Lindbom på franska: Om Frankrike

Nationaldag i politisk förväntan och utan EM-guld

I dag är det Frankrikes nationaldag. Den firas som det anstår en stormakt och som det anstår den stormakt som odlar en tradition av kulturell stilfullhet och respekt för historien. Gott! Vi får överse med de militära inslagen och njuta denna dag av all champagne som serveras i smala glas.  Och de små snittarna. Inget land kan presentera så välsmakande och estetiskt tilltalande snittar som Frankrike.

Bakom fasaden är det inte alltid lika vackert. Den politiska majoriteten befinner sig i ett kaosartat tillstånd med tanke på valet om nio månader. Ingen vet vem som slutligen kommer att hugga kniven i ryggen på någon annan. Kommer Francois Hollande att kunna ställa upp för omval? Ingen president under den femte republiken (sedan General de Gaulles dagar) har behövt avstå från omval och bara två har förlorat: Valéry Giscard d´Estaing mot Francois Mitterrand 1981 och Nicolas Sarkozy mot Francois Hollande 2012. President de Gaulle avgick efter en folkomröstning och Georges Pompidou dog mellan två val. Charles de Gaulle, Francois Mitterrand och Jacques Chirac blev alla tre omvalda som presidenter.

Året före nästa presidentval vet inte Hollande om det ens är mödan värt att försöka kandidera för en andra valomgång. Risken att inte komma vidare till en andra valomgång är överhängande och det finns till och med olyckskorpar som kraxar och påstår att en annan socialist, Jean-Luc Mélenchon från Parti de gauche kan få fler röster än Hollande i en första valomgång.

Häromkvällen lanserade ekonomiministern Emmanuel Macron sin kandidatur vid ett möte mitt i Paris. Han sa det inte helt öppet men alla förstod att han nu är en marche (på väg) som hans nystartade rörelse så fyndigt heter. Han sitter alltså i regeringen samtidigt som han förbereder att konkurrera med sin chef, presidenten, om att nästa år ta den högsta politiska posten i besittning.

Frankrike är ett land i mental depression. Majoriteten fransmän har tappat  tron på de nuvarande politiska ledarna. Strejkerna och demonstrationerna mot regeringen detta år är en sak. Yttersta vänstern har för vana att demonstrera och slå på alla tillgängliga slagverk för att höras. Det händer under varje presidentperiod. Den yttersta vänstern är snarare på retur i Frankrike och kan bara göra sig gällande nu på grund av en så svag vänsterpresident. Det finns ett mer djupgående missnöje för att inte säga uppgivenhet hos en majoritet fransmän. Befolkningen har inte lyckats ömsa skinn in i det tjugoförsta seklet. Allt för många tror allt för lite om sitt lands förmåga och att dess roll i världen ska fungera. Marine Le Pens framgångar är ett av bevisen på detta.

Det kommer att drickas champagne och ätas snittar som vanligt bland dem som har råd med det. För andra hade ett EM-guld piggat upp i den grå vardagen. Nu blev det inte så. Det finns vissa ljuspunkter. Ekonomin går trots allt inte lika dåligt som för några år sedan. Det finns en medelklassungdom som är välutbildad och tror på sin framtid. Emmanuel Macron har fångat in den och kanske kan hans och ungdomens entusiasm rycka med sig delar av det franska folket. Det behövs ändå mer av omtag och nytänkande i det franska samhället för att tiderna ska bli bättre.

Låt oss skåla  för ett bättre år fram till nästa val i april-maj 2017 och att landet slipper uppleva att de främlingsfientliga nationalisterna tar över högsta makten. Det skulle i så fall tvinga oss att nästa 14 juli byta ut champagnen mot gravöl. Själv tänker jag nu ta en dryg månads ledigt från bloggskrivandet. Jag är tillbaka med nya rapporter när fransmännen återvänder från sina semestrar mot slutet av augusti. Glad sommar!

EM-guld ska också få Hollande att glittra

EM-final mot Portugal i fotboll på hemmaplan, på Stade de France. Fransmännen är på nytt i fotbollsextas. Få händelser har förmågan att ena nationen som framgångar för fotbollslaget i stora turneringar. Vem minns inte VM-segern 1998 med Zidane och de andra stjärnorna. Också den gången på hemmaplan. Frågan är om bragden kan upprepas och vilka konsekvenser det får.

De flesta bedömare tror att Frankrike vinner söndagens final mot Portugal. Ett franskt lag som visat en växande styrka från match till match. Det brukar vara typiskt för mästare. Börja lite tveksamt men sedan accelerera och visa storformen från kvartsfinal och framåt.

Fransmännen älskar les bleus när de vinner och hatar dem när de förlorar. VM-guldet 1998 var också en seger för det mångkulturella Frankrike. Det talades om blacks, blancs, beurs – om svarta, vita och nordafrikanska spelare i  gemenskap på plan och hur denna sammanhållning också fick symbolisera ett multikulturellt Frankrike. Det året trodde människor fortfarande på en öppen värld utan hat mellan kulturella grupper. En annan värld var möjlig. I dag är detta för de allra flesta en illusion. En seger för det franska laget som är lika blandat som för arton år sedan, kommer inte att ändra på den saken.

Frankrike är dock i behov av ett EM-guld för att glömma allt elände de senaste åren och få skratta och känna lycka för en tid. Dansa en sommar efter att ha vunnit en prestigefylld turnering i världens största idrott. Redan segern över Tyskland betydde mycket. Tyskland är landet som känns som en nagel i ögat på alla fransmän. Landet som alltid är bättre men som fransmännen inte kan riktigt förlika sig med. De ska alltid vara så duktiga, de där tyskarna. De vinner i allt och vi får stå där och känna oss underlägsna. Det är känslan de har, långt ifrån myten av den självsäkra fransmannen som svenskar gärna odlar. Härligt att ha vunnit och gjort det med så bra spel och så skickliga spelare.

Hollande har sett varenda match där Frankrike spelat under EM. Han ser väldigt stel ut, presidentlik även på fotbollsläktaren. Han hoppas förstås att segrarna på planen ska ge honom bättre opinionssiffror. Le Monde konstaterar i en artikel i dag att bara President Jacques Chirac efter VM-segern 1998 kunde dra fördel av det rent politiskt. Det var ändå ett väldigt speciellt tillfälle. Segern var större än ett EM i dag och hade en symbolisk betydelse av att ena nationen på ett djupare kulturellt plan än som är möjligt i år. Francois Hollande har startat krig, väldigt bra för opinionssiffrorna i Frankrike, och blivit lite populärare men den populariteten har dalat igen efter ett par månader. Förmodligen blir det samma kortsiktiga effekt den här gången. Om någon effekt över huvudtaget.

Oavsett effekter: Vive les bleus! Jag vill se segerrusiga fransmän fira på Champs Elysées på söndag kväll och natt.

Socialistpartiet på väg mot sammanbrott

Det franska socialistpartiets dagar är sannolikt räknade. Sprickan i en vänsterfalang och en socialliberal falang har fördjupats under det senaste året. Hollandes förslag om att införa lagen om att utesluta misstänkta terrorister från franskt medborgarskap och arbetsrättslagen har spätt på tidigare konflikter till den grad att det är svårt att avvärja ett sammanbrott för partiet.

Våldet kring politiska möten har ökat dramatiskt under våren och sommaren. Ungdomar med huvor som kastar sten och sätter bilar i brand under de fackliga organisationernas demonstrationer har vi sett tv-bilder om. Nu är det omöjligt för såväl president som premiärminister att röra sig i landet utan oerhört starkt säkerhetsskydd. Interna partimöten med Valls har slutat i att polisen tvingats släpa ut medlemmar i Socialistpartiet ur salen under Valls tal. Deras uppträdande har helt förstört mötena.

Socialistpartiets generalsekreterare har beslutat att inställa partiets sommaruniversitet som skulle ha hållits i augusti i Nantes. Det är en gammal tradition att varje år hålla dessa möten där partivänner diskuterar politik, deltar i seminarier och umgås. Risken för våldsamma attacker från såväl extremvänstern som de egna partivännerna är för stor för att våga genomföra denna stora populära konferens.

Bedömare tror att Manuel Valls nu är inställd på att söka bilda ett parti som samlar den socialliberala delen av PS och centern och att denna gruppering ska försöka bära fram honom till presidentskap 2022. Det skulle i så fall innebära att stora delar av PS blir kvar och möjligen förenas med Parti de gauche (=Vänsterpartiet) som leds av Jean-Luc Mélenchon. Risken finns ju också att splittringen blir ännu större. Det skulle innebära tre, fyra grupperingar från Valls och till Vänsterpartiet. Vem vet vad ekonomiminister Emmanuel Macron gör. Han har redan bildat rörelsen ”En marche” (=På väg). Valls och Macron kan inte samsas trots stora likheter politiskt. De är två tuppar som båda vill bli presidenter 2022. Och det är föga troligt att en del vanliga mittensocialister av typen Martine Aubry vill förena sig med en vänsterpartist som Mélenchon.

Hollandes mandatperiod har verkligen stökat till det för vänstern i Frankrike. Varför det blivit så här kräver mer reflektion och distans till händelserna. Hollandes har förstås ett ansvar i detta men också alla de adrenalinstinna politiker som ständigt agerar utifrån sina personliga karriärintressen.

Arbetsrättslagen antogs i nationalförsamlingen i dag för andra gången och ska nu kunna signeras av presidenten. Den antogs utan omröstning i enlighet med den speciella lagparagrafen 49:3 som infördes av General de Gaulle. Regeringen kunde inte lita på att den egna socialistmajoriteten skulle rösta för dess förslag utan tvingades till denna extraordinära  åtgärd. Samtidigt genomförde CGT, den radikala fackliga organisationen, sin tolvte demonstration på gatorna i Paris och i andra städer mot denna lag.

Frankrike går till sin sista sommarledighet innan valet genomförs nästa vår. Det kommer att bli en mycket het politisk höst. Mycket kommer att hända som vi inte i dag kan förutse. Vi vet inte vilka som kommer att kandidera för de olika partierna. Vi vet inte vilka spänningar som kommer att framträda på den sociala scenen. på gatorna. Vi vet ingenting annat än att det kommer att bli hett och kanske bitvis också våldsamt och obehagligt.

En av Frankrikes stora politiker är död

Bara några veckor tillbaka, den 9 juni, intervjuas Michel Rocard av den franska veckotidningen Le Point. Han fotograferas på sitt kontor på Champs Elysées där han haft sin konsultverksamhet de sista tio åren av sitt liv. Igår eftermiddag dog han, 85 år gammal. Jag retar mig på att jag aldrig ansträngde mig tillräckligt för att få en intervju med honom. Nu är det uppenbarligen för sent. Rocard hade själv medverkat i fransk politik alltsedan sent 50-tal. Hans intellektuella djup och hans stora integritet gjorde att han samtidigt hade perspektiv på den tid han deltagit i själv. Han täckte alltså alla stora ledare från General de Gaulle till Francois Hollande. Han blev premiärminister men aldrig president men var under lång tid den mest populära vänsterpolitikern i den franska opinionen.

Michel Rocard började som företrädare för en yttersta vänstern men blev så småningom den främsta företrädaren för den mer marknadsorienterade och reformistiska delen av vänstern i Frankrike; la deuxième gauche (=den andra vänstern). Han togs in som premiärminister under några år under Francois Mitterrands andra presidentperiod som påbörjades 1988. Han var borgmästare under flera mandatperioder, ledamot av nationalförsamlingen och av Europaparlamentet. Han gjorde det mesta. Skrev också böcker och på senare år blev han en av landets främsta tolkare av aktuella samhällsfrågor. Ofta en sanningssägare som riktade udden både mot vänster och höger och som alla lyssnade till. Det kan vara ett tecken så gott som något att Le Point som ägnade honom fjorton sidor i sitt sista juninummer är en betydelsefull högertidning.

Michel Rocard och la deuxième gauche hänger intimt samman. Rocard närmast inkarnerade begreppet. Fransk socialism var av tradition marxistisk färgad. Francois Mitterrand som inte var socialist tog över detta perspektiv, förmodligen av rent strategiska skäl. Han ville åt makten och skulle aldrig kunnat bygga det nya socialistpartiet som grundades 1971 och aldrig förena socialister och kommunister med det så kallade programme commun utan att driva frågor som socialisering av banker. Väljarna var mindre marxistiska vilket visade sig i Rocards höga popularitet. Mitterrand stödde sig på partifolket och han vann. Rocard var populär hos folket men drog alltid det kortaste strået på partikongresserna. Han var inte heller fullt så slug och manipulativ som Mitterrand.

Det råder ingen tvekan om att Rocard till slut tog hem segern inom Parti Socialiste (PS). Det skedde långt efter Mitterrands död och sedan Rocard slutat att spela en egen roll i den nationella politiken. Den reformistiska grenen i partiet har långsamt skaffat sig en starkare ställning och dominerar nu i den sittande regeringen. Manuel Valls är en lärjunge till Rocard för att ta ett exempel.

Rubriken på intervjun med Rocard i Le Point är ett citat av honom och lyder: ”Den franska vänstern är den mest ålderdomliga i Europa” Så talar en man som ändå fyllt 85 år  när han uttalade dessa ord men en man som tänkte framåt. Han var trogen sina idéer om att förena socialt engagemang med en öppnare syn på marknadsekonomi. Hans lärjungar som Valls, Macron och andra kommer att föra hans verk vidare. Hur det går för vänstern är en annan sak. Det kan bli svårt att göra tydligt vad som skiljer den ifrån borgerlig vänster eller till och med mer moderat högerpolitik. Rocard talar i intervjun också med stor respekt om Alain Juppé som är Sarkozys främsta utmanare i kampen om att bli högerns kandidat till nästa års presidentval. Det franska politiska landskapet håller på att ritas om. Jag hade gärna velat fråga Rocard om hur den kartan kommer att se ut. Jag är säker på att han hade en rad funderingar på den punkten. Nu dog han igår och jag kan tyvärr aldrig ställa de där frågorna.

 

Arnaud Montebourg utmanar Hollande

Det står alltmer klart att Francois Hollande i primärvalet i januari 2017 får en svår motståndare, förre finansministern Arnaud Montebourg. Han skräder inte orden om vad han anser om sin ledare och han kommer att samla många röster i primärvalet.

Arnaud Montebourg är ett av många svarta får i Socialistpartiet. Han placerade sig på en god tredjeplats i förra primärvalet inom Socialistpartiet. Han blev först minister för att utveckla produktiviteten inom främst industrin och under några månader chef för hela finans- och ekonomiministeriet i Bercy. I augusti 2014 gjorde han så utmanande uttalanden mot statschefen att han åkte ur regeringen och har sedan dess vilat på hanen för att nu, ett år före nästa presidentval, komma ut i dagsljuset igen och utmana sin gamla chef om yttersta makten.

Montebourg är vänster, väldigt mycket traditionell fransk vänster. Han kallar ledningen i EU för högertalibaner. Han anser att väljarna som 2012 hoppades på en fransk vänster vid makten istället fick en tysk höger. Han är självklart emot lagen om liberalisering av arbetsrätten.

Han är inte bara antiliberal i ekonomiska frågor. Han är som allt fler politiker vänster om Socialistpartiet också antiliberal i flykting- och invandringsfrågor. Han konstaterar att Schengen och yttre gränser för EU inte fungerar och menar därför att varje land måste få stänga gränserna mot invandring.

Montebourg passar som hand i handske för den missnöjda vänstern som nu gör sin stämma hörd på allvar i politiken. Han kan samla många bland Socialistpartiets gräsrötter som är missnöjda med Hollandes politik. Partiaktiva men också många vänsterväljare som flyter mellan vänsterpartierna och som aldrig accepterat marknadsekonomin, som misstror företagsledare och näringsliv och som är mer eller mindre skeptiska mot den så kallade eliten.

Montebourg är själv en del av eliten men han markerade distans till Hollande och regeringen under sina drygt två år där. För det är han respekterad i partivänstern och säkert hos en del längre ut på vänsterkanten som inte hittar något annat alternativ till Hollande än denne Montebourg.

Montebourg har lovat att avslöja i sommar om han tänker kandidera. Troligen kommer han att göra det. Det blir en spännande höst då han mycket väl kan bli favoritkandidaten bland socialisterna. Vinner han primärvalet kommer han att frondera mot stora delar av den nu sittande socialistregeringen med Manuel Valls i spetsen. Problemet för honom blir hur han kan manövrera för att inte komma långt ner i själva presidentvalet. Han ska där i första valomgången ställas mot Vänsterpartiets ledare Jean-Luc Mélenchon och en centerkandidat som förmodligen kommer att få en hel del av rösterna från de mer moderata socialistväljarna. Risken är stor att han kommer först på fjärde plats efter Marine Le Pen, högerns kandidat och Mélenchon.

Skulle Hollande välja att inte kandidera i primärvalet lär Manuel Valls ställa upp. Det är möjligt, kanske troligt att gräsrötterna inom PS i ett sådant primärval röstar på Valls i förhoppningen att han står sig bättre i ett presidentval och kan vinna nödvändiga väljargrupper i mitten.

Det är lätt att tro att större delen av franska folket stöder den fackliga vänsterns strejker mot El Khomrilagen. Stämningen är ju så starkt kritisk mot regeringen. Folk är arga på Hollande men de är inte nödvändigtvis positiva till den protesterande vänstern heller . Och många som försvarar strejkerna kommer att rösta på Le Pen i valet.

Brexit och den franska valrörelsen

Söndagen den 23 april nästa år går fransmännen till en första valomgång för att välja en ny fransk president. Jag skriver en ny eftersom det mesta pekar på att den sittande presidenten Francois Hollande lär få svårt att vinna en gång till. Om han ens ställer upp. Eftersom ingen av kandidaterna uppnår 50 procent i den första valomgången genomförs en omgång till söndagen den 7 maj mellan de två kandidater som fått mest röster fjorton dagar tidigare. Vad som än händer kommer Brexit och EU att finnas som en av de tunga frågorna.  Det kommer inte minst Marine Le Pen att se till

Frågan som ställs nu i Paris handlar om hur Brexit påverkar nästa års val i Frankrike. Marine Le Pen har fått en konkret fråga att gå till val på; folkomröstning om EU-medlemskapet, det vill säga samma som nu underställts det engelska folket. Hon och hennes parti kommer att driva den frågan. Får hon stöd från andra? Inte helt och hållet men det finns andra krafter som mer än gärna vill attackera det nuvarande EU, inte minst utnyttja en växande misstro hos det franska folket.

Det står klart att relationen till EU blir en svår konflikt i valrörelsen. Mycket avgörs av hur de olika kandidaterna utmärker sig i primärvalen. Högern har sitt i november och det är troligt att Sarkozy kommer att ha en linje som betonar EU:s betydelse för att stänga gränserna mot flyktingar och så kallade illegala invandrare. Den andra huvudkandidaten Alain Juppé kommer att vilja reformera EU mer försiktigt och anslå en mindre invandrarkritisk linje. Däremot kommer högern oavsett kandidat att stå upp för frihandel och fortsatt medlemskap i EU.

Socialistpartiet är åter kluvet. Frågan är om det existerar i dag annat än på papperet. Primärvalet kan komma att stå mellan Francois Hollande och förre finansministern Arnaud Montebourg. Hollande vill sannolikt stärka EU tillsammans med de andra fem ursprungsländerna och särskilt utveckla relationerna med Berlin. Montebourg är EU-kritisk och mer protektionistisk. Hur långt han kommer att gå i sitt program är osäkert men det kommer att märkas likheter mellan honom och den radikala vänster som alltmer närmar sig Marine Le Pen i EU-frågan.

Montebourg kan säkert vinna primärvalet över Hollande. Han kommer på ett helt annat sätt än Hollande kunna samla vänstern. Hollande kan få lojala partisocialister att rösta på honom men det lär knappast räcka för att vinna primärvalet. Montebourg i ett presidentval mot till exempel Sarkozy och Le Pen kommer att handla om grader av uppror mot nuvarande EU.

Fransk EU-politik kommer troligen att avgöras av de kandidater som partierna till slut lanserar inför presidentvalet. Skulle Socialistpartiet representeras av Hollande eller av nuvarande premiärminister Manuel Valls och högern av Alain Juppé kommer hela EU-debatten att bli annorlunda i valrörelsen och EU-politiken efter valet mycket mer inställd på ett försvar av nuvarande EU-modell. Om inte Marine Le Pen vinner förstås. Då får franska folket räkna med en folkomröstning redan under 2017.

Brexit skakar om Frankrike

Hela Europa skakas om av Brexit. Frankrike i högsta grad. Ett land som visserligen stoppade Storbritanniens första ansökan om medlemskap – under President Gaulles tid – men som ändå räknar ölandet som en viktig del av det moderna EU. Nu gäller det att rädda unionen och tankarna är många. Det finns också de som vill passa på att driva också Frankrike ur EU. Front National och delar av vänstern.

Francois Hollande höll ett anförande kort efter Camerons tal framför 10, Downing street. EU måste försvarar och stärkas av två skäl, sa den franske presidenten: av säkerhetsskäl och för att utveckla ekonomin. Ett tydligt tecken på att den sociala aspekten av EU blivit mindre viktig: att göra unionen stark för att garantera social välfärd. Inte heller talade Hollande om EU  som fredsprojekt. Inför hotet om motsättningar inom EU och en ökad nationalism finns en uppenbar fara för nya krig inom Europa.  Hollande är säkert medveten om det men det är skyddet av de yttre gränserna mot flyktingar och invandring som är viktigare liksom att liberalisera ekonomin.

Bruno Le Maire, en av högerns kandidater till att bli dess presidentkandidat i nästa års val, talar öppet om att renovera EU för att stå starkare mot invandring. Alain Juppé, en annan av högerns kandidater, är inne på samma spår att förändra EU för att göra det starkare men han talar inte lika öppet om skyddet mot Afrika som Le Maire.

Marine Le Pen är överlycklig över valresultatet i Storbritannien och kräver omedelbart en folkomröstning med samma frågeställning. Nationella fronten är nu öppet för att lämna EU och får stöd av en dryg tredjedel av väljarna i en dagsfärsk undersökning. Majoriteten fransmän vill alltså inte lämna EU men det är inte omöjligt att siffran stiger nu när resultatet i öriket är klart. I varje fall är majoriteten av Nationella frontens väljare för ett utträde. Det visar samma undersökning.

Vänstern är splittrad. Socialistpartiet är angelägna att tillsammans med Tyskland försöka rädda vad som räddas kan. Vänsterpartiet verkar nu ligga väldigt nära ett krav på utträde. Enda problemet för det partiet och grupperna vänster om vänster är att inte kopplas för nära till Nationella fronten. Det senare partiet knyter så tydligt ihop utträdeskravet med en främlingsfientlig politik.

Marine Le Pen kommer att driva EU-frågan hårt i nästa valrörelse. Vi kan alltså räkna med att nationalismen som politisk idé nu får en konkret utlöpare i frågan om ett nej till EU. Hur ska övriga partier hantera detta och hur kommer de att förändra sin argumentation för EU? Min känsla dagen efter valet i Storbritannien är att försvaret för EU mer och mer kommer att handla om att det är ett bättre sätt att hålla flyktingar och invandrare utanför EU med ett starkt EU. Argumenten närmar sig det populistiska men med en annan slutsats. Vi är inte där än men vissa uttalanden i dag, som Bruno Le Maire, gör att man kan misstänka det värsta

Primärval hos socialisterna

Tidningen Le Monde avslöjar i dagens nummer att Socialistpartiet kommer att genomföra ett primärval för att ta fram kandidat för sitt parti och två samarbetspartier till valrörelsen inför presidentvalet i slutet av april 2017. Tidningen gör också bedömningen att primärvalet ska skräddarsys för att ge Francois Hollande extra fördel i konkurrensen med andra kandidater.

Socialistpartiets (PS) generalsekreterare Jean-Christophe Cambadélis lät meddela igår kväll till Le Monde att det blir primärval i januari. Det omfattar PS och två mindre stödpartier. Det innebär att primärvalet sannolikt inte öppnar för alla vänsterväljare. Vänsterpartiets ledare Jean-Luc Mélenchon har redan deklarerat att han inte vill delta i ett primärval ihop med PS och de grönas troliga presidentkandidat Cécile Duflot är sannolikt på samma linje. Det faktum att Cambeadélis och partiets styrelse ämnar krympa primärvalet till en mer intern angelägenhet ökar chanserna för Hollande.

Hollande har två, möjligen tre konkurrenter varav en garanterat inte ställer upp om Hollande bestämmer sig för att kandidera; Manuel Valls. Premiärministern bidar sin tid och satsar säkert på att bli partiets kandidat i valet 2022. Däremot är det lite oklarare med ekonomiministern Emmanuel Macron. Denne unga, nya stjärna har en väldig ambition men kan ha samma motiv för att bida sin tid som Valls. En tredje möjlig kandidat, Arnaud Montebourg, kan mycket väl ställa upp och skulle kunna fånga upp en stor del av den missnöjda vänsterflygeln inom partiet. Frågan är om det räcker.

Hollande är som katten som har sju liv. Han kan mycket väl i ett startfält av andra klassens kandidater inom partiet vinna nomineringen. Det är snarare troligt. Och då är vägen öppen för att trassla sig vidare från den första till den andra valomgången i själva presidentvalet. Lite bättre arbetslöshetssiffror och  andra positiva tendenser inom den franska ekonomin kan hjälpa. Det brukar sägas att resultatet av amerikanska presidentval först kan förutspås en månad före valet. Det är något liknande med de franska valen. Hollande är alltså ännu inte uträknad och gissa att han gör allt för att vinna i maj nästa år.

 

Fotbolls-EM börjar i krisens Frankrike

Borgmästaren Anne Hidalgo har nu beordrat ett femtiotal lastbilar att å staden Paris vägnar i dag och i morgon samla ihop och föra bort  sopsäckar som ligger på trottoarerna i vartannat arrondissemang. Soporna i Paris är bara ett tecken på den förvirring, det kaos som råder i landet för närvarande. Ikväll börjar EM-fotbollen när Frankrike spelar mot Rumänien på Stade de France. Alla hot finns där: Dålig infrastruktur och terrorhot bortsett från att en förlust för Frankrike skulle fresta på många fransmäns tålamod ännu mer.

Det går knappt att räkna alla problem som landet Frankrike upplevt i vår och nu i sommar. Översvämningarna i Paris på grund av intensivt regnande. De sociala konflikterna som lett till en rad störningar i det vardagliga livet för parisare men också för folk i hela Frankrike. Biltrafiken har störts av blockering av drivmedelsförsörjningen. Tågtrafiken är till hälften lamslagen. Färjetrafik har blockerats. En stor strejk på Air France sätter nu igång om inget annat bestäms. Och till detta det som nu är vardagsmat för fransmännen: terrorhoten.

Konflikten på arbetsmarknaden är svårartad och visar sig dra ut på tiden mer än många räknat med. Vissa fackliga organisationer driver både en facklig och en politisk strejk. Det handlar i hög grad om att knäcka Francois Hollande och hans regering. Alla vet att det blir en högerpresident efter valet nästa år om inte Marine Le Pen vinner – vilket är osannolikt. Det är i alla fall otänkbart med en vänsterpresident. För strejkande och demonstranter handlar det nu i första hand om en kamp mot Socialistpartiet och främst dess regering. I andra hand är det en kamp för att hålla fanan högt för den typ av socialism som försvarar lagen mot avtal på arbetsmarknaden. Den radikala vänstern är principiellt emot avtal. Att låta arbetsgivare och arbetstagare göra upp om arbetstider, anställnings- och uppsägningsavtal är otänkbart. Eftersom den socialistiska regeringen är inne på den linjen och de reformistiska fackliga organisationerna som CFDT stöder det blir kampen inom vänstern så oförsonlig.

CGT vill inte förstöra fotbollsfesten i Frankrike. Det vore att ta en för stor risk. Många av dess sympatisörer vill trots allt att matcherna kan spelas och publiken ta sig till arenorna med kollektiva färdmedel. Men CGT – och den radikala delen av vänstern – vill verkligen störa ordningen i landet så att förtroendet för regeringen minskar ytterligare och försätter Hollande och Valls i ett sådant läge att det kan bli regeringskris och att vänstern lyckas få fram en annan kandidat till nästa års presidentval. Jean-Luc Mélenchon från Vänsterpartiet har nu ganska bra opinionssiffror, bara några procent lägre än Hollande (mellan tio och femton procent för dessa två i mätningar).

Det råder ett osäkert läge just nu politiskt sett i Frankrike. Arbetsrättslagen kan säkert komma att urholkas än mer genom fler kompromisser. Den är redan urholkad så frågan är om resultatet i det avseendet spelar så stor roll. Det avgörande är hur kampen som nu står mellan CGT och regeringen avlöper. Hur långt kan CGT pressa regeringen? Kan den driva fram en total förtroendekris för Hollande? Den närmaste veckan lär ge svaret.

 

Nationalist och patriot

Idag firar Sverige sin nationaldag. Lite generade tar svenskar fram sina flaggor. En del gör det för att markera en så kallad svenskhet och kanske för att stänga ute människor som inte uppfattas som svenskar på riktigt. I Frankrike är det annorlunda. Till stor del har det historiska orsaker och visst skiljer sig fransmän åt i sin syn på det nationella.

En stor del av det franska folket, och det gäller inte minst vänstern, ser med stolthet på sin nationella historia. Marseljäsen med sitt revolutionära budskap sjungs med stolthet. Historiens olika revolutioner lyfter socialister fram i olika sammanhang. Frankrikes så kallade republikanska värderingar hyllas för sitt försvar för jämlikhet och den sekulära staten, fri från katolska kyrkans konservativa idéer. Högern hyllar också nationen, sjunger samma marseljäs och försvarar i stort sett samma grundvärden som vänstern. Men tolkar dem lite annorlunda.

Det är inte konstigt i Frankrike att vifta med sin flagga. Snarare är det skumt att inte bejaka sin nationella stolthet. Många blir upprörda när invandrare från Algeriet som är franska medborgare viftar med den algeriska flaggan istället när det landet spelar fotboll mot Frankrike. I grunden är fransk nationell stolthet ett försvar för demokratiska friheter och för öppenhet.

Problem har uppstått på senare år när invandringen ökat och med den främlingsfientligheten. Nationella fronten har blivit en mäktig kraft i fransk politik och dess idéer omfattas av en stor del av befolkningen. Långt fler än dess väljarandel vill minska invandringen och känner oro för den traditionella franska identiteten. Det som var den franska identiteten, öppenheten och försvaret för mänskliga rättigheter, utsätts för hot. Många fransmän vill inte vara lika öppna längre därför att öppenheten innebär en multikulturalism och så långt var det inte tänkt att öppenheten skulle gå.

Extremhögern har alltid funnits i Frankrike och hyllat ord som patriotism och nationalism. I det har legat drag av rasism, mer eller mindre dolda. Det sker en glidning i det franska samhället mot mer av extremhögerns idéer på detta område och den glidningen delar Frankrike med i princip alla europeiska länder. Det blir allt svårare att dra det där tydliga strecket mellan alla demokratiska partier och extremhögern. Jag lyssnade till Nationella frontens vice ordförande Florian Philippot i ett tv-program i lördags. Journalisternas frågor och angrepp förefaller bli alltmer perifera och han känns , som i detta program, alltmer trygg och säker i sin svarsposition. Inte en enda fråga ställdes om grundinställningen till invandring. Förklaringen är enkel: Inga partier, knappt några medborgare försvarar en generös invandring eller öppna  gränser för flyktingar. Journalisternas kritiska frågor mot Philippot handlade snarare om Nationella frontens motstånd mot EU.

Philippot svängde sig med ordet patriot. Det gör inte en vanlig högerman eller socialist. Ordet granskades ändå i tv-programmet. Vad betyder ordet patriot i dag? Ingen vet men man kan ana. Det är inte ett begrepp som förklarar stoltheten över att vara fransman i sin pluralism och öppenhet mot omvärlden. Snarare lär det vara stängda gränser för såväl varor, tjänster som människor. Drömmen om ett slutet land i en global värld.