Lindbom på franska: Om Frankrike

Lär dig namnet Anne Hidalgo

Hon heter Anne Hidalgo och är okänd utanför Paris gränser. Förmodligen beror det på att hon som en god lokalpolitiker hittills satsat all kraft på sin stad. Hon gör det hon ska göra och lämnar övrigt, politiska utspel som handlar om hela Frankrike, åt andra. Hon är ändå värd uppmärksamhet och snart kommer hon sannolikt att efterfrågas mer för nationella uppdrag.

Anne Hidalgo var förre borgmästaren Bertrand Delanoës närmaste medarbetare under  hela den period (2001-14) som han var borgmästare i Paris. Det gav denna spanskfödda politiker med hemvist inom Socialistpartiet kunskap om staden och förberedde henne för att ta över ansvaret när Delanoë drog sig tillbaka efter två perioder. I en tuff och jämn kamp med högerns Nathalie Kosciusko-Morizet drog hon det längsta strået. Trovärdig för sina insatser som stadens nummer två i många år och med ett program som tilltalade en förhållandevis vänsterorienterad väljarkår.

Hidalgo har som borgmästare sedan 2014 gjort avtryck genom att driva gröna frågor. Hon har förbjudit förekomsten av gamla motorfordon i trafiken och sökte begränsa den tunga trafiken. Hon har fortsatt arbetet sedan sin föregångares dagar med satsning på grönområden och inte minst rekreationsplatser invid Seine. Här har byggts en sandplage med solstolar invid floden. Populärt inslag i gatubilden och väl frekventerat under varma sommardagar.

Hidalgo har under de senaste månaderna gått i konflikt med regeringen om att ta emot nyanlända flyktingar i två särskilda läger i eller strax utanför Paris. Det är välkänt att regeringen haft en väldigt stram politik mot flyktinginvandring. Hidalgo menar att mer bör göras och har tagit detta initiativ;  ifrågasatt av många som inte vill på något sätt locka flyktingar till Frankrike. Hon har också retat regeringen genom att tidigt förklara att hon var emot lagförslaget om att ta ifrån vissa personer med terrormisstanke eller terrorbrott deras franska medborgarskap.

Anne Hidalgo är röd och grön. Hon bygger sin profil genom att driva frågor om miljö och mänskliga rättigheter i en konkret politisk ansvarsställning; i hennes fall som borgmästare i en av Europas största städer. Hon kommer smygande. Några år till med framgångsrikt arbete inom områden som engagerar många väljare i dag kan hon utan åthävor ta steget från lokalpolitiker till politiker på nationell nivå. Hon har deklarerat väldigt tydligt att hon inte kandiderar till presidentposten 2017 precis som hon tackade nej till att delta i socialisternas primärval inför presidentvalet 2012. Kanske är hon bara intresserad av att göra en insats på lokalt plan. Eller så bygger hon långsamt upp sin maktställning. Visar inte bara i ord utan också i handling att hon är en skicklig politiker. Det är ”mycket snack och lite verkstad” i fransk toppolitik. Måhända är Anne Hidalgo ett lockande namn i framtiden. Hon är idag 57 år. Med franska mått mätt är det ingen ålder.

Vid foten av Montmartre

Jag flyttade till Paris i slutet av 70-talet. Började orientera mig i staden. Förstå hur jag skulle leva i detta myller av människor och gator – och affärer. Jag lärde mig snart att de stora snabbköpen hade bestämda öppettider och stängt på söndagar. Däremot fanns det alltid en liten speceriaffär i snart sagt varje gathörn och som verkade ha öppet närhelst någon ville handla. En man som stod där och väntade på att parisarna skulle rusa in i butiken i all hast, ofta sent på kvällen, för att komplettera med varor som de glömt i snabbköpet. En burk oliver till drinken eller en flaska av något starkt som behövdes till kaffet efter maten eller för att döva oron inför natten. Mannen i butiken var nästan alltid nordafrikan som flyttat till Paris för att söka en bättre framtid, i varje fall materiellt.

Britta Röstlunds debutroman Vid foten av Montmartre  (Norstedts) handlar om Mancebo som är precis det, maghrebin som man säger i Frankrike om invandrarna från Nordafrika. En specerihandlare med lägenhet ovanpå med hustru Fatima och sonen Amir. Och så kusinen Tariq och hans hustru Adèle som också bor ovanpå speceriaffären men Tariq har sin verksamhet som skomakare tvärs över gatan. Och annat också som läsaren får reda på så småningom. Ja, egentligen söker romanen svar på en fråga: Vem är Monsieur Bellevier? Britta Röstlund får läsaren att verkligen vilja veta det.

Britta Röstlund har låtit berättelsen om de två familjerna och alla förvecklingar dem emellan utspela sig på Boulevard des Batignolles vid foten av Montmartre. Hon ger en doft av ett av många Pariskvarter; kanske inte det som de flesta turister tänker på först när de drömmande förbereder sin resa till den franska huvudstaden. Icke desto mindre en anledning att låta berättelsen stanna i den del av norra Paris där gentrifieringen inte fått fotfäste.

Romanen har också en annan berättelse. Det är en karaktär som beskrivs som  jag som dras in i ett märkligt sammanhang ute i La Défense väster om stan. Ett område som ibland kallats för Paris Manhattan med alla sina skyskrapor; ett modernt område fyllt av stora internationella företag som lagt beslag på hela eller delar av de höga husen.

De båda berättelserna löper parallellt i romanen men mot slutet sker sådant som gör det mysteriösa mer begripligt och får två trådar att tvinnas till en. Det är en spännande roman utan att alls vara fylld av ond bråd död. Den enda som dör är en liten fågel. Hela romanen består av oväntade nya spår i berättelsen. Allt går framåt men inte som läsaren skulle kunna tänka sig. Överraskningsmomenten är många. Och slutet är som sagt överraskande.

Britta Röstlund bor i Paris och kan de områden hon beskriver. Hon har arbetat i stan som journalist i femton år. Hennes debutroman får läsaren att vilja läsa mer av henne och ser helst att hon ägnar det mesta av sin tid åt författarskap. Det är en  laddad berättelse med ett följsamt språk. Jag som har glädjen att känna henne och träffar henne regelbundet under mina besök i Paris kommer i alla fall att säga det till henne när vi ses härnäst.

En restaurangägares röst

Jag har några favoritkrogar i Paris. De tillhör sannerligen inte de exklusiva men de är prisvärda. Ställen dit jag också kan gå ensam, prata med ägaren en stund mellan rätterna. Titta mig omkring och lyssna på de andra gästerna och ibland prata med dem. Precis det man gör på småkrogar.

Häromdagen gick jag till en av dem, hålet i väggen på Rue Jacob i Quartier Latin, Le Torchon som betyder trasa. Vem skulle tro att det serveras anständig mat på ett ställe med ett sådant namn men det gör det faktiskt.

Jag tycker om att växla några ord med servitören som ofta är ägaren på dessa små restauranger. Men på Le Torchon har det inte varit så meningsfullt. Ägaren, en tyst och stillsam man i 50-årsåldern, var aldrig intresserad av längre samtal. Men maten har alltid varit god och för 15 euro får jag tre rätter och lägger jag till 3 euro också ett glas med anständigt vin. Så häromdagen var han som förbytt. Nu sprutade orden ur honom. Han sa att han hade givit upp sin affärsverksamhet med krogen. Sedan början av september är det tomt varje kväll i lokalen. Inga gäster mer. Han skyllde på krisen. ”Folk har inte råd. Alla sitter hemma och äter sin tarvliga kost istället”. Jag försökte med att det kanske är terrorismen som skrämmer människor från att komma. ”Bah”, stönade han på franskt manér. ”De går ju till jobbet. De kan ju bli skjutna i tunnelbanan också”, säger han.

Jag nickade och visade att jag förstod. ”Varför fortsätta med restaurang när tiderna är som de är”, fortsatte han.  ”Jag kan öppna skomakeri”. ”Ja, skor behöver alltid lagas, särskilt i dåliga tider”, svarade jag.

Han gick över till ett annat bord och fortsatte att klaga. Vi var trots allt fem gäster i lokalen. Där satt ett äldre par. De hade beställt in vatten till maten men jag såg hur mannen smög upp en halvliter av något starkt och hällde i glasen till sig och hustrun. Medhavd sprit! Det såg förstås restaurangägaren men han sa ingenting. Hellre två gäster som i alla fall äter än inga alls, lär han ha tänkt.

Jag bad om notan. ”Jag är tillbaka i november”, sa jag till honom. ”Hoppas ni inte har sålt tills dess.” Det verkade inte längre vara någon fråga. Han hade glömt allt om att sälja och öppna skomakeri. Jag måste nypa mig i armen. Det är så lätt att dras med när fransmän börjar argumentera. Allt låter så trovärdigt. Krisen är total. Inte en gäst på krogen. Jag stänger i morgon. Och så är det mest ett behov av att få avreagera sig lite. Visst är det kris i Frankrike men allt som sägs är inte som det låter. Det kan bara bra att påminna sig om.

Höstbild från Paris

Det är verkligen varmt i Paris. Jag kan inte påminna mig en september med dessa stadiga temperaturer kring 30 grader och däröver. Det är inte obehagligt. Lite fuktigt men inte värre än att jag njuter mer än jag pustar och stånkar när jag tar mig fram i folkvimlet på stans trottoarer.

Jag har alltid tyckt om varma höstkvällar i södra Europa när mörkret faller tidigare men vädret tillåter skönt uteliv på caféer och restauranger. Häromkvällen satte jag mig på ett litet ställe mitt i Marais. Ett eget bord ute. Mörkret föll vid halvniotiden men lämpligt nog fanns det en utomhusbelysning fästad precis ovanför mitt huvud så att jag kunde läsa medan jag åt min middag. Och lyfta blicken hela tiden från tidningen för att se på människorna som gick förbi. Det myllrade av flanörer på denna gågata precis som alla andra i området en sådan kväll.

Paris har gågator idag, särskilt i populära områden som Marais. Affärerna har öppet sent, omgivna av restauranger och caféer. På gatstumpen där jag befann mig denna kväll, kanske 50 meter, räknade jag in två restauranger, en glassbutik, en liten speceriaffär med frukt- och grönsaksståndet på trottoaren, en lokalteater, en bokhandel med gay och lesbisk litteratur och som enda tråkiga undantag, en klädaffär med normala öppettider. Och går jag runt hörnet har jag fyra restauranger och en bar som också fungerar som bokhandel. Därinne runt bardisken sitter män och kvinnor som söker upprätthålla bilden av det intellektuella Paris, bläddrar förstrött i de böcker av djupsinniga författare som finns i hyllorna men koncentrerar sig mer på drinkarna som serveras.

Jag går själv hem och lägger mig. Sover med öppna fönster men det spelar ingen roll. Det är lika varmt ute som inne. Ändå njuter jag. Några höstdagar i Paris som är som högsommar. Det kan jag leva länge på.

Francois Hollande startar sin valrörelse

Francois Hollande befinner sig i botten i alla opinionsmätningar men det hindrar inte att han nu på allvar inleder sin valrörelse. Utan att säga att han kandiderar men indirekt genom att tala om vad han gjort och vad han vill göra för Frankrike.

En bild i Le Monde är ändå avslöjande när han håller sitt första större tal efter sommaren. Bilden visar första raden av honoratiores som står upp och applåderar presidenten sedan han talat färdigt över ämnet Demokratin mot terrorismen. De kommer alla från regeringen – utom en som är partiets generalsekreterare.  Regeringen består av lika många män som kvinnor, trettioåtta ministrar totalt. Totalt på bilden ser jag fjorton ministrar varav bara en kvinna, utbildningsministern Najat Vallaud-Belkacem. Så ser det ut. En jämställd regering har ett a-lag och ett b-lag. Premiärministern, utrikesministern, finansministern, försvarsministern. Generalsekreteraren i partiet. Alla är de män. Kanske kvinnorna har hållit sig undan. De ville inte delta och smutsa ner sitt namn invid en ledare med så svagt folkligt stöd. Nej, så är det förstås inte. Det är männen som styr, hur jämställd regeringen än är rent numerärt.

Hollandes tal är som franska politikers tal en övning i att formulera vackra fraser på ett retoriskt skickligt sätt. En del av fraserna är i grunden precisa uttryck för djupare värderingar. Andra finns där för att dölja misstag och politiskt-taktiska manövrer.

Låt mig bara citera en mening i Hollandes tal om fransk demokrati. ”Vår identitet är vår historia, vår kultur, våra värderingar och vårt sätt att leva” Får jag ta två meningar till? ”Identiteten är inte stelnad i tiden, inte ett orörligt fotografi, inte en kontemplation över det förflutna, inte ett halsstarrigt forskande efter våra rötter för att ta reda på i vilken utsträckning vi är fransmän. Identiteten är i ständig utveckling. Frankrike är mer än en identitet; det är en idé, ett projekt, en ambition som gör Frankrike till ett unikt land.”

En skeptiker kan möjligen fråga vad detta ordsvall tjänar till. Det är i någon mening en markering av Hollande att han inte vill skrämma medborgarna med ens minsta antydan till postmodernism eller andra förändringar av invanda mönster i den franska kulturen. Det är knappast heller ett tal till den muslimske medborgaren i någon av Paris fattigare förorter. Han riktar sig snarare mot högern och Nationella fronten som skulle spetsat till beskrivningen av identiteten. Gjort den mer fransk och mer förankrad i historia och kultur.

Skillnaderna kan vara svåra att upptäcka. Det väsentliga är att Hollande slår fast att den demokratiska modellen är svaret på hoten från terroristerna. Det är inte genom att anamma samma auktoritära och våldsbejakande metoder som islamisterna företräder som Frankrike vinner slaget mot terrorismen.

De fjorton männen och den enda kvinnan på första raden applåderar Hollande på bilden. I verkligheten är de flesta av dessa ministrar rejält trötta på sin ledare. De oroar sig för hur det ska gå om han gör verklighet av sin ambition att ställa upp en gång till i ett presidentval. De applåderar snällt men i realiteten lär de  två sina händer, särskilt generalsekreteraren i partiet. Konstaterar att Hollande ändå gör som han vill. Bestämmer han sig för att ställa upp i partiets primärval i januari 2017 lär det bli svårt att hindra honom. Däremot är det sannolikt att de väljare som röstar i  primärvalet inte väljer Hollande som partiets presidentkandidat. Det vore i så fall en fullständig katastrof för partiet.

Marine Le Pen smyger mot makten

Marine Le Pen är en av de ledande franska politikerna som nu visar upp sig i början av en lång valrörelse. Hela hösten och vintern kommer den att pågå och få sin avslutning i presidentvalet den 23 april och 7 maj med efterföljande val till nationalförsamlingen. Marine Le Pen smyger fram under parollen ”Ett Frankrike som ska återfå sitt lugn”. Och hon tänker sig att Nationella fronten ska stå för denna stillhetens injektion.

Europa upplever i stort sett varje månad nya framgångar för den nationalistiska krafterna. AfD når framgångar i delstatsvalen i Tyskland. Österrike kan få en högerpopulistisk statschef. I Frankrike är det ingen nyhet att Nationella fronten ligger i topp i opinionsmätningarna med sitt dragplåster i ledaren Marine Le Pen. Läget är detta att i terrorismens spår har andra partier hårdnat i sin attityd till muslimer och ropar på strängare straff för våldsbrott kopplade till misstankar om islamism.

Marine Le Pen väljer nu en annan linje, den till synes mjuka. Det är förstås inte så att hon gått och blivit liberal. Tvärtom vill hon utnyttja tillfället när särskilt delar av högern  gasar på för fullt i säkerhetsfrågan att visa att hennes och hennes partis åsikter är fullt legitima och att det inte finns någon anledning att inte rösta på Nationella fronten och på henne i nästa presidentval. Än så länge har en majoritet sagt att det är uteslutet att rösta på Le Pen. Det hindrar henne från att bli president. I en andra valomgång kommer tillräckligt många väljare att stödja en annan kandidat än hon oavsett om den andre är vänster eller höger. Hon har som det ser ut i dag fortfarande ingen chans att bli president.

Om den nya kampanjen från partiets sida lyckas kan en majoritet väljare säga att det är lika acceptabelt att rösta på henne som på exempelvis Nicolas Sarkozy. Då ligger fältet öppet för henne. Då skulle Frankrike kunna bli första land i Europa under detta sekel som får en regering som bryter mot den social-liberal-moderatkonservativa pakt som hittills rått.

Det finns nämligen ett tillägg till Marine Le Pens paroll om det nedlugnade Frankrike. Tillägget är att det ska ske med auktoritet. Det är ett signalord som hennes väljare förstår. Det går att få lugn i en skolklass med olika medel, hot mot eleverna eller inlevelse i deras situation. Samma med ett samhälle. Marine Le Pen gillar en auktoritär ordning i skolundervisningen och inom kriminalpolitiken. Hon lär knappast ändra inriktning när det kommer till hela samhället.

Macron fransk presidentkandidat i vardande

Emmanuel Macron är det nya stjärnskottet i fransk politik. De borde produceras oftare med tanke på politikens viktiga roll i landet men på senare år har det varit trögt. Alain Juppé är över 70 år innan ens valkampanjen startat på allvar men är ändå storfavorit till presidentposten. Sarkozy har passerat de 60. Elyséepalatsets generalsekreterare borde kanske investera i en käpp av guld  för sina kommande innehavare av landets högsta ämbete. En man är i alla fall ung och vig, ännu inte 40 år och hans namn är Emmanuel Macron. Han vill absolut bli president.

Som trogna läsare av min blogg kunnat konstatera är Socialistpartiet i upplösning. En viktig orsak är att Francois Hollande på ett närmast mirakulöst sätt lyckats göra sig ovän med hela vänstern, stött ifrån sig högern, inte kunnat bilda allians med de centerpolitiker som trots allt finns i politiken. Och nu kan se hur den ena efter den andra inom regeringen lämnar eller förtalar honom off the record med journalisterna som regelbundet bevakar fransk politik.

Emmanuel Macron togs in i regeringen som ekonomiminister 2014 för att tydligare markera den sväng i socialliberal riktning som egentligen togs redan 2012 men blev tydligare när Manuel Valls blev premiärminister i mars 2014. Emmanuel Macron märkte snabbt att hans popularitetssiffror steg i höjden. Det här var en ung kraftfull dynamisk person många fransmän väntat på. Vänster men inte socialist. Självklart marknadsliberal. Avståndstagande från de nationalistiska tongångar som delar av högern stämde in i. En modern person som skulle kunna öppna Frankrike mot framtiden. Många både inom vänstern och högern gladdes av hans entré i politiken. Många uppskattade också att han var relativt oskadad av det politiskt-taktiska spelet.

Inom delar av vänstern blev han snabbt en av huvudfienderna. I takt med att vänsterflygeln skärpte tonen mot Hollande och Valls kom också Macron att attackeras. Han blev så småningom en omstridd minister. Hos vänstern för sina åsikter. Hos Valls för att han konkurrerade med denne om populariteten hos den moderata vänstern och landets mittenväljare. Valls drömde och drömmer fortfarande om att bli president. Nu hotas han på sin egen planhalva av Macron.

Macron startade tidigare i år en rörelse kallad En marche! (På väg). Observera att Macrons initialer överensstämmer med En marche! Det är en rörelse, inte ett parti. Den består redan efter ett halvår av 50 000 anslutna, ungefär lika många som hela Socialistpartiets medlemskår. Men en rörelse av entusiastiska människor som tror på framtiden och har hopp om att vara med och påverka den. En grupp av medlemmar som använder sociala medier för att påverka. Dessa företrädesvis unga människor är män och kvinnor och med olika etnisk bakgrund. Du får däremot leta efter industriarbetare, ekonomiassistenter i småstädernas kommunkontor eller förskollärare. Det finns en övervikt av entreprenörer och välutbildade och av folk som bor i städer.

En marche speglar på sätt och vis den stora konflikten i Frankrike. Mellan de människor som tror på framtiden och dem som vill bevara det gamla samhället. En marche lockar medlemmar med framtidshopp och framtidsvilja och de kommer både från vänster och höger. De vänder sig också mot de företeelser som är konservativa i landet. En marche är lika främmande för fackliga organisationer som blockerar varje förändring av arbetsrätten som konservativa katoliker som inte kan tänka sig samkönade äktenskap och som kämpar frenetiskt för att samhället inte ska bli präglat av muslimsk invandring eller att arabiska ska hamna på skolschemat.

Macron står alltså för en intressant ny hållning i fransk politik. En del vill placera honom på en höger-vänsterskala och påstå att han är en ny Valéry Giscard d´Estaing eller en ny Michel Rocard, andlig fader till den andra vänstern som påminner om skandinavisk socialdemokrati. Enligt min mening är det en förlegad tolkning. Macron är mannen för den moderna liberala storstadsmänniskan som återfinns lika naturligt bland  kunskapsföretagen i Paris, i sociala småföretag i Stockholm eller bland unga feministiska entrprenörer i San Francisco. Det är alla de som också tjänar på att länder inte sluter sig inom sig själva ekonomiskt och kulturellt.

Frankrikes vanliga befolkning är mer konservativ än många andra västländers. Det finns nog hos en hel del fransmän en dröm om att en politiker som Macron ska väcka dem ur deras slummer och öppna världen. När han dyker upp på den politiska stjärnhimlen är det lockande att ge honom sin röst i en opinionsmätning. Samtidigt är rädslan stor för vad han faktiskt står för som person. Frågan som fransmännen kommer att ställa sig är: Gynnar han mina kortsiktiga intressen? Jag tror svaret till slut blir nej. Frankrike kommer inte att välja Macron till president. Det hade varit fascinerande att följa ett land som skulle styras av en ,man med verkliga visioner om en ny tid. Jag tror vi kommer att få fortsätta med de åldrande ledarna från förr. Ingen inom vänstern har en chans  2017. Varför då inte Juppé? Jag ser honom redan med guldkäppen som stöd ta några stapplande steg mot 2022. Och efter följer ett folk som fortsatt är missnöjt, bråkar och strejkar men föredrar att sluta sig inåt.

 

 

Burkinin skapar het muslimdebatt

Förbud eller inte mot burkinin har blivit en internationell fråga denna sommar. Och viktigast är den förstås i Frankrike där myndigheter på sina håll vill förbjuda. Ack, dessa fransmän. De lyckas alltid skapa den där konflikten som hetsar upp alla och gör samtalen upprörda och oförsonliga. Och som gör politiken till både livsluft och en nödvändighet. Och ger advokater och domstolar så mycket arbete.

Burkinin är som gjord för att väcka starka antipatier hos tillräckligt många fransmän för att skapa klassisk fransk politisk strid. Den är kopplad till islam och muslimer; ett eldfängt ämne i landet. Den koloniala tiden lever kvar. Varför ska vi fransmän behöva acceptera att vårt land kulturellt invaderas av människor som vi tidigare har styrt över och behandlat väl, tycker en del i alla fall…

Den kopplas till kvinnan. Den muslimska kulturen anses kvinnoförnedrande och alla goda fransmän inser att det är män som tvingat dem att bära dessa plagg. De glömmer att kvinnosynen i Frankrike sannerligen inte alltid är så modern och att vissa franska mäns förväntan på kvinnor påminner om den bild de ger av muslimska män men motsatsen: Kvinnor ska klä av sig så mycket som möjligt och vara ögonfägnad för männen.

Den kopplas till terrorism som av begripliga skäl är en laddad fråga i Frankrike detta år. Det är terroristerna och deras anhang som tvingar på sina kvinnor dessa plagg. Att försvara rätten att bära burkini är som att försvara terroristernas rätt att ta plats i det franska samhället.

Så finns det en rad ovidkommande skäl till förbud. Burkinin är ohygienisk. Vems är problemet? Knappast de andra som badar i Medelhavet. Värre former av ohygienisk verksamhet sker utanför stränderna i Cannes än att några kvinnor doppar sig med en heltäckande baddräkt. Tro mig, jag har sett en del under mina bad på Côte d´Azur. Burkinin retar folk som inte vill se andra befinna sig på stranden med kläder.  De som är besvärade kan väl titta bort. Hur många är kvinnorna i fråga? Några stycken högst på en stor plage.

Reaktionerna sker på Côte d´Azur. Det är inte ovidkommande. Regionen heter Provence- Alpes-Côte d´Azur (PACA). Marion Maréchal-Le Pen och hennes Nationella fronten fick över 40 procent av rösterna i första valomgången till regionalvalen där i december förra året. Denna del av Frankrike är förmodligen den mest antimuslimska och värdekonservativa för att inte säga reaktionära. Hit har dessutom flyttat en stor andel av den miljon fransmän som bodde i Algeriet under kolonialtiden. De och framförallt deras barn och barnbarn har med sig en syn på islam och på politiska värderingar som stämmer väl med familjen Le Pen och dess parti. De är sannolikt mer beredda att sätta käppar i hjulet för det som uppfattas som muslimska och islamistiska positionsförflyttningar. Det är sannolikt ingen tillfällighet att fokus i denna affär ligger i Cannes med omgivande städer vid Medelhavets strand och inte i Bourdeauxregionen eller i Deauville i Normandie.

Det finns ett drag av oförsonlighet över hela denna affär och den är klassisk i den franska politiken. En dualism skapas ofta mellan två motsatta ståndpunkter. Du är för mig eller emot mig. Fransk politik på alla områden hamnar i lagar. Det måste lagstiftas om allt möjligt och människor ska gärna dras inför rätta.

Nicolas Sarkozy som nu gör sin valrörelse inför presidentvalet 2017 på den så kallade säkerhetsfrågan kräver nu förbud i hela landet och tänker inte nöja sig med förvaltningsdomstolens utslag igår om att förbudet är okonstitutionellt. Han har tillräckligt att vinna i nuvarande opinionsläge på att driva en hård linje i denna och alla andra säkerhetsfrågor.

Vänstern är splittrad. Manuel Valls är dess svar på Sarkozy och är inne på samma linje. Andra socialister ställer sig med rätta frågan.  Vad är fransk tradition och identitet? Att vara lika okuvlig och intolerant som den grupp, islamister, som fransmän kritiserar. Eller försvara rätten att klä sig som man vill, inom rimliga gränser förstås. En stilla fråga. Om en katolsk nunna vill gå ner på stranden en sommardag och sitta och läsa en stund och dricka en läsk och äta en kaka. Får hon göra det i sin traditionella klädnad?  Frågan är om det också är ett uttryck för kvinnoförakt att hon uppträder i kläder som döljer hennes kropp och vem har tvingat henne till det? Frågorna borde kanske ställas.

 

Hollande i utsatt läge inom partiet

Det har gått en sommar som präglats av terrorattacker. Borgfreden mellan regering och opposition i kampen mot terrorism är bruten. Hollande kritiseras nu öppet av högern vars kandidater bjuder över varandra i förslag på hårdare tag. Och Hollandes popularitetssiffror är fortsatt lika låga. Nu stundar en valrörelsen inom Socialistpartiet inför dess primärval i januari. Hollande möter öppet motstånd också inom sitt eget parti.

I slutet av augusti brukar politikerna mjukstarta efter sommaren. De håller tal vid seminarier som sker utomhus, gärna i närheten av havet. Socialisternas sommaruniversitet fick ställas in i år. Skälet var oron för terrorism men många menar att den verkliga orsaken var den totala oenigheten inom partiet.

Det blir någon form av primärval inom Socialistpartiet trots att landets president är socialist och vill ställa upp för en andra mandatperiod. Det har inte hänt med någon president under den femte republiken, det vill säga sedan 1958. Det är förstås ett oerhört nederlag för Francois Hollande. Hur han med opinionssiffror på 14 procent bland landets väljare ska kunna vinna ett primärval övergår allas förstånd. Något måste hända för att han ska kunna ställa upp i primärvalet och vinna.

Jean-Christophe Cambadélis är partiets generalsekreterare. Han är en fena på att vrida till saker och ting. Han kan få en svart katt att se vit ut och tvärtom. Han ser som sitt uppdrag att baxa Hollande igenom primärvalet och se till att denne blir segrare där. Målet får helga medlen. Han har redan valt en tidpunkt, januari 2017, som ligger så nära presidentvalets första omgång, 23 april, att det blir trångt med tid för någon annan att presentera sig för franska folket. Han kan säkert också regissera primärvalet som en möjlighet för partiet att visa solidaritet med sin president och döma ut alla som är däremot. För att inte tala om hur han kommer att använda hösten till att påverka andra eventuella kandidater att dra sig tillbaka alternativt se till att så många anmäler sin kandidatur att den interna oppositionen konkurrerar ut sig själv och Hollande står där som segrare till slut.

Nåväl, kampen är sannerligen inte avgjord för Hollande. Tvärtom var det obehagligt för honom när Arnaud Montebourg häromdagen kungjorde sin kandidatur. Montebourg var finansminister i Hollandes regering men fick sparken sedan han alltför tydligt markerade sitt avståndstagande mot regeringens huvudlinje. Nu söker han stöd bland alla dem i partiet som kritiserat Hollande från vänster. Han är mannen för de så kallade frondörerna som gjort livet surt för regeringen i flera år. Var tionde socialistisk ledamot i nationalförsamlingen tillhör frondörerna.

Montebourgs program består av en rad olika inslag. Han vill sänka skatten för låginkomsttagare och nationalisera en bank. Det är populära förslag bland traditionellt socialistiska väljare. Han har också förslag som kan tilltala mer moderna vänsterväljare som att satsa mer på medelstora företag och nystartade företag, så kallade start ups. Han föreslår också införandet av obligatorisk värnplikt på sex månader. Det kan locka en del nationalistiska väljare som vill se mer av en allmän uppslutning kring landet och försvaret av det.

Montebourg är nationell på ett annat sätt än Hollande och regeringen med Manuel Valls i spetsen. Han är känd för att driva parollen Made in France. Han tror mer på statens roll för att utveckla företagandet i landet. Hans politik skulle definitivt uppskattas mer av den traditionella vänstern och mycket väl kunna överbrygga motsättningarna som är stora i dag mellan Socialistpartiet å ena sidan och  Vänsterpartiet och kommunisterna å den andra.

Hollande är oerhört impopulär men hans politiska linje är sannolikt mer i takt med väljarnas uppfattningar än Montebourgs. Det är det stora problemet för socialisterna. De har sitt folk med sig på en traditionellare vänsterlinje men väljarna i stort följer inte med. Och många av de gamla vänsterväljarna är i dag beredda att överväga att lägga sin röst på en kandidat som står mer i mitten eller inom högern.

Socialistpartiets dilemma är alltså att Hollande är så svag och att majoriteten av väljarna  för närvarande håller sig mer till höger. Skulle Montebourg väljas till Socialistpartiets presidentkandidat lär högern vinna av ideologiska skäl. Skulle Hollande bli partiets kandidat 2017 skulle högern vinna på grund av Hollandes impopularitet.

Premiärminister Manuel Valls och Ekonomiminister Emmanuel Macron är andra namn. Valls ser som sin uppgift att stödja sin president hela mandatperioden ut och kan ställa upp om Hollande väljer att hoppa av. Valls står till höger i partiet och det är osäkert om han klarar ett internt primärval mot Montebourg. Macron kommer att ställa upp om Hollande drar sig tillbaka men kommer att göra det som oberoende kandidat. Hans chanser att vinna är sannolikt också små i en andra valomgång mot någon av högerns kandidater, till exempel Nicolas Sarkozy. Han är för ung, för oprövad och har inte något parti bakom sig som stöttar honom i en valrörelse.

Hollande väntar och ser om situationen förbättras för landet och för honom. Det är fortfarande en helt öppen fråga om han vågar ställa upp för en andra mandatperiod och gå igenom en primärvalskampanj inom det egna partiet. Han lär inte bestämma sig förrän tidigast i november.

 

Sommarens attentat stressar ett redan plågat folk

Jag skrev mitt sista blogginlägg på nationaldagen och såg fram emot en lugn vila från fransk politik. Inte anade jag att redan samma kväll skulle Nice drabbas av ett fruktansvärt terrordåd som dödade  85 personer och skadade över fyra hundra. Några dagar senare skedde ett annat vedervärdigt dåd, mordet på prästen Jacques Hamel i den lilla byn Saint-Étienne-du-Rouvray, Mordet skedde under en förmiddagsmässa i kyrkan. Prästen tvingades på knä för att därefter halshuggas med kniv.

Så blev sommaren 2016 i Frankrike. Ingen vila för regeringen och myndigheter som ska hålla ordning, utreda och döma i brottmål. Ingen vila egentligen för några fransmän. Alla lever i en spänning kring vad som händer och vad som kan komma att hända av nya attentat.

Terrorismen får så många konsekvenser för livet i Frankrike. Vi som bor eller besöker landet vet hur säkerhetsnivån har höjts sedan attentaten 2015. Misstänksamheten ökar. Och så kraven på hårdare kontroller, hårdare tag följer i spåret av misstron mot grannen och dennes avsikter. Och misstron riktas mot människor med visst utseende, viss klädsel, visst språk. Det går antagligen inte att hindra även om det är viktigt att allt görs för att inte oskyldiga ska misstänkas eller behandlas illa på grund av hudfärg och kulturtillhörighet.

Frankrike har presidentval nästa vår. Det sätter sin prägel på hur politiker talar om terrorn och hur de positionerar sig. Det stora högerpartiet Les Républicains har primärval i november och kandidaterna har inte sparat på krutet ens under de normalt så lugna veckorna i augusti. Högern har en väljarkår som uppskattar förslag om tuffare lagar. Sarkozy vädrar ett gammalt förslag om att det inte längre ska vara självklart med franskt medborgarskap för den som är född i landet. Om föräldrarna inte har sina papper i ordning vid barnets födsel ska regeln om generellt medborgarskap upphävas, menar han. Han och andra kandidater inför primärvalet prövar också tankar om läger för personer som kan misstänkas för terrorverksamhet. Flera av högerns ledare är beredda att i detta läge upphäva den rättsliga grundprincipen om att ingen ska betraktas som brottsling innan detta är ställt utom rimligt tvivel. Misstanken om brott ska alltså räcka.

Det mesta pekar mot att året fram till presidentvalet kommer att handla om lag och ordning som huvudfråga i den politiska debatten. Nationella fronten och högern kommer att begära lagskärpningar och utvidgade rättigheter för polis och militär. Vänsterregeringen kommer att bibehålla undantagslagarna till åtminstone början av 2017  men troligen i huvudsak försvara grundprinciperna i ett rättssamhälle. Premiärminister Manuel Valls har till exempel vägrat att tillmötesgå högerförslag om att låsa in personer som inte kan juridiskt bindas vid terrorbrott.

Frankrike befinner sig i en svår tid. Terrorismen har väckt mycket oro och mycket hat. Den har också skärpt motsättningarna mellan olika uppfattningar i rättsfrågor och hur staten med sin polis ska få agera i tider av hot mot nationen. Hösten och vintern riskerar att bjuda på nya obehagligheter. Det går inte att skydda sig mot alla terrorattacker så risken är stor att landet får uppleva fler attentat som nu senast i Nice och i Saint-Ètienne-du-Rouvray. Reaktionerna på attentaten kommer också att bli obehagliga. Hat och nya konflikter. Misstänksamhet och misstro.

Regeringen med Francois Hollande i ledningen ställs inför svåra prov. Lockelsen är stor att följa kraven på än hårdare tag. Risken för våldsamma uppror i förorter kan då inte uteslutas. Det finns en muslimsk befolkning  på flera miljoner som känner sig hotad av islamisterna men också av en ökad antimuslimsk stämning i landet. De goda muslimerna måste lyftas fram mer och islam måste ges rättigheter och visas respekt för att inte Frankrike ska hamna i en förgörande konflikt mellan katoliker, sekulära å ena sidan och invandrarna från de muslimska länderna å den andra.