Lindbom på franska: Om Frankrike

Manuel Valls vill bli nästa president

I dag lämnar Manuel Valls sin funktion som premiärminister och blir en av kandidaterna i Socialistpartiets primärval för att om möjligt väljas till partiets presidentkandidat inför valet i april och maj nästa år. En svår uppgift. Valls kan inte luta sig mot åren som premiärminister eftersom den rollen solkats av närheten till den impopuläre presidenten Francois Hollande. Han måste klara sig på egen hand och tvärtom visa att han är vänsterns man och har de franska vänsterväljarnas förtroende. En svår uppgift men inte omöjlig.

Manuel Valls är otvetydigt en stark politiker.Han lyfter sig över mängden genom att vara tydlig, modig och driven av stark lidelse för makt. Det är inga dåliga egenskaper. Han är också temperamentsfull. Det skärper ytterligare hans image i väljarkretsar. Om Valls tycker alla. Bra eller dåligt. Alla har en åsikt.

Valls har varit borgmästare i sin hemstad Évry under åren 2001-12. En period som får anses framgångsrik i en förortskommun utanför Paris där de sociala problemen bitvis varit svåra. Han tvekar aldrig att fatta impopulära beslut. Han är inte minst tydlig i att ställa krav på medborgarna. För honom är de republikanska värderingarna heliga. Sekularismen är helig. Religionen har sin roll i det privata. Han försvarar de franska värderingarna och accepterar inte självständiga kommuniteter. Muslimerna ska inordnas i det franska samhället med dess traditionella grundvärderingar.

I rådande opinionsläge har han en given väljarbas inom vänstern. Lika många, minst av vänsterväljarna, tar avstånd från hans mer auktoritära lösningar på krisen kring terrorism med undantagslagar och en tendens att föredra assimilering av invandrare snarare än integration. Hans position gör det svårare för honom att ena vänstern. Hollande har en motsatt hållning. Det eviga kompromissandes. Men han har ju sannerligen inte heller lyckats ena vänstern.

Striden om segern i socialisternas primärval är helt öppen i dag. Mycket kan hända men sannolikt kommer slutstriden att stå mellan Valls och Arnaud Montebourg som klyver och splittrar sitt parti lika mycket men utifrån en position längre till vänster. Han förordar mer av statliga centralism, mindre reformer för att lösa upp en statisk fransk arbetslagstiftning och mer av nationalistiskt tänkande på det ekonomiska området.

Valls ersätts nu som premiärminister av Bernard Cazeneuve som hittills varit inrikesminister och haft ansvaret för terroristfrågorna i regeringen. Han anses som en duglig politiker. En man som talar tyst och utan åthävor. Det var ett försiktigt val av Hollande att utse honom till premiärminister. Den regering som Cazeneuve nu kommer att leda får anses som mer av en expeditionsministär. Inga nya reformer före valet. Dess roll blir att hantera eventuella nya hot mot staten som nya terrordåd. Det kan vara lugnande att då ha Cazeneuve som premiärminister.

Hollande hade kunnat ge sig själv en starkare och mer framtidsinriktad profil genom att utse en kvinna. Ett bra val hade kunnat vara utbildningsministern Najat Vallaud-Belkacem eller socialministern Marisol Touraine. Men den äldre generationen av manliga franska politiker har märkvärdigt svårt att utse kvinnor till de riktigt tunga posterna. En gång i historien har en kvinna haft rollen som premiärminister. Det var Edith Cresson som utnämndes av Francois Mitterrand. Men hon höll inte länge för trycket utan plockades bort redan efter tio månader. Det hände för tjugofem år sedan. Sedan dess har männen dominerat i fransk politik. Trots den nuvarande regeln om total jämställdhet i antal ministrar är det helt uppenbart att det är männen som har de tunga posterna.

Manuel Valls kommer att nu se till att profilera sig som – Manuel Valls. Han kommer att söka ena vänstern inför primärvalet i januari. Vinner han det kommer han att positionera sig i den politiska mitten för att mot alla odds ta sig vidare till en andra valomgång i presidentvalet. Vägen dit är lång och törnbeströdd. Helt omöjligt är det ändå inte att han går långt. Och blir han inte president 2017  kommer han helt säkert att göra ett nytt försök 2022. Möjligen då med bättre förutsättningar.

Fransk vänster efter Hollande

Nu har Francois Hollande stigit åt sidan. Han är fortfarande president i Frankrike och förblir det sannolikt  till och med det kommande presidentvalet som har sin avgörande andra valomgång söndagen den 7 maj nästa år. I praktiken är han borträknad. Den franska reformistiska vänstern måste nu förhålla sig till ett nytt läge. Det innebär inte bara att hitta en ny frontfigur utan även hur denna del av vänstern ska förhålla sig till å ena sidan den politiska mitten och å den andra sidan till den del av vänstern som är socialistisk och mer profilerad i meningen att vara rödare i den politiska färgen.

Manuel Valls som lär presentera sin kandidatur som presidentkandidat i morgon måndag eller senast tisdag har vid tidigare tillfällen sagt att han inte längre tror på en enad vänster i Frankrike. Han har då brutit med en klassisk hållning från President Francois Mitterrands dagar när hela vänstern, de Moskvatrogna kommunisterna inräknade, stod enade i en kamp mot högern och mot gaullismen.

Vänstern har alltså alltid bestått av olika partier men den har stått enad i kampen mot högern. Alla har varit socialister, om än med olika nyanser av rödfärg. Det franska Socialistpartiet (PS) har aldrig haft motsvarigheten till det tyska SPD:s Bad Godesburg. PS har haft en mer vänsterorienterad hållning och det har förstås underlättat samarbetet med kommunister och vänstersocialister utanför partiet.

Tiderna förändras och under Hollandes år vid makten har den socialistiska regeringen fört en politik som snarare påminner om socialdemokratiska regeringar i norra Europa. Då har sprickan vidgats. De trogna socialisterna har sagt ifrån. Det gäller förstås partierna på vänsterflanken men också de så kallade frondörerna inom PS. Det finns ingen återvändo. Den socialliberala och socialdemokratiska delen av PS har i dag blivit starkare och utmanar de traditionella. Manuel Valls vill inte gå fram gemensamt med sitt partis frondörer. De å sin sida vill inte låta Valls bli deras representant i kommande presidentvalskampanj. Som många av deras anhängare säger: ”Vi måste kunna känna igen en socialist”.

Sista ordet är inte sagt. Taktik kan dominera över värderingar i ett läge av valrörelse. Kanske kan PS till sin nuvarande karaktär med olika interna riktningar överleva även 2017 års val. På sikt tror jag inte partiet hänger ihop. Valls kommer sannolikt att söka bredda sig mot mitten och hitta samarbetspartner där. Personer och grupper som kan tänka sig att stödja hans kandidatur vid kommande val som presidentvalet 2022 kommer han att hitta i högerfalangen inom PS och i olika mittengrupperingar.

Det är lika rimligt att vänsterflygeln inom PS hittar samarbetspartners till vänster om sig. Den tunga kandidaten inom PS vänsterflygel, Arnaud Montebourg, ställer upp i socialisternas primärval i januari. Vinner han kommer han att söka stöd brett inom vänstern. Förlorar han i primärvalet mot Valls är det inte säkert att han stöder den senare i valet i april och maj. Och vice versa. Då kan sprickan uppstå omedelbart.

Hollande har varit oändligt skicklig i att hålla ihop PS under sina tio år som partiets generalsekreterare. Det är i den rollen han lyckats bäst under sin politiska karriär. Han höll ihop ett parti som redan då var utsatt för starka spänningar mellan olika grupperingar. Han har däremot som president orsakat de nya konflikterna internt.  Dåliga opinionssiffror för honom och indirekt för partiet har inte gynnat lugn och samverkan mellan maktsugna PS-politiker på alla nivåer.

Den socialdemokratiska delen av PS har trots allt visat att den kunnat regera och sköta landet under fem år. Regeringen ärvde en ekonomi i obalans och en ständigt ökande arbetslöshet och usel tillväxt. I slutet av mandatperioden visar kurvorna uppåt även om läget i flera år, egentligen fram till och med 2015, gått åt fel håll. Regeringen har förvaltat på ett balanserat sätt. Inga stora reformer men heller inga grova misstag. Det gäller vård, skola, rättspolitik och utrikespolitik. Klimatkonferensen Cop 21 blev en framgång. Hoten från terrorgrupperna har inte alltid avvärjts med tydlighet med konsekvens men regeringen har samtidigt tagit medborgarnas oro på allvar utan att hemfalla åt grov repressionspolitik.

Den reformistiska vänstern har, om man bortser från Hollandes misslyckande som president, visat att den kan vara ett alternativ till högern och till Nationella fronten. Kanske visar det sig ännu tydligare under en ny högerregim då spänningarna i samhället kan bli ännu mycket starkare mellan etniska grupper och mellan parterna på arbetsmarknaden.

Det är i detta läge som personer som Manuel Valls och Emmanuel Macron kan stiga fram som hopp för framtiden för många fransmän. Frankrike består inte bara av nationalister och konservativa bakåtsträvare. Inte heller bara av förstelnade socialister som också vänder blicken bakåt. Det finns en stor andel av befolkningen som vill modernisera landet mot mindre reglering av staten och mot ökad öppenhet och pluralism. Och mot ökad internationalisering. Särskilt Emmanuel Macron kan vara en ledare som passar in i de människornas drömmar om framtiden.

 

 

Hollande avstår omval

Det kom överraskande. Igår kväll lägligt när kvällsnyheterna i två stora tv-kanaler inledde sina sändningar, klockan 20, höll President Francois Hollande ett kortare tal till franska folket. Talet innehöll en längre del som beskrev hans mandatperiod som framgångsrik och en kort avslutande del där han meddelade att han inte söker omval för en andra period.

Hollande är dessvärre inte bara en man utan större politiska övertygelser. Han är också en man som har svårt att dominera en scen och av egen kraft genomföra nödvändiga beslut. Han söker stöd hos andra, påverkas av andra. Under den senare delen av sin mandatperiod är det tydligt att premiärministern, Manuel Valls, pressat på och tvingat fram beslut från presidenten som han annars förmodligen inte tagit eller skjutit på till det yttersta. Det gäller bland annat avskedanden av ministrar. Han ville inte ersätta Jean Marc Ayrault med Manuel Valls men Valls pressade fram det. Han tvekade att avsätta finansminister Arnaud Montebourg men Valls tvingade fram det beslutet.

Nu sägs det från initierade källor att Valls också pressat fram Hollandes beslut att inte söka omval. Men när han då går ut med beslutet försöker han få det att verka som om han fattat det i ensamhet, utan att ha talat med någon. Få visste om vad han skulle säga klockan åtta igår kväll. Han ringde Stephan Le Fall, regeringens talesperson och hans förtrogna, försvarsministern Jean-Yves Le Drian. Han sa det till sin kommunikationsrådgivare och presschef Gaspar Gantzer och möjligen någon till.

Men var beslutet fattat av honom själv som han vill få det att framstå? Nja, Valls har de senaste veckorna satt stark press på Hollande. Valls förklarade i söndags i en tidningsintervju att han var beredd även att ställa upp om Hollande gjorde det. De båda herrarna hade ett lunchmöte i måndags och vad sas då egentligen? Valls förklarade efter lunchen att han inte skulle kunna tänka sig att ställa upp mot Hollande. Han drog alltså då tillbaka det han sagt i tidningsintervjun dagen före. Bedömare undrar om inte Hollande redan då meddelat sin avsikt att inte söka omval och i det läget bett Valls om tjänsten att visa lojalitet mot sin president. Det är en hypotes som känns ganska rimlig.

Hollande hoppas säkert att hans eftermäle blir bättre än om han tagit strid i valrörelsen och sannolikt förlorat förr eller senare. Antingen direkt i socialisternas primärval eller i själva presidentvalet. Det är också en klok tanke. Nu kan Hollande sprida en bild av sig själv och sitt regeringsinnehav som är lagom positivt och angreppen på honom kommer att vara mildare än om han fortfarande utgjorde ett hot mot sina motståndare, både inom partiet och bland hans politiska motståndare.

Kommentarerna direkt efter talet visar också på en viss moderation även om en del motståndare inte kunde hålla sig. Nathalie Kosciusko-Morizet, Les Républicains, sa i France 2 igår kväll att detta var Hollandes enda utmärkta beslut under fem år. Valls talade om ett värdigt tal och ett modigt beslut. Vänsterpartiets Jean-Luc Mélenchon twittrade: ”Hollandes uttalande är ett erkännande av ett oerhört misslyckande. Nu gäller valet mellan Francois Fillon som säger ” var och en för sig och Gud för alla” och jag som säger ”en för alla och alla för en” ”

Det politiska läget förändras förstås av att Hollande stiger åt sidan. Jag ska återkomma i nästa blogg mer till detta. När katten är borta dansar råttorna på bordet. Hollande var knappast något skrämmande djur för de andra maktstinna politikerna i hans omgivning men visst betyder detta att röster ska omfördelas. Inget är däremot klart vem som kan bli socialisternas kandidat i presidentvalet eller hur det påverka Emmanuel Macron. Spelet går vidare.

 

Putin, Trump och Fillon däremellan

Francois Fillon vann högerns primärval och troligen kommer han också att vinna det franska presidentvalet i april och maj nästa år. Det innebär förstås vissa förändringar för Frankrikes inrikespolitik men också utrikespolitik. En gaullist blir åter statschef i landet.

Frédéric Encel, en fransk forskare och expert på geopolitik, menar att Fillon kommer att förändra Frankrikes positionering i förhållande till Rysslands president. Det gäller inställningen i Ukrainafrågan. Encel säger det inte explicit men det går att ana att Fillon kommer att föra en mer återhållsam linje i konflikten i Ukraina. Helt enkelt ge ryssarna mer spelutrymme. Christophe Barbier, redaktör på L´Express, påpekar hur Fillon i sin utrikespolitiska hållning återvänder till klassisk gaullism från Generalens tid. Ett starkt Europa mellan Atlanten och Ural, läs ett starkt Frankrike mellan USA och Ryssland. Ett sätt att vara välvillig men inte gå i armkrok med någon av stormakterna.

Världen ser inte ut som på Charles de Gaulles tid men en gaullist ser med viss skepsis på USA och inte utan viss ömhet på den stora grannen i öster. Det ryska samhället med sin konservatism och traditionella värderingar med rötterna i en tid långt före USA:s grundande tilltalar säkert en man som Fillon. Det sägs hur han och Putin också på det personliga planet kommit mycket bra överens.

Nu kompliceras förstås analysen av Fillons framtida stormaktspolitik av hur Trump agerar. Han har ju också påpekat att han har stor respekt för Putin. Det är svårt att tro att Fillon och Trump blir såta vänner. Putins centralism och konservatism i värdefrågor kopplar mer till Fillon än Trumps värderingar som inte är konservativa ens på amerikanskt vis.

Politiska orakel i Paris menar att det blir helt avgörande vem Francois Fillon väljer som sin utrikesminister om han nu blir vald till landets president. Skulle han välja Alain Juppé – om nu Juppé skulle vilja återvända till den nationella scenen – kommer politiken mot Moskva att fortsatt vara distanserad. Det är ändå värt att notera att Sarkozy och Fillon på detta område står en bit från varandra. Utrikesministrar under Sarkozys fem år vid makten var först Bernard Kouchner som alltid varit en företrädare för en liberal och närmast idealistisk syn på utrikespolitik och Alain Juppé. Alldeles orimligt är det inte att Fillon visar på skillnad mot tidigare presidenter (Sarkozy och Hollande påminner i mycket här om varandra) och i en tid av ökad nationalism och en högervridning av hela västvärlden väljer att positionera sig i nygaullistisk riktning.

 

 

Högern stärker sin position – vänstern krisar

Söndagen den 27 november innehöll en väntad händelse. Francois Fillon segrade över Alain Juppé i primärvalet som hölls av högerpartiet Les Républicains. Segern blev dessutom överlägsen, 68-32 procent. En annan händelse var mer omtumlande om än inte helt oväntad: Premiärminister Manuel Valls förklarade i en tidningsintervju (Journal de dimanche) att han är beredd att utmana president Francois Hollande i socialisternas primärval i januari.

Högern har genomfört primärvalen på ett skickligt sätt. Dels har organisationen fungerat utan anmärkningar. Partiet har öppnat över tiotusen vallokaler runt om i landet, Människor har ibland tagit sig långt till en vallokal, många har samåkt. De äldre har varit kärnan i denna primärvalspopulation men varken mörker, kyla eller avstånd tycks ha hindrat dem. Köerna i vallokalerna har varit timslånga men gubbar och gummor har snällt stått där och väntat på sin tur. I den andra valomgången röstade 4,5 miljoner.

Högern har också utnyttjat primärvalet till att presentera sin politik och trots motsättningar mellan kandidaterna har partiet dragit stor fördel PR-mässigt av uppmärksamheten. Nu har den kandidat med tydligast konservativa profil vunnit.  Högern har återfått en karaktär som den saknat sedan Sarkozy tog över partiet för tio år sedan.

Mycket kommer att hända i spelet mellan alla kandidater fram till presidentvalet i april och maj. Det är inte avgjort att Francois Fillon blir Frankrikes nästa president. Däremot är det en närmast förkrossande majoritet för högeridéer i detta land. Nya mätningar som redovisades igår kväll visade återigen att högerns kandidat (Francois Fillon) och Nationella frontens (Marine Le Pen) är i täten och kommer att mötas i en andra och avgörande valomgång. Dessa båda kandidater är överlägset starkare än alla andra. Emmanuel Macron som lämnade socialistregeringen i början av hösten och driver en oberoende linje ligger långt efter för att inte tala om sittande presidenten Francois Hollande som inte ens når upp till tio procent av väljarnas röster.

Vänstern är i djup kris. Manuel Valls har nu uppenbarligen bestämt sig för att ställa upp i socialisternas primärval. Han verkar i första hand försöka övertyga sin president om att inte ställa upp. Om det inte lyckas kommer antingen Hollande sparka sin premiärminister fem månader för valet eller så kommer vi att se partiets och regeringens två ledande politiker mötas i en kamp om vänsterväljarna  inför öppen ridå.

Vänstern är splittrad på ett sätt som vi inte sett tidigare. Dels har Socialistpartiets högerflygel haft ansvaret för regeringspolitiken och närmat sig mitten. Det skapar en spänning med den mer traditionella vänstern som finns inom Socialistpartiet och alla partier och grupper till vänster om det. Dels har Hollandes bristande ledaregenskaper skapat en spänning också inom vänstern. Vänsterpartiet och kommunisterna tog avstånd från honom redan 2013, större delen av det gröna partiet och vänsterflygeln inom Socialistpartiet 2014. Under 2016 har också delar av den socialdemokratiska och socialliberala falangen tagit sin hand från Hollande. Knappt någon vänsterpolitiker vill idag ställa upp och helhjärtat försvara sin president.

Opinionen i Frankrike står i dag långt till höger. Framförallt är det de konservativa rösterna som blivit starkare, främst inom Les Républicains. Sarkozys mer högerradikala hållning har förlorat. Den värdekonservativa delen av Nationella fronten är också en viktig del av det partiet. Denna falang kan sägas ledas av Marine Le Pens systerdotter Marion Maréchal Le Pen. Det är inte orimligt att påstå att en fransk president och regering skulle kunna byggas enbart med konservativa politiker. Till detta ska alltså läggas merparten av Nationella frontens väljare och mittenväljare som föredrar högern framför vänstern. Här har vi säkert två tredjedelar av det franska folket.

Vänstern är verkligen på reträtt men framförallt splittrad. Även om opinionsundersökningarna i dag säkert speglar folkopinionen är det ett bekymmer om en andra valomgång står mellan en konservativ och en högerradikal. Det är ett bekymmer om det sociala perspektivet på samhället blir undanträngt. Det är ett bekymmer om den muslimska minoriteten får ett än mer begränsat utrymme och det blir mer socialt acceptabelt för rasister och andra främlingsfientliga att öppet vädra sina idéer och utsätta andra människor för fysiskt våld.

Högern jublar över att ha fått fram en presidentkandidat som är tydlig, verkar kompetent och förefaller kunna vinna presidentvalet ganska lätt. Frågan många med oro ställer sig är: Vad kommer att hända efter valet?

 

 

Fillon är inte nyliberal

Utländska medier ska försöka beskriva vad som händer i valrörelsen inför presidentvalet 2017. Det är inte så lätt eftersom motsättningarna mellan politiska kandidater inte nödvändigtvis följer samma mönster som i Tyskland, Storbritannien eller i de skandinaviska länderna. Det kan därför vara svårt att orientera sig in mot centrum av de högerpolitikernas verklighetsuppfattning och värderingar. Det gäller bland annat motsättningen mellan Alain Juppé och Francois Fillon som nu står mot varandra i söndagens andra valomgång i primärvalet för Les Républicains. Ingen av dem är nyliberal, knappt liberal.

Först en kort historisk tillbakablick. Frankrike saknar en stark liberal tradition. Den så kallade mitten har också varit svag. Presidenterna sedan General de Gaulle har med visst undantag för Valéry Giscard d´Estaing varit väl förankrad i antingen en gaullistisk tradition eller en socialistisk. För båda dessa rörelser gäller ett starkt försvar för staten som en garant för nationens fortlevnad och som ett skydd för medborgarnas rättigheter och även välfärd.

General de Gaulle var – general. Han var inte näringsidkare. Han brydde sig om militären, månade om den nationella stoltheten och kulturarvet. I hans nation skulle alla medborgare ha ett gott liv vilket inte hindrade att han bejakade att överklassen, särskilt den bildade gamla överklassen, borde leva i större välmåga än vanligt folk. Han förstod sig inte på liberaler – han hyste närmast förakt för den anglosaxiska världen – och han var fientlig till all form av kulturradikalism. Det är sant att han bejakade marknadsekonomin men under social kontroll. I någon mening stod han för en folkhemsmodell men utan det egalitära draget som i Sverige.

I hans spår går större delen av den franska högern. Francois Fillon är tydlig med att betona sina gaullistiska rötter. Alain Juppé framhäver samma ursprung. Det närmast paradoxala med högerns primärval är att den minst gaullistiska av toppkandidaterna, Nicolas Sarkozy, först kom på tredje plats.

Har då inte Fillon svängt i riktning mot ett liberalt tänkande? Nej, vågar jag påstå. Det är sant att han föreslagit neddragningar av den offentliga sektorn och vissa skattesänkningar. Det är sant men vi måste komma ihåg från vilken nivå han börjar sina neddragningar. Antalet offentliganställda har fortsatt att stiga under senare år. Nu föreslår han en minskning på 500 000. Han försöker också balansera det med en höjning av arbetsveckan från 35 till 39 timmar och med att låta de flesta gå på grund av pensionering.

Fillon är långt ifrån den privatisering som genomförts i Sverige på skolans område. Han föreslår en viss privatisering av sjukförsäkringen men gör undantag för alla med små inkomster. Det är möjligen hans mest thatcheristiska förslag. Han talar om ett nödvändigt  stålbad, inte ett systemskifte. Låt mig påminna om Göran Perssons åtstramningspolitik i slutet av 1990-talet…

Francois Hollande och hans premiärminister har börjat en politik i samma riktning. De har varit mer försiktiga, säkerligen av skälet att deras väljarkår är mer känslig för den här typen av reformer. Fillon får applåder av sina väljare för samma förslag. Juppé har sannolikt samma uppfattning som Fillon men har valt att positionera sig mer mot mitten för att hitta sina väljare där.

Francois Fillon kommer att mjuka upp sina förslag inom ekonomiområdet när han möter hela väljarkåren i valrörelsen efter jul. Däremot kommer han säkert att stå fast vid de konservativa värderingar som är grunden för all gaullism. Det är typiskt att han visar på en annan politik mot Moskva. En annan böjlighet för Putins önskningar och det är. typiskt att han i veckan fått beröm av den ryske ledaren. Han kommer att stå fast vid sina konservativa värderingar om skola, kyrkan och kulturarvet.

Den franska högern är konservativ i första hand och mer marknadsliberal än vänstern traditionellt varit men inte liberal och absolut inte nyliberal, ultraliberal eller thatcherist. Det betyder inte att det finns rader av invändningar mot den franska högern. Jag är den förste att vara kritisk mot Fillons politiska grundsyn. Fillon är katolskt konservativ och det förklarar varför han röstade mot lagen om samkönade äktenskap, i teorin avvisar fri abort, avvisar feminism och alla former av genderteorier, försvarar en fransk kulturell identitet och avvisar allt som kan kallas multikulturellt samhälle. Han står för åsikter som i vårt land möjligen vissa inom Sverigedemokraterna och yttersta högerflygeln av KD  delar. I Frankrike sopar han hem rösterna i högerns primärval. Fransk höger är verkligen något annat än den svenska. I Frankrike handlar det om kulturvärderingar, i Sverige om att öka lönsamheten på så många områden som möjligt.

Vid flera tillfällen under debatten i torsdags mellan Fillon och Juppé fick särskilt Fillon frågor av journalister som han snabbt beskrev som karikatyrer av verkligheten och av hans uppfattningar i olika frågor. Det gäller även för franska journalister att förstora motsättningar. Den som vill söka förstå vem som kan bli Frankrikes president får nog anstränga sig att borra lite djupare i dennes värderingar och förslag. Ett Frankrike under Fillon kommer att vridas åt höger men utifrån konservativa värderingar och inte liberala. Eftersom ordet liberal är mer laddat och avskytt än konservativ bland franska vänsterväljare kommer självfallet de politiska partierna till vänster rikta in sig på Fillons ekonomiska förslag och kallade dem för nyliberala. Då är det bara som utomstående betraktare att inse att det som så mycket annat är en del av det politiska spelet.

 

Fillon tydliggör sin linje i skarpt debattsamtal med Juppé

Igår kväll samlades återigen en stor del av det franska folket för att följa en tv-debatt mellan högerkandidater. Denna gång 8,5 miljoner vilket är en imponerande siffra. Debatten mellan Alain Juppé och Francois Fillon, som nu möts i den andra valomgången av högerns primärval nu på söndag, var intensiv och instruktiv. Säga vad man vill om fransk inrikespolitisk debatt men inte är den ytlig. Den ställer krav på tittarna och den håller sig på en hög nivå.

Debatten varade i närmare två timmar utan avbrott. Tre journalister ställde frågor men gav också de båda duellanterna tid att svara. Ibland tillrättavisade Juppé eller Fillon någon av journalisterna. De drog sig inte för att ibland kalla den verklighetsbild som frågorna byggde på för karikatyrer. Vid flera tillfällen begärde de även mer tid för att svara. Frågorna kräver det, menade båda två. Franska politiker lägger sig inte för journalisternas försök att snuttifiera det politiska samtalet. De tillrättavisar dem istället.

Debatten gav mig och säkert många tittare ökad klarhet i hur Fillon och Juppé tänker kring centrala politiska frågor och vilka skillnader som finns mellan dem. Det var uppenbart att Fillons linje var radikalare i meningen att både skärpa tonen kring lag och ordning, skola och nationell identitet och inom området ekonomisk politik. Några exempel:

Fillon ville öka antalet privatläkare och göra delar av sjukförsäkringen privat där varje medborgare betalar en tilläggsförsäkring för att kunna utnyttja vård i enklare sjukdomsfrågor. Fillon ville också minska antalet anställda i den offentliga sektorn med cirka 500 000 personer och samtidigt höja arbetsveckan från 35 till 39 timmar men bara betala för 37 timmar. Det ska också gälla både den privata och den statliga sektorn. I Frankrike har alltid de offentliganställda haft bättre förmåner men Fillon ville minska på den skillnaden.

Fillon lyfte många andra frågor. Bland annat menade han att skolan i lågstadiet inte ska ändra någonting i historieundervisningen. Den ska vara helt inriktad på att berätta Frankrikes ärorika historia från början till slut. Han skrämde sina väljare med att vissa partier (=läs vänstern) vill börja tala om slaveriet redan i småklasserna. Tvivlet på den franska kulturens storhet kan tas upp i gymnasiet, kanske lite i högstadiet, menade han. För en konservativ som Fillon är genderundervisning eller kritisk granskning av kolonialismen otyg som inte ska besvära de små barnen.

Alain Juppé är i grunden också en konservativ politiker men är i varje fall i spelet om makten inom Les Républicains mer angelägen att öppna också för väljargrupper som är mer moderna och som misstror alltför liberala förslag på ekonomins område. Juppé kom i debatten att framstå som mer moderat, mer angelägen att också involvera andra kulturer än den traditionellt franska. Han pläderade för att det i samhället måste finnas en diversitet. Det senare ordet ville inte Fillon ta i sin mun. Juppé anklagade Fillon för att ha sagt sig vara kritisk i teorin till abort även om han inte har på sitt program att förändra abortlagstiftningen. Juppé sa sig rakt av värna aborträtten. Det fanns också små skillnader i synen på äktenskap för samkönade par. Även här var dock Fillon noga med att säga att han inte tänkte riva upp lagen om han blev president.

Juppé gick inte heller lika lång i liberal riktning i frågan om att minska inom den offentliga sektorn. Han föreslog endast en nedskärning på 200 000 poster. Han var inte beredd heller att införa en privat del i sjukförsäkringen.

Segern i debatten föreföll mig gå till Fillon. Han var mer på offensiven, mer tydlig och rimligen talade han bättre till högerns väljarkår, särskilt den del som faktiskt går och röstar i primärvalet. I varje fall är det svårt att se att Juppé kan gå om Fillon som vann med 16 procent över Juppé i den första valomgången och dessutom fick Sarkozys stöd direkt efter på söndagskvällen.

Fillons seger förändrar landskapet i Frankrike

Allt pekar på att Francois Fillon vinner den andra valomgången i högerns primärval på söndag i envigen med Alain Juppé. Det får i så fall konsekvenser för den politiska spelplanen inför presidentvalet. Kandidater i andra partier som sett starkare ut blir svagare och tvärtom med en seger för Fillon.

Jag utgår nu ifrån att Fillon vinner söndagens avgörande primärval. I så fall råder det ingen tvekan om att Fillon placerar Les Républicains längre ut till höger i presidentvalet än som varit fallet med Juppé som segrare. Spelplanen ritas om. Låt oss syna de viktigaste förändringarna.

Fillon kan ta en del röster från Nationella fronten i ett av deras två stora fästen, sydöstra Frankrike, från Marseille och österut till italienska gränsen. Där regerar systerdottern till partiledaren, Marion Maréchal Le Pen. Hon är mer liberal i ekonomiska frågor och mer värdekonservativ än sin moster. Precis som Fillon. Här skulle alltså den senare kunna ta en del röster och skada Nationella fronten.

Å andra sidan är hans starkt liberala framtoning i ekonomiska frågor en måltavla för den officiella partiledningen inom FN. Det han eventuellt vinner vid Medelhavets strand förlorar han i övriga Frankrike. En del väljare kan i centrala och norr Frankrike kan välja att flytta sina sympatier från Les Républicains till FN.

Fillon lämnar ett större tomrum i mitten där Juppé hade kunnat vara en röstfiskare. Ledaren för mittenpartiet Modem, Francois Bayrou, har deklarerat att han inte skulle kandidera som presidentkandidat om Juppé blev vald. Nu väntar alla på hans beslut. Ställer han upp kommer han mycket väl kunna ta minst tio procent av väljarnas röster i presidentvalet  och många av de röster tvingas Fillon lämna över till honom.

Emmanuel Macron rör sig i landskapet kring mitten och den socialliberala delen av vänstern. Han får större utrymme med Fillon som högerns kandidat. Juppé kunde av många uppfattas som en samlande politiker. Å andra sidan får Macron mindre utrymme om Bayrou ställer upp som kandidat. Bayrou och Macron är dock inte, det ska framhållas, samma typ av mittenpolitiker. Bayrou kan snarare betraktas som socialkonservativ med stark betoning på social medan Macron är socialliberal med stark betoning på liberal; inte minst i sina ställningstagande mot undantagslagarna som råder i Frankrike, kriminalpolitik och andra frågor av den typen som i Frankrike kallas säkerhetsfrågor.

Fillon som kandidat för Les Républicains ställer alltså nya frågor kring hur spelet nu kommer att utvecklas inför valet. Med Bayrou som kandidat kan det bli ett nollsummespel i mitten. Kandidaterna där tar ut varandra och Fillon går vidare till en andra valomgång mot Marine Le Pen. Utan Bayrou som kandidat har faktiskt Macron en möjlighet att bli Le Pens motkandidat.

Osäkerheten är stor och mycket annat kan hända på vägen. Kommer Socialistpartiet att kunna presentera en egen kandidat från sitt primärval i januari och genom den personen lägga sig i matchen? I dag förefaller det mindre troligt men sista ordet är inte sagt. Inte ens Hollande kan räknas ut fullständigt.

Överraskande storseger för Fillon i högerns primärval

Över 44 procent till Francois Fillon och 28,5 procent till tvåan Alain Juppé i söndagens primärval för högern och centern i Frankrike. Trea blev Nicolas Sarkozy som blev klart slagen och uppnådde knappt 20,5 procent. Nu står slaget mellan Fillon och Juppé i den andra valomgången nu på söndag.

Francois Fillon har ökat dramatiskt i den väljargrupp på fyra miljoner som gick och röstade i första omgången av högerns och centerns primärval. I månader pekade alla opinionsundersökningar på en slutstrid mellan Juppé och Sarkozy med Juppé som klar favorit. Sista veckan hände något dramatiskt. Särskilt efter den tredje och sista tv-debatten mellan de sju kandidaterna som ställde upp i valet visade nya siffror på att Fillon kanske skulle vinna. Ingen trodde dock att siffrorna skulle bli så klara.

Francois Fillon är inte alls okänd i Frankrike. Han var premiärminister under alla Sarkozys fem år vid makten som president. Han har räknats som socialkonservativ. Inför sin lansering som president 2017 har han omformulerat sin politik genom att inta en ekonomiskt liberal hållning. Han går längre i sina förslag än både Juppé och Sarkozy när det gäller minskningen av den offentliga sektorn där han föreslår att 10 procent av tjänsterna ska tas bort. Det skulle innebära en minskning med uppemot 600 000 tjänster, något som knappast kan lösas bara genom att inte återbesätta anställda som går i pension. Han förslår att den klassiska lagen om 35-timmarsvecka slopas definitivt och han föreslår en höjning till 39-timmarsvecka. Han vill införa platt skatt på kapital och höja momsen. Hans politik har i Frankrike som en liberal chockmedicin och jämförts med Margaret Thatcher på sin tid, en närmast svindlande jämförelse med tanke på att fransk höger alltid försvarat en stark stat och förhållandevis försiktiga förslag på privatiseringar och skattesänkningar.

I rättvisans namn ska sägas att alla kandidaterna på högersidan nu vrider sig mer mot en starkt liberal politik. Fillon går helt enkelt lite längre än de andra. Som en politisk kommentator noterade på söndagskvällen: När högerpartier i andra europeiska länder börjar tala om att minska de ekonomiska klyftorna börjar de franska högerpolitikerna att gå åt motsatt håll.

Fillon är i samlevnadsfrågor starkt konservativ. Han har stödet av den katolska opinionen i ryggen och är den av kandidaterna som hårdast driver moralfrågorna och avvisar till exempel förslaget om adoptionsrätt för homosexuella par. Han skiljer sig mindre i sak, möjligen i tonläge, från Sarkozy i synen på hur terrorismen ska bekämpas; med hårda nypor.

Valet av Fillon bör rimligen göras definitivt på söndag när han och Juppé möts i en avgörande omgång. Sarkozy har rekommenderat sina väljare att rösta på Fillon. Allt annat än en klar seger för Fillon vore en stor överraskning även om vi nu vant oss vid just överraskningar i olika val den senaste tiden. Högern kommer då att i nästa presidentval företrädas av en man som attraherar den klassiska högern. Sarkozys program i säkerhetsfrågor med smak av Nationella fronten har inte fått det genomslag som han i varje fall hoppades på. Inte heller Juppés öppning mot mitten. De franska högerväljarna har uppenbarligen valt en traditionell linje som blir svår för vänstern att acceptera och som kan göra att många vänsterväljare stannar hemma i en andra valomgång mellan Fillon och Marine Le Pen.

Å andra sidan kan Emmanuel Macrons chanser att gå vidare till andra valomgången ha ökat om Fillon väljs definitivt till högerns presidentkandidat nu på söndag. Han skulle kunna bli den samlande person som Juppé var tänkt att bli. Han skulle kunna få stöd av stora delar av vänstern, av mitten och även en del modernare högerväljare som inte tilltalas av Fillons katolskt konservativa moralsyn.

Spelplanen har ritats om genom Fillons seger igår. Nu får alla de franska politologerna på nytt lägga pannan i djupa veck och fundera på nästa steg i kampen mot Elyséepalatset.

 

 

Ett år efter attentaten

Det hände för ett år sedan, den 13 november 2015. Jag kommer aldrig att glömma det . Jag var i Paris. Jag minns hur jag frågade mig när jag slog på tv:n på kvällen och såg bilderna av spillda människoliv och förtvivlan: Var är mina vänner? Var de också mitt i skottlossningen i östra Paris den kvällen?

Så var inte fallet men några av dem jag ser som närmaste vänner i Paris fanns i närheten. Det satte särskilt sina spår på en av dem. En kvinna som såg för mycket, kom för nära för att inte påverkas av det hon sett. Hon behövde några månader av återhämtning innan hon kunde lägga upplevelserna denna sorgliga kväll bakom sig.

Nu uppmärksammas den 13 november i många länder, inte bara i Paris. Denna dag infaller mitt i en turbulent tid. Mycket har hänt i västvärlden sedan ett år tillbaka. Frankrike mår inte bättre efter händelserna förra november. Hatet och misstron har dessvärre växt. Den muslimska befolkningen klagar på ett ökat tryck mot dem från många av sina landsmän. Det är svårare att vara muslim i Frankrike nu än före dessa attentat. Det som hände den 13 november har ju också följts av fler islamistiska terrordåd, som i Nice på kvällen den 14 juli, Frankrikes nationaldag.

Det är inte heller lätt att leva med misstro och rädsla som många fransmän gör. En del politiker verkar för att vinna röster genom att så splittring och exploatera denna rädsla.

Ett viktigt val väntar i april och maj nästa år då Frankrike väljer en ny president. Sannolikt blir det inte Francois Hollande som är oerhört impopulär, inte i första hand för sitt sätt att sköta arbetet efter attentaten utan för sitt allmänt kritiserade ledarskap. Det är bara att hoppas att den som väljs till nästa president kan samla befolkningen och tona ner motsättningarna. Det vore fasansfullt om Frankrike fick en valrörelse som i tonläge skulle påminna om den i USA. Än mer fasansfullt om den som vinner har det högsta och mest arroganta tonläget. Frankrike behöver enas, försonas. Det är viktigare än allt annat just nu.