Francois Hollande, socialistpartiets presidentkandidat och den som leder utmaningen av Nicolas Sarkozy inför valet i april och maj, talade i dag på eftermiddagen i Le Bourget norr om Paris. Ett tal som emotsetts med stort intresse. Nu skulle han presentera sitt valprogram och visa genom sitt framträdande om han kan entusiasmera fransmännen till den grad att han kan vinna valet. Det gick faktiskt ganska bra

Talet pågick i nästan 90 minuter. Det var intensivt, engagerat och bejublat av cirka tio tusen åhörare, alla anhängare till honom och till socialistpartiet. På främsta raden satt också de tunga ledarna inom partiet; åldermannen Lionel Jospin som var premiärminister 1997-2002 och partiets verkliga ledare efter Francois Mitterands fjorton år som president. Där satt hans förra fru och presidentkandidaten 2007, Ségolène Royal, något mindre engagerad i minspel än de flesta andra i salen. Där fanns Paris borgmästare Bertrand Delanouë, förre premiärministern Laurent Fabius och hela staben som stöttar Francois Hollande i kampanjen med sådana kända namn som Pierre Moscovici, kampanjledaren, och Manuel Valls som samordnar kommunikationen kring Hollandes valkampanj.

Det var ett tal med påtaglig vänsterprägel eftersom han som huvudmotståndare i valet utnämnde – finansvärlden. Inte Nicolas Sarkozy utan en kraft som hotat stater och människor genom sina ansvarslösa affärer. Han svarade med att utnämna jämlikheten som den princip som ska leda honom i hans ämbetsutövning om han får franska folkets förtroende i valet.

- Rättviseperspektivet ska styra mina handlingar, sa Hollande i talet. Han pekade på att skattelagstiftningen ska utformas med jämlikhet och rättvisa som ledstjärna. Detsamma för bostadsbyggandet som han ville utöka med fler social bostäder, dvs bostäder i offentlig regi med subventionerad hyra. Rättvisa och jämlikhet ska styra skolan så att fattiga barn också får möjlighet till utbildning på samma villkor.

Hollande lovade att göra sin första utlandsresa till Berlin och med den tyska kanslern utforma ett nytt samarbetsavtal kring Europafrågan. Han ville att detta samarbete ska ske på lika villkor; en förhoppning möjligen mer än ett löfte.

Francois Hollande talade mycket om ungdomen. Hans ambition som president är tydlig: Den kommande generationen ska få det minst lika bra som den förra. Han vill bryta den nedåtgående spiralen vad gäller ekonomiskt välstånd i landet. Det ska ske genom en aktiv statlig politik för att stötta företag som investerar i landet och bidrar till en ökad export. Företag som utlokaliserar ska istället bestraffas. Han ska stimulera utbildning och forskning för att  på sikt göra Frankrike till ett mer välmående land.

Talet var fyllt av visioner och av konkreta löften. Det går att kritisera honom för att ge sig hän åt en ofinansierad överbudspolitik. Den kritiken får alla oppositionsledare räkna med från representanter för en sittande regering. Samtidigt var han balanserad i sina resonemang. Det var ett tal av en klassisk socialist som bygger sin åskådning  på begreppen utbildning,  framsteg och tillväxt. Han är en politiker med fast förankring i industrisamhället och dess tankebanor.

Francois Hollande talar alltså om landets produktionsapparat och om ekonomiska rationella överväganden som recept för framtiden. Han  talar däremot mycket lite om miljön. Med tanke på debatten om kärnkraften i landet efter katastrofen i Japan är det närmast provocerande hur han öppet försvarar  kärnkraften med det lilla tillägget  att den måste kompletteras med förnyelsebara engergikällor. Det senare var ett besked som knappast kan ha glatt de grönas kandidat Eva Joly. Han talade också bara kortfattat om de orättvist låga kvinnolönerna.I övrigt var talet kliniskt fritt från feministiska tankegångar och förslag på förbättringar för kvinnan i ett land med en stark patriarkal ordning. Han nämnde vidare i en bisats att han ville stödja samkönade äktenskap. Det lät bra och är ett känt socialistkrav men detta krav kopplades på ett märkligt sätt ihop med att han i samma mening krävde ökade rättigheter för de handikappade.

Francois Hollande är rimligen det bästa Frankrike kan få 2012. En klok och balanserad man med en uttalad  position till vänster men med en måttfullhet i de praktiska förslagen som placerar honom närmare mittfåran i politiken. Han är trogen de gamla republikanska idealen och han fick också de starkaste applåderna när han talade om försvaret av den sekulära staten och nationens historiska uppgifter. För en modernare vänster finns bara förhoppningen att Eva Joly kan lyfta sig upp ifrån de nuvarande svaga opinionssiffrorna för att kunna sätta mer press på de vänsterfrågor som ändå i hög utsträckning hör framtiden till; klimatfrågan och miljön i allmänhet och en förändring av ålderdomliga patriarkala strukturer i landet.

Hollande går förmodligen stärkt ur detta möte i Le Bourget. Han leder i alla undersökningar över Nicolas Sarkozy och hans trovärdighet som kandidat förstärktes denna eftermiddag. Rimligen kan han behålla sitt försprång ett tag till, möjligen så länge att han också överlever själva valen med ett övertag i väljarsympatier. En man som till skillnad från Sarkozy kan samla folket, minska de sociala spänningarna och kanske till och med göra Frankrike till ett lite rättvisare land och ett land med lite mer framtidstro. Inte så illa i så fall.

Jean-Luc Mélanchon, ledaren för Front de gauche och en av kandidaterna i presidentvalet, tar täten i attacken mot kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor´s. ”Det är inte invandrarna som är hotet mot Frankrike utan de utländska finansintressena”, säger han med en tydlig markering mot Nationella Fronten och Marine Le Pen. Men presidenten och högerregeringen är inne på samma linje och det gäller också Marine Le Pen som utser tre syndabockar för krisen; Sarkozy, invandrarna och det utländska finanskapitalet.

Det var en svart fredag för Nicolas Sarkozy. Under 2011 gjorde han det till en huvudfråga att han och hans regering genom en ansvarsfull politik skulle rädda AAA åt sitt land. När han insåg för några månader sedan att pensionsreformen och flera sparpaket inte skulle rädda det tredje A:et började han visserligen tala om att kreditvärderingsinstiutetens roll var överdriven. Men när beskedet kom i fredags mitt på dagen satte sig regeringen och presidenten i ett rekordlångt krismöte. Förlusten av en punkt i betyget innebar en uppenbar kris för den politiska ledningen i landet.

Presidenten tiger men premiärministern visar nu hur regeringen taktiskt ska hantera den uppkomna sitautione. Han har ifrågasatt trovärdighetn i Standard & Poor`s beslut som anklagas för att vara grundat i en politisk agenda. Frankrike har tvärtom kontroll över det ekonomiska läget, menar Fillon. Så tacklar alltså regeringen den uppkomna situationen taktiskt.

Det kan verka förvånande men det är inte uteslutet att S & P snarare kan stärka regeringen än försvaga den. Det finns dels en allmän antiamerikanism i landet som inte ska underskattas. Misstron i breda väljarlager är förmodligen stor mot beslutet. Fillons kommentar faller i god jordmån i många befolkningslager. Dessutom är behovet i befolkningen stort  att vidmakthålla bilden av Frankrike som en stormakt eller i varje fall en nation som ingen annan makt kan styra och ställa med. ”Ingen har rätt att sätta betyg på oss”, lär många fransmän tänka och tycka.

Det finns också en tredje viktig faktor som styr hur befolkningen kan tänkas reagera på beslutet i fredags. Ord som kapitalism och även liberal är negativt laddade för de flesta. Fransmännen har accepterat frihandel och en viss form av globalisering men långt ifrån i den omfattning som de anglosaxiska länderna och även Skandinavien. Därför faller Le Pens radikala eurokritik i god jord. När ett amerikanskt privat företag med vinstintressen som Standard & Poor ´s sätter ett dåligt betyg på Frankrike är det nu upp till fransmännen själva att styra sitt land och utan att bry sig om omvärldens kommentarer.

Min bIld av fransmännens reaktioner är naturligtvis inte entydig. En stor del av Sarkozys väljare ser förlusten av en punkt i kreditbetyget som ett misslyckande och kommer också att lägga en del av skulden på den sittande regeringen. Det gör förstås också många som sympatiserar med extremhögern eller med vänstern.

Francois Hollande måste ändå vara försiktig i sina försök att dra politiska poäng av kreditvärderingsinstiutets beslut i fredags. Det är lätt att ge Sarkozy hela skulden för detta. En för hård kritik mot presidenten kan bli kontraproduktiv. Många fransmän kan se det som illojalt mot nationen i ett läge när situationen är kritisk och alla behöver samlas till gemensamt försvar av de franska intressena.

Vem vinner politiskt på denna händelse? Inte säkert att den främste utmanaren Francois Hollande drar det längsta strået. Vänstersocialisten Jean-Luc Mélanchon tar täten i ett fiktivt demonstrationståg mot de utländska kapitalintressena. I samma tåg – på visst behörigt avstånd – går regeringen men också Marine Le Pen. Vill Socialistpartiets kandidat Francois Hollande ensam men möjligen med några centerpolitiker luta sig mot Standard & Poor ´s i attacken mot Nicolas Sarkozy?

De tre A:na har blivit två. I dag stod det klart efter månader av ökad sannolikhet att Frankrikes kreditvärdighet har sjunkit. I varje fall enligt kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor´s. Detta beslut som drabbat Frankrike men inte Tyskland skakar om den politiska världen i den franska huvudstaden och kommer att få ekonomiska konsekvenser för landet i nästa vecka.

Finansminister Frncois Baroin var blek om nosen i intervjun i kvällsnyheterna på France 2. Han försökte lugna befolkningen genom att säga att marknaden redan anpassat sig till denna förändring och att den ändå inte betyder så mycket som en del fruktar. Han menade också att Frankrike redan verkställt ett ekonomiskt åtstramningsprogram som nu fullföljs men inte behöver utvidgas trots dagens beslut från S & P.

Regeringen säger sig ha koll på läget. Frågan är vad väljarna tycker och om detta dråpslag drabbat President Sarkozy och hans högerregering för sent inpå president- och parlamentsval. Det är nu precis hundra dagar  till första valomgången i presidentvalet.

Oppositionen lägger förstås skulden på regeringen utom Front de gauches ledare, den stridbare Jean-Luc Mélanchon, som menar att Frankrike inte får lägga sig platt för kapitalismen i form av detta kreditvärderingsinstitut.

Francois Hollande förklarar sänkningen av kreditbetyget med tre misslyckanden under Sarkozys år vid makten. Presidenten har inte som han lovade i presidentkampanjen 2007 stärkt tillväxten, inte minskat arbetslösheten och inte heller sanerat statens skulder. Dessa tre svek har enligt Hollande lett till dagens beslut från S & P. Hollande rekommenderar stimulansåtgärder för att öka landets produktion. Han talar om en ny satsning på industrin och på mer av social rättvisa. Han vill också ändra villkoren för den europeiska centralbanken och ge den bättre befogenheter och villkor för att stötta länder i Europa som befinner sig i kris.

Marine Le Pen menar att det sänkta kreditbetyget för Frankrike är den första spiken i eurons likkista. Centerkandidaten Francois Bayrou konstaterar att regeringens långvariga ovilja att sänka skulderna är orsaken till beslutet i dag och förre premiärministern och gaullisten Dominique de Villepin konstaterar på sedvanligt majestätiskt sätt att ”Frankrike mår dåligt”.

Géraldine Muhlmann heter en duktig och påläst fransk tevejournalist som i dag upprätthåller den roll som en gång i tiden Dominique Strauss-Kahns hustru Anne Sinclair innehade med sitt program 7 sur 7. Muhlmann bjuder också in en känd politiker och låter honom eller henne kommentera veckans händelser och ge sin syn på politiken. Det blir intressanta möten särskilt om studioreportern är påläst. Och påläst är Géraldine Muhlmann.

Häromveckan mötte Muhlmann Nationella frontens ledare, Marine Le Pen i sitt intervjuprogram på France 5, en av de statliga kanalerna. Marine Le Pen är taktiskt oerhört skicklig och vet att trycka på de knappar som får många fransmän att känna samhörighet med henne. Frankrike är ett land med en nationalistisk tradition. Det klassiska franska uttrycket ”varför åka utomlands när allt finns i Frankrike” gäller fortfarande för många. De som tänker så röstar säkert i stor utstäckning på Nationella fronten. Det gör också de som inte längre förstår sig på motsättningen arbete och kapital eller höger och vänster men ändå tillhör de glömda, de utsatta i landet. De som misstror de rika, särskilt de som spekulerar i valutor och aktier, röstar säkert också i stor utsträckning på Le Pen. Eller som hon själv sa i intervjun med Géraldine Muhlmann: ”Det är ingen egen galen dröm att jag kan bli president i Frankrike. Jag konstaterar att en majoritet av fransmännen tänker som jag”

Marine Le Pen fick utveckla sina tankar i intervjun och det var mycket intressant och avslöjande. Istället för att ha en reporter som avbryter och försöker genskjuta politikern med motargument lockade Muhlmann ur Le Pen en rad märkliga uttalanden som snarare måste ha skrämt bort en del väljare.

Le Pen är en hård centralist och protektionist. Hon vill att Frankrike överger euron men hon vill också genom statliga tullar och andra avgifter hindra import av varor som kan produceras inom landet. Hon ser framför sig ett närmast självförsörjande Frankrike där bara varor som inte kan produceras inom landet ska tas emot utan tullar.

Likadant med arbetskraften. Bara när Frankrike saknar arbetslösa ingenjörer eller läkare ska utländska välutbildade personer tillåtas arbeta i landet. Likadant förstås med tjänstemän och arbetare i alla sektorer i samhället. Staten får i Marine Le Pens Frankrike en reglerande funktion som för tankarna till det gamla sovjetsamhället.

Riktigt engagerad blir ändå Nationella frontens ledare när hon börjar tala om invandringen och livet i de marginaliserade förorterna. Då kommer hatet mot begrepp som tolerans i öppen dager. Hennes ögon som normalt glittrar blir kalla och hon talar med en hårdare ton. Hon kräver att lagar inte bara stiftas utan att de följs. Hon kräver mer auktoritet. Poliserna gör ingenting i dag mot brottsligheten i förorterna därför att de ledande poltikerna (läs: Sarkozy) är så veka i förhållande till de kriminella elementen bland invandrarna. Hon börjar tala om att psykologer med sin snällism får dominera de nuvarande politiska ledarnas syn på hur brottsligheten ska bekämpas. HOn spottar ut ordet psykolog. Nej, med Marine Le Pen vid rodret kommer det att bli verklig lag och ordning. Hennes hårda tag kommer också att lösa problemen i förorterna, anser hon.

Tack och lov finns det journalister som går på djupet med högerextrema politiker; låter dem utveckla sina tankar lite längre än att bara släppa fram de välformulerade och relativt ofarliga reklambudskap som förberetts ihop med deras egna spin doctors. Marine Le Pen gick denna kväll i fällan. Hon blev okontrollerat arg, inte på frågorna utan på det samhälle som hon bekämpar. Hon började tappa ansiktet. Vi tevetittare började ana att även ledaren för Nationella fronten har en ådra som är precis så aggressiv, xenofobisk som så många av hennes partimedlemmar och väljare. Hon är inte en ofarlig ledare för en mobb. Hon är själv en del av mobben fast paketerad till vänlig och leende som vilken charmerande medelklasskvinna som helst. Det är nyttigt att se denna förvandling öppet och det kunde vara värt att få se det också i de motsvarande svenska sammanhangen.

Presidentvalet 2012 närmar sig med stormsteg. Nu är det bara 113 dagar kvar till första valomgången den 22 april. Men valet avgörs sannolikt i en andra valomgång fjorton dagar senare. Kommer president Nicolas Sarkozy att vara president efter den 6 maj? Slås han till och med ut redan i den första valomgången som ska urskilja två slutkandidater? Alldeles uteslutet är det inte att den sittande presidenten går ett sådant unikt öde till mötes. Hans ställning i väljarkåren är långt ifrån positiv.

Häromdagen konstaterade Le Mondes ledande inrikespolitiska journalist Raphaëlle Bacqué i en tevediskussion att tiden nu är hotfullt knapp för presidenten. Han ligger mellan fem och tio procent efter socialisternas kandidat Francois Hollande i opinionsmätningarna. Han har, som jag konstaterade i mitt förra blogginlägg, konkurrenter i mitten av det politiska landskapet och han har en svår opponent till höger om sig, i Nationella Frontens ledare Marine Le Pen.

Värre ändå är att han inte lyckas stärka sin popularitet genom de utspel han gör. Han ägnade december åt eurokrisen. Nu finns han dagligdags i teve och på tidningarnas förstasidor med utspel om skolan, om brottsligheten. Han drar en lans för de svaga i samhället. Han lovar reformer för att stärka köpkraften. Han gör allt för att blidka opinionen men hittills har han bara höjt sina opinionssiffror med några enstaka procent. Hollande och Le Pen ligger stabila på alltför höga nivåer i väljarundersökningarna.

Presidenten agerar fortfarande som president och inte som kandidat till presidentvalet. Han upprepar ständigt att han är en president ända till slutet. Med maktens verktyg och möjligheten att göra skillnad som landets ledare vill han visa att han är starkare än alla övriga kandidater som bara kan tala om vad de vill göra om de vinner valet.

Nicolas Sarkozy lever med ett stort handikapp. Han profilerade sig före valet 2007 som den ledare som skulle leverera resultat på i princip alla politikområden. Han är knappast ideologisk. Han lutar sig inte mot ett parti eller mot vissa grupper i samhället. Han vill förändra för alla och det ska märkas i alla människors vardag. Domen mot honom blir ännu hårdare när människor konstaterar att Frankrike mår ännu sämre 2012 än 2007. Landets ställning internationellt har försvagats ytterligare när Angela Merkel styr Europa. Köpkraften har minskat. Arbetslösheten ligger kvar på samma nivå om inte högre. Ungdomarna är särskilt utsatta. Spänningarna mellan invandrare i första och andra generationen och övriga befolkningen ökar. Listan kan göras lång.

Sarkozy kan nu inte gå till val på nya löften eftersom de gamla bara delvis infriats. Han kan inte heller gå till val på visioner och ideologiska paroller eftersom han investerat all kraft i att vara en handlingens man som ska mätas efter konkreta, vardagliga resultat.

Många väljare är också kritiska mot hans person och hans sätt att dominera landets ledning. En Mitterand eller en Chirac lät sina premiärministrar sköta mycket av det inrikespolitiska grovgörat. Sarkozy har lagt sig i det mesta och det irriterar många. Han har inte dragit sig för att också utse sina vänner till viktiga poster inom mediavärlden, ett område som fransmännen i allmänhet tycker ska vara fristående från den politiska makten.

Ingen betvivlar Sarkozys förmåga att vinna val. Han är oerhört skicklig på det politiskt-taktiska fältet. Han har en huvudmotståndare som saknar samma skoningslösa inställning till strid om makten. Kanske kan det hjälpa den sittande presidenten att gå segrande ur valkampen. Men som Rapahaëlle Bacqué sa i teve: ”Tiden håller på att rinna ut”. Snart är det bara skandaler hos motståndaren eller extrema yttre händelser som kan rädda Sarkozy. I fransk politik händer ofta det irrationella, det överraskande. Han får skapa skandaler om sina motståndare eller hoppas att världen hjälper honom i rätt riktning.

Bonne année, säger fransmännen till varandra i morgon kväll när det nya året ringer in på samma sätt i Paris som i byn St Bonnet du Gard i Provence, i Lyon som i den lilla bretagnska kuststaden Cabourg. Men trots bubblet i glasen och det ivriga pussandet på alla glada fester så lurar där alltid oron inför framtiden och både timmarna före och timmarna efter tolvslaget hörs kritiken mot giriga arbetsgivare och mot makthavarna i Paris. ”Tiderna har blivit sämre. Allt blir dyrare men våra löner står still. Om jag inte blir friställd nästa år. Och mina barn har det ännu sämre än jag. Våra politiska ledare är en skam för vårt land.”

Det är vanskligt att jämföra länder men när jag nu tittar på nyheterna i fransk teve dagarna före nyår slås jag av hur ofta inslagen handlar om höjningar av skatter och priser. Den 1 januari höjs momsen på från 5,5 procent till 7, bland annat för bröd och böcker. Och gaspriset stiger med någon procent. Det blir också dyrare att åka tåg. Det rör sig även där om någon procent. Rimligt kan tyckas men inte för de fransmän som intervjuas i teveinslagen. ”Nu får jag låta bli att köpa böcker,” säger en kvinna. ”Jag har inte längre råd att åka tåg”, säger en annan.

Frankrike är fortfarande ett centraliserat land. Staten äger i huvudsak järnvägarna och privatiseringen av elbolagen är bara i sin linda. Framförallt är fransmännen vana vid att staten styr välståndet. Nivån på minimilönen, smic, regleras genom beslut i regering och parlament. En svensk tror sig inte längre kunna vända sig mot staten för att klaga över att det är tomt i plånboken. Det liberala tänkandet är så utbrett hos oss. I Frankrike är det alltid regeringens fel. En fransman tänker i det avseendet som Sverige på 70-talet. Utvecklingen går förstås i liberal riktning även i Frankrike men under stort motstånd.

I svenska media riktas kritiken mot samhällets orättvisor i stor omfattning mot enskilda grupper. Vi tittar på kvinnornas ställning, mot ensamstående kvinnor med barn, mot glesbygdsbor och så vidare. I Frankrike handlar det om eliten mot folket. När priset på baguetten ökar framställs det i tevenyheterna som ett hot mot folket och folket är nästan hela befolkningen. Likadant med höjd avgift på gasen eller dyrare tågbiljetter.

Det förefaller ofta som om franska media och franska medborgare silar mygg och sväljer kameler. Alltför många fransmän lever under existensminimum, de hemlösa blir fler, kvinnor är diskriminerade i arbetslivet och tjänar 15 till 20 procent sämre än män. Och så vidare. Detta kommer inte fram i samma omfattning. Det bryter mot republikens värderingar om att landet omfattar alla medborgare. Alla har samma förutsättningar enligt franskt synsätt. En momshöjning på 1 procent slår lika hårt mot alla och ska uppmärksammas men kvinnors lägre löner är en fråga om särintressen som inte har med politik att göra utan med dessa kvinnors oförmåga att skaffa sig utbildning och därmed ett arbete med bättre lön.

Fransmän är väldigt bra på att festa. Fattiga och rika kommer att höja ett glas i morgon kväll och skratta och vara glada. Men det är helt uppenbart att 2012 blir ett tufft år. Europa är mitt inne i en svår ekonomisk kris och Frankrike är inget undantag. Missnöjet mot sittande president och regering är massivt och klagomålen är inte bara det  gamla vanliga franska gnället. Huvudvärken på morgonen den 1 januari handlar inte bara om ett glas champagne för mycket på nyårsnatten och de folkvalda lär ha fortsatt huvudvärk ett bra tag in i framtiden.

.

Det är lätt att tro att UMP är ett parti och att President Sarkozy har hygglig koll på sina partivänner. Men ack, fransk politik hålls ihop av en konstitution som premierar en stark ledare (=president) och motarbetar många partier. En svensk parlamentarisk konstitution skulle annars leda till ständiga nyval och regeringsombildningar. Den fjärde republiken som General de Gaulle med ett pennstreck förpassade till historien 1958 fyller fortfarande många vänner av starka regeringar av fasa. Aldrig mer en konstitution som lämnar fritt för småpartier som hindrar en fungerande maktutövning i landet. Låt oss titta på hur det ser ut inför valet 2012 när det gäller kandidater inom UMP-gruppen:

UMP är sammansatt av ett antal mindre eller större partier inom centern och högern. De politiker som ansluter sig till denna breda riktning inom fransk politik tävlar ständigt om att skaffa sig personligen den starkaste ställningen och få så många som möjligt av sina kollegor att ansluta sig. En fransk president inom fransk center-höger måste vara en extremt stark personlighet med nästan övernaturlig förmåga att manipulera sin omgivning. Nicolas Sarkozy har den förmågan – tänker politiskt-strategiskt 24 timmar om dygnet – och har också fördelen av tillhöra det största partiet inom denna familj, gaullisterna (RPR).

Fem politiker förutom Nicolas Sarkozy har nu visat intresse att bli presidentkandidat inom denna höger-center-familj. Två av dem är närmast okända och lär inte klara inträdesprovet för alla kandidater; en insamling av 500 signaturer från förtroendevalda i landet på nationell, regional och kommunal nivå. Det gäller Frédéric Nihous som företräder en europavänlig högergrupp och är jägarnas (!) kandidat i kampen mot främst landets miljövänner. Nicolas Dupont-Aignan är den andre som lär få svårt att uppnå 500 signaturer. Hans åsikter närmar sig Nationella Fronten. Har skapat ”Debout la République” med ett eurofientligt och nationellt program.

Christine Boutin har också svårt med stödet från de folkvalda för att få ihop sina 500 namn. Hon är ordförande i det franska kristdemokratiska partiet. I ett sekulärt land där kyrka och samhälle ska hållas åtskilda till varje pris är kristdemokraterna en marginell företeelse. Christine Boutin satt under några år i regeringen efter valet 2007 och hade ansvar för bostadsfrågorna. Nu letar hon efter att återfå en boplats i det politiska landskapet. Hon kräver  att äktenskapet mellan man och kvinna ska skrivas in i konstitutionen som enda accepterade samlevnadsform.

Hervé Morin är nummer två i partiet Nouveau Centre som ingått i UMP-familjen men kanske inte gör det inför valet 2012. Morin lär bryta med Sarkozy och ange sin kandidatur i början av nästa år. Han kan mycket väl karva röster av Sarkozy, en eller möjligen två procent är vad den förre försvarsministern i Sarkozys regering kan räkna med.

Nu har också förre premiärministern under Jacques Chirac, Dominique de Villepin, anmält sin kandidatur. Dominique de Villepin är urtypen för en klassisk gaullist. Han går till val på att representera alla fransmän. Politiker ska inte driva intressepolitik utan företräda allmänintresset hos det franska folket, säger han. Detta är förstås en klassisk konservativ hållning men de franska klassiska gaullisterna har också en tydlig social agenda som är mer egalitär och etatistisk än den politik som de mer liberala, moderna gaullisterna vill föra. Den aristokratiske Dominique de Villepin hamnar därför till vänster om Sarkozy som ser sig och som ses som en underdog och som beundrar de som redan är rika och framgångsrika. Chiracs premiärminister under slutskedet av hans presidentperiod har redan allt och sveper fram i de förgyllda salongerna med en social självsäkerhet som retar gallfeber på den nuvarande presidenten.

I procentsiffror kommer dessa fem kandidater inte långt. Två eller tre av dem kommer aldrig ens till tävlingsplatsen. De övriga skrapar i bästa fall ihop två procent. Totalt försvinner möjligen tre eller fyra procent av Sarkozys optimala väljarstöd  på grund av dessa utbrytare ur UMP-familjen. Ändå är det störande för den sittande presidenten att behöva hantera alla attacker från sina egna och landets alla politiska journalister älskar att spekulera om motsättningar inom alla politiska grupperingar.

De större hoten mot Nicolas Sarkozy finns bland  tyngre elefanter. Francois Bayrou representerar MoDem som är ett centerparti som valt att stå utanför UMP.De grönas kandidat Eva Joly representerar visserligen vänstern men har också stöd bland förhållandevis centerorienterade väljare. Framförallt kommer  hoten från Marine Le Pen och Francois Hollande. Skulle Nationella frontens kandidat kunna plocka ytterligare fem procent av Sarkozys traditionella väljarunderlag kan han riskera att bli nummer tre i den första valomgången och få inta åskådarplatsen när valet avgörs den 6 maj.

I morgon är det bara fyra månader kvar till första valomgången i det franska presidentvalet. Det är jul och väöjarna borde normalt kunna förvänta sig hårda klappar med vackert omslagspapper och en elegant knut på snöret från alla kandidaterna. Istället är paketen mjuka och så slarvigt inslagna att det inte ser särskilt lockande ut där de ligger under en barrande gran.

Nicolas Sarkozy har ägnat hela hösten åt eurokrisen och trots en uppgörelse som han påstod skulle bli avgörande för Europas ekonomi och välstånd så blev det ett fördrag vars innehåll är oprecist. Ingen vet om europeiska centralbanken och IMF får de pengar de behöver för att rädda länder i kris. Ingen vet heller om de utsatta länderna kommer att följa EU:s krav på budgetdisciplin och ingen vet heller om detta är rätt väg att gå. Egentligen är inte ens Frankrike och Tyskland överens om strategin för att lösa krisen. Ännu mindre vet vi i dag hur övriga euroländer och EU-länder ställer sig till innehållet i fördraget.

Den franska ekonomin är i dåligt skick och ingen presidentkandidat eller parti kan lova reformer som det franska folket drömmer om. Partierna tävlar istället om att skylla krisen på någon annan. Regeringen tar tacksamt emot David Camerons vägran att ställa upp på uppgörelsen i Bryssel häromveckan. En smärre antibrittisk kampanj har dragits igång av premiärminister Francois Fillon och hans ministrar. Socialisterna talar om nödvändigheten av att också skapa tillväxt i ekonomin, inte bara spara och anklagar regeringen för att gå i Angela Merkels ledband. Nationella fronten skyller på alla men särskilt på marknaden och på EU och förordar en nationalistisk politik med en återgång till francen som valuta. Alla har någon att lägga skulden på men ingen har ett eget program som känns tillräckligt trovärdigt. Krisen är för stor och komplex för att brytas ner till enkla paroller som det går att vinna ett val på.

Medan politikerna skyller på varandra upplever stora delar av franska folket en jul med sämre köpkraft än på länge. Arbetslösheten stiger igen. Tillväxten har mer eller mindre helt avstannat och ekonomer talar om en stundande recession. Fransmännen drar åt svångremmen ännu mer. För många väljare står det klart att valet nästa år blir ett val mellan dåliga alternativ där det minst dåliga kommer att vinna.

Julen firas bara under ett dygn i Frankrike. Den börjar med middag och julklappsutdelning sent på julaftons kväll och slutar på juldagen. Annandag jul är en vanlig arbetsdag. Det är nog tur för politikerna att fransmännen inte har så mycket tid att fundera över de dåliga tiderna. Fast strejkerna pågår som vanligt och över tre miljoner fransmän kan som arbetslösa reflektera dagligen över sin och landets prekära situtaion. Ett land med tung statlig skuldbörda och svag motor i ekonomin är ingen bra utgångspunkt för 2012.

Dessutom ska Frankrike tillsammans med Tyskland försöka behålla sin roll som Europas ledarnation med ansvar att lyfta hela kontinenten och skapa ordning i ekonomin och ökad tillväxt på sikt. Frankrikes självbild är att vara en stormakt. Sarkozy lägger in all sin kraft för att denna bild ska bestå och på det sättet ska han också vinna valet.

MIchel Houellebecq är ingen romanförfattare som gullar med sina läsare. Han gör det inte i sina romaner och inte i sina framträdanden i offentligheten heller. Provokativ och närmast outhärdlig i de teveintervjuer han ger. Samtidigt begåvad, fräck och rolig att läsa.

Michel Houellebecqs senaste roman La carte et le territoire har utkommit på svenska på Bonniers förlag med titeln Kartan och landskapet. Huvudpersonen är konstnär, Jed Martin, som gör sig en snabb och stor förmögenhet på ett antal porträtt av olika yrkesutövare och bland dem på – Michel Houllebecq. I övrigt lever Jed ett trist liv i en liten lägenhet i 13:e arrondissemanget – finns det något tristare arrondissemang i Paris? – och verkar bitvis knappt ha annat umgänge än med sin far på julafton och en gallerist som han träffar på sitt stamcafé. Av outgrunnliga skäl träffar han senare också en vacker ryska som för in honom i Paris eleganta och depraverade salonger.

Författaren Houellebecq låter sin karaktär träffa honom själv och det är sannerligen inget vackert porträtt Houellebecq tecknar av Houellebecq. Ännu mer absurt: Författaren låter någon mörda sig själv i romanen och på ett makabert sätt. Kroppen är så lemlästad att det enligt poliserna på mordplatsen är den mest vidriga människoslakt de någonsin sett.

Houellebecqs styrka är inte att skriva deckare trots att han brer på med mycket  blod. Nej, det är hans skildringar av människorna, verkliga och uppdiktade, som ger en nästan feberaktig lust att fortsätta vända blad i boken. Han lånar till läsaren av sin egen uppenbara dekadens och läsaren får rikligt med material kring människans litenhet på livets olika centrala områden.

Michel Houllebecq är tillräckligt cynisk för att kunna visa hur bottenlöst tomt kändislivet är i Paris och hur uttråkade eller misslyckade också de flesta vanliga människor är. Ändå kan läsaren inte motstå att följa hans karaktärer. Författaren har någon form av humor som piggar upp i eländet och en förmåga att gestalta som är lysande. Han blev också förra årets Goncourtvinnare med denna roman.

Ett litet exempel på hans förgörande elakhet: Han beskriver i romanen en präst som konstnären Jed och hans älskarinna möter under en mässa i en kyrka i Montparnasse. ”Han påminde lite grand om politikern Francois Hollande, men till skillnad från honom hade han blivit Guds eunuck.”

Den nationella frontens ledare, Marine Le Pen, höll i dag ett viktigt tal i Metz i östra Frankrike, en konservativ region där myllan är god för nationalistiska och främlingsfientliga åsikter. I dag slog Le Pen hårt mot vänstern men också mot President Sarkozy. Det borde vara hennes huvuduppgift att med stöd av besvikna väljare både till höger och till vänster bli en av två kandidater till den andra valomgången; helst då i en avgörande strid mot Francois Hollande.

Marine Le Pen har till stora delar ett gyllene läge att fånga upp många missnöjda väljare inför nästa års presidentval. Krisen i Europa där ett ekonomiskt sargat Frankrike engagerar sig för att rädda eurosamarbetet får många fransmän att söka lösningar i nationalistisk och separatistisk riktning. Mer än var tredje fransman vill lämna euron och återgå till francen som betalningsmedel. Skepsisen mot Sarkozys och socialisternas Europavänlighet ökar. Francois Hollande ligger trots allt politiskt nära Nicolas Sarkozy i Europafrågan och det ger Le Pen manöverutrymme.

Såväl socialisterna som Sarkozys parti UMP representerar makten i Paris. Korruptionsskandalerna i båda lägren avlöser varandra. För många väljare i den lägre medelklassen och arbetarklassen framstår båda partiernas ledare som företrädare för en kast som skor sig på makten och som tjänar varandra, inte folket. Denna känsla har alltid varit starkt utvecklad i landet men frågan är om den inte stärkts ytterligare under denna mandatperiod.

Marine Le Pen vänder sig till de glömda medborgarna, de osynliggjorda. Till dem som blivit svikna av en president som inte uppfyllt sina vallöften om att öka köpkraften och trygga de offentliga miljöerna. Till de medborgare som hon säger svikits av en vänster som allt mer tar ställning för den välmående medelklassen och som förespråkar en ohejdad invandring och en för mjuk hållning till kriminaliteten i de fattigare, invandrartäta områdena.

Nationella fronten arbetar som alla missnöjespartier med obehagliga och karikatyrmässiga fiendebilder och avstår från att ta reellt ansvar genom att presentera ett  tydligt konkret program. Men kritiken är samtidigt inte helt tagen ur luften. Avståndet mellan den politiska klassen i Paris och stora delar av befolkningen i landet är stort. Många väljare känner igen sig i Nationella frontens beskrivning av globaliseringens avigsidor och ser invandrarna som ett avgörande hot.

För närvarande ligger Marine Le Pen en bra bit bakom Sarkozy och Hollande i opinionsmätningarna men de senares ledning är långt ifrån kassaskåpssäker. Det krävs att dessa båda kandidater lyckas visa hur de ska kunna vända en dålig trend i landets ekonomi. De måste kunna ge människor mer framtidstro på en rad områden; arbete, välstånd och trygghet i närmiljön. De måste kunna övertyga om att samverkan och solidaritet med andra folk i Europa är en god sak också för Frankrike.

Om Sarkozy och Hollande inte lyckas kan Le Pen äta upp deras försprång och springa förbi en av dem lagom till valet i april och maj nästa år. För Nicolas Sarkozy gäller det att Standard & Poors sänker kreditbetyget tillräckligt lång tid före valet för att det ska glömmas bort och att väljarna också glömmer alla svikna vallöften från 2007.  För Hollande handlar det om att göra trovärdigt att hans politiska program gör skillnad mot den nuvarande regeringens. Folk måste tro att han kan bidra till minskad arbetslöshet, ökad köpkraft och mer rättvisa. Det är uppförsbacke för båda. Marine Le Pen flåsar dem i nacken och kommer att fortsätta göra så fram till valdagen.