Lindbom på franska: Om Frankrike

Högern segrade i senatsval i Frankrike

Det  franska parlamentets består av två kamrar, nationalförsamlingen och senaten. Nationalförsamlingen (577 ledamöter) väljs normalt vart femte år i direkta val, senast i juni månad när Emmanuel Macrons La République en Marche segrade stort. Senatens ledamöter (348 för närvarande) väljs på ett sexårigt mandat där halva kammaren förnyas vart tredje år. Valen sker i indirekta val där valkollegierna består av representanter för de olika lokala och regionala territorierna runt om i landet. Halva senaten blev föremål för omval igår söndag och gav högern en stärkt ställning.

Senaten får trots valet en helt annan sammansättning än nationalförsamlingen. Republikanerna behåller sin majoritet och går framåt i valet. Socialistpartiet har en mycket starkare ställning än i nationalförsamlingen medan Macrons parti La République  en Marche endast har 18 stolar i kammaren

Senaten ifrågasätts ibland i den franska politiska debatten. Många anser att folkviljan ska slå igenom direkt i val som i Sverige sedan tvåkammarriksdagen avskaffades i ock med valet 1970. Andra menar att det är viktigt att balansera den spontana folkviljan med en kammare som förnyas långsammare och senatens försvarare menar också att denna kammare ger stöd för ett lokalt och regionalt inflytande som behövs i ett starkt centraliserat land som Frankrike.

En förklaring till Macrons partis svaga resultat är att detta parti ännu inte hunnit få tillräckligt med genomslag i de lokala och regionala folkförsamlingar ur vilka elektorerna till senatsvalen väljs. Den eftersläpning som är själva idén med en kammare av senatens modell fungerar alltså, denna gång till förtret för Macron.

Senaten har i princip samma roll i granskningen av regeringars propositioner som nationalförsamlingen. Däremot har senaten inte rätt att lägga fram misstroendeförklaringar mot regeringen.

Macron kan få problem med senaten i frågor där han står nära vänstern. Hittills har han ett gediget stöd som i frågan om arbetsrättsreformen och han kommer också att stöttas i den känsliga frågan om pensionsåldern.

 

 

Den politiska vänstern på gatan

Igår lördag demonstrerade tiotusentals fransmän i östra Paris och lyssnade på ett tal av ledaren för La France Insoumise, Jean-Luc Mélenchon. Vi vet inte hur många de var. Polisen säger 30 000 medan arrangörerna påstår att de var 150 000. Som historiker har jag lärt mig att tolkning av olika källor med spretiga uppgifter inte ska tolkas som att sanningen ligger någonstans mittemellan. Men sannolikt var de fler än 30 000 och säkert färre än 150 000.

Ännu en demonstration under en höst när Macrons arbetsrättsreform står i centrum. Det finns aspekter på denna demonstration som kan vara intressanta att lyfta fram i ljuset.

Demonstrationer kring arbetsmarknadsfrågor brukar iscensättas av de fackliga organisationerna och inte av politiska partier. Jean-Luc Mélenchon har större aspirationer än att låta facken styra. För honom är det politiska läget mycket gynnsamt. Han har lyckats skaffa sig en position som främste utmanare till President Macron. Han blev en av de fyra kandidater med mest röster i den första valomgången av presidentvalet, cirka fem procent bara efter segraren Emmanuel Macron. Han representerar det enda parti eller rörelse i nationalförsamlingen som tydligt går in i en oppositionsroll. Högern är splittrad, Socialistpartiet likaså och Nationella fronten har inte tillräckligt med mandat för att få bilda en egen grupp i nationalförsamlingen. Mélenchon har utnyttjat detta läge till att nu också erövra gatan och ta ifrån de radikala fackliga organisationerna deras traditionella förstaplansroll där.

Mélenchon demonstrationståg var större i Paris än CGT:s fackliga i förra veckan men då ska det sägas att CGT med stöd av andra fackliga organisationer var långt fler genom att också uppträda i tiotals andra städer runt om i landet. Paris är ändå Paris. I Frankrike spelar huvudstaden en totalt dominerande roll, inte minst i mediernas täckning av olika samhällshändelser. Mélenchon förefaller efter gårdagens demonstrationer leda vänsterns attacker mot Macron, inte Philippe Martinez som är ledare för CGT.

Mélenchon vidgade demonstrationen till att bli en total politisk attack mot Macron och det liberala alternativet. Hans kritik var tydlig: Macron genomför en statskupp mot den sociala  ordningen i landet. Macron river ner, förklarade Mélenchon, allt det som Frankrike byggt upp av ett socialt skyddsnät under generationer. Macron går längre i hånet mot det arbetande folket än någonsin de franska kungarna och alla presidenter som varit folkets fiender genom åren, dundrade ledaren för La France Insoumise. Mélenchon ställde i sitt tal det sociala mot det liberala; en ideologisk frontalattack mot Macron och hans parti La République en Marche!

Majoriteten av de franska väljarna delar inte den världsbild som Jean-Luc Mélenchon målar upp. De tror heller inte på hans eget ekonomiska program som innebär lån på minst hundra miljarder euro för att sätta fart på konsumtionen och jobb i offentlig sektor. I ett land med majoritetsval är det omöjligt att bedöma hur många procent av väljarna som i val verkligen stöder honom och hans parti. Han fick ändå knappt 20 procent av de avgivna rösterna i den första valomgången av presidentvalet och om vi tror att alla som röstade på honom också delar en vänsterradikal världsuppfattning har han alltså stöd av en femtedel av väljarna. Det är dock lika osäkert som att påstå att alla som röstade på Macron, knappt 25 procent i första valomgången, gjorde det av ideologiska skäl. Många av Macrons väljare var trötta på de gamla partierna och hoppades på förändring. Även Mélenchon har säkert attraherat en del socialister som tröttnat på det skakiga Socialistpartiet. Den radikala grenen av det gröna partiet stödde dessutom Mélenchon i valet med sina röster.

Å andra sidan finns det alltid i Frankrike en misstro, dels mot eliten och dels mot reformer som verkar i liberal riktning. När Mélenchon och hans anhängare tågar genom Paris och ledaren håller svavelosande tal så kittlar det uppiggande hos många fransmän som ändå  aldrig skulle lägga sin röst på ett vänsterradikalt parti. Några månader efter presidentvalet är det många franska väljare som redan ser skeptiskt på Macrons monarkistiska framtoning. Han kallas för jupitérien efter namnet på den högsta av de romerska gudarna. Visst är det många som uppskattar när Mélenchon går till skarp attack mot presidenten. En folkets röst mot den förhatliga eliten.

Fler frågor väntar i höst. Pensionsreformen kommer att bli en hård nöt att knäcka för Macron. Uppmuntrad av opinionsmässiga framgångar kring arbetsrätten är positionen från den radikala vänsterns sida klar i frågan: pension vid 60 års ålder.

Emmanuel Macron signerade i fredags lagarna med förändringar i arbetsrätten. I princip är frågan avgjord även om en rad delbeslut måste fattas under månaderna som kommer. Denna signatur från presidentens hand var en mycket viktig handling och ger honom ett fördelaktigt utgångsläge inför det fortsatta reformarbetet. Den sista käppen har ändå inte satts i hjulet. Tvärtom. Ingen vet hur dramatisk hösten och vintern blir i form av demonstrationer och strejker och hur stora anpassningar som regeringen måste göra när framtida regeringsförslag ska att igenom opinionen. Mélenchon tänker i alla fall inte frivilligt släppa ifrån sig rollen som förste oppositionspolitiker i landet.

Nationella frontens andreman sparkad ur partiet

Paul-Marie Coûteaux är en av många intellektuella i Frankrike med ambitioner att påverka politik och samhällsliv. Denne man svärmar för General de Gaulle och rör sig sedan lång tid tillbaka i olika konservativa, reaktionära och högerextrema kretsar. En roll som han uppbar med förtjusning för ett tiotal år sedan var att agera drottningmakare åt Marine Le Pen. Sammanföra henne med personer inom samhällstoppen, helst med examen från den välkända ENA, den elitskola som tre av de senaste fyra presidenterna i Frankrike genomgått: Jacques Chirac, Francois Hollande och Emmanuel Macron. En kväll 2009 förde han samman Marine Le Pen med Florian Philippot i sin lägenhet på Rue de Rennes i det exklusiva kvarteret Saint Germain des Près i Paris. Philippot var den felande länken i det nybygge av partiet som Marine förberedde inför sitt maktövertagande från fadern som skedde vid kongressen 2011.

Marine Le Pen behövde intellektuella i sitt parti. Hon behövde folk som kunde statsförvaltningen och kunde tala maktens språk. Nationella fronten skulle aldrig kunna ta makten i Frankrike med de politiker som då fanns inom partiet. Philippot var perfekt. Dessutom var han tidigare anhängare till Jean-Pierre Chevènement, nationalistisk vänsterman och tidigare minister i flera av Francois Mitterrands regeringar. Marine Le Pen trodde på en breddning av partiet. För att bli tillräckligt starkt räckte det inte med basen av högerextrema och invandringsfientliga. Partiet behövde ett brett stöd från arbetarklassen som tidigare röstat kommunistiskt eller varit mer nationalistiska socialister. Som Chevènement och i viss mån Philippot.

Florian Philippot fann verkligen varandra denna kväll runt middagsbordet hemma hos Paul-Marie Coûteaux och efter kongressen 2011 blev han partiets chefsideolog och förtrogna till den nya partiledaren. Han blev också partiets vice ordförande. Allt gick Philippots väg. Han bidrog till att partiets opinionssiffror steg. I den norra och östra delen av landet växte partiet tack vare den nya linje som Marine Le Pen och Florian Philippot var överens om. Stark EU-kritik, motstånd mot euron och invandringsfientlighet.

Samtidigt var och förblev Nationella fronten stark i den sydöstra delen av landet. Här var partiets linje mer liberal i ekonomiska frågor, skeptisk till att lämna euron som valuta och däremot mer uttalat reaktionär i frågor om abort, samkönade äktenskap och liknande frågor. För Philippot var homofobin i dessa kretsar ett rött skynke. Själv var och är han homosexuell och lever med en man.

Spänningen mellan så kallade identitetspolitiker i södra Frankrike och suveränaste i norra och östra delarna av landet hölls på lagom låg nivå medan opinionssiffrorna fortfarande steg. I ock med besvikelsen över valresultatet i presidentval och val till nationalförsamlingen i våras har spänningen ökat. Under de senaste åren har också de konservativa högerextremisterna flyttat fram sina positioner, återtagit sin starka roll från alla åren med pappa Jean-Marie Le Pen vid rodret. Det är som om den ursprungliga profilen i partiet återtagit kommandot.

I dag lämnar Philippot sin post som vice ordförande och gör det av tvingande skäl. Han är utmanövrerad och han drar med sig ett antal personer i sin krets. Han startade i våras ett eget parti i partiet. Naturligtvis en signal om att han skärpte kampen om makten i partiet eller visade att han var på väg bort.

Philippots politiska framtid är osäker. Hans politiska linje är inte mindre antidemokratisk än majoriteten i partiet. Hans syn på invandring är lika hård och skoningslös som hos andra inom detta parti. Han kommer aldrig att kunna förena sig med vänstern och förmodligen inte heller med andra så kallade suveränistgrupper som drömmer om ett starkt och nationalistiskt Frankrike men utan den antikapitalistiska profil som hos Philippot. Däremot kan hans avgång från Nationella fronten leda till att det partiet tappar märkbart i väljarstöd. Återigen blir partiet ett tydligt högerextremt parti om Philippots vänner lämnar skutan med honom. Och det kan innebära att Nationella fronten återigen får ett mer begränsat inflytande i fransk politik. Dess ställning i de gamla industriområden i norra Frankrike kan mycket väl försvagas. Troligt är då istället att Nationella fronten förenar sig med andra högerkrafter, inte minst inom högerflygeln av Republikanerna och skapar en ny mer konservativ, mer reaktionär och mer främlingsfientlig och antimuslimsk rörelse i landet.

Nu är strejkerna och demonstrationerna igång

Igår eftermiddag kl 14 skulle demonstrationståget avgå från Place de la Bastille mot Place de la Nation. Det gjorde det förstås inte. En demonstrant förklarade för mig att förseningarna var svåra inom kollektivtrafiken. Det var naturligtvis ett svepskäl även om en del av hans kamrater inom järnvägen strejkade. Inga demonstrationståg avgår i tid. Det hör inte till. Tjugo minuter efter klockan 14  började det regna. Café France som ligger vid platsen och som bjuder in till kaffe och te av förtjusande servitörer och servitriser som tagna ur modemagasin upplät kafébord åt mig och ett antal demonstranter från CGT och kommunistpartiet. Där satt vi och fick skydd medan regnet strilade på de tiotusental som tappert stod kvar och väntade på platsen.

Så småningom kom demonstrationståget i gång, Ett tåg som bestod mest av demonstranter från offentlig sektor, mest från den radikalaste fackliga organisationen CGT. Där fanns också medlemmar ur andra fackliga organisationer som det reformistiska CFDT och FO som av sina ledare uppmanats att inte demonstrera. Vissa bröt alltså mot ledningarnas order. Dessa demonstranter delade CGT:s uppfattning att Macrons arbetsrättsreform var en total brytning med den traditionella goda ordningen på fransk arbetsmarknad; ett krossande av arbetarnas sociala rättigheter. Samma uppfattning hade också de medlemmar av franska kommunistpartiet som också deltog. De var inte många vad jag kunde se, ett hundratal på sin höjd.

De var kanske 20 000 eller några fler. Det var polisens uppskattning och jag bedömde på plats att det var en rimlig bedömning. Kanske 30 000. CGT ansåg att 60 000 gick i tåget. Samtidigt på förmiddagen hade flera tiotal demonstrationståg gått genom andra städer i landet. Det var säkert totalt ett par hundra tusen demonstranter på marsch runt om i Frankrike. CGT:s ledare Philippe Martinez var nöjd och förklarade efter demonstrationen att det blir en ny strejk- och demonstrationsdag den 21 september.

Vit, äldre arbetarklass dominerade detta demonstrationståg precis som tidigare gånger jag funnits på plats. Arbetstagare ur den offentliga sektorn utgjorde också ett starkt inslag i bilden. Och inte så få människor som föreföll vara sympatisörer utan facklig tillhörighet. Radikala människor. Också i första hand äldre. Kanske kulturarbetare, socialarbetare, arbetslösa, pensionärer med sympatier för den fackliga kampen och med hjärtat långt till vänster. Lite av en folkfest trots att ämnet var väldigt politiskt och målet med mötet var att markera motstånd mot presidenten. En rätt gemytlig stämning på samma gång. Steget hade inte varit långt till att omvandla den politiska manifestationen till ett kulturevenemang med teaterimprovisation, föreläsningar, försäljning av vintagekläder och stånd med mat och dryck. Denna fackliga och politiska vänster som bevarar samma kultur och samma politiska föreställningar sedan decennier tillbaka bär sin egen identitet. Kanske tio till femton procent av franska folket men en grupp som fortfarande är stark, enad i sin identitet och okuvlig i sin kamp mot borgerlighetens elit, mot kapitalet och mot globaliseringen i alla dess former. En del av ett traditionellt Frankrike som slåss mot ett allt större hot att förgöras av alla moderna och postmoderna krafter som styr i en helt annan riktning.

Var det ett lyckat demonstrationståg? Själva svarar de förstås jakande på frågan. De kommer tveklöst också tillbaka för att gå i nya demonstrationståg. Senare i höst kommer pensionsfrågan upp. Det finns rader av reformer som liberaliserar arbetsmarknaden eller skärper kraven på människornas egna insatser för att behålla sin materiella standard. Den politiska makten tänker hela tiden i den riktningen oavsett partibeteckning. Så gjorde Sarkozy och Hollande. Så gör Macron. Och dessa människor som igår eftermiddag samlades på Place de la Bastille kommer alltid att vredgas och visa sitt starka missnöje. De kommer att fortsätta att säga nej till också till kommande förslag från sittande regeringar. Samtidigt lär de bli allt färre. De har svårt att rekrytera ungdomen, inte minst i storstädernas förorter. De förmår aldrig övertyga medelklassen  i de nya företagen. Som en kvinna sa till mig häromdagen: ”Den vanliga fransman som går med i facket i ett modernt tjänste- eller kunskapsföretag uppfattas som motståndare till all form av teambuilding och samverkan med cheferna. En sådan person uppfattas som motståndare till utvecklingen.” Facket har sin styrka i offentlig sektor och delar av storindustrin. I övrigt är den maktlös.

Det har kommit nya siffror över inkomstfördelningen i landet. Klyftorna har inte ökat men 9 miljoner lever under det som kallas fattigdomsgränsen, en bit under 1 000 euro per månad. Det finns orsaker till människors vrede över att tillståndet i landet är så dystert rent ekonomiskt. Samtidigt måste frågan ställas. Har denna vänsterrörelse under ledning av facket CGT och den politiska rörelsen La France Insoumise lösningen? Deras svar är nej till reformer men de erbjuder så lite av alternativ. Frankrike har en starkt lagreglerad arbetsmarknad sedan urminnes tider och samtidigt hög arbetslöshet och jämförelsevis låg tillväxt. Hur skulle miljoner fattiga kunna ta sig upp ur sin prekära situation om sakernas tillstånd förblir desamma som tidigare? På den frågan ges aldrig några svar på de banderoller som CGT-anhängarna bär under sina demonstrationer.

Nu laddar de fackliga upp för kamp

I morgon, tisdagen den 12 september, genomför en av de stora fackliga organisationerna, CGT, demonstrationer på några tiotal olika platser runt om i Frankrike. Störst blir med all sannolikhet demonstrationståget i Paris som avgår vid 14-tiden från Place de la Bastille i riktning mot Place de la Nation. Parollen är motstånd mot liberaliseringen av lagar kring arbetsrätten. Enkelt uttryckt ökad flexibilitet för företagen och mer av avtal på bransch men framförallt företagsnivå mellan arbetsgivare och anställda.

CGT säger i sina kommunikéer att den ordning som inom några veckor kommer att klubbas i regeringssammanträde utan omröstning i nationalförsamlingen går längre och är ett större hot mot ordningen på arbetsmarknaden i Frankrike. CGT har emellertid problem. Visserligen finns en opposition, dels bland arbetare och lägre tjänstemän i landet och CGT har också stöd av den radikala vänstern, inte mint La France Insoumise under ledning av Jean-Luc Mélenchon. Ändå är stödet förhållandevis blygsamt och det råder inte den sociala feber som under förra vintern med motståndet mot Hollandes lagförslag, den så kallade El Khomri-lagen. De andra stora fackliga organisationerna, FO och CFDT, har valt att inte samla sina trupper till demonstrationer. Några avdelningar från dessa organisationer kommer att bryta mot de centrala besluten och ansluta till CGT:s demonstrationer men kraften av en enad facklig front finns inte.

För det andra har också Macron och hans regering genom att snabbt gå till beslut undvikit att studenterna ansluter sig till demonstrationerna. Terminsstarten på universiteten sker först i månadsskiftet september-oktober. Det innebär att de radikala studenterna, som är mer än villiga att demonstrera, fortfarande befinner sig i sina hem, hos föräldrar på landet eller liknande. De är framförallt inte samlade i sina studiekollektiv för att där kunna samla sig till gemensamma utspel.

Arbetsrättsreformen kommer att utsättas för kritik och hårda ord från vissa grupper. Många intellektuella kommer också att vässa klorna och attackera förslaget nu under tidig höst. Sannolikt kommer ändå Macron relativt billigt undan. Det kan till och med bli så att arbetsrättsreformen bidrar till att försvaga den radikala vänstern. CGT behöver segrar för att inte fortsatt tappa medlemmar. De lär också mest kunna räkna på offentliganställda i demonstrationstågen och i de strejker som kan komma att genomföras, bland annat i järnvägstrafiken, medan arbetsrättsreformen i princip är en reform för den privata sektorn. La France Insoumise är också en rörelse för de offentliganställda. Frankrike har en stor offentlig sektor men den krymper trots allt och alltfler fransmän engagerar sig i små och medelstora företag och tror alltmer på betydelsen av en dynamisk privat sektor.

Socialistpartiet tycktes vara helt knäckt efter valen i våras. Det stämmer om vi räknar på procentsatser och antal ledamöter i den nya nationalförsamlingen. Däremot har sannolikt inte andelen center-vänsterväljare minskat. En stor del av Macrons väljarunderlag kommer från väljare som röstade på Francois Hollande 2012. En del stannade också hemma. Valdeltagandet var lågt i presidentvalet och särskilt i valet till nationalförsamlingen i juni.

CGT och den radikala vänstern laddar nu för en, som de hoppas, het höst och vinter med många och stora strejker och demonstrationer. Det verkar alltmer peka åt att de blir besvikna. De närmaste veckorna kommer att ge svaret.

Macron saknar en stark opposition

Det har gått otroligt bra för Macron. Närmast osannolikt bra. Han var okänd så sent som 2014, hade inget parti eller rörelse bakom sig. Tre år senare blev han Frankrikes president och fyllde nationalförsamlingen med sitt folk i den nybildade rörelsen En Marche! Samtidigt lyckades han knäcka Socialistpartiet och skaka om och försvaga högern så mycket att även det partiets framtid är högst osäker. Och han desarmerade också Nationella fronten. Han lyckades inte minst försvaga Marine Le Pens ledarskap i partiet. Nu talas det om kris för Macron. Hans opinionssiffror har sjunkit till rekordlåga nivåer. Men oavsett hur kritiskt läget är och hur beständiga hans dåliga opinionssiffror kommer att bli har Macron förändrat det franska politiska landskapet till oigenkännlighet. Endast från den radikala vänstern hörs nu stark opposition i den politiska debatten

Oppositionen är numerärt mycket svag i nationalförsamlingen. Av 577 ledamöter tillhör 314 ledamöter Macrons parti La République en Marche! och med stödpartiet, MoDem får han en trygg majoritet på 361 ledamöter. Republikanerna är största oppositionsparti på 100 ledamöter men är splittrat. Socialistpartiet har bara 31 ledamöter och Nationella fronten är så få att de inte kommer upp till 15 ledamöter vilket är den nedre gränsen för att få bilda en grupp i nationalförsamlingen. Det okuvade Frankrike (La France insoumise) och ett annat vänsterradikalt parti, i huvudsak präglat av kommunisterna, når upp till 33 mandat.

Framförallt är oppositionen svag i sin sakpolitiska argumentering. Hela det republikanska partiet kan inte annat än ställa sig bakom huvudlinjerna i den stora frågan för hösten, arbetsrättsreformen. Ökad flexibilitet för näringslivet har varit ett önskemål för högern i många år men den har själv i regeringsställning, under Chiracs och Sarkozys dagar, inte förmått reformera arbetsrättslagstiftningen. Nu gör Macron det. Socialistpartiet kan inte heller attackera förslaget eftersom det i huvudsak följer i spåren av den lag, El Khomri-laget, som drevs igenom under Hollandes tid vid makten. Inget av dessa partier kan heller ha synpunkter på de reformer som ska rensa upp i alla skandaler som drabbar det franska politiska livet och inte heller förslagen om att politikerna inte får ha flera toppbefattningar samtidigt. Säkerhetspolitiken och Macrons ambitioner att spela en viktigare utrikespolitisk roll kan inte heller bli föremål för opposition. Det sitter i alla franska politikers DNA att en fransk president ska visa sig inflytelserik bland världens högsta ledare. Ja, inte heller migrationen kommer att attackeras, i varje fall inte från höger. Inte heller skolfrågan, där den nye utbildningsministern vrider klockan tillbaka. Fransk skolpolitik har aldrig varit radikal som den svenska under de första decennierna efter andra världskriget och i dag råder inriktningen mer ”ordning och reda” och ”kunskap”. Nu stärks till exempel latinets roll i skolan igen.

Höstens politiska konfrontationer kommer inte att äga rum i nationalförsamlingen utan på gatan. Den radikala fackliga organisationen CGT planerar en stor manifestation den 12 september mot arbetsrättsreformen. CGT får inte med sig de andra stora, FO och CFDT, vilket försvagar det fackliga motståndet. Det är anmärkningsvärt med tanke på hur laddad frågan om ökad flexibilitet på arbetsmarknaden har varit. Det visar att Macron även här har lyckats sätta in en kil bland motståndarna och försvaga oppositionen. I slutet av september kommer La France Insoumise också att demonstrera. De har en förmåga att samla mycket folk i sina demonstrationer men de får inte med sig Socialistpartiet.

Jean-Luc Mélenchon och hans La France Insoumise driver en stark och högljudd opposition. De är retoriskt skickliga och de talar till det revolutionära Frankrike som alltid lever. Det kommer med jämna mellanrum ögonblick när en majoritet av fransmännen rycks med i de revolutionära parollerna. Det är som om för en dag eller en vecka majoriteten fransmän vill vända upp och ner på landet. Men så återgår allt. till det gamla och rätt konservativa. De högröstade revolutionärerna får rulla ihop banderollerna och dra sig tillbaka i väntan på nästa läge. Så verkar det bli också denna gång. Facket är splittrat, den politiska vänstern numerärt svag. Macron har dåliga opinionssiffror men inget pekar på att han kommer att tvingas backa.  Inte för tillfället i alla fall…

 

 

Avståndet kvarstår mellan väljare och politiker

Det är intressant och viktigt att analysera orsakerna till framgångarna för Emmanuel Macron och hans rörelse En Marche! och de svåra bakslagen för Republikanerna och Socialistpartiet i vårens olika val. Macron insåg sannolikt att de gamla partierna var på väg att falla samman och han tog chansen. Först verkade hans satsning på en ny rörelse som ett livsfarligt projekt. Hur skulle han på ett år kunna vinna ett presidentval när han saknade ett parti i ryggen med dess ekonomiska styrka och saknade väljarstöd i form av partimedlemmar och sympatisörer. Det gick rasande fort och det ledde honom ända till presidentposten.

Hela västvärlden befinner sig i samma dilemma sedan decennier. Politiken teknokratiseras i någon mening. Den behåller sin prägel av att styras av värderingar men den kompliceras av att besluten kräver svårare överväganden. Världen har globaliserats. Besluten får större konsekvenser. Kunskap och utbildning blir allt viktigare för att som politiker kunna manövrera på de olika sakområdena. Den som inte har utbildningen och inte tid och ork att dagligen följa det politiska skeendet hamnar lätt i en passiv roll. Väljarna kan antingen överlåta politiken åt experter och företrädare som i sina resonemang ändå  känns långt ifrån människors vardag. Eller så kommer väljarna att reagera i konflikt och med misstro gentemot sina förtroendevalda. Frustrationen ökar och lusten att söka sig till populistiska partier ökar.

Frankrike har varit starkt präglat av denna ökade klyfta mellan det som i detta land kallas för motpolerna elit och folk. Oppositionen mot eliten har formulerats  på senare år med störst framgång av Nationella fronten. Det kan förefalla som om detta parti befinner sig i en kris efter vårens val till president och nationalförsamling. Sannolikt rör det sig om en tillfällig svacka. Det räcker med att Macrons popularitet som redan dalat förvandlas till en mer konstant impopularitet för att detta nationalistiska och populistiska parti ska få luft under vingarna igen.

Macron gav genom sin rörelse ett löfte om förändring i Frankrike. En del av medelklassen har känt stora förhoppningar om möjliga ekonomiska framsteg i landet. Samma medelklass har också knutit till Macron och hans rörelse en dröm om att som medborgare och som ekonomisk människa kunna påverka sina liv och inte tyngas av hämmande lagar och förordningar, särskilt på arbetsmarknadens område. Sker inte dessa förändringar kommer medelklassen att på nytt känna frustration. Unga välutbildade kommer i än större utsträckning att söka sig utomlands, inte minst för studier.

Oavsett vad som gynnar medelklassen kommer en stor del av befolkningen att känna fortsatt frustration inför eliten. Det gäller den del som har det sämst ställt; arbetslösa, låginkomsttagare, många invandrare och inte minst de som uppfattar att de politiska ledarna slutat bry sig om vanligt folk. Som alla de väljare som i kontakten med politiska beslutsfattare alltid säger : ”Jag trodde att Ni, Monsieur eller Madame, skulle lösa mina problem men inget har hänt. Jag är fortfarande arbetslös eller lever på svältlön. Livsbetingelserna har inte förbättrats utan försämrats.”

Socialistpartiet har på senare år lidit mest av alla partier av den ökade misstron från folkets sida mot politikerna. Detta parti bildades en gång i tiden för att stödja så kallat vanligt folk. Partiet har rönt framgångar under åren när de offentliga medlen räckte till nya reformer och en rättvisare fördelning av samhällets resurser. Ett parti som nu dels professionaliserats med en allt tydligare profil av högutbildade politiker med teknokratisk profil och dels inte kunnat längre svara mot sina väljargruppers krav på reformer. Ja, partiet har i dag en röst som talar för den relativt välmående och välutbildade medelklassen men inte för sina gamla väljare i arbetarklass och lägre medelklass. De vinner en del väljare bland de välbeställda men förlorar många fler av dem som lever i så kallat prekariat.

Nationella fronten har sedan länge försökt utnyttja denna klyfta mellan elit och folk och lyckats bra. Jean-Luc Mélenchon har med sin rörelse La France Insoumise samma ambition och tycks nu starkare än Socialistpartiet. Macron är – det måste ändå sägas – mer en man av eliten än av folket. Hans liberala politik måste snabbt ge sådana effekter på tillväxten och i form av minskad arbetslöshet för att inte folket i relation till eliten strömmar in i de populistiska rörelserna och skapar än större förtroendeklyftor i samhället. Macron måste med andra ord snabbt hitta den sociala sidan av sin socialliberalism för att inte avogheten, misstron som rådde i breda folklager under Hollandes år ska bli ännu starkare.

Sommaren en farlig tid för presidenter

Under sommaren råder semesterstiltje i Frankrike. Den som tar en promenad i centrala Paris i början av augusti märker verkligen skillnaden. Det är tomt på gatorna och den som till äventyrs vill kontakta arbetsplatser eller handla i butiker märker att mycket är stängt eller att verksamheten går på sparlåga. Bilden av Frankrike i augusti är människor som ligger på badstränder och solar och badar. Samtidigt verkar opinionen gentemot den sittande presidenten, särskilt den nyvalde, förändras under sommaren. Emmanuel Macron har tappat tjugo procent av sin popularitet, från cirka 55 procent till 36 procent från i våras. Samma sak hände företrädarna Sarkozy och Hollande men märkligt nog är Macrons siffror ännu sämre.

Det är i sig märkligt att opinionen förändras så starkt under den första sommaren efter ett presidentval. Ligger fransmän på badstränderna och analyserar det politiska läget? Kan de aldrig släppa sina funderingar på presidentmakten och presidenters förmåga att styra landet? Nja, delvis är det sant att politik i detta land är så centralt att det diskuteras ständigt bland människor. Men särskilt under de senaste tio åren har frustrationen över främst den ekonomiska krisen i landet varit så utbredd i befolkningen att ett val av en ny president kopplar omedelbart till en förhoppning och närmast krav på snabba förbättringar av tillståndet i landet.

Macron har alltså fått uppleva ett fall i opinionen som är större än till och med under Hollandes första månader vid makten, 2012. I hans fall kan det finnas andra orsaker. Ingen kan anklaga honom för lättja vilket skedde med Hollande. Macron har satt högsta fart från första stund. Han har också gjort mycket som uppskattas av stora delar av den franska opinionen. Macron får uppskattande reaktioner från folk när han tar utrikespolitiska maktinitiativ. Macron träffade både Putin och Trump för sommaren och visade sig potent på ett sätt som absolut vann genklang hos många fransmän. Han har i övrigt visat att han också tänker genomföra det program han gick till val på, bland annat reformeringen av arbetsrätten.

Han har å andra sidan i sin frustande offensiv öppnat för mer kritik än om han varit mindre aktiv. Hans tydliga vilja att göra statsledningen moraliskt bättre, bland annat genom att minska de politiska ledarnas mångsyssleri. Det går inte längre att som minister samtidigt vara lokalpolitiker på hög nivå. Han har lagt fram lagar som ska hindra fusk med statliga medel genom att bland annat förse släktingar med betalda jobb eller betala dem utan att släktingarna arbetar. Det senare ledde till att flera nyutnämnda ministrar i hans regeringar tvingades avgå. De hade tvivelaktiga affärer i sin politiska historia.

Macron har visserligen vunnit valet med tydliga siffror och han har en stark majoritet i nationalförsamlingen med sitt parti La République en Marche! Ändå är hans position inte så stark som den kan verka. Han vann sin seger över Marine Le Pen. Han samlade en majoritet kring värderingar som tolerans, liberalism, modernitet. Hans väljare tillhörde inte ett parti eller block, antingen till vänster eller till höger. Hans politiska bas har varit och är i den meningen nyskapad och lite vinglig till sin karaktär. När valet väl var över, Le Pen besegrats och debatten åter kommit att handla om arbetslöshet och arbetsrätt började säkert många fransmän att återgå till ett gammalt sätt att betrakta politiken; som en kamp mellan vänster och höger, mellan rika och fattiga, mellan elit och utanförskap. Macron säger sig varken vara vänster eller höger. Han är definitivt rik med sin förmögenhet som han skaffade sig under sin år på Rothschildbanken. Och han är sannerligen en del av eliten.

Jag tror att Macron nu behöver visa resultat som gör livet bättre för gemene man och det måste han göra ganska snabbt. Annars hamnar han i ett läge där han kommer att ifrågasättas allt starkare. Det är också  därför som han driver igenom sin arbetsrättsreform genom att klubba den i regeringen utan formell behandling i parlamentet. Han vet att han i bästa fall har ett år på sig. Lyckas han inte visa resultat före sommaren 2018 kommer hans kommande fyra år av mandatperioden att bli problematiska.

 

Nu är semestern slut och Macron står inför utmaningar

I Frankrike liksom i södra Europa i allmänhet är augusti en semestermånad. Emmanuel Macron har varit ledig i ett par veckor men är nu igång igen med förberedelserna för sitt första hela arbetsår som president i Frankrike. Det kommer att bli intensivt och tufft. Det vet vi av erfarenhet – fransk politik är alltid dramatisk och krävande för de inblandade -men särskilt detta år. Den nye presidenten har fyllt kalendern med många aktiviteter och  skruvat upp förväntningarna på resultat. Den stora frågan om arbetsrätten ligger först.

Macron har redan försäkrat sig om att hans reform kommer att gå igenom i parlamentet. Han har fått majoriteten i nationalförsamlingen att godkänna att lagen inte kommer att bli föremål för omröstning utan endast ska underställas regeringsrätten och författningsrådet för en mer juridisk prövning. Juristerna kommer knappast att ha några synpunkter på legaliteten i förslagen. Det blir därför endast regeringen som i konselj i slutet av september klubbar arbetsrättsreformen. En märklig ordning för ett svenskt öga men den femte republikens konstitution är i hög grad skapad för att ge presidenten stark makt och hans rätt att utfärda dekret är ett exempel på denna makt.

Varför är frågan då laddad? Det är uppenbart att hela det politiska Frankrike har laddat upp under semestern för en reform som genomförs utan debatt i parlamentet. Det finns två orsaker; en beror på frågans vikt och den andra på det politiska spel och de politiska konflikter som kan uppstå utanför de folkvaldas församlingar, nationalförsamlingen och senaten.

Macron tror att arbetsrättsreformen ska öka flexibiliteten för företagen och anpassa lagar och avtal till en ny arbetsmarknad där fler fransmän kommer att leva av många kunder och inte av en enda arbetsgivare; alltså den liberala värld där få människor längre räknar med livslånga anställningar. Macron vill att det ska bli lättare för alla dem som driver företag eller går från en anställning till en annan, från en bransch till en annan att få stöd genom ökad flexibilitet och genom att staten bidrar med arbetslöshetsstöd för fler grupper och bättre fortbildning i vuxen ålder.

Striden står mellan två skilda uppfattningar om hur arbetsmarknaden bör se ut. Vissa fackliga organisationer som CGT slår vakt om såväl privat som offentlig industri och vill skydda människor från uppsägningar och behålla skyddet i form av goda avgångsvederlag vid uppsägningar. CGT och den radikala vänstern tänker också i första hand nationellt; på alla de fransmän som inte kan konkurrera på en internationell marknad, saknar nämnvärd utbildning och saknar språkkunskaper. Och de är inte få och de känner sig säkert hotade. Macron tänker liberalt, flexibelt och globalt och bygger för en ny generation som tror på sig själv, sin egen förmåga att lära sig mer, vill ta initiativ till förändring, starta företag, anpassa sig och ta risker.

Det politiska spelet kring arbetsrättsreformen är också viktig. För en facklig organisation som CGT handlar det om att försvara sina ståndpunkter och sin profil. En mer avreglerad arbetsmarknad innebär ett hot för många, inte minst i det skede när nya former av avtal och beslut ska fattas på arbetslivets alla nivåer. En arbetsmarknad där delvis andra än fackliga ombud har makten som arbetstagarnas talesmän och taleskvinnor kan också innebära svåra omställningsproblem. Macron har föreslagit att anställda i företag ska kunna rösta om förändringar i arbetsrätten.

Macron vet självfallet att CGT och den politiska vänstern är i klar opposition mot honom. Den politiska vänstern är i första hand rörelsen France Insoumise under ledning av den karismatiske ledaren Jean-Luc Mélenchon. Tillräckligt många fransmän är beredda att gå ut i strejker och demonstrationer för att det ska bli svettigt att sitta i Elyséepalatset. Macron vet också att det finns oändligt många risker i kölvattnet av denna reform. Det gäller till exempel när fler avtal än tidigare sluts på företagsnivå. VIlka konflikter kan inte då uppstå på en arbetsmarknad där parterna tidigare sneglat på lagar eller på avtal på nationell nivå. Oavsett hur väl denna reform kommer att fungera i stora drag på arbetsmarknaden kommer alltid en viss kritik att vara berättigad.Dock ska sägas att presidenten hittills lyckats föra bra samtal med de fackliga ledarna. Reaktionerna från de flesta av deras organisationer har visat på en betydligt öppnare inställning till Macrons arbetsmarknadsreform än den som föregick beslutet om El Khomri-lagen 2016 under Francois Hollandes mandatperiod.

Inom ramen för arbetsrättsreformen ligger  möjligheter för företagen att förhandla fram längre arbetstid vilket blir ännu ett angrepp på den närmast heliga 35-timmarsveckan. Macron vill ha mer söndagsöppet än i dag. Det kommer att leda till stort missnöje. Listan på följdeffekter av lagen är lång.

Macron kommer heller inte att nöja sig med att driva igenom nya lagar på arbetsmarknaden. Snart kommer en pensionsreform som också kan bli föremål för heta diskussioner och våldsamma reaktioner runt om i landet.

Macron är övertygad om att hans reformer ska sätta fart på företagsamheten, öka tillväxten och pressa tillbaka arbetslösheten från 9,4 procent till 7 procent före valet 2022. Han behöver också visa för Berlin och Bryssel att han reformerar Frankrike på det sätt som uppskattas i dessa båda huvudstäder. Det blir, om han lyckas, en inträdesbiljett för honom och ger honom chansen att vara med och stärka EU. Kanske kan han där visa en social profil som varit svag för att inte säga underutvecklad under de senare åren.

 

Ett politiskt år till ända – ett nytt väntar

I dag väntar Frankrike statsbesök av USA:s president Donald Trump. I morgon är det Frankrikes nationaldag. Dessa dagar är intensiva men också normalt avslutningen på det politiska året och arbetsåret för de flesta fransmän. Den 15 juli börjar semestrarna på allvar. Dags för mig också att göra en sista tillbakablick på ett arbetsår som varit oerhört intensivt och blicka framåt mot ett nytt  som lär bli lika spännande och oförutsägbart. Fransk politik är både dramatiskt till form och innehåll och närmast omöjligt att förutse.

Under ett år skapade sig Emmanuel Macron en position som ledde honom till Elyséepalatset. Glöm inte att han precis för exakt ett år sedan utmanade sin politiske fader, Francois Hollande med sitt möte för det nystartade En Marche! Då stod politiska motståndare från vänsterradikalerna och kastade tomater på delegaterna som skulle in till mötet med Macron i en lokal i centrala Paris. Ingen trodde ännu att denne man som då fortfarande var ekonomiminister i Hollandes och Manuel Valls regering skulle kunna bli president ett knappt år senare. Detta skedde ändå och det skapade ett förändrat politiskt landskap som jag beskrivit i de tidigare blogginläggen här.

Nu är han president. Nu placerar han sig med självklar pondus mitt i storpolitiken genom att redan före sommaren bjuda in både Putin och Trump till Paris. Han har redan satt spår i den europeiska politiken. Han gör en rivstart med ett reformförslag för arbetsmarknaden och utmanar på ett sätt som ingen av hans företrädare vågat eller kunnat.

Fransk politik har alltså ett nytt landskap med nya motsättningar. Det handlar verkligen om att mitten i bred mening tagit makten, de som är globala, liberala och antiauktoritära. Mot de traditionella, nationella och auktoritära. Det finns mycket att invända mot den uppdelningen men uppenbart har de delvis nya konfliktpunkterna i fransk – och europeisk politik – synliggjorts väldigt tydligt i Frankrike genom Macrons framträdande som landets politiska ledare. I alla fall har Socialistpartiet krossats och liksom Republikanerna (högern) splittrats i två delar.

Frankrike verkar både bli en mer öppen del av en global värld och en starkare egen nation – hur nu det går ihop! Det finns anledning att verkligen med skarp blick följa hur Macron leder sitt land under det kommande arbetsåret. Men också under sommaren. Till skillnad mot sin företrädare Francois Hollande lär han inte vila på hanen under juli och augusti. Politiska journalister och politologer i Frankrike tvingas nog avbryta sina semestrar både en och två gånger för att ta reda på vad han sysslar med när de flesta fransmän steker sig på plagerna vid Atlantkusten eller vid Medelhavets strand.

Franska presidenter har haft svårt på senare år att genomdriva de reformer de haft på sina agendor. Det är alltid lättare att vara generös än att ägna sig åt åtstramningspolitik. De senare åren har reformutrymmet varit dåligt och många ekonomer och politiska rådgivare har förordat nedskärningar som högre pensionsålder, förlängd arbetsvecka från 35 till 39 timmar och inskränkningar i arbetsrätten. Egentligen har alla misslyckats med sina ambitioner därför att folket i bred mening satt sig på tvären. Ingen har tagit på sig rollen att vara en Göran Persson eller Gerhard Schröder och utsätta landet för en hästkur i åtstramning för att därmed kunna stimulera till ökad tillväxt och mindre arbetslöshet. Eller så har Frankrike förskonats från nyliberala idéer. Det skulle många inom den radikala vänstern i Frankrike säga. Alla kan leva på sina löner och välfärden är i stort sett intakt, Dock kvarstår problemet att ekonomin knappt kunnat repa sig 2017 när de flesta länder runtomkring lever i högkonjunktur. Underskottet i budgeten är för högt och Frankrike bedriver offentliga verksamhet i huvudsak med lånade medel.

Macron tror på en liberal politik som ska försöka höja tillväxten och minska arbetslösheten genom stöd till företagen och avregleringar. Samtidigt är han sprungen ur vänstern och har sociala ambitioner. Hur ska detta lyckas? Den frågan kommer vi delvis att få svar på under nästa arbetsår. Vi får också veta om han över huvud taget lyckas genomdriva sina reformer. I vilken utsträckning kommer radikala fackliga organisationer att kunna stoppa honom och vilket stöd får vänsterns Jean-Luc Mélenchon och Nationella frontens Marine Le Pen i folkopinionen för sin oppositionspolitik?

Jag låter som tidigare år min blogg ta semester fram till slutet av augusti. Skulle nu Macron agera med kraftfulla utspel eller oppositionen sätta fart på människors vrede redan i sommar är jag beredd att lik de franska politiska journalisterna lämna badstranden för att ta reda på vad som händer och rapportera i form av ett eller annat blogginlägg. Med Macron är osvuret bäst. Han verkar jobba jämt.