare. Han var inte uttalat antidemokrat men absolut inte en vän av parlamentarism. Denna paragraf, 49:3, är diskutabel och utmanar folkmakten genom att sätta sig över majoriteten bland de folkvalda. I denna fråga har alltså regeringen bedömt att den inte får majoritet för sitt förslag.

Kommer då misstroendeomröstningen på torsdag eftermiddag att leda till att majoriteten av ledamöterna i nationalförsamlingen också fäller regeringen? Knappast. Detta är rakt igenom signalpolitik. Högern låter kaxig nu i dag men hoppas vid Gud  att regeringen inte faller på torsdag. Hur ska  i så fall högern kunna bygga upp oppositionen inför nästa års presidentval och val till nationalförsamlingen? Deras plan att i primärval i november utse rätt kandidat till presidentvalet 2017 kommer att störas å det grövsta.

De oppositionella ledamöterna i nationalförsamlingen som är socialister (de så kallade frondörerna) har hotet hängande över sig att bli uteslutna ur Socialistpartiet om de röstar för misstroende.  De vet hur viktigt det är att finnas i partiet, ha tillgång till partiet för återval nästa år. De vågar inte utmana partiledningen och riskera uteslutning.

De socialistiska ledamöter som är för lagen är tacksamma för att slippa rösta för den. De kan gå till sina socialistiska väljare i valrörelsen nästa år och säga att de aldrig röstat för reformen. Det underlättar deras omval eftersom majoriteten av vänsterns väljare totalt sett är emot den.

Francois Hollande och Manuel Valls vet allt detta. De riskerar ingenting allvarligt genom att använda sig av paragraf 49:3 och trumfa igenom lagen utan omröstning. Tvärtom löser de en rad problem. De fortsätter att vara impopulära i alla läger men de har i alla fall undvikit öppet inbördeskrig inom vänstern.

 

 

 

 

Belleville – det multikulturella Paris

Jag ska besöka Samuel på Kristi himmelsfärdsdagen.Det är tidig förmiddag. Med några pain au chocolat i en påse promenerar jag från metrostationen Pyrenées nerför Rue de Belleville några hundra meter och svänger vänster in på gatan när han bor.

Samuel bor på andra våningen i ett hur från början av 1900-talet på en gata där varje hus har sin karaktär och åldern skiftar. Vi hänger ut genom det öppna fönstret och ser ner över Bellevilleparken dit solbadande parisare redan tagit sig med filtar och picknick.

– Här på ovansidan av muren kommer snart kvarterets narkotikalangare att sitta, bre ut sin cannabistobak och sälja, berättar Samuel. Jag kan följa kommersen från lunchtid och till sent på kvällarna. Ingen verkar bry sig, allra minst polisen.

Dagen innan, berättar han, var det stor invasion av starkt beväpnade poliser på plats. De verkade söka efter en tung kriminell. Allt fokus riktades mot denna person medan langarna lugnt fortsatte sin kommers trots den massiva polisiära närvaron.

Efter te och pain au chocolat tar vi en promenad genom Belleville. Vi fortsätter Rue de Belleville ner mot metrostationen Belleville. Det sluttar verkligen utför här. På denna gata gick för hundra år sedan en spårvagnslinje som sedan många år ersatts av metrons linje 11 från Chatelet till Mairie des Lilas.

Promenaden ger mig bilden av det verkligt multikulturella Paris. Belleville har i hundra år varit ett kvarter för invandrare. Först fransmän från landsorten som kom till Paris för att söka enkla jobb. Sedan kom judar och olika europeiska folk. Så muslimer och sedan ett par decennier kineserna. De har också tagit över det mesta av kommersen, särkilt alla matvaruaffärer. Här pågår kommersen närmast dygnet runt. Inga lagar om söndagsstängning gäller i dessa kvarter, noterar jag denna Kristi Himmelsfärdsdag.

Mitt ibland de kinesiska affärerna, kosherbutikerna och andra etniska affärer sticker också en och annan vinaffär med exklusiva viner upp. Eller ett café som har profilen av att attrahera den parisiska moderna unga medeklassen, les bobos (=bourgeois bohème). Denna grupp, hipsters à la parisienne, som är så dominant överallt i östra och norra Paris finns förstås här, i multikulturalismens Mekka.

Vi slutar promenaden nere vid metrostationen Belleville. Klockan är nu närmare halv ett och de kinesiska prostituerade står uppställda på gatorna runt torget. Dessa kvinnor är beskyddade av en kinesisk maffia som också verkar i området. Polisen iakttar detta men ingriper inte heller här. Prostitutionsverksamheten fortlöper utan störningar precis som narkotikalangningen utanför Samuels fönster.

En promenad till Place de la République

Ikväll är det ljuvligt ljumt i luften i Paris Temperaturen går inte under 20 grader och det är vindstilla. Alla parisare, förefaller det, är ute och promenerar eller sitter på kaféer. Jag tar en stilla promenad i skymningen vid 21-tiden från bostaden i sydvästra Marais, snett österut genom Marais och till Place de la République.

Nuit debout har ockuperat platsen sedan en månad tillbaka. Rörelsen startade för att opponera mot arbetsrättsreformen som regeringen försöker få igenom nu i maj i nationalförsamlingen. Allt eftersom tiden gått har rörelsen tillåtit sig att vara en helt öppen och spretig manifestation för vänsteråsikter av alla slag. Jag går runt på torget och noterar vad människor protesterar mot. En liten grupp på tio personer sitter i en ring och protesterar mot Israel. En liten bit därifrån står ett antal unga människor med plakat som fördömer återkolonialiseringen av Afrika. Plötsligt ramlar jag över några kvinnor som ger gratis juridisk rådgivning. Där finns också en kantin som serverar mat till låga priser. Den stora gruppen, kanske ett hundratal sitter och lyssnar på aktivister som håller korta brandtal i olika ämnen. Helene kommer fram till mikrofonen och angriper polisens brutalitet i förorterna. Natalie talar om sina år som aktivist. Hon började 2011 och har funnits med i alla möjliga sammanhang där det demonstrerats och revolterats mot frågor som bygget av flygplats i Notre Dame des Landes.

Jag lämnar Place de la République efter ett kort besök. Det är intressantare säkert att vara aktivist där än att vara besökare och åskådare. Men något mer stillsamt har jag sällan sett. Aggressionsnivån låg på 0. Inte heller ett ord om arbetsrättsreformen. Jag undrar hur länge till som denna introspektiva verksamhet kan pågå. Bara när det blir dags för demonstrationer kommer hettan att stiga och risken för våld blir uppenbar. Det har också skett ett par gånger under denna månad. Men normalläget är förmodligen detta. Folk sitter i grupper och lyssnar på varandras tankar.

Premiärminister Manuel Valls muttrar över rörelsen men låter demonstranterna hållas bortsett från häromdagen när polisen gick in och skingrade grupperna och lät gatuförvaltningen ta hand om storstädning av platsen. Högern vill gärna visa mer av statens muskler. De hänvisar till att det råder undantagstillstånd i landet. Förmodligen skulle mer statliga muskler leda till mycket mer bråk och kanske en snabb eskalering av motsättningarna i samhället.

Jag vandrar tillbaka mot nedre Marais och stannar till för ett glas på en uteservering. Just denna kväll känns det som det råder harmoni i Paris. Det behöver verkligen stan!

Franska folket avvisar den politiska ledningen

Franska folket är inte nådigt i sin dom över sina politiker. I en nyligen genomförd undersökning, presenterad i dagens Le Monde, finns det siffror som är mer än tydliga men ändå inte förvånande. Nio fransmän av tio anser att politiker främst agerar utifrån personliga intressen. Mer än sju av tio anser att de flesta politiker är korrupta.

Visserligen sägs det alltid att fransmännens bästa gren är att kritisera och visa upp sin skepsis mot allt och alla. En riktigt fransman låter sig inte luras av överheten. Samtidigt är dessa siffror ändå alarmerande. Det går inte att trolla bort det faktum att det råder en förtroendekris för franska politiker och att den fördjupats under senare år.

Den nuvarande presidenten Francois Hollande har spätt på denna misstro trots att han i många avseenden förefallit vara motsatsen till korrumperad, Däremot svag och det leder också till ökad misstro och förakt. Han valdes 2012 för att en majoritet fransmän ville bli av med den föregående presidenten, Nicolas Sarkozy. Det var ingen bra början. Och han har aldrig under mandatperioden kunnat sätta sitt eget märke under den politik som regeringen fört. Reformerna har genomförts utan att de kopplats till en hollandistisk profil. Ingen vet egentligen vad som drivit honom under dessa fyra år. Allt han gjort har inte varit dåligt. Tvärtom. Men han får inget beröm, ingen uppskattning för det goda. Däremot för det som upplevs som problemet i Frankrike i dag; en sjunkande levnadsstandard, känslan av dåliga framtidsutsikter för landet och särskilt dess unga.

Det finns ett påstående i undersökningen som respondenterna ska ta ställning till och som i högsta grad berör Hollande. Vi har behov av en verklig chef som återställer ordningen i landet. Hela 88 procent  bejakar det påståendet. Ännu mer anmärkningsvärt är det att 76 procent av socialisterna också gör det. Hos Le Pens och hos högerns väljare är siffran 99 procent!

Svaret i undersökningen ger en bild av hur fransmän tänker kring presidentrollen. En stark man ska stiga fram och ta itu med problemen. Det är en konsekvens av den konstitution som landet har haft i över ett halvt sekel med en extremt stark presidentmakt i en redan starkt centraliserad nation.

Svaret visar också hur kritiken mot Hollande brett ut sig också bland hans egna väljare. Det ska noteras att Vänsterpartiets och kommunisternas väljare i mindre grad stämmer in i påståendet (56 procent) trots att dessa partier är i stark opposition till Hollande. Förklaringen här ligger förmodligen i att dessa partier vill förändra konstitutionen och göra parlamentet starkare och presidenten svagare.

Bortsett från dessa konstitutionella överväganden så innebär franska folkets svar ett fullständigt knock out-slag mot Hollande och hans fyra år vid makten. Nyligen genomförda opinionsmätningar visar att Hollande kan komma först på fjärde plats i presidentvalets första valomgång. Bara de två första går till en avgörande andra valomgång. Han skulle då inte bara passeras Marine Le Pen, som förmodligen vinner, och högerns kandidat utan även en vänsterkandidat som till exempel Jean-Luc Mélenchon,

En sådan förödmjukning kan inte Hollande tillåta. Han sätter nu in förtvivlade resurser för att visa folket och inte minst den kritiska delen av vänstern att han genomfört en hel del bra saker under sina regeringsår. Under parollen Hé Oh la gauche (ung: Hallå Oj vänstern) samlades ett tjugotal av hans ministrar i en universitetslokal i Paris för att berätta om sina framgångsrika år vid makten. Femhundra partilojala satt i salongen och applåderade. Frågan är om detta räcker. De flesta svarar att Hallå Oj Vänstern är en av de mer löjeväckande parollerna som hörts i fransk politik och att det snarare bidrar till bilden av en politisk ledning som tappat fotfästet. Inte nödvändigtvis innehållsligt men absolut ur ett kommunikationsperspektiv. Att Hollande som den normala presidenten som han vill kalla sig i början av sin mandatperiod har dragit ner bilden av ledarskapet i ett bottenläge och fått kritiken mot den politiska makten att växa till ren stormstyrka.