Slut på en femtioårig lång konflikt om en flygplats
150 150 Tomas Lindbom

Igår lyckades Emmanuel Macrons regering sätta ner foten och ta ställning till en konflikt som varat i över femtio år. Det handlar om bygget av flygplatsen Notre-Dame-des-Landes, norr om staden Nantes i västra Frankrike. Den skulle ge denna region en viktig knutpunkt för stora flygtransporter. Nu läggs planerna ner. Det är en stor seger för miljörörelsen och ett stort nederlag för den majoritet av väljarna i regionen som förra året i folkomröstning gav sitt stöd för bygget av flygplatsen.

Notre-Dame-des-Landes har verkligen skapat konflikter och debatt i hela Frankrike. Varje ny president sedan decennier har fått ärva denna heta potatis och aldrig kunnat lösa frågan. Förrän nu. I varje fall var premiärminister Edouard Philippe tydlig i sin presskonferens. Flygplatsen kommer inte att byggas.

Konflikten har stått mellan två distinkta intressegrupper. Planerna väcktes i en tid när många politiker ännu inte vaknat för miljöaspekterna vid den här typen av byggen. Flygplatsen var projekterad att ligga i ett stort jordbrukslandskap. Bygget skulle också hota fortbestånd av vissa djur- och naturarter. Ett brott om den ekologiska balansen i denna region.

Miljörörelsen och miljötänkandet växte till sig mer och mer och motståndet mot bygget blev alltmer engagerat. De så kallade zadisterna, en löst sammanfogad motståndsrörelse av miljömänniskor och altermondialister, ockuperade landskapet, byggde sina bostäder och startade egna jordbruk. Det rör sig i huvudsak om statlig mark. Ockupanterna har blivit fler och fler och många lever nu sina liv på ockuperad mark. Tanken att driva igenom bygget och med polisiära insatser lyfta bort dessa människor från deras gårdar och täppor skulle ha blivit alltmer komplicerat. Zadisterna hade också stöd från nationellt politiskt håll. De gröna har stött dem liksom nuvarande miljöministern i Macrons regering, Nicolas Hulot, en av Frankrikes mest framträdande företrädare för en grön politik.

Samtidigt har det inte rått någon tvekan om att majoriteten av invånarna i regionen stött flygplatsprojektet. En majoritet röstade alltså i folkomröstning för att genomföra bygget. Folkomröstningen initierades av förre presidenten Francois Hollande som inte klarade av att avgöra frågan själv. Resultatet kan vi se nu. Trots starkt folkligt stöd vinner miljörörelsen när regeringen fattar det avgörande beslutet.

Frågan är varför Macron valde den här vägen. I valrörelsen lovade han att följa resultatet i folkomröstningen. Nu tar han ställning i motsatt riktning. Spekulationerna är många. Macron vill bli respekterad som en grön president och detta ställningstagande går hand i hand med hans vilja att fortsätta att driva miljöfrågorna internationellt i linje med  det antagna programmet efter Cop 21 i Paris häromåret. Macron insåg att det blivit en politisk närmast omöjlig uppgift att stänga de ockupationsläger som nu finns runt om Notre-Dame-des-Landes om han valt att gå emot miljöopinionen. Säkert hade han då tvingats tillgripa hårda polisinsatser  och det hade i sin tur kunnat leda till våld och kanske dödsskjutningar. Ett högt pris för en president som vill förändra Frankrike på så många områden. Nicolas Hulot lär också ha spelat en viktig roll för beslutet. Förmodligen hade han lämnat regeringen om beslutet blivit det motsatta.

Emmanuel Macron är strateg. Han är långt ifrån att vara en grön aktivist men han inser att de gröna frågorna blir allt viktigare i politiken. Han inser att det är bättre att som modern och progressiv president stödja sig på miljögrupperna och förorda ett miljötänkande än att satsa på flyget, en av miljöbovarna i dagens värld.

Striden är ändå inte över. Han kommer att få betala ett politiskt pris i regionen runt Nantes. Han kommer att få problem ändå med ockupanterna. Premiärminister Philippe sa på presskonferensen att alla ockupanter ska ha lämnat områden i maj i år. Det kommer inte att bli så. En del av ockupanterna har sedan år tillbaka installerat sig illegalt på området och lever där med sina familjer i egenhändigt byggda stugor och försörjer sig på den jord de brukar. Även en del bönder i regionen har också ställt dit sina traktorer och blockerat vägar och mark. Vissa motsättningar kommer att bestå mellan staten och ockupanterna men trots allt i mindre grad än om Macron valt att bygga flygplatsen.

Det som imponerar i denna affär är att Macron tagit ett avgörande steg och nu avslutar ett halvt sekel lång konflikt. Han har redan visat mod i andra frågor och också haft kraften att förändra. Kanske lyckas han även driva denna fråga till ett värdigt slut.

 

Måltiden som livsform
150 150 Tomas Lindbom

Igår minglade jag i min dotters hem i Paris med föräldrar till hennes döttrars klasskamrater. Inledde ett samtal med en pappa som utvecklade en stark och engagerad plädering för måltiden som gemenskapsform. Han beskrev chocken över att komma till USA, hamna i amerikanska hem och se hur måltiden saknade betydelse för familjerna. I alla fall, menade han, la de amerikanska familjerna liten vikt vid måltidens roll som skapare av gemenskap utan såg mat som ett sätt att fylla på depåerna som det ofta sägs i svenska sammanhang. Den som är hungrig går till kylskåpet och hämtar något att äta. Fort och enkelt. Du löser din hunger med snabbmat eller i varje fall mat som tillagas snabbt. Ingen äter samtidigt och alla äter vad de vill och när de vill.

Det är sant att Frankrike är ett annorlunda land på många sätt. Måltiden står i centrum. Det avgörande är inte att äta omedelbart när hungern inställer sig. Måltiden är inte underordnad andra aktiviteter som barnens fotbollsträning eller ens arbetet. Fransmännen, i synnerhet parisarna, arbetar sent och har ofta lång resväg. De flesta slutar tidigast kl 18 och har ofta en restid på en timme. Det ska kanske handlas mat. En av makarna är möjligen hemma lite tidigare, kanske kl 19, medan den andra kommer hem klockan 20 eller klockan 21. Självklart väntar alla på den sista medlemmen av familjen innan måltiden börjar.Bara förskolebarnen får äta i förväg. Middagar som påbörjas efter klockan 21 på kvällen är inget ovanligt i helt vanliga franska hem.

Jag fascinerades redan för många år sedan av måltiden som gemenskapsform i Frankrike när jag såg hur samma inställning gällde för middagar med gäster. Låt oss ta exemplet att ett värdpar bjudit sex vänner på middag till klockan 20.30. Två kommer kl 21, nästa par klockan 21.30 men det tredje paret anlägger först kl 22.15. Det sista anlända paret kom kanske sent hem från jobbet, måste förbereda för barnens skoldag påföljande dag  och prata med svärmor i telefon en halvtimme innan de kunde bege sig till vännerna på middag. Ingen som redan kommit till middagen har en tanke på att börja äta förrän det sista paret anlänt. Och sedan måste även de ha en drink innan måltiden med tre eller fyra rätter ska avätas, under muntert samtal och med generös tid anslagen för varje rätt. Måltiden är överordnad tiden. Det centrala är att alla som tillhör familjen eller de inbjudna vännerna har samlats kring bordet.

Visst orkar inte alla familjer laga komplicerade rätter varje dag. Ibland köps det något färdiglagat på vägen. Men en måltid på kvällen måste ändå bestå av minst tre rätter. Annars är det ingen måltid. Måltiden är till för gemenskap och gemenskap betyder att det finns tid att tala med varandra.

Mannen jag träffade igår var verkligen inte nådig mot nedbrytningen av måltidstraditionen. Jag vet att många lever ensamma och därför inte kan se måltiden som en del av en samvaro. Men det hindrar inte att den som lever ensam inte  skulle kunna förstå att måltiden i en familj är ett förträffligt sammanhang där alla kommer samman och blir delar i en social helhet. Frågan är om samvaro kan skapas lika naturligt på något annat sätt. Jag tror inte det.

Frankrike lever i permanent undantagstillstånd
150 150 Tomas Lindbom

Det har hänt mycket sedan 1980-talets frihetliga yra och glädje. När muren föll i Berlin 1989 trodde människor på frihet och hyllade de mänskliga rättigheterna. Rätten att röra sig fritt, tänka fritt,  yttra sig fritt. Sannerligen är stämningen annorlunda i dag och det har gått fort.

En liberal president som Emmanuel Macron driver igenom lagar som hade uppfattats som orimligt repressiva för trettio år sedan. I höstas avskaffades den tillfälliga undantagslagen som tillkom efter terrorattackerna den 13 november 2015. Istället infördes permanenta lagar som i sin hårdhet i stora drag kan jämföras med undantagslagarna. Misstänkta terrorister kan förses med reseförbud, fotboja eller liknande. Möten kan stoppas, även religiösa sammankomster. Kontroller av misstänkta i form av daglig inställelse hos polismyndighet. Listan kan göras lång och fler och hårdare lagar är redan uttänkta och formulerade, om än inte presenterade i parlamentet. Det rör sig alltså om misstänkta, inte dömda personer.

Det handlar också om en otydlighet kring militärens, polisens och transportväsendets befogenheter. Var går gränsen för en myndighets befogenheter? Det förefaller som om gränserna blivit mer flytande. Skyddet mot terrorismen har motiverat en smygande inskränkning av de demokratiska rättigheterna.

Hur reagerar medierna och allmänheten? Det är tveklöst så att försvaret av de mänskliga rättigheterna nu väger lättare i förhållande till viljan att skydda sig mot misstänkta terrorister. Terroristbekämpningen är enligt undersökningar den viktigaste prioriteten hos det franska folket. Det uppdraget hos staten har blivit viktigare under de senaste åren än kampen mot arbetslösheten som tidigare var den första prioriteten. Tre av fyra fransmän såg i höstas ingen anledning till att upphäva undantagstillståndet vilket Macron gjorde men med stor anpassning till dess anda i form av en strängare lagstiftning.

Perspektivet i sociala medier är klart inriktat på mer och tuffare lagstiftning. Det är också uppenbart att de traditionella medierna har en vinkel i dag som är långt mer repressivt orienterad än tidigare. Det är helt enkelt inte opportunt att ställa frågan om en demokrati försvagas om lagarna hindrar människors rörelsefrihet. Vi talar här inte om dömda utan misstänkta personer.

Frågan är vad som händer om ett nytt attentat inträffar inom en snar framtid. Kommer en fransk regering att ta ännu fler steg i repressiv riktning? Vad innebär i så fall det för bilden av en västerländsk demokrati? Och finns det inte längre andra perspektiv som leder till en lösning på terroristhotet?

Macron arbetar frenetiskt med sina reformer
150 150 Tomas Lindbom

En växande andel av det franska folket tycks enligt opinionsundersökningarna gilla sin hårt arbetande president som formligen spottar ur sig nya reformer. Det är annat än under företrädaren Francois Hollandes dagar då lättjan snarare tycktes råda i Elyséepalatset och människor blev frustrerade i sin upplevelse av en nation i utförslöpa. Sedan makttillträdet har parlamentets båda kamrar tagit ställning till 63 propositioner och 29 har färdigbehandlats. Det var under 2017 då särskilt fokus låg på arbetsrättsreformen.

Nu är det 2018 och Macron och hans stab förbereder nya reformer. Det första halvåret lär slå alla rekord i antalet regeringsförslag spår politiska analytiker. Det är som om Macron tänker att det gäller att så medan det politiska landskapet är så bördigt ur hans perspektiv. Ingen politisk opposition att tala om och en välvillig folkopinion. Andra tider kan komma och lär komma. I Frankrike råder aldrig stiltje och lugnet i dag är självfallet bedrägligt.  Oppositionen ser plötsligt en möjlighet att angripa regeringen och då kan helvetet braka löst inom några dagar. Just nu är det inte så. Kanske ligger det en närmast översinnlig mening i att Frankrike nu ska få den modernisering som skandinaviska länder, Tyskland och även Spanien har haft. En förändring där politiken också får en mer konsistent och genomarbetad hållning. Sedan 1970-talet har detta lands presidenter och regeringar lappat och lagat i gamla system. Macron vill skapa enhetlighet och modernitet. Det ska bli ytterst intressant att se om och hur han lyckas och hur detta i så fall tas emot av medborgarna.

Ett axplock ur kommande reformförslag som ska behandlas under första halvåret:

En arbetslöshetsförsäkring som bland annat går ut på att också försäkra personer som sagt upp sig från anställningar för att starta eget företag.

Reformer som ska förbättra fortbildningen av vuxna i arbetslivet – en reform som länge efterfrågats för att människor ska våga byta jobb och till och med våga bli uppsagda. En reform för ökad flexibilitet på arbetsmarknaden.

En reformering av migrationspolitiken. Macron talar om att stärka asylrätten för flyktingar från vissa länder men inte från andra och en skärpning av invandringen i stort. En hållning som kommer att dela vänstern och anses för liberal ur högerns perspektiv.

En reformering av parlamentet med ett högst känsligt förslag: Macron vill minska antalet ledamöter i kamrarna. Det kommer förstås att stöta på motstånd. Ledamöterna i senaten och nationalförsamlingen lär hitta en rad argument för att blockera en reform som syftar till att hindra dem att bli omvalda.

Macron kommer inte att nöja sig med sina inrikespolitiska reformer. Han kommer att fortsätta att driva på inom EU och göra nya utspel på den stora internationella scenen. Hans självförtroende förefaller så starkt att han inte tvekar ett ögonblick på sin och Frankrikes roll i världen. Han har också givit sig in i frågan hur fake news ska hindras att spridas på internet. Ingen vet hur han tänker formulera förslagen i det ärendet men han ger sig inte. Det gäller också rollen att vara en ledande aktör i kampen mot de skadliga klimatförändringarna. För Macron råder ingen tvekan. För honom står hela världen öppen och han tvekar inte att ta för sig varhelst han ser en möjlighet och där han tror att världen blir bättre av hans intervention. Fransk politik bli för första gången på många år också storpolitik.

 

 

Macron nyårstalar
150 150 Tomas Lindbom

Gott nytt år, alla läsare av denna blogg eller Bonne Année! Igår kväll på 2017 års sista dag höll president Emmanuel Macron sitt sedvanliga nyårstal till nationen, i televisionen strax efter klockan 20. Det mesta var sig likt. I form som i innehåll.

Macron tog några dagars skidsemester innan han återvände till Paris för det årliga presidenttalet till nationen via tv. Det gick rykten om att talet skulle skilja sig från tidigare presidenters. Svaret blev nej. Macron skrev in sig i traditionen och visar alltmer hur förutsägbar han är som statschef i den ordning som skapades med den femte republiken.

Le Monde noterar i sin nyhetsartikel i dag att Macron valde samma sal för sitt framträdande som Valéry Giscard d´Estaing på 1970-talet. Värt att notera är att Giscard varit den ende president med en mittenprofil. Alla andra presidenter under femte republiken, det vill säga sedan 1958, har varit antingen socialister eller konservativa/gaullister. Macron satt igår kväll vid ett skrivbord av marmor med en penna och ett papper på bordet och med den franska flaggan tillsammans med EU-flaggan och en tavla av Marianne som fond i bakgrunden.

Macrons tal innehöll knappast heller några överraskningar om inte tittarna förväntade sig någon form av nyordning. Han hyllade armén, skänkte en tanke till alla ensamma och fattiga. Han uppmanade medborgarna att mer tänka på vad de skulle kunna göra för sin nation. I övrigt lyfte han fram sina reformer under 2017 som de nya lagarna om arbetsrätt och reformer som ska leda till mindre skolklasser för de små barnen och ökad satsning på kunskap. Hans konservative skolminister återställer ordningen med mer timmar till klassiska ämnen som latin och grekiska.

Talet kan tyckas försiktigt i formen och tunt på innehåll. Det finns säkert en tanke med detta som med allt annat som Macron företar sig. Han lyckas träffa rätt för det mesta i sina strategiska val. Han fortsätter att stiga i opinionsundersökningar efter en nedgång under sommaren. Nu har han stöd av närmare 55 procent av befolkningen. Hans styre av landet fortsätter att splittra oppositionen. Socialistpartiet krossades först. Sedan kom splittringen inom Republikanerna som nu i praktiken är kluvet i minst två delar, en del som driver mot extremhögern och en som vill samarbeta med Macron. Inte nog med det. Nationella fronten lever med interna spänningar som hindrar en effektiv opposition. La France Insoumise under vänstersocialisten Jean-Luc Mélenchons ledning har också tappat i inflytande efter några stolta och kaxiga månader direkt efter valen i våras.

Snarare finns det anledning för Macron att börja oroa sig över att det saknas opposition över huvud taget. Ett land där bara regeringen märks och fungerar är ingen bra demokrati. Den som känner fransmännen bör ändå inte vara orolig. Nya konflikter inom politiken kommer att uppstå och Macron kommer att få ta emot kritik som leder till att hans regerande ifrågasätts och kanaliseras i nya rörelser och politiska partier. Det bör bli en nyårsönskan för alla fransmän, även för Macron!

Om denna blogg

Tomas LindbomFrankrikes betydelse i Europa har ökat efter valet 2017. Emmanuel Macron söker rollen som kontinentens ledare. Det finns därför större anledning än på länge att följa fransk politik. Denna blogg gör det med blickar också mot kultur och allmänt om livsbetingelserna i landet.

Frankofil är jag sedan tjugoårsåldern med täta resor till Frankrike. Fascinerad av landet, människorna och politiken. Presidenten uppträder som en monark. Politiker byter parti och partier byter skepnad och form. Politik är alla fransmäns livsluft och lockar ständigt till samtal, gräl och skratt. Jag blandar mig gärna i den franska politiken och vill dela med mig av allt jag ser och upplever.

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv