Jag möter ständigt svenskar som suckar över fransmännen. “De är galna”, säger också insiktsfulla människor som följer politiken och som vet att uttrycka sig måttfullt. Varför är Frankrike så bisarrt i en svensks ögon?

Utan att våga påstå att jag har svaren  så försöker jag med en tanke eller snarare ett ord: konflikt. När människor från landet konsensus betraktar Frankrike uppstår en djup frustration över att lösningen på problem inte kommer genom kompromisser utan genom konflikter. Fransk politik och franskt vardagsliv utvecklas genom en närmast hegeliansk arbetsmetod - tes möter antites och så uppstår syntes. För att använda den marxistiska varianten av Hegel så sker utvecklingen genom revolution.

Samhällsutvecklingen under de två senaste seklerna belyser detta. Franska revolutionen 1789 har spelat en avgörande roll för hela Europa. Fransmännen har efter 1789 hunnit med två revolutioner och ett antal större eller mindre revolter. Sverige har i någon mening åkt snålskjuts på de strider som fransk vänster utkämpat med blod, svett och tårar. Vi har genomfört samhällsförändringarna när allt redan stått klart. Sverige avskaffade ståndsriksdagen 77 år efter franska revolutionen och 18 år efter den borgerliga revolutionen 1848. Demokratiseringen skedde sent i Sverige och visserligen hann vi med att införa kvinnlig rösträtt före Frankrike men den politiska radikaliseringen i Sverige har alltid kommit som en följd av tankar och händelser söder om vårt land och i många fall från Frankrike. Sverige anpassade sig under andra världskriget och höll en bitvis pinsamt låg profil gentemot Tysklands härjningar och brott mot alla möjliga folkrättsliga regler.

Frankrike invaderades av tyskarna 1940 men skapade en motregering i London under General de Gaulle som 1944 kunde återupprätta frihet och demokrati i landet. Frankrike stod upp för Europatanken långt innan Sverige ens tänkte tanken att ansluta sig till en europeisk gemenskap. Framförallt har Frankrike gått före när det gäller att öppna sinnena för en ny tid. Revolten 1968 betydde en demokratisering av utbildning och kultur. Stora sentida franska tänkare som Bourdieu och Foucault har givit insikter som präglar bland annat den svenska samhällsutvecklingen när det gäller synen på makt, kultur, sexualitet och andra frågor som är heta i den postmoderna värld vi lever i.

I Frankrike har alla steg framåt tagits under stor strid. Folkliga framsteg har ofta tagits med hjälp av vapen. Motståndet mot demokratiseringen har skett med mindre blodiga medel - överklassen har aldrig marscherat i Frankrike som i till exempel Spanien - men har varit och är hårdnackat. Juridik och den kulturella överhögheten kan också användas för att bekämpa förändring. Inga framsteg har skett på ett enkelt sätt.

En svensk journalist konstaterade i ett radioprogram i P1 i somras att fransmännen lever i en nej-kultur. Alla säger nej hela tiden och det kan vara en orsak till att fransmännen uppfattas som allmänt knepiga. Det senaste exemplet handlar om  det folkliga avståndstagandet till regeringens förslag till nytt pensionssystem. Ur ett svenskt perspektiv borde frågan kunna lösas enkelt. Förslaget är inte särskilt radikalt, snarare klokt och balanserat. Borde inte människor förstå att om staten lider av budgetunderskott och pensionärerna bli fler så måste pensionsåldern också öka? En svensk drömmer om att Bo Könberg tar planet till Paris och berättar för fransmännen hur fint Sverige löst sin pensionsfråga. Alla partier är överens och medborgarna förstår ingenting av reformen förrän den redan är klubbad i riksdagen.

Visst. Kompromisser och samförstånd gör allt mycket enklare. Men varifrån kommer kraften för en positiv utveckling och hur ska galna förslag stoppas? Fransmännen säger nej, ibland utan att reflektera så mycket. Med jämna mellanrum fylls gator och torg i städerna av uppretade människor som demonstrerar för sina frågor och mot upplevda orättvisor. De politiska frågorna kommer ändå upp i ljuset genom  konflikterna och grälen. Ibland tar nödvändiga reformer längre tid att genomföra men å andra sidan lever demokratin och mycket elände kan också stoppas.

Är vi i Sverige så mycket klokare? Hur är det egentligen i dessa valtider i Sverige med människors medvetenhet om vad som sker med vårt eget samhälle? Den som lyssnar på rösterna i valrörelsen hör ett fåtal politiker som talar i munnen på varandra men mest ägnar sig åt sifferxercis. Sverige har en befolkning på 9 miljoner. Vad säger alla de?

I slutet av augusti laddar de politiska partierna inför arbetsåret. Det kallas sommaruniversitet hos socialisterna och de gröna har nu under en helg i Nantes försökt samla ihop sina rätt spretiga styrkor till en gemensam hållning, inte minst i ledarfrågan.

De gröna är en bred samling med människor som liksom i Sverige består av  fundamentalister och realister i själva miljöfrågan. Det finns också politiska skillnader på vänster-högerskalan även om de gröna definitivt som rörelse står till vänster i politiken och svårligen kan tänka sig ett samarbete med Sarkozy.

En komplikation är att det finns ett grönt parti och Europe Ecologie som är den partigruppering som presenterar sig i EU-valen. Ledaren för Europe Ecologie är Daniel Cohn-Bendit, röde Danny från majrevolten 1968. Röde Danny har alltså blivit grön men har inte förlorat sin glöd, sin rappa tunga och oräddhet. Ingen vet riktigt vart han är på väg och hans ande svävar över den gröna rörelsen även om han gjort väldigt klart att han inte är intresserad av att ställa upp som grön presidentkandidat 2012.

Daniel Cohn-Bendit är lite förvånande mer orienterad mot breda samarbetslösningar i politiken än de två kvinnor som kommit ifråga som presidentkandidater, Cecile Duflot och Eva Joly. Cohn-Bendit har talat sig varm för samarbete med vänstern, inte bara socialisterna, men också med MoDem som är ett centerparti lett av Francois Bayrou, en välvillig humanist med rötter i den akademiska världen. Bayrou seglade upp som ett hot mot Sarkozy i förra presidentvalet men har sedan främst på grund av taktiska misstag sjunkit tillbaka i popularitet.

Cecile Duflot är de grönas generalsekreterare vilket kan jämföras med partiledare. Till skillnad från Sverige är inte partiledaren automatiskt kandidat till den ledande nationella politiska positionen. Duflot är yngre, född 1975, och en begåvad och inspirerande person. Hon står långt ut på vänsterkanten och använder sig ofta av ett hårt språk gentemot den sittande regeringen. Det är ingen hemlighet att hon och Cohn-Bendit bitvis har svårt att dra jämnt. I samband med de grönas partidagar i Nantes i förra veckan har Duflot gjort klart att hon inte kandiderar som presidentkandidat.

Eva Joly är nu den person som står kvar som den enda kandidaten. Mycket kan förstås hända fram till valrörelsen om drygt ett och ett halvt år. Joly är norska men flyttade som 18-åring till Frankrike, gifte sig med en fransman och har i dag franskt medborgarskap. Hon är jurist och har som åklagare drivit flera uppmärksammade korruptionsmål, bland annat mot Elf. Eva Joly sitter i dag på ett mandat för Europe Ecologie i Europaparlamentet tillsammans med Daniel Cohn-Bendit. Eva Joly röner stor respekt i Frankrike för sin integritet och styrka att ta svåra strider för rättssäkerheten i ett land som ständigt skakas av juridiska skandaler. Eva Joly är en radikal person med en bred politisk kunskap och hon skulle till och med kunna bli den samlade vänsterns gemensamma kandidat. Det vore i sig en sensation eftersom socialistpartiet är starkare i folkopinionen men liksom i Sverige knaprar de gröna in på försprånget. Socialisterna har också haft svårt att enas kring en stark kandidat vilket stärker Jolys aktier.

Det franska presidentvalet genomförs i två omgångar. I den första brukar minst ett dussin kandidater anmäla sig. De gröna har ofta haft mer än en kandidat i första valomgången. I nästa val blir det säkert bara en. Men frågan är om Eva Joly till och med kan komma på andra plats efter Sarkozy - den förväntade segraren - och därmed bli vänsterns huvudkandidat i den andra och avgörande valomgången.

Det är långt till maj 2012 men redan nu måste oppositionen ta ställning till flera taktiskt avgörande frågor. Vem eller vilka är kandidaterna från de olika partierna? Hur organiserat ska samarbetet se ut? Det finns de som drömmer om gemensamma primärval för de gröna och socialisterna. Det skulle innebära att vänstern - utom trotskisterna - samlas om en kandidat redan i första valomgången. Knappast realistiskt 2012 men att tanken kommit upp visar att mycket är på gång.

De gröna sluter nu upp kring Eva Joly som presidentkandidat. Cecile Duflot leder partiet och Daniel Cohn-Bendit stimulerar med goda tankar, galna upptåg och allmän stökighet i sin roll som ledare för EU-parlamentsgruppen.

Häromdagen samlade President Sarkozy sin regering för sista gången före några veckors sommarledighet. Parisarna lämnar sin stad och kopplar av under augusti. Turisterna med sina kartor och vattenflaskor i händerna dominerar gatubilden. Det mesta i övrigt går på sparlåga.

Arbetsåret 2009-10 har varit ett intensivt politiskt sett. Regeringen har drabbats av bakslag, särskilt i regionalvalen i mars månad. Spänningen mellan höger och vänster har ökat genom Woerthaffären kring eventuella olagliga penningbidrag från Liliane Bettencourt till regeringspartiet UMP och Sarkozys utspel om hårdare tag mot romer och mot brottsligheten. Tidningarna i Frankrike visar dessa dagar hur romska läger i Frankrike rivs. Det som är ljusskyggt måste ske när fransmännen har semester och inte ens orkar läsa sin dagstidning.

Eftersom det råder sådan stiltje just nu låter jag min blogg gå på sparlåga fram till månadsskiftet augusti-september. I september kommer det garanterat att finnas underlag för nya rapporter från det politiska och kulturella livet i Frankrike.

Till alla läsare av min blogg: Ha en bra start på det nya arbetsåret och så låter vi fransmännen och deras president vila ett tag i sina semesterbyar.

När Ylva Johansson inte har något att invända mot Jan Björklunds senaste utstpel om att föra in skolk i skolelevernas betyg visar det hur svårt vänstern sedan några år tillbaka har att hantera repressiv politik. Hellre huka sig för kraven på mer lag och ordning och ansluta sig till uppfattningen att piskan och skrämseln fungerar bättre än sociala insatser mot disciplinproblem i skolorna och mot ungdomsvåldet.

I Frankrike är situationen densamma men som alltid mer extrem. Nicolas Sarkozys utspel under de senaste veckorna förefaller så överdrivna att den socialistiska oppositionen med goda argument och värdeord om rättstrygghet och jämlikhet inför lagen skulle kunna vinna debatten. Men så är inte fallet. Det visar sig att socialisterna tvekar. De vågar inte gå i direkt polemik. Högern har motargument som ger bättre effekt på stora väljargrupper än vänsterns kritik.

Martine Aubry har kritiserat Sarkozys utspel om att bland annat instifta en lag som kan döma föräldrar till minderåriga barn för brott som barnen begått. Hon har också kritiserat hans förslag att utvisa romer som döms som grupp och en del andra helt rättsvidriga förslag. Men hon tvekade flera dagar innan hon gjorde sitt uttalande och uppenbarligen är socialistpartiet väldigt försiktigt i sin kritik. De är rädda för den motoffensiv som högern redan inlett. “Aubry ställer inte upp för brottsoffren,” är ett av argumenten från Sarkozys armé av lojala högerpolitiker. “Vi anar att socialisterna drömmer samma orealistiska, snällistiska tankar som resulterade i en sådan misslyckad invandringspolitik under socialisten Lionel Jospins regeringstid 1997-2002,” lyder andra motargument.

Sarkozy kan mycket väl låta bli att göra verklighet av sina förslag. Han vill bara locka ut vänsteroppositionen i en debatt som den förlorar i väljarnas ögon, få den att framstå som beskedlig och vek mot brottslingar och sedan framstå som det enda alternativet för ett starkt och lagligt Frankrike. Det allvarliga är vilka effekter denna kampanj från presidenten får på den allmänna opinionens syn på rättvisa och tolerans mot människor i de utsatta förortsområdena runt om i landet.

I dag visar en svensk väljarundersökning från United Minds på en stark framryckning av Sverigedemokraterna. I Frankrike kommer Sarkozy att fortsätta driva en reaktionär kampanj i frågan om lag och ordning. Kulturrasismen får ökat fotfäste och det finns anledning att se med oro på framtiden ur den aspekten. Det spelar i Frankrikes fall mindre roll om Nationella Fronten växer i opinionsundersökningarna. Sarkozy sköter attackerna mot vissa invandrargrupper och urholkar rättssäkerheten för dessa grupper alldeles på egen hand.

Nicolas Sarkozy har ännu inte tagit semester. Istället fortsätter han med verbalt aggressiva utspel mot invandrare, senast i ett tal i Grenoble för ett par dagar sedan. Det råder ingen tvekan om att presidenten efter sitt partis förluster i de regionala valen i mars och hans nedgång i opinionssiffrorna bestämt sig för att vinna väljare med en tuffare attityd mot invandrare och kriminella och sammankopplingen mellan dessa.

Sarkozy hotar nu öppet med att staten Frankrike genom nya lagar i höst ska kunna dra tillbaka ett medborgarskap för personer som inte är födda fransmän och som begått allvarligare brott. Han vill genom nya lagar dessutom straffa föräldrar till minderåriga som begått brott och han gör i svepande ordalag klart att han kopplar i svepande ordalag vissa folkgrupper som till exempel romerna till brottsligt beteende.

Presidentens uttalanden och antydningar om lagändringar är helt i linje med förslag som framförts i många år av Nationella fronten. Marine Le Pen har nu sagt sig vara  nöjd med presidentens tal de senaste dagarna. Hennes tidigare kritik mot honom för vekhet i invandrarfrågan har nu upphört. Hon noterar  dock samtidigt att Sarkozy nu tvingas ta konsekvenserna av en situation som han inte längre behärskar, det vill säga invandrares ökade brottsbenägenhet, och därför nu ansluter sig till Nationella frontens politiska linje. Socialistpartiets ledare Martine Aubry kallar däremot Sarkozys utspel för antirepublikanska och antikonstitutionella.

Det är naturligtvis en upprörande tanke att återkalla ett medborgarskap oavsett en person begått brott eller inte. Vad säger att den personen automatiskt kan få ett medborgarskap i sitt gamla land? Och vilka länder gäller det? Kan en svensk som blivit fransk medborgare och som därefter begår ett allvarligt brott också bli av med sin franska nationalitet? Knappast!

Utspelen från President Sarkozy kommer under semestertid i Frankrike men samtidigt aviserar han lagändringar som kommer att diskuteras i höst. Det återstår att se i vilken grad han tänker fullfölja sin nya hårda linje. Han har tidigare visat prov på inkonsekvens i sin politiska hållning. Uppenbarligen tror han ändå att en högervridning av invandrings- och säkerhetsfrågorna i landet är god taktik för att stärka hans och partiet UMP:s ställning. Det är också uppenbart att främlingsfientligheten och rasismen är på frammarsch. Det sportsliga fiaskot och alla turer kring spelare och ledare under VM i fotboll kan ha givit näring åt rasism  och spätt på den tidigare rätt utbredda främlingsfientligheten hos en del fransmän.

Samma fråga i Frankrike som i Sverige. Romer och resandefolk som gärna sammanförs i en grupp utsätts för utvisningar som drabbar grupperna mer än enskilda personer som kan ha begått brott och som spär på främslingsfientligheten.

I Frankrike verkar en romsk mans mord på en polistjänsteman och oroligheter i ett romskt läger ha satt igång en regeringsaktivitet som går långt över bestraffningen av denna person. Mordet på polismannen gav Sarkozy ett nytt tillfälle till ett högröstat angrepp på “vissa romer” och hans högra hand, inrikesministern Brice Hortefeux, uppdraget att riva ner en del tillfälliga läger bebodda av romer och utvisa dem. Regeringen kan alltid peka på att dessa skulle ha oklara papper men hela projektet med utvisningarna har klara främlingsfientliga inslag och kan också ses som en flört med befolkningsgrupper i landet som stöder Nationella Fronten eller är  allmänt rasistiska.

SOS-Racisme och socialistpartiet är några av de organisationer som upprört uttalat sig mot regeringens beslut. De menar att regeringen inte bara visar prov på främlingsfientlighet utan inte heller följer den lagstifting som ska hindra den här typen av generella utvisningar.

“Regeringens sätt att lyfta frågan är ovärdigt,” konstaterar också Pouria Amirshahi, ansvarig för frågor om mänskliga rättigheter inom franska socialistpartiet. “De bråk och uppror som tidigare förekommit i ett läger i Loir-et-Cher skulle ha behandlats som en fråga om vandalism. Istället har Sarkozy kopplat ihop resandefolket, romer, de papperslösa och våld i en obehaglig populistisk och demagogisk röra,” säger hon.

Nicolas Sarkozy använder gärna ordet ´krig´ när han ska framstå som presidenten med hårda nypor, beredd att försvara de rättskaffens människorna mot buset. Detta krig verkar emellertid vara mer ord än handling. Tidningen Le Monde visar i en avslöjande artikel i dag hur detta krig har pågått på ett verbalt plan i åtta år, sedan Sarkozy första gången blev inrikesminister, och aldrig verkar ha avslutats och, vad värre är för honom, inte avsatt några bestående positiva resultat.

I regeringskonseljen igår förklarade presidenten krig mot narkotikahandlarna och andra småtjuvar efter de senaste upproren i förorterna, denna gång i La Villeneuve i Grenoble. Under våren har han vid flera tillfällen förklarat ett krig utan nåd mot allt möjligt. I juni månad skulle krig föras mot otryggheten. En ny åtgärd presenterades före sommaren: föräldrar till kriminella minderåriga barn ska också straffas. Tidigare under året kom förslaget att föräldrar till barn som skolkar från skolan ska fråntas bidrag. Sarkozy har förstås också förklarat krig mot skolket.

Nicolas Sarkozy är konservativ i frågor som rör uppfostran, skoldisciplin, invandring och rättssäkerhet. Han griper gärna efter lösningar som bygger på piskan och moroten. Han är impulsiv och drömmer om raka enkla åtgärder som ska ge snabba resultat. Han ser sig själv som en handlingskraftig person och har också tolkats så utifrån hans bestämda uttalanden och fasta blick in i TV-kameran när han lanserar sina reformförslag på området. Många kritiker har tvivlat på hans förmåga att kunna lösa förortsproblemen redan när han gjorde sina första utspel i samband med novemberoroligheterna 2005. Nu visar det sig att kritikerna haft rätt. Inget har egentligen hänt. Problemen kvarstår och Sarkozys upprepade löften om krig mot allt möjligt framstår som mer och mer pinsamt.

Vi får konstatera att Frankrike har ett gigantiskt problem med stora klyftor i samhället. Staten har lagt ner miljarder på att lösa problemen i förorterna. Socialisterna försökte med en mer socialt inriktad politik under sina år vid makten 1997-2002 och utan framgång. Nu har högern haft åtta år på sig med en aggressiv ton och en mer hårdför utvisningspolitik av utländska medborgare med samma dåliga resultat.

Frankrike är kontrasternas land. Politiska lösningar hittas sällan i kompromisser. Assimilering är inget modeord i fransk samhällsliv. Den traditionella arbetarklassen och den lägre medelklassen är stora befolkningsgrupper i landet och de lever under förhållandevis dåliga villkor. Det innebär att det knappast finns utrymme för en generös politik mot de mest utsatta grupperna, nämligen invandrarna i de fattigaste förorterna till de stora städerna. Det saknas folkligt stöd för avgörande politiska insatser för dem. Sarkozys verbala krig har varit verkningslös och förmodligen kontraproduktiv men hittills säkerligen den politiskt mest gångbara hållningen. Nu när inga resultat uppnås och rädslan för konflikter ökar kommer han och hans regering att få det allt svårare.

Den nuvarande politiska majoriteten med presidenten i spetsen börjar alltmer visa tecken på sönderfall. Populariteten har sedan länge varit låg men når nu bottennivåer. Regeringen är oförmögen att driva igenom verksamma reformer mot den ekonomiska krisen och ger föga uppmuntran till de väljare som hoppats på mer lag och ordning. Pierre Moscovici, en av de ledande socialisterna, skriver i dag på sin blogg att han vet från säkra källor att en upplösning av nationalförsamlingen i förtid är en fråga som ventileras i regeringen. Han tror inte att Sarkozy beslutar sig för att utlysa nyval men uppgiften är ändå avslöjande.

Nicolas Sarkozy går till semesterledighet med huvudet fullt av problem. Till hösten ska domstolen undersöka de rättsliga frågorna i den så kallade Woerthaffären och  Eric Woerth har som arbetsmarknadsminister uppdraget att baxa igenom en impopulär pensionsreform i senaten och i nationalförsamlingen. Det blir en het höst i Frankrike.

Inför sommarledigheten funderar politiska kommentatorer över hur presidenten kunnat tappa förtroendet hos det franska folket så fullständigt. Le Nouvel Observateur räknar upp sju orsaker till de historiskt låga popularitetssiffrorna.

Krisen i Europa har varit en tuff tid för alla ledare i de stora europeiska länderna. Nicolas Sarkozy har haft det särskilt problematiskt i relationen med sina medborgare och det värsta är att krisen bara delvis kan förklara att han sjunkit i popularitet från 65 procent till 26 på tre år, det vill säga från valet i maj 2007. Frågan är om inte den första kvällen - segerfesten på lyxiga Fouquet´s på Champs Elysées - var avgörande för det som kom att bli ett historiskt ras i förtroende för honom som president. Denna kväll fick TV-tittarna se hur han omgav sig med några av de rikaste och mest berömda från näringsliv och showbiz, bland andra Johnny Halliday, i en luxuös restaurangmiljö. Direkt efter festen drog han och hustrun Cecilia till en semester på en lyxyacht utanför Malta. Presidenten som lovade att bli en ledare för alla fransmän visade sig omedelbart vara en president för ett fåtal rika.

Sarkozy hade i valrörelsen talat om en ansvarsfull politik och att det skulle löna sig för alla att arbeta. De första reformerna innebar stora skattesänkningar för de riktigt rika vilket bland annat la grunden för den stora skandalen kring Lilian Bettencourt som tack vare denna skattereform kunde omedelbart inkassera en återbäring på cirka 30 miljoner euros.

Sarkozy kom snett från början och det är förstås helt och hållet hans eget fel. Han har också skapat bilden av att han och bara han kan styra landet. Till skillnad från tidigare presidenter styr han regeringen i alla frågor och har degraderat premiärministern till att i princip bara hantera relationerna till parlamentet. Ingen minister vågar heller i dag ta några egna initiativ utan att ha fått klartecken från presidenten. Det innebär att Sarkozy också blir ansvarig för alla misstag som regeringen gör. Han kan inte skjuta undan problemen och skylla dem på någon svag minister. Det är alltid han själv som ytterst bär ansvaret för varje ogenomtänkt lagförslag och det är han som format den ordningen.

Nicolas Sarkozy är trots allt bara en människa och kan inte styra ett stort land alldeles själv. Han visar dessutom brister i förmågan att göra verklighet av sina idéer och sina utspel. Inte sällan glöms förslag bort eller så byter han ståndpunkt. I början av sin mandatperiod var miljöfrågorna viktiga. I dag är de i stort sett helt förda åt sidan. Köpkraften skulle öka, lovade han, men väldigt få reformer har genomförts för att stärka den. Det går att göra en lång lista på områden där Sarkozy lovat medborgarna förändringar men väldigt lite har infriats. Hans löfte om en modernisering av Frankrike är inte infriat.

Allt fler fransmän undrar vad som ska hända under de kommande två åren fram till nästa val. Regeringen måste ombildas i höst därför att den annars riskerar att brytas ner i sina beståndsdelar av svaga eller misslynta ministrar utan någon möjlighet att tänka och handla efter eget huvud. Sarkozy måste ta itu med sin svaga ställning i väljarkåren. Han är förvånande nog rätt passiv i sina direktkontakter med befolkningen i TV - ett klassiskt medium för presidenter när stödet från folkopinionen sviktar. Han måste föra pensionsfrågan i hamn. Den ska avgöras i parlamentet i höst. Misslyckas han med det kommer frågan på allvar ställas om han överhuvudtaget kan bli återvald som president 2012.

Hyperpresidenten Nicolas Sarkozy har krymt väsentligt under sina tre år vid makten. Frågan är om och hur han ska kunna vända trenden uppåt igen. Svaret är inte givet.

De sista veckorna av arbetsåret i Frankrike och i synnerhet i Paris är tunga av trötthet och rentav utmattning. I år är värmen dessutom ovanligt närvarande med temperaturer över 30 grader. Hur ska någon orka engagera sig i politiska affärer och gräva vidare även i en så pass uppseendeväckande historia som den kring Liliane Bettencourts skattefiffel och ministern Eric Woerths eventuella inblandning.

Igår lät sig President Nicolas Sarkozy intervjuas av fransk televisions politiska journalist David Pujadas om Bettencourt-Woerth-affären. Det blev rätt avslaget. Presidenten sa egentligen inget nytt utan bara det förväntade. Inga ord om regeringsombildning. Hans stöd för sin minister är orubbligt. Han släppte egentligen endast en nyhet och den var så uppenbart förväntad. Eric Woerth kommer med omedelbar verkan att fråntas sin roll som ekonomiansvarig för UMP, Sarkozys eget parti. Ett beslut som skulle ha tagits i det ögonblick Woerth blev bugetminister. Nu är han sedan ett halvår arbetsmarkandsminister och då kommer beslutet att upphäva hans dubbelroll. Tala om att vara ute för sent i det avseendet.

Det är  svårt också för oppositionen att gå vidare i sin kritik eftersom inga nya fakta kommit fram. Åklagaren har startat en förundersökning i affären och det kommer att dröja till hösten innan eventuella nya eller mer solida fakta läggs på bordet.

I morgon firar Frankrike sin nationaldag med militärparader och olika festligheter. Nationen visar upp sin enighet. Därefter brukar politiken vila i en dryg månad. Det behövs. Inget land är så överpolitiserat som Frankrike. Värmen kommer nu att lägga sig som ett töcken över människors hjärnor och det som gäller för de flesta är inte arbete och politik utan frågan om i vilket läge - i skugga eller sol - som vilstolen ska stå och hur sommardrinken ska beredas. Det verkar sunt och alldeles nödvändigt. Fransmännen är liksom de flesta av oss i Sverige rätt trötta på politik just nu.

Det som började som en liten pikant pinsamhet i relationen mellan en ministers hustru och en åldrad mångmiljardär har utvecklats till en politisk affär med kopplingar ända till Elyséepalatset. Den minnesgode eller den historiskt bevandrade gör hänsyftningar till Watergateaffären i USA på 1970-talet.

Franska politiska affärer är sällan enkla och handlar till skillnad från de engelska mindre om sex och mer om pengar. Denna affär går i korthet ut på följande:  Florence Woerth, hustrun till tidigare budgetministern Eric Woerth - numera ansvarig för årets knepigaste inrikespolitiska fråga, nämligen pensionsreformen - har under flera år skött placeringarna av Liliane Bettencourts förmögenhet. Denna kvinna har levt ett glatt liv och det visar sig att hon strött en del av sina 18 miljarder på en (1 ?)  charmerande herre men också givit kampanjbidrag till Sarkozys valrörelse 2007. Summan var enligt uppgifter som nu verkar rätt trovärdiga 150 000 €. Det är långt över den summa på 7 500 € som en privatperson enligt lag kan ge till politiska partier. Pengarna lämnades över i form av kontanter i kuvert och det lär ha skett i samband med att Sarkozy träffade Lilian Bettencourt i hennes hem. Till yttermera visso: Den person som före valet skötte ekonomin i UMP - Sarkozys parti - och tagit emot dessa illegala partibidrag i sedlar var ingen mindre än Eric Woerth.

Historiens politiska koppling stannar inte där. Efter valsegern 2007 blir Eric Woerth budgetminister i regeringen. Som sådan driver han igenom förslaget från Sarkozy att sätta en spärr för marginalskatter så att rika i landet inte ska lockas att placera pengar utomlands om skattetrycket blir för hårt. Kan hennes ekonomiska stöd till Sarkozy och hans valkassa vara ett sätt att bidra till att landet får lindrigare skattelagar och visst kände hon redan under valrörelsen till Sarkozys förslag i frågan. Skattereformen hindrade inte heller Bettencourt från att ägna sig åt skatteflykt. Den som spelade en roll i det avseendet var alltså Florence Woerth.

Florence Woerth har avgått i sin roll som rådgivare åt Liliane Bettencourt. Eric Woerth blir för varje dag en allt större belastning för regeringen och för Sarkozy. Många inom majoritetspartiet hoppas fortfarande på att han och Sarkozy kan klamra sig fast fram till den 14 juli när politiken brukar ta sommarledigt. Så lär det gå även denna gång - det återstår bara en vecka - men läget har förvärrats. Nya uppgifter kommer fram nästan varje dag och Eric Woerth har blivit en belastning för den politiska ledningen i landet.

Eric Woerth själv och många av hans politiska vänner lägger i vanlig ordning all skuld på media och mycket skuld på oppositionen. Den taktiken blir allt mindre  trovärdig för varje graverande uppgift som presenteras i denna affär.

Oppositionen leker med det skadskjutna djuret och hoppas på en långdragen process där Woerth inte avgår för att avslöjandena och kommentarerna runtomkring honom  långsamt ska gröpa ur det sista av förtroende som franska folket har för sin president. Sarkozys popularitet har nu sjunkit till strax över 20 procent. Denna affär lär inte stärka hans aktier.