En maktlös vänster i Frankrike
En maktlös vänster i Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Traditionellt har alltid högern varit starkare än vänstern i Frankrike precis som   vänstern, läs: socialdemokratin. varit starkare än högern i Sverige. Det kan förklaras av en rad orsaker. Frankrike har en småföretagartradition som gynnar antisocialistiska strömningar och en traditionell syn på familjen som bärare av lojalitet och solidaritet. Det kan också tilläggas att den franska högern varit påfallande välvillig till en stark stat, även socialpolitiskt, och därför kunnat fånga in stora delar av de folkliga grupperna i samhället.

Samtidigt har vänstern haft förmågan att störa den konservativa samhällsordningen i stora sociala konflikter, inte minst på arbetsmarknaden. Vänstern har också under femte republiken som infördes 1958 lyckats bli ett politiskt alternativ och innehaft presidentmakten under sammanlagt nitton år.

Den franska vänstern har under hela perioden varit delad i en reformistisk del och en revolutionär eller vänstersocialistisk del. Under 60- och 70-talen var kommunisterna starka men försvagades under President Mitterrands år vid makten. I dag representeras den radikala vänstern av utopiska socialister av olika schatteringar. Dagens starkaste grupperingar är La France Insoumise under ledning av Jean-Luc Mélenchon, tidigare medlem i det reformistiska Parti Socialiste (PS) men på dess vänsterkant.

Det har sagts många gånger att Emmanuel Macron lyckats krossa sitt politiska motstånd både till höger och till vänster genom att säga sig vara ”varken höger eller vänster” och lägga fram förslag som tillräckligt många fransmän finner kloka och i takt med tiden. Vänstern har det särskilt problematiskt och det kan vara en anledning till att Macrons regeringspolitik drar så påfallande åt höger. Vänstern är redan knäckt. Han kan däremot fånga in ytterligare ett antal procent av högerväljarna innan det taktiska kriget förts till sitt lyckliga slut.

Det finns sannerligen en hel del kritiskt att säga om Macrons första år som president. Han har, vilket torde vara bra, lättat på en del regleringar på arbetsmarknaden. Han har också givit företagen stimulans i form av skattereduktion. Det finns ändå en form av förakt i hans agerande visavi de kanske tio miljoner fransmän som lever under fattigdomsgränsen. Macrons ord om eget ansvar låter ibland som klassisk liberal cynism. Kanske har han rätt. Kanske är hans politik på sikt lika betydelsefull för den fattige småhandlaren i en by på Frankrikes landsbygd eller den arbetslöse arbetaren i det nerslitna industriområdet i hans egen hemtrakt, Picardie i norra delen av landet. Det kan vara svårt för dessa människor att finna glädje och hopp i ord om eget ansvarstagande när pengarna för närvarande inte räcker till det nödvändigaste i livet. Frankrike är ett mycket mer ojämlikt land än Sverige i dessa avseenden.

Macron visar sig också vara hårdare i migrationsfrågan än många av hans väljare 2017 anade. Migranter kan nu hållas i förvar dubbelt så lång tid som förut. Asylrätten är långt ifrån respekterad. Det kan sägas att Macron inte skiljer sig från andra länder. Snarare finns det flera exempel på regerings- och statschefer med långt hårdare nypor. För vänstern, inklusive den reformistiska delen, borde det finnas skäl att opponera.

Vänstern är ändå maktlös. Den radikala delen hörs ständigt i den mediala rapporteringen av politiska händelser. Denna del av vänstern har sin styrka i att uttrycka missnöje på gatan. Strejker och demonstrationer fortsätter, som nu även sedan statusförändringarna kring järnvägen godkänts i parlamentet. En tredjedel av järnvägstrafiken står still även denna vecka och kan fortsätta så även i juli månad. Den radikala vänstern är högljudd men representerar trots allt bara en femtedel av väljarkåren och saknar förutsättningar att driva sin agenda i regeringsställning.

Den reformistiska vänstern, främst representerad av Socialistpartiet (PS), är knäckt efter valförlusten förra året. Under sin nye ledare Olivier Faure lyckas partiet inte nå ut till väljarna. En stor del av dess forna, fristående opinionsbildare har istället sökt sig till Macron och driver inom La République en Marche! en form av intern kritik från vänster av regeringspolitiken. Den sansade och självständiga vänsteropposition som skulle behövas lyser med sin frånvaro.

Orsakerna till detta maktlösa tillstånd hos den moderata vänstern ligger, förutom sviterna efter de misslyckade Hollandeåren, i det faktum att denna vänster saknar ett idéburet program som gör tydlig skillnad mot en liberal politik av Macrons snitt. Samma problem som Socialdemokraterna och mittenpartierna i Sverige lider av. PS försöker opponera med parollen ”Ja, men…” omväxlande med ”Nej, men…” Macron har redan lagt beslag på detta strategiska hållningssätt med sitt ”en même temps…” (=på samma gång…). Det  behövs klarare verba från en opposition för att göra sig hörd i mediebruset.

Opinionen i migrationsfrågan ser också sådan ut att en vänsterhållning i dag är omöjlig. Det finns inget större stöd i befolkningen för en generösare asylpolitik. Dessutom har frågor som lag och ordning, fler poliser och militärer blivit lösningen för många fransmän på en rad samhällsproblem. För tjugo år sedan gick det fortfarande att tala om social prevention för att lösa förortens problem. I dag handlar allt om hårdare straff och åtgärder för att skärpa den franska kulturens och identitetens överordning i samhället.

Den franska vänstern är i alla fall för närvarande maktlös i politiken. Macron är det bästa som ges för den som fortfarande tror på en viss öppenhet för varor, tjänster och människor över gränserna. Och för dem som inte är beredd att lämna ansvaret för länderna i händerna på den hårda högern. Macron är, det vill jag hävda, i grunden en social och liberal politiker. Ett så mycket bättre alternativ än vad som annars skulle ges i detta centrala europeiska land, mellan Rhen och Medelhavet.

 

Måste Macron googla på ordet ”humanism”?
Måste Macron googla på ordet ”humanism”? 150 150 Tomas Lindbom

Sprickorna inom partiet La République en Marche! (LRM) börjar synas alltmer. Det är knappast högerflygeln som är missnöjd. Finansminister Bruno Le Maire med hela sin politiska karriär inom Republikanerna och tidigare UMP behöver inte känna sig hindrad i att genomföra sin politik.  Avregleringar inom arbetsmarknaden och stimulanser till företagen sker efter hans vilja och den del av de franska högerväljarna som i allt större utsträckning lämnar Republikanerna för Macrons rörelse. Kring dessa frågor råder för övrigt stor enighet inom LRM. Värre är det för en del av de gamla socialistanhängarna som också tillhör Macrons gemenskap. Två frågor seglar upp som besvärande för denna vänsterflygel; asylfrågan och socialpolitiken.

De negativa reaktionerna har varit starka i Frankrike mot den nya italienska regeringen som stoppat båten Aquarius med 629 migranter från att anlägga en italiensk hamn. Om detta är alla inom LRM överens. Det har framkommit att Emmanuel Macron också gjort sig ovän med Italiens inrikesminister efter att ha kritiserat detta beslut i Rom. Problemet ligger snarare i att vänstern och delar av LRM anser att den franska presidenten och regeringen inte varit tillräckligt snabb att erbjuda sig att ta emot de asylsökande i Frankrike. Redan regeringens nya asyl- och migrationslag rönte kritik från samma håll. Många menar att den humanistiska inställning i flyktingfrågan som Macron visade i valrörelsen inte stämmer med de beslut han nu fattar. Avståndet mellan ord och handling är för stort, menar kritikerna.

Regeringen försvarar sig med att det inte är möjligt att ensidigt öppna sina hamnar för flyktingar. Asylfrågan måste lösas gemensamt av alla medlemsstater inom EU. Det är säkert en klok inställning rent strategiskt särskilt som asylfrågan är tänkt att avgöras inom en snar framtid inom den europeiska gemenskapen. Samtidigt rör det sig om människor som befinner sig på haven och om en båt som klassificeras som en humanitär assistansbåt. Det är rimligt att mänskliga hänsyn i detta läge måste överordnas EU-politiska överväganden.

Emmanuel Macron drar nu också på sig kritik från sina egna partivänner kring kommande socialpolitiska lagar. Presidenten har i en video, släppt från Elyséepalatset på sociala medier, förklarat att han vill se över socialbidragen. Vissa bidrag kostar mer och mer för staten utan att ge effekter i form av minskad fattigdom, förklarar Macron. Han antyder att det kan bli inskränkningar i vissa bidrag som ges till medborgare som lever under fattigdomsstrecket. Särskilt märkligt är hans kritik mot ett bidrag som ska täcka upp för dem som har ett jobb men vars lön inte räcker för en rimlig levnadsstandard. Om Macron drar in eller minskar på detta bidrag motsätter han sig själv eftersom han är en stark försvarare av arbetslinjen. Hans kritiker undrar nu oroligt om hans resonemang handlar om att släppa ut testballonger eller om en lag i frågan förbereds.

Trots att kritiken av innehållet i videon från Elyséepalatset är rimlig  finns det samtidigt en politisk eller snarare taktiskt betingad förklaring till Macrons utspel om bidragen. Den offentliga sektorn förefaller hela tiden öka sina kostnader. Så har skett i många år trots vissa – men inte tillräckliga – försök från olika presidenters och regeringars sida att spara. Nu ligger EU på med krav på synbara nedskärningar i den franska offentliga sektorn. Macron går på slak lina mellan en ambition att vara en president för alla och genomföra förslag som krymper den offentliga sektorn.

Macron tror på en företagarvänlig politik för att få de ekonomiska hjulen att snurra och därmed öka välfärden för alla, en klassisk liberal linje. Frankrike har en befolkning som i än mindre grad än den svenska tror på dessa resonemang. Frankrikes klassiska ekonomiska politik har snarare byggt på en stark stat som garanterar ekonomisk utveckling med höga skatter och generösa bidrag till medborgarna. Åtstramningar i den statliga budgeten och stimulanser till företagen rimmar dåligt med både klassisk gaullism (höger) och socialism. Det är inte konstigt att missnöjet nu gror i vida kretsar.

På denna blogg har jag tidigare skrivit att Macrons första år borde bli framgångsrikt. Han har genomfört nödvändiga reformer av arbetsrätten och även reformerat statliga bolag som järnvägsbolaget SNCF. Det kan bli betydligt besvärligare läge när han nu under det andra året ska ta itu med socialpolitiken. Kommer den att bli ett brott med ett tidigare generöst bidragssystem för att stötta alla de miljoner svaga hushåll lär han få stora problem med opinionen och med den politiska oppositionen. Marine Le Pen liksom den nye ledaren för Republikanerna, Laurent Wauquiez,  kommer att attackera en liberalisering av socialpolitiken med samma kraft och snarlika argument som vänstern. Socialistpartiet som i början av Macrons mandatperiod var splittrad i förhållandet till hans regering står nu i klar opposition mot den.  Alla kan lockas att säga som Stefan Löfvén nyligen sa till Jimmy Åkesson i en debatt: ”Googla på ordet humanism!”

 

 

På samma gång… höger eller vänster
På samma gång… höger eller vänster 150 150 Tomas Lindbom

Frankrike uppfann höger och vänster under revolutionsåren när revolutionärerna satt till vänster i den lagstiftande församlingen och de moderata och monarkisterna till höger. Så har det förblivit in i dagens nationalförsamling. Från talmannens piedestal sitter ännu i denna dag ledamöterna i partiordning med Nationella frontens ledamöter längst till höger och La France Insoumise och kommunisterna längst till vänster. Fransmännen tänker verkligen i termer av höger och vänster, trodde man, tills en viss Emmanuel Macron dök upp i förra årets valrörelse med sin nya rörelse République en Marche! och förklarade sig vara varken höger eller vänster. Macron blev samtidigt utsatt för raljanta kommentarer sedan han flera gånger svarat journalisternas frågor med ”…och på samma gång”.

Många misstrodde hans försäkran om att företräda en linje som varken var vänster och höger. Det är lika omöjligt, tänkte folk, som att upphäva motsatsparet kallt och varmt. Nu har Macron regerat ett drygt år och det borde gå att göra ett bokslut över om hans politik står för något helt nytt och att hans program inte kan läsas utifrån en horisontell endimensionell skala.

De senaste åren har statsvetarna påpekat att höger-vänsterkalan måste kompletteras med en annan modell, motsättningen mellan traditionell, auktoritär och nationell i konflikt med grön, alternativ och libertär (GAL-TAN). Macrons valseger kan i viss mån förklaras i de senare termerna. Macron tog spjärn mot de auktoritära strömningarna som fanns både till vänster och till höger inom politiken när han i synnerhet bedrev sin valkampanj mot vänsterns Jean-Luc Mélenchon och Nationella frontens Marine Le Pen.

Det är samtidigt uppenbart att GAL-TAN inte räcker för att tolka hans program och hans valseger. Macron må vara liberal men knappast alternativ i den meningen som vi lagt i ordet under senare år, en form av ideell och autonom vänster. Macron har samtidigt också auktoritära drag i sin politik. Han försvarar den femte republiken med sin starka presidentmakt. Han står för traditionella och nationella värden som går tillbaka flera hundra år i den franska historien. Men visst visade sig Macron som en internationalist i förhållande till både Mélenchon och Le Pen.

Det politiska landskapet kan i dag snarare beskrivas som ett myller av ståndpunkter i en flerdimensionell bild. På det sättet lever vi verkligen i en postmodern tid. Vi styrs inte av klassintressen i samma utsträckning som tidigare. Det är närmast omöjligt att förklara en väljares politiska tillhörighet och ställningstaganden  i olika sakfrågor utifrån enkla sociologiska faktorer som inkomst, kön, bostadsort, utbildning. I den meningen kan vi se att Macron faktiskt fångat in väljare av alla slag. Visst är hans väljarkår överrepresenterad i den urbaniserade medelklassen men i den väljargruppen finns också många som stöder Jean-Luc Mélenchons vänster och Republikanerna.

Det förefaller snarare som om väljarens mentalitet och självbild spelar en större roll. Frankrike har under en rad av år levt i en känsla av kollektivt missmod. Klagomålen på utvecklingen i landet har varit genomgående starka. Frankrikes ekonomi har försämrats. Ställningen som stormakt likaså. Fransmännen har bekymrat sig över framtiden och ansvaret för missmodet har riktats mot den så kallade eliten i samhället. Macron har formulerat en vision som brutit med detta missmod. Han har i varje fall öppnat ögonen hos en del av befolkningen för att det är tid att ta saken i egna händer och förändra Frankrike. Republikens president och regering ska ge förutsättningarna för att människorna själva ska kunna skapa sig en bättre framtid.

Det är sannolikt bara en minoritet av det franska folket som är beredd att anta denna utmaning.  Missmodet och misstron mot makten är så ingrodd i nationens dna att det knappast går att sudda bort det under några år. Men faktiskt finns det tecken på att människor inte bara i de urbana medelklassmiljöerna utan överallt i landet vågar tro på att en förändring kan genomföras av människorna själva, underifrån och inte bara genom lagar och gåvor från staten.

Opinionsundersökningarna i Frankrike visar helt klart att majoriteten fransmän uppfattar Macrons politik under sitt första regeringsår som högerorienterad. Avreglering av arbetsrätten, konkurrensutsättning av det statliga järnvägsmonopolet är högerpolitik i ett land som alltid tolkat politik som en höger-vänster-fråga och där offentlig makt med stark lagreglering varit vänster och alla former av privata initiativ stått för höger. Det är detta som är politikens kärna i Frankrike och det perspektivet kan ingen ändra på i brådrasket.

Macron tänker ändå försöka. Och i andra länder skapas nya konflikter inom politiken. Nationalism mot internationalism, restriktiv migration kontra generös, inställningen till religiös pluralism och inte minst engagemanget för eller emot en offensiv miljöpolitik. Vad är vänster och vad är höger i alla dessa frågor? Det är inte orimligt att en politiker som Macron som utmanar väljarna att ta ansvar  på ett individuellt plan kan bli vägledande för en politisk riktning som varken kan kallas höger eller vänster, möjligen framtidsorienterad. Om Mélenchon och Le Pen kan mycket sägas men knappast att de företräder en politik som ger svar på dagens ödesfrågor.

Franska tågstrejken kan fortsätta
Franska tågstrejken kan fortsätta 150 150 Tomas Lindbom

I dag har senaten i det franska parlamentet godkänt regeringens förslag till förändringar i reglementet för det statliga järnvägsbolaget SNCF. Nu återstår en sista omröstning i nationalförsamlingen. Det gäller som i alla liknande beslutsprocesser att få ett gemensamt beslut som båda kamrarna kan enas kring. Den slutliga omröstningen i nationalförsamlingen ska normalt ske den 11 juni. Därefter är reformen i hamn. Vad som följer – en lång och mödosam process är att sätt förändringarna i verket. Det handlar om bolag som har närmare 50 miljarder euro i skuld. SNCF måste inom ett antal år öka intäkterna och minska biljettpriserna så att de senare blir konkurrenskraftiga med andra länder som nu kan konkurrera på samma marknad. Staten ska fortsatt stå som ägare till SNCF men företaget ska verka i form av aktiebolag.

Frankrike har upplevt en vår av betydande strejker. En ideologisk strid mellan den politiska vänstern och de fackliga organisationerna stödda av 40-45 procent av medborgarna  å ena sidan mot mellan 55 och 60 procent av fransmännen och flertalet politiker å den andra. En klart ideologisk strid mellan vänster och höger, mellan statlig styrning och bibehållna lagreglerade privilegier för de anställda och liberalisering och konkurrensutsättning av offentlig verksamhet.

På ett tidigt stadium stod det klart att regeringens reformförslag skulle gå igenom och att regeringen hade huvuddelen av de franska väljarna på sin sida. Opinionen har långsamt svängt i Frankrike, ett land som är konservativt på en rad olika plan. Vänstern är konservativ liksom högern. Endast delar av maktapparaten är mer liberal. Så ser grundstrukturen ut. Men även fransmännen förändras och när insikten om att de beprövade ekonomiska modellerna inte längre ger människor samma välfärdsutveckling börjar alltfler att tvivla på det som varit. En majoritet av fransmännen tycks nu säga att vi kanske inte gillar Macron och hans politik  men ge honom ändå en chans. Kanske kan vårt samhälles lagbundna ordning utmanas en smula och kanske kan det leda till att vår svaga ekonomi och vår eftersläpning gentemot andra europeiska länder kan förändras till det bättre.

Ingen ska dock inbilla sig att omröstningen om SNCF i nästa vecka innebär slutet på strejkerna. De mer reformistiska fackliga organisationerna som CFDT kommer sannolikt efter sin kongress under de närmaste dagarna att avbryta strejken men för CGT lär det bli ett svårare beslut. Dess ledning har inte tillräckligt att visa upp av när det gäller tillägg och ändringar i lagen. Dess ledning inser att strejken blivit ett misslyckande. Deras medlemmar har fått försaka mycket tid och pengar för ett resultat som inte leder till glädjeyttringar.

Nu måste CGT fortsätta kampen för att inte tappa ansiktet. Sannolikt kommer strejkerna att fortsätta också under sommaren, om än i begränsad skala. Målet med strejkerna blir då inte att stoppa reformen utan att bekämpa President Macron. Och det kommer nya strider. Närmast väntar förslag från regeringen om förändringar av pensionerna inom den offentliga sektorn. Här kommer det finnas talrika möjligheter till konfrontation. Nästa år lär innehålla nya strejker. Det är möjligt att den frågan också kommer att mobilisera en större andel av det franska folket. Pensionerna gäller fler och ett lagförslag som vill höja pensionsåldern kommer att uppröra fler.

 

 

De konservativa i Frankrike hoppas på Marion Maréchal
De konservativa i Frankrike hoppas på Marion Maréchal 150 150 Tomas Lindbom

Valspurten i den andra valomgången i förra årets presidentval slutade inte särskilt bra för Nationella frontens kandidat Marine Le Pen. Slutdebatten i tv mot Emmanuel Macron blev ett rent misslyckande. Hennes bristande skärpa i debatten avslöjades. Hon hade hoppats att genom olika fräcka utspel skrämma Macron som hon uppenbarligen bedömt som en svag överklasstyp men som istället gav igen och krossade henne både retoriskt och sakligt.

En som såg debatten på tv i en konferenssal med sina partivänner var Marion Maréchal Le Pen, partiledarens systerdotter.Kamerabilder avslöjar hennes minspel under debatten och hur hon lämnar salen innan debatten är slut. Kort efter valet meddelar hon också att hon lämnar partipolitiken för att arbeta i näringslivet. Många hade sett Marion som den mest lovande stjärnan inom Nationella fronten och hade satt sitt hopp till henne som efterträdare till Marine. Krisen kändes större för många inom det partiet sedan Marine så uppenbart misslyckats i ett avgörande ögonblick av valrörelsen. Dessutom försvann också partiets andreman Florian Philippot kort efter valet beroende på upprepade konflikter med partiledaren.

Nu har det gått ett år och saker börja hända som kan påverka framtiden inom den högerradikala och konservativa delen av det franska politiska landskapet. Marion Maréchal Le Pen som nu släppt sitt familjenamn på mammans sida (Le Pen) framträder i något som kallas det metapolitiska sammanhanget, det vill säga i en politisk men inte rent partipolitisk värld. Hon uppträder som talare i samhälleliga debatter och har också antagit utmaningen att bli chef för en privat högskoleutbildning i Lyon med starkt konservativa förtecken. Hon hoppas att denna form av elitutbildning ska forma en ny generation av konservativa ledare, inom såväl näringsliv som offentlig sektor.

Marion Maréchal är inte vem som helst i Frankrike. Trots att hon ännu inte fyllt 30 år är hon redan bland de tio mest populära politikerna i landet. Hon är nästan lika populär som sin moster Marine. Ändå har hon officiellt lämnat politiken och inte visat tecken på att söka någon formell post vare sig lokalt, regionalt eller nationellt. Tveklöst är hon en stor politisk begåvning, inte minst kommunikativt sett.

Det är få som låter sig luras av Marion Maréchals till synes tillbakadragna position i det politiska livet. Hon har snarare tänkt några steg längre än de flesta andra. Hon har sett att Nationella fronten får allt svårare att hålla ihop de två motstridiga falangerna, den folkliga ex-socialistiska grenen i norra Frankrike och den konservativa grenen med huvudsakligen medelklassympatisörer i söder. När Frankrikes konservativa höger blir allt starkare blir hon också mer intressant som ledare än sin moster. Hon är smartare, mer genomtänkt och mer tydlig. Hon kan i en ny tid axla sin morfars, Jean-Marie Le Pens, mantel och föra de traditionella konservativa värdena vidare in i det tjugoförsta seklet. Hon kan paketera ett försvar för det kristna arvet som i hög grad byggs kring ett hat mot islam och muslimsk kultur. Hon kopplar det till andra konservativa värderingar som kring en traditionell familjesyn och en borgerlig ekonomisk politik. Hennes sociala politik står långt ifrån mosterns. I Marions fall handlar det om familjens ansvar, i Marines i hög grad om statens.

Marion Maréchal kan säkert också fånga in en rad olika mindre grupper på högerkanten som av olika skäl inte vill samarbeta med Nationella fronten, modell Marine Le Pen. Redan före valet 2017 talade jag med ett par representanter för den konservativa delen av detta parti. De var starkt kritiska mot Marine och de hoppades redan då att få bort henne ur bilden. Det gick inte före valet – hon var alltför skyddad av starka personer kring henne – men i dag eller snarare i morgon kan läget ha förändrats.

Det är alltså inte helt orimligt att Nationella fronten som för övrigt i dagarna byter namn till Rassemblement national, kommer att försvagas ytterligare. Marine Le Pen har försökt efter valet att tala mer till den konservativa delen av partiet men hon kan heller inte bryta med alla de väljare som röstat på henne och  tidigare haft sin tillhörighet inom vänstern, en gång i tiden framförallt kommunistpartiet. Hon riskerar att bli allt mer otydlig och öppna för Marion Maréchal med sitt klart konservativa program.

 

Om denna blogg

Tomas LindbomFrankrikes betydelse i Europa har ökat efter valet 2017. Emmanuel Macron söker rollen som kontinentens ledare. Det finns därför större anledning än på länge att följa fransk politik. Denna blogg gör det med blickar också mot kultur och allmänt om livsbetingelserna i landet.

Frankofil är jag sedan tjugoårsåldern med täta resor till Frankrike. Fascinerad av landet, människorna och politiken. Presidenten uppträder som en monark. Politiker byter parti och partier byter skepnad och form. Politik är alla fransmäns livsluft och lockar ständigt till samtal, gräl och skratt. Jag blandar mig gärna i den franska politiken och vill dela med mig av allt jag ser och upplever.

Kategorier

Arkiv