Lindbom på franska: Om Frankrike

Nya allianser i franska valrörelsen

Var sak har sin tid. Nu är det tid för nya allianser mellan kandidater inför presidentvalet den 23 april. Francois Bayrou som redan ställt upp i tre presidentval tvekade länge om han skulle försöka en fjärde gång men beslöt sig i stället för att stödja Emmanuel Macron genom att ingå en allians med denne. Någon dag senare valde den gröna kandidaten Yannick Jadot att avstå sin kandidatur och ansluta sig till Benoît Hamon. Spelplanen blir alltså lite klarare. För närvarande är de fem med rimliga chanser att gå till den andra valomgången: Marine Le Pen, Francois Fillon, Emmanuel Macron, Benoît Hamon och Jean-Luc Mélenchon.

Det stora intresset i medierna har riktats mot alliansen mellan Macron och Bayrou. De befinner sig i en mening i mitten av politiken. Det är faktiskt inte heller så svårt med tanke på att övriga kandidater är så pass tydliga i sina profiler. Förutom Mélenchon och Le Pen så är faktiskt Fillon mer markerat höger än tidigare högerkandidater, inte i åtbörder och tonläge där han lätt besegras av Sarkozy men i åsikter, och Hamon som står klart till vänster om både Ségolène Royal och Francois Hollande som representerade Socialistpartiet i de två föregående presidentvalen. Bayrou representerar dock en helt annan mitten än Macron. Både är troende men Bayrou representerar en traditionell katolsk social höger medan Macron är präglad av protestantiskt filosofiska tankar och ett exempel som stöder Webers gamla teori om sambandet mellan protestantism och kapitalism. Macron är definitivt ingen ultraliberal men han tänker mer individualistiskt. Bayrou är fast i myllan. Han går mellan jordlotten, kyrkan och studiet av historia och litteratur i lampans sken i favoritfåtöljen hemma.

Bayrou känns verkligen som en gammal man. En klok man som varnar för omoral i politiken. Som värnar de franska traditionerna men vänder sig mot allt som är extremt, såväl till vänster som till höger. Macron talar till en ny generation som lever i det globala, i det virtuella men som också skyr det extrema. Framförallt talar Macron till dem som inte söker politiska lösningar för att skydda sig mot omvärldens fasor och mot tidens onda utveckling utan som tror på sig själva och vill ta risker för att nå vidare, framåt mot ett bättre tillstånd för de själva men förstås också för Frankrike.

De första mätningarna efter tillkännagivandet av alliansen visar att Macron plockat några procent. Han har framförallt sluppit en konkurrent i presidentvalet. Det är dock inte säkert att denna allians blir så viktig för Macron som det rent siffermässigt verkar. Skulle han låta Bayrous jordskor få prägla hans valrörelse alltför mycket kan den börja tappa fart.

Benoît Hamon kan inte räkna med några större rösttillskott genom stödet från Yannick Jadot. Den senare hade som kandidat mellan en och två procents stöd i opinionsundersökningarna. De gröna har tappat det mesta av sin kraft i folkopinionen samtidigt som de gröna frågorna sugs upp av främst Hamon. Det är en ganska logisk utveckling om gröna väljare nu ansluter sig till den senare.

Jadot är en vänsterorienterad grön politiker. Hamon förefaller fortsätta profilera sig som vänsterman. Han lär inte försöka fånga in Valls anhängare från Socialistpartiets primärval. Och han tvingas konfrontera sig med Mélenchon som representerar den gamla industrivänstern om än med nya gröna drag. Det kan verka som en huvudlös politik. Hamon hoppas nog fortfarande att Mélenchon ska ge upp sin kandidatur. Alternativt hoppas  Hamon att han kan övertyga merparten av väljarna som står till vänster om Socialistpartiet att välja Hamon, den kandidat som han vill göra troligt har större segerchanser.

Det lär sannolikt inte bli någon allians mellan Hamon och Mélenchon. Den senare vill inte underordna sig Socialistpartiet som han säger sig hata. Han lämnade det 2008 under buller och bång och hans inställning. till partiet har inte ändrats. Han är också en egensinnig man som vill vara nummer ett. Ska han med sin långa politiska erfarenhet underordna sig en betydligt yngre och betydligt mindre erfaren politiker? Knappast. Han lär enligt personer som känner honom ha mer förakt till övers för Hamon. ”En apparatmänniska!”

Fillon lever fortfarande farligt som kandidat. Den juridiska processen har nu tagit ett steg vidare och några oberoende jurister ska nu ta ställning till om åtal ska väckas i Penelopegateaffären. Sista ordet är inte sagt kring Fillon. Men räkna alltså med att de fem huvudkandidaterna som nu presenterat sig kommer också kommer att tävla med varandra inför den första valomgången. Det ser ut som om Macron borde kunna ta sig till en andra valomgång och ställas mot Marine Le Pen. Men osvuret är verkligen bäst. Valrörelsen 2017 har redan bland journalister börjat kallas för den otroliga valrörelsen.

Fillon och Macron slåss om andraplatsen

Det är två månader kvar till den första valomgången i det franska presidentvalet. Mätningar publiceras dagligen och många följer med spänning siffror som går upp och ner för de olika kandidaterna. Just nu tycks Marine Le Pens seger vara ohotad. Hon får kring 27 procent i mätningarna. Däremot är det jämnt om andraplatsen mellan Francois Fillon och Emmanuel Macron. Båda har kring 20 procent. Sedan är det ett hopp till Benoît Hamon kring 15 procent och Jean Luc Mélenchon på 12. Övriga kandidater ligger på ett par, tre procent.

Är dessa siffror tillförlitliga och vad innebär de för det slutliga valet, i den andra valomgången, när två kandidater ställs mot varandra och en president för Frankrike ska utses? Siffrorna kan förmodas spegla stämningarna i landet just nu. Flera opinionsinstitut hamnar på samma siffror. Det finns några osäkerhetsfaktorer. Marine Le Pen kan mycket väl ha högre siffror beroende på att det fortfarande kan finnas väljare som vid undersökningar föredrar att inte avslöja att de vill lägga sin röst på henne. Ett väljarstöd på 30 procent i dagsläget kan vara en realistisk bedömning.En annan osäkerhetsfaktor är om centerkandidaten Francois Bayrou kommer att ställa upp. Han lär avslöja det vid en presskonferens i morgon onsdag. Han kommer enligt mätningar inte att få mer än 5 procent men stör Emmanuel Macron som också befinner sig mer i den politiska mitten. Det vore alltså en fördel för Fillon om Bayrou ställer upp. Fillons chanser att gå till den andra valomgången ökar i så fall.

Den stora frågan är förstås om Marine Le Pen har möjligheten att samla så många röster i en andra valomgång att hon faktiskt tar sig över 50 procent. Här säger mätningarna i dag nej. Oavsett om hon ställs mot Macron eller Fillon kommer hon inte att vinna. Hon skulle om det var val i dag få drygt 40 procent, några procent mindre med Macron som motkandidat jämfört med en slutstrid mot Fillon.

Två månaders valrörelse är närmast en evighet med det öppna läge som råder inför 2017 års presidentval. Brexit och Trumps valseger har  rimligen stärkt Marine Le Pens ställning. Samtidigt pressas nu också hon av affärer, flera medarbetare som betalats av Europaparlamentet för oklara arbetsuppgifter. Hittills har inga affärer som drabbat Nationella fronten påverkat dess siffror. Ju större partiet blir desto viktigare blir ändå den här typen av frågor. Partiet är numera också beroende av väljare som är mer känsliga för moralen i politiken och som inte omedelbart avvisar all kritik mot detta partis agerande med motivering att det är PK-media som ljuger eller att politiska motståndare hittat på anklagelserna.

Affären Penelopegate går vidare. Den handlar om Francois Fillons betalning av sin hustru – med statliga pengar – för uppdrag som hon anklagats för att inte ha utfört. I dagarna lär vi få klarhet i om de juridiska instanserna går vidare med affären. Om det sker lär Fillon få svårt att genomföra sin valkampanj. Antingen satsar han och partiet på att lyckas ändå. Alternativet är att lämna plats för en annan kandidat. Inget av alternativen är särskilt lyckat för honom och för den franska högern. Det råder för närvarande stor osäkerhet om Fillons ställning. Om en vecka lär vi veta. Utslaget i förundersökningen kring Penelopegate får sannolikt en avgörande betydelse för utgången i den första valomgången av presidentvalet.

Emmanuel Macrons kampanj har börjat gnissla. Han har varit i det konservativa södra Frankrike och sagt att den franska kolonialismen har innehållit brott mot de mänskliga rättigheterna. Det har skapat stor vrede i högerkretsar och möjligen även gjort en del av hans presumtiva väljare tveksamma. Han har samtidigt. gjort vänsterväljare besvikna när han uttalat att den organisation som bekämpade lagen om samkönade äktenskap under åren 2012-13, Manif pour tous, blev förödmjukad av vänstern i debatten. Macron visar prov på dåligt omdöme eller så spelar honom hans brist på politisk erfarenhet vissa spratt.

Vill det sig illa kan Fillon falla på grund av sin affär och Macron på grund av bristande erfarenhet i politiken. Då står förstås Marine Le Pen ännu starkare. Vad återstår? Hamon och Mélenchon. Den förstnämnde är inte heller särskilt erfaren i de stora politiska sammanhangen och har ett program som knappast lockar ens hälften av Socialistpartiets egna väljare. Mélenchon är erfaren men ännu mer ute på. vänsterkanten. Hur ska någon av dessa två kandidater i en andra valomgång kunna vinna över Le Pen? Det är inte rimligt att tro att högerns väljare med de repressiva stämningar som råder inom denna del av väljarkåren kommer att rösta på Hamon eller Mélenchon.

Vi befinner oss inte i detta kritiska läge nu. Fillon kan mycket väl reda ut situationen och Macron har uppenbara kvaliteter både i rollen som politisk ledare och med sitt program för förnyelse av Frankrike. Dock finns det all anledning att vara försiktig med profetior om utgången av valet. Det är som sagt två månader kvar.

 

Fillon i utsatt läge

Republikanernas presidentkandidat Francois Fillon befinner sig i ett mycket utsatt läge och riskerar att vilken dag som helst avbryt sin valkampanj och lämna sin roll som presidentkandidat. Det är dock en öppen fråga om så verkligen sker  och det finns heller inget svar på vad som händer ifall han tvingas kasta in handduken. Partiet tycks fortfarande inte ha en plan B ifall de juridiska myndigheterna väcker åtal mot Fillon och därmed gör hans roll som presidentkandidat i det närmaste omöjlig.

Ingenting nytt i den juridiska affären har presenterats under de senaste dagarna. Undersökning pågår alltså om Francois Fillon anställt sin hustru för ett uppdrag som politisk sekreterare åt honom med god lön av skattemedel men utan att hon fullgjort något arbete. Det är den huvudsakliga anklagelsen som alltså inte blivit utredd ännu.

Ju längre affären pågår desto mer politisk blir den. Frågan om Fillons lämplighet som presidentkandidat och president kommer förstås upp. Fillon själv menar att detta är en komplott av vänstern och media. De flesta högerväljare stöder honom fortfarande och där finns det också misstankar om att även juristerna som utreder affären är utsedda av den nuvarande socialistregeringen.

Övriga presidentkandidater säger inte så mycket. Anledningen är att det hänger någon eller några anklagelser om ekonomiska brott också över dem. Det gäller särskilt Marine Le Pen men även Emmanuel Macron. Socialistpartiets Benoît Hamon utreds inte för något brott för närvarande men Socialistpartiet har en tvivelaktig historia bakom sig. Senast riktades anklagelser om valfusk i primärvalet i mars månad när Hamon utsågs till vinnare

Politiska bedömare som nu skriver och pratar i radio och tv dagligen om Fillon och hans affärer menar att det nu handlar om en kamp om klockan. När kommer statens jurister att stänga förundersökningen och eventuellt besluta sig för att väcka åtal? Sker det före valet och när exakt? Skulle Fillon klara sig igenom hela valrörelsen fram till en eventuell andra valomgång den 7 maj och dessutom bli utsedd till näste president har han omedelbart immunitet mot alla anklagelser om brott. Det innebär fem år, och tio år om han ställer upp och vinner valet igen 2022, utan att de juridiska instanserna kan göra något.

Opinionssiffrorna visar att Fillon nu ligger klart efter Marine Le Pen och Emmanuel Macron, 8-9 procent efter Le Pen och 3-4 procent efter Macron. Han sjönk snabbt i opinionen den första veckan efter skandalen. Sedan har siffrorna planat ut. Det visar sig att en stor del av högerväljarna har vänt honom ryggen men att kärnan står honom bi. Han tappar inte längre mark. Det är inte omöjligt att han kan återta några procent om det blir ett för honom positivt resultat av den juridiska förundersökningen. Det kan räcka för honom att återta andraplatsen efter Marine Le Pen och därmed komma till den avslutande valomgången. I det läget  lär han kunna räkna med att vinna. Hur misskrediterad han då än skulle vara i vänsterns ögon är han för de flesta ett bättre alternativ än Nationella frontens ledare.

Stor osäkerhet präglar alltså läget just nu. Sannolikt kommer någon form av avgörande inom den närmaste veckan men inte ens det är säkert. Fillon har i alla fall beslutat sig för att kämpa vidare och han kan ju de politiska spelreglerna i Frankrike. Skandaler och affärer rör upp känslor och sätter igång analyser och spekulationer bland politiker och politiska bedömare. I slutändan rinner ofta det mesta ut i sanden och den anklagade politikern kan fortsätta nästan som förut. Det kan bli så även denna gång.

Polisvåld i Parisförort

Theo, en ung man i förorten Aulnay-sous-Bois norr om Paris blev utsatt för brutalt polisvåld i förra veckan. Händelsen har utlöst stor upprördhet bland de boende i området. Fyra poliser har tagits ur tjänst i väntan på utredning. Politikerna radar upp sig enligt ett välkänt mönster. Marine Le Pen talar om snällhetskulturen i det franska samhället.

Theo befinner sig forfarande efter en vecka på sjukhus till följd av de skador som polisen åsamkat honom vid en kontroll av identitetshandlingar. Ifrån sjukbädden har han givit intervjuer och på ett moget sätt bett alla de vänner och grannar som demonstrerar att göra det med värdighet. Upprördheten är stor bland invånarna i hela Bobigny men så gick demonstrationerna överstyr häromdagen när så kallade casseurs, män som är ute för att förstöra och skapa våld kring fredliga demonstrationer, gick till attack mot polisen. Ett trettiofemtal unga män sitter nu anhållna för våld mot ordningsmakten.

Denna händelse som så många andra konflikter i förorterna skapas av en total brist på förtroende mellan polismakten och invånarna i de utsatta förorterna. Poliserna å sin sida känner maktlöshet och blir provocerade av ungdomarna som rör sig på gatorna. Dessa poliser är ofta unga och oerfarna. Många av dem kommenderas till de svåraste områdena från sina hemkommuner långt från storstaden. De stoppar ungdomar med invandrarbakgrund och gör sina ständiga identitetskontroller där urvalet bygger på vem som ser ut som en papperslös eller kriminell. Språkbruket från polisernas sida saknar ofta all respekt. Okvädinsord och rasistiska tillmälen är legio.

Händelsen med Theo är filmad och ligger på nätet. Den kan säkert inte användas i ett rättsligt sammanhang. Det är omöjligt att se ansikten på  förövarna, de poliser som slår med sina batonger. Men bilden visar hur poliser utan att vara hotade ger sig på en ensam ung man.

Läget i de mest utsatta förorterna är naturligtvis kritiskt på många sätt. Brottsligheten med öppen droghandel dominerar en del av gatubilden. Framförallt är förtroendet i botten när det gäller relationen mellan staten, här främst representerad av polisen, och invånarna. De politiska extremisterna spär på bilden av att staten är oförmögen att ta i med hårdhandskarna och att problemets kärna är de boende i områdena. Marine Le Pen talar ständigt om regeringens brist på hårda tag. Hon älskar att använda ordet snällism om de ansvariga. Även Francois Fillon är inne på samma linje efter den senaste händelsen med polisvåldet mot Theo även om han betonar vikten av att de juridiska instanserna går till botten med anklagelserna mot polisens agerande.

Nationella fronten och delar av högern hävdar alltid att lösningen på problemen i förorterna ligger i mer repression. Fler poliser med större befogenheter kombinerat med högre straffsatser för olika brott skulle lösa problemen. Skulle Fillon eller framför allt Le Pen bli president kommer självfallet trycket att öka mot ungdomarna. Polisen har redan genom det undantagstillstånd som fortsätter att gälla stora befogenheter. Hur skulle det då inte bli med en repressivt inriktad president? Dörren står öppen för riktigt hårda tag. Frågan är vad som blir resultatet på lite längre sikt av en sådan politik? Frankrike är redan delat i grupper som misstror varandra. Det är inte svårt att ana att den misstron i så fall kan utvecklas till betydligt allvarligare konflikter.

.

De franska affärerna ökar Le Pens segerchanser

Fem kandidater kan komma ifråga för att gå till den andra valomgången i det franska presidentvalet. Tre av dem hotas av pågående affärer.  För en av dem, Francois Fillon, tyder det mesta på att den kommer att fälla honom. För Marine Le Pens del ser det ljusare ut.

Emmanuel Macron misstänks för att ha utnyttjat pengar och sin ställning som ekonomiminister i arbetet att bygga sin rörelse En Marche! (På väg!). Denna affär har ännu inte hotat Macron märkbart. Kanske för att den är mindre iögonenfallande än de andra två. Macron tar skydd bakom kandidater som är i större blåsväder.

Marine Le Pen undersöks av EU:s ledning i Bryssel för att ha utnyttjat pengar från den europeiska unionen för att bekosta lön för en assistent men att denna i huvudsak arbetat för Nationella fronten i Frankrike. Marine Le Pen slår ifrån sig och menar att anklagelserna inte har juridisk grund utan riktas mot henne av politiska motståndare som ogillar hennes och hennes partikamraters politik.

Den stora uppmärksamheten riktas mot Republikanernas kandidat Francois Fillon som anklagas för att ha betalat ut löner till sin hustru och två av sina barn för anställningar som varit fiktiva. Även han menar att anklagelserna är orimliga och att det ligger politiska motiv bakom. Precis som Marine Le Pen riktar han kritiken mot vänstern.

Det är sorgligt att åse denna serie av affärer som präglar det franska politiska livet och som särskilt aktualiseras i valtider. Varje affär är tillräckligt allvarlig för att i många länder leda till att politikern i fråga tvingas avsäga sig sin kandidatur eller avgå från något uppdrag. I Frankrike pågår dessa affärer utan att i de flesta fall leda till rättsliga åtgärder. Många gånger beror det på att lagarna är skrivna så att det finns kryphål. I fallet med Fillons anställning av fru och barn är det tillåtet att som ledamot i parlamentet anställa nära släktingar. Det ställs inte heller precisa krav på vad assistenterna ska ha för bakgrund och vilka arbetsuppgifter de ska fullgöra. Det är dessutom ledamoten som står som arbetsgivare för sin hustru eller sina barn och går i god för att allt sker korrekt inför staten  som betalar ut ersättningarna.

Francois Fillon räknar med att kunna rida ut stormen. Han tror att media slutar gräva i frågan och slutar skriva om affären när inget händer juridiskt. Så är också ofta fallet i gamla affärer som rullat upp under senare år. Han hoppas och tror också att den konservativa väljarkåren som stöder honom misstror media och åklagare mer än honom som politiker.

Nu verkar han ha fel. Affären har pågått i tio dagar och det kommer ständigt nya uppgifter. En del av hans partivänner är inte lojala mot honom. Antingen pressas de av väljare i sina valkretsar (det är trots allt val till nationalförsamlingen i juni) eller tror de inte längre att han kan vinna presidentvalet. Faktum är också att väljarstödet för Fillon minskar dag för dag. Igår kom uppgifter om att han har stöd av 18,5 procent av väljarna mot 20 procent dagen före och 25 procent dagarna innan affären blev känd. Samtidigt ligger Macron still i mätningarna, strax över 20 och Marine Le Pen på cirka 25 procent. Francois Fillon blir alltmer ett sänke för sitt parti som räknat med att få se sin kandidat som nästa president. Nu ligger han på tredje plats i mätningarna och kommer i så fall inte till den andra och avgörande valomgången den 7 maj.

Under den kommande veckan lär vi få mer klarhet i läget när nu också valrörelsen startar på allvar. I helgen har Marine Le Pen upptaktsmöte i Lyon och där finns också Emmanuel Macron för ett annat möte. Marine Le Pen sa häromdagen i en presskonferens att hon nu kandiderar som person och är tydlig med det. Hon vill vinna presidentvalet genom att inte alltför hårt kopplas till Nationella fronten. Tvärtom kommer hon, enligt vad hon lovar, presentera namn på personer som ska omge henne i valrörelsen och som kommer från andra politiska riktningar, vänster som höger, men som står bakom hennes så kallade patriotiska politik.

Republikanernas kris, med Fillon eller med någon annan kandidat, ökar Marine Le Pens chanser.Hennes favoritmotståndare är Emmanuel Macron som nu stiger fram som rimlig första motkandidat till henne. Denne representerar allt som hon motsätter sig. Öppenhet mot Europa, företagsvänlig, generösare i frågor som rör invandring och flyktingar liksom i attityden till andra kulturer och religioner. Hon kan samla många fransmän i kampen mot den socialliberala och delvis kulturradikala hållning som Macron representerar.

Nu är läget sådant i Frankrike att jag bedömer att Marine Le Pen har en chans att vinna presidentvalet. Det fortfarande inte sannolikt men en mer rimlig möjlighet. Hon är sedan länge den politiker som majoriteten inom arbetarklassen stöder. Hon kan slippa en stark högerkandidat som tar röster från henne genom att tävla om hårda tag mot invandring och terrorism. Hon får allt utrymme att attackera en motståndare som är mer liberal och som säkert provocerar stora delar av det konservativa Frankrike, både i de arbetande klasserna och i delar av den övre medelklassen. Affären kring Francois Fillon kan få långtgående konsekvenser för hur presidentvalet slutar.

Frågan ställs i Frankrike: Vem är vänster?

Benoît Hamon segrade i socialisternas primärval på ett program som alla nog vill beteckna som vänster. Medborgarlön som betalas med skatt på förmögenhet och robotar i arbetslivet. Sänkt arbetsvecka till 31 timmar som naturligtvis kommer att fresta på företagen på kostnadssidan. Och ett ekologiskt radikalt program.

Frågan är om vänster mäts med förslag eller med resultat. Manuel Valls, som förlorade primärvalet, betraktade striden om presidentkandidaturen mellan honom och Hamon som en kamp mellan realism och  utopism. Är realisten aldrig vänster om denna person föreslår högre arbetsvecka, höjd pensionsålder och stöd till företagen? Tänk om vänsterns mål om minskade klyftor och kamp mot fattigdomen uppnås i högre grad med sådana åtgärder. Är vänster en fråga om visioner i första hand och praktisk vardagspolitik i andra eller är det, som Valls skulle säga, tvärtom?

I dag är förmodligen var femte väljare vänster i den mening som Hamon skulle lägga in i ordet. I den senaste väljarundersökningen ser vi att 25 procent stöder Hamon och Vänsterpartiets Jean-Luc Mélenchon. Det är ändå en svagare siffra än några decennier tillbaka. Den socialistregering som tillträdde med Francois Mitterrand 1981 presenterade ett program som förespråkade banknationaliseringar och en lång rad välfärdsreformer som inte var finansierade och skattehöjningar, tillkomna av fördelningspolitiska skäl. Den franska vänstern har pressats tillbaka kraftigt på fyrtio år men jämfört med många andra västeuropeiska länder är den fortfarande rödare i större omfattning.

Vänster har också fått ett drag som skulle kunna kallas liberalt, försvaret för de mänskliga rättigheterna och rätten till fri rörelse av människor. Här är Hamon också glasklar, betydligt mer vänster i den meningen än Valls. Delar av den franska vänstern har anpassat sig från en generös inställning till invandring, flyktingar och multikulturella inslag i det franska samhället till åtstramning, försvar av fler gränskontroller och ökade befogenheter för polisen. Frågan är om vad som mest karakteriserar begreppet vänster i dag och vad som har mest betydelse när fransmän som uppfattar sig som klart vänster tar ställning. Störs de mest av Valls socialliberala ekonomiska politik eller av hans försvar för att förbjuda burkini på franska badstränder; det är frågan.

Vänster och även höger är i dag svårdefinierade begrepp. Snarare tycks motsatsparet öppen och sluten vara mer relevanta. Eller liberal och nationalistisk. Socialister som behöver staten för att reglera och kvantifiera kring sociala skillnader kan drivas in i en nationalistisk fälla. Hamons vän men konkurrent om rollen som Socialistpartiets presidentkandidat, Arnaud Montebourg, representerar en vänster som kommer nära den linjen. Hamons problem är snarare hans otydlighet när det gäller att finansiera reformer. Hamon är däremot en liberal i frågan om mänskliga rättigheter. Valls är tvärtom. Liberal i ekonomiska frågor men tenderar att gå i nationalistisk riktning när det gäller bekämpning av terrorism och i sitt försvar för en fransk identitet.

Intressant nog är Emmanuel Macron mest konsekvent. Han är snarare liberal i båda avseendena. Och det finns många inom Socialistpartiet som tilltalas av hans linje. Den minst sagt stelbenta lagstiftningen behöver luckras upp men vänstern får inte ge upp sitt försvar för de mänskliga rättigheterna.

Hamon blev Socialistpartiets presidentkandidat

Ikväll vid 21-tiden stod det klart att Benoît Hamon segrade i Socialistpartiets primärval. Med 58,6 procent mot Manuel Valls 41,4 . En klar seger som nu samtidigt rätar ut vissa frågetecken kring hur spelplanen för valrörelsen kommer att ritas upp. Trångt på flankerna och stort utrymme för Emmanuel Macron i mitten. Valdeltagandet sägs ha ökat med 20 procent från förra söndagens första valomgång men inga siffror är definitiva. Med tanke på alla misstankar om fusk förra omgången så bör alla uppgifter nu ses med kritiska ögon.

Socialistpartiets medlemmar och närmast sörjande sympatisörer står längre till vänster än den hållning som President Hollande och hans premiärminister Manuel Valls intagit under de fem åren vid makten. Utopisterna är fler än realisterna. Valet bekräftar i någon mening att partiet snarare är förankrat längre vänsterut, i en position som inte svarar mot medborgarna i sin helhet, inte ens bland de miljoner väljare som definierar sig som vänster men som ställer sig bakom en socialdemokratisk och socialliberal politik. För de senare, sannolikt en majoritet av vänsterväljarna, är kvällens resultat i primärvalet en signal om att söka sig till Emmanuel Macron och överge ett PS under Hamons ledning.

Hamon presenterade ett program av förnyelse med förslag om medborgarlön och andra kostsamma sociala satsningar. Också en tydlig ekologisk linje och ett försvar för ett mer multikulturellt och tolerant Frankrike. I många stycken ett positivt program men ekonomiskt närmast ansvarslöst. Det finns anledning att konstatera att det inte räcker med vackra ord för att minska de sociala klyftorna. Politiken kan inte genomföras bara med ord och utan insikt om hur väljare och andra politiker på det stora politiska slagfältet tänker och agerar. Hamon får i dag stöd av färre än 10 procent av väljarkåren i de mätningar som görs inför presidentvalet. Det är ingen bra utgångspunkt för att vinna valet och än mindre att få gehör för utopism.

Socialistpartiet står nu, alla hyllningar till Hamon i kväll till trots, i en mycket besvärlig situation. Hur många av de ledande politikerna inom partiet kommer att stödja honom? Hur många av regeringens ministrar kommer att som Ségolène Royal istället visa sitt stöd för Macron? Hamon kommer att stödjas av  de så kallade frondörerna inom parlamentsgruppen, mellan 10 och 20 procent högt räknat.

Den stora majoriteten vänsterväljare kommer att slitsas mellan Jean-Luc Mélenchon och Emmanuel Macron. Sannolikt en mindre andel av dessa väljare kommer den 23 april att rösta på Hamon. Socialistpartiets kandidat kan mycket väl komma sist av de tre i presidentvalets första valomgång.

Det ska bli intressant att se vad Manuel Valls gör i detta läge. Hamons tal i kväll tydde inte på någon utsträckt hand mot en annan politik än den han drivit i primärvalets valrörelse. Det blir då svårt för Valls att med något större engagemang ställa sig bakom Hamon. Mer sannolikt att han håller sig i bakgrunden, väntar in Hamons debacle i presidentvalets första omgång och därefter påbörjar arbetet att ta över partiet och leda det inför presidentvalet 2022.

Affären Francois och Penelope Fillon

Francois Fillon vann överlägset högerns primärval i november. Han lockade merparten av de väljare som röstade (totalt närmare 2,5 miljoner i andra valomgången) med ett program på samma gång värdekonservativt i försvaret av den franska och västerländska identiteten och ett ekonomiskt program som innehöll liberala inslag som gick längre än politiker i detta land brukar lyfta fram. Fillon vann också röster på sin personlighet. Soignerad, lågmäld, korrekt. Inga lik i garderoben, sas det. Han inkarnerade motsatsen till förre presidenten Nicolas Sarkozy.  Så kom dråpslaget i onsdags när satirtidningen Le Carnard enchaîné avslöjade något som få personer verkar ha känt till. Affären med hustrun Penelope och påståenden att hon lyft åtskilliga hundratusen euro från staten för ett assistentuppdrag till sin man och till en annan parlamentsledamot. Pengar som hon skulle ha kvitterat ut utan att ha arbetat. Un emploi fictif som termen lyder i Frankrike.

Som alla affärer i Frankrike finns det en juridisk och en moralisk sida. Tillsammans skapar de en politisk affär. Det är alltså logiskt att denna som andra affärer parallellt spelas upp i media och i olika juridiska instanser.

Det är inte olagligt att som parlamentsledamot anställa politiska sekreterare, inte ens den egna partnern, för att underlätta arbetet. Dessa politiska sekreterare kan sitta i nationalförsamlingen eller arbeta i parlamentsledamotens egen valkrets. De kan vara en eller flera men totalt betalar staten inte ut mer än drygt 9 000 euro per månad enligt dagens tariffer. Det flesta påstås ha mellan 2 000 och 3 000 euro men några har säkert mer. Arbetsuppgifterna skiftar men många gör grundliga utredningar och skriver motioner och tal åt sin arbetsgivare.

Det märkliga med Penelope Fillon är att hon varit betald av sin man utan att hon varit synlig i någon av parlamentets kamrar. Utbildningsministern i Fillons regering 2007-12, Valerie Pecresse, sa i radio häromdagen att hon inte visste att Penelope arbetade åt sin man. Hustrun har inte heller varit känd i Fillon valkrets. Däremot har hennes arvodering legat långt över normallönen, de sista åren kring 6 000 euro enligt uppgift.

Det finns en rad oklarheter i denna affär som nu har stått i centrum för det inrikespolitiska intresset i tre dagar. Hon är känd för att vara mycket diskret och hållit sig borta från medierna. Hon har några gånger i korta tv-intervjuer förklarat att hon inte alls sysslar med politik. Det rimmar illa med att hon i åtskilliga år varit det vi i Sverige skulle kalla politisk sekreterare åt sin man.

Hon har dessutom uppburit ett arvode för att ha upprätthållit en tjänst på en känd litterär tidskrift i Paris vars ägare känner familjen Fillon. Chefredaktören under den aktuella perioden, 2012-13, säger däremot till journalister att han aldrig träffat Penelope Fillon.

Rent juridiskt ska det bevisas att Penelope Fillon har haft en fiktiv tjänst, det vill säga uppburit lön av staten utan att arbeta. Hennes man har lovat att visa upp dokument som bevisar att hon verkligen gjort skäl för sin höga lön. Annars är det att betrakta som ett brott. Då kommer en förundersökning att påbörjas mot Francois Fillon som har varit hustruns arbetsgivare.

Den moraliska och därmed politiska delen av affären är förstås minst sagt besvärande för högerns presidentkandidat. Affären spetsades till igår kväll när Fillon i tv-kanalen Tf1 sa att han drar sig tillbaka som presidentkandidat om en åklagare på allvar drar igång en förundersökning.

De flesta affärer brukar inte resultera i att den ifrågasatta politikern tvingas lämna sin post eller kandidatur. Affärer uppstår och försvinner med jämna mellanrum, särskilt i valtider. Väljarna är vana vid dessa affärer och de brukar bara leda till ett ökat folkligt förakt för den så kallade eliten. Undersökningar visar att de senaste åren anser 82 procent av väljarkåren att politiker är generellt sett korrupta.

Fillon har däremot till skillnad från många andra politiker profilerat sig som en hederlig man. Många högerväljare röstade på honom i primärvalet just av den anledningen. Nu blir fallet stort och det kan leda till att han tvingas ge upp sin kandidatur.

Min första reaktion på affären ledde mig till slutsatsen att denna affär som de flesta andra inte leder till att i detta fall Francois Fillon måste lämna sin kandidatur. Som affären nu utvecklas finns det anledning att tro att detta fall kan bli undantaget som bekräftar regeln. Allt beror på om Fillon kan visa upp dokument som övertygar åklagarna om att hans hustru verkligen arbetat som politisk sekreterare. Hon som alltid sagt sig vara politiskt ointresserad. Frågan är om några bevis i form av mejlkorrespondens och ett och annat PM kan minska den skada moraliskt som presidentkandidaten åsamkats. Och hur ska partiet Republikanerna hantera en situation tre månader före valet om deras kandidat drar sig tillbaka?

 

 

Tvivel kring valdeltagandet i vänsterns primärval

Det räcker inte med att Socialistpartiet är i kris politiskt. Nu misstänks också oegentligheter i själva valproceduren i den första valomgången av primärvalet i söndags. Över trehundratusen röster kom till natten mellan söndag och måndag och ingen förstod hur det gått till. Misstankar om valfusk är stora.

Den ansvarige för valet förklarade kring kl 21 på söndagskvällen att mellan 1,5 och 2 miljoner röstberättigade hade deltagit i socialisternas primärval och la till att siffran närmade sig 2 miljoner. Eller ”la belle alliance populaire” som det så vackert heter. Det betyder den folkligt vackra alliansen. Nåja, så vackert var det inte när tidningarna på måndagsmorgonen började syna siffrorna för valdeltagandet. Partiledningen hade i förväg förklarat att ett valdeltagande under 1,5 miljoner skulle vara ett misslyckande. Uppenbarligen upptäcktes detta på kvällen. Siffrorna var långt under denna minimisiffra. Enligt vad utomstående journalister och samhällsvetare  antagit la partiledningen helt enkelt till cirka 350 000 röster så att det sammanlagda valdeltagandet utåt skulle presenteras som strax över 1,5 miljoner. Det som gjorde att misstankarna väcktes var att procentsatsen för de sju kandidaterna inte ändrades från söndagskvällens uppgifter baserade på cirka 1,2 miljoner väljare och måndagsmorgonens på drygt 1,5.

Partiledningen misstänks nu för att ha lagt till röster som inte avgivits för att ge skenet av att det fanns ett acceptabelt stort intresse för primärvalet. Högre siffror i valdeltagandet ger ökad styrka åt den kandidat som ska representera partiet i presidentvalet. Så måste partiledningen ha tänkt.

Metoden att fuska var inte så sofistikerad. Det var alltför lätt att avslöja avsikten. Problemet är att detta kastar ett ljus över PS som inte är smickrande. Det. gör att alltfler iakttagare av partiet inser att detta stolta socialistparti nu är svagare än på många decennier. Antalet medlemmar har sjunkit ner mot 50 000. Det är uppenbart att partiet inte klarat av att organisera primärvalet med tillräckligt många valbyråer. Flera tusen färre än högerns primärval lyckades samla i november. Sannolikt har partiet inte tillräckligt många frivilliga som kan driva de 10 000 valbyråer som skulle varit minimum för att få åtminstone 2 miljoner röstande i primärvalet.

Jag beskrev i förra blogginlägget hur partiet splittrats i två delar, en socialliberal och en traditionellt socialistisk. Denna spricka är förmodligen mycket svår att överbrygga, särskilt inför presidentvalet där det finns en kandidat mot mitten, Emmanuel Macron, och en till vänster, Jean-Luc Mélenchon, som står beredda att ta emot alla som flyr partiet. Det handlar inte bara om en väljarflykt. Det kommer att säkerligen handla om en flykt också av socialistpolitiker som oroas över att de inte kan få en säker valkrets för att omväljas till nationalförsamlingen för en ny period. Ett parti vars kandidat kanske kommer på femte plats i den första valomgången av presidentvalet lär inte kunna garantera framgångar ens i liten skala i valet i juni till den folkvalda församlingen.

Socialistpartiet i svår identitetskris inför primärval, del 2

Det blev som väntat Benoît Hamon och Manuel Valls som gick vidare till den andra omgången i det franska socialistpartiets primärval. Möjligen var Hamons förstaplacering en mindre överraskning och att han vann så pass klart. Han fick över 36 procent av rösterna mot 31 för Valls. Valresultatet blev en besvikelse för Arnaud Montebourg som inte nådde upp ens till 20 procent av rösterna och för Vincent Peillon, mittenkandidaten som mest trovärdigt kunde tala om samling av partiet. Peillon fick 6,5 procent. Tolkningen av resultatet leder till slutsatsen att partiet är i verklig kris. Vinner Hamon i andra valomgången, vilket är troligt sedan Montebourg rekommenderat sina väljare att rösta på honom nu på söndag, kommer partiet att vara chanslöst i det kommande presidentvalet. Tolkningen leder också till att partiet på sikt splittras i en höger- och en vänsterfalang där det kan bli svårt att hitta en gemensam linje för partiet.

Det är inget dramatiskt att ett parti i Frankrike går i graven. Tvärtom kan partier dö och återuppstå med annat namn och annat tilltal. Det har hänt förr. Personer spelar större roll än partier. I nuvarande läge ser vi tydliga drag av dödsryckningar i Socialistpartiet. Dels har partiet spruckit i två delar, en socialliberal och en socialistisk, som väl uttrycks i de respektive politiska program som Manuel Valls och Benoît Hamon står för. Och dels saknar partiet en idédiskussion och ett program som förenar dess medlemmar och sympatisörer.

Regeringsåren har verkligen påskyndat den processen. Hollande har fått skulden för detta men han har faktiskt försökt att anpassa sig och sin regering till dagens politiska situation och de reformer som måste genomföras. Manuel Valls har spelat rollen att driva en mer socialliberal politik med stöd till företagen för att öka tillväxten och skapa fler jobb. Regeringen har faktiskt också nått en förbättring i tillväxt och antal jobb jämfört med de första åren efter maktskiftet. Det finns dock en stark socialistisk kultur inom den franska vänstern. Den avskyr anpassning till marknadsekonomin och tar reflexmässigt avstånd från statligt stöd till arbetsgivarna. Denna vänster skyller Hollandes problem med den ekonomiska politiken uteslutande på hans anpassning mot mitten.

Socialistpartiets identitetskris kan beskrivas på två sätt. Den linje som Manuel Valls driver är inte en förnyelse av vänstern utan mer en anpassning av partiet till de strömningar som utgått från liberala och konservativa tankar och som fått fäste i den franska politiska tankevärlden.  Valls står för en mer repressiv hållning i fråga om terrorism och  företräder en linje i identitetsfrågan som närmar sig högerns. Hans ekonomiska politik är inspirerad av den borgerliga vänsterns. Social men också öppen för marknadsekonomiska lösningar. Valls och hans omgivnings politiska program är en anpassning mot mitten och höger. Hamon och Montebourg och många andra inom partiet ger staten och det offentliga den avgörande rollen för att förbättra de materiella villkoren för alla grupper som lever fattigt i landet. Denna grupp inom partiet formulerar på det sättet ett alternativ till högern och särskilt till dess presidentkandidat Francois Fillon som presenterat ett mer liberalt alternativ i ekonomiska frågor än högerpolitiker gjort tidigare. Tillräckligt många av vänsterväljarna vill hålla sig kvar vid tanken att politiken och inte marknadsekonomin ska lösa både fördelningsfrågorna mellan rika och fattiga och frågan om tillväxt och tillgång på jobb.

Hamon har ett ess i rockärmen som tilltalar särskilt många unga. Han har också skaffat sig en miljöprofil som attraherar och som självfallet också är i takt med tiden och nödvändig i ett land med kvardröjande drömmar om industrier och energiproducerande kärnkraftverk. Hamons gröna program var sannolikt avgörande för att han och inte Montebourg möter Valls i den andra valomgången.

Problemet med Hamon och Montebourg och hela den socialistiska delen av Socialistpartiet är att väljarkåren trots allt i större utsträckning går mot ett mer liberalt synsätt. Emmanuel Macron är nu mannen som fångar upp stora delar av den unga medelklassen som röstat vänster men inte tror på Hamons ekosocialism och ofinansierade löfte om medborgarlön. Hamon har sina väljare och tillsammans med vänsterpartiets Jean-Luc Mélenchon kan de båda säkert fånga in uppemot 20 procent av väljarkåren i det kommande presidentvalet. Nu kommer de sannolikt inte att enas om en kandidat. Varken Mélenchon eller Hamon drar sig tillbaka till förmån för den andre. Därför blir de chanslösa att nå en andra valomgång,

Socialistpartiets väljare i primärvalet har sannolikt gjort ett ideologiskt val och inte ett strategiskt. Dessa väljare har. genom att välja Hamon talat om för partiledningen att PS ska söka sig till rötterna i en klassisk socialism men med en stark grön profil. Om fler röstat på Valls hade signalen varit att partiet borde ta upp kampen om presidentskapet i april och maj. Förmodligen tror inte heller Socialistpartiets väljare att det under några omständigheter är möjligt att gå till en andra valomgång. Opinionsundersökningarna visar också att partiets kandidat hamnar på femte plats efter Fillon, Le Pen, Macron och Mélenchon. Det gäller särskilt om Hamon blir vald på söndag men även om Valls blir det.

Socialistpartiets splittring i två delar har blivit än tydligare genom detta primärval. Det är svårt att se hur sprickan ska kunna försvinna. Det är en tidsfråga innan Emmanuel Macron kan hälsa rader av socialistpolitiker välkomna till sin rörelse En Marche!. Flera från Socialistpartiet har redan anslutit sig och fler lär följa om Hamon vinner på söndag. En av regeringens mest framträdande ministrar och tidigare presidentkandidat, Ségolène Royal, har redan mer än antytt att hon gillar Macron och hans politik.

Macron kan mycket väl forma en ny socialliberal vänster. Då kommer definitivt PS att ligga i dödsryckningarna eller samlas kring den vänster som Hamon och Montebourg representerar. Och den utvecklingen kan gå snabbt, kanske redan i samband med presidentvalet.